sportviktorn

Någon riktig seriefinal blev det inte men det kändes ändå nästan så. Lazio tog emot Juventus i ett laddat toppmöte på olympiastadion i Rom. Och matchen levde upp till de förväntningarna som jag tror de flesta hade målat upp framför sig. Många målchanser fint passningsspel och stort engagemang bland spelarna att vilja vinna varje närkamp. Det var Juventus som också gick segrande ur striden efter att Simone Pepe gjort blivit matchhjälte med sitt mål Lazio 0 Juventus 1. Det är ett helt annat Juventus nu jämfört med det vi har sett de senaste två säsongerna där det har varit mycket negativt och svarta moln har svävat över klubben. Olika tränare hit och dit, men nu har man plockat in Antonio Conte vilket känns väldigt tryggt. En spelare som har ett stort hjärta för Juventus som vet precis hur klubben fungerar. Han har verkligen vänt upp och ner på det här laget han ska ha alla hyllningar han kan få han har verkligen satt sin prägel på det här laget. Och bara en sån sak att en spelare som Milos Krasic inte finns med i truppen säger en del om hur bred trupp Juventus har. Juventus har varit smarta i sina värvningar och att man fick in två tunga namn i Andrea Pirlo och Mirko Vucinic det är precis det man har saknat lite extra mer spets och kvalité i anfallsspelet. Simone Pepe har spottat upp sig och varit lysande såhär långt och Alessandro Matri har ytterligare bevisat att han klarar av den här nivån att spela i en av europas största klubbar. Stephan Lichtsteiner som man värvade från just Lazio har också övertygat på högerbacken där han bidrar med extra kvalité i offensiven då han fyller på med sina löpningar. Försvarsspelet har varit helt fantastiskt det är nästan omöjligt att göra mål på Juventus i år. Det som gör att jag tror att det kanske kan gå hela vägen för Juventus är att man har bevisat att man är ett lag att räkna med. Man har vunnit mot både Milan, Inter och Lazio man har slagit toppkonkurrenterna. Får man bara ihop det mot de så kallade sämre lagen mot de mindre namnkunniga lagen då är jag helt övertygad om att Juventus kan bli ligamästare igen. Juventus är numera inte ett lag i panik som söker sin identitet. Det är ett lag som har hittat sin identitet ett lag i harmoni som utstrålar pondus på planen en maskin som kör över allt i sin väg.

Det var verkligen rena Hawaiihockeyn i Scandinavium ikväll då det var dags för storstadsmöte. Stockholm mot Göteborg väcker alltid känslor och så även ikväll för det var en väldigt bra match med högt tempo. Frölunda startade bäst vad Djurgården höll på med under de första 10 minuterna det vet jag inte men man var långt annat än närvarande. Det kunde ha varit 4-0 till Frölunda under denna 10 minuters period då hemmalaget fullständigt körde över Djurgården ett tag undrade man om laget lirade i samma division. Men efter Frölundas tidiga ledningsmål så spelade Djurgården upp sig och man lyckades också kvittera genom Mattias Tjärnqvist, och 1-1 var fullt rättvist efter en period. Sedan så var det ombytta roller i andra perioden då Djurgården tog tag i spelet och visade lite hjärta och stort kunnande med fina kombinationer och bra fart på skridskorna. Frölunda stod på hälarna och var inte alls med i spelet under de större delarna av den andra perioden och Djurgården tog också rättvist ledningen genom Daniel Tjärnqvist. Sedan var det inte mycket till ordnat spel från något av lagen det var fram och tillbaka hela tiden och nästa mål skulle bli väldigt viktigt för matchens fortsättning. Christian Bäckman kvitterade till 2-2 efter ett inte så farligt skott kan tyckas men skjuter man så kan det alltid hända något. Sedan blev tredje lite bättre spel och Djurgården visade att man verkligen ville vinna matchen och man lyckades också svänga över pendeln till sig själva och tog på nytt ledningen. Men Djurgården har haft problem med att stänga sina matcher och man lyckades inte göra det ikväll heller, utan Frölunda kunde till slut kvittera genom hemvändaren hem till Göteborg Fredrik Sjöström efter en kort sejour i lokalkonkurrenten Färjestad. Man skulle dock ha fått Fredrik Petterssons mål godkänt helt felaktigt jag förstår ingenting, regeln med offside i målgården är ungefär lika hopplös som bollen på handen eller inte i fotboll lägg ner den regeln. Ska det va så ska de va tycker jag det blir mycket enklare spel då och inga tveksamheter och det blir ingen hetsjakt på domarna av media. Sedan vann Frölunda på straffar, lite lotteri men det gäller ju att vara skicklig nog och ta vara på sin teknik och kunskap och sätta dit pucken. Kort och gott det är ett helt annat Frölunda nu än det vi såg förra säsongen. Jag ser ett Frölunda som lever i harmoni och som bara rider vidare på en hög framgångsvåg. Och jag kan garantera att Frölunda blir riktigt giftiga i slutspelet det kan jag garantera redan nu. Vi ska komma ihåg att man saknade två tunga pjäser i Magnus Kahnberg och Joel Lundqvist och ändå vinner man matchen. Det finns en sån moral i det här laget som jag inte har sett på länge. Djurgården blandar och ger det känns inte som att man vet vart man har dom. Ena dagen är dom bra ena dagen undrar man om det är ett lag som aldrig spelat elitseriehockey innan. Djurgården har en del att jobba på, det jag saknar i Djurgården är en riktig ledartyp. Vem tar tag i spelet när det blåser på toppen? Vem sätter ner foten och ryter till i omklädningsrummet när laget inte föjer matchplanen? Och kommer Gustaf Wesslau målvakten orka hålla den höga klass han har hållt? Den typen av frågor har inte besvarats och svaren på dessa frågor kommer att avgöra om det blir slutspelsfest på Hovet, tidig semester eller kvalångest.

En viktig spelades på Hovet igår mellan AIK och Modo två lag med stor press som kämpar för att klättra i tabellen. Modo kom till matchen med 6 raka förluster på bortaplan och man har dessutom inte trivts särskilt bra i Stockholm tidigare. Men det blev ett trendbrott då man vann matchen mot 4-2. Fokuset kommer dock att handla om AIK klassiska AIK som gör sin andra säsong sedan återkomsten till elitserien. AIK håller på att försöka etablera sig i elitserien, man jobbar på i lugn och ro och försöker att få ut det bästa man kan av laget. Till skillnad från fotbollen så finns det ett större tålamod i att AIK ska nå stora framgångar och vara med och slåss om gulden. Men för att AIK ska lyckas då måste man också acceptera den situation man befinner sig i idag. Det gäller att vara ödmjuka att gå ut och jobba stenhårt varje match spela hårt och enkelt och inte krångla till det. Jag får känslan av att man vill bjuda på lite för mycket, en extra snygg passning eller en extra passning istället för att lägga pucken på mål. Lite tunt och lite klent anfallsspel kan jag tycka AIK visar upp där man inte riktigt har någon som kan kliva fram och sätta dit puckarna. Jag blir verkligen förvånad över AIK:s inställning i början av matchen precis som tränare Roger Melin beskriver så var man inte med i matchen man åkte alldeles för lite skridskor. Sedan gör man en väldigt bra tredje period men det är så dags då att vakna till när man inte har någonting att förlora egentligen. Det AIK behöver är att kunna leverera match efter match, det går inte att hålla på såhär resten av säsongen att gå från en kanonmatch som i derbyt senast och sedan till en plattmatch. Lika mycket som man måste skaka av sig en förlust lika viktigt är det att skaka av sig en vinst. Jag förstår att AIK höjs till skyarna efter att ha kört över Djurgården med 5-0 och det är en speciell match att vinna och det var riktigt starkt. Men den matchen kan man inte leva på hur länge som helst utan det kommer nya matcher och då gäller det att så fort som möjligt glömma den matchen och fokusera på nästa uppgift. Sedan håller det inte att slarva så mycket i passningsspelet som AIK gjorde i gårdagens match. Ett tag var det bara massa felpass och man fick lägga mycket energi på att överhuvudtaget komma in i anfallszoon. När man då har kommit i anfallszoon ja då är man så trött så att då åker man och byter och så är anfallet över snabbt. Att spela enkelt är ofta det svåraste och att spela svårt är ofta det enklaste, och den balansgången måste AIK få ordning annars så kan det bli kämpigt för laget framöver. Försäljningen av Linus Videll tror jag kan ha större påverkan på laget än vad många har trott. Det är en lurig spelare som kan bryta mönstret och gå in och avgöra matcher på egen hand. Jag ser inte riktigt den matchvinnaren i AIK idag, och man har dessutom valt att peta tvillingbröderna Ahlström. Då kan man ju fråga sig av vilken anledning, men det säger iallafall att allting står inte rätt till. AIK letar efter sin identitet och den kan vara svår att hitta, eller så har man hittat den men har svårt att acceptera den och det kan i det långa loppet slå tillbaka på hela klubben. Man är själv sin värsta fienden det är bara AIK själva som kan reda ut situationen, och det är bara AIK själva som kan skapa problemen för klubben.

Ett fall framåt stod Timrå för i sin första match efter landslagsuppehållet i hemmamatchen mot Luleå. Det blev förlust på straffar men det var ett helt annat Timrå på isen än det Timrå vi sett under stora delar av hösten. Fredrik Bremberg gjorde debut för sin nya klubb och det blev 2 assist direkt för den förre HV spelaren. Men frågan är om Fredrik Bremberg passar in i Timrå, jag förstår att Timrå vill ha lite spets i offensiven och framförallt i powerplay. Där passar Bremberg in perfekt, han har ett passningsspel som sätter skräck i alla motståndarlag och det kommer Timrå ha mycket nytta av. Men han är enligt mitt tycke inte den mest lojala lagspelaren utan han går lite sin egen väg det har han alltid gjort. Klarar han av att komma in i gruppen på ett bra sätt och klarar han av att anpassa sig till Timrås sätt att spela hockey på. Nu handlar det inte om något finlir utan det är viktiga poäng som ska tas och då är det bara hårt och enkelt spel som gäller laget före jaget. Men i kvällens match var Bremberg verkligen en tillgång för Timrå han visade upp sina fina handleder och spelade fram till båda Timrås mål. Han drar till sig exta bevakning och skapar ytor för sina medspelare och det är mycket positivt för Timrå som behöver all spetskompetens dom kan få. Jag vet inte om det var en liten kick man fick av att Bremberg klivit in i laget eller om det var en tillfälighet eller om det var början på en vändning. Det är fortfarande en lång väg att gå, en poäng idag får väl vara okej med tanke på förutsättningarna men i fortsättningen måste vinsterna börja plockas in. Men i det långa loppet så är Timrå ett lag för kvalserien, man har inga fler räddningsplankor att luta sig mot utan man är elitseriens svagaste lag och det är därför man ligger sist. Man har ett målvaktspar som känns väldigt ovist, Stefan Ridderwall har förviso spelat helt okej och han har spelat de flesta matcherna men han har inte alls växt fram som någon vägg för Timrå. Joakim Lundström en målvakt som flyttat runt en hel del och aldrig riktigt tagit chansen när han fått den även om han nu fick ett litet lyft förra säsongen. Backsidan känns inte alls trygg man har ingen riktig klippa som styr spelet och drar med sig de andra backarna i ett tryggt spel, som Pär Styf gjorde som alltid spelade rejält fysiskt. Det går fort med det systemet vi har med tre poäng varje gång man vinner, men man får inte hur många chanser som helst att haka på tåget. För det andra lagen som ligger framför en ska också tappa poäng och förlora matcher, och Modo vann efter straffar och tog en viktig bonuspoäng vilket gör att Timrå ändå ligger hopplöst sist. Så jag skulle vilja hävda att det är väldigt viktigt att Timrå är med i racet innan juluppehållet. Är läget oförändrat fram till jul, ja då kan jag garantera att det kommer spela ångestfylld kvalhockey mot lag som Örebro och Leksand i EON arena och det vet vi att det kan sluta hur som helst.

