sportviktorn

 

Jag har varit riktigt taggad på att få se filmen Blå är den varmaste färgen. Så fort jag hörde talas om den så kände jag att den här ville jag verkligen se. Jag har haft jättehöga förväntningar men idag så försökte jag att sänka de så mycket som det gick. Det är alltid farligt att gå in med skyhöga förväntningar, för då finns det stor risk att man blir besviken. Men när jag gick ut från biografen så var jag så nöjd med vad jag hade fått se.

 

 

Filmen handlar om Adéle och i början så får vi följa henne när hon är 16 år gammal. Hon börjar utforska sin sexualitet med killar till en början, men hon får det inte riktigt att stämma och hon märker att hon lyckas inte få den passionen som hon söker. En dag möter hon den lite äldre konststuderande Emma och redan vid första mötet så är det lite av kärlek vid första ögonkastet tolkade jag det som. Adéle börjar fantisera om Emma och ganska snabbt så börjar det bli klart för henne att hon attraheras av tjejer. Senare i filmen så träffar hon Emma på en bar och ganska snabbt så får dem här två en förälskelse.

 

 

Precis som det svenska dramat Kyss mig så tycker jag att Blå är den varmaste färgen är en fantastisk kärlekshistoria. Jag tycker faktiskt att den här filmen är den vackraste kärleksfilm som jag någonsin har sett. De som känner mig vet att jag brukar ha problem med filmer som är långa. Jag var som sagt oerhört peppad på att få se den här filmen men jag blev genast orolig när jag fick reda på att den skulle vara 3 timmar lång. Oavsett genre oavsett vad man ska skildra så ser jag det som riktigt svårt att kunna göra långa filmer som håller hela vägen. För mig så måste filmen hålla en extremt hög kvalité för att jag ska orka med exempelvis 3 timmar. Och Blå är den varmaste färgen lyckades verkligen att göra det. Jag satt som helt förtrollad i 3 timmar och bara njöt av alltihop. För det första så gör det intensiva fotot att man känner sig helt inne i filmen. Jag gillar att den är gjord med så många extrema närbilder. Jag sögs in i den här berättelsen och det var inte en enda gång som jag satt och tänkte på när den skulle ta slut. I det här fallet så är det perfekt att filmen är 3 timmar. Jag gillar att vi får följa Adéle under en lång tid och hur hon brottas både med sin omgivning men mest med sig själv. Och det fanns flera scener då jag fällde tårar för jag tyckte att den blev så gripande. Den är också riktigt trovärdig, det är inte det här smöriga och sagoaktiga skildringen av kärlek som jag har sett i så många amerikanska filmer och som jag med handen på hjärtat är ganska trött på. Regissören Abdellatif Kechiche kunde ha valt att ge oss en kärleksfilm som bara är en i mängden och som bara var en axelryckning. Han har i intervjuer sagt att det han vill det är att skildra själva livet och i det här fallet så lyckas han med det helt och hållet. För Blå är den varmaste färgen är en sån enormt trovärdig film, jag köper upplägget helt och hållet. Det finns inte någonting som jag sitter och stör mig på, i alla fall inte i skrivande stund. Möjligen om jag får fundera en stund så kanske jag kommer på någonting men just nu så har jag ingenting att klaga på. Jag tycker den här filmen precis som Kyss mig lyckas berätta på ett bra sätt att saker och ting är inte alltid så himla lätt, själva livet i sig är inte lätt. Adéle och Emmas förälskelse är väldigt elektrisk till en början men efter ett tag så går det över till lite mer vardag och då börjar det bli tydligt att de har lite olika mål med livet. En annan sak som är bra är att jag kunde känna igen mig mycket i Adéle när hon brottas med sig själv över vem hon egentligen är. Jag kan skriva under på att komma till rätta med sin sexualitet och komma på vem man egentligen är det är riktigt tufft. Och den ångest och frustration som Adéle stundtals visar upp när hon håller på med att komma till rätta med vem hon är tyckte jag var otroligt gripande att se. Jag har under den senaste tiden kastat superlativ till höger och vänster men jag måste göra det en gång till. Det här skådespeleriet är fullständigt fenomenalt. Adéle Exarchopoulos som spelar Adéle hon är helt fantastisk hon gör faktiskt en av de bästa rollprestationer som jag någonsin har sett, hon visar upp en enorm närhet rakt igenom. Léa Seydoux som spelar Emma är också helt briljant i sin roll. Jag blir alldeles varm i kroppen, man sitter ju bara lutandes tillbaka och njuter av det här skådespeleriet.

 

 

 

När det gäller betyget så är det inget snack om saken det är solklara 5 av 5 till Blå är den varmaste färgen. Det är tveklöst en av 2013 års bästa filmer. Att den fick guldpalmen på Cannes är helt på sin plats, för det är verkligen en fantastisk film. Den är som sagt fruktansvärt vacker men också jättesorglig. För det finns ju någonting jättesorgligt i att älska någon så till den milda grad att man inte kan komma över personen hur mycket man än försöker. Utöver att filmen är så snyggt gjord och att jag bjuds på skådespeleri i världsklass så är det en fullpoängare just för att den inte är en kärleksfilm i mängden. Det här är något annorlunda på så sätt att den till skillnad från många amerikanska filmer inte bjuder på ett sådär klassiskt amerikanskt smörigt slut. För att kommentera lite kort om vad jag tyckte hur det hela slutade så kan jag berätta att jag knöt näven och kände bara "Yes!". För jag tyckte att slutet blev så himla perfekt, där visade filmen tydligt vad den ville berätta och det i sig tyckte jag knöt ihop en säck på ett fantastiskt sätt. Det var där som 5:an sattes för mig just i den absolut sista stora scenen. Blå är den varmaste färgen är en utmärkt film om man verkligen vill bli helt förtrollad och riktigt rörd. Vid flera tillfällen så fällde jag som sagt tårar och det bevisar bara hur vacker och gripande den här berättelsen är. Och jag känner att det finns flera moment i filmen som jag vill se om och om igen för att förstå och den känslan är ju magisk. Så jag rekommenderar alla att se Blå är den varmaste färgen. Den vackraste kärleksfilm som jag har sett utan tvekan. Jag brukar inte syssla med att göra listor över vilka filmer som jag tycker bäst om men om jag skulle göra det så skulle den här ha en given plats på en sån lista. Jag vill hävda att Blå är den varmaste färgen är en av de 10 bästa filmer som någonsin har gjorts. Och när en film lyckas med att få mig både att sitta och fälla tårar och att få mig att tappa hakan och tänka "Vad i helvete var det jag nyss såg!" då är det ett mästerverk. Det kan inte bli mycket mer mästerverk än så. Det här var precis den filmen som jag ville ha. Det är filmer som Blå är den varmaste färgen som är anledningen till varför jag älskar att se på film. Så tack Abdellatif Kechiche för att du gjorde den här filmen. Du gav mig en berättelse som jag sögs in i och blev helt förtrollad av. Men framförallt, du gav mig en film som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv.