sportviktorn

 

Den allsvenska premiäromgången rullade vidare idag och den matchen som kändes mest intressant på förhand var den match som spelades på Friends arena. AIK gästades av IFK Göteborg, ett klassiskt allsvenskt möte. Det har varit många heta drabbningar lagen emellan historiskt. Det känns lite som att de här matcherna precis som derbymatcher lever lite sitt eget liv. Jag har alltid så länge jag har följt den allsvenska fotbollen på nära håll alltid gillat matcherna mellan AIK och IFK Göteborg.

 

 

Nu var det här som bekant premiär och jag väljer att använda en av mina klyschor som ständigt återkommer här på bloggen. En premiär är alltid en premiär. Premiärer är lite som när den sista matchen för säsongen ska spelas, det blir vad det blir helt enkelt. Det går inte att ha några större förväntningar, antingen så blir det riktigt bra eller så blir det mediokert och det är bara att acceptera det. Jag hade inte några större förväntningar på den här matchen. Men jag tyckte att jag det här var en väldigt sevärd premiärmatch. Det var en mycket bättre match än den vi fick se på Grimsta igår mellan BP och Kalmar tillexempel. Mest imponerad blev jag av Göteborg som jag tycker var riktigt pigga i matchen inledningsvis. De lyckades på något sätt att neutralisera AIK:s starka mittfält. AIK framställdes nästan som lite tama men jag tror det var att Göteborg skötte sitt spel så pass bra mer än att AIK var tama. Göteborg såg mycket piggare ut i allt de gjorde, alltifrån passningsspel till närkampsspel och till snabba omställningar. I stort sätt allt fungerade för Göteborg i den första halvleken och jag blev faktiskt riktigt imponerad. Även om jag hela tiden har sagt att jag inte vill att mitt Kalmar ska spela som Göteborg så får jag nog ge mig i det här fallet. Kalmar får gärna ta efter Göteborgs spel om Göteborg fortsätter att visa upp en sån här fotboll resten av säsongen. Det ska bli spännande att följa Göteborg den här säsongen. Det som ska bli mest intressant med Göteborg detta fotbollsår är hur de ska klara sig utan sin skyttekung Tobias Hysén. Det Hysén har bidragit med under de åren han har varit i klubben det är ingenting du ersätter bara över en natt. Jag är övertygad om att det kommer att ta lång tid för de nya spelarna att komma in i Göteborgs sätt att spela fotboll. Men ett litet kvitto på att Göteborg kanske har hittat rätt fick vi ändå se ikväll. Inhopparen som jag nu inte har namnet på men jag får lära mig det under säsongen, han gjorde i varje fall mål i slutet av matchen när han fastställde slutresultatet till 0-2. Lägg där till att Lasse Vibe stod för en stabil insats och gjorde dessutom mål om jag inte blandar ihop honom med en annan spelare. Sam Larsson tyckte jag var bästa spelare på planen, hans snabbhet och kvickhet är riktigt kul att se på. Jag är av någon anledning riktigt usel på att komma ihåg händelser från matchen just idag, men jag vill minnas att Sam Larsson väggspelade med Robin Söder vilket höll på att resultera i mål. Sådana där grejer gillar man att se, det är sånt som behövs lite mer sånt. Kvalitén i anfallsspelet behöver höjas absolut.

 

 

AIK då? Lika mycket som Göteborg imponerande i den här matchen så var AIK en lika stor besvikelse. Jag var inne på det tidigare att jag inte tyckte att AIK såg så tama ut utan att det mer berodde på att Göteborg var bra. Men jag måste ändå säga att AIK såg ändå ganska bleka ut. Den här tyngden i spelet syntes inte alls. AIK på Friends arena ska vara en riktigt svår uppgift att ta sig ann. Det ska vara svårt att lämna Friends arena med 3 poäng. Men jag tycker att AIK bjöd på alldeles för mycket lägen. Det kändes som att laget blev stundtals väldigt långt om ni förstår vad jag menar. Man brukar ju ofta konstatera att det inte bjuds på mycket ytor i fotboll, men i det här fallet så bjöd AIK på alldeles för många ytor. Och som helhet så var AIK en besvikelse, de var inte tillräckligt bra helt enkelt och då vinner man inga matcher. Men jag tror inte att man kan döma ut ett lag som AIK efter bara omgång 1, det finns trots allt en kvalité i laget som gör att AIK kan bli livsfarliga den här säsongen. Med spelare som Robin Quaison, Nahir Bahoui och Kennedy Igboananike för att nämna några så är det inte så konstigt varför AIK är min guldfavorit även den här säsongen. Och då har jag ändå inte nämnt den absolut största stjärnan på förhand, hemvändaren får vi väl ändå kalla honom för Teteh Bangura är tillbaka. Han kommer givetvis att bidra med det som han är bra på nämligen att göra mål. Med Teteh Bangura på planen så har AIK chans att ta 3 poäng i varje match, oavsett om det är Helsingborg hemma eller Elfsborg borta. Har man en spelare som Teteh Bangura att tillgå då är man som lag riktigt svåra att ha och göra med för motståndaren. Så jag tror på AIK även den här säsongen, även om laget inte alls imponerade idag. De behöver minsann brösta upp sig lite och bli lite tuffare i framförallt närkamperna för att poängen ska börja ticka in på kontot. Men jag är säker på att AIK kommer att vara ett topplag och förmodligen kommer att vara med och konkurrera om guldet när vi närmar oss höst.

 

 

Som helhet så var det ändå en hyfsad allsvensk premiär. Det var ingen destruktiv fotboll vi fick se. Även om AIK inte riktigt kom till sin rätt just ikväll så var det ändå två lag som ville spela fotboll. Det var inte ett stort kammarspel där båda lagen avvaktade fällde sina repliker men sen hände det inte så mycket i själva matchen och ingen vågade bryta mönstret. En väldigt snygg metafor där som jag grejade ganska bra om jag får säga det själv. Skämt åsido det var en positiv allsvensk premiär spelmässigt, det är ju mycket roligare att se sån här fotboll än att tillexempel titta på Gefle och BP. Med all respekt till de två klubbarna men de är ta mig sjutton riktigt tråkiga. Dessa visdomsord får avsluta detta inlägg, ni får ha en bra vecka så hörs vi snart igen.

 

Jag hade tänkt att summera mina intryck ifrån den allsvenska premiären mellan i första hand BP och Kalmar. Men istället så ska detta inlägg att komma att handla om något helt annat. Något som jag verkligen inte hade hoppats att jag skulle behöva skriva om när jag startade den här bloggen. Men tyvärr är det bara att konstatera att andra gången så har en supporter blivit ihjälslagen i samband med en fotbollsmatch. Av de uppgifter som har kommit fram så blev en 43-årig Djurgårdssupporter så brutalt misshandlad att han senare avled. Detta skedde i centrala Helsingborg.