Wembley England mot Sverige stora förväntningar på matchen och vi kan väl säga så att ena laget levde upp till dessa och det andra laget inte. Ni som såg matchen vet vad jag pratar om, för er som inte såg matchen så kan jag berätta att ni missade inget. Sveriges målchanser var en hörna från Rasmus Elm som höll på att gå direkt i mål och ett misslyckat inlägg från Sebastian Larsson som höll på att leta sig in i mål. Detta säger en del om kvalitén i det svenska anfallsspelet och det är något som faktiskt gör mig lite besviken och förvirrad. Det känns som att Sverige drar ut på tiden för mycket istället för att ta vara på ytorna som uppstår under stora delar av matchen. England gjorde en felfri match man gjorde de som Sverige inte klarade av att kunna ta vara på ytorna som uppstod vid bolltapp på mitten av planen och sedan ställa om snabbt. England såg väldig bolltrygga ut och visade upp ett passningsspel av absolut högsta klass, Sverige såg stressade ut och det fanns ingen som helst struktur i spelet som helhet. Jag vet inte om den gode Ibrahimovic är tagen av allt som har skrivits om hans bok och den hetsen som rent allmänt alltid över honom men någonting är det som är fel. Han har ju sagt vid tidigare tillfällen att han inte är så intresserad av att spela några träningslandskamper utan han vill satsa allt på klubblaget för att sedan kunna vara med när det gäller. Det är möjligt att han fortfarande har den inställningen, men jag tycker är man på plats då måste man också kunna tillföra någonting till laget. Zlatan har snarare varit en belastning för det svenska landslaget än en tillgång och en stor tillgång isåfall i de här två landskamperna. Det handlar inte om resultat det är inte det jag är ute efter, men det handlar om att visa lite inställning och att kunna hitta en spelidé som man känner sig trygg med. Frågan är om Sverige har hittat det spelet eller måste man börja om på ny kula för att ta reda på, hur vill vi spela? hur ska vi spela? och vilket spel var det som gav oss ett lyckligt slut i kvalet till Polen/Ukraina. Det tar lång tid ja att få ihop ett lag och skola in nya spelare, och det är svårare att vara konstruktiv än destruktiv. Men det är ingen ursäkt för det spelet som Sverige har visat upp i Köpenhamn och i London är inte alls det jag och de flesta inte vill se. På något sätt så är man med i matcherna men ändå inte man har ingen riktig grund att stå på och det blir väldigt slarvligt spel och det får lite går som det går. Sedan förstår jag att det kanske inte är lika lätt att tända till inför en träningslandskamp i november där inga viktiga poäng står på spel. Även om det nu var en väldigt dålig publiksiffra så var det ändå 48 000 åskådare som kommit för att titta på matchen, va sjutton ta chansen och släpp loss och försök bjud till lite. Det gör mig mest besviken ikväll att Sverige inte riktigt var närvarande. Som sagt de två målchanserna var en fin skruvad hörna och ett misslyckat inlägg det säger mer om Sveriges insats än hela den här matchrapporten som ska sammanfatta Sveriges insats.

Träningslandskamp men inte vilken träningslandskamp som helst spelade ikväll. Med all respekt att åka till Minsk och spela men det finns få saker som toppar en landskamp mellan Danmark och Sverige oavsett tävlingsmatch eller träningsmatch. Första landskampen sedan 3-2 segern hemma på Råsunda mot vinstmaskinen Holland och jag var väldigt nyfiken på att se var Sverige står i detta nu. Det är alltid svårt för hur mycket spelare och tränare pratar om att man vill vinna matchen så är det ändå en svår nöt att knäcka för att hitta kicken att orka ta ut sig 100 procent. De flesta spelarna är mitt uppe i sin säsong och vill kanske inte riskera att bli skadad vilket man gör att man kanske inte tar den där extra löpningen eller går in i just den närkampen. Sverige såg väldigt tama ut och man hade svårt att hantera Danmarks höga press man blev under första halvtimmen av med bollen innan man ens hade fått den kändes det som. Stundtals så hade Sverige några bra kombinationer men de fick vi tyvärr så för sällan för att vi ska vara nöjda tycker jag. Det som gör mig mest bekymrad är att Sverige hade väldigt svårt att komma till avslut, man måste skapa mycket mer chanser än vad man gjorde för att man skulle han någon chans att vinna matchen. Zlatan då? Ganska blek insats blixtrade till ibland och visade i form av mottagningar och en del fina passningar att han är något utöver det vanliga men likadant där alldeles för sällan plockade han fram de egenskaperna. Hamrén valde att lufta lite spelare som Rasmus Elm Andreas Granqvist och Alexander Gerdnt som fick hoppa in i andra halvlek bland annat. Det viktigaste för Hamrén är nu att han är tydlig med vilka spelare han vill satsa, oavsett vilken form av ledarskap man företräder så måste man vara rak i sina beslut. Jag tycker att det har varit lite väl mycket hattande i laguppställningen och framförallt på en position nämligen vänsterbackplatsen. Behrang Safari