sportviktorn

 

En fotbollskarriär vara inte för evigt. En tränarkarriär varar inte för evigt, en sportjournalistisk karriär varar inte heller för evigt. Inte ens en lekmans blogg varar för evigt. Med andra ord ingenting varar för evigt. 

 

 

Jag hade en tanke om att följa EM på ett mer lättsamt sätt jämfört med VM 2014 då jag följde väldigt intensivt och skrev texter om många matcher. Därför kändes det för omväxlingens skull rätt skönt att följa EM mer som en vanlig supporter än som en tyckare som ska få ur sig en text bara någon timme efter matchens slut. Jag kunde se någon hel match, jag kunde se någon halv match där, en kvart där och så vidare. Jag skaffade mig ett i mitt tycke hälsosamt förhållande till fotbollen, vilket var på tiden. Det blev något silly season inlägg som handlade om Zlatan om jag inte minns fel och senast skrev jag av mig om hur började ifrågasätta om min kärlek till fotbollen, om jag fortfarande vara lika förtjust i sporten. 

 

 

Och från det att jag gjorde en mental ökenvandring över mitt förhållande till fotbollen började tankarna om bloggens vara eller icke vara att poppa upp sakta men säkert. Tro mig, det har inte varit något lätt beslut att fatta. Jag har haft tankar på att dra ner på innehållet i bloggen, vilket har varit alla möjliga tänkbara scenarion. Att börja skriva om internationell fotboll enbart, att bara skriva om en enskild liga, klubb eller om silly season. Jag har bollat och vägt de olika uppläggen mot varandra och kommit fram till att jag vill inte skriva om något av det. 

 

 

Vad har hänt? Undrar ni säkert. Har jag över en natt slutat tycka om fotboll? Nej då så dramatiskt är det inte. Som jag skrev i min senaste text kommer jag i grund och botten alltid att ha en kärlek och ett intresse för fotboll. Men med bloggen som varit en stor del av min vardag sedan hösten 2008 har jag levt för fotbollen. Om jag hade fått frågan för 8 år sen hur mycket jag lever fotboll hade svaret förmodligen varit varje dag vecka ut och vecka in. Idag om jag får samma fråga är svaret något annat. Jag lever inte fotboll längre. För mig är det inte sunt att leva och andas fotboll vilket jag gjort sedan bloggen såg dagens ljus. Skulle jag gå in lika hårt för fotboll idag som jag gjorde när jag var 15 då hade jag förmodligen bara haft bollar och statistik i huvudet, och en sådan situation tror jag att jag klarar mig utan. Nu ska jag inte sitta här och måla upp en bild av att bloggen har fått mig att gå in i väggen, det är inte det vi talar om. De här 8 åren har varit skoj och inspirerande på många sätt. Bloggen har både blivit som ett klotterplank där jag bara kan skriva av mig om mina tankar kring alla matcher och ibland även annat som krestar kring fotbollen. Jag känner även att bloggen har blivit lite av en lång extra kurs i att skriva, där jag fått lära mig att vrida och vända på ord se saker ur olika vinklar och en övning i att inte bara skriva texter som tenderar att likna varandra för mycket. Men jag fungerar som så att jag vill bara hålla på med någonting om jag tycker att det känns helt rätt och att jag ser en utveckling i det jag gör. Och kanske viktigaste av allt, det jag håller på med ska i första hand ge energi och inte ta energi. Och under de sista året när jag märkt hur mitt intresse kring fotbollen fått sig en törn, då var det nog upplagt för att dagen när jag la ner bloggen skulle komma. 

 

 

Som sagt jag har levt och andats med den här sporten under så många år nu. Mycket har kretsat kring det vi gillar att kalla för världens största sport. När ni läser bloggen får ni kanske uppfattningen att jag är ett uppslagsverk när det kommer till fotboll. Jag vill inte ta på mig det epitetet utan det är något som var och en får avgöra. En del som läser mina texter tycker jag är bäst, en del tycker att jag är kass, åsikterna kommer alltid att vara olika och det får man leva med. Men för att kunna alla dessa spelare och klubbar, historik, statistik och så vidare krävs det ett enorm arbete som ni som bara läser mina texter inte ser. Det gäller att vara aktiv och läsa på inför matcherna, hänga med hur snacket går kring klubbarna och spelarna på diverse sociala medier för att texterna ska bli så trovärdiga och bra som möjligt. Och nu har jag helt enkelt landat i att jag har inte tillräckligt mycket energi för att ständigt stå i startgroparna och kunna ta in all information som finns att ta del av för att bloggen ska vara så bra som möjligt. Det fanns en period då jag gick som på rus då jag kunde gå från att skriva en text av mer seriöst slag för att veckan efter skriva en text som bara skulle vara underhållande och där jag bara fick raljera om en match, när exempelvis mitt Liverpool hade gjort en usel insats mot något League 1 lag i FA-cupen. Men där är jag inte längre, utan nu har jag kommit till ett stadie där det inte finns tillräckligt med energi och ork kvar för att producera de texter som jag vill få fram. Jag har aldrig aspirerat på att leverera texter som ska vara i klass som Erik Niva eller Simon Bank, och jag vill inte ha någon jämförelser med den typen av namn då bägge två är maestro för mig. Däremot har jag i perioder reflekterat och granskat mina texter flertalet gånger för att se om jag upplever det som att kvalitén fortfarande är lika bra och om jag tycker att det är texter jag vill stå för. Och här och nu känner jag att skulle jag göra ett sista försök att hålla bloggen vid liv hur länge det än skulle vara då tror jag att det skulle bli en rätt tråkig blogg att läsa. Ska jag vara helt ärlig tyckte jag att mitt senaste inlägg där jag gick igenom från det att jag var liten och tyckte fotboll var det bästa som fanns till att jag idag börjar bli lite bitter på vad det blivit av sporten var det bästa inlägget jag har skrivit. Och det finns ju en viss symbolik i att den text som med facit i hand bäddade för min sista text är den jag tycker är den bästa, istället för valfri matchanalys av någon Premier League match eller Champions League final. 

 

 

Man ska alltid avsluta på topp. Om jag avslutar på topp har jag ingen aning om, återigen det är något jag överlåter till er att avgöra. Men en sak vet jag, och det är att nu har energin och orken som krävs för att producera ett antal texter om fotbollen året om tagit slut. Och när du känner att någonting du sysslar med inte längre är tillräckligt bra eller tillräckligt stimulerande uppgift då är det dags att ta ett steg tillbaka. Jag kommer såklart inte att sluta tycka om fotboll bara för att jag väljer att lägga ner bloggen. Jag kommer att fortsätta titta på fotboll, men i och med att jag lägger ner tyckandet i den här plattformen tror jag kommer göra att jag får ett mer lagom och hälsosamt förhållande till sporten. Vid sidan av fotbollen har jag haft andra intressen som film och musik som hela tiden funnits med när det inte handlat om fotboll, men som såklart har fått stryka på foten då det mesta kretsat kring den runda bollen. Ska du se 5 matcher på en helg då finns det inte mycket tid och ork kvar till det andra. Och känslan att inte behöva sitta fullt fokuserad i varje match och studera detaljer och ta in alla intryck för bloggens skull det är nog det som känns bäst med det här beslutet. Utan bloggen kommer leda till en mer friare vardag. Det betyder inte att jag inte kommer att sakna min blogg. Det har varit många roliga stunder. Men var sak har sin tid, och nu har det blivit dags att ta farväl av det som under väldigt lång tid varit mitt klotterplank. Ingenting varar för evigt, inte ens en soffexperts blogg. 

 

 

19 oktober 2008 - 24 juli 2016. 

 

Jag bugar och bockar och tackar för mig. 

 

 

Jag tror att de flesta människor har en eller flera saker de brinner för, någonting de älskar passionerat helt enkelt. Och det kan vara precis vad som helst, men den gemensamma nämnaren är att vi går in stenhårt för vårt intresse. Det blir lite som att gå in i en bubbla där man lever och andas i den oavsett väder oavsett vind. Men under det sista året har jag funderat över om det går att tröttna på sitt stora intresse. Kan det gå så långt att du hamnar i en situation där du upptäcker att min hobby har tappat sitt värde, och är inte längre den hobby jag en gång blev förälskad i? Jag tänkte ta mig friheten att stanna upp och reflektera över hur mitt förhållande till fotbollen här och nu egentligen är. 

 

 

Hur kunde jag då bli så otroligt förtjust i fotboll?. Faktum är att jag tillhör inte den typen av fotbollsintresserade som gått på fotboll så länge jag kan minnas. Det fanns en period då jag faktiskt inte brydde mig särskilt mycket över hur det gick för Kalmar FF. Visst kunde jag tycka att det var roligt att lilla Kalmar hade ett lag i den högsta serien, men jag kan inte påstå att jag låg sömnlös över hur det skulle gå för Kalmar FF. Och jag hade samma förhållande till det brasilianska landslaget. Självklart satt jag som nyfiken 9-åring och beskådade när mitt gamla land spelade VM final mot Tyskland 2002. Brasilien vann med 2-0 efter att Ronaldo gjort bägge målen. Nu 14 år senare är det klart att jag känner en stolthet över att ha fått vara med och uppleva när mitt landslag vann VM guld. Men där och då var det inte tal om något hysteriskt firande lex Antonio Conte eller Jürgen Klopp, det var roligt att Brasilien vann men att jag kände en euforiskt känsla i kroppen nej så häftigt var det inte.

 

 

Men så kom då dagen, en kall måndagskväll i april 2004. Pappa tog med mig till Fredriksskans då Kalmar FF tog emot Hammarby. Kalmar förlorade med 2-1, och även om jag inte hängde med i exakt allt som hände på planen var det nog där och då som fotbollsintresset började ta fart. Och efter det rullade det på, jag fortsatte att gå på matcherna, och till slut blev det ombytta roller att jag fick tjata på pappa om att vi skulle gå och se Kalmar FF, vilket kunde sluta med att jag gick dit själv. Sedan kom sommaren och jag fick se Grekland vinna EM guld efter att i finalen slagit Portugal med 1-0. Och om vi går 1 år framåt till 2005 fick jag vara med om det som än idag räknas som en av de häftigaste händelserna i fotbollshistorien "The miracle of Istanbul". Liverpool mötte Milan i Champions League finalen, Milan går till halvtidsvila med en 3-0 ledning. Liverpool går ut i andra halvlek och hämtar ikapp underläget efter mål av Steven Gerrard, Vladimir Smicer och Xabi Alonso. Liverpool tog hem Champions League titeln efter straffavgörande där Andriy Shevchenko blev den stora syndabocken, och där Jerzy Dudek blev den stora hjälten efter att ha dansat bort Milans straffskyttar, bokstavligt talat. Precis som att mitt fotbollsintresse låg och pyrde hade Liverpoolintresset legat och grott men inte riktigt tagit fart. Men jag var väldigt förtjust i Steven Gerrard för hans berömda krossbollar som han under hela sin Liverpoolkarriär skämde bort oss med. Men jag skulle nog säga att fotbollsåren 2004 och 2005 födde och formade mitt fotbollsintresse, det var då jag var som mest mottaglig. Och sen dess har fotbollen varit en stor del av mitt liv, jag försöker se så mycket matcher som möjligt och jag hänger med i nyheter kring vad som händer i klubbarna och kring landslagen och så vidare.

 

 

Om jag för all framtid hade fått fortsätta vara omkring 11 eller 12 år hade jag förmodligen varit väldigt anpassningsbar i mitt supporterskap. Jag tror inte jag hade stannat upp och gjort utvärdering av åt vilken riktning fotbollen rör sig åt. Vad som än hade hänt skulle jag fortsätta stå där på läktaren eller sitta i soffan och avnjuta alla matcher. Men nu är ju det fina i kråksången att vi blir äldre och klokare, och vi reflekterar över vad som sker, och vi tillåter oss att reagera när vi känner någonting är fel. Jag må inte ha varit med länge, men jag är såpass gammal att jag nu börjat nå det stadiet att jag kan börja reflektera över mitt fotbollsintresse, och börja ifrågasätta om jag verkligen älskar fotbollen lika mycket som den där 11-åringen som fällde en liten tår när Kalmar FF missade Royal League platsen. 

 

 

Så handen på hjärtat, älskar jag fortfarande fotbollen av hela mitt hjärta? Nu brukar jag gnälla på att politiker inte kan svara ja eller nej på en konkret fråga, så därför kommer jag självklart att ge ett långt och svepande svar på en rak och enkel fråga. Om vi bara pratar om själva spelet fotboll, skulle jag nog säga att jag fortfarande tycker det är lika roligt. Jag uppskattar fotbollen just för att det är en sådan komplex sport. Alla strävar efter att bli så bra som möjligt, och vissa lyckas med det men andra lyckas inte alls trots att många klubbar har liknande spelfilosofier. Sedan har jag varit och kommer förmodligen alltid att vara svag för när allt ställs på sin spets där det bara handlar om 1 mål hit eller dit som ändrar scenariot och slutresultatet för ett lag. Exempelvis 2009 IFK Göteborg mot AIK, sista omgången där seger för IFK Göteborg gör att Lennart Johanssons pokal hamnar på västkusten, men om AIK får med sig poäng hamnar guldet i Solna. Och den spänning som var under den matchen är något av det bästa jag har sett. Spelmässigt var det inte den bästa fotbollsmatchen, men intensiteten, närkamperna anspänningen den gick nästan att ta på trots att jag inte var på plats. Eller för att ta ett mer aktuellt exempel från sommarens EM, där Island och Österrike gör upp om vem som ska få spela vidare och vem som får respass redan efter gruppspelet. Där Island kontrar in segermålet efter att Österrike försökt trycka på för ett avgörande, och Island går vidare och Österrike åker ur, men hade Österrike vunnit hade scenariot blivit tvärtom. För spänningen och dramatikens skull uppskattar jag fortfarande fotbollen, att se en bra fotbollsmatch som har alla ingredienser är alltjämt lika kittlande. Det är samma känsla som när du ser en film eller lyssnar på en låt där du känner att wow allting stämmer, det här är ett mästerverk. 

 

 

Men så finns det något med fotbollen som fått mig att börja rannsaka mitt supporterskap och kärleken till sporten. Och det är att när fotbollen började gå åt att bli mer av en kommersiell produkt än det som jag vill att fotbollen är då började jag att fundera över om det verkligen är lika roligt längre? Är det fortfarande lika mycket värt att vecka ut och vecka in året om följa varje steg som fotbollen tar? För att tala ur skägget, nej jag är inte så säker på det. Spelare byter klubb för priser som är så sjuka att man nästan svimmar, en spelare kan börja bråka sig bort från en klubb på grund av att han vill ha mer i lön, för han tjänade "bara" nästan 1 miljon kronor i veckan. Och agenterna har sin del i det hela, och det finns ägare som leker affär med klubben för att sedan skita i om klubben riskerar i att gå i konkurs för det vara bara ett tillfälligt experiment. Och hur Uefa och FIFA har betett sig är något jag inte orkar gå in på, jag tror att ni som följer mig vet vad jag tycker om de där organisationerna. 

 

 

Men trots att jag tycker att fotbollen börjat bli lite av en mörk tunnel, upplever jag det ändå som att det finns ett fåtal ljus längst bort. IFK Norrköping går under Janne Anderssons ledning från att vara en nedflyttningskandidat 2014 till att gå och vinna SM guld året efter. Inte på grund av att de har haft de bästa spelarna på pappret, utan för att de har haft spelare som känner något för klubben, och tillsammans med ett klockrent ledarskap av Janne Andersson gick de och blev en tillräckligt enad kraft att det räckte för att vinna SM guldet. Leicester gick från att vara på fallrepet till att gå och vinna Premier League, där den moderna fotbollen med alla miljarder florerar som mest. Men lilla Leicester går alltså och sopar mattan med Londonklubbarna de bägge Manchesterklubbarna och Liverpool. Sedan är Leicester inte fattiga, men det är inte så att de har haft mest pengar och har kunnat peka på vilken spelare som helst och sagt att honom ska vi ha. Utan de har fått jobba på i det tysta, värvat spelare för med engelska mått mätt billigare pengar, och med en sympastisk tränare i Claudio Ranieri som inte sett sig som större än klubben blev det ett vackert team av Leicester City också. Och på landslagsnivå har vi Island och Wales som tagit världen med storm efter sina fina insatser. Och det som Island och Wales har haft gemensamt är att de har inte det bästa laget på pappret, men är det någonting som det har är det karaktär. Islänningarna kunde springa tills de stupade, Walesarna likaså. Och jag känner likadant för Albanien. För de mindre nationerna finns det en helt annat stolthet och glädje att representera sitt land i sin idrott. Medan man i de större och mer etablerade nationerna till viss del har kvar stoltheten men inte på samma sätt. Jag upplever att det är precis samma sak på klubbnivå, det är i de mindre klubbarna som det riktiga fotbollshjärtat finns. Ska du hitta samma hjärta och vilja i en storklubb då måste det nog handla om en spelare som har gått genom den egna akademin och blivit präglad av klubben ut till fingerspetsarna. 

 

 

Det finns ljus i tunneln. Det finns fortfarande solskenshistorier som gör att mitt fotbollsintresse alltjämt lever. Men i takt med att den moderna fotbollen tar över mer och mer, och när länder som kanske behöver ta och plugga på lite om mänskliga rättigheter och demokrati tilldelas VM, samtidigt som korruption ligger och lurar bortom hörnet, då börjar jag ta mig en rejäl funderare över om det fortfarande är lika roligt med fotboll. Om jag blickar framåt vill jag nog landa i att själva spelet fotboll kommer jag alltid att uppskatta. Fotboll är världens roligaste sport. Men den moderna fotbollen håller på att spåra ur fullständigt. Och det kan jag med handen på hjärtat säga att den dagen vi får en europeisk superliga eller när det går att värva ihop ett landslag till mästerskap vilket var fallet med Qatar i Handbolls VM för ett antal år sedan, nej då har nog bägaren runnit över och då får det vara nog. Då föredrar jag att bege mig till platser där det spelas fotboll i de lägre divisionerna, platser där den riktiga fotbollen spelas. Som jag sa är det de enstaka solskenshistorierna som gör att jag tycker att det fortfarande är kul att följa fotbollen. Men nu börjar jag känna hur fotbollsbubblan som jag varit inne i enda sedan 11 års ålder blir större och större, och frågan är om det inte har blivit tid för min fotbollsbubbla att spricka? 

 

 

Jag tittar på fotboll ett tag till: Eller? 

 

Hallå och varmt välkomna tillbaka ska ni vara till ytterligare en stund med mig här i fotbollshörnan. Nu var det ett tag sen jag fick skriva av mig om någonting men nu känner jag att det är dags igen. Ämnet för dagen är såklart Sveriges insats i EM såhär långt och hur svensk landslagsfotboll egentligen mår. 

 

 

Det finns nog inget annat land i hela världen som är duktiga på att skruva upp förväntningarna om att vi ska ta världen med storm som Sverige. Oavsett om vi pratar om Eurovision eller om idrott är det alltid Sverige som har det bästa bidraget eller det bästa laget, och när vi sedan sitter där med facit i hand och konstaterar att det gick åt skogen ja då är det en skandal och folk ska sparkas till höger och vänster. Och i bägge fallen och i synnerhet när det gäller fotbollslandslaget kanske det börjar bli dags att vi alla som på något sätt har en relation till svensk fotboll att just nu räcker vi inte till. Fotboll må vara en komplex sport som innehåller av massa olika delar där det inte går att tumma på detaljerna alls för då kan ditt lag åka på torsk direkt. Men på ett sätt är det väl härligt de få gångerna det faktiskt går att hitta ett facit som förklarar varför det blev som det blev fast det inte blev som det var tänkt. Personligen sitter jag inte och är helt knäckt över att Sverige av allt att döma kommer få lämna EM redan efter gruppspelet, det som har irriterat mig under turneringen för svensk del det har varit den hajpen som har byggts upp. Ni som följer mig vet vad jag tycker om att mitt Kalmar FF höjer sig själva till skyarna trots att man i vissa matcher knappt klarar av att passa bollen till varandra på egen planhalva. Tyvärr börjar jag se vissa likheter även när det gäller landslaget. Visst har journalisterna och alla så kallade "experter" sin del i det hela då de eldat på stämningen om att Sverige självklart skulle gå vidare. Daniel Nannskog satt ju till och med sa att Italien 

"Inte var överjävligt bra", och visst Italien må inte vara en guldfavorit för mig men det är fortfarande ett lag med bra organisation och som alltjämt har spetsarna för att få pendeln att svänga över till sin fördel när matcherna står och väger. Jag är inte på något sätt ett superfan av Erik Hamrén men en sak ska han ha cred för och det är att han en gång sa att det gäller att ha respekt för motståndarna, och att Sverige inte kan förväntas vinna matcher med 6-0. Sedan att han sa det efter en VM kvalmatch hemma mot Kazakstan var kanske ett tecken på dålig spelförståelse men i grunden delar jag den uppfattningen. Självklart ska man ha respekt för motståndaren, och därför tycker jag det är snudd på pinsamt när diverse experter försöker måla upp Sverige som något världslag och hävda att en grupp med Italien, Belgien och Irland skulle vara en "lätt" grupp. I genrepet mot Finland inför VM 1990 vann Sverige med 6-0, då gjorde Anders Limpar 3 mål. Blixt och dunder, helt plötsligt skulle Anders Limpar vinna skytteligan och Sverige nå hur långt som helst. Tongångarna inför det här EM:et har inte varit identiskt, men det har mer varit åt det hållet än att det handlat om en ödmjukhet om att det kommer bli en tuff uppgift. Ärligt talat hur kan man på allvar dra växlar av att Sverige slår Wales med 3-0 någon vecka innan EM? Wales har inte varit i ett mästerskap sedan VM 1958. Jag tror inte vi behöver spekulera i om Wales tyckte premiären mot Slovakien var viktigare än genrepet mot Sverige. Man ska aldrig dra några större växlar av ett genrep vare sig på klubblag eller landslagsnivå, och det är bara beklagligt att svenska journalister och experter inte lärt sig den läxan. 

 

 

Jag tycker inte det är läge att gå in för mycket i detalj när det gäller matcherna mot Irland och Italien då jag tycker att det finns inte så mycket mer att tillägga. Sverige kliver in piskat att vinna mot Belgien på onsdag för att de inte har presterat tillräckligt bra. Och jag tycker det är rätt ointressant om Sverige tar sig vidare eller inte, för skulle vi snubbla vidare kommer vi åka ur åttondelen så det sjunger om det. Jag tycker att det finns en viktigare diskussion att lyfta och det är vart tar svensk landslagsfotboll vägen efter det vi får kalla för 

"Hamrén-eran" eller "Zlatan-eran" som jag utgår från att de flesta föredrar. Ni som känner mig vet att jag är pessimistiskt lagd i mitt supporterskap jag tror alltid att det ska gå åt helvete för det innebär att det bara kan bli bättre. Men när jag ser Sverige försöka spela fotboll både under kvalmatcherna och i synnerhet i det här mästerskapet tar jag mig bara för pannan och konstaterar vilket jävla skitlag det här är. Okej vi har en helt okej målvakt men inte i närheten av att vara en målvakt som känns helt trygg i luftrummet och spel med fötterna. Vi har mittbackar som väntar in studsen på utsparkar, ytterbackar som saknar tempo ett centralt mittfält där det numera inte finns en enda spelare av internationell klass. Och längst fram har det senare tid handlat om av Guidetti eller Berg som ska spela bredvid en Zlatan som älskar att skapa rubriker men när det väl kommer till kritan så händer det ingenting. Det här är verkligen ingenting jag bara känner för stunden, utan det här har jag funderat på länge, och jag kan inte se situationen på något annat sätt än att Sverige här och nu har ett skitlag. Sedan har Hamrén gjort sina misstag och han har en förmåga att ändra argumentation och köra med vindflöjel fasoner när det kommer till att hatta med laget. Men handen på hjärtat det spelar ingen roll om vår förbundskapten heter Hamrén eller Hulken, vem fan hade gjort detta bättre? Sedan skulle jag uppskattat om Hamrén varit mer tydlig i vilken fotboll han förespråkar, och då menar jag att signalera ut det på matcherna och inte bara i intervjuer. Men jag känner att vardagen med landslaget har under rätt lång tid blivit så likgiltig att jag knappt orkar bry mig. Jag känner mig rätt säker på att Sverige får lämna EM efter onsdagens match, Belgien kan ju gå på mindre än halvfart och ändå vinna med 3-0 med tanke på hur intetsägande anfallsspel Sverige visat upp och att de enorma bristerna i försvaret fortfarande finns kvar från tidigare kvalspel. 

 

 

I den bästa av världar kommer det här mästerskapet att föra någonting gott med sig och att svensk landslagsfotboll får den nystart som behövs. Allt prat om att vi måste ta till vara på Kim Källströms vänsterfot, vilken position ska Sebastian Larsson spela på och Zlatan hit och Zlatan dit, det är dags att vi glömmer allt det där och inser att den tiden är förbi. Och när det gäller Zlatan tycker jag att han faktiskt visar prov på usel spelförståelse under sina senaste uttalanden. Jag håller helt med om att Zlatan är Sveriges bästa spelare genom alla tider, men ibland tycker jag att media trissar upp en stämning om att Zlatan ska bära Sverige till ett nytt VM 94 och så vidare. Och efter den monstersäsongen som Zlatan har haft med PSG har han förmodligen sett tillfället att elda på alla lovord som folk öser över honom. Det jag känner är att om Zlatan nu är den här fantastiska spelaren och att är så mycket större än alla andra, han har ju själv sagt att anledningen till att det började regna i Paris efter det blev klart att han lämnade PSG var för att himlen grät för hans skull. Om Zlatan nu är på Messi eller Ronaldo nivå för det är ju i praktiken det han säger, ja men då kanske han individuellt sett ska se till att bidra mer när det väl är skarpt läge. Och med den oerhört usla insatsen i returmötet mot Manchester City i Champions League kvartsfinalen med i beräkningarna tycker jag det börjar bli dags att ifrågasätta hur fantastisk Zlatan är eller inte är? Att det är en fantastisk spelare med svenska mått mätt det är inte ens en diskussion, men att han skulle vara den här dominanta spelaren som på egen hand kan vinna titlar åt dig eller bära sitt landslag till fina resultat? Nej jag skriver inte under på det. Tvärtom tycker jag att det här mästerskapet varit Zlatan sämsta mästerskap. Och då spelar det ingen roll att omgivningen är kass, individuellt sett tycker jag att kraven på Zlatan borde vara betydligt högre än det som han presterat under de här två matcherna. Med tanke på att han mer än gärna vill påpeka hur fantastisk spelare han är tycker jag det är på sin plats att leverera resultat utifrån det. Jag må gå emot strömmen men jag tycker att Zlatan kunde inte ha gjort mer sämre reklam för sig under det här mästerskapet. Och hade jag velat Manchester United väl hade jag nog varit lite försiktig med att signa Zlatan, även om det inte handlar om ett längre kontrakt. Vad vill jag då komma med allt det här? Jag vill komma fram till att det på ett sätt ska bli skönt att landslaget i kommande VM kval går in i en ny era. Hamrén tackar för sig, Zlatan lär tacka för sig och Källström och Isaksson gör likadant. Sedan är jag inte helt övertygad om att Janne Andersson kommer att göra underverk med Sverige. När det kommer till landslag handlar i stort sett allt om hur bra spelarmaterialet är och jag tycker som sagt att i Sveriges fall är spelarna inte bättre än det vi har sett mot Irland och Italien. Bytet av förbundskapten och att Zlatan förmodligen tackar för sig ser jag som de viktigaste pusselbitarna för att svensk landslagsfotboll ska må bra igen. Och oavsett om Sverige åker ur EM på onsdag eller i åttondelen är egentligen strunt samma. Det viktiga är att svensk landslagsfotboll får den nystart vi behöver. Tiden är inne, det är dags för nästa generation med Guidetti som potentiell fanbärare att ta över. 

 

 

 

 

Hallå och varmt välkomna tillbaka ska ni vara till min lilla fotbollshörna. Den här gången lägger vi fokus på Kalmar FF som idag spelade sin sista match innan EM-uppehållet mot Falkenberg på bortaplan. Kalmar har spelat upp sig på sista tiden och nu handlade det om att inte gå i fällan och slänga bort det som på pappret skulle vara 3 givna poäng. 

 

 

Det känns som att jag börjar känna igen mitt Kalmar FF, jag tycker mig se mönster och situationer som upprepar sig flera gånger under samma match oavsett väder oavsett motstånd. Jag ska inte säga att den första halvleken var en total katastrof för det var den inte, men den var inte så bra genomförd att jag vill sätta betyget godkänt. Vi har en 5 minuters period där vi spelar helt okej och kommer loss på bägge kanterna, men då var kvalitén på inläggen från både Nouri och Agardius för dålig. Rent allmänt hade vi svårt att spela oss till klara målchanser, vilket gör mig oerhört frustrerad då jag inte tycker att Falkenberg har något fantastiskt försvarsspel. Med ett säkrare passningsspel och ett högre passningstempo hade vi kunnat såra Falkenberg på ett tydligare sätt. En av få som höll en bra kvalité i passningsspelet matchen igenom var Ismael. Stundtals gjorde han lite som han ville med bollen, och det fanns en beslutsamhet i allt han gjorde från att han vänder om snabbt till att han skickar ut krossbollar på kanterna. Jag har inga problem med att erkänna att jag dömde ut Tobias Eriksson inför säsongen och även under inledningen. Jag kände att det hade gått för långt och att det nya kontraktet som han sitter på inte är särskilt optimalt sett till vad han levererat. Men nu tycker jag att han under flera matcher i rad varit en av lagets bästa spelare och så även idag. Han vågar kliva in i duellerna ordentligt och han ser ut att orka hänga med när det blir ett snabbare och mer böljande spel till skillnad från när han i perioder bara fungerade i matcher med lågt tempo. Jag har hyllat försvarsspelet sedan försäsongen och har hela tiden stått på mig och hävdat att det känns som att vi är på väg rätt väg. Att spela Viktor Elm som mittback tyckte jag var ren galenskap inför säsongen, men jag får lov att säga att det ser ut som att jag har fått fel när det gäller den rotationen. Biskupovic och Viktor Elm fungerar bra ihop, jag känner mig rätt bekväm med att ha de i mittlåset då båda är stora och starka och säkra i luftrummet. Men trots att det totalt sett har varit en uppryckning när det gäller försvarsspelet går det inte att bli annat än upprörd när jag ser oss på nytt släppa in ett skitmål. Nu har jag glömt bort vad som händer i situationen innan, men det spelar ingen roll när inlägget väl kommer då ska bollen bara bort från straffområdet. Det finns så många fel kring det där målet. Vart är Viktor Elm? Vart är Biskupovic? Och vad gör Söderberg? Inte nog med att han borde tippa avslutet till hörna då David Svensson får på en usel träff även om han själv hävdade att det var medvetet att lobba. Och varför ger sig inte Söderberg ut på den bollen och plockar ner den, för så hårt är ändå inte inlägget, det är inte på något sätt otagbart och där borde Söderberg ha gjort det bättre utan tvekan. Efter målet är vi illa ute i perioder där vi blir stressade och börjar skicka iväg långbollar i ren panik mot Antonsson, och ni vet redan vad jag tycker om när vi börjar slå långbollar. Men lyckligtvis klarade inte Falkenberg av att få in ytterligare ettt mål vilket förmodligen hade dödat matchen. Istället lyckas vi ta vara på en hörna där det väl är Antonsson som mer eller mindre lyckas prickskjuta Tobias Eriksson i huvudet och bollen hamnar i mål. Psykologiskt otroligt viktigt mål. Det var inte på något sätt välförtjänt, bortsett från en liten period gör vi en dålig halvlek men ändå får vi kliva in i pausvilan med 1-1. 