 

 

För det första så är det jättetråkigt att jag ska skriva om något som egentligen inte har någonting med fotboll att göra. Men det är oundvikligt givetvis när det händer sådana här saker. Jag kokar både av ilska och vrede och samtidigt så är jag nästan lite uppgiven. I början av 2000-talet så misshandlades IFK Göteborgssupporter Tony Deogan till dötts i samband med ett huliganbråk. Idag så har en Djurgårdssupporter drabbats av samma öde, skillnaden är vad jag har förstått att han inte var någon aktiv fotbollshuligan. Han var en supporter som älskade att följa sitt fotbollslag men som inte kommer att kunna göra det något mer efter det som hände idag. Man kan vrida och vända på saker i all evighet men jag ska inte bli alltför långrandig. Jag trodde att svensk fotboll redan hade fått genomlida tillräckligt med skit och att vi nu var på väg mot ljusare tider. Som sagt 2002 om jag minns rätt så misshandlades IFK Göteborgssupportern Tony Deogan till döds och idag 12 år senare så har Djurgården och svensk fotboll blivit en supporter fattigare. Säsongen 2011 så hade vi totalt 3 avbrutna matcher efter att det hade ställts till med djävulskap på läktaren. På Syrianska-AIK så kastades det knallskott till höger och vänster och i Malmö så fick 2 matcher avbrytas efter att en galning försökt ge sig på Helsingborgs målvakt Pär Hansson och i matchen mellan Malmö och Djurgården så avbröts det på grund av att det började smällas knallskott. Då trodde jag att det inte kunde bli värre. Jag trodde att nu har det gått så långt att det kommer att lugna ner sig, att de som sysslar med detta inser att det håller inte det som de håller på med. Men det som hände idag är ju ännu värre. Att en fotbollssupporter år 2014 blir ihjälslagen, det är helt sjukt jag vill inte tro att det är sant men det är sant. För stunden så känns det som att ingenting har hänt. Det känns som att vi är tillbaka på ruta 1 och att vi kommer att få fortsätta att leva med det här i all evighet. Dock så vill jag verkligen understryka att gå på fotboll i sig är inte farligt. Jag vänder mig starkt emot de som hävdar att det här är så att säga "fotbollens problem". Jag vill hävda att det här är kriminell verksamhet och kriminell verksamhet är kriminell verksamhet oavsett om jag utför det när man är på väg till en fotbollsmatch eller inte. Låt säga att det som hände idag hade hänt i samband med en rockkonsert, hade man då genast börjat vifta med flaggan om att det här är "musikens fel". Dödsmisshandel kan ske vid flera olika sammanhang och tillfällen. Det här är inte fotbollens egna problem, det är ett stort samhällsproblem och vi måste lösa det. Hur ska vi då lösa detta? Hade det varit så enkelt att man bara kunde trycka på en knapp och lösa det så hade det gjorts för längesen. Det här är väldigt komplext. Jag börjar nästan skratta när jag får höra från vissa att det är böter som gäller och så vidare. Dessa galningar skiter väl i böter, de bryr sig inte om böter. De bryr sig om att ställa till djävulskap och de finner någon form av glädje att göra det i samband med våra fotbollsmatcher. Jag tycker personligen att det är dags att ta till riktigt hårda tag. Nu slår jag kanske lite knut på mig själv men jag har alltid varit en förspråkare för förebyggande arbeten och att man inte ska spä på med hårdare straff. Men när det gäller den här problematiken så ser jag inget annan lösning än att man från politiskt håll tar till med hårdhandskarna. När man begår ett brott så ska man givetvis straffas för det. Jag hoppas verkligen att den här galningen som begick denna vidriga handling idag åker dit och får ta konsekvenserna, den här personen ska bara inte få komma undan med det här. Jag fruktar dock att den här personen inte kommer att åka fast. Den avbrutna matchen mellan Syrianska och AIK 2011, efterspelet gällande den matchen handlade mest om vilka klubbar som skulle få böta mest mer än om någon skulle åka fast överhuvudtaget. Om den skyldige inte grips för detta då är det helt åt helvete. Men det här är som sagt väldigt komplext. Ursäkta mitt språk nu, men om någon jävel får för sig att ge sig ut på stan och misshandla någon eller förstöra en restaurang eller vad det nu må vara så gör dem ju det. Självklart hamnar fotbollen och klubbarna i fokus när det sker sånt här i samband med matcher, men att en supporter blir misshandlad till döds i centrala Helsingborg vad har det med Helsingborgs IF eller Djurgården fotboll att göra egentligen. Jag känner att klubbarna kan inte göra så mycket mer än det de gör. De kan säkert göra mer men ärligt talat de har ta mig sjutton lagt ner otroligt mycket arbete på det här och jag känner mig nästan uppgiven, jag menar vad fan ska de göra mer? Egentligen så skriver jag inte det här inlägget för att jag sitter på lösningen till det här problemet. Det handlar mest om att få ventilera mina tankar om det som har hänt. För jag måste säga, jag är fruktansvärt trött på att behöva sitta här återigen och prata om de här frågorna. Vi pratar i stort sätt om samma saker varenda gång och det händer inte ett jävla skit. Jag tyckte att Henke Larsson summerade det hela rätt bra i en intervju efter matchen mellan Malmö och Falkenberg. "Nu får det fan vara nog, jag vill inte ha det såhär". Ja Henke jag håller helt med dig, jag vill inte heller ha det såhär. Ingen vill ha det såhär. Det handlar för i helvete om fotboll! Fotboll ska vara en fest det ska vara glädje, det är en av världens roligaste lekar och det är för vissa bland det roligaste som finns. Men det blir verkligen inte roligt när det händer såna här saker. Jag vädjar nu till alla som finner någon glädje i att glida runt på stan och förstöra krogar vända upp och ner eller slå någon annan på käften för att personen i fråga håller på "fel" lag. Snälla sluta, på riktigt snälla sluta. Om ni nu känner ett sånt sug efter att bråka börja träna MMA, boxning eller vilken kampsport som helst om ni nu känner för det. Men ge er för fan inte på någon bara för att denne person håller på ett annat fotbollslag än ditt eget. Ni förstör så otroligt mycket för alla andra. Ni förstör för oss som brinner för vår fotboll och älskar den. Jag har inte kommit fram till någon större slutsats genom detta inlägg och det var inte min mening heller. Jag var bara tvungen att få lätta på hjärtat lite. Men alla vi som älskar fotboll, vi kan alla enas om att nu får det fan vara nog det här måste få ett slut. Vi kan inte ha ett fotbollssverige där man blir ihjälslagen när man är på väg till en match, det går bara inte. Det här är en sorgens dag för svensk fotboll. Jag hoppas verkligen att det här är sista gången som jag behöver skriva om det här, det här måste vara sista gången som det här händer. Händer det här en gång till, då vet jag inte om jag orkar mer. När sånt här händer så blir jag bara ledsen. Jag känner spontant att efter det som händer idag så vet jag inte hur jag ska gå vidare. Jag vet inte om jag ens orkar fullfölja hela den här säsongen. Jag har inte fler ord för detta, jag blir så jävla trött på det här alltså.

 

 

Det har varit en fullspäckad Premier League lördag som alltid och det har varit en del intressanta matcher som spelats idag och den matchen som på förhand kändes mest intressant var den som spelades på Stamford Bridge.  Solen sken över Stamford bridges mycket fina gräsmatta det var vår i luften, Chelsea mot Arsenal Londonderby och också en så kallad titelmatch. För förutsättningarna kunde inte bli mycket tydligare än vad de var. Vid seger för Arsenal och då var man rejält indraget i titelracet, medan om Chelsea skulle vinna så skulle man koppla ett litet grepp om titeln och sätta extra press på Manchester City och Liverpool.