Oscar Wendt eller Martin Olsson vem ska få spela? Vem är den som ska ta över på allvar? Den frågan måste besvaras så fort som möjligt inför framtiden. Jag personligen föredrar Martin Olsson han kommer in i varje match med mycket energi och har utvecklat sin defensiv och har bra värderingar ute på planen. Oscar Wendt känns som en ganska stabil bra spelare men han är inte ens i närheten av att få spela från start i landslaget. Safari är lite lurigare han kan ha djupa dalar men även fina toppar men han är alldeles för ojämn för att jag ska vara nöjd. Det positiva är att jag tyckte att Jonas Olsson visade att han är redo att ta steget jag tycker att han är inprincip felfri i matchen och gör en stabil insats. Det är ingen slump att han spelar vecka ut och vecka in i ett Premier League han utstrålar ett sånt lugn i sitt spel och har en väldigt fin blick av spelet. I övrigt finns det inte så mycket att anmärka på, Johan Wiland tyckte jag skötte sig helt okej målen kunde han inte göra så mycket åt. Med tanke på förutsättningarna att spela på hemmaplan som det blir för honom på Parken i Köpenhamn så gjorde han det bra. Han visade inte på någon form av nervositet eller att han skulle vara övertänd vilket alltid är en fara när man spelar matcher som är speciella för en själv. Slutligen det handlar alltså om att spela ihop det här laget och forma en grupp som jobbar mot ett och samma mål att lyckas väl i ett em-slutspel. Men då måste Hamrén vara mycket tydlig i vilka roller varje individ har så man vet sin plats och så får man agera utifrån den roll man får. Sverige må ha en Zlatan men vi har ingen Messi, för att Sverige ska vara framgångsrika då måste det starka svenska kollektivet träda fram precis som det gjorde mot Holland. Det är då Sverige är som starkast och då kan vi slå vilket lag som helst. Men vet inte varje individ i gruppen sin roll då blir det väldigt svårt att nå bra resultat. Zlatan blir väldigt viktig i sin roll som lagkapten i att inte skicka gester som kan vara kontroversiella, för frågan är vad sänder det för signaler till resten gruppen?

Det går ju inte att undvika att tycka till om det som årets elitseriehockey har handlat mest om. Tacklingarna såklart, vad som är rätt och vad som är fel att göra det är den frågan vi ställer oss och hur ska man varje situation bedömas. Jag får en känsla av att detta är ett så onödigt problem som inte borde existera. Här är det till skillnad från fotbollens problem med huliganismen ett problem som går att lösa ganska snabbt. I grund och botten så handlar spelet ishockey om att göra allt för att vinna det ska göra ont att spela hockey men på vilket sätt?. Den balansgången är svår att anpassa sig till, det har den alltid varit men det är i höst det har spårat ut fullständigt. Jag vet inte hur många incidenter som har inträffat med tacklingar mot huvudet tacklingar från the blind side och så vidare och det är inte bra. Och hela den här debatten som vi nu har fått har handlat om hur kännbart straff det ska bli för spelare som går över gränsen. Jag kan säga såhär att jag tycker det är dags att man sätter ner foten och försöker vara lite strängare och tuffare helt enkelt. Den tacklingen som Sebastian Karlsson delade ut på Magnus Kahnberg i gårdagens match mellan Frölunda och Linköping var bland de grövsta jag har skådat den här säsongen. Men om vi ska försöka nyansera detta lite så tror jag inte att det finns spelare i vår elitserie som medvetet går in för att skada någon det måste vara vår utgångspunkt. Olyckor sker det går så fort det är högt tempo och saker sker ibland rent spontant i farten. Men om vi bara ska gå in på Sebastian Karlssons tackling på Kahnberg så tycker jag att det ska vara ett kännbart straff en lång avstängning. 10 matcher tycker jag personligen är en rimlig längd på avstängningen, jag vet att andra vill se ett ännu hårdare straff och det är möjligt jag har full respekt för dom som tycker det. Men detta är egentligen saker som vi inte ska behöva prata om och lägga fokus på. Jag tycker att den här hösten har bara handlat om det som jag tar upp här än själva spelet ishockey och det är synd. Det här kanske inte löser hela problemet men jag tycker att det här kan vara en intressant poäng att ta upp. I NHL så vet alla spelare att åker du runt på isen och spelar fult och ligger på gränsen och om du sätter in en väldigt ful tackling och skadar någon så får du betala för det. Jag tycker man skulle kunna pröva med att lätta lite på fighterna och då gör man sig av med energi, det är ett ärligt slagsmål och båda kan försvara sig mot det. Ärliga slagsmål där båda spelarna står upp för sig själva och för sitt lag renderar mindre skador än om du kör på någon i ryggen som inte är beredd på det. Sedan behövs det föras samtal om att man måste visa varandra mer respekt. Tacklingar är en del av spelet och de är det som personifierar sporten ishockey framförallt men det får inte gå till överdrift som det har gjort i höst för då är vi illa ute.