 

 

Att göra en Kalmar FF är det nog inte många som vet om vad det innebär. Då kan jag tala om för er att det betyder att spelarna går från att göra en dålig första halvlek till att gå ut och göra en bättre eller en klart bättre andra halvlek. Det som var lite av en chock det var att vi i en svårspelad bortamatch kliver ut och visar upp en så radikal förändring både när det gäller det speltekniska och attityden. Det var som om vi bara gick och knöt näven för varandra och gav oss fan på att vi skulle avgå med segern. Och det är bara att konstatera att Antonsson är inne i ett sjukt flyt för tillfället. För faktum är att han idag faktiskt inte var så bra spelmässigt, han hade problem både med fotfästet och även när det gällde att skarva bollen och med större koncentration hade han kunnat göra fler mål. Men så får han den där passningen perfekt på foten när Ring kommer loss på sin kant och lyckas få en touch så att bollen rullar in i bortre hörnet. Jag tycker att det målet är signifikant för vilken säsong Antonsson har haft och också hade under fjolåret. Oavsett om ett lag är bra på att föra matcher och bestämma ödet över sina matcher måste det finnas någon som kliver fram och gör målen när allt inte flyter på spelmässigt. Och Antonsson har från dag 1 varit den spelaren och målskytten för oss. Hade det inte varit för Antonsson tror jag att Kalmar FF hade varit i en helt annan situation idag. Efter målet tycker jag att vi blev lite för bekväma och försökte göra det vi är sämst på nämligen att slå vakt om ledningen. Vi vet hur det höll på att gå mot Elfsborg och det finns flera exempel där vi har tappat ledningar då vi blivit för passiva. Det handlar inte om någonting annat än att det smyger sig på en känsla av underskattning och det får absolut inte ske. Vårt största problem sedan vi blev ett lag som fått börja fightas om kontraktet det har varit attityden. Med rätt attityd då ska vi inte ha några problem att klara oss kvar i Allsvenskan, men börjar vi bli kaxiga och tumma på ödmjukheten då kan vi förlora mot vilket lag som helst i den här serien. Och det där är någonting som alla kring laget måste börja ta tag i. Sedan kan vi ju förlora matcher ändån, men jag känner mig betydligt mer trygg att ta förluster om spelarna gjort sitt yttersta, än att vinna på rent flax och där vi visar upp en usel inställning. Lyckligtvis mötte vi ett Falkenberg som helt saknar eget grundspel och som bara lever på att motståndaren ska göra bort sig, och därför gick det vägen den här gången. Hade vi mött Malmö eller AIK är jag inte lika säker på att dagens insats hade gett 3 poäng, särskilt inte hur det såg ut under den första halvleken och i perioder i andra halvlek. 

 

 

Men det gick vägen och då är frågan är det lugnt nu? Är det frid och fröjd? Kan jag som supporter luta mig tillbaka och känna mig trygg med att den riktiga vändningen tog sin början idag? Absolut inte. Jag är ju inte jag om jag skulle sluta att vara orolig, och Kalmar FF är ju inte Kalmar FF om man helt plötsligt skulle börjar rada upp segrar och spela drömfotboll. Det är klart att jag börjar se någon form av struktur i försvarsspelet och att vi under den sista tiden börjat hitta ett sätt att vinna matcherna på trots att vi inte fått ut maximalt av spelet. Men det absolut viktigaste jag vill ha sagt när det gäller den här matchen är att det här var en seger som gav någon form av framtidstro och en tilltro till att det finns förutsättningar för en okej säsong om Kalmar FF spelar korten rätt. Jag tyckte som sagt att flytta ner Viktor Elm som mittback var en galen övning och jag ville definitivt ha in Starke Hedlund bredvid Biskupovic. Men nu när jag sett Viktor som mittback i mer än en match är jag redo att omvärdera min uppfattning gällande det beslutet. Det känns som att det finns någonting att bygga på där, både Viktor och Biskupovic är starka i luftrummet och läser spelet bra och kan också stå för en del uppspel. Starke Hedlund tycker jag tyvärr har sett lite darrig ut vilket förmodligen var anledningen till att han nu är utanför laget. Tobias Eriksson har som sagt varit riktigt bra under större delen av våren, och får han bara vara fri från skador tror jag att han kan komma att bli den mest värdefulla spelaren för oss den här säsongen. Återigen jag gjorde en felbedömning när det gällde Tobias, ska han vara såhär bra då är det inget snack om saken att han ska starta varje match. Ismael var riktigt bra idag, problemet där är väl att han är lite för mycket av och på, jag upplever det som att han går runt och bara är bra när det passar han själv. När det blir för mycket kamp på mittfältet och det inte ges utrymme för en vackrare och mer elegant fotboll då blir det lätt att han går och gömmer sig. Jonathan Ring måste förmodligen vara en av Allsvenskans mest ojämna spelare, han kan vara så usel i perioder där han varken kan hantera bollen eller ens kunna nicka bollen åt rätt håll. Samtidigt kan han göra som idag och gå ut och göra en helt fantastisk andra halvlek där han slår sin gubbe i varje ett mot ett läge. Att han är extremt enfotad gör ju inte att jag blir mindre kluven till honom, riktigt ojämn som sagt. Jag har varit inne på David Elm tidigare men det är värt att nämna igen att han fyller faktiskt en funktion i duellspelet. Visst ska jag erkänna att det känns som att jag gått och blivit en kappvändare när det gäller bröderna Elm. Jag ska vara ärlig med att säga att min utgångspunkt är att jag tror inte att någon av Elmarna kommer att nå upp till den nivå som de hade 2008 och det tycker jag inte att man som supporter kan begära heller. Jag tvivlar inte på att de skulle kunna bli fanbärare och bärande spelare för oss. Mitt största problem när det gäller Elmarna det är att det är för mycket in och ut i laget. Ena dagen spelar David andra dagen gör han det inte, Rasmus har spelat extremt lite efter att vi tog tillbaka honom och Viktor har också varit in och ut även om han nu börjat få lite mer kontinuitet när det gäller närvaron. Jag tycker att det sänder fel signaler när man binder upp sig på spelare som man inte kan räkna med fullt ut. Det spelar ju ingen roll om Rasmus kliver in och är jättebra i en kvart för att sedan vara borta under 3 matcher till. Och att David är så mycket in och ut i laget är något som inte är hållbart på sikt. Jag förstår om Kalmar FF ser Elmarna som potentiella fanbärare, den synen delar jag till viss del. Det som skrämmer är att det inte verkar finnas någon plan B. Det känns som att Kalmar FF helt fastnat i tankarna att allt kommer ordna sig för vi har bröderna Elm. Jag tycker att det vore klokt om Kalmar FF började se sig själva i spegeln och inse att man kanske inte kan räkna med bröderna Elm i alla lägen. Och jag tycker definitivt inte att man ska sätta sig ner och skriva ett nytt kontrakt med Rasmus. Återigen det handlar inte om att Rasmus är slut som spelare, det här handlar om att vi inte kan räkna med honom fullt ut på grund av hans bakgrund med skador och sjukdomar. 

 

 

Vad blir slutintrycket från den här vårsäsongen. Det har varit höga berg och djupa dalar vilket vi fått vänja oss vid när det gäller Kalmar FF. Men det finns en viktig skillnad jämfört med de senaste 2 säsongerna. Från hösten 2014 och framåt kändes det som att det bara blev värre och värre, det var ett komplett haveri spelmässigt och det fanns inget positivt som vi kunde peka på och ta med oss. Nu tycker jag mig ändå ha sett i tillräckligt många matcher att det finns en högstanivå som håller för allsvenskt spel. Det betyder inte att jag kommer slå mig för bröstet och hävda att det här laget ska utmana om Europaplatser för så bra fotboll spelar vi inte. Men jag tycker att under våren börjat få till en bättre defensiv, trots att jag tycker att vi emellanåt släpper in för billiga mål. Men till skillnad från 2014 och fjolåret när det var total hönsgård i match efter match börjar jag nu se en stabilitet och en grund i vårt försvarsspel. Det som blir viktigt det är att Swärdh och även spelarna själva ser till att vi aldrig tummar på ödmjukheten. Vi åkte upp till Östersund med inställningen att jogga hem 3 poäng och det håller inte mot ett såpass spelskickligt lag som Östersund. Vi går ut i premiären mot Jönköping och tror att vi inte behöver ha någon rörlighet i spelet överhuvudtaget utan att vi mer eller mindre kan promenera hem segern, och det håller inte när du möter en nykomling som sprudlar av energi över att vara tillbaka i Allsvenskan efter så många år. Lyckas vi upprätthålla ödmjukheten och se till att vi kan leverera mer än en halvlek i varje match då finns det goda förutsättningar för att vi ska undvika bottenstriden. Sedan finns det en viktig faktor till som jag måste ta upp. Nu räckte det att göra 2 mål idag, men det berodde som sagt på att vi mötte ett uselt Falkenberg som ser ut att sluta toksist, därför tycker jag inte heller att man ska dra för stora växlar om den här matchen, det är ingen rättvis värdemätare. Men det kommer komma matcher när vi släpper in mer än 1 mål och då måste vi se till att vara betydligt bättre på att ta vara på våra chanser. Jag överdriver inte när jag säger att vi kunde ha vunnit den här matchen med både 4-1 och 5-1. Tobias Eriksson kunde ha gjort hattrick, Antonsson borde gjort 2 mål, och med bättre skärpa i omställningsspelet kunde vi ha stängt matchen när Falkenberg flyttade fram positionerna under den sista kvarten. Nu gjorde vi 3 mål mot Elfsborg och 3 mål mot Örebro, men utöver det tycker jag att vi har gjort lite för få mål för att jag ska känna mig helt trygg. Jag känner också att spelarna inte riktigt har modet och orken att fortsätta tro på att vi ska vinna om det inte blir en hyfsad utdelning när vi trycker på som mest. Och självklart finns det en oro inom mig om att vi kommer att få svårt att ersätta Antonssons mål om vi nu säljer honom i sommar vilket inte alls är omöjligt. Och det är inte så att det kryllar av målskyttar som vi har råd att slanta upp för, utan då gäller det att andra spelare börjar kliva fram men det är frågan vem eller vilka det skulle kunna vara. Där har ni mina nycklar om det ska bli en lyckad sommar och höst. Sedan finns det fortfarande saker jag vill ska förbättras. Ni vet redan att jag tycker att Kalmar FF har blivit en förening som enligt mitt sätt att se på saken drivs på fel sätt. Men jag är glad över att konstatera att spelarna ser ut att inte vara helt under isen, utan jag tycker mig se en tillräckligt hög högstanivå för fortsatt allsvenskt kontrakt. Men så fort vi sänker på intensiteten och tummar på ödmjukheten då är vi genast illa ute. Och jag hoppas att spelarna lärt sig något av den här våren, och att de en gång för alla inser att vi kan inte gå ut och tro att vi är mästarlaget från 2008. Inställningen är basen, att omsätta målchanserna är steg två. Lyckas vi att bocka av bägge de punkterna då tror jag att det ska väldigt mycket till för att vi inte ska spela i Allsvenskan även nästa säsong. Men då gäller det att vi tar vara på den svit och den potentiella möjlighet att bygga upp momentum. Om vi kommer att lyckas med det har jag ingen aning om. Och jag tror inte att spelarna har någon aning om det heller. Vi är Kalmar FF. Fina toppar men också djupa dalar, de orden får sätta punkt för en ojämn men som helhet en lite mer positiv vårsäsong. 

 

Hallå och välkomna tillbaka till ännu en stund med Kalmars största fotbollsidiot. Säsongen ute i Europa lider mot sitt slut. Det är bara Champions League finalen som är den enda höjdpunkten som är kvar, sedan är det över för den här gången. Men klubbarna tar inte ledigt, det känner vi väl till. Det är nu det stora arbetet inför nästa säsong börjar för sportcheferna börjar, då det är dags att köpa och sälja. Javisst, det har blivit dags att snacka silly season igen. 

 

 

Ett rykte som poppade upp under förmiddagen var att Manchester City skulle vara intresserade av Evertons John Stones. Det känns som att varje spelare som anses ha minsta lilla potential att bli en världsspelare kommer att ryktas till Manchester City bara för att Pep Guardiola tar över laget i sommar. Till viss del kan jag förstå att Guardiola målas upp som en sorts maestro som kan få ut maximalt av vilket lag som helst då det är en tränare som samlat på sig många titlar. Däremot känner jag att det går lite till överdrift när det snackas om att Guardiola är bland det bästa tränare som kommit fram. Med all respekt för Guardiolas taktiska kunnande och förkärlek till att experimentera med de olika lagdelarna känner jag att han inte har testats på allvar än. Och då menar jag inte att han har haft en hur enkel väg som helst i sin tränarkarriär men han har ju tagit hand om klubbar som knappt kunde ha bättre förutsättningar när det gäller kvalitén på spelarmaterialet. Nu kommer han till ett Manchester City som kommer från en fiaskosäsong som saknar motstycke. Med tanke på hur mycket pengar som har investerats på spelare är det ett rejält underbetyg till att Manchester City kommer få spela ett lurigt playoff till Champions League. I min värld är det här utan tvekan Guardiolas svåraste tränaruppdrag. Han kommer inte till ett färdigdukat bord, och han kommer garanterat inte få allt han pekar på, det vill säga varken Messi, Neymar, Suarez eller Bale kommer att spela i Manchester City nästa säsong. Däremot tror jag att spelare som står på tillväxt eller som är på gränsen till att slå igenom skulle kunna välja City för att de ser sin chans att få bästa möjliga utbildning av Pep. Och skulle då John Stones vara rätt spelare att ta in i det här läget? Hade jag varit tränare eller sportchef hade jag varit väldigt försiktig med att ta in John Stones till vilket pris som helst. Det är en spelare som många tror kommer att vara en fanbärare för det engelska landslaget, men om City skulle värva John Stones baserat på vad han presterade under den här säsongen då tycker jag att de har värderat honom fel. Det går naturligtvis att ta hänsyn till att Roberto Martinez tappade kontrollen över laget helt och hållet och att det smittade av sig bland samtliga spelare och att Stones blev extra påverkad. Vi får heller inte glömma bort att under säsongsinledningen fick han höra ett och annat från läktaren då han som jag uppfattat det varit öppen med att han kunde tänka sig att gå till Chelsea. Och när det bara gick sämre och sämre för Everton under säsongen kan jag tänka mig att Stones fick svårt att hitta någon ro och kontinuitet i sin prestation då det var så mycket negativt snack kring laget och klubben. Men det går inte bara att skylla allting på tränaren, utan varje spelare är ansvarig för sin prestation, sedan om de inte gör som tränaren säger eller om tränaren har fel taktik det är en annan femma. Faktum är att John Stones under den här säsongen var fullständigt bedrövlig. Och om jag var City skulle jag då utan problem gå in i nästa säsong med John Stones som den bärande mittbacken om vi utgår från att Kompany kommer att fortsätta vara in och ut i laget, nej det skulle jag inte göra. City är ett lag som sett till sina förutsättningar ska vara favoriter varje år om att vinna ligan och de borde ha gjort ett betydligt större avtryck i Champions League, även om de råkade snubbla sig fram till semifinal tack vare att man mötte ett uselt PSG. Och ska City en gång för alla bli det dominerande laget i Premier League då måste köpa fler spelare av absolut världsklass. På ett sätt är det logiskt att klubben litar på Guardiolas kompetens, men som jag var inne på har han i både Bayern och Barcelona jobbat med ett spelarmaterial som varit mer eller mindre färdigt och som bara behövt justeras en aning. I Citys fall känns det som att det är ett lag där det behöver göras om en hel del i samtliga lagdelar. Och ska då en ung mittback från Everton som inte tagit några som helst steg i rätt riktning vara den ledande mittbacken bakom Kompany? Nej i min värld är det inte hållbart. För mig är det mer troligt att John Stones blir en ny Jack Rodwell än att han kommer bli en ny John Terry. Det är en stor chansning att ta in honom, och City kan förmodligen chansa en hel del tack vare alla sina pengar. Men snart undrar jag om man har råd att chansa så mycket mer när det kommer till att värva spelare och i synnerhet mittbackar. 

 

 

Ett rykte som har varit på tapeten under en längre tid Romas Radja Nainggolan till Chelsea. Till skillnad från City tycker jag att Chelsea kopplas ihop med rätt spelare. Jag som följer Serie A med stort intresse har suttit framför tv:n och beklagat mig över att ett lag som Roma har en mittfältsgeneral som Nainggolan. För mig är det inget snack om saken att han förtjänar att spela i ett bättre lag. Det betyder inte att jag dömer ut Roma som klubb men jag tror att Chelsea har större möjligheter att lyckas nå den absoluta toppen igen om klubben sköts rätt, medan jag känner att Roma brottas med fler problem än bara det som händer på fotbollsplanen och vem som tränar laget. Men det som gör att en spelare som Nainggolan ryktas till Chelsea är såklart att det är Antonio Conte som kommer ta över laget efter EM. Och Conte med sitt kunnande om Serie A vet givetvis vilka spelare som passar in i hans sätt att spela fotboll, sedan gäller det bara att få de att kunna prestera den fotbollen även i Premier League. Det som är bra med Nainggolan är att det är en mycke flexibel spelare när det kommer till vilken roll han ska ha på planen. Personligen tycker jag att han fungerar bäst när han får vara lite av sittande mittfältare i ett 4-2-3-1 eller 4-5-1. Han är en spelare som aldrig viker ner sig närkamperna, han tvekar inte att fullfölja en tackling trots att han vet att han inte kommer att vinna bollen. Han ligger hela tiden på gränsen, men på något sätt lyckas han med att inte kliva över den vilket tyder på en fin spelförståelse. Men till viss del kan jag tycka att Nainggolan har fått en lite väl defensiv och undanskymd roll i Roma där det bara har handlat om att han ska täcka ytor och spela fysiskt på mittplan. Han kan slå den avgörande passningen och skicka iväg krossbollar också, och det tror jag att han skulle få större möjligheter att göra i Chelsea. Om Nemanja Matic blir den spelare han var under säsongen 2014/2015 när han utan tvekan var en av de bästa spelarna i Europa på sin position, då kommer det innebära att Fabregas får mer utrymme att ta vara på sina offensiva kvalitéer och Nainggolan skulle kunna ta ett kliv längre fram i banan. Detta skulle även innebära att Willian och Hazard inte behöver springa som idioter på respektive kant utan de kan fokusera mer på att delta i anfallspelet. Prislappen tror jag inte kommer vara några problem för Chelsea. Även om det inte blir något Europaspel har man ändå i modern tid varit såpass framgångsrika att man alltjämt är tillräckligt attraktiva på marknaden för att locka till sig en spelare av Nainggolans kvalitéer. Och just i det här fallet tror jag inte det handlar om hur mycket Chelsea är redo att betala, utan här handlar det om att Roma måste ta steget att sälja en spelare för saftiga summor för att sedan återinvestera kapitalet på ett tillräckligt bra sett, vilket man ju inte kan påstå att de lyckast med såhär långt. 

 

 

Årets silly season är med svenska ögon sett extra kittlande då allas våran Zlatan Ibrahimovic inte längre är en PSG spelare. Det har snackats om att det varit klart med LA Galaxy, till att Zlatan kommer skriva på för Manchester United om Mourinho blir klar först och så vidare. Rykten kommer av en anledning och det sedan är det upp till var och en att bilda sin uppfattning vem eller vilka man tror mest på. Jag har fått uppfattningen att Zlatan har kommit till ett skede i karriären där han känner att det är inte värt att jaga den där Champions League titeln längre. Karriären lider mot sitt slut och när vi blickar tillbaka på Zlatans karriär finns det i min värld två tillfällen då han skulle ha bockat av den där förbaskade Champions League titeln. Jag tänker på sejouren i Barcelona, som om det inte varit för en viss José Mourinho hade gått och vunnit titeln förmodligen. Och jag vill faktiskt hävda att årets säsong med PSG var den andra och förmodligen sista riktiga chansen han fick. PSG hade i och med värvningen av Di Maria fått in en spelare som drog på sig mycket bevakning, och som på det sättet kunde frigöra mer utrymme för Zlatan. Och trots att David Luiz fortfarande är en del av laget kändes det ändå som PSG började hittade en tillräckligt bra defensiv för att mäta sig med de allra största klubbarna. Och nu fick man ju också sin "drömlottning" då man ställdes mot ett Manchester City som bekant varit allt annat än bra den här säsongen. Men Zlatan gör en av sina sämsta matcher någonsin precis som resten av laget och City avancerar vidare. Nu tror jag att Zlatan faktiskt har börjat lägga Champions League drömmarna åt sidan. Men det finns fortfarande möjligheter för honom att uppnå någonting annat, jag tänker på chanserna att bli odödlig i en stad. Förutom Malmö och PSG tror jag inte Zlatan uppfattas som spelaren som supportrarna älskar. Han kan kliva in under en kortare period och vara bäst för stunden innan flyttar vidare till supportrarnas besvikelse. Och även om han är uppskattad i PSG tror jag ändå inte att vi i framtiden kommer prata om Zlatan som en av de största ikonerna genom tiderna. Ikoner för mig det är spelare som Steven Gerrard, Ryan Giggs, Alessandro Del Piero och Francesco Totti såklart. Men Zlatan tillhör inte det facket av spelare, han vill vara bäst för stunden, gå in och vinna sina titlar och sedan flytta vidare till en ny utmaning. Och om det inte blir USA då tror jag att Zlatan ser Manchester United som klubben där han för sista gången innan han lägger skorna på hyllan kan kliva in och bli odödlig, vilket inte är det lättaste i en klubb som Manchester United där kraven är skyhöga. Jag tror inte Zlatan tvekar en sekund när det gäller vilka klubbval han gjort genom åren. Han har varit övertygad om att varje klubb har varit precis rätt val för honom för stunden. Och jag får ju ge honom att han i de allra flesta fall haft rätt. Men är det verkligen en given succé med Zlatan i Manchester United. Kommer han och Mourinho som sägs vara på väg in stå där med en ligatitel och en Europa League titel i handen om 1 år? Nej det skulle jag inte säga. Även om det kommer att ske en del ändringar i Uniteds trupp tror jag ändå inte att det ger någon titelgaranti bara för att man tar in en av världens bästa spelare. Att United i Ibrahimovic skulle få in mer vinnarmentalitet råder det ingen tvekan om, men frågan är om han fortfarande är kapabel till att lyfta laget till toppen redan över en säsong? Det finns ju också en problematik med att ta in ett sådant stort ego som Zlatan i en klubb som United. Det går ju att argumentera för att Zlatan i mångt och mycket hamnar i en ny "Barcelona-situation", det vill säga det är inte han som bestämmer allt, utan det finns vissa riktlinjer att följa. Fotbollen ska spelas på ett visst sätt, man kommer till laget man tar till sig spelsättet och sedan så anpassar man sig efter det. Jag är inte så säker på att Zlatan passar in i den så kallade "United-andan". Och även om United skulle låta Zlatan få göra lite som han vill och se honom som lagets största stjärna är jag inte säker på att resterande delen av truppen kommer att lyfta till en nivå som räcker för att vinna ligatiteln. Men om Zlatan skulle kliva in och lyfta United från en 5:e plats till att vinna den första ligatiteln sedan Sir Alex tackade för sig då blir han garanterat helgonförklarad, och det jag utgår ifrån att det är där utmaningen ligger. Att för en gångs skull välja en klubb som visserligen har stora anor men som varit på dekis under en längre period och ta upp klubben till den nivå där många anser att den hör hemma. Det är den enda utmaningen som Zlatan har kvar att bocka av i Europa, då jag utgår ifrån att inga potentiella Champions League vinnande klubbar kommer vara intresserade av att signa upp honom, inte ens över 1 säsong. Jag tror ju att det blir United, men sista ordet är inte sagt än. Zlatan gillar ju att överraska oss, och vem vet han kanske lägger av efter EM? Ingen vet, Bara han själv. 

 

Hallå på er och välkomna tillbaka till en stund med mig här i fotbollshörnan. Jag tror ni har räknat ut vad dagens text kommer att handla om? Ja ni gissade rätt, den här gången tänker jag ägna alla mina rader åt att tjöta om Liverpool. Jag måste få prata av mig om det haveri som utspelade sig i Basel. 

 

 

Liverpool har sedan den där magiska vändningen mot Milan i Champions League finalen 2005 haft det tufft både sportsligt och när det gäller att locka till sig världsspelare. Tidigare har klubben alltid haft Champions League spelet att locka med, medan man idag bara har historien att komma viftandes med när det ska värvas in nya spelare. Men jag känner att vi börjar nå en tid då det historiska arvet inte behöver vara det som fäller avgörandet för om en spelare väljer att spela i just den klubben före någon annan klubb som kanske hade varit ett mer givet förstaval. Idrott och fotboll i synnerhet är så otroligt mycket här och nu. Jag tycker att Jürgen Klopp uttryckte sig bra under sin första intervju när han anslöt till Liverpool att det är klart att vi ska sträva efter att vara det bästa laget här och nu, men det gäller också att kunna upprätthålla en bra nivå så att vi också kan vara det bästa laget även imorgon. Fina ord från en mycket klok tränare, men jag börjar frukta att inte ens Klopps fotbollshjärna inte kan lyfta Liverpool upp på den nivå där klubben förväntas vara. 

 

 

Jag tycker inte det är någon större idé att gå in på en större analys av matchen. Jag konstaterar bara att Liverpool gjorde en Liverpool, det vill säga vi går ut och ser skakiga ut under de första 20 minuterna där Sevilla var det lag som var mer konstruktiva med bollen. Lyckligtvis skapade inte Sevilla några större chanser utan vi redde ut stormen. Vår största chans att såra Sevilla var utan tvekan att hugga när omställningslägen dök upp, och det är precis ett sådant läge som målet kommer till på. Sturridge visade på nytt vilken fantastisk målskytt han är, för det börjar bli uppenbart att han kan göra mål på alla möjliga sätt. Liverpool kliver in till pausvila med en 1-0 ledning, och det var absolut inte något som speglade den första halvleken rakt av. Men med lite flyt hade vi kunnat haft en 2-0 ledning med oss vilket hade varit betydligt tryggare. Men nu var vi ändå 45 minuter ifrån att ta hem klubbens första stora titel på 11 år och den första titeln överhuvudtaget på 4 år. Och vad händer när den andra halvleken drar igång? För mig är större delen av situationen nattsvart, det är som att någon drar ur sladden och det blir ett totalt mörker. Det enda jag minns är hur en viss Alberto Moreno inte har förmågan att nicka bort bollen för att i nästa sekund åka på en tunnel och pang, pang så var det 1-1 och det momentum vi skulle bygga vidare på vad som bortblåst. Ett normalt lag hade förmodligen skakat av sig en sådan käftsmäll som det ändå är att åka på ett mål i baken såpass tidigt. Om inte annat går det att argumentera för att när ett lag åker på den typen av motgångar och man hamnar i skarpt läge att det ska leda till att man blir ännu starkare. Hoppsan, vi är fortfarande kvar i omklädningsrummet, andra halvleken har börjat nu kör vi det här duger inte. Men nu är ju problemet att Liverpool vid alldeles för många tillfällen under den här säsongen varit lite av en parodi på sig själva, och så även i den här matchen. Men av allt uselt som har presterats av detta Liverpool så tar nog detta priset. Bara det faktum att vi inte har ett enda skott på mål i den andra halvleken tycker jag säger allt om hur illa ställt det är. Jag kan köpa att det blir lite av en chock när man släpper in mål efter 15 sekunder, att det där och då uppstår ett läge där man som spelare hamnar i gungning absolut. Men med tanke på att det här var den viktigaste matchen som Liverpool har spelat på länge, med Champions League plats i potten, med en chans att vinna en titel, bryta isen och få in lite vinnarkänsla i klubben det borde garantera att spelarna inte tappar huvudet helt och hållet som de gör under resten av matchen. Jag vet inte vad vi ska kalla det som Liverpool sysslade med efter kvitteringen, jag vet i varje fall att jag skulle inte vilja kalla det för fotboll. Och de övriga 2 målen vi släpper in orkar jag inte ens gå in på, mer än att det är Liverpool i ett nötskal helt enkelt. Vi hade ingenting att hämta i den andra halvleken, allt det fina som vi höll på att bygga upp all den förhoppning som supporterhjärtat börjat känna raserades lika snabbt som ett knallskott ljuder. Liverpool var sämst när det gällde igen. När det blev skarpt läge, vek spelarna ner sig igen. 

 

 

Det går knappt att hitta de rätta orden för vilka känslor som rör sig i huvudet hos en hängiven supporter dagen efter genomklappningen. Jag har inte varit med särskilt länge, och jag är egentligen inte rätt person att värdera vilken motgång som varit tyngst men man kommer ofta ihåg den som ligger närmsta till hands. Visst var det tungt när vi slarvade bort chansen på att ta hem ligatiteln 2014 då Gerrard halkade i matchen mot Chelsea och i matchen efter tappar vi 3-0 ledning till 3-3 mot Crystal Palace. Men samtidigt var det i mitt tycke en överprestation, där kändes det mer som att samtliga spelare gick in i en sjuk formtopp samtidigt som laget var inne i ett satans flyt där bollen alltid studsade vår väg fram till den absoluta slutspurten. Och jag tycker det ska betonas att spelare oavsett hur dåliga eller begränsade de är kan hamna i en formtopp, precis som att det finns spelare som kan vara hur talangfulla som helst och vara potentiella världsspelare som kan hamna i en rejäl formsvacka över en längre period. Men gårdagens förlust går inte att jämföra med när vi bommade chanserna på ligatiteln då det här var matchen som skulle balansera säsongen. Med handen på hjärtat så har Liverpool blandat bra prestationer med riktigt usla prestationer i synnerhet i ligaspelet. Vi har presterat som bäst när vi inte förväntas vinna, jag tänker på de båda matcherna i ligaspelet mot Manchester City jag tänker på den magiska vändningen mot Dortmund och den fullständiga överkörningen i returmötet mot Villareal i Europa League. När spelarna har visat upp de fina topparna då har det ändå väckts ett hopp om att vi äntligen har någonting på gång och att vi faktiskt är redo att etablera oss som ett topplag i Premier League och på sikt även i Europa. Men problemet med Liverpool det finns inget mellanläge mellan topparna och dalarna, utan antingen spelar vi en fantastisk fotboll eller spelar vi en fotboll som till och med är sämre än lag som Exeter City och Wycombe Wanderes. Och det säger sig självt att det går inte att vara såhär mycket av och på om man ska vinna titlar eller etablera sig som ett topplag i ligaspelet. Det måste finnas en stabilitet, det måste finnas ett tryggt grundspel och det finns inte i Liverpool. Och såhär nu när vi spelat klart för säsongen och vi står där med en 8:e plats i ligaspelet och 2 förlorade cupfinaler är det bara konstatera att jag tyvärr fick rätt i min tes att vi är sämst när det gäller som mest. Det är möjligt att Klopp med sin passion och sitt engagemang lyckades få spelarna att bilda sig en övertro på att de kunde vinna över vilket lag som helst om vi bara sprang mer än motståndarna och jobbade häcken av oss. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån att Liverpool slutar 8:a i ligan och inte vinner någon titel den här gången heller handlar om en förlorad vinnarmentalitet som ersatts av en extrem förlorarkultur som i mitt tycke är på väg att äta upp hela klubben. Sakta i backarna, jag menar såklart inte att Liverpool riskerar att åka ur, för så länge vi har en så stabil ekonomi finns det alltid möjlighet att kunna investera sig till ett lag som håller för en mittenplacering i ligan. Men jämfört med vad Liverpool var för 10 år sen, eller om vi går tillbaka till Bill Shanklys dagar då klubben var en fruktad stormakt där titlarna och de fina tabellplaceringarna tickade in på kontot, dit har Liverpool fortfarande mycket kvar att rätta till för att nå dit.

 

 

Slutligen vill jag trycka på det som bekymrar mig mest det är att jag kommer på mig själv att vara likgiltig inför det faktum att det inte blir Champions League spel och inga titlar. Men det avgörande för Liverpools framtid är ju inte vad supportrarna tycker utan det handlar om vad klubben gör för att rätta till detta. Och här upplever jag att våra kära amerikanska ägare inte sköter saker och ting på bästa sätt. Istället för att Liverpool går för att vinna titlar och i synnerhet försöker ta hem ligatiteln till stan igen FSG prioriterat annat. Här handlar det inte om att klubben ska vara så bra som möjligt utan det relevanta för Tom Werner och hans crew det är att det ska vara plus i boken och att vi ska sälja spelare för överpriser när de väl blir tillräckligt bra. Men hur har pengarna som vi fått in för att sälja Suarez, Torres, Sterling för att nämna några återinvesterats? Ja det är 32 miljoner pund på en Benteke som inte kan hantera bollen, det är 20 miljoner pund på en Dejan Lovren som må spela med stort hjärta men han saknar ju tillräckligt bra speltekniska kvalitéer för att vara en bärande spelare i ett lag som ska utmana om Champions League. Och när det gäller att fynda i andra ligor landar vi i att vi har en Alberto Moreno, som förmodligen kommer att gå till historien som den sämsta spelaren som någonsin har spelat på Anfield. Samtidigt kan jag inte rikta all ilska mot Moreno, det är inte han som har utsätt sig själv till att spela i Liverpool precis som att det inte var Rodgers som utsåg sig själv att vara rätt tränare för Liverpool. När vi diskuterar Liverpool tycker jag att man måste lyfta blicken och så på situationen från ett helhetsperspektiv. Sedan kan ju jag sitta här hela sommaren och tjata om att spelare som Coutinho och Firmino bara är bra när de passar en själva, och att Milner är en lysande spelare utan boll samtidigt som karln inte kan slå en vettig hörna. Återigen, det handlar inte om enskilda spelare det handlar inte om Klopp även om han såklart under resans gång har tagit en del tveksamma beslut han också. Liverpool som klubb har hamnat i ett läge där alla involverade har funnit sig i att det blir Europa League spel eller sämre, men några titlar är det inte ens tal om. Och jag väljer att fortsätta att hävda med en dåres envishet att har du mentalt accepterat att det är okej att inte vinna, genom att metaforiskt gå upp och vrida av den här kranen där vinnarmentaliteten kommer ifrån, då är vägen tillbaka mycket lång. Liverpool är ett lag som kryllar av spelare där det finns gott om spelare som viker ner sig när det gäller som mest och som skiter på sig när det blir skarpt läge. Och jag tycker att Coutinho och Firminos insatser igår är signifikant för vilket läge Liverpool som klubb befinner sig i. Det må vara fina toppar, vi kan när alla pusselbitar faller på plats spela fin fotboll men lik förbannat kan vi fortfarande inte prestera såpass bra att vi vinner titlar eller tar oss ut i Champions League. Och med en ägargrupp som inte bryr sig ett skvatt om klubben går bra eller inte utan där det istället bara handlar om att det ska vara plus i boken och att vi ska sälja våra bästa spelare kontinuerligt då är det svårt att få igång vinnarmentaliteten igen. Jag vill tro att Liverpool är på rätt väg, men jag är redo att argumentera för att Liverpool har hamnat i intetsägande tillstånd. Det är klart att det finns en stolthet för att Liverpool har fina siffror i boken. Men när det kommer till kritan då är jag övertygad om att många supportrar skiter fullkomligt i om det är plus i boken eller inte. Jag vill vinna titlar, jag vill att vi ska spela i Champions League. Men jag ser en spelartrupp som aldrig tar nästa steg, utan när jag väl får upp hoppet om att Liverpool kanske är på väg att bli den klubb som jag en gång fattade tycke för så släcks det hoppet ner genom att spelarna viker ner sig. Och därför ska det väldigt mycket till för att jag ska börja tro på att Liverpool någonsin kommer att komma tillbaka. Med komma tillbaka menar jag att bli den klubb som vi var under Gerard Houllier och Rafa Benitez dagar. Och för mig blev det som hände igår spiken i kistan på att Liverpool fortfarande inte är i närheten av att vara det som klubben ska sträva efter att vara. Och jag säger inte emot om någon skulle säga till mig att Liverpool aldrig kommer tillbaka till den nivå man en gång hade. Jag tycker absolut att det går att argumentera för att det här är ett nytt Milan. 

 

 

Så länge Klopp får förtroendet att göra det bästa av situationen finns det ändå en strimma hopp. Och det är bara att hoppas på att han får tillräckligt med mandat för att sätta sin prägel på laget det vill säga värva spelare i sommar. Men oavsett vad har Klopp ändå fått mig att inte sluta drömma. Sedan om Klopp är en del av en längre framtid det återstår att se. Jag vet inte om mina drömmar är realistiska, men jag konstaterar bara att drömmar om kontinuerligt Europaspel och att få vinna titlar igen lever kvar, och det är jag Klopp evigt tacksam för. 

 

 

Danke Jürgen. 

 

Då har det blivit dags att ägna några rader åt att tjöta lite allsvensk fotboll. Den här gången lägger vi fokus på gårdagens derby mellan AIK och Djurgården. 

 

 

Om vi börjar med att koppla ett grepp om vart AIK befinner sig någonstans efter den här matchen tycker jag att AIK supportrarna har rätt att vara optimistiska. Det har varit en del negativ kritik både när det gäller hur AIK har presterat sett till spelarmaterialet och om Andreas Alms kompetens. Nu tycker jag inte det är fel av AIK att ta in Rikard Norling då det är en tränare som kan klubben. Däremot tycker jag inte om det sättet som Andreas Alm fick lämna AIK. Och utan att ha satt mig in i alla turer och vad som egentligen var bestämt från början tycker jag ändå att det hade gått att sköta på ett snyggare sätt. Sedan tycker jag att man ska vara försiktig med att dra för stora växlar av en enskild match efter ett tränarbyte oavsett resultat. Precis som Norling själv säger så har Andreas Alm varit i allra högsta grad varit delaktig i uppladdningen till gårdagens match. Däremot är det lite av en slarvig sanning att ett lag automatiskt får en kick och en positiv effekt av ett tränarbyte. Oftast får du en kortsiktig effekt med 9 poäng på 3 eller 4 matcher tillexempel, men över den resterande delen av säsongen börjar det visa sig hur bra materialet egentligen är. I AIK:s fall tror jag däremot att det kan bli en fortsatt positiv effekt med Norling vid rodret. Norling är en tränare som vill spela fin fotboll med mycket rörlighet, han vill föra matcher och gå för seger i alla lägen. Jag tror dessutom att spelarmaterialet har kapaciteten och orken att spela den typen av fotboll. För när man tittar på AIK:s trupp är det ju inte så att det är fullt med begränsade spelare som lutar sig mot fysiken och att skicka iväg långbollar. För mig är AIK ett lag med mycket spelskicklighet och som i sina bästa stunder kan spela riktigt fin fotboll. Anton Saletros, Alexander Isak, Carlos Strandberg, Ahmed Yasin är bara några exempel på spelare som besitter bra speltekniska kvalitéer. Och det finns en mognad och en klokhet hos de här spelarna trots att de har större delen av sin karriär framför sig. Anton Saletros tycker jag för sin ålder ser oerhört mogen ut, han är bra att på att läsa spelet, han ger sig inte iväg på offensiva utflykter om han inte har täckning bakom och han spelar rejält i närkampsspelet. Ahmed Yasin är en lurig spelare som kan hitta på lite vad som helst med bollen och han är jobbig att möta för motståndarens backlinje just för att han är så svårläst. Alexander Isak är för mig en av de mest spännande talanger jag har sett. Han är ständigt ett hot och han sätter skräck mot vilken backlinje som helst. Det viktigaste här är att AIK ser till att vara rädd om honom och ser till att han inte svävar iväg för mycket. För när självförtroendet går över till osund hybris då kan det bli jobbigt för både spelaren och klubben. Carlos Strandberg är definitivt en av de bästa värvningarna i Allsvenskan den här säsongen, och här gäller det för AIK att försöka hitta en lösning att få behålla honom även om det kan betraktas som en omöjlig uppgift. Men hittills har ju utlåningen från CSKA Moskva varit klockren för både AIK och Strandberg själv. Och jag tycker att de spelare som jag nyss räknade upp är ett bra exempel på hur man uppträder vid skarpt läge och i synnerhet i ett derby. Istället för att bli flera centimeter mindre än motståndaren blir det precis tvärtom att spelarna blir några huvuden längre och tar steg framåt och visar att här är jag, jag vill vara med och delta. Och vi ska inte heller glömma bort att spelare som Nisse Johansson och Stefan Ishizaki fyller en viktig funktion med sin rutin och som ständigt eldar på de yngre spelarna att fortsätta ta jobbet för laget. Och det finns dessutom sparkapital i Denni Avdic, det gäller bara att han hamnar i full matchform och framförallt ser till att spela i rätt skor. Ofori satt på bänken igår och bara det säger ju vilken bred trupp AIK har i dagsläget. När en spelare av Oforis kvalitéer inte är given då tyder det på att kvalitén på truppen är bra. Jag har inte så värst mycket att säga mer om AIK:s insats utan jag tycker att de gick ut och visade från start till mål att de brann mest för uppgiften. Det var inte så att AIK var överlägsna, men jämfört med Djurgården var motivationen större hos de svartgula, samtidigt som vi inte ska underskatta att en Norling effekt kan vara på väg att blomma ut. 

 

 

Om det är positiva tongångar i AIK efter en lite tyngre period tror jag inte att snacket i Djurgårdslägret är lika positivt. Nu sitter jag inte och följer Djurgården vecka ut och vecka in men jag har ändå haft lite koll på de då jag har varit nyfiken på att se vad Pelle Ohlsson kan hitta på med den här klubben som har mycket potential. Efter matchen fick spelarna gå fram till klacken och få sig en rejäl utskällning och det har jag full respekt för. Jag tror inte att Djurgårdens supportrar har större krav än andra lag i Allsvenskan. Det jag tror att det som har skapat ett agg mot spelarna och mot Pelle Ohlsson i synnerhet är att spelarna gång på gång viker ner sig när det gäller som mest. Det här handlar ju om ett uselt derbypsyke som varken Pelle Ohlsson eller spelarna har velat ta till sig eller försökt hantera. För nog för att AIK gjorde en stabil insats och spelade med mycket glädje och inspiration, men med handen på hjärtat var det ju inte så att Djurgården gjorde någon bra insats. I den första halvleken var det knappt någon spelare som ville hålla i bollen utan det kändes som att varje spelare ville bli av med den så fort han fick den. Djurgården hade problem med att spela sig loss från AIK:s presspel, det var i stort sett bara Sabovic som försökte göra något konstruktivt med bollen. Det fanns flera omställningslägen för Djurgården att utnyttja när AIK flyttade upp för mycket folk i anfallen, men då gick det alldeles för långsamt för att det skulle kunna bli någon farlighet. Elliot Käck hade 2 maxlöpningar i den första halvleken då han försökte driva upp tempot, vid ena tillfället hade han bollen och vid det andra tillfället försökte han erbjuda alternativ på överlapp. Sedan var kvalitén på Käcks inlägg inte tillräckligt bra, men han var en av få som försökte i varje fall. Amadou Jawo pendlade lite för mycket i sin prestation, där han stundtals visade upp några fina tekniska nummer men när det handlade om att få till avsluten hade han inte sin bästa kväll. Alexander Faltsetas må vara en helt okej balansspelare, men att skjuta är ingenting som han borde syssla med, därför är det för mig helt obegripligt hur han kan gå på avslut när Djurgården väl har fler spelare inne i boxen. Sam Johnson var den enda av de offensiva spelarna som hotade lite då han erbjuder mycket fart när han väl sticker iväg i djupled. Mathias Ranegie en gång i tiden skyttekung i både Häcken och Malmö, såg jag som en av de bättre värvningarna inför den här säsongen. Men när jag såg honom i den här matchen förstår jag varför han inte platsade i Watford och lånades ut till Millwall av alla klubbar. Ärligt talat sett till det namn han ändå har med sig efter hans tidigare framgångar i Allsvenskan och hur bra han skulle kunna vara för Djurgården är det för mig helt uppåt väggarna att han skämmer ut sig på det sättet som igår. Är du en anfallare på den här nivån och du vet om att du kan så mycket bättre då får du inte se så ointresserad och loj ut som Ranegie gjorde igår. Fullkomligt bedrövlig insats från Ranegies sida, och för mig är det helt obegripligt att han fick 90 minuter och det är ett rejält underbetyg till Pelle Ohlsson. Och Tim Björkström och Omar Colley vad gjorde de för någon match? Bägge två hade ju knappt en siffra rätt på hela matchen. Det började hända lite intressanta saker när Haris Radetinac kom in, men det tycker jag bara gör att underbetyget till de övriga blir ännu större mer än att Radetinac kom in och var briljant. Med det sagt tycker jag att Radetinac är en bra spelare, som kommer vara viktig för Djurgården när han är i full form då det är en riktigt bra karaktärsspelare och poängspelare för den delen. Men när en spelare oavsett vilken kvalité han erbjuder i grunden kommer in efter en lång tids skadefrånvaro och är bäst på planen, då går det inte att komma ifrån att de övriga som startat matchen inte har gjort bra ifrån sig. 

 

 

Och då kommer vi in på Pelle Ohlssons vara eller icke vara i Djurgården igen. Jag får känslan av att Pelle Ohlsson är mångt och mycket i en Hamrén situation det vill säga att varningsklockorna måste börja ringa snart inom klubben. Oavsett hur lite av den grunden av huset Djurgården som Pelle har byggt upp är det väldigt lite kvar av den grunden om det ens finns någon grund kvar. I grund och botten vill jag gilla Pelle Ohlsson då jag har stor respekt för det han har presterat med Gefle, att med så små resurser hålla ett lag kvar i Allsvenskan tycker jag är en imponerande prestation. Men nu är ju grejen att Djurgården inte är Gefle, de ska inte vara nöjda med att bara hålla sig kvar i Allsvenskan utan de är faktiskt en klubb som siktar högre upp än så. Sedan ska inte kravbilden vara orimlig för den delen. Tittar jag på Djurgårdens trupp spelare för spelare tycker jag inte att det är ett lag som ska vara en guldkandidat. Men jag tycker att truppen är tillräckligt bra och med rätt styrning borde vara slagkraftigt nog för en Europa League plats utan tvekan. Och det som jag tror är problemet med Pelle Ohlsson det är att han är lite för defensivt lagd för att fungera fullt ut i ett lag som aspirerar på att etablera sig i toppen av Allsvenskan. Det är en skicklig tränare som är bra på att sätta basen för ett lag, men sedan gäller det ju att ta nästa steg och det upplever jag inte att Pelle har kompetensen för att göra. När jag tittar på Djurgården får jag känslan av att då över en kortare eller längre period klättrar upp några steg ytterligare på trappan, men det känns aldrig som att de får ut maximalt av den kvalité och potential som klubben har. Utan då blir det att de faller tillbaka på ruta 1 igen och så får man börja om, och med falla tillbaka på ruta 1 menar jag att de går från att vara uppe och nosa på Europaplatser halkar de ner på en 6:e, 7:e plats eller ännu sämre. När det gäller just det dåliga derbypsyket är det något som Djurgården brottats med före Pelle Ohlsson också. Men inställningen till derbymatcherna har inte blivit bättre sedan Pelle Ohlsson fick jobbet utan det har blivit sämre och sämre. Och på det sätt som Djurgården genomförde gårdagens derby tycker jag tog priset för hur mycket en klubbledning eller supportrar borde tåla. Att det är individuella misstag som avgör matchen är en sak, men för mig handlar det inte bara om enskilda spelare för om det hade varit så enkelt hade det bara handlat om ett par små justeringar för Djurgården. När ett uppträder såhär lojt och ser så trötta ut i det som för supportrarna är årets viktigaste match då kokar det hela ner till att tränaren inte har fått upp intensiteten tillräckligt mycket. Och jag tror att Pelle Ohlsson inte är tillräckligt sträng för att få igång sina spelare till stormatcher eller att se till att pendeln svänger över till Djurgårdens fördel. 

 

 

På senare år upplever jag att det blivit lite av inflation i att placera tränare i olika fack och stämpla dem som bra eller dålig eller fantastisk eller usel. Och visst finns det många dåliga tränare i den här världen, men jag tror att i de allra flesta fallen handlar det om en tränare är bra för stunden i ett specifikt sammanhang. Jag vill inte vifta bort Pelle Ohlsson och sitta här och hävda att han är värdelös. Jag är otroligt imponerad av de resultat som han har visat upp med Gefle, och jag är helt övertygad om att han är en bra tränare på den nivån. Men jag tror samtidigt att Pelles kompetens bara räcker till en viss nivå. Jag tror inte att han är en tränare som på sikt kan bygga upp någonting som ska vara slagkraftigt för Europaplatser eller vinna SM-guld. Sedan är det inte Pelle Ohlsson som styr Djurgården helt själv, utan det är klart att Bosse Anderssons insats som sportchef spelar in i hur pass balanserad truppen är. Men det går inte att komma ifrån att det är Pelle Ohlssons uppgift att lyfta Djurgården till högre höjder jämfört med vilka resultat som klubben gjort under föregående säsonger. Men jag vidhåller vid det jag inledde den här diskussionen med att Pelle har hamnat i en Hamrén situation. I hans värld finns det bara ett sätt att spela fotboll på, men så glömmer han bort att det avgörande för hur bra du är som tränare är att du måste vara flexibel i ditt sätt att coacha. När det går emot måste du ha någon annan metod för att få laget att prestera bra resultat. Men jag får intrycket av att Pelle Ohlsson ska nå resultat på sitt sätt, och när inte det fungerar då har han inga svar att komma med, och då blir det lite att han ger upp matchen och det är klart att det smittar av sig och i förlängningen präglar hur det ser ut på planen. Återigen Pelle Ohlsson är inte en kass tränare, han är bara inte rätt tränare för Djurgården just nu. I mitt tycke är han lite för defensivt lagd för att fungera i en klubb som har ambitionen att vara ett topplag. För att bli ett topplag på riktigt då gäller det att kunna vara spelförande och avgöra matcherna på egen hand och inte bara spela på motståndarens misstag. Och framförallt gäller det att få dina spelare att bli motiverade till tusen när det är skarpt läge, och derbymatcher är definitivt sådana tillfällen. Att ta hand om en klubb som hela tiden får jobba i ett underdog-perspektiv där tror jag Pelle Ohlsson är perfekt lämpad, jag är helt övertygad om att han skulle göra fantastiska saker med ett lag som Falkenberg tillexempel. Men när det kommer till att ta nästa steg, det vill säga släppa lite på den defensiva hållningen, och förändra en matchbild genom konkreta beslut då tycker jag att Pelle Ohlsson fortfarande är ett frågetecken. Och faktum är att Djurgården har gått från att vara ett lag på övre halvan i inledningen till att det nu är ett kortare avstånd ner till kvalplatsen än till Europaplatserna. Spelarna har sin del i det hela, men Pelle Ohlsson har stor del i det hela. Jag brukar i grunden vara emot tränarbyten, men nu har det gått så pass långt att det kan vara dags att för Djurgården att titta på andra alternativ. För Djurgården här och nu är ett lag som viker ner sig när det gäller som mest, och det är inte det Djurgården ska syssla med utan klubbens potential är betydligt större än så. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag att vi skulle ta ett grepp om gårdagens match mellan Kalmar och Hammarby. För att tala klarspråk kändes den här matchen på förhand som en riktig ångestmatch. Bägge lagen behövde 3 poäng för att komma upp på fastare mark och för att bygga upp goda vanor då vi närmar oss ett EM uppehåll. 

 

 

Jag tycker det blir enkelt att dela in matchen i två olika delar då vi fick se 2 helt olika halvlekar. I den första halvleken fick vi se ett Kalmar FF från start tog tag i takpinnen och visade att det var vi som skulle vara spelförande och stundtals kändes det som att vi gick på knock under den första kvarten. Jag brukar gnälla på när jag läser kommentarer om att Kalmar FF har aldrig gjort en bättre halvlek, eller det här var den bästa halvleken på mycket länge. Men den här gången tänker faktiskt jag för ovanlighetens skull vara mer positiv kring det som Kalmar presterade i den första halvleken. Vi fick se ett varierat anfallsspel med mycket fantasi, ibland skickade backlinjen upp en längre boll mot Antonsson och ibland sökte vi oss ut på kanterna, där jag tycker att Tobias Eriksson gjorde ett fantastiskt jobb både offensivt och defensivt. Jag skulle även vilja lyfta fram Emin Nouri som en av frontfigurerna i den första halvleken, han läste spelet bra och chansade inte utan han var noga med när han skulle fylla på och när han skulle falla. Det jag önskar ska bli bättre från Nouris sida är kvalitén på inläggen, för antingen slår han de för löst och för lågt, eller så får han upp bollen i luften men då är inlägget missriktat. Tobias Eriksson och David Elm var solklart den första halvlekens bästa spelare. Ni som känner mig vet vad jag tycker om "Elm-situationen" och det är inte så att jag helt ändrat uppfattning gällande någon av bröderna. Men det går inte att förneka att David Elm i den första halvleken igår visade vad han kan tillföra om han är i form. Timeouten han tog var ju på grund av att han kände rädsla för att gå in i duellerna, men något tecken på rädsla för att kliva in i en närkamp syntes inte i gårdagens match. Han gick upp i flera nickdueller, han bromsade upp en del anfallsförsök från Hammarby och han var mycket nära att göra mål när han kolliderar med Hammarbys målvakt. Sen vet man aldrig med bröderna Elm vart man har dem, och i synnerhet när det gäller David. Det är möjligt att han var fylld med så mycket energi, han kanske var så spelsugen att han bara gick på rus under den första halvleken. Men när han spelar på det här sättet då fyller han såklart en funktion, men frågan är om han kommer kunna hålla den här nivån över en hel säsong? Där väljer jag att vara fortsatt skeptisk. Antonsson fick göra mål igen efter att ha blivit assisterad av en Hammarbyspelare, och avslutet är välplacerat. Skönt för Antonsson att få sätta dit den igen, då han mycket väl hade kunnat gjort 1 mål till från ett liknande läge där avslutet må vara lite för löst men där bollen rullar precis utanför. Vi ska vara glada över att vi har Antonsson, han visar att han utan tvekan skulle kunna spela i någon av toppklubbarna i Allsvenskan eller i en bättre liga. Utan Antonsson hade situationen varit ännu mer akut. 

 

 

Nu återstod det bara för Kalmar FF att bryta en negativ trend, att efter en bra första halvlek där ledningen kunde varit betydligt större gå ut och göra en stabil andra halvlek och kunna stänga matchen. Men som så många gånger förr kliver spelarna ut och viker ner sig totalt. Och nu tycker jag att jag börjar känna igen signalerna för när Kalmar börjar darra. Det börjar med att motståndaren får till några bra anfall men avsluten är lite för dåliga. Sedan börjar backlinjen slå bort enkla passningar, vilket så även var fallet här då både Biskupovic och Viktor Elm slängde bort flera passningar. Ismael och Romario slutar vinna närkamper, och till slut drabbas samtliga på planen av panik vilket innebär att vi upplever bollen som en tickande bomb, alltså så fort vi får den så är det bara att skicka iväg den så långt bort som möjligt från en själv. Och den sista fasen i det här fönstret det är att vi knappt slår en passning rätt och slutar komma upp över mittplan, vilket innebär att Antonsson och David Elm måste flytta ner djupt ner i banan vilket betyder att det finns inga alternativ att slå bollen mot när vi väl vinner boll och så får vi bara rensa undan i panik. Det var bara en tidsfråga innan Hammarby skulle kvittera och till slut kom också den välförtjänta kvitteringen. Symboliken kunde ju inte bli mer tydlig när Lindsdalssonen Erik Israelsson skruvade in bollen i bortre krysset framför Hammarbyklacken. Jag tycker inte att han syntes så mycket i spelet, men det är bara att konstatera att han är inne i ett sjukt flyt just nu där alla avslut sitter känns det som. Konstigt nog blev det inte en total överkörning efter kvitteringen även om Hammarby fortsatte att trycka på och gick för fler mål. Men på något sätt lyckades vi överleva den kvarten då vi var som mest pressade, och under de sista 10 minuterna tycker jag att spelet jämnade ut sig och att vi mycket väl kunde ha avgått med segern med lite skärpa i avsluten. Återigen ska jag ge beröm till försvarsspelet vilket jag gjort vid flertalet tillfällen under säsongen. Visst jag ska inte sitta här och påstå att jag är nöjd med hur vi spelar försvarsspel, men det är en klar förbättring jämfört med de senaste 2 säsongerna ur ett helhetsperspektiv. Det är klart att det har funnits perioder då det uppstår panik och totalkaos inne i straffområdet där jag som åskådare bara väntar på att vi ska kollapsa och tappa poäng eller förlora. Men jag upplever att det är inte lika ofta vi hamnar i situationerna då det blir hönsgård inne i eget straffområde. Däremot tycker jag att vi har släppt in för mycket mål och på tok för enkla mål. Det har varit för enkelt att göra mål på oss den här säsongen. Men jag hoppas att vi kan bygga vidare på den här insatsen om man bara tittar på defensiven. Och jag tycker att det har uppstått än intressant situation för Peter Swärdh då Viktor Elm faktiskt klev in och gjorde det rätt bra som mittback. Jag har ju tidigare varit nöjd med Biskupovic och Starke Hedlund, men nog bidrog Viktor Elm med lite mer fysik och tyngd i luftrummet? Jag välkomnar att Viktor gör fler insatser av den här kvalitén för då tycker jag inte det är lika givet att spela Starke Hedlund vecka ut och vecka in oavsett vad han presterar. Men återigen man vet aldrig vart man har "Elmarna". Det här kanske bara var en enskild bra insats av Viktor? Och på torsdag mot Djurgåden kanske han inte har en siffra rätt? Återigen jag litar inte på bröderna Elm för fem öre, de har mycket kvar att bevisa för att jag ska ryckas med i den i mitt tycke oehört osunda hajpen kring dem. 

 

 

Hur ska man då summera läget i Kalmar FF efter gårdagens insats? Jag är ledsen att behöva göra er besvikna men nu känns det som att pessimisten börjar kravla sig fram inom mig igen. För trots att det såg väldigt bra ut i den första halvleken igår upprepade sig samma sak igen då vi inte gjorde en tillräckligt bra andra halvlek. Jag skulle kunna sitta här i flera dagar och fundera över varför vi inte kan göra två bra halvlekar och jag lovar er att jag skulle inte komma fram till något vettigt svar ändå. Jag tror knappt att spelarna själva vet om varför det kan skilja sig så mycket i kvalité. Det som frustrerar mig det är att det här är inget nytt under solen, utan det här har vi ju sett i snart 3 år att vi inte kan göra två bra halvlekar. Någon gång måste vi ju lära oss att inte tumma på kvalitén, och inte gå in i någon falsk trygghet och sänka på intensiteten och tempot i passningsspelet. Jag begär absolut inte att vi ska rada upp anfall på anfall och spela någon sorts fotboll som man gör ute i Europa, men det måste finnas en stabilitet och en trygghet på att det här kommer vi att fixa. Det räcker med att vi håller bollen inom laget en stund, hittar rätt med den långa bollen mot Antonsson, Ring och Tobias Eriksson sticker iväg på respektive kant så att vi får motståndarens mittfält och backlinje att känna att de inte kan slappna av. Men nu blir det som att allt det bra som vi byggt upp raseras totalt då vi hamnar i något sorts låst läge och där balansen i laget försvinner totalt. Och med tanke på att vi har sett det här under så lång tid är det ju helt absurt att spelarna inte kan leverera i två halvlekar. Och jag vill hävda att det här är ett problem som måste lösas med omedelbar verkan. I längden håller det inte att hålla på såhär, det säger sig självt att det går inte att spela 45 minuter utan vi måste kunna spela två bra halvlekar, först då tror jag att vi kommer att börja vinna fler matcher. Sedan finns det ju några avgörande situationer, men det finns en som sticker ut mer än alla andra. Jag tänker på läget där Tobias Eriksson kommer in i straffområdet och hamnar ensam med målvakten mer eller mindre men han skickar bollen över. Jag tycker att den situationen är signifikant för det läge som vi befinner oss i. Det är inte många gånger vi har gjort oss förtjänta av att vinna, vid alldeles för många tillfällen har spelarna visat upp en attityd som inte på något sätt har varit i närheten av okej. Men när spelarna väl gör det bra, när inställningen finns där och vi lyckas spela oss till målchanserna ja då är vi för ineffektiva. Spelmässigt var den första halvleken såpass bra att vi borde ha haft ledningen med 3-0. Istället gör vi bara 1 mål, och sedan kommer vår obligatoriska dåliga andra halvlek och vi blir darriga och till slut tappar vi ledningen. Och jag tycker att det är en bra symbolik för hur svår situation Kalmar FF befinner sig i. Antingen är attityden för dålig och då klarar vi inte av att passa bollen till varandra, eller så visar upp en bra attityd och tar oss till målchanser men då är de speltekniska kvalitéerna för dåliga när avslutet ska tas eller när den avgörande passningen ska slås.

 

 

Det är klart att det finns en stolthet att spelarna visar upp en bättre attityd och visar att de faktiskt kan spela helt okej. Men problemet är att det duger ju inte att göra enskilda bra matcher för att sedan vara kass i de resterande matcherna. Vi måste ha ett spel som håller över en hel säsong och det tycker jag faktiskt att jag saknar och det är oroväckande. Och Viktor Elms senaste utspel i media gör ju inte att jag blir mindre orolig. Nu ville inte Viktor Elm gå in på några detaljer när han sa att det var saker som var fel i föreningen. Jag förstår att han inte vill gå in på detaljer eller peka ut enskilda namn då det handlar om lojalitet mot föreningen. Men det faktum att när någon spelare eller någon annan inom föreningen går ut och talar i gåtor föder ju spekulationer såklart. Men om jag får spekulera så tror jag att det är någonting bakom de stängda dörrarna som inte stämmer inom Kalmar FF. För det handlar inte bara om att enskilda spelare inte räcker till, det handlar inte om Peter Swärdh är lämpad för uppdraget eller inte utan det känns som att det här är problem som är djupare än så. Och när till och med en spelare går ut och kritiserar föreningen offentligt då tycker jag det är ett bevis på att vi har att göra med en förening som inte mår bra. Och det är klart att jag förstår att det är en svår situation, då vi har ett lag som inte presterar tillräckligt bra sett till de satsningar som har gjorts, och vi har en ekonomisk situation som är allt annat än optimal. Det är omöjligt för mig att peka på exakt vad det är som inte stämmer, men för mig är det uppenbart att det är någonting bakom kulisserna som inte stämmer. Föreningen mår inte bra och det är klart att det smittar av sig enda ner till fotbollsplanen. När jag läser Viktor Elms utspel och på sättet som Borstam bemöter kritiken, får jag känslan av att Kalmar FF är lite av ett luftslott. Och det är väl frågan om ifall luftslottet Kalmar FF kommer att sprängas och vad det skulle få för konsekvenser både när det gäller det sportsliga resultatet och vad som händer i föreningen internt.

