sportviktorn

 

Då mina vänner så är det dags för mig att tycka till om film igen. Jag är ju som bekant en stor fantast av drama men den här gången har jag kanske lite otippat gått och sett Rush. Och den innehåller en hel del brum, brum om ni förstår vad jag menar. Jag har egentligen haft noll pepp inför den här filmen, jag har sedan jag hörde talas om den inte haft något som helst intresse av att se den. Men så var det ändå någonting som lockade och jag valde att gå och se den.

 

 

Till att börja med så ska jag säga att jag är en person som skiter totalt i motorsport och bilar överhuvudtaget. Jag avskyr att se på Formel 1, jag tycker att det verkligen är bland det absolut tråkigaste som man kan göra. Att se på Formel 1 race är som att se målarfärg torka ungefär. Och jag satte mig ner i salongen och förväntade mig en film som bara skulle vara lite lättsam popcornunderhållning och som bara rann av en och som mest var en axelryckning. Och vad händer?. Istället får jag mitt livs bioupplevelse. Jag tycker att Rush är helt fantastisk. Att filmer bygger på en sann historia är en beskrivning som används väldigt slarvigt. Det finns massor med filmer som har inspirerats av sanna historier och så har man kryddat på lite extra i själva storyn. Men av det jag har hört och läst så är Rush väldigt trogen den sanna historien om Formel 1 förarna James Hunt och Niki Lauda. Rush handlar då kortfattat om James Hunt och Niki Laudas rivalitet och relation. Den handlar om hur de psykade varandra och försökte sänka varandra utanför racingbanan. Filmen visar hur de betedde sig både på och utanför racingbanan. James Hunt är då en playboy det är mycket alkohol det är mycket kvinnor med i bilden, medan Niki Lauda är mer den tillbakadragne och är mer fokuserad på racen så uppfattade jag det som i alla fall. James Hunt hade ett stormigt förhållande och äktenskap som tog slut ganska kvickt. Medan Niki Lauda hade en fru men hans fokus var hela tiden på tävlingarna. En utav de absolut bästa grejerna med Rush är att man som tittare känner en sån oerhörd närvaro. Filmen är väldigt häftigt gjord och filmad från alla möjliga vinklar. Det är närbilder på avgasrören det är bilder inifrån hjälmen och det är till och med bilder inuti motorn att man kan se ventilerna inne i motorn som rör sig och det är så jäkla häftigt. Jag är verkligen inte någon supporter av bilaction, jag tycker att det kan bli ganska tröttsamt att titta på. Men i det här fallet så köper jag bilactionscenerna fullt ut. Och visst det här är en film som till stor del handlar om Formel 1 och då är det naturligt att den innehåller många racingscener. Men jag tycker inte att de blir tröttsamma, jag tycker att det blir riktigt intressant att kolla på. Jag satt verkligen i salongen och bara njöt av dessa enormt bullriga bilactionscenerna. Och det är ju helt magiskt att jag av alla sitter och är helt såld på bilactionscener när jag i grund och botten är väldigt anti mot just det. En annan grej som jag skulle vilja lyfta fram är att jag är helt engagerad i James Hunt och Niki Laudas öden. Det finns jättemånga filmer som erbjuder en de tråkigaste av karaktärer som jag inte bryr mig det minsta om. Men i det här fallet så sitter jag verkligen och är riktigt orolig för hur det ska gå för både Hunt och Lauda när de är ute och kör på racingbanan. Och jag gillar verkligen att dessa två herrar är varandras motsatser, sedan om det var så i verkligheten eller inte det kan jag såklart inte yttra mig om men jag gillar verkligen att de var varandras totala motsatser i filmen. Men jag tycker väldigt mycket om dessa två karaktärer. Jag fick stundtals lite faderskänsla för dom. Som i slutscenen när det är dags för säsongens sista race i ett riktigt skitväder så satt jag och tänkte "Ta det försiktigt nu". Och det är inte ofta jag sitter och engagerar mig så mycket i filmkaraktärer att jag sitter och tänker den typen av tankar. Detta säger en hel del om att Rush är en väldigt bra film. Skådespeleriet är helt fantastiskt. Deras tugg när de stöter på varandra i samband med race tycker jag är helt klockrena. Under filmens gång så var jag lite orolig för att dramabitarna inte riktigt skulle fungera. Att när det skulle bli lite mer allvarigt och inte handla så mycket om Formel 1 så trodde jag att filmen skulle dippa något och dra ner betyget. Men jag tycker att dramabitarna funkar alldeles utmärkt. Jag är utan tvekan lika engagerad kring vad som händer utanför racingbanan som jag är engagerad kring det som händer på racingbanan och det är ett stort plus. Det finns ju en risk att racingscenerna är det stora och filmens guldögonblick och sedan fyller man ut det med rätt så kassa dialogscener som man inte köper för fem öre. Men jag hade verkligen inga problem med drambitarna. Och det finns verkligen några starka dialogscener både mellan James Hunt och hans fru och mellan Niki Lauda och hans fru.

 

 

Jag tycker att Rush är ett mästerverk. Det är en otroligt fascinerande sann historia som jag verkligen engagerar mig i. James Hunt och Niki Lauda avskydde verkligen varandra på racingbanan, de satt verkligen inte och drack kaffe tillsammans direkt. Men trots att de hade ett tydligt agg mot varandra så fanns det ändå en respekt dom emellan. Och jag tycker att scenen inför det sista racet i ösregnet i Japan när Lauda i stort sätt har kommit tillbaka efter den där fruktansvärda olyckan, Hunt kunde ju valt att psyka honom ännu mer och säga något riktigt vasst till honom precis innan de ska köra iväg. Men han bara höjer handen mot honom, som en riktig lycka till hälsning och Lauda gör samma sak tillbaka. Och den scenen tyckte jag var jättefin, för den betonade verkligen att trots att de avskydde varandra och att de var den tidens kanske bittraste rivaler så fanns det ändå någon form av hatkärlek. Om man bara lite löst har hört talats om Rush så kanske man tror att det här är en film enbart för killar. Jag hävdar att det här verkligen inte är en film enbart för killar utan jag tycker att tjejer också kan gå och se Rush. Visst filmen är väldigt macho, men den innehåller verkligen inte bara bullriga actionscener utan det kryllar av dramabitar i den här storyn. Slår man ut det så är det ett faktum att actionscenerna inte är särskilt långa, utan det är precis lagom med actionscener. Rush har den perfekta mixen mellan drama och action. Och filmen handlar inte bara om Formel 1, utan den handlar också om James Hunt och Niki Laudas relation och hur de under den här tiden betedde sig på racingbanan. Rush är en film om rivalitet och hatkärlek och det är känslor som jag tror vi alla kan relatera till.

 

 

Jag ger Rush högsta betyg jag ger den 5 av 5 faktiskt. Jag tycker att den är totalt felfri. Jag fick en Chris Hemsworth som var briljant och jag fick en Daniel Brühl som gör sitt livs roll. Jag bjöds på ett actiondrama som verkligen trycker på alla mina knappar. Jag satt verkligen i salongen och bara njöt i 2 timmar och 3 minuter. Inte under någon minut eller sekund satt jag och började titta på klockan eller tänkte på om jag skulle passa på att ha råd att missa någonting genom att gå på toa. Jag satt helt fastklistrad och var helt såld på storyn. Jag älskar actionscenerna jag älskar dramabitarna, jag är helt engagerad i Hunt och Laudas öden. Och mot slutet så fick jag faktiskt lite ståpäls, det var riktigt mäktigt. Så jag rekommenderar verkligen att gå och se Rush på bio, det är verkligen en biofilm. Biljetten är värd varenda krona. I Rush fick jag mitt livs bioupplevelse och tveklöst årets bästa film jag sett hittills. Ron Howard kan slå sig för bröstet han har gjort detta jättebra som regissör. Snacka om mästerverk.