 

 

Jag hade jättehöga förväntningar på den här matchen. Chelsea har varit stabila hela säsongen, okej att det har varit någon plattmatch lite här och där men på det stora hela så har Chelsea varit riktigt stabila under José Mourinhos återkomst. Arsenal har också visat upp ett stabilt spel och levererat i de matcherna som de bara ska vinna för att vara med i racet om ligatiteln, men det är mot toppkonkurrenterna som man har vikt ner sig. Laget åkte på en riktig förnedring mot Liverpool i februari månad då det blev hela 5-1 på Anfield. Lägg där till en förlust borta mot City med 6-3 och den 23 december så spelade man bara 0-0 mot Chelsea. Så det var dags för Arsenal att leverera i stormatcherna och visa att de ville vara med och fightas om ligaguldet. Men det blev inte alls mycket till match detta. Matchen tog slut innan den knappt hann bara. Redan i den 7:e minuten så stod det 2-0 och det kändes som att båda de målen kunde ha förhindrats. Visserligen är upprinnelsen till det första målet lite oturligt, det kunde lika gärna ha varit 0-1 i situationen före målet. Men Cech stod för en strålande räddning och sedan så var det en omställning och 1-0 istället. Men det gäller att kunna ställa om snabbt från anfall till försvarsspel och det var Arsenal inte särskilt pigga på. 2-0 målet känns också lite billigt, samma sak där det gäller att kunna ställa om snabbt och det lyckades inte Arsenal med i den situationen heller. Sedan så ska jag bara kort beröra kalabaliken som uppstod innan 3-0 målet. Chamberlain tar bollen med handen och det är givetvis straffspark, men vad gör domaren? Jo han visar ut Gibbs. Men det slutar inte där, för Chamberlain kommer fram till domaren och förklarar förmodligen att det var han som tog bollen med handen. Men domaren visar ändå ut Gibbs. Att detta kan hända år 2014 är helt otroligt och fullständigt absurt. Ibland kan jag ta domarkåren i försvar men i det här fallet så var domarteamets jobb horribelt. Hazard satte straffen hur säkert som helst och det var 3-0 och där var matchen såklart avgjord. Arsenal fick gå till halvtidsvila med 4-0 i baken precis som mot Liverpool i februari. Det blev också 5-0 och 6-0 innan den här mardrömmen för Arsenal var över. Egentligen så ska jag inte göra någon längre analys utav det som hände i denna match. Det är bara att konstatera att när det kommer till derbymatcherna mellan Chelsea och Arsenal så är Chelsea ofta snäppet bättre. Det känns som att det spelar ingen roll hur Arsenal väljer för taktik mot Chelsea, de förlorar alltid matcherna mot dem. Jag kan inte all historik mellan Chelsea och Arsenal men för mig har det alltid känts som lite storebror och lillebrors komplex mellan de här klubbarna och då till Arsenals nackdel. Man kan skylla på att det bara är tillfälligheter, men jag skulle vilja vända på det och hävda att Arsenal är inte tillräckligt bra när det kommer till de stora matcherna. Man levererar mot lagen man bara ska slå men mot toppkonkurrenterna då viker man ner sig. Det faktum att laget bara fick 0-0 mot Manchester United som haft en svag säsong det säger allt. Arsenal klarar helt enkelt inte av pressen som kommer i samband med de riktigt stora matcherna. När det händer en gång då går det att luta sig mot att det bara är tillfälligheter men när det händer inte bara tre utan fyra gånger då måste man gå till sig själv och inse att man har problem. Naturligtvis så var den här matchen helt avgörande för om Arsenal skulle få fortsätta drömma om ligatiteln. Jag vågar faktiskt här och nu räkna bort Arsenal från titelracet. Att Arsenal ska vinna rubbet vilket mer eller mindre krävs för att gå om Chelsea samtidigt som Chelsea tappar poäng mot de sämre lagen, nej det finns bara inte på kartan. Chelsea däremot visade att de är en otrolig lagmaskin. De har smugit med och kommit lite i skymundan av Arsenal och Manchester City i synnerhet, men nu har laget haft serieledningen ett tag och det har hanterat situationen på ett förträffligt sätt. Det som imponerar mest med Chelsea är deras defensiv, det är inte mycket chanser som de släpper till. Idag visade de också att de har en offensiv som är att räkna med. Och det är klart när en sån som Fernando Torres sitter på bänken till förmån för andra spelare, då säger det en del om vilken bredd Chelsea besitter. Chelsea har skaffat sig ett riktigt bra utgångsläge i och med den här derbykrossen av lillebror Arsenal får vi väl ändå kalla dem för.

 

 

 

Liverpool var på besök i Wales för att ta sig ann nedflyttningshotade Cardiff. Som supporter så var jag såklart riktigt orolig inför matchen. Jag känner på mig att Liverpool kan inte vinna varje match utan det måste bara komma ett bakslag precis i vilken match som helst. Det började inte så värst bra, 1-0 till Cardiff redan efter 9 minuter. Liverpool kvitterade genom Suarez och det såg bättre ut men ganska snabbt så släppte man in 2-1 på ett mycket billigt sätt. Jag gillar inte att hänga ut enskilda spelare men när det är så tydliga misstag som görs då måste man hänga ut dem. Flanagan får bara inte gå på den lätta finten som Cardiffspelaren gör, han ska givetvis gå in resolut och ta tag i bollen och visa pondus. Han viker ner sig fullständigt i den situationen. Alla spelare gör misstag men Flanagan visade där lite av sina svagheter som spelare. Han har inte riktigt den där bestämdheten som jag vill att en spelare i hans position ska ha. Skrtel kvitterade genom att tåa in 2-2 innan halvtidsvilan. Psykologiskt viktigt mål för Liverpool givetvis, hade laget fått gå in med 2-1 underläge så är jag inte lika övertygad om att det hade gått så bra som det till slut gjorde. Jag tyckte mig ana lite guldfrossa i laget även om det är ett riktigt starkt ord att använda just när det gäller Liverpool. Jag kan tycka att det är helt sjukt att ens prata om en ligatitel för Liverpool men det är ett faktum att laget är med i titelracet som ni alla vet. Den här matchen slutade hela 3-6. Skrtel 2-3, Suarez 2-4 och sedan gjorde Sturridge 2-5 efter det 3-5 reducering och sedan avslutade Suarez målföreställningen med 3-6 i de sista sekunderna. Därmed så har Suarez gjort lika många mål som den gamle Liverpoollegendaren Robbie Fowler som under en säsong i mitten på 90-talet gjorde hela 28 mål. Med tanke på att det är lite matcher till av den här säsongen så lär nog Suarez skriva in sig i historieböckerna i den röda delen av Liverpool. Jag tänker inte gå vidare med mitt resonemang om Suarez. Han är helt outstanding, när han fokuserar på att spela fotboll vilket han har gjort den här säsongen då är han en av världens bästa spelare så är det bara.

 

 

 

För tillfället så känns det som att det kan bli ett trelagsrace om ligatiteln. I och med att City vann med 5-0 mot Fulham så hakar de på Chelsea och Liverpool. Det som gör det här extra spännande är att både Chelsea och City ska till Anfield senare under våren. Med tanke på hur Liverpool har presterat på hemmaplan så får Liverpool nästan klassas som favoriter i de här 2 matcherna. Men självklart så kommer både Chelsea och City ha riktigt goda chanser att vinna på Anfield. Är det något lag som ska rå på Liverpool på Anfield den här säsongen så är det Chelsea och City. Det som talar för att Liverpool ska vinna ligan är ju just att de gör så mycket mål. Jag vet inte vilket snitt som laget är uppe i nu men de har ju gjort sjukligt mycket mål den här säsongen. Hela 82 stycken hörde jag att man är uppe i nu, det är sjukt. Det är möjligt att Chelsea och City gör både 2 och 3 mål på Anfield men vad spelar det för roll om Liverpool gör 5 eller 6 stycken. Det som talar emot Liverpool när det gäller kampen om ligatiteln är just motsatsen till anfallsspel. Jag tycker inte att laget räcker till fullt ut när det gäller defensiven. Även om jag håller Agger och Skrtel riktigt högt så är de inte i närheten av att vara ligans bästa mittbackspar. Jag tycker att Chelsea ger ett betydligt mer starkare intryck defensivt, det är inte många möjligheter de släpper till. City har jag haft som favorit redan innan säsongen började och jag får väl stå fast vid det. Jag tycker att de har den bästa truppen, men samtidigt så känns det som att de står lite och faller med Kun Agüero. Inte för att han är hela City men han är otroligt viktig för laget, i sina bästa stunder så har han potential att vinna skytteligan. Men det kryllar av bra spelare i City, det finns gott om kvalité i deras spel både offensivt och defensivt. Det känns som att det som kan stoppa dem det är om de skulle vika ner sig i nån match här och där mot ett sämre lag. Annars så håller jag fortfarande City som favorit till ligatiteln. Men det är omöjligt att tippa, ena dagen så tycker man en sak och nästa dag så tycker man något helt annat. Det hinner hända mycket på de matcher som återstår men för tillfället så är det 3 klubbar som gör upp om att få höja bucklan i luften i maj. Det handlar om Chelsea det handlar om Liverpool och det handlar om Manchester City.

 

Ja den frågan som jag ställer i rubriken känns riktigt befogad efter det som hände på Old Trafford denna eftermiddag. Liverpool åkte till denna klassiska arena och hämtade hem en 3-0 seger mot David Moyes mannar.

 

 

Det är bara att ställa sig upp och applådera eller lyfta på hatten eller vad man nu vill göra men hyllningar ska givetvis Liverpool ha. Jag vet inte vart jag ska börja, men det är bara att konstera att Liverpool är i en sån förbannat bra form just nu. Den senaste förlusten kom (Håll i er nu) den 29:e december borta mot Chelsea, då det blev 2-1 till hemmalaget. Under samma månad så förlorade laget också mot Manchester City borta också det med 2-1. Men det ska sägas att Liverpool lika gärna kunde ha vunnit båda dessa matcher för så bra var de faktiskt i de två matcherna. Men tillbaka till dagens match, vad var det som var så bra då? Ja det känns faktiskt riktigt svårt att sätta fingret på vad det var som var det bästa med matchen. Till att börja med så var 3 poäng det viktigaste, om Liverpool har någon tanke på att vara med och konkurrera om ligatiteln ända in i kaklet så var det här en match som det var piskat att vinna enligt min uppfattning. Det faktum att Liverpool inte hade vunnit på Old Trafford sedan 2009 då man stod för en fantastisk prestation och vann med 4-1 är också viktigt att ta in i det hela. Det var viktigt att bryta den negativa trenden för sen dess så har det bara handlat om Unitedsegrar om jag inte minns fel. I första hand så är jag såklart mest nöjd med helheten. Anfallsspelet fungerade alldeles utmärkt, Luis Suarez och Daniel Sturridge var ständigt ett hot för Uniteds backlinje. Det bästa med de här två spelarna är att de är oerhört energiska, jag vet inte vad de käkar till frukost på matchdagar men det måste vara något som gör att de går på rus för de är alltid att räkna med. Den stora frågan var om Sterling eller Coutinho skulle få starta matchen och Brendan Rodgers valde att ge Sterling förtroendet och det visade sig vara ett ganska bra val. Sterling har tagit ett enormt steg i sin utveckling, han har faktiskt vuxit fram till en nyckelspelare för Liverpool. Det är en otrolig resa som han har gjort, han var ju bänkad under en ganska lång period men fick chansen tack vare skador på nyckelspelare och han tog den chansen och sen dess så har han varit helt fenomenal. Idag visade han dessutom att han inte bara en duktig kantspelare, han kan även söka sig inåt centralt i banan och leverera avgörande passningar till anfallande spelare. Joe Allen är en spelare som jag tycker har varit rätt så medioker han har inte imponerat på mig. Men idag så tycker jag att han gör en riktigt bra insats. Han är inte den spelaren som gör de där spektakulära sakerna men han jobbar hårt i det tysta och han ligger ta mig sjutton rätt i positionsspelet för det mesta och rent allmänt så är han en stabil spelare. Jordan Henderson har jag hyllat så många gånger så jag ska inte göra en djupare analys av honom ni vet redan vad jag tycker om honom. Steven Gerrard, "Captain fantastic" får göra 2 mål idag på Old Trafford. Liverpool fyllde 122 år igår och idag fick en av klubbens största legendarer göra 2 mål på ärkerivalen Manchester United på deras hemmaplan, kan det bli mer symboliskt? Nej jag tror inte det. Gerrard har varit ojämn under säsongen och jag tycker inte alls att han har kommit upp till den nivån som vi alla vet att han kan spela på. Jag har varit kritisk till att han under vissa matcher har spelat i den lite mer defensiva rollen. Självklart ska Gerrard spela i en offensiv roll, hans kompetens ska man vara rädd om och ta vara på. Nu vet jag inte riktigt vilken roll han hade i dagens match det var lite svårt att tyda men det blev någonting mittemellan. Emellanåt var han nere och hämtade boll på egen planhalva, ibland stannade han kvar på mitten och vid vissa tillfällen så var han med och tog initiativ i anfallsspelet. Så han får gärna fortsätta att hålla den fina balansgången i sitt spel för det han presterade idag var riktigt bra.

 

 

Backlinjen har varit det som jag har varit mest upprörd över den här säsongen. Stundtals så har backlinjen inte alls uppträtt så som jag vill att de ska göra. Hur har försvarsspelet då sett ut ibland? Ja horribelt. Det har stundtals varit rena hönsgården i backlinjen och det tydligaste exemplet som jag vill plocka fram när vi snackar Liverpools försvarsspel det måste vara derbyt på Goodison park i november. Där var det stundtals totalt kaos i försvaret och det var bara ren tur att Everton inte lyckades utnyttja det bättre. Och det har varit flera tillfällen då Liverpools försvar har darrat. Aston Villa hemma är ett exempel, Swansea hemma är ett annat. Martin Skrtel har tillsammans med Kolo Touré varit en säkerhetsrisk och jag har bara längtat efter att Agger och Sakho ska få spela tillsammans. Men till och med min superhjälte Daniel Agger har även han haft en formsvacka under säsongen. Det kan bero på att han inte riktigt har fått någon kontinuitet i sitt spel på grund av en del skadebekymmer. Men idag så var Skrtel och Agger helt fantastiska, det är precis såhär jag vill att det ska spela. De agerade oklanderligt, riktigt bra spel de vann i stort sätt samtliga dueller och Rooney och Van Persie var aldrig något hot. Mignolet i målet fortsätter även han att göra stabila insatser i sin debutsäsong för Liverpool. Nu när jag har börjat lära känna honom så att säga så tycker jag att han är en riktigt bra målvakt. Jag upplever det som att han är inte den där målvakten som briljerar med den ena fantomräddningen efter den andra utan det är mer helheten i hans spel som imponerar. Han läser spelet väldigt bra och när skottet väl kommer så står han oftast på rätt plats och kan ta hand om bollen. Men han kan även vilket han visade idag göra de där fantastiska räddningarna. Den räddningen han gör på det skottet som var Uniteds stora chans i den första halvleken var riktigt imponerande. Den räddningen spelade en ganska stor roll i den här segern, 1-1 där innan halvtid då hade vi förmodligen fått en helt annan utgång på matchen.