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ytterligare en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tror jag ni redan har listat ut vad det är som står på tapeten. Den här gången lägger jag fokus på Liverpool som under kvällen blev klara för sin första Europeiska cupfinal på 11 år. Finalbiljetten till Basel säkrades efter att "The Reds" i returmötet på Anfield vunnit med klara 3-0 efter ett självmål och varsitt mål från Daniel Sturridge och Adam Lallana. 

 

 

Inför den här matchen visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Jag är alltid orolig inför en Liverpool match, och med tanke på hur ojämna laget har varit i ligaspelet men samtidigt gjort det riktigt bra i Europa League har det varit fullständigt omöjligt att sätta någon sorts stämpel på vart laget befinner sig i. Därför var jag väldigt pessimistisk inför matchen. Även om det har varit svårt att veta vart Liverpool har stått under säsongen har jag upplevt att jag har kunnat se en röd tråd för vår säsong. Det här är ett lag som i perioder kan spela fin fotboll, men när det är skarpt läge när det har betytt som mest då har spelarna hamnat i något mentalt underläge som de inte har kunnat bryta sig ur. Och precis som vi har kunnat vinna matcher på de mest sjuka sätt, som vändningen mot Dortmund lika stor risk har det varit att vi kan slänga bort segrar som på förhand har varit givna eller efter att vi har skaffat oss ett bra utgångsläge att vinna. Hela säsongen har varit som en enda lång mental bergochdalbana, när jag trott att Klopp börjat få ordning på spelarna och att de börjat ta till sig hans sätt att spela fotboll på så har de gått ut och gjort fullkomligt bedrövliga insatser. Matchen mot Watford i december tillhör bland det värsta matcher jag har sett ett Liverpool lag göra, och även om det var ett reservbetonat lag som åkte till Swansea i söndags är det inte acceptabelt att förlora på det sättet som man gör. Det som Liverpool presterade i Swansea var under all kritik och inte värdigt klubbens tradition. Och det första mötet nere i Spanien slutade ju inte särskilt lyckligt, då vi inte behåller skärpan hela vägen ut. Moreno går upp i en kontring och tar ett avslut vilket var ett idiotiskt beslut då han kunde ha spelat bollen mot den bortre stolpen där Ibe (om jag minns rätt) kom farandes. Istället kontrar Villareal in 1-0 i de sista sekunderna, och därmed skaffade det sig den där extra och som jag trodde avgörande fördelen. Nu var det upp till Liverpool att ta kommandot över matchen redan från start. Nu ställdes allting på sin spets, nu var det vi som skulle föra matchen det var vi som skulle skapa våra chanser på egen hand, medan Villareal så länge vi inte fick hål på de kunde spela avslappnat och likt en huggorm slå till så fort vi inte var på vår vakt i försvarsspelet. 

 

 

Men istället för en match som slutade i ett antiklimax utvecklades den här tillställningen till något av det bästa och mäktigaste jag har sett ett Liverpool lag göra på Anfield. Det här var utan tvekan vår bästa match för säsongen. Och då har vi ändå tagit några skalper längst vägen med dubbla segrar mot Manchester City och vi har också slagit ut Manchester United på vägen fram till finalen. Men jag tycker ändå att kvällens match mot Villareal slår alla övriga skalper med hästlängder, och då är det bara att hoppas att vi orkar göra en likadan prestation i finalen. Den intensiteten och farten som Liverpool visade upp ikväll det var så vackert att titta på att det är nästan att man blir tårögd när man tar det till sig. Det som är det absolut bästa med Liverpool när vi väl spelar som bäst det är att vi är en enhet som drar åt precis samma hel. När vi spelar den här typen av fotboll då är det aggressiva offensiva försvarsspelet som lägger grunden till att vi avgår med segern. Och det börjar hela vägen längst fram med Sturridge som för kvällen var spjutspets. När Villareals målvakt ska skicka iväg en uppspel ja då är det hård press som gäller, då tar Sturridge en idiotlöpning för att sätta press på honom, och vi ett tillfälle gav sig både han och Lallana iväg för att markera närvaro. Det må se lite komiskt och tokigt ut men det är så Jürgen Klopps presspel ser ut. Det handlar inte om att dra tillbaka styrkorna och bara fokusera på att vi måste ligga i rätt position utan här handlar det om att brösta upp sig och få upp engagemanget och tron på att vi kan vara bättre om vi spelar ett aggressivt försvarsspel. Sedan går det inte att tokrusa på precis allt utan det handlar om att värdera situationerna på rätt sätt. Men i det här fallet är jag helt övertygad om att Klopp jobbar stenhårt på träningarna med att banka in i spelarnas huvud att de måste lära sig att läsa av situationerna rätt när de spelar med en sådan fart och intensitet i spelet. För det är klart att om Sturridge och Lallana båda kliver fram och pressar backlinjen eller målvakten när motståndaren ska skicka iväg ett uppspel då ställer det krav på spelarna som befinner sig ett kliv längre ner i planen. Då gäller det för James Milner, Emre Can och Firmino att vara väldigt noga med att kommunicera ut vem som ska gå på bollhållaren och vem som faller ner och täcker upp ytorna som kan uppstå framför backlinjen. Det gäller också för ytterbackarna att inte gå för långt fram, i varje fall kan inte båda ytterbackarna kliva upp i banan samtidigt för då blir mittbackarna Lovren och Toure i det här fallet helt övergivna. Och är det någonting Liverpool ska se upp med så är det att inte utsätta Lovren eller Toure för 1 mot 1 situationer mot spelare med bra teknik och kvicka steg. Lovren och Toure må ha fysiken för att klara av när det blir mycket luftdueller och bök och stök inne i boxen, och främst vid fasta situationer. Men de är inte i närheten av snabba mittbackar, att vinna en löpduell på 40 meter tror jag att de flesta spelare klarar av. Men då gäller det som sagt att se till att de inte ska hamna i den typen av situationer, och i den här matchen tycker jag att vi hade en väldigt bra organisation för hur vi skulle spela försvarsspel. Emre Can gjorde en smått fantastisk insats, då han klarade både offensiven och defensiven på ett bra sätt. Det är inte lätt att hux flux kliva rakt in i startelvan efter att ha varit borta under en period på grund av skada. Men Emre Can spelar väldigt mycket på energi, han ger alltid hundra procent och även om han ibland kan vara för bollkär och slarva rejält i passningsspelet tycker jag att han håller på att växa ut till en riktig vinnarskalle och en potentiell lagkapten i klubben. James Milner visade återigen att han kan vara en nyttig spelare för Liverpool även i ett längre perspektiv. Han må vara tekniskt begränsad, han kan skicka iväg passningar som till och med min pappa kan slå bättre, men som han jobbar i spelet utan boll, titta hur han offrar sig då han kan springa tills han stupar och det är sällan han hamnar i besvärliga situationer då han kan spela på flera positioner. Firmino var lysande i den här matchen, utan tvekan en av de bättre matcher han gjort i den röda tröjan. Och Sturridge gjorde det han skulle göra nämligen mål, och han visar återigen hur viktig han är för laget. Han må inte vara den domianta spelaren som gör mål efter slalomåkningar som Messi gärna gör, men hitta målet det kan han och han kan göra det från alla möjliga vinklar. Det gäller bara att han får vara skadefri, då tror jag att han kommer att fira stora triumfer på Anfield framöver. Och jag tycker att den glädje som han visade för oss som vill klubben väl att han tar sin uppgift på största allvar. Snacket om att det skulle finnas någon schism med Klopp och att han mer eller mindre ställt in sig på att lämna klubben det är ett rykte som vi här och nu kan vifta bort. 

 

 

Det var en fantastisk match, Liverpool spelade bokstavligt talat ut Villareal. Den gula ubåten var inte i närheten av att inte bli sänkt. Jag var inne på att jag alltid är orolig inför en Liverpool match, och orolig kommer jag alltid att vara eftersom jag vet att jag blir bara besviken om jag tar ut segrar och framgångar i förväg. Men efter den första halvleken vi gjorde var jag för en gångs skull rätt avslappnad inför fortsättningen. Det kändes som att vi hade kontroll på matchen, vi spelade med den intensiteten i försvarsspelet som jag önskade. Det var bra rörlighet i anfallsspelet, det enda som fattades var skärpan kring den avgörande passningen och udden i avsluten. Men skulle vi göra en identisk andra halvlek då kände jag mig trygg med att det här skulle gå vägen. Skulle vi sätta oss i förarsätet då talar tiden för oss, då vi under Klopp har förbättrat vårt omställningsspel på ett riktigt bra sätt. Och det jag gillade med den här matchen var att när Sturridge skickade in det andra målet då slog vi oss inte till ro. Vi kanske inte gick stenhårt för att till varje pris försöka göra 3-0 målet, men vi gav oss tusan på att vi skulle ha mycket boll vi skulle inte låta oss tryckas tillbaka. Utan när Villareal försökte få igång något form av minivariant av Barcelonas gamla tiki-taka fotboll då var det inget snack om saken hur vi skulle agera. Upp med Milner som sätter press på bollhållaren och kommer han inte loss med bollen ja då dyker Clyne upp och försöker bromsa upp anfallet och så vidare. Och under hela matchen kändes det som att vi inte lämnade någon i sticket. Moreno är i min bok absolut inte någon spelare som jag til varje pris vill ha i mitt lag, han tar konstiga beslut han tenderar att hålla i bollen lite för länge och han spelar ofta korten högt när motståndaren tar sig in i straffområdet eller närma sig det. Men då gäller det att inte låta motståndaren få ett övertag på Moreno, utan ställs han i 1 mot 1 läge då måste vi se till att vi har någon som kan backa upp honom om han blir överspelad. Och då har vi Lovren som är stor och stark som kan kliva in, vi har Milner som inte viker ner sig i en närkamp vi har Emre Can som är stor som ett hus, vi har Kolo Toure som är rutinerad som varit med i den här typen av sammanhang förut. Återigen när vi spelar som bäst och när succén är ett faktum, då är det tack vare en stark kollektiv insats. Det finns väl ingen fotbollstyckare som med trovärdighet kan hävda att Liverpool är ett lag med massvis med stjärnor och som vinner sina matcher tack vare individuell briljans. Jag köper inte det för fem öre, utan jag vill få det till att Liverpool är ett lag som jobbar otroligt hårt för varandra. Vi deltar i presspelet tillsammans och vi faller tillbaka tillsammans, ingenting lämnas åt slumpen. Sedan är det inte alltid vi lyckas för spelarna har kanske inte alltid orken att ta idiotlöpningar i varje sekvens, och då handlar det om att organisera upp laget på ett annat sätt vilket såklart kokar ner till Klopps uppgift. Men faktum är att när vi har spelat som bäst vilket har gjort att vi slagit City stått upp mot både Arsenal och Tottenham då har det varit för att samtliga spelare varit med på uppläget. Det går inte att gå på halvfart och vänta på att bollen ska komma till mig, precis som att det går inte att tumma på detaljerna i försvarsspelet, vi måste ha koll på vart bollen befinner sig men vi får heller inte lyfta blicken och ha koll på vad som händer på kanterna och bakom ryggen. Anledningen till att Mignolet får hålla nollan ikväll beror ju inte på att han var en vägg på något sätt, utan han höll nollan tack vare att han fick god hjälp från utespelarna. Det var inte särskilt många farliga målchanser som Villareal lyckades skapa, och när de väl kom till avslut så kunde Mignolet enkelt ta hand om de för att han hade fri sikt eller så var kvalitén på avsluten för dåliga. Mignolet ska inte behöva få spela ut hela sitt register, den dagen vi vinner en match på grund av att Mignolet varit matchens bästa spelare då börjar jag bli orolig över hur det egentligen står still. Återigen det handlar om en enhet som jobbar tillsammans. Det som jag upplevde att både Kenny Dalglish, Brendan Rodgers och till viss del Roy Hogdson hade fel i det var att de satte inte en tillräckligt bra bas i vare sig försvarsspelet eller anfallsspelet. Utan allt handlade om att den individuella kvalitén som skulle få det hela att tippa över. Och det är för mig helt fel sätt att matcha ett Liverpool lag sett till vilket spelarmaterial som klubben haft till sitt förfogande under de senaste åren. Och Klopp har varit öppen med att han vill spela en så fartfylld och offensiv fotboll som möjligt, men han har samtidigt varit väldigt noga med att fingra på försvarsspelet, jobba med kommunikationen mellan spelarna, när det gäller vem som ska kliva fram i presspelet och vem som ska falla. Och jag börjar få uppfattningen att nu börjar bitarna falla på plats att det här laget har potential att uträtta bra saker även på längre sikt. 

 

 

Jag pratar mycket om Klopp, så mycket att det nästan blir tjatigt för en del kan jag tänka mig. Min tes har alltid varit att jag ställer mig frågande till hur bra kan en tränare göra ett lag egentligen? I grund och botten är det väl ändå materialet som ska göra jobbet i långa loppet? Förvisso sant, men samtidigt gäller det att ha någon som klarar av att se när saker och ting behöver rättas till, när det är läge för att ta till taktiska dispositioner. Och för mig handlar det hela om att ju längre tid du får jobba med ditt lag, desto viktigare blir de taktiska dispositionerna för hur långt ditt lag kan räcka. Jag tycker att sättet som Klopp valde att matcha laget ikväll visar på hur bra han är på att se detaljer i spelet. Lucas må vara en bra spelare när det blir mycket kamp på mittfältet och inte så mycket spel efter backen. Men Klopp visste att det här skulle bli en intensiv och fartfylld match, han visste att Villareal kommer att gå på knock så fort vi tappade bollen eller i brist på intensitet i presspelet bjöd in de till att slå en längre boll eller en genomskärare. Och det är klart att om matchbilden blir en riktig snabb historia, en typisk Klopp match med "Heavy Metal fotboll" som han själv väljer att kalla det, ja då är det klart att det inte är hållbart att låta Lucas starta en sån match. Då är det såklart bättre att spela med Lallana på ena kanten och Milner och Can som de två sittande som har kapaciteten att orka springa tills de stupar på det centrala mittfältet. Och att Sturridge spelar spets var också ett klockrent val, för då kan Firmino ligga lite bakom i en fri roll och inte ha pressen på sig att han alltid behöver vara den som ska stå för avsluten. Och dessutom står vi inte och faller med att Coutinho ska göra några dribblingar för att sedan skicka upp bollen i bortre krysset, utan vi kan hantera om Coutinho har en sämre dag. Med Firminos passningsfot och Sturridges spetskompetens behöver vi inte alltid förlita oss på att det är Coutinho som ska stå målen. Och när dessutom Milner, Can och Lallana tar på sig ett enormt ansvar i presspelet och är fanbärare för att få upp engagemanget då är det lätt att vara Sturridge, Firmino och Coutinho. Allt det som jag beskriver kokar ner till Klopp. Det går inte att komma ifrån att det är Klopps Liverpool som tagit sig till Europa League final. Om någon hade sagt till mig i oktober att vi skulle spela Europa League final då hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet. Jag kunde verkligen inte förutspå detta. Trots att jag var nöjd med att Klopp kom in var jag ändå orolig för att materialet inte skulle vara redo för att spela en sådan intensiv fotboll. Och jag har suttit här vid flera tillfällen och konstaterat att det här är ett skitlag och det finns ingen annan utväg än en rejäl utrensning i sommar. Men nu står vi där i en Europa League final, efter att ha slagit ut storfavoriten Dortmund och 4:an i La liga. Det gör man inte på ren tur eller tillfälligheter utan lyckas man med det då har man verkligen någonting som faktiskt är att räkna med. Men det absolut viktigaste som har hänt under den här säsongen sedan Klopp in det är att det har hänt något på det mentala planet. Låt vara att spelarna har blandat toppinsatser mot riktigt bra motstånd till att spela sämre än fotboll än Ipswich Town och Bradford City, så vågar jag ändå tro på att Klopp är på väg att banka in vinnarmentalitet i den här truppen som under de sista 3 säsongerna uppträtt som förlorare. Sen är det omöjligt att förutse framtiden, det kanske är så enkelt att många av spelarna befinner sig i sitt livs formtopp vilket var fallet under våren 2014. Det som gör att jag tror att det här är mer än en formtopp, det är på sättet som vi har studsat tillbaka från sämre insatser. När vi förlorar ligacupfinalen mot Manchester City så spelar vi ut de fullständigt 3 dagar senare på Anfield, inte på grund av att vi var bättre när det gäller det speltekniska utan vi tog de på ren vilja. Klopp har fått spelarna att få upp hoppet om att med ett starkt kollektivt jobb i försvarsspelet och med en effektiv offensiv med så få tillslag som möjligt kan vi matcha vilket lag som helst. Spelarna har fått tillbaka tron helt enkelt på att de faktiskt inte är slagna på förhand vilka de än möter. Det hade inte varit några konstigheter om Liverpool hade gått ut ikväll och sett tröga och tagna av stundens allvar och så hade Villareal kontrollerat matchen och fått till 0-0. Men Klopp håller på att skjuta till vinnarmentalitet i den här truppen som innan tysken tog över var ett lag utan identitet och i totalt förfall.

 

 

Det här var kvällen då jag på allvar fick upp hoppet om att Jürgen Klopp kunde uträtta stora saker med Liverpool. Ett av de första orden som Klopp sa när han tog över laget var att han vill förändra attityden i truppen och även bland supportrarna. Det var dags att få skulle gå från tvivlare till "Belivers". Och jag brukar mer än gärna hacka på våra amerikanska ägare som jag vid tillfälle i affekt hävdat inte förstår sig på fotboll. Då ska jag rätta mig själv att om FSG hade noll koll på fotboll, då hade de förmodligen kört på med en Rodgers som både hade tappat bort sig själv och som dessutom inte kunde kompensera det genom att plocka hem en och annan cuptitel. Det känns som att FSG läste situationen rätt, de satte sig ner och tittade på situationen ur ett större perspektiv. FSG insåg att vi måste få in en tränare som på kort sikt kan få en effekt, han ska ha ett stort namn vilket gör att vi kan locka till oss de spelare vi verkligen vill ha. Det ska vara en tränare som inte bara får en kortsiktig effekt, utan som på sikt med rätt förutsättningar från oss kan bygga upp Liverpool till vad klubben strävar efter att vara och i min värld uppfyller Klopp alla de kriterierna. Sedan är ju Klopp lite av en gud och det gör ju inte saken sämre. När till och med Dejan Lovren börjar se ut som en Premier League spelare och när Milner får ut maximalt av sin kapacitet, då handlar det inte bara om en formtopp eller tillfälligheter utan då måste det vara tränaren som haft en stor påverkan på den slutgiltiga produkten. Jag tycker vi kallar vår älskade tysk för gud i fortsättningen. Eller galet geni om ni så vill. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången har det blivit dags att koppla ett grepp om gårdagens Londonderby på Stamford Bridge mellan Chelsea och Tottenham. Förutsättningarna var glasklara, Tottenham var piskat att vinna matchen för att hålla fortsatt liv i titelstriden annars skulle Leicester ta hem klubbens första ligatitel. Chelsea och sin sida hade ingenting mer än ära att spela för, men å andra sidan tror jag inte att Chelseasupportrarna ville se Tottenham lyfta bucklan, en information som verkade ha letat sig ner i spelartruppen. För det här blev en riktig holmgång till match. 

 

 

På förhand spekulerades det en del hur motiverade Chelsea skulle vara i den här matchen. Tottenham som inte har vunnit ligan sedan 1961 borde väl ha större motivation och vilja offra sig lite mer än Chelsea som under hela säsongen befunnit sig i ett mellanläge. Då vill jag säga att man ska aldrig underskatta drivkraften och viljan hos ett lag att förstöra för en lokalkonkurrent. Och även om spelarna alltid är skyldiga att vara proffsiga och gå in med inställningen att försöka vinna varje match så blir det en extra laddning när man ges möjligheten att förstöra en rivals titeldrömmar. Det är klart att det inte bekommer Chelseasupportrarna ett dugg om laget slutar 6:a, 8:a eller 11:a, men tanken på att se Tottenham lyfta bucklan är ett scenario som bara inte får uppstå, och då är det självklart att supportrarna kräver att Chelseas spelare ska gör allt för att ta död på Tottenhams titelchanser. Som ni vet fick Ranieri lämna Chelsea då Roman Abramovich inte ansåg att han var en tränare som kunde vinna ligan. Men trots det har Chelseasupportrarna stor respekt för Ranieris tränarinsats, och igår kunde vi se supportrar som höll upp en skylt där det stod "Låt oss göra det för Ranieri". Så om Leicestersupportrarna var oroliga över att Chelsea inte skulle vara tillräckligt taggade till den här matchen kunde de efter ett tag känna sig bekväma med att Hiddinks manskap skulle sälja sig dyrt. 

 

 

Matchen i sig såhär med lite perspektiv går att beskriva på olika sätt. Det går att sitta och beklaga sig över att det var en väldigt stökig match där det utspelade sig en del scener som absolut inte hör hemma på en fotbollsplan. Det går också att argumentera för att det här är derbymatcher personifierat och när dessutom såhär mycket står på spel då kan det leda till att spelarna tappar huvudet. Jag väljer att stå någonstans mittemellan. För visst håller jag med om att det fanns inslag i den här matchen där det gick för långt. Men samtidigt kan jag tycka att så länge spelarna är ärliga, ger och tar och lägger ner "Det var han som började" mentaliteten då kan jag tycka att det är okej att det är tuffa tag ute på planen. Sen får jag ju lov att säga att domare Mark Clattenburg tappade kontrollen över matchen. Att Eric Dier inte fick syna det röda kortet är ju för mig ett skämt, och då är det bara att youtuba upp hans 3 mycket fula tacklingar på bland annat Fabregas och Hazard. Att Diego Costa fortfarande inte har fått ett rött kort i Premier League är för mig en gåta. Jag ska inte göra världens utläggning om Diego Costa men jag ska fatta mig kort. Diego Costa är en enorm vinnarskalle, kanske en av fotbollsvärldens absolut största vinnarskallar. Men det betyder inte att han är en bra vinnarskalle. För det beteendet som han visar upp i matcher av den här digniteten det är för mig helt galet. Han känns i mångt och mycket som ett barn, som älskar att gå omkring och reta alla till vansinne men när han blir tillrättavisad då börjar han gråta och börja vifta med "Det var han som började" kortet. Men det är inte Diego Costas fel att han aldrig blivit utvisad i Premier League såklart ,han vill vinna till varje pris, han tar epitetet vinnarskalle för långt i min bok men det är såklart domarnas jobb att upptäcka när han håller på med dumheter och visar ut honom. Men igår fick jag intrycket av att Clattenburg i samspråk med sina kollegor kommit fram till att okej det är slutet på säsongen, Costa får göra lite som han vill. Såhär resonerar inte proffsdomare och det är ingen fakta jag kommer med, men jag tycker det är allvarligt att man som tittare får intrycket av att domarteamet lät Costa göra precis som han ville trots att han klev över gränsen flera gånger. Sedan tycker jag såklart inte om att det uppstår tumult efter att matchen är slut. Jag har inga problem med att det kan hetta till på planen, även om det finns grader i helvetet även på den fronten, men när matchen är slut då tar man varandra och i hand och tackar för en bra match. Det ser inte särskilt snyggt ut att hålla på med tuppfäktning i spelargången direkt efter matchens slut. Det handlar om vuxna människor som är stora förebilder för väldigt många barn och ungdomar, och då tycker jag att man har ett ansvar att visa upp ett moget och acceptabelt beteende. Även om jag i grunden förstår att Tottenhamspelarna är upprörda över att ha tappat en 2-0 ledning och missat ligatiteln tycker jag ändå att man måste vara såpass kall att man skakar av sig det hela, går bort och tackar sina supportrar och sedan går in i omklädningsrummet. Vill avsluta den här delen med att ge Pochettino en dunk i ryggen för den intervju han gav efter matchen. Så otroligt proffsigt gjort att stå rakryggad och svara lugnt och sansat på frågorna och inte skuldbelägga domarinsatsen för att Tottenham inte avgick med segern. Det är lätt att det brinner till och så säger man något i affekt och så massa skriverier dagen efter. Gör som Pochettino, behåll kylan, känn lugnet och var proffsig. 

 

 

Tottenham såg länge ut att ha full kontroll på händelserna. Jag är imponerad av den första halvlek som de presterade. Nu har Eric Dier fått sig en känga av mig tidigare men bortsett från de tacklingarna som kunde resulterat i ett rött kort stod han för en fin insats. Eric Dier som under förra säsongen var mittback, och gjorde det okej men det blev inte riktigt det resultatet som Tottenham hade hoppats på. Inför den här säsongen valde Pochettino att flytta fram honom ett steg i planen som sittande mittfältare. Och både på pappret och under de första matcherna kändes det ju som ett galet experiment och lite av en Brendan Rodgers övning från Pochettino. Men Eric Dier har utan tvekan vuxit ut till en av ligans bästa mittfältare och fyller en vikig funktion i Spurs, och är en spelare som Tottenham definitivt kommer att ha nytta av i många år framöver. Mousa Dembele är jag nog inte ensam om att stundtals ha skrattat åt då han var inne i perioder då han inte fick någonting att stämma. Men nu är det ju en klok spelare som släpper bolllen i tid, och som dessutom kan gå på genombrott själv och är oberäknelig, och han dessutom både bra offensivt och defensivt. Erik Lamela såg till en början ut att inte alls passa in i Tottenhams sätt att spela fotboll på, men har också anpassat sig på ett bra sätt. Det tog sin tid men nu är Lamela en riktigt bra spelare, som inte bara kan bjuda på fina trix utan han har börjat producera mer poäng vilket är det absolut viktigaste. Sedan går det ju inte att sluta tjata om spjutspetsen i Harry Kane när man pratar om Tottenham. För under den första halvtimmen i gårdagens match tycker jag inte att Kane var särskilt delaktig. Det kändes som att Terry och Cahill hade bra koll på honom, och han tvingades droppa ner och hämta boll för att bli mer delaktig istället för att söka sig inne i boxen. Men så uppstår sekvensen när Terry står och sover och Harry Kane blir frispelad och ensam med Begovic gör han inga misstag då han rundar honom och rullar in bollen i öppet mål. Så gör en målskytt av absolut världsklass. Jag trodde att Harry Kane inte var på riktigt, och till en början tyckte jag att hajpen var helt obefogad. Jag ville se om han var något mer än bara målskytt, och jag ville framförallt veta om han kunde upprepa succén från ifjol till att göra det lika bra eller ännu bättre i år. Det är möjligt att det går att kräva mer av Harry Kane när det gäller fritt spel, jag kan tänka mig att argumentera för att han inte är den kompletta spelaren. Men att han är en fantastisk målskytt det kommer vi inte ifrån, för han kan ju verkligen göra mål på alla möjliga sätt. Men jag tyckte det blev tydligt igår att Kane i första hand ska vara slutstation i Tottenhams anfallsspel. Han ska vara den som avslutar anfallet, han ska inte vara med i speluppbyggnaden utan han är i stort behov av att få perfekta bollar servade till sig. Och då är det upp till Christian Eriksen, Mousa Dembele, Lamela eller Son att stå för de avgörande passningarna. Och Tottenham hade på det stora hela bra kontroll på den här matchen. Men såhär med facit i hand blev Ryan Masons miss förödande för Tottenham. Jag är inte så säker på att Chelsea hade hittat tillräckigt mycket med energi för att orka resa sig en gång till, det hade nog blivit en för övermäktig uppgift. 10 minuter senare är det istället 2-2 på tavlan efter ett fint samarbete mellan Diego Costa och Eden Hazard. 

 

 

Eden Hazard tycker jag kan beskrivas som säsongen 2015/2016:s stora mysterium. Precis som många spelare i Chelsea låt vara av olika anledningar tappade all kvalité över en sommar är det för mig helt otroligt att Eden Hazard varit en helt annan spelare den här säsongen jämfört med förra. Vi snackar om en spelare som blev utsedd till säsongens spelare i Premier League och som var bärande i det lag som tog hem ligatiteln. Någonting måste ha hänt bakom stängda dörrar vilket gjorde att Hazard blev så irriterad att han mer eller mindre slutade spela fotboll på det mentala planet. Och är givet att har du inte tillräckligt med motivation eller mental styrka att komma till varje träning och varje match och ge allt för klubbmärket då kommer du heller inte att prestera bra. Om man ska vara lite cynisk i sammanhanget går det ju att lägga in brasklappen att Hazard medvetet försökt vara så dålig som det bara har gått för att på så sätt sänka prislappen på sig själv i hopp om att få lämna klubben så fort som möjligt, det blir såklart spekulativt men det är en rolig och kittlande tanke. Och det blir ju väldigt intressant att se vad som händer med Hazard i sommar, det känns som att sista ordet är inte sagt där. Men på något sätt blev det lite av symbolik i matchminut 83 när Hazard efter ett mycket fint samarbete med Diego Costa placerat in en bredsida i bortre krysset. Sett till hur dålig Hazard har varit den här säsongen är det inte konstigt att han inte har startat varje match, uppenbarligen har det fungerat bättre med Pedro på den positionen. Men igår var det som att Hazard hade bestämt sig för att visa England och hela fotbollsvärlden vilken fin fotbollsspelare han faktiskt är. Jag brukar sällan hetsa upp mig över när en spelare gör ett inhopp, men det inhopp som Hazard gjorde igår tillhör något av de absolut bästa jag har sett en spelare göra. För han när han kom in då började det hända någonting med Chelseas anfallsspel. Helt plötsligt fick de in en spelare som kunde hålla i bollen och se till att laget kunde flytta fram positionerna istället för att bara slå djupledsbollar mot Pedro och Diego Costa. Och Hazard är en spelare som drar på sig mycket bevakning vilket frigör mer utrymme för andra kreativa spelare i Chelsea, som exempelvis Willian. Och det var Hazard som fick sista ordet. För 1 år sedan sköt han ligatiteln till Chelsea. Igår satte han stopp för Tottenhams titeldrömmar och sköt ligatiteln till Leicester. Jag tror inte att Hazards inhopp påverkar särskilt mycket gällande hans framtid i klubben, då jag tror att klubben har en tydlig plan för vart man står någonstans gällande den unge belgaren. Men helt klart är att igår var kvällen då Eden Hazard återuppstod på Stamford Bridge, det må ha varit för sent för Chelsea men för Leicesters del var det helt rätt match för Hazard att visa upp sitt rätta jag igen. 

 

Då har det blivit dags att hälsa er välkomna tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag att vi skulle ta ett grepp om Kalmar FF nu när vi börjar närma oss 10-talet matcher in på säsongen. Det börjar bli läge att göra någon form av bedömning över hur läget ser ut och vilken typ av säsong vi kan förvänta oss. 

