sportviktorn

 

Nu ni mina damer och herrar. Det har blivit dags att tycka till om film igen. Vi ska förflytta oss till Allvaret. Som då ligger på Öland kanske ska tilläggas ifall det finns några som inte hängde med på geografilektionerna. Och det är där som dramathrillern Skumtimmen utspelar sig och den bygger på Johan Theorins bok. Själv är jag inte det största fanet av böcker och framförallt inte deckare. Det finns några få fiktiva berättelser jag har läst men annars så läser jag bara faktaböcker. Så det blir då ingen jämförelse med boken utan jag kan bara tycka till om filmen.

 

Huvudkaraktären i berättelsen är Julia. Hennes 5-årige son Jens försvinner under mystiska omständigheter från hennes föräldrars gård någon gång på 1970-talet. Nu har det gått 20 år och Julia är tillbaka på Öland därför att gården ska säljas. Och Julia har aldrig riktigt förlåtit sin pappa för att han lämnade Jens ensam med mormor. Julia vill helst bara glömma det som har hänt och hon försöker gå vidare i livet. Men hon vill samtidigt veta vad som egentligen hände med hennes son. Och hennes pappa har själv grävt lite i mysteriet och han har en teori om att en mytomspunnen mördare kan ha varit inblandad. Haken i den teorin är att denna mytomspunne mördare har varit död innan Jens försvann. Eller?

 

 

