sportviktorn

 

Då var det dags att tycka till om film igen. Ikväll begav jag mig in i biomörkret och såg actionthrillern (med en stor glimt i ögat) White house down.

 

 

Och jag börjar verkligen fundera på detta att vilka läckor det måste finnas i Hollywood bland regissörer och manusförfattare. För ett tag sen så recenserade jag ju Olympus has fallen. Då var det några nordkoreaner som intog vita huset och det var en före detta Secret service agent som tog på sig hjälterollen och fixade allting själv. Och nu har det kommit en likadan film till. White house down, den här gången kretsar handlingen kring en som heter John som söker jobbet som Secret service agent. Han verkar ha lite problem med sin 11-åriga dotter som inte riktigt uppskattar honom. Men när han berättar för henne att hon ska få gå en rundtur i vita huset, ja då blir han genast lite mer poppis. Det som är lite intressant med White house down jämfört med Olympus has fallen är att i den sistnämnda filmen där skildrade man en story där hotet kom utifrån. Den här gången är det så att hotet kommer inifrån, så man har vänt på konceptet totalt om vi bara pratar om den vinkeln. Men annars så har dom här 2 filmerna exakt samma upplägg. Vita huset är under attack och intas av ett gäng terrorister. Och i det här fallet så råkar John vara på plats när allt det här sker och tar på sig hjälterollen att rädda presidenten och hela världen. Dessutom så hamnar ett barn vilse i vita huset och så är det även i Olympus has fallen.

 

 