 

 

Det finns inga givna matcher i Allsvenskan det har en fått lära sig vid det här laget, och Kalmar FF i synnerhet har ju haft en olustig förmåga att blanda och ge lite för mycket under de senaste säsongerna. Men som vi alla känner till har det mest pekat åt fel håll och vi har varit på fallrepet men på något sätt har vi hittat ett sätt att reda ut situationen med viss hjälp av att lagen bakom oss har varit ännu sämre. Men när jag ser oss prestera så illa som vi gjorde i gårdagens match då försvinner den lilla optimism som jag envisas med att försöka bygga upp och intala mig själv ganska kvickt. Okej att vädret inte la upp för att det skulle bli en kanonmatch, men det måste gå att kunna kräva mer av spelare som inte gör något annat i veckan än att spela fotboll. För igår tycker jag inte att vi tappar poäng på grund av att det är kaos i försvarsspelet vilket har kostat oss många poäng sista 2 säsongerna, utan igår tycker jag att vi inte vinner matchen på grund av för dåligt passningsspel och på tok för lågt tempo. Det som jag sitter och vrider mig över det är att vårt anfallsspel blir så statiskt det vill säga vi har problem att vinna matcher på flera olika sätt. Nu känns det som att vi har i stort sett bara ett sätt att försöka göra mål på, och det är att vi bygger mycket av offensiven kring att Rasmus Elm eller Ismael ska slå den avgörande passningen mot Antonsson och ta vara på hans snabbhet. Men problemet är att kvalitén på långbollarna är inte i närheten av allsvensk klass, ibland känns det till och med som att mittfältet mer eller mindre på chans bara skickar iväg en långboll och hoppas att Antonsson ska vara lika snabb som Usain Bolt och hinna ikapp den. Det som ställer till problem om man bara har ett sätt att anfalla på det är att det blir väldigt enkelt för motståndaren att neutralisera dig. Och som det är nu behöver bara motståndaren att sätta 2 spelare kring Antonsson och vips så har du plockat bort honom ur matchen. Vi får inte glömma bort att Antonsson är inte på något sätt den dominanta spelaren som på egen hand kan skapa chanser ur ingenting. Antonssons styrka ligger i djupledsspelet och i avslutsfasen, det vill säga han ska vara slutstation i anfallsspelet han ska inte vara den som regisserar anfallsspelet utan det finns andra spelare som är tänkta att göra det. Men det är inte bara kring den sista tredjedelen som det brister utan även i speluppbyggnaden tycker jag att vi sliter enormt med att hitta ett hållbart spel. Igår fanns det flera lägen då vi kunde ha ställt om och sårat Sundsvall på ett tydligare sätt, men så fort vi bjuds på lite mer ytor än vad vi är vana vid ja då blir vi så passiva och spelar hem i backlinjen eller enda ner till Söderberg istället för att skicka ut bollen mot kanterna eller slå den långa bollen mot Antonsson. Visst har Romario och Tobias Eriksson perioder då de kan ta på sig ett stort ansvar i presspelet och de vinner tillbaka bollen, men tyvärr brukar de följa upp bra saker med att göra sämre saker i momentet efter med andra ord skicka iväg en bedrövlig passning. Och då jag inte tycker att man kan begära av att Calle Johansson ska kliva in direkt och dominera då blir det en ohållbar situation när inte Ismael, Romario och Tobias Eriksson inte står för en jämnhet när det gäller kvalitén i passningsspelet. Och nu var Rasmus Elm riktigt dålig igår då även han slog bort hur mycket passningar som helst och såg allmänt trött ut, men där känner jag mig inte särskilt orolig utan jag tror att han kommer vara en av de bättre spelarna när vi summerar säsongen. Men återigen en spelare gör inget lag, varje spelare måste dra sitt strå i stacken. Jag tycker egentligen att det inte är någon idé att lägga någon större energi på straffsituationen. Jag håller med om att det inte är någon straff, men samtidigt måste det väsentliga vara att påverka det som vi kan påverka det vill säga kvalitén i passningsspelet och tempot i allmänhet. Vi måste ha fokus på vår prestation och inte komma med ursäkter för det håller inte i längden. Och för att ytterligare leka lite djävulens advokat i det här fallet mot Agardius vill jag hävda att med mer beslutsamhet tror jag att han kan lösa den situationen utan att riskera att det blir en straff. Men som sagt jag tänker inte ägna resten av inlägget till att tjata om straffsituationen, som läget är nu finns det i mitt tycke viktigare saker att diskutera. 

 

 

Tittar man på Sundsvall på bortaplan som en enskild match då tycker jag inte att det är en skam att tappa poäng mot de. Samtidigt tycker jag att vi borde tagit vara på att Sundsvall för dagen inte riktigt var på topp, då de i stort sett bara kunde besvära oss i sitt omställningsspel, medan de hade svårt att få fast bollen på vår planhalva i övrigt. Det var en dålig match från bägge lagen, men om något lag skulle avgå med segern då tycker jag nog att vi skulle ha vunnit. Men om man ska väva in gårdagens match i ett större perspektiv det vill säga sätta gårdagens prestation i förhållande mot den fotboll vi presterat från hösten 2014 och fram till idag väcker det såklart negativa tankar. Som jag var inne på tidigare upplever jag det som att vi spelar ett statiskt anfallsspel vilket gör att vi kan bli bortkontrollerade av i stort sett alla lag i serien. Jag tycker att vi spelar ett ganska fantasilöst anfallsspel, det finns ingen riktig inspiration och det känns inte som att spelarna brinner för uppgiften tillräckligt mycket. Och det som gör det ännu mer oroväckande det är att det inte verkar finnas någon tydlig ledare som på ren svenska tar tag i skiten när det går emot. Gårdagens match är ett tydligt exempel på det jag beskriver, ingen blir förbannad ingen sätter ner foten och markerar att nu är det nog. Utan det usla passningsspelet får bara fortsätta att pågå, det verkar som att spelarna bara finner sig i situationen och bara kör på och trots att vi inte tar steg i rätt riktning ser vi ingen markering ute på planen från spelarna att det här kan inte fortsätta i långa loppet. Jag kan ju sitta här gång på gång och lyfta fram att det har infunnit sig en viss stabilitet i försvarsspelet med Biskupovic och Starke Hedlund, jag kan lyfta fram att Söderberg har haft en hyfsad säsong hittills och att en Rasmus Elm i form kommer göra att vi klättrar i tabellen. Men även om jag kan tycka att det fungerar helt okej med enskilda spelare och smådetaljer i spelet, så går det inte att komma ifrån att vi kommer aldrig att klättra i tabellen när spelarna knappt klarar av att passa bollen till varandra. Om vi inte har ett passningsspel som håller för den här serien då kommer vi för gå över till att bara spela på motståndarens misstag och sedan skicka iväg den långa bollen mot Antonsson och det säger sig själv att det är inte hållbart i långa loppet. Och jag tycker även att det inte finns något riktigt sammanhang mellan spelarna, alltså att truppen känns fel sammansatt. Antonsson passar för en spelfilosofi, Romario för en annan, Tobias Eriksson för en helt annan och så vidare. Det finns inget riktigt tydligt samarbete mellan mittfältet och anfall, utan allt handlar om att det är Rasmus eller Ismael som ska serva Antonsson med passningar och när det inte funkar då har vi ingen plan B. Och det är klart att Swärdh har sin del i det hela, jag har fortfarande inte fått någon tydlig bild av vilken fotboll han vill spela. Nu tycker jag det märks att han har jobbat med försvarsspelet då det inte är total hönsgård som vi fått se under både Hasse Eklunds tid och även under Swärdhs första säsong. Men hur tänker Swärdh kring hur vi ska förbättra anfallsspelet? Vad är det han vill uppnå? Vad är det han vet? Vad är det han kan? Jag börjar bli aningen kluven till Swärdh det har jag inga problem med att erkänna. Det betyder inte att jag vill ha bort Swärdh, utan jag tycker att han ska få tid på sig, jag tror inte att ett tränarbyte hade gjort situationen bättre. Men jag tycker inte att man ska vara rädd för att vara lite fundersam kring vilken typ av fotboll som Swärdh står för. Men alla problem stavas inte Peter Swärdh, ni som följt mig ett tag vet hur jag ser på Kalmar FF som förening de sista 2 säsongerna, problemen i Kalmar FF är djupare än vem som tränar laget. 

 

 

Hur ser jag då på fortsättningen både på kortare och längre sikt. Jag konstaterar bara att all den förväntan och den hajp som byggdes upp under försäsongen börjar ju kännas riktigt onödig och förgäves. Fortfarande är jag fortsatt orolig och tänker negativa tankar när jag tänker på Kalmar FF. Spelarna och i synnerhet Elmbröderna pratar sig gärna varma om vilken potential det finns i laget och att vi kan så mycket bättre. Och trots att vi som tittar på ser att det håller på att gå åt helvete så fortsätter spelarna att slå sig för bröstet och är nöjda. Hybris har jag aldrig varit något större fall av, det är möjligt att det är en mentalitet som fungerar i vissa lag men en sak är säker det är inte en mentalitet som är bra för Kalmar FF. Jag vill direkt jämföra med ett annat allsvenskt lag som varit nere i skiten men som nu har det rätt gott ställt nämligen Hammarby. Säsongen 2009 åkte Hammarby ur Allsvenskan, och jag minns hur Fredrik Söderström stod i en studio i Sportspegeln och ordagrant "Vi är för bra för att åka ur". Det där är en attityd jag inte alls gillar, precis som att man inte ska ha vara rädd för att slå sig för bröstet när det går bra får man inte vara rädd för att kritisera hur laget presterar när det går dåligt. Nu har inte spelarna i Kalmar beskrivit situationen med just de ord som Fredrik Söderström valde att använda men i praktiken så säger spelarna exakt samma sak fast på ett mer sofistiskerat sätt. Och det gör mig både orolig och samtidigt riktigt förbannad. Hur är det möjligt att spelare som knappt klarar av att slå en enkel passning efter marken har mage att tala om att vinna titlar och att laget ska ut i Europa. För mig blir det bara parodiskt, det blir som att spelarna tror att vi som ser på är dumma i huvudet. Sedan tycker jag att föreningen på sista tiden nästan har slutat att drivas som en fotbollsförening. Ambitionen från en fotbollsförening på den här nivån borde i den bästa av världar vara att leverera så bra sportsliga resultat som möjligt. Men som jag ser på Kalmar FF just nu tycker jag inte att föreningen styrs på ett sätt som får organisationen Kalmar FF att må bättre. Jag får intrycket av att Kalmar FF har slutat drivas på det sätt som jag vill att fotbollsföreningar ska vara. För mig har Kalmar FF börjat drivas som ett marknadsföringsplakat för att visa upp bröderna Elm både lokalt och för resten av Sverige. Det mesta handlar om bröderna Elm, och det hade jag inte haft några problem med om de hade varit spelare som gjort skillnad på riktigt. Men faktum är att det är högst osäkert om Rasmus kommer att komma upp på den nivån han en gång hade, även om jag tycker att han visat upp glimtar av den spelare som sågs som en av Sveriges största talanger när han slog igenom i Allsvenskan. Viktor har väl bevisat att han inte håller för att vara styrande mittfältare, och det är inte givet för mig att plocka bort någon av Biskupovic och Starke Hedlund för att få in honom i backlinjen. Och när det gäller David börjar det bli riktigt tröttsamt gällande om han ska spela eller inte. Det är en nyttig spelare som kan brösta ner bollen, dra på sig markering och fördela den vidare och bidra med fysik och mer tyngd inne i boxen. Ja eller så kanske det är dags att inse att han var den typen av spelare i sina bästa stunder? Men som det är nu så tycker jag det är helt orimligt att David är vår kapten när han spelar så lite som han gör. Om han inte är skadad så är han sjuk, han är ingen spelare som du kan räkna med längre. Och jag tycker att det börjar bli dags att inse att David Elm kan vi inte räkna med att han ska fylla en funktion, jag vill hävda att hans karriär är förbi. Och trots detta så handlar i stort sett allt om att bara bröderna Elm är med så kommer allt att ordna sig. Jag är trött på hajpen kring bröderna Elm, precis som jag är lika trött på hajpen som spelarna själva bygger upp om hur bra de egentligen är. I snart 2 år har spelarna tjatat om hur bra de egentligen kan spela och de kan så mycket bättre. Ja men då kanske det är dags att visa det någon gång det vill säga vinna fler matcher och framförallt spela bättre fotboll. Det känns som att det här är en låst situation. Det är en spelartrupp som har en osund hybris, och det är en förening som enligt mitt sätt att se på det drivs på helt fel sätt. För mig är läget oförändrat både när det gäller det spelmässiga och när det gäller hur föreningen bedrivs och fungerar. På något sätt har Kalmar FF när det börjat bränna till ordentligt och varningsklockorna börjat ringa lyckats samla sig klarat av att reda ut situationen. Men just nu känner jag att situationen är mer akut än vad den någonsin har varit tidigare. Och snart är det för sent att börja ta stora skutt i tabellen då serien börjar sätta sig om sisådär 4 eller 5 matcher. Och jag är helt övertygad om att så länge spelarna eller de vid sidan om inte inser hur allvarligt läget är då är det upplagt för att det värsta kommer att inträffa. Det måste finnas en ödmjukhet både i truppen och högre upp i hierarkin. För som det är just nu har Kalmar FF fortsatt en bedrövlig självbild. Man tror att man är det här fantastiska laget från 2008 som vann SM-guldet och som var ett hårstrå från att kvala in till Uefacupens gruppspel, vilket man inte alls är. 

 

 

 

Jag har kommit på mig själv att jag har gått och blivit nykär. Och då är det inte Liverpool FC jag pratar om även om man kanske kan tro det efter att det blev en asfaltering i Merseysidederbyt i onsdags. Nej jag talar om ett helt annat lag, jag talar om den udda fågeln, med tränaren som självaste José Mourinho slog fast aldrig kommer vinna någonting för att han är en loser. Jag pratar om Claudio Ranieri och hans Leicester City. 

 

 

Igår var det dags igen för Leicester att bevisa att de faktiskt tänker gå och vinna Premier League titeln. Efter att laget tappade poäng mot West Ham förra omgången var det på sin plats att börja prata om att var det nu dippen skulle komma och man skulle göra en Liverpool och snubbla bort titeln i den absoluta slutspurten. Men istället så gick Leicester ut och knäppte alla så kallade "experter" på fingrarna och körde över ett för dagen uruselt Swansea med 4-0. Och då får vi inte glömma bort att 4-0 var ett resultat som speglade matchbilden då Swansea inte hade någonting att komma med. Det bästa med Leicester det är att de är så otroligt orgainserade i sitt försvarsspel då alla spelare vet precis vad som ska göras. Det som gjorde den här segern till speciell, var att det inte var kamp in i det sista och så fick Leicester in sitt segermål under den sista kvarten, utan här tog man tag i matchen från början och hade 2-0 efter 30 minuter och då var saken mer eller mindre klar. Jag var spänd på att se hur Leicester skulle klara sig utan Jamie Vardy, och hur Mahrez skulle hantera det faktum att extra press vilade på hans axlar då han förväntas vara den som ska vara den som är kreativ med bollen i alla lägen. Vardy har visserligen inte gjort lika mycket mål som han gjorde i början på säsongen, men fortfarande är det en viktig pusselbit i Leicesters lagbygge. För även om han inte gör mål ska man akta sig för att underskatta det hårda jobb han lägger ner i presspelet och att han kan ta en idiotlöpning trots att han inte får bollen men bara för att skapa oro i motståndarens backlinje. Dessutom skapar Vardy genom sina löpningar mer utrymme för Mahrez att få mer ytor att jobba på då motståndarna har haft svårt att hantera när både han och Mahrez är på planen samtidigt. Men nu går det ju att argumentera för att Leicester klarar sig utan Vardy, åtminstone i ett kortare perspektiv vilket kan vara bra att veta då Vardy kanske får ytterligare en matchs avstängning för filmningen mot West Ham. Jeffery Schlupp som varit den typiska inhopparen den här säsongen som kommit in för att stångas vara bökig och bara döda tid när Leicester ska stänga matcher, skulle helt plötsligt spela från start och vara en spelare som gör något konstruktivt med bollen. Schlupp har fått många hyllningar, med all rätt han gör det bästa av situationen, men att han skulle vara matchens lirare det håller jag definitivt inte med om, Men att Leicester inte står och faller med att en spelare som Schlupp kliver in från start det tycker jag är att rejält styrkebesked. Jag känner precis likadant när det gäller Leonardo Ulloa. Nu ser jag inte varje match med Leicester, men de matcherna jag har sett tycker jag att Ulloa har varit fullständig katastrofal. Och jag har suttit och vridit mig i plågor över att Ranieri ständigt envisas med att byta in honom när han ska plocka av Okazaki eller Vardy. Jag har sett Ulloa som en tydlig svag länk för Leicester i tidigare matcher då han har haft enorma problem med att hantera bollen och han tar alldeles för lång tid på sig när han ska fördela den vidare. Men i den här matchen är han ju fantastisk, han vinner viktiga nickdueller och han visar på prov på en kvickhet när han snabbt uppmärksammar att Schlupps petning mot bortre stolpen är på väg att gå utanför och så offrar han sig och stöter in 3-0. 

 

 

Det finns inte så mycket mer att säga om matchen i sig, utan det är bara att lyfta på hatten för ett fantastiskt organiserat lag som mår bra och som ser ut att ha riktigt roligt ihop. Det finns många härliga öden som går att koka ihop till Sagan om Leicester. Men det går ju inte att komma ifrån att den som ska ha mest hyllningar det är Claudio Ranieri. Och då ska jag vara ärlig med att säga att jag har aldrig varit någon större anhängare av den gode Claudio. Men jag kommer aldrig vika ifrån det faktumet att det är en defensivt skickligt skolad tränare som vet hur man styr upp en backlinje. Och även om rent taktiskt inte är någon mästare tycker jag ändå att jag kan se ett mönster genom hela hans tränarkarriär. Jag upplever det som att Ranieri sätter en stabil bas, det vill säga ett tillräckligt bra försvarsspel som räcker för att hålla laget kvar eller utmana om Europaplatser. Sedan går det att argumentera för att han har kanske inte har visat en tillräckligt stor auktoritet när han arbetat med större spelare sett till kvalitén, namnet och meriter. Och då tänker jag på när han var i Juventus och han inte riktigt fick det att fungera, då han ändå hade att göra med en Del Piero och Buffon för att nämna några. Och när han var i Roma för att ta ett annat exempel började han ju faktiskt att bänka Totti och De Rossi i perioder för han kände att de inte bidrog tillräckligt mycket för att laget att prestera bättre. Det här ledde till att han mer eller mindre fasade ut sig själv. Sejouren i Inter tror jag inte många ser tillbaka på som någon större succé för Ranieri, även om det är lite av ett hela havet stormar upplägg i den klubben där tränare knappt får någon tid alls på sig. Och även om man ska ha respekt för att det var ett lurigt läge att ta Greklands landslag med tanke på det kaos som landet brottades med, vilket såklart smittade av sig bland fotbollsspelarna går det ju inte att komma ifrån att Ranieri floppade även där. Förlorar man mot Färöarna i ett EM kval då är det fullt förståeligt att man inte får sitta kvar på sin post. Och sedan hamnade Ranieri i Leicester av alla klubbar. Återigen är jag redo att omvärdera min uppfattning om Ranieri efter det som han håller på att göra med det här laget. Att Leicester inför att omgång 35 ska kompletteras skulle leda ligan med 8 poängs försprång ner till ligatvåan var i min värld inte möjligt inför säsongen. Och jag tror att det börjar bli dags att vi oftare pratar om tränare är bra eller dåliga i just det sammanhanget som de har valt. Jag tycker ofta att man till höger och vänster stämplar tränare som bra eller dåliga, när man i diskussionen glömmer bort att koppla ett grepp om sammanhanget. Uppenbarligen är Ranieri en perfekt tränare för Leicester just nu, spelarna köper hans spelfilosofi fullt ut plus att han har haft spelartyperna för att spela den fotbollen som han vill spela. Sedan är det möjligt att Ranieri på längre sikt inte är en bra lösning för Leicester, men här och nu kunde Leicester förmodligen inte fått någon bättre tränare. 

 

 

Men när jag tittar till Leicesters trupp blir jag ännu mer fascinerad och imponerad över att vi är på väg att uppleva engelsk fotbolls största sensation genom alla tider. Det som brukar vara signifikant för lag som vinner ligatitlar är att det är ett lag fyllt med massa världsspelare och där klubben har investerat massvis med pengar för att uppnå framgången. Men i Leicesters fall är situationen en helt annan, vi snackar alltså om ett lag som höll på att trilla ur Premier League ifjol men som genom en rejäl uppryckning klarade sig kvar vilket i sig var en bragd. Att då samma lag 1 år senare går och vinner ligatiteln, i en tid då de tampas med lag som Manchester City, Chelsea, Manchester United som har en betydligt större plånbok att röra sig med det är inget annat än en sensation och en vacker saga som får mig att gråta. Och jag skulle kunna sitta här och rabbla upp spelare i dagens Leicester som har gått den långa vägen men jag kan ju nämna några. Kasper Schmeichel var ju inte en målvakt som särskilt många trodde skulle vara en stabil Premier League målvakt. Men han tog den långa vägen via spel i de lägre divisionerna, och spelat i klubbar som Bury, Notts County, Cardiff City och Leeds United och nu är han en av de absolut viktigaste pusselbitarna i ett lag som är på god väg att vinna ligan. Danny Simpson har en historia av att inte vara tillräckligt bra för Premier League, då han stundtals var bedrövlig i Newcastle, men även han började om i Queens Park Rangers och nu är han utan tvekan en av de mest stabila ytterbackarna i Premier League, absolut ingen Dani Alves typ men han spelar tufft och hårt och uppoffrande och det kommer man långt med. Danny Drinkwater snurrade runt i Manchester Uniteds ungdomsakademi men ansågs inte vara tillräckligt bra, och har harvat runt i klubbar som Huddersfield, Watford och Barnsley och nu är han en av de bärande spelarna i titeljagande Leicester. Wes Morgan har mer eller mindre tillbringat hela sin karriär i Championship, och nu är han tillsammans med Robert Huth ett av Premier Leagues absolut bästa mittbackspar. Och Robert Huth som i sina yngre dagar blev ratad av Chelsea, hamnade först i Middlesbrough och sen i Stoke. Och när det blev klart att han skulle gå till Leicester då var det ju nästan att man började skratta, att gå till Leicester som situationen var där och då var ju ungefär som att ge upp sin fotbollskarriär. Nu är det ingen tvekan om att Huth är att räkna med, och jag skulle till och med dra det så långt att han kan vara aktuell för att vara med i Tysklands EM-trupp i sommar. 

 

 

Som ni märker jag kan hålla på ganska länge att gå igenom Leicesters lag spelare för spelare. Men det är just för att det som håller på att ske det är alldeles unikt. Tänk att det här laget som inte består av massa stjärnor utan hårt arbetande spelare som offrar sig för varandra och som sätter laget före jaget i alla lägen skulle gå och vinna hela skiten. Och Ranieri som haft och som säkerligen fortfarande har belackare efter sig, som aldrig har vunnit någon ligatitel på ålderns höst skulle få gå och göra det, det vore helt fantastiskt. Ranieri blev ratad av Abramovich under sin tid i Chelsea som inte tyckte att han var ett namn värt att satsa på. Att Ranieri då den 15 maj skulle få lyfta bucklan på sin gamla arbetsplats inför ögonen på Abramovich som under sin tid som ägare avverkat en hel startelva i antalet tränare, det är något som kittlar må jag säga. Jag vill också lägga till att inför det som skulle bli Mourinhos sista match med Chelsea nämligen den mot Leicester på bortaplan i december, gick han ut i media och hånade Ranieri ganska hårt, att han kommer aldrig vinna någonting och menade att han var ingen vinnare utan han var en loser helt enkelt. 5 månader senare kan Ranieri stå på Stamford bridge med Premier League bucklan i handen, medan Chelsea harvat runt i mittenskiktet under hela säsongen och Mourinho själv mig veterligen fortfarande är arbetslös. Som sagt sagan om Leicester får mig att gråta. Att Leicester med den bakgrunden skulle få gå och vinna sin första ligatitel det är något som gör mig rörd. Och jag känner verkligen att det är nu eller aldrig som gäller för Leicester, precis som Ranieri gick ut och sa i media inför matchen mot Swansea. För oavsett om Leicester slutar 1:a eller 2:a i tabellen tror jag att det finns en stor risk att det här laget blir sönderköpt. Jag kan tänka mig att lag som Manchester United, Manhcester City och Chelsea har ögonen på en spelare som Mahrez och att han skulle kunna gå in där direkt och göra skillnad tror jag absolut att han kan klara. Med tanke på Arsenals historia av att värva franska spelare kan jag tänka mig att Wenger blickar lite extra på en spelare som Kanté i sommar. Och även om jag tror att Vardy mer än gärna kan tänka sig att vara med på det Champions League äventyr som väntar i sommar tror jag att Leicester kommer få svårt att säga nej om Manchester City eller Liverpool för den delen kommer med ett bud på 50 miljoner pund. Därför känner jag att Leicester måste ta vara på den här chansen, då det här kan vara första gången på mycket länge som möjligheten att vinna ligan dyker upp. Och att Leicester kommer gå in i nästa säsong med exakt samma lag det tror jag tyvärr inte är möjligt. Därför hoppas jag att den här fantastiska gruppen av karaktärsspelare får gå och kröna den här succéfyllda säsongen med klubbens första ligatitel. Och jag garanterar er att jag kommer att fira mer än någon annan, och det kommer jag göra av två anledningar. 

 

 

1. Jag unnar Ranieri att få vinna sin efterlängtade ligatitel. 

 

2. Vem älskar inte sagan om Leicester? 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till alldeles egna fotbollshörna. Den här gången tänkte jag ta och snacka lite italiensk fotboll. San Siro brukar vara en arena som inte bjuder på särskilt mycket bra tryck nuförtiden med tanke på hur det har gått för de båda Milanoklubarna, men när det är dags för stormatcher då lever arenan upp. Och ikväll vaknade San Siro till liv när Inter tog emot titeljagande Napoli. 

 

 

Alla som verkar i Napoli och alla som vill klubben väl andades ut när Benitez tackade för sig efter förra säsongen. Det fanns en förhoppning om att nu skulle det bli ordning och reda igen och då tänker jag främst på försvarsspelet. Det är möjligt att Napoli utåt sett hävdar att Champions League är det viktigaste för klubbens framtid. Men jag tror att om du gör en undersökning bland Napolisupportrarna är jag övertygad om att majoriteten kommer föredra att vinna ligan före att vara ett slagkraftigt i Champions League. Det är klart att när Napoli var nere i Serie B och brottades då var det inte läge att tänka på ligatitlar, men nu har det gått såpass lång tid att man faktiskt kan ställa krav på att Napoli borde utmana om scudetton på ett tydligare sätt. Jag tror även att fansen upplever detsamma, då det har gått så lång tid sedan klubben vann ligan. 

 

 

Men om Napoli ska vinna ligan då krävs det betydligt bättre insatser än det som presterades på San Siro ikväll. Nog för att det var en härlig match med hög intensitet, som Napoli hade en stor del i då laget försökte driva upp tempot och spela med så få tillslag som möjligt. Men det var på tok för många spelare som inte hade sin bästa dag. I Higuains frånvaro spelade Gabbiadini på topp, och hade jag inte vetat att han startade matchen hade jag nog inte noterat att han ens var på planen. Visst kan du som offensiv spelare ha en sämre dag och du behöver inte vara involverad i precis alla anfall och vara den som tar vartenda avslut, men så osynlig som Gabbiadini var i den här matchen det är något som inte får hända. Och det var ju inte så att han var värdelös, men han var heller inte särskilt tongivande utan han var bara på planen men han bidrog inte med någonting i stort sett. Och enligt mig är varken Murillo eller Miranda några världsbackar och därför tycker jag att Gabbiadini borde varit ett större hot och snudd på satt skräck i Inters försvar. Men det är just det som är den stora skillnaden mellan Higuain och Gabbiadini. Även om Higuain har en sämre dag eller inte riktigt är på humör kan han när han väl bestämt sig för att göra någonting kreativt med bollen göra fantastiska saker och vara ett nyttigt vapen. Gabbiadini är lite för beroende av att ha en bra omgivning då han inte är lika skicklig på att skapa chanserna på egen hand, jag skulle till och med vilja dra det till sin spets och hävda att han är en begränsad anfallare. Och när varken Marek Hamsik eller Lorenzo Insigne har en bra match då har Napoli oerhört svårt att skapa chanser om inte Higuain finns med. Jag tycker även att när en spelare som Callejon kör fast på sin kant och mer eller mindre slutar söka sig in mot mål då försvinner viktig spetskompetens i Napolis anfallsspel. Sedan skulle jag föredra att spela Callejon på vänsterkanten just för att ge honom möjligheten att vika in banan och ta skott med sin fina högerfot. Men på den punkten är Sarri rätt envis då han gärna vill ha Insigne lite mer till vänster medan Callejon ska ta hand om högerkanten. Men i och med att Hysaj och Strinic inte är särskilt pigga på att fylla på offensivt vilar mycket ansvar på att Callejon, Insigne och Hamsik ska stå för lyftningarna och inspelen, och där skulle jag önska att att Sarri valde att byta kant mellan Insigne och Callejon för att få den sistnämnde att komma till fler avslut. Sedan får jag lov att säga att jag är redo att omvärdera min uppfattning kring Napolis mittlås. Att Raul Albiol har passerat bäst före datum det känner vi till sedan tidigare. Det är möjligt att han inte är en lika usel mittback som Napolisupportrarna fick bevittna under Benitez styre, men jag känner att i grund och botten är han inte tillräckligt bra för att vara en spelare som styr upp en defensiv oavsett hur defensivt lagd en tränare är. Men trots att Albiols karriär i mångt och mycket är förbi trodde jag ändå att det skulle bli ordentlig ordning i försvaret när Britos skickades iväg till Watford och Koulibaly fick en ordinarie plats. Jag har sett Koulibaly som en potentiell världsback, jag har upplevt det som att han har hela paketet i form av fysiken och när det gäller det speltekniska kvalitéerna. Men trots mina lovord känns det som att Koulibaly står och stampar. För han har ju inte tagit några steg framåt, han är inte den ledande spelaren i mittlåste vare sig verbalt eller när det kommer till att leda med gott exempel. Så här och nu skulle jag nog säga att Koulibaly och Albiol är inte ett mittbackspar du vinner scudetton med. Och Allan och Jorginho ser ju mer ut som truppspelare än som spelare som faktiskt kan kliva in på ett mittfält och vara tungan på vågen i en titelstrid. Jag tycker även att Pepe Reina inte är en målvakt som du går och vinner ligatitlar med heller. Med andra ord tycker jag att Napoli har inte ett tillräckligt slagkraftigt lag för att utmana Juventus in på målsnöret. Det känns som att laget är för beroende av att ha Higuain på planen, utan honom finns det inte så mycket mer att hämta. Återigen, Hamsik och Insigne är bra spelare men de är inte spelare av den absoluta världstoppen. Och du behöver ha minst 3 eller 4 spelare av världsklass för att vinna ligatitlar. Sedan tycker jag fortfarande att det går att sätta en del frågetecken för om Sarri är en vinnarskalle. När det gäller att få in vinnarmentalitet och mod i Napolis spelartrupp tycker jag att Sarri fortfarande är ett frågetecken även om det bitvis har sett riktigt bra ut under säsongen. 

