sportviktorn

 

Nu när det är mindre än en vecka kvar tills vi går in i 2014 så tycker jag att det passar alldeles utmärkt att försöka summera det gångna året i sportens värld. Givetvis så går det inte att plocka med precis allt. Men jag har lite händelser som jag minns alldeles extra som har gjort mig riktigt varm i hjärtat och sedan så minns jag tillbaka på saker som har gjort mig riktigt sorgsen.

 

 

Om jag då tar och börjar med något som har gjort mig riktigt ledsen och upprörd så var det de uppgifter som läckte ut för inte så längesen. Det handlar om hockey och våran kära Elitserie som vi tycker så mycket om. Hade jag inte varit någon lekman i sammanhanget så hade jag väl åkt på böter vid det här laget för numera så heter det ju som bekant SHL. Men om ingen tar illa upp så väljer jag att säga Elitserien, det kommer alltid att heta Elitserien för mig. SHL vad är det för trams? Otroligt barnsligt. Men uppgifterna som läckte ut handlade om att Elitserien planerade att slopa kvalserien och dessutom dela ut så kallade wildcards till klubbar som då anses vara mer populära än andra och som borde spela i högsta serien. Det har funnits en debatt som har pågått sedan uppgifterna läckte ut om Elitserien faktiskt ville stänga ligan eller bara dela ut wildcards. Enligt min uppfattning så var det solklart vad pamparna var ute efter. Om man nu ville slopa kvalserien då tar man bort möjligheten att spela sig upp i Elitserien om man nu inte gör om systemet där direktuppflyttning införs och jag har inte hört någon komma med det förslaget. Alltså så ville man på riktigt stänga Elitserien. Svensk idrott för mig är där de mindre klubbarna med de små resurserna mäter sig med de stora giganterna. Det tydligaste exemplet tycker jag har varit Växjö och det är det som jag skulle vilja lyfta fram i den här debatten. Jag tror även att ni som inte riktigt är en del av hockeyfolket har koll på att Växjö en gång i tiden har varit ett lag som huserat i de lägre divisionerna. Växjö har faktiskt varit nere i Division 4 och kämpat. Sedan har laget jobbat sig uppåt i seriesystemet och under 8 säsonger i Hockeyallsvenskan så byggde laget upp någonting riktigt stort och våren 2011 så tog man det där historiska steget upp i Elitserien. Hade det systemet som kostymnissarna ville införa funnits inför säsongen 2010/2011 så hade Växjö aldrig varit i Elitserien. Jag är stolt över att vi i Sverige har ett system där man spelar i den serie man förtjänar. Jag kommer alltid att ha den åsikten att åker man ur så åker man ur så får man skylla sig själv då har man förtjänat det då får man börja om från början igen. Likadant åt andra hållet, går ett lag upp i en serie så har laget gjort det av en anledning då har man också förtjänat det. Sedan kan jag tycka att vissa lag är coolare och häftigare än andra men det är en helt annan femma. I Sverige så spelar vi om saken, vi spelar för att ta oss upp i seriesystemet. Bara för att man har en fet plånbok så ska man inte få något förbannat wildcard. Det där med att tillexempel Djurgården och Malmö skulle få gratisplatser till hockeyns finrum var bland det mest dummaste och sjukaste som jag har hört. Jag förstår verkligen inte grejen varför "vi" i Sverige är så otroligt kåta på att kopiera USA och amerikansinera oss när det gäller seriesystemen i lagidrotter. Tack och lov så blev det stora protester från otroligt många supportrar, som jag uppfattade det så var det väl inte någon från Elitserien eller Allsvenskan som tyckte att detta var ett bra förslag. Om man har otroligt mycket pengar på banken men inte lyckas ta sig upp i hockeyns finrum så får man skylla sig själv, då ska man inte få någon gratisplats för att man råkar heta något mycket häftigare och kommer från en storstad. Kära kostymnissar tillika hockeypampar, är det så svårt att förstå?

 

 

 