Full omgång i kvällens elitserie men den matchen som jag valde att fokusera på var länsderbyt i Övik mellan Modo och Timrå. Två pressade lag i stort poängbehov och stor press på hemmalaget framförallt, då det har varit väldigt mycket upp och ner och en del viktiga poäng som slarvats bort på slutet gjorde att detta var en nyckelmatch. Det här var en match med många ansikten där Timrå var bättre under stora delar av den första perioden och man spelade precis som man brukar göra på bortaplan. Hårt jobb man ligger och lurar i vassen och sedan hugger man som kobror när man får chansen och är väldigt effektiva när chansen dyker upp. Ett mer frustrerat hemmalag fick vi se ju längre matchen led och inte blev det bättre av att Timrå från ingenstans gjorde 0-2 när Modo var lite på gång. Men sedan skedde det som kan vara vändpunkten för Modo, man vek inte ned sig utan man körde vidare på den inslagna vägen och till slut fick man också utdelning ett litet skitmål men det är precis såna mål som ett lag i motgång behöver. Modos självförtroende ökade och man ökade på både de och målproduktionen då man gjorde både 2-2 och 3-2 genom Morten Madsen och Mika Hannula. Hannula en spelare som har varit väldigt nyttig för Modo och av allt att döma ser han ut att lämna klubben, det blir en väldigt tuff utmaning för Modo att ersätta honom. Återigen hamnar Modo i en situation då det blir en omsättning i spelartruppen mitt under pågående säsong, det har knäckt dom tidigare säsonger frågan är om de klarar av att hantera förlusten av Mika Hannula. I tredje perioden blev det inte mycket till spel Modo var lite mer försiktiga medans Timrå sökte en spelmodell för att försöka pressa tillbaka Modo för att få in 3-3 men man lyckades inte. Istället så uppstår det ytor bakåt som det alltid blir när ett lag trycker på, Niklas Sundström hittade Per-Åge Skröder och honom ska man inte låta komma fri med målvakten då hamnar pucken i mål 99 gånger av 100. Modo vann det här länsderbyt med 4-2 och det var 3 väldigt viktiga poäng för hemmalaget. Nu fick man hålla undan och inte tappa en ledning i slutet av matchen och man gjorde en bra prestation efter att Timrå tagit tag i matchen från början och skaffat en 2-0 ledning. Men Modo visar en otrolig styrka och karaktär genom att komma tillbaka och vända matchen, det här behövde Modo och framförallt det här behövde Ulf Samuelsson tränare i Modo som nu kan jobba vidare i lugn och ro. Timrå saknar ett grundspel att luta tillbaka sig mot när de blåser på toppen. Man har varit framgångsrika på bortaplan tidigare och just i Övik har man tagit skalper förut men ikväll lyckades man inte hitta ett sätt att vinna helt enkelt. Timrå har ett stort berg att bestiga och man har inte ens bestigit hälften av detta berg. Per-Erik Johnsson är en väldigt bra tränare men han har vridit och vänt på varje sten men ändå så når inte Timrå resultat. Det som är mest oroväckande för Timrås del är målvaktsparet då jag tycker det är ett väldigt ojämt målvaktspar som man ställer upp med den här säsongen. Stefan Ridderwall har fått nöta mycket bänk i Djurgården, och Joakim Lundström har haft en krokig och dalande karriär där han inte någon gång har fått det att lossna. Det är ju en chansning men Ridderwall har spelat det flesta matcherna och det visar väl att det är han som måste spela över sin förmåga när det bränner till när laget ligger illa till i matcherna. Modo tog ett litet steg till på vägen men har en lång väg kvar att gå om man ska nå sitt mål vilket är slutspel. Timrå har ett helt berg att bestiga, och man står inför en väldigt tuff vinter då varje poäng blir väldigt viktig. Nu ser det ut som att man tvingas sälja Ilkka Pikkarainen på grund av ekonomin, och det är ju väldigt kontraproduktivt för hela klubben.