 

 

För en gångs skull är det lite roligare att diskutera Inter, vilket jag inte trodde att det skulle vara efter den här matchen. Men jag får lov att säga att Inter imponerade rejält på mig ikväll. Och det som gör mig mest imponerad det var att det inte var någon spelmässig överkörning på något sätt, utan grunden till den här segern var att Inter spelade ett väldigt disciplinerat försvarsspel. Murillo och Miranda går det att sätta frågetecken kring om de är mittbackar värt att satsa på om nu Inter ska etablera sig i Champions League igen. Men får de bara tillräckligt med hjälp då växer de av det och kan på så sätt hantera stunder i matchen när motståndaren trycker på. Och jag har hackat mycket på D'Ambrosio varje gång jag ser Inter, jag tycker att han har haft matcher då han har varit fullständigt katastrofal i sitt försvarsspel. Ibland känns det som att han spelar utan att tänka efter vad det är han gör, det blir lätt att spelar på ren impuls likt en Alberto Moreno. Men i den här matchen är han ju klok och följsam i det han gör, bland annat gör han en brytning som är helt fantastiskt när Napoli flyttat fram positionerna men han kliver bara in och roffar åt sig bollen från Insigne om jag minns rätt. Samma sak gäller Nagatomo, han kan ha sina matcher då han inte har koll på någonting och en får uppfattningen av att han bara är intresserad av att ge sig iväg på offensiva löpningar. Men i den här matchen läste han av situationerna väldigt bra, och prioriterade faktiskt att ha en mer defensiv hållning då det gäller att inte bjuda Callejon, Hamsik och Insigne på för mycket ytor då det kan få grova konsekvenser. Perisic och Brozovic har jag suttit och funderat över under många matcher vad gör de här spelarna i Inter? Men Perisic valde att fokusera på försvarsspelet och avlasta Gary Medel vilket var till det bättre då han inte fick ett för stort område att röra sig över. Brozovic tycker jag klarade både offensiven och defensiven bra, och målet han gör är ju av absolut världsklass. Fint framspelad av Icardi blir han ensam med Pepe Reina och han chippar in bollen som om han inte hade gjort något annat i sin karriär. Och när jag ändå är inne på Icardi måste jag säga att jag blir inte klok på den här spelaren. När jag säger att det går att kräva mer av Icardi menar jag såklart inte att han är dålig. Det är en spelare som har allting för att vara en av världens bästa anfallare. Han har fysiken för att hålla bort stora starka mittbackar, han är snabb och han har ett fantastisk tillslag, då han bland annat kan få till sjuka avslut från 25 meter stillastående. Han har i grund och botten allting för att vara en titelvinnande spelare, men jag kan tycka att han likt Balotelli har problem med attityden, när allting inte går hans väg när han inte får bollen levererad till sig rakt på foten då tenderar han att tröttna. Men det viktigaste som bara måste ske för att Icardi ska få fart på karriären ordentligt det är att han börjar göra enkla mål. Visst finns det en charm i att se honom bjuda på det ena drömmålet efter det andra, den nedtagningen han gör och lyftningen över Pepe Reina i kvällens match var ett cirkusnummer. Men det går inte att göra massvis med snygga mål om du inte kan sätta dit de enkla målen, som när du får ett friläge eller är omarkerad vid ett inläggsläge och nickar bollen över missar bollen efter ett inspel mot bortre stolpen och så vidare. Om du bara gör snygga mål då är du bara en artist lex Fabio Quagliarella. Men vi ska inte glömma bort att det tog ett tag innan Zlatan blev den där fantastiska målskytten, och Icardi har inte ens passerat 25, så det är klart att det finns tid för honom att arbeta med målskyttet. Samtidigt vet man inte vilken situation Inter befunnit sig i om det inte varit för alla de målen Icardi har gjort, men jag tycker att det blir fel när man säger att Icardi är världsklass för det är han inte. När han börjar göra enkla mål mer kontinuerligt och gör omkring 25 eller 30 mål varje säsong då börjar han närma sig den absoluta toppen, och då tror jag att han kan vara redo för de allra största klubbarna, typ Real Madrid och Barcelona. 

 

 

Hur ser det då framtiden ut för Inter efter den här matchen? Ja här och nu skulle jag nog säga att det finns all anledning att vara optimistisk inför fortsättningen om du håller på de blåsvarta. Givetvis ska man inte dra för stora slutsatser av enskilda matcher om man inte ser ett mönster från tidigare matcher och säsonger med för den delen. Det är klart att ingen kan känna sig bekväm med att Inter kommer att plocka vinst efter vinst på beställning vilket kommer krävas om laget ska knipa den sista Champions League platsen. Ikväll fick vi se den positiva sidan av Inter, när till och med D'Ambrosio ser ut som rena världsbacken och där Miranda och Murillo ser riktigt bra ut. Men vi vet också att Inter kan kliva ut till vilken match som helst om det så är ett Milanoderby eller mot Sassuolo på bortaplan och se oerhört loja och oinspirerade ut. Men samtidigt känner jag att den typen av segrar som Inter plockade hem ikväll tyder på att det finns en potenital för att blanda sig in i kampen om Champions League spel ändå. Det är kanske inte ett fantastiskt mittfält eller ett fantastiskt försvar Mancini har till sitt förfogande, men när varje spelare är tillräckligt motiverad blir Inter ett starkt kollektiv som är svåra att handskas med. Brozovic, Perisic och Kondogbia är inga spelare som lirar skjortan av vilket mittfält som helst, men det är spelare som när koncentrationen är på plats gör ett hundraprocentigt jobb i försvarsspelet och de roterar väldigt bra när det kommer till vem som ska kliva fram och vem som ska falla. Kondogbia och Brozovic har dessutom en del offensiva kvalitéer då båda har ett hyfsat tillslag att erbjuda. Och sedan får vi inte glömma bort att Handanovic är en riktigt bra målvakt, utan honom tror jag att Inter hade haft en betydligt mer stökig säsong än vad man har haft. Handanovic är både bra på att styra backlinjen, och han plockar ner inlägg utan problem och han gör ofta en och annan fantomräddning under i stort sett varje match. Och man blir ju trygg när man ser honom mellan stolparna, då det märks att han har koll på vad som händer framför honom han ger ett stabilt intryck han tajmar utrusningar på ett bra sätt och hans utsparkar är så bra att han till och med är lite av ett hot för Inters offensiv. Så Handanovic ska inte hamna i skuggan av Icardi, han är en mycket viktig kugge för Inter och så länge han inte kostar för mycket sett till vad han levererar så ska han såklart vara kvar i klubben.

 

 

Slutligen vill jag säga att den här segern var allra viktigast för Roberto Mancini. Det har varit en tuff period för honom sedan han kom tillbaka. Det går att argumentera för att han återvände till Inter i precis rätt läge då alla hade tröttnat på det kaos som Mazzarri skapade under sin sejour. Men det går också att driva tesen att det var ett lurigt läge att hoppa på Inter en gång till då förväntningarna skruvas upp något så in i norden. Och det är inte lätt att leverera resultat som ny tränare direkt. Jag driver ju tesen att det måste gå minst 3 år för att du ska börja ta och utvärdera om tränaren har gjort det bra eller inte. Och det är klart att den första tiden blev lite av en smekmånad då Mancini till en början ärvde en sargad trupp från Mazzarri och Stramaccionis dagar. Men nu har hela 3 transferfönster lagts till handlingarna och det har ändå inte gått spikrakt uppåt sedan dess. Och jag tycker att när den här säsongen är över då kan det vara läge för Inters klubbledning att slå sig ner och försöka sätta betyg på Mancini. Trots att han tog över laget för snart 1,5 år sen tycker jag att sett till de förutsättningarna han har fått arbeta under borde Europaspel vara ett krav och helst en Champions League plats. För Mancini har fått i stort sett allt han har pekat på, och det återstår att se om han lyckas bära laget till den där 3:e platsen men faktum är att efter 3 transferfönster har han inte lyckats sätta en tillräckligt bra grund i försvarsspelet som gör Inter mer stabilt än under tidigare tränare. Sedan kan Inter ha dagar då de är på riktigt bra humör och spelar det försvarsspel som Mancini förespråkar som mot Napoli ikväll. Men det tycker jag bara är ett tecken på att Mancini inte har full pli på spelarna och att det kan finnas något form missnöje mot hans sett att leda träningarna och val av taktikval och så vidare. Men just för Mancinis skull var kvällens seger oerhört viktig. Det var inte vilken seger som helst, Inter går upp mot ett guldjagande Napoli och man vinner mot de med 2-0. Och det är inte så att Inter går och vinner på grund av att bollen studsade deras väg vid några enstaka tillfällen, utan man vinner faktiskt på grund av att man spelmässigt är bättre än Napoli. Backlinjen och mittfältet var mer sammansvetsad, de jobbade extremt hårt för varandra, spelarna såg till lagets bästa istället för sin enskilda situation. Och det är klart att det skickar en härlig signal både internt och externt att Inter faktiskt har en höjd som gör att de kan bli att räkna med i kampen om 3:e platsen. Sedan går det att kritisera Mancini för en hel del under den här säsongen. Att han inte har fått Icardi och Jovetic att fungera ihop, att de inte har blivit det där fantastiska anfallsparet som många förutspådde det får ändå läggas på minuskontot. Att han har haft konstiga laguttagningar det känner vi också till. För mig är det exempelvis tjänstefel att spela Felipe Melo när du jagar en Champions League plats då han har en historia av att inte vara bra nog för Serie A, och att han i själva verket borde hålla på med någon annan sport än fotboll. Och visst går det att vara orolig över om spelarna kommer köpa Mancinis oerhört defensiva hållning som han höll fast vid både under förra sejouren och under tiden i Manchester City. Men det viktigaste av allt är att Inter i och med den här segern på allvar är med och tampas om 3:e platsen. Nu är det bara 3 poäng upp till Roma som har blandat och gett under i stort sett hela säsongen, de spelar en tuff bortamatch mot Atalanta imorgon. Skulle Roma förlora den matchen då skulle jag nog säga att det är Inter som har momentum i den här mycket intressanta kampen. Och allt är tack vare kvällens mycket fina insats mot Napoli som utan tvekan var Mancinis viktigaste seger.

 

 

Då sitter jag här dagen efter returmötet mellan Liverpool och Dortmund, det som kom att gå till historien som "The miracle of Anfield". Jag är fortfarande i chock, och en vet inte om det är läge att skratta, gråta eller bara sitta helt paff. Oavsett lagtillhörighet eller om man är neutral tror jag vi kan enas om att det som inträffade på Anfield Road den 14/4 2016 var något av det mest sjukaste och största ögonblicket i Liverpools historia. 

 

 

Jag känner att en sådan här match går knappt att analysera i detaljer utan här gäller det att ta ett helhetsgrepp om händelserna. Jag tycker att Klopp uttryckte sig väldigt bra i en intervju direkt efter matchen att när Dortmund gick upp till 2-0 då var det bara att lägga taktiken åt sidan och byta spår helt och hållet. Dortmund har sett bättre ut under Tuchel än under Klopp då de har blivit mer passningsorienterade och börjat kunna föra matcherna på ett tydligare sätt. Däremot lever Klopps arv kvar i Dortmund, vilket inte är så konstigt då han verkade i klubben under så lång tid. Och vi som har följt Klopps tränargärning i Dortmund känner till att det viktigaste för honom det är att ha en stabil defensiv och när tillfälle ges så ska spelarna hugga på vartenda omställningsläge. Och det Klopp är mest känd för det är att han är en tränare som förespråkar ett aggressivt och offensivt försvarsspel genom att sätta hård press på motståndarna över hela banan. Och det är klart att det var helt rätt tänkt från början att starta med Origi som ensam spets och Lallana på mittfältet då det passar bra in i Klopps spelfilosofi. Men det är klart att när vi har 0-2 på tavlan så tidigt in i matchen då är det givet att taktiken för läggas åt sidan. Då Dortmund har spelare som klarar av att spela sig ur en aggressiv press då gäller att man inte blir för ivrig och börjar springa på allt och jaga bort sig i presspelet. Kagawa, Mkhitaryan och Hummels för att nämna några de är väldigt bolltrygga spelare som utan problem kan straffa dig om du inte har en synkad backlinje och ett synkat försvarsspel i allmänhet. Jag har en image att vara lite bitter i mitt supporterskap, men jag väljer att vara inställd på att det alltid ska gå åt skogen för jag vet att skruvar jag upp förväntningarna för mycket då kommer det bara sluta med att jag blir besviken. Men jag utgår från att ingen supporter med handen på hjärtat kan komma dragandes med att hen trodde att Liverpool skulle vända på steken när Dortmund gjorde 2-0 efter 9 minuter. Det fanns bara inte på kartan att den här matchen skulle få ett lyckligt slut. Det var upplagt för att all den hajp och all den laddning som byggts upp inför matchen skulle vara förgäves. Och trots att vi skapade mycket chanser under hela matchen kände jag att Dortmund skulle vara ett nummer för stort för oss, att den nuvarande truppen inte var redo att ta ett stort steg mot den där efterlängtade titeln i Europa. För när Mkhitaryan och Aubameyang gör varsitt mål på Dortmunds 2 riktiga målchanser medan vi brände chans på chans, från Origis alla lägen till Morenos sneträff till Lallana som gräver fram bollen i straffområdet men slår knut på sig själv det brukar vara signifikant för när ett lag har en dålig kväll. Men på något sätt behöll spelarna och fokus och framförallt tron på att det fortfarande kunde bli match enda in på målsnöret, och med Klopps fantastiska engagemang lyckades vi på något sätt fullborda vändningen och sätta punkt för den sjukaste av fotbollsmatcher jag någonsin har upplevt med laget. 

 

 

Jag har gnällt och hackat på Liverpool under säsongen att det saknas vinnarmentalitet och vinnarskallar i laget, och att Rodgers negativa arv fortfarande lever kvar bland spelarna. Med risk för att låta som en kappvändare men jag känner att det som hände igår blev något form av officiellt kvitto på att så länge Liverpool har Klopp då är vad som helst möjligt. Det normala hade ju varit att spelarna viker ner sig totalt efter Dortmunds 2-0 mål och resten av matchen blir avslagen eller så rinner det hela iväg till riktigt förnedrande siffror och så var vi tillbaka i den negativitet som personifierat den här säsongen. Och det är klart att det inte var någon perfekt match på något sätt, Sakho gjorde en av sina sämsta matcher för säsongen då han dröjde sig kvar vid samtliga baklängesmål och såg till att Dortmundspelarna var onside. Kommunikationen mellan Coutinho och Moreno vid Dortmunds första mål (om jag minns rätt) var så uselt att man blir ju mörkrädd. Coutinho petar tillbaka bollen och det är väl inget fel i det, men då kan ju inte Moreno ge sig iväg på överlapp och så blir det rena rama autobahn där stackars Sakho ska stå och hålla ställningarna ensam och det säger sig självt att det är han inte kapabel till. Clyne ser fortsatt ut att skita ner sig vid samtliga matcher av den här digniteten, och James Milners touch är ju stundtals så uselt att till och med Benteke hade gjort det bättre. Men trots att spelarna emellanåt inte vet vad de sysslar med, trots att det finns anledning att ifrågasätta om Klopp verkligen har pli på det här ytterst begränsade spelarmaterialet i alla lägen så är det någonting i äktenskapet Klopp och Liverpool som verkar fungera. Den gamle Uefapresidenten Lennart Johansson sa en gång i tiden om vad det innebär att hålla på ett lag. Han sa att det viktigaste och roligaste är inte att se sitt lag vinna, det som betyder mest det är att se att spelarna har gett allt för klubbmärket och att de är svettiga när de går av planen. Och jag tycker att det går att applicera detta även på Liverpool. Vem hade inte gett upp i halvek med 0-2 på tavlan, med vetskapen om att vi måste gå ut och göra 3 mål för att leva kvar i turneringen. Och när vi dessutom släpper in 1-3 ganska kort tid efter att Origi gett oss den där livlinan med sitt fina reduceringsmål då var det upplagt för att det här inte skulle gå vägen. Men med Klopp vid rodret finns det ändå någon form av tro på att precis allting är möjligt om vi kämpar in i det sista. Samtidigt som jag är den första att erkänna att nej Liverpool är för mig inte tillräckligt stabila för att vinna titlar eller vara ett Champions League om man ser till spelare för spelare och de enorma brister som finns i både försvaret och i anfallsspelet. Men jag vet inte vad Klopp sa i pausen men uppenbarligen måste det varit några väl valda ord, för att göra 4 mål i en halvlek på ett Dortmund som får ses som topp 5 lag ute i Europa det är inget annat en bragd som saknar motstycke. Sedan tycker jag återigen att det finns spelare som egentligen inte ska vara så säkra på att vara en del av laget nästa säsong. Sakho må ha en fin teknik, men han leker på tok för mycket med elden då han alltid ska dribbla och försöka sätta den svåra passningen när det är läge att spela lite enklare. Moreno ser ibland ut att spela som han har huvudet under armen, men han fortsatte att ge sig iväg i sina offensiva löpningar vilket var precis det som behövdes. Att se James Milner ta hand om hörnorna igår var snudd på parodi. Men visst jag kan tycka vad jag vill om Milners teknik, men den inställningen han visade upp under sista 20 minuterna det är precis det man vill se. Tro mig, Milner kunde springa tills han hade stupat. Att det är Sakho och Lovren som nickar oss vidare i Europaäventyret är ju ytterligare bekräftelse på vilken sjuk kväll Anfield var med om igår. 

 

 

Men jag är ju inte jag om jag inte fortsätter vara lite cynisk mot resten av säsongen. Fantastisk vändning, all cred till samtliga involverade och såklart en rejäl dunk i ryggen till Klopp som fortsatte att tro på det här hela vägen ut. Men fortfarande känner jag inte att jag kan lita på laget fullt ut. Att spelarna skulle leverera på beställning vare sig det är i Europaspelet eller i ligan det kommer ingen att få mig att tro på om inte laget börjar visa upp en jämnhet och en kontinuitet i prestationsnivån över längre perioder. Det går inte att vara nöjd när man ena dagen slår ut ett topplag i Europa i en kvartsfinal i Europa League när man under samma säsong knappt klarar av att slå en passning rätt mot Watford, Newcastle och Crystal Palace. Jag vet inte om brist på ödmjukhet och motivation kan vara en förklaring till att Liverpool har svårt att prestera bra över tid. Det jag vet är att det finns en väldigt fin sida med mycket fina toppar, vilket spelarna visade upp igår. Men så finns det också en betydligt tråkigare sida där jag som supporter sitter och funderar över om spelarna vet vad det håller på med. Men på ett sätt finns det en logik i att den här säsongen varit en enda lång bergochdalbana. Det är ingen normal spelartrupp vi har att göra med, och Klopp är både i positiv och negativ bemärkelse ingen normal tränare. Kommer Klopp att få pli på spelarna? Kommer spelarna att lära sig någonting efter den här sjuka säsongen och kunna hitta den där jämnheten i prestationerna som laget fortfarande saknar? Jag har inte en aning. En sak är i varje fall säker, du vet aldrig vilken sida Liverpool har vaknat på. Liverpool är ett galet lag, det är inte svårare än så. Framtiden går inte att förutspå, men nu har vi faktiskt ett bra läge att balansera upp en mycket stökig säsong. I enad front tågar vi mot Europa League titeln och det är bara att hoppas att vi når hela vägen fram. Hur det går mot Bournemouth på söndag är inte så svårt att lista ut vid det här laget. Det är given 1-0 torsk, det är DNA:t på Liverpool FC 2015/2016. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag ta och koppla ett grepp om gårdagens prestigemöte på Friends arena mellan AIK och IFK Göteborg. 

 

 

Det syntes att det här var två potentiella guldlag som gick upp mot varandra. Och för att vara en allsvensk match var matchen i sin helhet oerhört välspelad med många fina prestationer. Ibland tycker jag att Allsvenskan får mycket skit för den dåliga kvalité både när det gäller det speltekniska och även tempot, men jag tycker att den här matchen var den reklamen för Allsvenskan. Jag tycker att AIK var det laget som startade matchen bäst, det kändes som att de satte en stabil grund från början och då tänker jag både på försvarsspelet och det fina passningsspelet från mittfält till anfallet. Det kändes ett tag som att AIK bara gick på rus och bestämde sig för att försöka döda matchen efter en kvart, men till slut blev tempot lite för högt att AIK själva tappade lite i intensitet mot slutet av halvleken. Jag skulle vilja lyfta fram Stefan Ishizaki som den bästa AIK-spelaren i den här matchen. Han hade en kväll där i stort sett allt stämde. Vid i stort sett varje fast situation levererade han mycket fina bollar och med bättre tajming spelarna i boxen hade den här matchen nog bjudit på några AIK mål till. Han slog perfekta krossbollar ut mot kanterna, han försökte sig på genomskärare mot Alexander Isak han var med i speluppbyggnaden han var delaktig i precis allting. Jag har alltid sett Ishizaki som en traditionell ytter som kommer runt på kanten och slår inlägg, men som på senare år fått ta ett lite mer defensivt ansvar. Men att låta honom spela mer centralt i banan verkar ju vara ett drag som ser ut att fungera väl. Jag tycker även en spelare som Ofori förtjänar att lyftas fram ännu en gång. Han har fått många hyllningar sedan han kom till AIK men det går inte att hylla honom nog. Visst kan han ha sina perioder i matcherna där han har problem med passningsspelet och han tenderar att vilja hålla i bollen lite för länge och släpper gärna ut den i sidled eller spelar hem till målvakten efter fasta situationer. Men vi får inte glömma bort att han är fortfarande väldigt ung och har mycket att lära, men att han redan nu har ett såpass brett register att han klarar både en offensiv roll och en defensiv roll på mittfältet är mycket imponerande. Och det märks att motståndarna har stor respekt för Ofori då de ofta kliver fram med en extra spelare för att störa honom när han ska sätta den avgörande passningen. Hauksson hade en speciell afton, han blev målskytt och han flög fram längst högerkanten men fick inte bollen till sig när han skulle ha den då hans lagkamrater var lite för målkåta. Men i övrigt såg han rätt vilsen och förvirrad ut, jag får inte någon vidare bra känsla för att det här är en spelare som AIK kan vinna SM-guld med. Däremot vill jag lyfta fram Hooiveld och Per Karlsson som ett riktigt stabilt mittbackspar. Det är inte många gånger de släpper förbi någon över bron, utan de är beslutsamma och de tvekar inte att gå in tufft i duellerna när det behövs. Och defensivt tycker jag att AIK gör en bra insats, det som gör att de inte får med sig alla 3 poängen är ju tamt försvarsspel vid två fasta situationer där Tobias Hysén och Hjalmar Jonsson får kliva upp och nicka in bollen helt ostört. Och Hyséns andra mål är det en ärlig kamp om bollen mellan Carlgren och Ankersen, där jag tycker det är helt i sin ordning att domare Bojan Pandzic väljer att låta spelet gå. Och jag tycker faktiskt att Carlgren får skylla sig själv, istället för att på halvfart ta sig tillbaka mot eget mål samtidigt som han kastar flera blickar åt det hållet där situationen uppstod hade han med bättre koncentration hunnit positionera sig och tagit hand om Hyséns avslut hur enkelt som helst. Så jag tycker att Carlgren och AIK får skylla sig själva för att de kastar bort 2 poäng, för över 90 minuter håller jag med Ishizaki om att AIK var närmast segern. 

 

 

När det gäller IFK Göteborg tycker jag att de är riktigt svåra att ha och göra med oavsett vilket lag de ställer på banan. De är tunga, de har en förmåga att få fast bollen vid fasta situationer och kan på så sätt skapa ett bra tryck. Samtidigt kan jag tycka att om man ser till spelare för spelare tycker jag inte att Göteborg har något lag som man höjer på ögonbrynen åt. John Alvbåge är såklart en skicklig målvakt, men absolut inte fantastisk. Jag får inte intrycket av att det är en fantastisk backlinje Göteborg ställer upp med heller. Det känns som att Bjärsmyr inte är den dominanta mittbacken som går in och chefar över allt och alla, och Hjalmar Jonsson börjar ju bli gammal. Salomonsson är visserligen bra offensivt men jag tycker att han har haft problem med att läsa av när han ska sticka och när han ska falla. Och när man tittar på mittfältet med Mads Albaek, Sebastian Eriksson, Jakob Ankersen och Sören Rieks är det ju inte så att man tänker wow vilket mittfält. Men från målvakt och fram till mittfältet är det ett tillräckligt bra för att Göteborg ändå ska vara slagkraftigt. För längst fram har de Tobias Hysén och och Gustav Engvall. En del var kritiska till att Göteborg tog tillbaka Hysén, då det är alltid är lite lurigt att ta in en spelare som börjar närma sig 35, särskilt om det handlar om en forward. Men jag är helt övertygad om att plocka in Hysén igen är väl genomtänkt och att det finns mycket research som ligger bakom beslutet. Det känns inte som en desperat handling från Göteborgs sida utan här känns det som att de vet vad det kommer att få. Och jag tycker att gårdagens match från Hyséns sida var identisk med flertalet av de matcher han gjorde under den senaste allsvenska sejouren. Han är inte på något sätt spelaren som dominerar en matchbild som står för genombrott och bjuder på dribblingsnummer och så vidare. Men han är enormt skicklig på att tajma sina löpningar, men då gäller det att han har ett bra mittfält som kan leverera passningarna till honom. Och med åren har han utvecklat sitt huvudspel, och jag håller honom som en av de bästa spelarna i Allsvenskan i luftrummet. Och sedan har han ju en jäkla förmåga att få till avsluten perfekt. Det är bara att titta på bägge målen han gör igår, nicken är välplacerad med inte heller för hård så att bollen hinner sticker iväg, och vid hans andra mål är det inget snack om saken pang bollen ska in i mål helt enkelt. Och Gustav Engvall har jag inte ens nämnt än, han hade ingen av sina bättre matcher igår men han fyller ändå en viktig funktion i form av att han är löpvillig vilket gör att han öppnar upp ytor för andra. Och med fjolåret med i beräkningarna har motståndarna fått tillräckligt med respekt för honom att de håller ett extra öga på vart han håller hus, vilket återigen öppnar upp för andra spelare att kliva fram.

 

 

Det är klart att Göteborg ska vara besvikna över att man inte avgår med segern efter att ha kommit tillbaka från både 1-0 och 2-1 och gått fram i ledning. Speciellt med tanke på hur 3-3 målet får komma till, det är lite för passivt försvarsspel vid hörnan där Brustad får nicka bollen relativt ostört. Och givetvis ska Alvbåge suga in den bollen i skopan, det som är lite lustigt i sammanhanget är att han står mer eller mindre inne i målet så även om han klistrar bollen så är det mål. Men trots att det till slut blev 2 tappade poäng kan jag ändå inte låta bli att imponeras av Göteborg. För de har en förmåga att få matchbilden precis dit de vill. Göteborg är inte intresserade av att föra varje match, utan de har inga problem med att dra tillbaka styrkorna för att sedan när de väl vinner boll så är det upp med bollen mot Hysén och Engvall. Nu tror jag att det blev lite för mycket kontrollerat spel och defensivt tänk under Micke Stahre vilket jag tror var anledningen till att han fick lämna. Nu är inte Jörgen Lennartsson en tränare som tummar på försvarsspelet, men han har heller inte några problem med att släppa lite på sin filosofi och låta sitt lag bli mer spelförande och passningsorienterade. Men grunden för att Göteborg ska bli framgångsrika och vara med och slåss om guldet och ta steget ut i Europa det är att spela lite mer cyniskt. Och jag kan tycka vad jag vill om att spela cyniskt och att parkera bussar med allt vad den fotbollen står för, men som tränare gäller det att anpassa spelet utifrån det spelarmaterial som du har till ditt förfogande. Och har du ett mittfält med Mads Albaek, Jakob Ankersen, Sebastian Eriksson och Sören Rieks ja då är det inga konstigheter att det blir en mer cynisk och mera primitiv fotboll då ingen av dessa spelare i min värld är finlirare. Och sedan har de Engvall och Hysén som ska stå för majoriteten av målproduktionen och det är klart att om Göteborg fortsätter att vara stabila bakåt och är så effektiva framåt som de var igår, då håller jag de absolut som en av guldfavoriterna. Och även om det smärtar mig att säga det erkänner jag att cynisk fotboll lönar sig ibland, även om det inte är en fotboll som jag förespråkar. Men Göteborg har inte en trupp som ska spela ut Malmö, Elfsborg och AIK utan de ska plocka poängen på ren vilja och en rejäl kampmoral. Men trots att jag i grunden har lite svårt för Göteborgs spelstil kan jag ändå inte låta bli att komma tillbaka till det faktum att jag imponeras av de. Göteborg spelar inte vackrast, de gör kanske inte mest mål men de finns en stabilitet och struktur i försvarsspelet som gör att de är svårslagna. Och det känns som att de har en scoutingverksamhet som är väldigt skickliga på att plocka in spelare som passar in i sammanhanget IFK Göteborg. Jag har full respekt för Göteborgs lagbygge, och Jörgen Lennartsson är ju inte en så pjåkig tränare heller. Så om jag varit Blåvit i själen vilket är en hemsk tanke då hade jag med en positiv förväntan sett fram emot vad Göteborg hittar på i inledningen av säsongen. Definitivt är de ett lag som blir intressant att följa. 

 

Hallå och varmt välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i min lilla fotbollshörna. Den här gången har det blivit dags att snacka lite Kalmar FF. Nu när det har gått 3 omgångar känner jag att det är läge att börja dela med mig av tankar och intryck av det vi har sett hittills. 

 

 

Efter en usel premiär mot Jönköping och en något bättre insats mot Norrköping men där vi lik förbaskat förlorar med 4-1 var det med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot gårdagens match mot Elfsborg. Genom att bara titta på resultatet är det lätt att man hajar till och undrar hur det är möjligt att Kalmar vinner över Elfsborg och dessutom gör 3 mål. Men jag tycker att vi ska ha med oss följande i beräkningen att Kalmar på bortaplan har under en längre tid varit en svår match för Elfsborg. När Elfsborg vann med 3-0 förra säsongen var det första segern i Kalmar sedan 2006. Och även i den matchen var det Kalmar som förde spelet och som med normal utdelning vunnit även då, så att Kalmar har en förmåga att växla upp på hemmaplan mot Elfsborg är ingen nyhet. Det man kan diskutera är såklart hur vi vinner matchen, för där finns det en del att säga. 

 

 

Den första halvleken tillhör något av det bästa jag sett Kalmar spela på mycket länge. Det vore en övedrift att säga att jag fick guldvibbar av spelet då jag inte har lika mycket hybris som en del spelare verkar ha, men nog blev jag riktigt imponerad av hur vi tog tag i taktpinnen från start. Jag upplevde det som att vi hade en energi i allt vi gjorde vilket saknades mot både Jönköping och Norrköping. Det var som om spelarna hade bestämt sig för att idag ska det till något alldeles extra för att Elfsborg ska få med sig någon poäng. Och vi tog jobbet för varandra på ett helt annat sätt jämfört med tidigare insatser (förra hösten inkluderad). Jag skulle bland annat vilja lyfta fram Tobias Eriksson och Ismael, som verkligen stod för fina insatser i den första halvleken. Ismael har jag varit på varje säsong att han måste bli mindre bollkär och släppa bollen i tid för att vi inte ska tappa tempo i vårt anfallsspel. För jag vet att det handlar inte om att Ismael saknar spelförståelse utan det handlar om att han tycker om att hålla i bollen lite väl länge, men i den här matchen i synnerhet i den första halvleken tyckte jag att han släppte bollen i tid. Och då ska det tilläggas att det var inte så att han bara slängde iväg bollen på chans utan passningarna var bra. Tobias Eriksson har jag varit kluven till, jag tycker att han kan ha matcher där han är riktigt bra men under de senaste två säsongerna hävdar jag att han har tacklat av rätt rejält. Men jag tror att Tobias Eriksson i någon form kan fylla en funktion om han används på rätt sätt. Han ska inte var styrande mittfältare som styr offensiven, utan han ska nog ta ett kliv tillbaka och mestadels vara ansvarig för den defensiva biten av spelet. Och igår vann han flera dueller och positionerade sig ofta rätt vilket gjorde att vi inte tappade för mycket folk hem vid Elfsborgs omställningslägen. Ja förutom under sista kvarten där det vart hönsgård rakt igenom, men det gällde alla spelarna. Jag måste säga att det var riktigt kul att Papa Diouf fick göra 2 mål. Enligt mitt tycke var han och Antonsson de spelare som kunde lämna fjolåret med betyget godkänt. Jag har alltid gillat Papa Diouf men utfallet av den värvningen har ju inte varit i närheten av bra. Många hade nog hoppats att han skulle bli det var Mohamed Bangura varit för AIK, men riktigt så bra blev det ju inte. Attityden är det inget fel på, men däremot kan Papa Diouf ha matcher där han inte klarar av att uträtta någonting konstruktivt på planen. Och såpass tufft är det för en offensiv spelare att är du inte bra nog spelmässigt och dessutom inte gör mål och assist, då kommer du få mycket kritik. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att gårdagens match var ögonblicket då det lossnade för Papa Diouf. 

 

 

Den andra halvleken är ju så dålig att en blir ju mörkrädd. En vet ju inte om en ska skratta eller gråta. Allt det fina spel som Kalmar byggde upp i den första halvleken där vi mycket väl kunde haft ledningen med 5-0 i paus, försvann helt i andra halvlek. Framförallt känns det inte som att Elfsborg gör någon fantastisk andra halvlek utan det är vi som helt och hållet bjuder in de i matchen. Och målen vi släpper in är ju under all kritik om man tittar på hur enkelt det får gå till. När Elfsborg ställer om då måste vi ha tillräckligt med folk hem så att de inte kan skicka iväg genomskärare Simon Hedlund. Sedan upplever jag det som att backlinjen inte riktigt är synkad än tyvärr. Det har sett bra ut på försäsongen med Biskupovic och Starke Hedlund i mittlåset, och Nouri ser ut att ha fått ordning på sitt positionsspel och humör med för den delen, och är Agardius frisk och kry är det en klar förstärkning jämfört med Stefan Larsson. Men någonting blir ju fel vid Elfsborg första mål, samtidigt som Agardius springer pekar han inåt i banan om det nu är Biskupovic eller Starke-Hedlund som han försöker kommunicera med. Problemet är att Agardius har ingen aning om vart bollen håller hus, den är på väg mot en Elfsborgsspelare. Med full koncentration och fokus på vart bollen är då hinner Agardius springa ikapp och täcka ut den eller i värsta fall slå ut den till ett inkast. Det går bara inte att vända ryggen till när bollen slås i djupled för det straffar sig oftast. Och det andra målet är visserligen en fin nick men nog ska vi med Biskupovic och Starke Hedlund kunna vinna den duellen mot Viktor Prodell som inte på något sätt är briljant i luftrummet, visst är han helt okej men han är ju ingen Drogba direkt. Och hur plågsamt är det inte att se ett lag totalt tappa all struktur och organisation i försvarsspelet så fort baklängesmålen rullar in. Det är ingen tillfällighet för jag har sett det här tillräckligt många gånger men det betyder inte att jag accepterar att det här problemet fortsätter. Men det känns som att spelarna totalt tappar fokus och glömmer bort på vilket sätt vi ska spela för att vinna. Och vi började slå farliga passningar inåt i banan i helt fel lägen. Sachpekidis som kom in tänkt som en frisk fläkt och erbjuda lite offensiv spets hade ju inte många rätt. Jonathan Ring gjorde ett klassiskt Jonathan Ring inhopp, han gör en del bra grejer men det finns gott om dåliga grejer han kan hitta på. Bara det faktum att han inte kan använda högerfoten är ju skrämmande. Det är klart att hade han haft en bra högerfot då hade han ju gått på skott direkt när han får läget, istället tvingas han lägga över den på vänsterfoten och så drivs han ut ur straffområdet och så rinner anfallet ut i sanden. Nu brukar Kalmar inte vara kända för att spela med ett offensivt försvarsspel oavsett läget i matchen, men om vi nu ska göra det då är det nog bra om fler deltar i presspelet än Antonsson. För det ser lite larvigt ut när Antonsson på egen hand försöker få upp tempot i presspelet genom att jaga efter Elfsborgs backlinje medan de andra bara tittar på. Ska vi spela med en hårdare press då måste alla spelare haka på, om Antonsson kliver upp ja då är det upp till Romario, Ismael eller Tobias Eriksson att fylla på och sätta press annars så faller hela idén med att spela offensivt försvarsspel. Men nu redde det ju ut sig även om det var mycket nära att Elfsborg kvitterade i de sista sekunderna. Det hade varit så signifikant för de senaste 2 säsongerna men för en gångs skull hade vi lite tur med hur bollen studsade. Jag vill också passa på att ge Ole Söderberg en dunk i ryggen. Jag är absolut ingen större anhängare av Ole Söderberg, men igår släppte han inga billiga returer utan han tog de skott han skulle och han plockade ner varje inlägg utan större problem, vilket han ska ha all cred för då han inte alltid har varit att lita på i luftrummet. 

 

 

Givetvis är det med blandade känslor som jag samlar intrycken och försöker komma fram till någon form av slutsats kring vart vi har Kalmar. Trots gårdagens seger trots den fantastiskt fina första halvleken där vi spelar propagandafotboll kan jag inte landa i någon annan sammanfattning att jag ändå är orolig. Det är klart att spelar man ut ett av lagen som lär vara med att slåss om guldet då borde det ju innebära att det finns någon form av potential att nå högre höjder än att harva i botten. Men det jag är rädd för det är att spelarna glömmer bort hur vi ska spela för att vara framgångsrika över längre perioder. Under de sista två åren när vi fått fightas för nytt kontrakt har jag med mitt utanförperspektiv upplevt situationen som obehaglig på så sätt att spelarna lidit av någon form av hybris. Förra säsongen när vi slår Falkenberg med 4-0 var det väldigt mycket att slå sig för bröstet från spelarnas sida. Och så fort vi vann en match var det snack om att nu är vi på gång och vi ska ut i Europa och vi ska vinna titlar. Och som supporter blir man ju så frustrerad när det står klart för en att spelarna tror att de är bättre än vad det är. Det är klart att jag tror att Kalmar FF kan gå mot en ljus framtid, om saker och ting sköts rätt. Och jag har förståelse för att spelarna inte lägger fokus på att peta i vilka nyförvärv som ska plockas in och hur Kalmar FF rent organisatoriskt ska styras, det begär jag definitivt inte. Det jag däremot tycker är ett rimligt krav det är att spelarna visar upp en ödmjukhet och att man vågar gå ut i media och erkänna när laget har gjort en usel insats. Det är möjligt att det finns en ödmjukhet internt bakom stängda dörrar, jag är inte nere och tittar på träningarna, jag är inte en del av laget så att jag kan få ta del av vad som sägs i omklädningsrummet. Därför vore det så befriande om spelarna utåt sett kunde sänka förväntningarna en aning, att man vågar såga sig själva efter matcher när det har gått åt helvete och att man inte bröstar upp sig för mycket efter en vinst. Det är klart att spelarna ska tro på sig själva, det är klart att vi ska ha ambitionen att vara så bra som möjligt. Men medan spelarna under 2 års tid har tjatat om att ta laget ut i Europa och vara med och slåss om guldet lever vi i en verklighet där vi efter Nanne Bergstrand tackade för sig haft problem att klara av att ha ett spel som är av allsvensk klass. Och så länge spelarna fortsätter att inte vara tillräckligt ödmjuka då är det upplagt för att även den här säsongen kommer bli lite av ett helvete för alla inblandade. Framförallt är jag rädd för att spelarna och hela föreningen kommer att luta sig mot att Elmbröderna ska fixa allting åt oss. Jag tror inte att det var en slump att säsongens första seger igår togs utan någon Elmbroder på planen. Precis som att svenska landslaget blivit lite passiva och ständigt luta sig åt att Zlatan ska stå för allt avgörande, upplever jag det som att Kalmar FF kan vara på väg åt en sådan negativ inställning också. Det är klart att Rasmus Elm i grund och botten fortfarande är en bra spelare, hans passningsfot är fantastiskt. Men vi får inte glömma bort att det var längesen han stod på toppen, och att begära att han ska gå in och bära laget i varje match det tycker jag är direkt taskigt mot honom. Och att Viktor och David kommer bli bärande spelare för laget igen det kommer ingen få mig att tycka någon gång. Och jag tycker också att premiären mot Jönköping var ett kvitto på att alla vi som hejar på Kalmar kommer att få det tufft även i år. Om man inte efter all den hajp man byggt upp under försäsongen inte kan gå ut och leverera inför 10 000 åskådare i premiären mot en nykomling då tycker jag att man kan lägga Europadrömmarna och titeldrömmarna åt sidan. 

 

 

Men jag ska inte vara för negativ när vi bara spelat 3 omgångar, samtidigt som det är svårt att inte ta med sista två åren med i analysen av vilket läge Kalmar FF befinner sig i. Djupt inne i hjärtat kommer det alltid finnas en tro och ett hopp om att saker och ting kommer ordna upp sig och att Kalmar kommer att bli ett slagkraftigt lag igen. Men tyvärr tar bitterheten och pessimismen över på tok för mycket ju mer jag tänker på Kalmar FF. Jag tror att vi går en liknande säsong till mötes om vi inte sätter försvarsspelet vilket kommer vara grundläggande om vi ska ha en bra säsong då vi inte är kapabla att vräka in mål i varje match. Men oavsett vad ingångsvärdet är vill jag dra slutsatsen att om det ska bli lugn och ro i Kalmar FF igen då måste självbilden bland spelarna ändras. Den här hajpen som byggts upp från föreningen och som spelarna inte varit sena med att elda på tror jag inte är till det bättre utan jag tror snarare att det kommer att slå tillbaka på Kalmar FF i långa loppet. In med lite ödmjukhet i truppen, gå in med inställningen att målsättningen är inte Europa utan det är att bli bättre än förra året och att bygga upp ett spel som vi inte åker ur Allsvenskan med. Om spelarna inser att situationen i ett större perspektiv är allvarlig och att det krävs en rejäl uppryckning spelmässigt om Kalmar FF ska spela i Allsvenskan nästa säsong då tror jag mycket väl att vi kan komma upp på fastare mark för att kunna bygga vidare. Sedan viker jag inte från min linje om att hur det ser ut på planen handlar inte om enskilda spelare eller om Peter Swärdhs kompentens utan att Kalmar FF befinner sig i en situation där det måste bli bättre sportsliga resultat ganska kvickt stavas strukturella problem. Det går att diskutera på vilka premisser Kalmar FF styrs av idag, men jag känner att det är en större diskussion som vi kan ta vid ett annat tillfälle. Jag väljer att avsluta dagens inlägg med att gårdagens seger var väldigt viktig, jag tror att hade vi släppt in 3-3 i slutsekunderna då hade negativiteten blivit ännu större än vad den redan är. Och första halvleken var som sagt fantastisk, men det gäller ju att kunna spela så bra under 90 minuter och framförallt över en hel säsong. Det går inte att göra enskilda fina insatser lite då och då för då kommer inte poängskörden att räcka till för att greja ett nytt kontrakt. Men visst gav gårdagens seger någon form av framtidstro. Samtidigt som jag inte likt spelarna ska slå mig alldeles för hårt över bröstet över att ha vunnit över Elfsborg. Visst är jag nöjd över segern, det är en skalp att slå Elfsborg. Men jag vet hur snabbt spelarna kan dras ner på jorden igen, tro mig jag har sett den här filmen förut.  

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag ta tillfället i akt att snacka lite spansk fotboll vilket inte är varje dag. Den här gången finns det dock all anledning att vända blicken mot det gamla världsmästarlandet då det var El Classico i lördags. 

 

 

Förväntningarna och hajpen inför varje El Classico brukar vara befogat då bägge matcherna brukar vara direkt avgörande för vem av Barcelona och Real Madrid som kommer ta hem ligatiteln. Men på senare år har Atletico Madrid bröstat upp sig och på allvar utmanat om ligatiteln och även om att vara kungar ute i Europa. Och tittar man på hur Real Madrids säsong har sett ut i år, då laget visserligen har spelat en helt okej fotboll men där det blev en omöjlig situation med Benitez då det var så uppenbart att alla inklusive Florentino Perez såg honom som en tillfällig lösning. Jag var inte helt övertygad om att Zidane skulle kliva rakt in och göra underverk med Real Madrid över en natt men jag får lov att säga att den här segern som hans lag manskap fick med sig från Camp Nou var imponerande. Det som fascinerar mig lite extra när det gäller Real Madrid det var på sättet de vinner matchen på. Vi som kan vår fotboll vet mycket väl att Real Madrid är ett lag som är väldigt bra i medgång, men när det blir skarpt läge och när det går emot då tenderar spelarna att inte se särskilt intresserade ut av att försöka göra någonting åt situationen. Och stundtals tyckte jag att Real Madrid även i den här matchen såg lite trötta och småsega ut. En har ju blivit bortskämd av att se Ronaldo vara en gigant i de här stormatcherna historiskt men det var ju inte så att han var särskilt dominant i den här matchen så länge det stod 0-0. Jag tycker även att det går att sätta en del frågetecken kring Bales insats, även om han såklart ska ha all cred för det fantastiska inlägg han skickar in till Ronaldo som ledde fram till segermålet. Visst Bale har haft sina stunder i Real Madrid och han har redan hunnit bocka av att avgöra en Champions League final, men för varje match jag ser honom i blir jag mer övertygad om att han är inte en Real Madrid spelare. Han kan vara kung för en dag och peta in några drömmål här och där men när det kommer till att vara spelaren som bär stora, mäktiga Real Madrid på sina axlar nej jag tror faktiskt inte att han kommer att kunna bli den spelaren på sikt. Men innan jag far iväg för mycket vill jag avsluta Real Madrid delen av inlägget med att jag är mycket imponerad över hur de hanterar matchen när de hamnade i underläge. Istället för att drabbas av panik och tokpressa på allt och alla behåll de koncentrationen i försvarsspelet och de fick lite av ett övertag på både Dani Alves och Jordi Albas kant, men framförallt var det Ronaldos individuella kvalitéer som fällde avgörandet den här gången. Segermålet som han gör var inget annat än ett cirkusnummer och ren njutning för en fotbollsälskare. Dessutom tyckte jag att Casemiro gjorde en riktigt bra insats, jag har sett honom som för oprövad i de här sammanhangen och jag var tveksam till att han skulle spela den här matchen. Men det kan vara så att Real Madrid har hittat den balansspelaren de så länge letat efter. Casemiro frigör mer utrymme för Kroos offensivt så att det inte blir dubbla roller för honom, och dessutom går det att växla mellan Casemiro och Modric beroende på matchbild. Det här var en viktig seger för Real Madrid men inte minst för Zidane. Jag kände mig rätt säker på att Zidane också skulle få sparken efter knappt ett halvår, men med den här segern köpte han sig tillräckligt med tid för att få förtroendet att starta upp nästa säsong. Att Zidane skulle få mer tid än alla de andra mer erfarna tränarna som fått sparken tidigare i Real Madrid är dock tveksam. Med Florentino Perez som president går ingen tränare säker, det har vi konstaterat sedan länge. 

 

 

När det gäller Barcelonas insats är jag väldigt förvånad över hur tama de faktiskt var. Nu blir det lätt att man blåser på stort för att man ställer sådana krav på hur Barcelona ska spela då deras högstanivå tillhör något av de bästa fotbollsvärlden någonsin har skådat. Och till viss del kan jag tycka att Barcelona i perioder glimtade till, men lik förbaskat när domaren blåste av matchen stod Barcelona som förlorare i ett El Classico på hemmaplan efter att ha tappat en 1-0 ledning. Det är inte varje dag Barcelona förlorar, och det är inte varje dag man förlorar på det här sättet. Men på något sätt kändes det som att det gick lite för lätt för Barcelona, trots en sådär insats skaffar man sig ett bra utgångsläge då Pique tar vara på uselt markeringsspel från Pepe. Men när Benzema kvitterade med sin fantastiska konstspark då var det som att intensiteten i Barcelonas spel försvann. Och det som gör den här förlusten extra intressant det är att ingen av supertrion i Messi, Neymar och Suarez var särskilt bra. Som vanligt hade Messi några fina genombrottsförsök och ibland lyckades han men det fanns också flera situationer då han faktiskt blev av med bollen alldeles för enkelt. Framförallt hade han inte samma fart och explosivitet i de första stegen som han brukar. Men jag tror inte att det finns särskilt mycket att orda om, jag tror det handlar om att det är väldigt ovant att se Messi vara mänsklig då det ibland känns som att han är från en annan planet. Men uppenbarligen kan Messi ha sina sämre dagar, men att han ändå inte var något större hot för Real Madrids backlinje är något som fascinerar mig. Neymar tyckte jag hade problem att få ett övertag på sin kant, och han försökte söka sig in centralt i banan för att bli mer delaktig men även han sjönk ner på en nivå som inte var tillräckligt bra. Istället försökte dra till sig fördelar genom att försöka filma och det är ju en övning som jag tycker att han kan lägga ner, han är alldeles för skicklig spelare för att hålla på med sådant trams. Suarez tajmade inte sina löpningar på ett lika klockrent sätt som han brukar och han hade svårt att komma till avslut. Och jag tycker att Suarez lider av samma problem som Neymar att när inte allting flyter på som det ska då ska han försöka filma till sig straffar eller frisparkar. Och han är en av världens bästa spelare kanske världens bästa 9:a just nu, varför ska han då hålla på med att försöka vinna fördelar genom att fuska? Jag älskar Suarez efter hans fina insatser i Liverpool men jag blir förbannad på honom när han ligger ner och gnäller, sådär beter man sig inte punkt slut. 

 

 

Givetvis ska man vara försiktig med att dra för stora slutsatser av enskilda matcher men det går ju inte att komma ifrån att det är anmärkningsvärt att Barcelona förlorar ett El Classico och dessutom inte gör en övertygande insats. Detta El Classico möte skulle bara bli definitionen på hur långt före Barcelona är jämfört med Real Madrid när det kommer till att spela en effektiv fotboll. Istället fick vi se ett Barcelona som helt enkelt inte klarade av att hantera när Real Madrid vände på steken, man blev tagna på sängen och när varken Messi, Neymar eller Suarez kunde göra någonting på egen hand ja då fanns det helt plötsligt inte någon plan B. Och jag tycker att den här matchen blev lite av ett kvitto på att plockar du bort supertrion från Barcelona vad finns egentligen kvar då? Återigen jag tycker inte tillräckligt bra individuellt för att bygga försvaret kring under några ytterligare år framöver, Marscherano känns som att han håller på att tackla av fullständigt och vad Mathieu gör i Barcelona har jag aldrig förstått. Och Luis Enrique har fått mycket hyllningar för den succéfyllda sejour han såhär långt har haft med Barcelona, men i det här mötet begick han faktiskt ett stort misstag. Att byta ut Rakitic och sätta in Arda Turan var inte ett särskilt klokt beslut. Arda Turan har väl inte gjort sig känd som en effektiv box till box spelare som klarar både offensiven och defensiven utsökt utan han måste vara ansvarig för en del av spelet. Och nog för att Busquets är en fantastisk balansspelare och som är hur bra som helst på att städa upp bakom ett offensivt lagt mittfält men även han kan behöva lite hjälp då han inte är världens snabbaste. Och att Luis Enrique då byter ut Rakitic som under sin tid i Barcelona blivit riktigt bra i den defensiva delen av spelet mot en Arda Turan som inte klarar av att axla hans mantel på ett tillräckligt bra sätt det är för mig obegripligt. Det är möjligt att Luis Enrique ville gå för segern lite extra mycket just för att det var Real Madrid som stod för motståndet, men sådär mycket får man inte riska i sitt coachande. För varken Arda Turan eller Iniesta klarar av dubbla roller på mittfältet på det sättet som numera krävs i dagens fotboll. Arda Turan för att inte riktigt är den typen av mittfältare och att Iniesta inte kan fara fram och tillbaka mellan straffområdena är ju helt naturligt, jag menar karln är ändå över 30 nu han börjar passera sitt bäst före datum. Med all respekt för Iniesta såklart, jag tycker det är fantastiskt att han fortfarande räcker till på den här nivån. Men att utsätta Iniesta för att ta på sig dubbla roller på mittfältet på ett så extremt sätt tycker jag är att slänga på en för stor ryggsäck för hans eget bästa. Så även Luis Enrique kan göra misstag, han är inte felfri. Däremot tror jag att Barcelona kommer att skaka av sig den här förlusten rätt kvickt. Men det blir intressant att se hur Barcelona avslutar säsongen. Låt säga att de skulle åka ut ur Champions League mot Atletico Madrid och "bara" vinna ligan, då är det helt plötsligt en säsong som ur Barcamått mätt endast kan ses som godkänt. Och skulle Atletico mot förmodan springa om Barcelona i ligan då kommer det inte vara frid och fröjd för Luis Enrique. Och det är klart att ska Messi, Neymar och Suarez göra fler liknande insatser då tycker jag att det finns all anledning att som Barcelonasupporter vara lite orolig inför dubbelmötet med Atletico. Och som sagt plockar du bort supertrion från Barcelona är de då fortfarande samma fantastiska lag som kan köra över allt och alla? Nej jag vill nog inte få det till det. Jag tycker inte att Munir, Sergi Roberto, Rafinha och Arda Turan håller samma kvalité som Iniesta, Busquets och Rakitic. Och Bartra och Vermaelen är inte någon särskilt bra uppgradering i jämförelse med Marscherano och Pique. Nu tycker jag varken att Marscherano och Pique är några fantastiska mittbackar men bevisligen har de en förmåga att höja sig när titlarna ska fördelas. Så skulle någon av de två gå sönder då kommer Barcelona definitivt inte att vinna Champions League, förutsatt att Messi, Neymar och Suarez gör tama insatser även i Champions League slutspelet. 

 

Hallå och varsegoda att slå er ner i min lilla fotbollshörna. Den här gången tänkte jag ta och rikta guds lampa mot det ljusblå laget i Manchester. Det var ju derby mellan City och United i söndags och det går att analysera den matchen på olika sätt och också dra en del slutsatser. Egentligen vore det ett ypperligt tillfälle att prata lite om United och den luriga situationen som har uppstått där, men jag känner att det går inte att blunda för det som håller på att hända i Manchester City. 

 

 

Matchen i sig tyckte jag ur ett Cityperspektiv var en stor besvikelse. Jag tycker inte att tillräckligt många spelare kom upp i den nivå som de kan ha och som jag tycker att man borde kräva av de. Det kändes som att City blev lite tagna på sängen av att United för en gångs skull valde att spela lite mer cyniskt. United släppte faktiskt bollinnehavet till City och då blev det upp till hemmalaget att ta vara på bollinnehavet men de hade inte förmågan att göra det. Många spelare vek ner sig totalt när det gällde att komma upp intensitet och att hålla igång tempot i passningsspelet, jag tänker på David Silva och jag tänker på Yaya Toure för att nämna några. David Silva har i perioder varit en utmärkt spelare för Manchester City, och när han står på topp då kan han vara en av Premier Leagues absolut bästa spelare. Han kan dra iväg på soloäventyr som är i lika hög klass som när Messi sätter fart, och han kan vika in i banan från höger och få till bra avslut eller slå farliga inlägg. Men igår tyckte jag att han såg vilsen ut och ganska ointresserad ut av att delta i speluppbyggnaden. Och på tal om ointresserad så är det svårt att inte ägna några rader åt Yaya Toure. Det känns som att Yaya Toure är bra men bara när det passar honom själv. Okej jag kan förstå att det inte är lätt att tända till mot Stoke eller West Ham, även om jag kan tycka att det är ett rimligt krav att ställa på fotbollsspelare att de ska komma taggad till varje match men det finns ändå en viss förståelse för att det är lättare att tända till mot mer häftigt motstånd. Matchen i söndags var förmodligen årets viktigaste match för Manchester City, inte bara för att det var ett derby vilket alltid är prestigefyllt utan för att matchen kunde ses som en avgörande match om vem som skulle knipa den sista Champions League platsen. Att Yaya Toure i säsongens viktigaste match fullständigt skämmer ut sig genom att se så loj ut att man nästan kunde tro att han bara vill att kontraktet ska löpa ut så att han kan flytta vidare det är skamligt. Visst jag tror inte att det har varit någon hemlighet att Yaya inte vill vara kvar, jag är faktiskt förvånad över att han inte flyttade under sommaren. Men om han nu kom överens med agenten och klubben om att fullfölja kontraktet ja men då får han för sjutton uppträda på ett proffsigt sätt. Det funkar inte att i säsongens viktigaste match där det handlar om att ge så bra förutsättningar för Guardiola att vidareutveckla laget att gå omkring och inte vara ett dugg intresserad av att delta i matchen. Det är möjligt att framtiden redan är bestämd, Yaya kanske redan har en flytt på gång men det spelar ingen roll elitidrott är här och nu det handlar om att ge allt för din klubb för stunden och sedan går man vidare, professionalitet helt enkelt. I övrigt finns det fler spelare som det går att sätta frågetecken för om deras framtid verkligen är i City. Nu klev Sterling av skadad efter 25 minuter, men såhär med facit i hand det var ju ett felbeslut att lägga så myket pengar på en spelare som haft en succéfylld vår under sin karriär, där han dessutom inte var den dominanta spelaren utan bara var en produkt av en bra omgivning i Liverpool. Jesus Navas känns också rätt färdig i City, Mangala är jag inte heller helt övertygad om att han är en spelare som kan bära upp defensiven på längre sikt. Och att Demichelis fortfarande får sina matcher är ju bara för sorgligt. Det han gjorde i söndags när han misslyckas med hemåtpassningen till Joe Hart vilket leder till att han blir skadad efter att ha krockat med Martial det är något av det sjukaste jag har sett. Att Demichelis fortfarande är ett alternativ i mittlåset tycker jag är en bra symbolik för hur illa skött City som klubb varit under de senaste åren, klubben skulle kunna dominera Premier League helt och hållet med tanke på vilka spelare de har och hur rika ägare de har, men man har helt enkelt klantat till det helt och hållet. 

 

 

Vad är det som inte har fungerat i City då? Jag känner att City har varit dåliga på att läsa av när enskilda spelare har gjort sitt i klubben. Oavsett hur bra lag du än sitter på som klubbledning och ägare då måste du med jämna mellanrum byta ut några spelare för att hålla maskineriet i rullning. Jag tycker att jämförelsen med Juventus är bra i sammanhanget, där de efter 4 år med Pirlo och Vidal kände att nu började den här eran ta slut det är läge att skicka iväg de så att vi kan bygga upp någonting nytt. Tevez ville Juventus nog behålla men det var för tydligt att han var inställd på att åka hem till Argentina och då skulle såklart inte klubben såt i vägen för det och tvinga honom kvar i klubben för det blir aldrig bra. Men när det gäller Citys fall har klubben varit otroligt dålig på att veta när spelare som är på väg utför ska säljas vidare. För att återgå till Yaya Toure, det är en sak om en spelare som varit en av ligans bästa spelare börjar dippa under någon enstaka säsong för att sedan växla upp igen då är det helt rätt att behålla honom. Men nu tycker jag att Yaya Toure under på tok för lång tid har börjat dippa mer och mer, inte för att han har tappat sina tekniska kvalitéer eller fysiken för den delen utan för att han faktiskt har tröttnat på att vara i City. Och återigen för att vara den där dominanta klubben som plockar sina titlar kontinuerligt och tar steg även i Europaspelet, då måste du byta ut några spelare efter ett tag. Och det hade varit ett perfekt läge under förra sommaren att släppa Yaya Toure och ta in någon annan på den positionen. Men nu valde City att inte göra någonting och nu har vi facit, nu står de där med en Yaya Toure som bara vill att den här säsongen ska ta slut och som har gått från att vara en nyckelspelare till att bli en belastning för laget. David Silva tycker jag till viss del är en annan femma även om det handlar om samma problematik. I hans fall tycker jag att han blir lite trängd när det blir tuffa matcher med mycket fysiskt spel, och när bollen inte alltid sitter på foten och det krävs att David Silva söker upp bollen då blir det att det låser sig för honom. Och när det gäller Fernando och Fernadinho är det svårt att säga vad tanken var när de plockades in. Jag förstår såklart att det var tänkt att de skulle bli två fältherrar som städade upp framför backlinjen, men jag tycker att det börjar bli dags att slå fast att både Fernando och Fernandinho inte kan få en annan stämpel på sig än flopp. Det går även att prata om att Kompany har haft sina skadeproblem och att det har varit en faktor till att City inte har fått ut mer. Å andra sidan borde väl City med alla sina pengar kunna lägga det på en tillräckligt bra mittback så att de inte skulle hamna i en situation där de står och faller med Kompany. Men jag håller ju helt med om att Kompany är viktig för City, Otamendi och Mangala är inte tillräckligt bra och Demichelis är ju galen så det är inte så konstigt att det har gått som det har gått den här säsongen för City. 

 

 

Den största faktorn till att City befinner sig i en situation där de riskerar att missa Champions League spel till nästa säsong det är hur man har hanterat Pellegrini situationen. Jag har varit inne på det här vid flertalet tillfällen men det är värt att ta upp igen. I klubbar på en något lägre nivå än de största klubbarna finns det utrymme för att göra lite som man vill när det gäller tränarfrågan. Det går att argumentera för att i de mindre klubbarna kan det fungera med tillfälliga lösningar. Men så finns det klubbar i den absoluta toppen där de tillräckligt bra icke optimerade tränarvalen bara inte funkar. Och jag känner att för Pellegrini har sejouren i City varit lite av ett hopplöst uppdrag då alla har sett honom som en tillfällig lösning. Men jag tycker inte att Pellegrini ska ha kritik för att han befinner sig i en lurig situation, då det inte är han som går ut och kommunicerar när Guardiola är klar för nästa säsong, utan här tycker jag att City som klubb ska ha kritik för hur situationen har hanterats. Tanken med att gå ut med att Guardiola tar över till nästa säsong var nog att spelarna skulle kunna fokusera mer på nuet och stå enade att tillsammans ser vi till att avsluta den här tiden med Pellegrini på ett värdigt sätt. Direkt när det blev officiellt att Pep tar över nästa säsong då kände jag att det här kan bli en lurig situation. Och nu i efterhand är det bara att konstatera att det blev inte bara en lurig situation utan det blev en förödande situation för alla inblandade. Även om jag tycker det är förjävligt att spelarna inte är mer professionella är det inte så svårt att förstå varför de uppträder som de gör. Det är klart att Yaya Toure eller David Silva känner att de behöver inte ta den där extra löpningen för Pellegrinis skull för de vet ändå att han kommer inte vara kvar nästa säsong. Det blir ju lite av ett flugornas herre upplägg, där spelarna får göra lite som de vill utan att någon kommer och ta de örat och talar om vad som är rätt och fel. Återigen City menade säkert väl när de gick ut med det här beskedet, men det räcker med att vara måttligt intresserad av att fotboll för att konstatera att det fanns faktiskt ett facit innan att det skulle bli såhär efter att Pep officiellt blev klar. Allt prat om att det här skulle kunna ena spelartruppen och att City skulle få arbetsro, nej jag tycker att det fanns ett facit som tydligt sa att det här beskedet kunde inte vara till det bättre för City. Och att City nu befinner sig i en situation där spelarna mer eller mindre inte verkar ta in hur illa ställt det är det tycker jag är spiken i kistan på hur uselt styrt klubben har varit under så lång tid. Och det här med att Pep skulle komma till ett färdigdukat bord och att han köpa in vilka spelare han vill till nästa säsong tror jag inte en sekund på. Jag vet inte om Messi blir särskilt sugen på att ansluta till City i sommar om han tittar på ett higlightspaket mellan Norwich och City. Jag tror inte heller på att köra på med samma lag en säsong till för då kan det ju uppstå en situation där det bara blir sämre och sämre och där man inte garanterar sig spel i Champions League.