 

 

 

Det här var den perfekta matchen. Och det sjuka när det gäller just Liverpool att när man hör att de har slagit Manchester United med 3-0 på Old Trafford ja då måste de ju ha spelat fullständigt briljant och gått på rus. Men det intressanta och fullständigt sjuka är att Liverpool gjorde inte det. Liverpool gjorde bara det som behövdes, de kontrollerade matchen på ett förträffligt sätt. De låg rätt i positionerna, de läste spelet väldigt bra och de tog vara på chanserna när de väl dök upp. Men det viktigaste av allt var att de lyckades neutralisera både Rooney och Van Persie. Det finns inget annat anfallspar i hela Premier League som jag fruktar så mycket som Rooney och Van Persie. När de väl får till de så är de ett utav världens bästa anfallspar i min bok i varje fall. Men som jag var inne på Skrtel och Agger i synnerhet tog ju hand om de här två herrarna som om de aldrig hade sysslat med något annat. Frågan alla ställer sig just nu är om Liverpool är kapabla till att gå hela vägen som de inte har gjort sedan 1990 om jag kan min historia rätt. Jag drömmer såklart om en ligatitel men jag vill samtidigt dra ner både mig själv och alla ni andra som drömmer om en ligatitel på jorden igen. För trots allt så är det här ett riktigt ungt lag och det kan ha sina fördelar med ungdomlig entusiasm men samtidigt så är det bra att ha ett rutinerat gäng som har varit med förut på den här nivån som vet vad som krävs för att vinna titlar. Jag tror det kommer att visa sig ju närmre slutet av säsongen vi kommer att Liverpool saknar just lite extra rutin för att vinna ligan. Men om vi ska vända på steken så är det absolut inte omöjligt. Liverpool går just nu på rus och på Anfield så har man som bekant varit helt fenomenala. 1 enda förlust har laget på sin hemmaplan och den kom tidigt under hösten mot Southampton. Och kvar på hemmaplan så har man att möta bland annat Manchester City och Chelsea och skulle man vinna de två matcherna samtidigt som att man fortsätter att plocka poäng och City och Chelsea börjar tappa då vet i sjutton om de ändå inte kan ta den där efterlängtade ligatiteln. Men hur mycket jag än vill tro på en ligatitel så lutar jag mer åt att Liverpool inte lyckas med det. Och samtidigt så är det en väldigt kluven känsla, för tabellen är så jämn att det räcker med nån enstaka förlust hit eller dit och konkurrenten vinner och då är man passerad i tabellen och har tappat en placering. Men jag vågar efter dagens seger säga att om inte Liverpool lyckas bli topp 4 när vi spelat 38 omgångar i mitten på maj då är det inte något annat än ett stort misslyckande. Men den fråga som ekar i mitt huvud just nu och som förmodligen kommer att göra det under resten av säsongen är: Hur fan ska det här sluta Liverpool?! Vad är det ni håller på att ställa till med?!

 

Vi närmar oss slutet på mars och nu börjar väl ändå suget efter att den svenska fotbollssäsongen ska dra igång på allvar att växa nu när det också har varit lite vår i luften under den senaste tiden. Och för den som inte kan vänta tills seriespelet drar igång i respektive divisioner så går det ju att titta på cupfotboll. Det har spelats mängder med cupmatcher idag och det var en match som jag tyckte stack ut lite extra och det var nämligen den som spelades på Malmö stadion där hemmalaget tog emot Hammarby.

 

 

Det ska bli extra spännande att följa Hammarby den här säsongen och det har en naturlig förklaring. Som Kalmarsupporter så är jag väldigt nyfiken på att se vad Nanne Bergstrand kan göra med den här klubben. Och Erik Israelsson tog ju Nanne med sig som ni alla vet. Förutsättningarna inför den här sista matchen i gruppspelet var så tydliga som de kunde bli. Hammarby var piskade att vinna matchen för att ta sig vidare annars så skulle drömmen om en final på Friends senare i vår vara förlorad. Nu är det jättetidigt på säsongen och jag vet att man ska vara försiktig med att dra slutsatser redan när inte ens seriespelet har dragit igång, men det finns ändå några saker som jag vill ta upp. Själva matchen som sådan levde inte direkt upp till förväntningarna. Jag hade riktigt höga förväntningar på den här matchen, Malmö är regerande svenska mästare och Hammarby är ju Hammarby de är alltid intressanta att följa. Om jag ska ta på mig de neutrala glasögonen så längtar jag såklart efter att Hammarby ska ta sig tillbaka till allsvenskan för det är där som de hör hemma. Hammarby är en utav de största klubbarna i Sverige och de har tveklöst Sveriges bästa och mest passionerade supportrar utan tvekan, det behöver man inte diskutera så är det bara. Men att laget inte spelar allsvensk fotboll säsongen 2014 har ju berott på att man har haft för dåliga spelare eller att själva laget har underpresterat, det där får var och en bilda sin egen uppfattning om. Men tillbaka till hur matchen var, som sagt inte någon större kvalité på spelet. Jag tyckte att planen såg ganska bra ut för att vara den här tiden på året, men det var ganska svårspelat ändå. Lägg där till att vinden ställde till det en hel del. Det är svårt för båda lagen att spela med en sån kraftig vind med eller emot sig, har du medvind så är det lätt att bollen sticker iväg och är det motvind så är det i stort sätt omöjligt att slå långbollar. I den första halvleken så tyckte jag inte riktigt att Hammarby kom upp på den nivå som jag tycker att man behöver om man ska ha chans att ge sig på ett lag som Malmö. Det var stundtals ett rätt så slarvigt passningsspel som Hammarby visade upp. Men den största bristen i Hammarbys spel under den första halvleken framförallt var att laget kom aldrig riktigt samlade i anfallen. Jag upplevde det som att det blev väldigt mycket att man förlitade sig på individuella prestationer och då är det svårt att vinna matcher. När du kommer loss på kanten exempelvis då gäller det att spelare fyller på i straffområdet och visar upp vettiga alternativ att slå in bollen till. Men jag såg inte mycket av löpningar in i straffområdet när väl Hammarby kom loss på kanten. På det stora hela så var det ganska fantasilöst, det fanns inte riktigt någon inspiration. Och i det här fallet så går det inte att skylla på att det inte fanns någon riktig morot till att prestera på topp. Okej om Hammarby hade mött Brommapojkarna på Grimsta då kan jag köpa att man kanske inte är så värst taggad på att spela match. Men det här måste ju slå alla matcher som Hammarby ska spela i Superettan kommande säsong. Att möta regerande mästaren Malmö på bortaplan det måste vara en enorm morot för laget och det måste tända spelarna något oerhört. Jag tycker inte att Malmö gör någon vidare match men de var åtminstone mer energiska än vad Hammarby var. Nu kanske jag är ute och cyklar men just den lilla detaljen tyckte jag var rätt intressant att skåda. Jag anar att Nanne redan har satt lite av sin prägel på laget. Jag menar inte att Nanne förespråkar att man ska jogga omkring på planen och se oengagerad ut absolut inte. Men om vi ska vara ärliga så är väl inte Nanne känd för att spela med ett riktigt offensivt försvarsspel som går ut på att man ska jaga bollen så fort man tappar den eller så fort motståndaren har bollen så ska den tas tillbaka direkt. Jag gissar att Nanne inte har tittat så mycket på Juventus och tagit inspiration från dem hur de spelar försvarsspel. Det är inte alltid att det fungerar att spela ett offensivt försvarsspel med en aggressiv press men jag saknade faktiskt det i Hammarbys spel just idag. Jag tror att om Nanne hade valt att spela med en sån taktik så hade jag gett Hammarby betydligt större chanser att vinna matchen än vad de hade redan innan matchen. Hammarby räckte inte till spelmässigt och då är det ju inte individuella misstag som man behöver som lag då. Johannes Hopf målvakten kan inte vara nöjd med sin insats idag. 1-0 målet visst jag kan tycka att det visserligen är ett bra skott som Emil Forsberg får på men samtidigt så känner jag att Hopf borde ha tagit det skottet. 2-0 målet är också förvisso en tabbe från en av hans medspelare som står och sover i någon sekund och inte rensar bort bollen i tid. Men å andra sidan så är det ju Hopf som sätter backen i den svåra situationen, för vad ska han ut där utanför straffområdet och göra från första början? Nu kanske jag tar i för mycket men en ny målvakt borde Hammarby kanske prioritera inför framtiden. Ska man vinna en serie så måste man ha bästa målvakten så är det ju bara och jag tycker att Hammarby inte har världens bästa målvakt direkt. Men utespelarna ska inte skylla allting på målvakten för laget var som helhet alldeles för tamt. Sen att Markus Rosenberg i mitt tycke filmar till sig en straff det är ju bedrövligt och det dödade ju matchen med facit i hand även om Hammarby putsade till siffrorna mot slutet. Den andra halvleken finns inte så mycket att säga om, det blev lite fler mål men det blev aldrig någon riktig spänning i och med att Hammarby var tvunget att göra 4 raka mål för att säkra vidare avancemang.

 

 

 

Nu har jag varit rätt negativ över Hammarbys insats och till stor del så var det ett ganska blekt Hammarby som vi fick se idag men det finns ändå lite positiva injektioner som är värdiga att ta upp. Jag upplever det ändå som att det finns en moral i det här laget, det är lätt vid 3-0 att man viker ner sig helt och hållet och så rinner siffrorna iväg rejält och så blir det bara pinsamt och jobbigt. Men Hammarby uppträdde professionellt och slutförde matchen på ett värdigt sätt och det ska de ha cred för. Fuhre tyckte jag var bästa spelare i Hammarby, han känns som en pigg injektion i laget han vågade ta löpningar och vågade ta egna initiativ när det behövdes. Hade fler spelare vågat vara så pigga på att ta initiativ som Fuhre var så hade det kanske blivit en annan matchbild. Sen så tycker jag att Hammarby har spelare som definitivt skulle gå in i vilken allsvensk startelva som helst. Andreas Haddads karriär kanske inte blev den han hade hoppats på när han väl slog igenom men han är fortfarande en riktigt bra spelare som absolut tillför någonting till laget. Pablo Pinones-Arce behöver väl ingen närmre presentation han är känd i Hammarbykretsar dock råder det kanske delade meningar om vad man tycker om honom internt. Han "hetsade" lite mot Hammarbyfansen efter att han gjorde mål mot de när han spelade för BP säsongen 2012 om jag minns rätt. Men han är en spelare som definitivt håller för spel på allsvensk nivå och han kommer att vara en av nyckelspelarna för Hammarby kommande säsong. Han måste bara hålla sig frisk och kunna spela hela säsongen för att laget ska ha en chans att ta sig upp i allsvenskan, för jag tycker att han är så pass bra och viktig för laget. Och det finns andra spelare som också är enormt viktiga, som Christophe Lallet. Han är snabb och teknisk och har potentialen att vara med och konkurrera om att vinna skytteligan i superettan. Men han har blandat riktigt fina toppar med riktigt djupa dalar och det är en jämn prestationsnivå som han behöver komma upp i för att han ska bli ännu viktigare för laget. Och så har vi Nahir Besara som är besitter en fin teknik och har bra spelsinne och i övrigt så känns han som en väldigt bra karaktärsspelare. Men jag känner ändå att Nanne har en hel del att jobba med framöver för han kan inte vara nöjd med sina spelare efter dagens match. Nu förväntade jag mig inte direkt att Hammarby skulle åka till Malmö och rulla ut de regerande mästarna men jag trodde ändå att de skulle ge dem en rejäl match och det gjorde de ju inte på långa vägar. Men helhetsintrycket är att det ska bli förbannat roligt att följa Hammarby den här säsongen, det är ett oerhört intressant projekt. Men vi kan nog alla enas om att det här projektet är inte färdigt på långa vägar. Det kommer ta tid för Nanne att sätta sin prägel på laget det kommer ta tid för Hammarby innan man tar in Nannes syn på hur fotboll ska spelas. Jag tror att när spelarna väl har gjort det så tror jag att det här kan bli riktigt bra. Så i år förväntar jag mig definitivt att Hammarby ska vara med och konkurrera om åtminstone en kvalplats till allsvenskan. Men den lilla slutsats som jag drar efter att ha sett Hammarby förlora och åka ur cupen mot Malmö är att Nanne behöver inte sitta och rulla tummarna, han har en hel del jobb att göra.

 

Jag sitter här hur pigg och fräsch som helst efter nattens Oscarsgala. Jag tror inte att jag behöver betona att det var en viss ironi i den raden. Det är givetvis lite segt idag, det blev ingen sömn alls den här natten utan allt handlade om att sitta framför tv:n och titta på när statyetterna skulle fördelas.

 

 

För det första så var det väldigt häftigt att se Oscarsgalan live. Det här var första gången som jag såg galan live, tidigare år så har jag fått reda på dagen efter eller till och med långt i efterhand vilka som tog hem priserna. Men eftersom jag under 2013 såg otroligt mycket film så var det perfekt att följa årets gala live. För visst är det lite roligare att följa galan live när du har riktigt bra koll på vilka de nominerade är och vad de nominerade har bjudit på för prestationer och då blir det lättare att jämföra dem med varandra. Jag har varit inne på det tidigare, jag tycker att filmåret 2013 vara helt fantastiskt. Jag har sett så mycket bra film och jag kände när priset för bästa film skulle delas ut att jag vill ta mig sjutton knappt välja bort någon av de filmer jag har sett mot den ena eller den andra. När jag tänker efter så är det helt sjukt vilken enormt hög kvalité 2013 års filmer har hållit. Jag känner att om jag ska sitta och gå igenom varje kategori så kommer det att bli ett väldigt långt inlägg som i längden blir tråkigt att läsa så jag väljer att fokusera på de riktigt tunga titlarna.