En annan grej som har gjort mig ganska sorgsen under året är att vårt kära fotbollslandslag inte kvalificerade sig till VM i Brasilien. Såhär med lite perspektiv till det hela så var det väl förvisso inte så konstigt att Sverige inte tog sig dit. Att Sverige skulle gå till VM var väl en sak det lät på inför playoffspelet inte helt omöjligt. Men när vi fick Portugal som motståndare så fick jag en helt annan uppfattning. Sverige skulle alltså gå till VM på bekostnad av Portugal. Portugal har ett så pass bra lag att man har chansen att gå till VM semifinal, ja kanske till och med final. Jag tror att Portugal tillsammans med Tyskland är de nationer som kan utmana Brasilien och Spanien på allvar om guldet. Det var givetvis för mycket begärt att Sverige skulle slå ut denna gigant. Portugal har en av världens bästa fotbollsspelare att tillgå och då kan man genast vända på steken och komma med argumentet "Ja men det har ju Sverige också". Men om man tittar på helheten så är Portugal ett mer komplett lag än vad Sverige är. Vi får inte heller glömma att Sverige vid flera tillfällen var riktigt illa ute under resans gång fram till playoffspelet. Spelar man 0-0 mot Irland hemma och inte lyckas köra över Färöarna vare sig det är hemmaplan och eller bortaplan ja då undrar jag om man överhuvudtaget har i VM att göra. Jag kan på ett sätt känna att det måste finnas någon mening med att avancera till ett stort mästerskap. Jag tror med handen på hjärtat att hade Sverige tagit sig till Brasilien så hade det lika gärna kunnat blivit 2 förluster i inledningen och sedan var det respass redan innan sista gruppspelsmatchen. Det här är bara spekulationer, det går såklart inte att veta någonting om man inte är där men jag tror att Sverige hade fått det otroligt tufft i VM oavsett vilka lag man hade fått möta. Med det försvarsspel som Sverige visade upp vid flera tillfällen under kvalspelet så vet jag inte om jag hade velat se Sverige i VM, så om jag för en gångs skull får vara riktigt bitter så kanske det var lika bra att Sverige inte gick till VM. Min huvudtes i det här ämnet är att jag är riktigt orolig för svensk landslagsfotbolls framtid. Zlatan Ibrahimovic kommer förmodligen att sluta i landslaget efter ett eventuellt EM slutspel 2016. Jag känner att den dagen Zlatans spelarkarriär når sin livslängds slut då blir det ju helt tomt. Förutom denna fantastiska spelare vad har vi då att tillgå? Övriga spelare i landslaget är absolut helt okej och håller utan tvekan på den nivån att de ska spela i landslaget men de är ju långtifrån några riktiga världsstjärnor. Jag är riktigt orolig för framtiden, det känns som att Sverige mycket väl kan bli "Nya Ungern" och då kan ni själva ta reda på hur det har gått för Ungern. Får vi inte fram en ny riktigt världsstjärna som kan mäta sig med de riktigt stora giganterna så kan det mycket väl dröja länge innan vi ser de svenska fotbollsherrarna i ett mästerskap igen. Jag hoppas att jag har fel.

 

 

En sak som jag minns allra starkast från sportåret 2013 är det mycket tragiska som hände den 2 maj då AIK-målvakten Ivan Turina mycket plötsligt och helt oväntat gick bort i sömnen. Jag minns det som igår, jag surfade in på fotbollskanalen på förmiddagen och möttes av rubriken "AIK MÅLVAKT HITTAD DÖD IMORSE". Det var inte alls svårt att beröras av det som hände. Ivan Turina var en fantastiskt bra målvakt och en otroligt ödmjuk person som alltid satte laget i första hand. Att han dessutom förlängde kontraktet inför säsongen tyder ju på att han var väldigt viktig för AIK och att han hade presterat bra fotboll i klubben. Och visst så har han betytt otroligt mycket för AIK. Han kom till klubben i maj 2010 då AIK led av målvaktskris, guldhjälten från 2009 Daniel Örlund hade lämnat för spel utomlands och den tilltänkte förstemålvakten Tomi Maanoja lyckades inte prestera tillräckligt bra för att han skulle få fortsatt förtroende. Mohammed Bangura var givetvis en stor faktor till att AIK redde ut den katastrofala starten på den säsongen men när Ivan Turina klev in mellan stolparna då blev det bättre. Med sin rutin så tillförde han lugn och stabilitet till AIK:s backlinje och vi vet alla hur det gick för AIK säsongen därpå. Jag upplever att det supportrar emellan existerar en del hat, man ska håna och skrika fula saker till varandra och en del vill ta ett steg längre och tycker att man ska slå någon annan på käften för att personen råkar hålla på ett helt annat lag. Men jag är otroligt stolt över den här förbrödringen som uppstod efter Ivan Turinas bortgång. Denna förbrödringen över klubbgränserna är något som man bara kan vara otroligt tacksam för. Det låg halsdukar på AIK:s träningsanläggning dagen därpå från de flesta allsvenska klubbar och även klubbar från övriga Europa. Det är klart att det är symboliska handlingar och denna förbrödring bekräftade tack och lov ännu en gång att livet är viktigare än lagtillhörighet. Det var otroligt skönt att se hur kärleken strömmade över AIK och att hela fotbollssverige ville dela sorgen med alla som är involverade i AIK. Mitt främsta Ivan Turina minne är den där makalösa räddningen han gjorde i derbyt 2011 på tilläggstid, en helt fantastisk enhandsräddning. Den går att se om och om igen. Men denna förbrödringen över klubbgränserna är nog mitt starkaste minne ifrån det gångna sportåret och hur AIK som lag lyckades hantera situationen på ett förträffligt sätt. Att AIK lyckades behålla fokus och spela till sig en 2:a plats i Allsvenskan är nästan en bragd med tanke på vad laget fick gå igenom. Ivan Turina, när matchklockan slår matchminut 27 då kommer det att kännas i kroppen. För resten av mitt liv när klockan slår matchminut 27 så kommer jag att tänka på dig.