 

 

Men oavsett hur upprörd jag kan bli av att City inte går bättre kan jag ändå inte låta bli att vara lite skadeglad. Det finns någonting väldigt vackert med att Leicester och Tottenham slåss om ligatiteln och att City med alla sina miljarder riskerar att missa Champions League. Jag tror ändå att City på något sätt kommer att lösa det här på längre sikt. Guardiola kommer inte att tillåta att City spelar som de gjorde i derbyt eller mot Norwich, jag tror att han kommer att banka in lite vinnarmentalitet i laget men det intressanta är om han tillåts experimentera såpass mycket i laget som han ändå har fått göra under sin tid i Bayern München. Och skulle City missa Champions League då får Pep helt plötsligt ett helt annat uppdrag än vad tanken var från början, då måste han helt plötsligt bygga upp klubben från grunden igen. Men förutsättningarna finns där, det är ingen slump att Guardiola hamnar i City med tanke på att det finns en Txiki Begiristain som också har Barcelonabakgrund. Det kan gå snabbt att vänta på steken om klubben sköts rätt och rätt beslut tas i sommar. Men om man tittar på City här och nu är det upp till spelarna att bestämma sig hur bra förutsättningar de vill ge Guardiola. Ska han ta över ett lag som har chansen på de största titlarna, eller ska han komma till ett sjunkande skepp? Bollen ligger hos spelarna, och i synnerhet Yaya Toure. Och ska City se någon form av ljusglimt i den här situationen är det att de förhoppningsvis har lärt sig en nyttig läxa, nämligen att det kan uppstå lägen när rätt blir fel. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången hade jag tänkt att jag skulle lägga fokus på något annat lag än just Liverpool då det blir väldigt mycket snack om "The Reds" här. Men med tanke på vad som hände igår på sydkusten kan jag inte blunda för att inte ta upp gårdagens match mot Southampton. Jag känner att jag måste få prata ut om mitt kära Liverpool. 

 

 

Inför matchen kändes det ändå ganska bra, då Liverpool kom till matchen med ett avancemang i Europa League efter att ha lyckats reda ut en lite lätt stökig returmatch mot Manchester United. Det tror jag alla som såg matchen kan hålla med mig om att Liverpool var i illa ute under den första halvleken men där Coutinhos drömmål kom i precis rätt läge och sedan gick man ut och städade av matchen i andra halvlek på ett imponerande sätt. Positiva minnesbilder fanns också från senaste bortamötet med Southampton då Liverpool bjöd på propagandafotboll och avgick med en 6-1 seger i kvartsfinalen av ligacupen. För den som bara såg inledningen på gårdagens match trodde säkert att det skulle bli en ny asfaltering då Liverpool startade matchen rätt piggt. Även om det inte var någon sprudlande fotboll tyckte jag ändå att det fanns en tydlig struktur och tydliga linjer i hur Liverpool ville ta sig igenom den här matchen. Omställningsspelet i den första halvleken är något av det bästa jag har sett ett Liverpool-lag göra på länge. Coutinho hade en sån där halvlek där allting stämde, han släppte bollen i rätt lägen och han blev inte för bollkär vilket kan leda till att han drar ner på tempot vilket gjorde att vi kunde skicka upp mycket djupledsbollar mot Sturridge och Origi. Sturridge må fortfarande gå på halvfart men han visade i den första halvleken hur giftig han är som spelare om vi bara pratar inne i boxen. Det är riktigt synd att han varit såpass mycket skadad under sin karriär och i synnerhet under sin tid i Liverpool. Jag tror att en hel Sturridge som inte går sönder med jämna mellanrum har potential att vara en av världens bästa målskyttar, en tvättäkta målmaskin helt enkelt. Även Origi hade en pigg halvlek där han lyckades springa ifrån Southamptons för dagen rätt tröga och icke organiserade backlinje. Jag har en positiv känsla kring Origi, för han har snabbheten och en tillräckligt bra teknik för att vara en pålitlig målskytt. Det han behöver bli bättre på det är att slipa på spelförståelsen. När han ställs mot 3 försvarare då ska han inte försöka dribbla sig igenom om han inte är helt säker på vad han ska göra, utan det gäller att han klarar av att värdera rätt när det är läge att gå på genombrott och när det är läge att spela den enkla passningen. Men med en tillräckligt bra omgivning tror jag att Origi har potential att bli en mycket bra spelare som jag kan se i Liverpool över en längre tid. Lallana tycker jag har börjat ta flera bra beslut under de sista matcherna, och igår i första halvlek visade han upp en ny nivå i sitt spel. Han är inte bara en spelare som kan stöka och böka på mittfältet och vara städgumma, utan han kan även användas i ett omställningsspel om du vill spela mycket rakare och mer direkt. Och tittar vi i backlinjen och i synnerhet i mittlåset måste jag ju säga att Sakho och Lovren ser ut att fungera riktigt bra ihop. Jag tror fortfarande inte på Lovren i längden, men att han kan bli en produkt av Sakho det är inte helt omöjligt och så länge han spelar med honom och ser och lär hur en mittback ska spela då tror jag att det går att få till en riktigt bra defensiv på sikt. Och även fast det låter helt otroligt har jag ingenting att klaga på när det gäller Mignolets insats den här gången heller, och då inkluderar jag även den andra halvleken när allting gick helt åt helvete vilket får ses som ett bra betyg åt den belgiska landslagskeepern. 

 

 

Om man bara tittar på raderna ovanför låter det ju som att Liverpool är i ett ganska stabilt skick och att det här är ett lag som faktiskt går att räkna med när det gäller Champions League spel och titelchanser. Men jag har varit med såpass länge nu att jag känner mitt Liverpool alltför väl. Med risk för att låta cynisk och bitter, men det fanns faktiskt ett facit innan på att Liverpool skulle tappa den här matchen. För det är inte så att det är en unik situation att Liverpool tappar betryggande ledningar, det har hänt förr under de senaste åren och det har hänt tidigare under den här säsongen. Och jag tycker att det som hände i den andra halvleken igår tycker jag bara det är det ultimata beviset på att det här är en riktig jävla skitupplaga av Liverpool, det är ett skitlag helt enkelt. Det är helt bedrövligt att Liverpool låter bägaren att rinna över på det okontrollerade sättet som skedde. Visst det är ingen skam att förlora mot Southampton på bortaplan om man bara tittar på det hela som en enskild match. Men på sättet vi förlorar den här matchen på är inte acceptabelt, det är något som bara inte får ske på den här nivån och särskilt inte om man strävar efter att etablera sig som ett Champions League lag vilket är ett utav målen från klubben. Och jag kände direkt när Southampton gjorde 1-2 i den 64:e minuten att då var det bara frågan om hur många måls marginal de skulle vinna med. Det som gör det här så pinsamt det är ju att det här är ju något som bara inte ska ske. Det är en sak att man tappar lite fokus och släpper in ett reduceringsmål på grund av att man ser sig själva som så mycket bättre. Men när du släpper in 2-2 med 7 minuter kvar av ordinarie speltid, det kanske är för mycket begärt att du ska kunna spela ut och vinna matchen ändå men när du släpper in kvitteringen med så lite tid kvar ja men då får du väl för fan se till att stänga matchen. Det är helt sjukt att Liverpool låter det där hända, och jag blir så bedrövad och så förbannad men samtidigt är jag inte förvånad och det är det som är så tragiskt. Och om man ska gå in på enskilda spelarinsatser i den andra halvleken är det svårt att inte rikta guds lampa på Martin Skrtel. Jag har sett många dåliga insatser av Liverpoolspelare genom åren, men den insatsen Skrtel gjorde igår tillhör det absolut sämsta jag har sett en spelare göra någonsin. Det som gör det än mer absurt det är att det är ingen svår uppgift Skrtel ställdes inför. Han skulle bara gå in och vara sig själv, och gå in och böka och stångas med Graziano Pellé och Mané, nicka bort inlägg och göra sina klassiska riskfyllda brytningar och så skulle den här matchen bli en promenad i parken. I grund och botten gillar jag Martin Skrtel, jag tycker att han alltid har varit klubben trogen på ett fint sätt även under de åren när han inte alltid haft en ordinarie tröja. Och jag tycker faktiskt att Skrtel har varit en av få i Liverpool som haft lite jävlar anamma takter och varit en vinnarskalle på ett tydligare sätt en de spelare som har kommit och gått under de senaste åren. Men efter det som inträffade igår går det ju inte att beskriva Skrtel på något annat sätt än att han är ett skämt. Han är inblandad i alla 3 målen där han helt går bort sig, och han bröstar inte upp sig i närkamperna och han ser helt vilsen ut när han får bollen. Det smärtar mig att behöva säga det men jag väljer att från och med nu driva tesen att nu är det kört för Skrtel och att hans karriär är förbi. Joe Allen har jag lyft fram som en av de positiva överraskningarna under Klopp, men igår tyckte jag han visade sitt rätta jag igen och det är ta mig fan en plåga att titta på. Han tror att han är en ny Pirlo som ska vara styrande mittfältare och vara den som sätter de avgörande passningarna och sköter uppspelen och är den som tar all plats i speluppbyggnaden. Men Joe Allen kan ju på fullaste allvar inte mena allvar med sin ambition, för han kan ju ingenting. Visst han må vara rapp i steget och det kan gå fort när han sätter fart och försöker transportera bollen flera meter från box till box. Men inte ens det kan han ju utnyttja, för han saknar helt förmågan att värdera när det är läge att sticka iväg eller att lugna ner spelet. Och han har helt och hållet tappat sin förmåga att positionera sig och han väger för lätt i närkamperna och han kan inte hantera bollen, kort och gott han är bara så förbannat dålig. För mig är det helt sjukt att Joe Allen fortfarande får sina matcher, Klopp borde veta bättre än så. Men återigen det är inte Joe Allens fel att han är en belastning för Liverpool, lika lite som att det är Klopps fel att han inte har särskilt många andra alternativ utan det finns någon annan som satsat på Joe Allen tidigare, nämligen Rodgers med klubbledningens godkännande såklart. 

 

 

Däremot ska Klopp ha kritik för att han valde att byta ut Lovren mot Skrtel i halvtid. Det har kommit fram att det var inte frågan om någon skada på Lovren som tvingade fram bytet, utan Klopp motiverade bytet med att han var rädd för att Lovren kände sig för påverkad av vara tillbaka på sin gamla hemmaarena och att han var lite i obalans. Och då känner jag bara för helvete Klopp, varför skulle Lovren bli för mycket påverkad av att vara tillbaka på sin gamla hemmaarena när han spelat där 2 gånger tidigare med Liverpool och gjort det riktigt bra. Och det är ju skillnad på att bli utbuad och bli utbuad, det var ju inte så att Lovren möttes av en hatstorm som Sol Campell fick göra när han med sitt Arsenal spelade derbyn mot Tottenham på White Hart Lane. Och att plocka ut spelare i halvtid för att de har dragit på sig en varning, det är ju en övning som inte är hållbar i längden för då slutar det ju med att du får använda dina byten till att bara plocka bort spelare som har gult kort sedan innan. Men om nu Klopp var helt säker på att det här var rätt väg att gå, jag men varför byter han då inte in Kolo Toure som faktiskt presterat riktigt bra under de få matcher han har fått delta i. I hemmamatchen mot Manchester City var Kolo Toure en gigant på planen och kontrollerade bort Agüero på ett förträffligt sätt. Kolo Toure är inte samma spelare som han en gång var, han är gammal men det finns ändå i grunden en kompentent spelare i honom. Och att en Skrtel som har tacklat av och som dessutom inte spelat fotboll på hur länge som helst får komma in i det här läget före Kolo Toure som fortfarande räcker till på den här nivån, det är pinsamt. Jag har inga problem med Klopp, jag är tacksam över att han bossar över mitt lag men igår gjorde han faktiskt bort sig. Och jag gillar inte bortförklaringen om att han tog ut Lovren på grund av det gula kortet. Det där bytet går under kategorin galenskap vilket Rodgers var expert på att syssla med, men Klopp borde veta bättre än att syssla med galenskap och det är klart att det gör mig lite orolig över att se honom visa upp Rodgers fasoner. Men jag hoppas att det här var ett av få misstag som Klopp gjorde, bara han inte gör om det igen så har jag inga problem med att stryka ett streck över det enskilda beslutet. 

 

 

Om jag då ska blicka framåt mot resten av säsongen vilket såhär dagen efter debaclet är det inte med mycket glädje jag gör det. Vilket är helt sjukt för jag satt här efter att vi gick vidare i Europa League att kanske började saker och ting sätta sig nu. Nu började Klopps vinnarmentalitet långsamt och omsorgsfullt sudda ut Rodgersjukan som ledde till att varenda spelare i Liverpool såg ut att dippa ner på League 2 nivå. Men jag konstaterar bara ännu en gång att Liverpool är inte att lita, det är inte svårare än så. Och det är ju det som gör den här situationen fullkomligt ohanterlig för Klopp. Ena dagen köper spelarna hans filosofi fullt ut och går ut och spelar med ett aggressivt presspel och pressar sönder sina motståndare som i den andra halvleken mot Manchester United eller i 3-0 vinsten mot Manchester City. Men så finns det en annan sida av Liverpool där spelarna fullständigt viker ner sig vid minsta lilla motgång, och det är något som jag bara inte kan förstå. Hur är det möjligt att samma lag som på ett kontrollerat sätt städade av returmötet på Old Trafford endast 3 dagar senare under sista 10 minuterna mot Southampton kollapsa helt och hållet? Det ska inte gå att vara såhär ojämna men det är precis vad Liverpool är. För mig är Liverpool en parodi på sig själva, jag skulle nästan vilja det så långt att Liverpool är schizofrent. För precis när spelarna gjort en kanoninsats eller spelat bra under längre perioder just när jag som supporter tror att nu börjar bitarna falla på plats och att framtiden kanske ändå tillhör oss, då vips som ett brev på posten kommer det en kollaps. Och för att definitivt slå fast hur illa ställt det är i Liverpool är det bara titta på hur många chanser laget har bommat att blanda sig kampen om en Champions League plats. Jag vet inte hur många gånger vi har haft chansen att på allvar sätta press på Manchester City och Manchester United i kampen om 4:e platsen. Och gårdagens match var ett sådant gyllene tillfälle att bygga upp ytterligare momentum och skaffa oss en rejäl fördel med en match mindre spelad. Men att vi inte bara bommar den chansen genom att förlora utan att vi dessutom förlorar matchen på att vi kollapsar under matchens sista 10 minuter bekräftar bara hur illa ställt det är. Jag har sagt det många gånger under den här säsongen men det är fortfarande aktuellt att ta upp. Liverpool är ett lag fullt med spelare som är väldigt bra i medgång och när allting rullar på, men när det gäller som mest när det är skarpt läge då viker spelarna ner sig. Och det är bara hoppas att Klopp får tillräckligt med mandat när det gäller att värva spelare i sommar. Nu är Matip från Schalke redan klar och det är vad jag förstår en Klopp värvning vilket känns bra. Jag har hopp om att Klopp vet vilka spelartyper som vi behöver och jag har inga problem med att han får mycket inflytande i värvningsprocessen. Men om nu transferkommitén eller våra amerikanska ägare ska in och peta i det sportsliga ja då måste det finnas en tydlig plan för vad det är för spelare som ska in. FSG tillät Rodgers att spendera 300 miljoner pund på skräp och skit. Oavsett om det här var en del av processen eller inte har det uppstått en situation där Liverpool behöver öppna upp plånboken rejält igen. Nu är det dags att panga på med någon miljard till på att värva spelare, men se då för helvete till och köp vinnarskallar, det går inte att fortsätta att värva skräp. Vad som händer i sommar är det som är det viktigaste just nu. Nu gäller det att avsluta ligaspelet på ett värdigt sätt, och lyckas vi vinna Europa League så är det bara ren bonus. Men jag har inga större förhoppningar om att vi kommer ha något att säga till om mot Dortmund, inte med den ängsligheten som visades upp igår. 

 

 

På tal om ingenting: Inte ens om du lägger fram bollen på mållinjen åt Benteke kommer han att göra mål. Karln är ett träben, karln kan inte göra mål. Helt seriöst tror jag att en sönderkokt grönsak hade gjort det bättre. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i min lilla fotbollshörna. Nu har det blivit dags att snacka lite Liverpool igen. För igår var det dags för nordvästra Englands stolthet att åka till Old Trafford för returmöte med Manchester United i Europa League åttondelen. 

 

 

Den sämsta matchdagen på hela säsongen för en Liverpoolsupporter det är när det är dags för match mot Manchester United. Vi hade en längre period där vi lyckades få med oss bra resultat mot de när de gästade Anfield, men på Old Trafford har vi inte plockat många segrar under de senaste 7, 8, 10 åren då jag tror att jag skulle kunna räkna upp de på fem fingrar. Och det som gjorde att jag var extra nervös inför gårdagens match var att nu handlade det om att vi för första gången kommer till Old Trafford och hade ett resultat att förvalta och spela på. Och vi som följer nästan vartenda steg det här laget tar vet att är det något lag som kan gå från en toppprestation ena dagen till att göra en värdelös prestation dagen efter så är det Liverpool. Magkänslan talade om att det här kunde bli en jobbig kväll. Men en liten del av mig trodde ändå att vi inte skulle lämna den här matchen utan mål, vilket innebar att då skulle det här om inte ett fullständigt haveri inträffade gå vägen. 

 

 

Jag tycker att Liverpool inledde matchen lite väl naivt. Var det något som Liverpool skulle akta sig för var det att inte bli för passiva, sänka på intensiteten och farten i spelet både med och utan boll vilket tyvärr var det som skedde under i stort sett hela halvleken. Det var inte många gånger som vi lyckades skapa chanser på egen hand, utan chanserna uppstod mer av att United slarvade på mittplan och Emre Can och Firmino kunde fiska upp bollen och sätta den i djupled mot Sturridge eller Coutinho. Sedan är jag oerhört besviken på hur vi beter oss när det väl uppstod potentiella heta målchanser. Vi blev för egoistiska i vårt tänk helt enkelt, eller för målkåta om vi ska ta det på ren svenska. Sturridge hade bland annat ett läge där han kommer in från vänsterkanten och har läge att spela bollen till Lallana som sökt sig mot den bortre ytan men Sturridge väljer att dribbla och så blir det inget av målchansen. Han hade även ett läge när han viker in från vänster men istället för att spela bollen vidare så försöker han ta sig förbi 3 Unitedspelare och det säger sig självt att det går inte. Då är det bättre att ta ett avslut, så att vi inte riskerar att tappa bollen och så åker vi på en farlig omställning. Jag blev även besviken på hur vi stod och sov vid flera situationer i vårt straffområde. Bland annat tillåter vi Lingard att gå upp helt ostört i luftrummet, och det är bara att tacka högre makter för att Lingard inte inser hur mycket tid han får på sig att placera in den där bollen i något av hörnen. Mignolet stod dessutom och sov lite men som tur var fick han bollen på sig. Men vad James Milner sysslar med vid den situationen det är något jag inte har något svar på, jag vet bara att det var ett fullkomligt galet beteende. En annan situation som uppstår minuter innan Coutinhos drömmål var när bollen lyfts in och Emre Can har koll på att Fellaini försöker sig på att jaga ikapp bollen innan den går över linjen men han väljer istället att stanna upp och bara titta på vad som händer. Och tack och lov var det Marcos Rojo som fick läget, hade det varit Juan Mata som fått det läget hade det garanterat blivit mål och då är jag inte så säker på att Liverpool hade fixat avancemanget. Straffsituationen är inte så mycket att orda om, det är en solklar straff men det är på tok för tamt försvarsspel av Clyne som måste gå in mycket mer bestämt i den duellen med Martial. Och jag tycker att Clynes formsvacka bara blir djupare och djupare, det känns som att när det blir stora matcher och när det dyker upp matcher som är av större dignitet än mot Aston Villa på bortaplan då börjar Clyne att darra. Uppenbarligen är han för nervös och blir för tagen av stundens allvar i Europaspelet och i de stora matcherna i ligaspelet. Och jag tycker att det finns all anledning att sätta lite press på Clyne både här och nu och tills nästa säsong genom att köpa en ny högerback. Men så skulle ju Philippe Coutinho se till att resten av matchen skulle bli en behaglig resa när han har en fullständig soloshow på vänsterkanten. Det går inte särskilt fort men han viker in från vänster och skaffar sig ett perfekt läge att spela in bollen mot straffpunkten men karln väljer att chippa in bollen i mål. Fullständigt briljant gjort och så typiskt Coutinho, som faktiskt var ganska dålig i den första halvleken men så visar han varför han är en av Liverpools viktigaste spelare genom att visa upp sin spetskompetens. Han kan göra det oväntade och han kan göra det från ingenstans när man minst anar det. Och den andra halvleken finns det inte så mycket att diskutera, det är klart att United hade sina chanser men jag var ändå aldrig orolig över att vi skulle tappa konceptet helt. Utan jag tycker att vi kontrollerar den andra halvleken väl och spelar av matchen på ett riktigt bra sätt. 

 

 

En del slänger sig med klyschor att det var i just den där enskilda matchen som fick det att vända helt för det där laget eller för den tränaren eller för hela klubben för den delen. Jag har även vid flertal tillfällen hävdat att det har funnits ögonblick under säsongen där jag har trott på att nu har det vänt på allvar för Liverpool. Men är det något jag har lärt mig då är det att Liverpool är inte att lita på fullt ut. Och om jag ska vara ytterligare cynisk i min analys vill jag nog säga att jag drar inga större växlar överhuvudtaget. Ett Manchester United som är i gungning, som står och stampar med en galen och inkompetent tränare och som tappat sin identitet tycker jag att Liverpool alla dagar i veckan ska slå. Men så finns det en del av mig som har svårt att inte värdera det här avancemanget mer än vad jag kanske borde göra. Det viktiga här för mig är att Liverpool för tillfället har suddat ut det totalt mentala underläge som man har haft mot United under alla dessa år och i synnerhet när laget rattats av Van Gaal. Det är möjligt att det fortfarande kvarstår en viss form av osäkerhet och att spelarna inte kommer vara lika trygga med vilken taktik man ska använda när vi stöter på United nästa gång. Men trots att vi mentalt befunnit oss i ett asfalteringsläge mot United så har vi faktiskt lyckats spöa de nu, och dessutom gjort det på ett snyggt och kontrollerat sätt. Jag tror att vi kan mycket väl sitta här om 1 år och prata om att det var i dubbelmötet mot Manchester United i Europa League som rätt signaler skickades både internt och externt att nu är vi på väg upp igen. Det här var mer än bara ett dubbelmöte mot Manchester United, det här var ögonblicket då det fanns läge att balansera upp en ojämn säsong och dessutom skaffa sig mer självförtroende som gör att laget känner sig mer bekvämt med den här typen av matcher vilket gör att vi kan bli att räkna med om vi hamnar i Europa League nästa säsong. Och jag är väldigt stolt över att spelarna tog sig i kragen efter den smått bedrövliga första halvleken där vi ska vara glada över att United inte gjorde fler mål. Om det berodde på att Klopp höll ett brandtal i lika hög klass som ett Antonio Conte brandtal det vet jag inte, men någonting måste ha skett i pausen för i den andra halvleken var det ett helt nytt Liverpool vi fick se. Och det är oerhört att viktigt att kunna resa sig från att vara upptryckt mot väggen med kniven mot strupen och känna att matchen och fördelen i dubbelmötet håller på att glida oss ur händerna och sedan vrida tillbaka momentumet till sin egen sida igen. Det finns några spelare som jag tycker gör det riktigt bra och som förtjänar extra mycket hyllningar. Mamadou Sakho råder det delade meningar om i Liverpoollägret vilket är fullt förståeligt. Personligen tycker jag att han ser väldigt klumpig ut när han tar sig fram med bollen, och ibland spelar han med så små marginaler att jag stundtals funderar över om karln är en komplett galning. Men uppenbarligen vet Sakho vad han sysslar med, han lyckas med sina svåra dribblingar och vändningar. Men han kan också spela en enkel och mera primitiv fotboll, han kan skicka iväg en rensning som hade fått Bill Shankly att gå upp i givakt men han kan också spela sig ur svåra situationer och vinna fördelar av det och det ska han ha all heder för. Och här och nu skulle jag vilja säga att Sakho är vår bästa mittback. Och nu när Dejan Lovren börjat växla upp och börjar se ut som en Premier League spelare igen vilket aldrig har skett tidigare under hans tid hos oss så ser det ju helt plötsligt ruggigt intressant ut. Lägg där till att det finns en Kolo Toure på bänken som utan problem kan kliva in och göra ett gediget jobb, och till sommaren ansluter Matip från Schalke. Och framåt handlar det mycket om Coutinho, Firmino och Emre Can. Alla tre har haft riktigt fina perioder under Klopps styre om än inte exakt samtidigt, men jag känner att här finns det något att bygga upp en fin stomme. Jag tycker även att Lallana och Milner gör det helt okej efter sina förutsättningar, i synnerhet Milner som kan spela på nästan alla positioner på planen, och i mitt tycke världens mest flexibla spelare. Nu tror jag att Klopp kommer att rensa en del i truppen oavsett vart den här säsongen tar vägen men att han bevisligen kan använda den nuvarande truppen till att spela den fotboll han vill spela är något som gör mig lättad och nöjd. Sedan har spelarna problem med motivationen när vi möter Crystal Palace, Sunderland, Newcastle och Aston Villa, då faller vi in i någon falskt trygghet av att det går att spela gå fotboll och så förlitar vi oss på att individuella kvalitéer ska avgöra. Men så funkar det inte, vi måste spela med Klopps presspel och fartfyllda spel både med och utan boll i varje match. Det gäller för Klopp att banka in hos spelarna att de som viker ner sig i matcher när det gäller som mest de kan glömma sin plats i startelvan. Och jag tror att spelarna bara mår bra av att Klopp tar de i örat om det så är fysiskt eller mentalt. Men det är en trygghet att Klopp med den här truppen kan spela den fotboll han vill spela, och får han dessutom krydda det här laget med ytterligare spets då ser det helt plötsligt riktigt intressant ut inför framtiden. 

 

 

Givetvis måste jag kommentera om den lottning vi fick i kvartsfinalen. Det blev Dortmund, Klopp ska återvända till gamla Westfalenstadion och möta sitt gamla gäng. På något sätt känner jag att det här var ödet, att Klopp någon gång under slutspelet skulle stöta på sitt gamla gäng det var lika givet som att Zlatan kommer vinna den svenska guldbollen i höst. Men att det skulle ske redan i kvartsfinalen det var jag inte lika säker på, även om jag la upp för det scenariot igår kväll på min Twitter, så jag får väl ta på mig att vi fick Dortmund så till alla besvikna Liverpoolsupportrar jag ber om ursäkt här och nu. Det är klart att det är vackert att Klopp får komma hem till klubben han rattade i 7 år och dessutom fina år. Han tog över ett Dortmund som var på fallrepet rent ekonomiskt och sportsligt, men han lyckades bygga upp ett slagkraftigt lag och med ett fint samarbete med en stabil klubbledning blev det också både ligatitlar cuptitlar och en Champions League final. Det kommer att bli speciellt att se Klopp kliva ut inför de hyllningar han kommer mötas av från "Den gula väggen" och jag får gåshud bara jag tänker på det. Men om vi ska släppa symboliken med att Klopp återvänder hem är jag inte lika nöjd med att det blev Dortmund. Dortmund är en av de stora favoriterna till att ta hem Europa League, och jag man har fortfarande lite häng på Bayern München i toppstriden i Bundesliga vilket innebär att man kommer att spela Champions League till hösten oavsett om det blir en Europa League titel eller inte. De spelar en fartfylld och positiv fotboll, och jag tycker även att de sedan Klopp lämnade har blivit lite bättre på att kunna föra matcherna vilket inte var lika givet under Klopp. Det finns många bra spelare i bland annat Marco Reus, Mats Hummels, Aubameyang, Sven Bender, Kagawa, Nuri Sahin och Immobile för att nämna några. Det är klart att det på pappret är en övermäktig uppgift. Men Klopp känner sitt Dortmund väl och vet såklart vilka metoder som gäller för att vi ska dra det längsta strået. Men å andra sidan är det i stort sätt samma lag som finns kvar från förra säsongen så spelarna i Dortmund vet nog vad som krävs för att besegra Klopps spelfilosofi också. Det här borde leda till att lagen kommer att ta ut varandra och vi får förlängning och straffsparkar och hela paketet när vi ska skilja de här lagen åt. Jag är rädd för att vi kommer att få åka på en rejäl asfaltering, likt det som Roma råkade ut för när de mötte Bayern München i Champions League gruppspelet förra säsongen. Jag är rädd för att Dortmund kommer att ta vara på omställningslägena som vi kommer att släppa till om vi spelar så intensivt som vi gjort mot Manchesterlagen och Arsenal bland annat. Därför har jag en känsla om att det här kan gå illa. Samtidigt känner jag att ska man vinna en turnering då måste du måste kunna slå alla lag. Sedan hade jag föredragit att möta Dortmund först i finalen då jag tror att det vore lättare att rå på de i en enskild match än över ett dubbelmöte. Men ska vi vinna Europa League då måste vi kunna slå alla lag så enkelt är det. Och på ett sätt känns det lite skönt att få Dortmund i det här läget. För det hade varit riktigt pinsamt att åka ut mot ett Sparta Prag och sedan se de ta hem hela kalaset. Om vi åker ur mot Dortmund då är det ingen som kommer att skälla på spelarna över att "bara" blev kvartsfinal. Dortmund är en potentiell Champions League semifinalist i min bok, och därför är det absolut ingen skam att åka ut mot de. Sedan ska vi göra ett rejält försök och så får vi se hur långt det räcker, men om man som supporter kräver att Liverpool ska slå ut Dortmund då tycker jag att man har en skev bild av verkligheten. Jag väljer även att se det här dubbelmötet som en nyttig erfarenhet för spelarna, att få matchas mot ett riktigt bra motstånd och få reda på vad de kan göra bättre och vad de kan fortsätta bygga vidare på. Oavsett hur det här dubbelmötet slutar tror jag att spelarna kommer att få med sig någonting nyttigt från den här resan. Och skulle det mot förmodan bli avancemang då blir ju Klopp helgonförklarad i den röda delen av Liverpool. Och helt omöjligt är det inte, då spelarna absolut kan spela riktigt fin fotboll det gäller bara att plocka fram intensiteten och det fina presspelet när det gäller som mest i de allra viktigaste matcherna. Och sedan har vi en riktigt fin fotbollshjärna vid sidan om. För det är bara att konstatera att Klopp har på den här korta tiden långsamt och omsorgsfullt bankat in lite energi och vinnarmentalitet i en spelartrupp som under Rodgers vingar var en död spelartrupp. Klopp är ett geni, och har du ett geni till tränare då har du chansen att slå alla lag även i Europaspelet. Och blir det avancemang då har den här våren som från början såg ut att bli betydelselös potential att bli riktigt rolig att följa upplösningen på. Och som sagt gårdagens avancemang var enormt viktigt. Det var ett viktigt statement för både spelarna, för Klopp men framförallt för hela klubben. Och för stunden är det med en stor positivitet som jag blickar fram mot våren. 

 

PS/ Benteke ruvar på ett drömmål till innan han lämnar Liverpool bara så ni vet.