Den här filmen har fått väldigt mycket dålig kritik. Jag har läst en hel del recensioner och det var ingen rolig läsning direkt om man säger så . Så det var ju verkligen med noll förväntningar som man satte sig ner i salongen för att se på det här actionschabraket. Men jag måste säga att jag blev rätt så positivt överraskad. Det är säkert många som inte håller med mig när jag hävdar detta. Men jag hävdar att White house down är tusen gånger bättre än vad Olympus has fallen är. Då ska jag dock poängtera att det säger verkligen ingenting om hur bra filmen är. Den här filmen känns ändå rätt så stabil och den klarar att stå stadigt på egna ben under hela resans gång. Jag tycker att den är ganska rolig och underhållande. Det här är popcornunderhållning verkligen. Jag är däremot ganska så kluven till den här filmen. Det känns som att jag måste sova på saken för att kunna göra ett ordentligt utlåtande om White house down. Jag tycker att det är en väldigt ojämn film. Det finns vissa moment i den som är helt perfekta som verkligen funkar där man bara känner "yes helt briljant" medan man i vissa stunder sitter och kliar sig i nacken och undrar "Nej men varför gjorde dom sådär". Det som jag tycker är det största problemet med White house down är att den kan inte riktigt bestämma sig för vilken typ av film den är. Ibland så får man verkligen lite Die Hard vibbar eller vibbar från de första Bondfilmerna. Den är till viss del gjord med glimten i ögat och det är väl i grund och botten meningen att man under vissa stunder ska börja skratta åt det man ser. Medan ibland tar sig filmen till en betydligt mörkare nivå och sida. Det finns en del moment som jag tycker faktiskt är lite obehagliga. Som när James Woods karaktär riktar pistolen mot Johns dotter. Riktigt läskigt. Jag är nog inte ensam om att få ångest över när barn råkar illa ut, jag vill verkligen inte se barn skadas eller dödas på film jag mår riktigt dåligt av det. Så man vet inte riktigt vem den här filmen riktar sig till. Det kanske är så att filmen är ett äventyr för hela familjen det är mycket möjligt, jag kan dock känna att så är det väl ändå inte. Man bör nog ha kommit upp lite i åren för att se White house down. Sedan tycker jag ju att filmen är som många andra sådana här spektakel rätt så förutsägbara ju närmre slutet man kommer. Om jag då ska gå in på spoilers så är det som så att det självklart finns en mullvad som med hjälp av ytterligare en person har fått in skurkarna i vita huset. Och mullvaden läckan är då James Woods karaktär Martin Walker säkerhetschefen, han hjälper skurkarna in i vita huset. Och Walker visar sig ha ett starkt motiv till att döda presidenten som jag inte ska gå in på för då förstör jag verkligen för dom som inte har sett filmen. Men han har i alla fall ett starkt motiv för att döda presidenten, han är ute efter hämnd helt enkelt. Det hör ju till i sådana här spektakel att dialogen kanske inte är den bästa, det är inte det den här typen av filmer väljer att fokusera på direkt. Utan den stora grejen i filmen är ju helt klart actionscenerna. Vi snackar all möjlig action. Vita huset brinner, vita huset rasar ihop saker exploderar det är slagsmålsscener och det finns även med en biljakt som i alla andra actionfilmer. En grej som jag tycker är ganska intressant och ganska roligt är porträttet av presidenten. I Olympus has fallen så är presidenten väldigt allvarlig som har koll på saker och ting. Men i den här filmen så målar man upp en bild av presidenten som vi kanske ska vara glada inte stämmer med verkligheten. Den här presidenten han kan inte hantera vapen och så vidare. Han levererar några riktigt sköna repliker. Som funkar till en viss gräns men ibland så blir det bara för mycket med hans enormt töntiga och lökiga repliker, då är det nästan så att man letar efter skämskudden. Sedan så vill väl regissören skapa en bild av världen att våld är inget bra och att det löser ingenting utan man borde föra samtal och man borde vara mer diplomat. Med diplomati så kan man lösa alla konflikter. Och det är hopplöst naivt det är verkligen inte särskilt trovärdigt. Filmen försöker måla upp en bild av världen där alla är sams och det kommer aldrig existera folk som vill annat folk något ont, det är det som är det naiva för att förtydliga.  Men jag kan tycka att det på ett sätt är ganska gulligt och charmigt. Så på så sätt så är White house down en väldigt söt actionsaga om man nu väljer att se filmen på det sättet. Och till er som ska se filmen nån gång så har jag väl bara ett råd till er. Gå in med väldigt låga förväntningar. Förvänta er inte något mästerverk som Bournefilmerna eller något annat liknande utan se det som en ganska dum men ändå ganska charmig actionfilm. Precis som sin tvillingfilm Olympus has fallen så blir White house down lite överpatriotisk emellanåt. Och ni vet redan vad jag tycker om det, jag blir spyfärdig av sånt. För USA är verkligen inte något föredöme dom har gjort fruktansvärda handlingar historiskt dom är absolut inte felfria. Dock så tycker jag att det spårar verkligen ur i Olympus has fallen när det gäller de patriotiska, medan det i White house down inte riktigt blir lika tydligt. Dom är smarta nog att tona ner den biten lite och det tycker jag är bra, jag är väldigt tacksam för detta. Sedan är det en del som har tyckt att slutet är förfärligt. Jag vet inte riktigt om jag delar den uppfattningen. Jag tycker inte att slutet var så farligt. Visst det kanske blev lite för mycket när Johns dotter står där på gräsmattan och viftar med presidentens flagga när flygplanen kommer emot vita huset redo att bomba det. Men jag tycker inte att det var så farligt ändå. Sedan var väl slutscenen inte så tokig. Man visste ju att det var talmannen som var inblandad i spelet och låg bakom attacken och att han hade avslöjat ett och annat och verkligen låg bakom attacken. Sedan blev ju slutet gott allting gott presidenten överlevde efter att ha blivit skjuten och John och hans dotter återförenades och de flög iväg med flygplanet och det var en jättefin scen på alla sätt och vis så det slutet köpte jag fullt ut. Visst jag håller med om att filmen blir lite klyschaktig ju närmre slutet man kommer. Jag kände verkligen att vi har sett det här för förut. Det är inget nytt och White house down sticker verkligen inte ut jämfört med andra spektakel av det här slaget. Men för att knyta ihop säcken jag tycker att den här filmen överraskade rätt stort på mig. Den var faktiskt rätt kul. Ibland behöver inte filmer ge dig den bästa storyn som är så otroligt rafflande att man är helt mållös efteråt. Ibland räcker det bara med att se en ganska dum men rätt så charmig actionfilm. Ibland så räcker det bara med att bli underhållen. Och jag blev ju verkligen underhållen, i 2 timmar och 10 minuter satt jag där och sög in alla intryck. Första dryga halvtimmen är lite seg då karaktärerna ska introduceras men sen när väl den första explosionen kommer då är det verkligen full fart från start till mål. Och dom spar ju verkligen inte på krutet när det gäller actionscenerna. Jag vet inte hur många skott som avlossades under filmens gång men det är sexsiffrigt det kan jag lova er. White house down var en positiv överraskning men det är inget mästerverk, det är en typisk mellanfilm. Och jag tycker inte att det är något riktigt bioäventyr. Utan jag tycker faktiskt att man kan ta den här filmen hemma med hämtpizza istället för att gå på bio. Men den kommer säkert att lyckas på bio också för actionen är helt okej och det är helt okej puls i den. White house down får 3 av 5 jag tycker att den är bra men den har givetvis sina brister, men man får ta den lite med en klackspark för med handen på hjärtat den är ju gjord mest för att man ska skratta åt det. Hoppas jag i alla fall för alla dom inblandades skull.