 

 

Vi börjar med bästa manliga biroll. För mig så var det solklart vilka två som det stod emellan och det var då Michael Fassbender från 12 years a slave och Jared Leto från Dallas Buyers club. Jag hade under en väldigt lång tid brottats med mig själv om vart jag egentligen stod i den här frågan. För det första så tycker jag att både 12 years a slave och Dallas Buyers club är riktigt bra filmer. 12 years a slave är nästan uppe och nosar på en 5:a och Dallas Buyers club bara växer ju mer jag tänker på den. Men vad tycker jag då om att Jared Leto plockade hem oscarn för bästa manliga biroll? Ja, jag är fortfarande lite kluven över vad jag tycker om det. Det känns verkligen inte bra att sitta här och behöva välja bort den ena mot den andra för jag tycker att båda gör fantastiska rollprestationer. Jag tycker att det Michael Fassbender gjorde i 12 years a slave var bland det främsta rollprestationer som han någonsin har gjort. Och jag blir lite provocerad när jag får höra argumentet att det minsann inte är så svårt att spela ond det är bara att spela ond. Det där stämmer verkligen inte, allt handlar om hur man framställer sin karaktär. Det handlar om kroppspråk och tonläget i rösten och att man framförallt kan visa upp en nyanserad bild av karaktären. Michael Fassbender visar upp att han både kan spela riktigt vidrig bara genom att leverera sina repliker på ett klockrent sätt, samtidigt som han visar upp ett fantastiskt skådespeleri när han väl får sina utbrott i filmen. Fassbender är helt fantastisk i 12 years a slave det tycker jag, han är den stora behållningen i den filmen. Men sedan kommer Jared Leto och gör en minst lika bra prestation om inte lite bättre till och med. Jag finner knappt några ord kring vad jag tycker om Jared Leto i Dallas Buyers club, han är bara så förbannat bra i den här filmen. Man känner verkligen hans utsatthet och det går ju bara inte att tycka illa om hans karaktär. Efter att ha funderat ett tag så får jag väl ändå gå ner på knä för Jared Leto, det är klart att han var värd att få en oscar för sin insats. Men jag känner ändå att det blev lite av en besvikelse, för jag tycker verkligen att Michael Fassbender var värd att bli prisad för sin insats. Fassbender har vuxit fram till en av mina absoluta favoritskådisar. För mig är Tom Hardy och Leonardo Dicaprio svårslagna för mig de två ligger i toppen för mig men Michael Fassbender har visat att han nästan är på väg upp till den nivån. Jag älskar Michael Fassbender han är en fantastisk skådespelare.

 

 

 

När det gäller bästa kvinnliga biroll så är det lite svårare att göra en helhetsbedömning eftersom jag inte har sett Nebraska eller En familj. Så jag kan inte bedöma Julia Roberts eller June Squibbs insatser. Det blev Lupita Nyong'o som tog hem priset och det var väl ingen högoddsare direkt. I det här fallet så känns det lite svårt att diskutera huruvida om hon var välförtjänt av oscarn eller inte. Jag kan tycka att 12 years a slave är en sån stor berättelse och en sån fantastisk film att själva filmen lyfter Lupita Nyong'os prestation. Med det sagt så menar jag inte att jag tycker att hon inte var förtjänt av att få en oscar för sin insats, jag tycker att hon gör det jättebra på alla sätt och vis. Det jag är ute efter i det här fallet är att hade hon varit med i vilken annan film som helst som American Hustle så är jag inte lika säker på att hon hade vunnit. Som jag var inne på 12 years a slave är en sån otroligt bra film att hennes prestation lyfts av att filmens handling är så intressant. Jag kan som sagt inte yttra mig kring Julia Roberts och June Squibb men jag kan tycka till om Sally Hawkins och Jennifer Lawrence. Jag tror inte jag har skrivit någon recension om Blue Jasmine och det finns en anledning till att jag inte har gjort det. För den recensionen hade blivit ganska tråkig att läsa för den skulle nämligen innehålla enbart hat. Om jag får använda ett så pass starkt ord som hat så står jag för det att jag hatar Blue Jasmine. Jag tycker att Blue Jasmine är en otroligt pretentiös film, jag köper inte upplägget plus att själva filmen känns lite för svag. Det är knappt att jag kan ge den godkänt. Sally Hawkins gör ingen speciell prestation tycker inte jag så därför hoppades jag inte på att hon skulle ta hem priset. Jennifer Lawrence däremot tycker jag bättre om, jag hoppas och tror att hon är nästa stora stjärna. Hon kommer att ha en jättefin karriär framför sig. Jennifer Lawrence har visat att hon verkligen är en riktigt bra skådespelerska. Hon kan inte bara spela hjältinna i Hunger Games filmerna hon kan även spela mera dramatiska roller, ta bara Winter's bone som exempel där hon är riktigt bra. Jag känner såhär att Jennifer Lawrence är anledningen till varför jag kan tänka mig att se American Hustle om och om igen, hade det inte varit för hennes insats så hade jag nog inte kunnat tänka mig att se den fler gånger. Varje gång det pågick en scen utan Jennifer Lawrence i American hustle så satt jag bara och väntade på att hon skulle dyka upp igen. Hon var behållningen i en ganska överskattad och medioker film. Men för att summera kring just den här kategorin så var Lupita Nyong'o givetvis värd att ta hem en oscar för sin prestation. Men jag står ändå fast vid min teori om att jag är inte lika säker på att hon hade belönats med en oscar om hon hade medverkat i en annan film.

 

 

 