 

 

 

Alexander Gustafsson är ett namn som kanske inte är så jättekänt för allmänheten. Han sysslar med världens mest växande idrott bland ungdomar, nämligen MMA. Och jag tänkte bara lite kort beröra att "The Mauler" gick en match om VM titeln i lätt tungvikt mot regerande mästaren Jon "Bones" Jones. Han förlorade visserligen matchen och på så sätt så kanske det inte är något positivt minne från året. Men jag tycker ändå att det här är något som är värt att komma ihåg. Alexander visade att Sverige är duktiga på att få fram bra MMA-fighters också. Och att han stod upp så pass bra som han gjorde och under vissa delar av matchen hade Jones på fallrepet ett tag det är otroligt imponerande. Jag ville egentligen bara tacka Alexander Gustafsson för att han gav mig en av de häftigaste MMA-matcher som jag har sett. Att han inte blev nominerad till Jerringpriset det tycker jag är parodi, visst jag är lite part i målet här men det tror jag allmänheten kan skriva under på att han borde ha varit nominerad. Men det här visar att den här sporten är trots allt inte lika folklig som tillexempel fotbollen även fast MMA som sagt är världens mest växande idrott. Men i varje fall, tack Alexander för att du gav Jones en rejäl match.

 

 

 

2013 har varit ett riktigt bra hockeyår. Jag skulle vilja lyfta fram juniorkronorna och Tre Kronor som verkligen presterade på topp. Juniorkronorna inledde året med att ta sig till VM final efter en rafflande match mot hemmanationen Ryssland. Straffar fick avgöra och den som blev stor hjälte tillsammans med målvakten Niklas Lundström var Sebastian Collberg. Det var bland de mest fräcka straffarna som jag har skådat. Han glider in med bra fart och lyfter upp en backhand rakt upp i nättaket och pucken fastnar där så det tar ett tag innan vi fattar att det är mål. Men sedan så sträcker Collberg ganska snabbt armarna i luften och då förstod jag att det måste ha varit mål. Att vara så kylig i ett avgörande läge som detta var det är otroligt imponerande. Sverige lyckades inte försvara sitt guld från 2012, i finalen så blev lite för svåra. Men det var ändå starkt av Sverige att man lyckades ta sig till en final igen. Förväntningarna på juniorkronorna blev oerhört stora efter den där fantastiska bedriften i Kanada 2012 då man besegrade Ryssland i finalen med 1-0 efter förlängning. Det är inte världens lättaste uppgift att hantera när förväntningarna och det yttre trycket stiger. Jag tyckte att det var en fantastisk prestation att ta sig till final en gång till och ge sig själva chansen att försvara guldet. Att förlora mot USA i de här sammanhangen är ingen skam, USA har under ganska lång varit ett väldigt dominerande lag på J18 nivå tillexempel och man har en mycket stark generation på gång. Så vi kan väl summera det hela med att året för juniorkronorna blev ett ganska lyckat år. När det gäller Tre Kronor så blev det ett lyckat år till slut. Pär Mårts hade under en tid fått en hel del kritik och efter att Sverige blivit utslagna av Tjeckien i kvartsfinalen i VM 2012 så var det en del som ville se Mårts avgång. Därför var ju pressen på Sverige och Mårts i synnerhet väldigt stor inför årets VM. Jag tror att det till och med var i första matchen som vi förlorade mot Schweiz och då drogs säkert snaran runt Mårts ännu hårdare. Nu visade det ju sig att Schweiz hade ett ganska bra lag under just den här turneringen men det visste vi ju inte då, så det var givetvis ett stort fiasko att förlora mot Schweiz enligt många. Men Sverige har av tradition varit oerhört skickliga på att vända på steken när det kommer till skarpt läge och att kunna bära med sig den känslan att man har klarat av det förut den är enormt viktig att ha med sig i bagaget. Med facit i hand så var det rena drömmen att få Kanada i kvartsfinalen, för jag tror aldrig jag har varit med om att ett svenskt landslag i hockey varit så nederlagstippat som Sverige var inför den där kvartsfinalen. Men med facit i hand så var det perfekt att få Kanada i kvartsfinalen. Och Sverige fick ihop helheten till slut och med bröderna Sedin i högform så kunde det ju bara sluta på ett sätt. Jag tror aldrig jag har sett 2 spelare gå in och vara så dominanta i ett VM, det var otroligt häftigt att se. Det här VM:et var turneringen då Sedinarna visade att de lirar inte alls bara sarghörnshockey utan de visade att de är otroligt spelskickliga och att det garanterat kommer att leverera poäng när de får förtroendet. Men mitt starkaste minne från årets hockey VM är ändå Fredrik Petterssons straff mot Kanada, hur han bara glider in och krånglar inte till det utan skickar upp ett slagskott i krysset. Att våga göra en sån grej i ett sånt skarpt läge, det är helt sjukt det är nästan så att man får nypa sig i armen när man ser straffen nu i efterhand.