Sådana här filmer är ju verkligen inte lätta att sitta och recensera. Spontant känner jag att filmen kanske är värd ett högre betyg eller kanske till och med ett lägre betyg. Jag återkommer till betyget. Men jag känner att jag måste nästan sova på det för att kunna ge ett riktigt uttalande om Skumtimmen. Men jag måste ändå säga att jag är besviken på herr Daniel Alfredson. Jag hade hoppats att Skumtimmen skulle vara mer spännande än vad den faktiskt var. Jag hoppades att den skulle sticka ut jämfört med alla tröttsamma TV-deckare som Beck och Wallander som jag ärligt talat tycker att de flesta av de filmerna håller en medioker nivå. Det finns ingen riktig spänning och puls riktigt. Jag tycker inte att det finns någonting som för historien framåt riktigt. I en bra deckarthriller så ska det finnas någonting som ändå pirrar i magen lite, mestadels så är det helt dött tyvärr. Det finns dock några få moment där jag satt och var lite nervös och spänd på vad som skulle hända. Som när Julia ensam ger sig in i ett öde hus, då började mitt hjärta att slå lite fortare. Då fick jag den här känslan att nu kan vad som helst hända. Och när Julia backar tillbaka med bilen och börjar gå mot huset så var det nästan så att jag ville ställa mig upp och ropa "Gå inte in där för i helvete". Skådespeleriet är faktiskt ganska bra. I de flesta TV-deckare så kan jag tycka att skådespeleriet är ganska trött och det gör inte att man blir särskilt engagerad som tittare. Och Lena Endre som jag nästan sett lite för mycket av efter alla Wallanderfilmer där hon spelar Wallanders chef, den rollen är ju rätt så enkel att göra får vi väl ändå lov att säga. I det här fallet så tycker jag att hon får lite mer att bita i. Jag tycker att Lena Endre nästan är filmens behållning, hon gör riktigt bra ifrån sig. Som tittare så känner man verkligen för Endres karaktär Julia. Jag kunde verkligen lida med henne och känna ångest över att hon i så många år har levt i en ovisshet om vad som kan ha hänt hennes son. Det tror jag vem som helst kan sätta sig in i hur det skulle vara att leva i en ständig ovisshet om något som har hänt för många år sedan. För det är som ett stort sår som man inte kan se, utan det sitter inuti huden och det vill aldrig läka. Det läker aldrig förrän man får reda på sanningen. Nu har jag berömt lite och nu börjar jag glida in ännu mer på det negativa bitarna då. Jag tycker som sagt att den här berättelsen inte är så rafflande och spännande. Det är möjligt att boken var riktigt spännande det kan jag inte yttra mig om men filmen lyckas inte riktigt fånga in mig i ett fast grepp. Jag sitter inte på helspänn och bara funderar på nästa minut nästa scen vad är det som ska hända sen. Sedan är jag en person som inte riktigt uppskattar filmer som erbjuder en att tänka mer själv än att filmen mer berättar vad som händer eller har hänt. Jag vill gärna på ett så tydligt sätt som möjligt få förklarat för mig vad är det karaktärerna säger och vad är det som händer i berättelsen, det är grunden för att jag ska tycka om en deckarthriller. Skumtimmen är med facit i hand efter att ha sett filmen inte en historia som är för invecklad för att man ska kunna köpa den. Men under filmens gång så blir det lite för mycket pusselbitar som ska läggas ihop. Och jag känner att det blev lite för mycket för min del, jag hade väldiga problem under första timmen att verkligen få grepp om vad är det som egentligen händer. Det är en hel del karaktärer som ska introduceras och det finns en tillbakablick från Kuba som jag tycker funkar sådär. Jag tycker inte att den tillbakablicken tillför så mycket till filmen, även om det knyts samman mot slutet så kändes det som att det var en liten sidostory. Det var först när de var nutid på Öland som jag satt och fokuserade på vad som hände. Men jag tror nog att det här är mer personligt vad jag känner. Är man en person som är skicklig på att tänka själv och kunna likt en mästerdetektiv räkna ut saker och ting och lägga ihop ett pussel då tror jag man uppskattar filmen mer. Men jag ska vara ärlig att säga att ju närmre slutet vi kommer så är storyn inte så invecklad. Och nu vänder jag tillbaka lite mot det som jag tycker är bra med Skumtimmen. Det blir ganska enkelt mot slutet. Jag ska inte säga hur allting hänger ihop för då blir det spoilers men så mycket kan jag säga att det är inte för många trådar ute utan storyn hänger faktiskt ihop. Sen kan jag tycka att det mot slutet liksom många andra TV-deckare blir lite för klyschigt. Inte för att jag hade räknat ut slutet en halvtimme innan slutet kom men jag hade mina aningar om hur det skulle sluta. Det fanns några frågetecken direkt efter filmen men jag har fått allt förklarat för mig nu och då kan jag till viss del acceptera filmen mer. Men jag kommer tillbaka till det att det är lite för stelt, det finns ingenting som pirrar riktigt. Stundtals så är det rätt mycket stillastående drama. Det är för mycket att Julia pratar med sin pappa om vad som kan ha hänt med Jens. Och pratar hon inte med sin pappa så pratar hon med polisen eller någon annan om vad som kan ha hänt. Det blir faktiskt i längden ganska tröttsamt att titta på. Men det är faktiskt till skillnad från många andra tråkiga TV-deckare riktigt bra skådespeleri med Lena Endre i spetsen. Jag tycker att hon lyckades göra sin karaktär så pass bra att jag sitter och bryr mig om Julia. Jag sitter inte och struntar fullständigt i vad som händer med henne utan jag bryr mig verkligen om henne och det är ett plus. Stundtals så sitter jag och tänker nästan mer på vart scenerna är filmade än vad som händer i själva filmen. Vilket hus är det och vilket ställe är det och så vidare. I och med att jag känner till många av platserna där berättelsen utspelar sig så blir det mer att jag sitter och tänker på vart det hela tar plats. Men där har jag väl på ett sätt bara mig själv att skylla. Utan att göra en fördjupning på det här ämnet men jag kan tycka att det här är lite fantasilöst regisserat. Och det är ju lite deppigt att Daniel Alfredson gör mig besviken. Han gjorde ju bland annat de två sista filmerna i Milleniumtrilogin. För Skumtimmen är verkligen en besvikelse. Det finns vissa moment där man blir lite darrig och blir orolig för vad som ska hända men totalt sett så är det en besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer. Mina förhoppningar satt i att jag skulle få en riktigt spännande dramathriller som var pulshöjande. Istället fick jag en ganska slö och tråkig film, vilket gör mig riktigt besviken eftersom att upplägget lät väldigt spännande på förhand. Jag hade hoppats på att Skumtimmen var något speciellt som stack ut och som var tio gånger bättre än vad alla Beck och Wallanderfilmer. Men tyvärr så vill jag nog placera den bland alla tidigare deckarthrillers vi har sett. Jag ska inte säga att vi har sett det här förut, men det lutar lite mer åt det hållet. Det känns lite som en axelryckning. Den kommer ju ut på dvd och säkerligen så dyker den upp på SVT eller på TV4. Ta och se Skumtimmen hemma istället med en tacos, istället för att gå på bio. För jag tycker verkligen inte att det här är något bioäventyr. Utan den funkar som TV-deckare. Den kommer säkert att passa utmärkt att se när man har fredagsmys hemma i tv-soffan men jag tycker inte att den håller för bioformatet. Men det mest grundläggande till att jag tycker att det här inte är något som faller mig i smaken så mycket är att jag tycker inte att den här berättelsen är så rafflande och spännande direkt. Jag sugs verkligen inte in i den här berättelsen utan det är mest en axelryckning. Som ni säkert har räknat ut så kommer jag inte att dela ut något toppbetyg utan det blir faktiskt bara 2 av 5 den får godkänt men inte mer. Möjligen så är det 2 av 5 med lite guldkant, för det finns som jag var inne på några få bra moment i den men om man kokar ner mina åsikter i några få ord så är Skumtimmen inte så mycket att hänga i julgranen. Det är en besvikelse, det är en film som inte står särskilt stadigt på egna ben. Men om man tillexempel har läst boken och inte kan hålla sig och vill ha den här berättelsen på stor duk visst det är bara att gå och titta. Jag tycker att den är värd 2 av 5 för skådespeleriet och för det snygga fotot men inte mer än så.