Nu kommer vi till kategorin bästa manliga huvudroll. Jag har som sagt inte sett Nebraska så därför kan jag inte ge några synpunkter på hur Bruce Dern sköter sig. Men de övriga har jag koll på, Leonardo Dicaprio, Chiwetel Ejiofor, Christian Bale och Matthew McConaughey. När det gäller Dicpario så hade jag givetvis unnat honom en oscar, han har under 2013 ännu en gång bekräftat att han är en av världens bästa skådespelare. Jag älskar verkligen Dicaprio, han levererar i stort sätt alltid och han är alltid väldigt sevärd. Men jag kan tycka att om Dicaprio skulle få sin oscar i år då skulle han ju ha fått den för sin insats i Den store Gatsby och inte för sin medverkan i The wolf of wall street. Jag är fortarande kluven över själva filmen, jag har en lite svagare 4:a på den men ju mer jag tänker på den desto mer så sjunker den för mig. Det är ju en otroligt skrikig film som stundtals flippar något oerhört att man blir utmattad och det blir ganska jobbigt att se på. Man blir av med energi istället för att man får ny energi. Men Dicaprio är inte dålig i sin roll som finanshajen Jordan Belfort, han gör det som det står i manuset och han gör det som Martin Scorsese säger åt honom att han ska göra och det är det jag inte gillar. Så jag står fast vid att Dicaprio var absolut värd att få sin oscar om vi snackar Den store Gatsby men inte för insatsen i The wolf of wall street. Chiwetel Ejiofor trodde många skulle plocka hem priset och jag var också lite inne på det inför galan. Han är ju otroligt bra i sin roll som slaven Salomon och jag tycker att han definitivt klarar av att bära upp filmen. Med viss hjälp från de övriga ska tilläggas men jag känner spontant att jag hade inte blivit upprörd om han hade plockat hem bästa manliga huvudroll. När det gäller Christian Bale så känner jag något helt annat. Hans Oscarsnominering kändes extremt obefogad. För ärligt talat vad gör han i American Hustle egentligen? Han glider mest runt och är bitter och arg och ibland så står han bara framför kameran och ser svettig ut. Hans nominering förstod jag mig inte alls på, den kändes nästan lika obefogad som att Jonah Hill fick en nominering för bästa manliga biroll. Att Matthew McConaughey tog hem priset det är för mig helt klockrent. Jag älskade Dallas Buyers club det är en fantastisk gripande och fängslande film och Matthew McConaughey gör faktiskt en av de främsta rollprestationer som jag någonsin har sett. Det här skådespeleriet är mer en spektakulärt bra, det är världsklass jag blir alldeles varm i hjärtat bara jag tänker på Matthew McConaughey i den här filmen. Jag lyfter på hatten för denna fantastiska skådespelare. Och vilken resa han har gjort, det går ju att skriva långa uppsatser om vilken resa som den här mannen har gjort. Men han har bara medverkat i bra filmer under de senaste åren. Och under 2013 kunde vi se honom i Mud en lite smalare och förbisedd film som är riktigt sevärd och så toppar han den prestationen med sin insats i Dallas Buyers club. Och pang, så sitter oscarn där som en smäck. Jag blev riktigt glad när det var Matthew McConaugheys namn som ropades ut. Leonardo Dicaprio I love you du är en av mina favoriter men McConaughey spöar dig med hästlängder. Det finns ingen som är i närheten av det som han gör i Dallas Buyers club. Den går snart upp på bio för övrigt så jag vill slå ett slag för den här filmen, gå och se den när den väl dyker upp.

 

 

 

Och vi har en annan oslagbar rollprestation i nästa kategori nämligen Cate Blanchett i Blue Jasmine. För visst så kändes det helt rätt att hon fick kliva upp på scen och ta emot sin oscar. Nu vet ni vad jag tycker om Blue Jasmine men jag kan faktiskt bortse från att den filmen inte tilltalar mig för nu handlar det om skådespeleri. Och Cate Blanchett gör en riktigt bra prestation. Jag tyckte jättemycket om Judi Dench i Philomena och jag älskade verkligen Sandra Bullock i Gravity men Cate Blanchett spöar ju båda de två tillsammans med bred marginal. Varken Judi Dench eller Sandra Bullock kommer i närheten av hennes prestation. Jag ska med handen på hjärtat erkänna att jag hoppades på Sandra Bullock i den här kategorin. Det hade varit riktigt häftigt om hon fick en oscar för en prestation i en så pass liten, intim och enkel film som ju Gravity är. Men jag känner nu med lite perspektiv kring det hela, hade Sandra Bullock tagit en oscar framför det som Cate Blanchett gör i Blue Jasmine nä det hade nog inte känts så himla bra då. Amy Adams orkar jag knappt kommentera, hon tillför inte någonting i American Hustle. Jag kände mest att filmen mer fokuserade på något helt annat hos Amy Adams än hennes skådespeleri och då kan ni ju räkna ut själva vad jag syftar på och ni som har sett filmen vet precis vad jag syftar på. Men för att summera den här kategorin, Cate Blanchett värdig vinnare absolut. Det är bara att gratulera.

 

 

 

Bästa regi är nästa kategori och där kändes det som att vinnaren var given. Alfonso Cuaron fick en oscar för sin film Gravity och det var han värd. Vilket jobb han har lagt ner på den här filmen. Han gick till David Fincher bland annat och berättade om sitt kommande projekt och David Fincher sa då till honom att den film som han vill göra kommer han inte att kunna göra förrän om 5 år. Den tekniken som Cuaron ville använda fanns inte förrän om 5 år och det visade sig vara helt rätt. Så den bakgrundshistorien är ju helt underbar och det gör ju att man unnar honom det här priset ännu mer. Och vilken film det blev, den är så sjukt snygg och välgjord och den är faktiskt riktigt spännande även om det kanske inte är 5 av 5 nivå. När det gäller konkurrenterna så finns det väl inte så mycket att säga. Martin Scorsese gör väl ett ganska bra jobb i The wolf of wall street, men som sagt jag känner att The wolf of wall street är en film som sjunker för mig ju mer jag tänker på den. Det är en bra film jag tycker om den men jag tycker inte att den hade varit förtjänt av tunga priser som bästa regi eller bästa film. David O. Russell han fick sina priser i filmen med den värdelösa svenska översättningstiteln "Du gör mig galen!". Jag tycker inte att han var värd bästa regi för American Hustle, för den tycker jag inte särskilt mycket om. Steve McQueen kändes som den främsta konkurrenten till Alfonso Cuaron. Jag tycker att Steve McQueen är en riktigt spännande regissör och han har gjort bra filmer men jag känner ändå att Cuaron var mer värd bästa regi. Det är jävligt svårt att bara säga så men jag får stå fast vid det.

 

 

 

Men Steve McQueen skulle inte gå lottlös. Förutom bästa manus efter förlaga så plockade hans film 12 years a slave hem den riktigt stora tunga titeln som alla vill vinna nämligen bästa film. För mig så är The place beyond the pines och Blå är den varmaste färgen de bästa filmerna jag har sett från 2013. Men om jag bara får välja bland de filmerna som var nominerade så hade jag nog ändå valt 12 years a slave. För den är verkligen så gripande och väldigt välgjord och filmen har ju ett upplägg för skådespelarprestationer av högsta kvalité. Att den skulle plocka hem priset före tillexempel Gravity var givet. Gravity är som jag varit inne på tidigare en sån otroligt enkel film när det gäller själva storyn och därför så tycker jag inte att den var värd att ta hem bästa film. De riktiga utmanarna som jag ser det, det var Dallas Buyers club och faktiskt Philomena. Och det är väl hugget som stucket när man ställer just 12 years a slave mot Dallas Buyers club båda är ju värdiga vinnare men båda kan ju inte vinna och nu blev det 12 years a slave. Men jag är inte alls upprörd över det, 12 years a slave är en riktigt mäktig film och som jag har varit inne på tidigare den är så stor så att det går knappt att göra en bedömning på den. Men jag har gett den en stark 4:a och det är den värd. Men det bästa med 12 years a slave är att det är enligt min uppfattning en av de bästa och mest definitiva filmer om slaveriet som någonsin har gjorts. Därför så tycker jag att den var värd att ta hem bästa film.

 

 

 

I och med detta så lägger vi filmåret 2013 bakom oss och jag ser mycket fram emot att följa ett minst lika häftigt 2014. Jag skulle vilja säga att det kan aldrig bli bättre än såhär, men så sitter jag säkert här om 1 år och säger precis likadant så jag ska väl inte säga för mycket. För att sy ihop säcken det var riktigt kul att få se Oscarsgalan live och det var en del besvikelse och en del priser som gick hem hos mig mer än andra. Det är så det ska vara. Tack filmåret 2013, det här var bland det häftigaste som jag har upplevt och jag är riktigt taggad på filmåret 2014. Jag känner på mig att det kommer att bli ett minst lika bra 2014 som 2013.