 

 

 

Och den sista grejen som jag kommer att tänka på när vi summerar året om vi pratar fotboll så är det sommarens Confederations cup. Neymar bjöd oss på en hel del snygga mål men det är ändå inte det som jag mest kommer att komma ihåg ifrån den turneringen. Det jag minns bäst från sommarens Confederations cup är Brasilien uppvisning mot Spanien i finalen. Spanien, den största lagmaskinen som jag någonsin har skådat under de åren som jag följt fotbollen blev helt utspelade av det nya unga hungriga Brasilien. Jag trodde helt ärligt att det inte gick att rubba Spanien, jag var helt övertygad om att Spanien skulle besegra Brasilien. Men Brasilien spelade ut spanjorerna fullständigt och det sjuka är att det är inte några stora ord som jag tar till utan det är ren fakta. Det som jag blev mest glad över att se var att Brasilien använde helt rätt taktik för att rå på denna gigant. Holland försökte i VM finalen 2010 att grisa hem segern genom att begå rena överfall på Spaniens spelare, det fungerade uppenbarligen inte. Brasilien valde en helt annan variant, man valde att inte ge Spanien en sekunds vila med bollen. Man tillät helt enkelt inte Spanien att spela sitt bollhållande spel. Brassarna var som bålgetingar och jag har varit ganska bitter och pessimistisk över brasiliansk landslagsfotboll. Jag har tyckt att det är inte samma härliga Brasilien som vann VM guld 2002 i Japan/Sydkorea. Men när jag såg brassarnas överkörning av Spanien den här sommaren så fick jag lite sköna vibbar från just VM 2002. Allting stämde, vilket flyt och vilket spel det var riktigt roligt att se. I och med den här utskåpningen så växer Brasilien givetvis ut till en stark kandidat till att utmana om guldet i sommar.

 

 

Den absolut sista grejen som jag vill ta upp som jag minns ifrån sportåret 2013 är det som hände i söndags. Den 22 december så skrev Brasiliens handbollstjejer historia då laget tog sitt allra första VM guld. Brasilien känns både på herr och damsidan som ett lag som ligger någonstans mittemellan de större nationerna och de sämre nationerna. De har inte riktigt varit beredda att ta det där stora steget och vara med och slåss om medaljerna. Jag ska inte ljuga jag har definitivt inte följt brasilianskornas väg till det här guldet enda från start till mål. Men uppenbarligen så har de någonting riktigt stort på gång. Och går man igenom en VM turnering obesegrade då kan det inte bli mer rättvist, då är man världsmästare helt enkelt. Och jag blev väldigt imponerad av att man på ett sånt övertygande sätt lyckades slå ut en av de riktigt stora nationerna i form av Danmark.  27-21 tror jag slutresultatet skrevs till och det är bara att lyfta på hatten, det är riktigt övertygande. I finalen så fungerade inte skyttet i ärlighetens namn så värst bra, men tack vare ett heroiskt försvarsspel och en fantastisk lagmoral så vek brasilianskorna inte ner sig och lyckades ta hem det där historiska första VM guldet. Det här skapar givetvis ett stort intresse kring det här landslaget i Brasilien där det ju som bekant finns en viss sport som jag tror går före allt annat. Jag känner också att när ett sydamerikanskt lag vinner VM guld i handboll och dessutom möter Serbien i finalen, då har verkligen handbollskartan ritats om. Jag tycker att det är riktigt kul, för handboll är en av de roligaste sporter som finns och det är förbannat kul att det inte är samma mästare varje gång. Jämför detta med en sport som bandy där man kan döpa om bandy VM till Sverige och Ryssland. Och på damsidan så har det väl känts som att handbollen är på väg lite åt det hållet också i och med att Norge inför det senaste EM:et hade 4 raka guld. Men nu besegrade Montenegro Norge i finalen och nu vann Brasilien sitt första VM guld mot Serbien som också dom var i sin första VM final. Handbollskartan har ritats om och det känns riktigt kul att sporten är på väg att bli mer bred, det är mer än välkommet det är bara positivt.

 

 

Det är så jag vill summera sportåret 2013.