sportviktorn

 

Det har inte varit roligt att vara supporter till Juventus efter att "Calciopoli" eller Serie A skandalen om ni så vill ägde rum. Det har under flera år sparkats tränare till höger och vänster och klubben har haft supportrar som vid flera tillfällen lagt en omänsklig press på laget. Inför säsongen 2011/2012 så tog Antonio Conte över "Den gamla damen" och tack vare det gjorde ju att samtliga supportrar sluter upp bakom klubben när en så pass populär Juventusprofil tar över laget. Säsongen 2011/2012 gick Juventus obesegrade genom ligan och laget förlorade endast 1 match på hela säsongen och det var cupfinalen mot Napoli men i övrigt så gjorde man en oklanderlig säsong. Under den här säsongen så var det flera spelare som klev fram och gjorde sitt livs säsong. För visst är det med ett stort leende på läpparna som jag minns tillbaka på spelare som Stephan Lichtsteiner, Andrea Barzagli, Leonardo Bonucci, Claudio Marchisio, Andrea Pirlo och Mirko Vucinic. De namn som jag nyss räknade upp är fortfarande kvar i klubben och även om Marchisio och Vucinic har hamnat lite utanför laget under den här säsongen så är de fortfarande viktiga pjäser. Men trots att dessa spelare är briljanta och otroligt sevärda så är ändå inte någon av dom min personliga favorit. Vem är då min personliga favorit i denna alltjämt fantastiska upplaga av Juventus? Ja det måste ändå vara hans majestät själv. Arturo "King Arthur" Vidal, jag tar inte i när jag säger att han just nu är en av världens mest målfarligaste mittfältare om inte den målfarligaste utan konkurrens till och med. Jag minns att jag hade sett honom i VM i Sydafrika och inte tyckt att han hade varit speciellt märkvärdig. När jag fick reda på att Juventus hade signat honom sommaren 2011 så tänkte jag att det var väl 10 miljoner euro bortkastade rakt ner i sjön. Men vilken bra värvning det visade sig vara, för sedan han kom till Juventus så har han varit fullständigt fenomenal. Visst börjar det lätt gå inflation i sådana här superlativ men i det här fallet så stämmer det verkligen. Arturo Vidal är en av de mest sevärda spelarna som jag någonsin har sett så länge jag har varit med och följt fotbollen. Och han bidrar ju med så mycket mer än att bara göra mål, han är en hårt jobbande mittfältare som är riktigt användbar både offensivt och defensivt. Han har en uthållighet som är enorm, jag vet inte hur många kilometer han springer per match men det skulle inte förvåna mig om han har kommit upp i en mil vid någon match. Det är nästan en helt komplett spelare, det finns egentligen bara ett område där han inte riktigt har visat upp samma kvalité och det är huvudspelet. Där finns det betydligt mer att hämta men i övrigt så är han en komplett spelare och otroligt sevärd.

 

 

Efter att ha genomfört en perfekt säsong så tog Juventus sig ann säsongen 2012/2013 på ett förträffligt sätt. Nog fanns det vissa orostankar vart laget stod. Hur skulle Juventus klara av att helt plötsligt ha förväntningar på sig igen. Även om det alltid finns ett starkt yttre tryck från supportrar så steg nu förväntningarna även från alla som är involverade i fotbollen på Juventus. När laget gick in i säsongen 2011/2012 så hade laget ett antal 7:e platser bakom sig men nu gick man in i en säsong som regerande ligamästare. Juventus behöll i stort sätt samma lag och man kryddade det med några intressanta värvningar som ghananen Asamoah tillexempel. Men under denna säsong så föddes en helt annan stjärna som jag tror Sir Alex Ferguson än idag är lite bitter över. Paul Pogba, fransmannen som inte fick något förlängt kontrakt med Manchester United anslöt till Juventus i juli 2012. Jag hade verkligen ingen koll på vad det här var för typ utav spelare. Ni har tidigare fått läsa min kärleksförklaring till Arturo Vidal, men jag undrar om inte kärleken till Paul Pogba är ännu större. För vilken spelare det kommer att bli. Han är född 1993 och redan nu så spelar han otroligt moget. Jag har sett honom tillräckligt mycket för att kunna beskriva honom som spelare. Precis som med Arturo Vidal så ser jag knappt några brister hos honom. Han är en enorm tillgång offensivt då han kan skjuta med båda fötterna och han har vid flera tillfällen visat prov på en fantastisk skotteknik då han kan sätta dit bollen från 25 meter rakt upp i krysset. Men han kan även ta ett kliv tillbaka på mittfältet och ansvara för defensiven. Men det bästa med Paul Pogba är att han utstrålar ett sånt otroligt lugn. Varje gång han får bollen så lyckas han alltid göra något konstruktivt med den, det är väldigt sällan som han bara skickar iväg en boll helt i onödan. Hans passningar når ofta rätt adress. Han verkar njuta av att vara i Juventus, många skulle kunna vika ner sig och bli lite skärrade av att få representera en storklubb men Pogba klarar av utmaningen på ett föredömligt sätt. Och det är väldigt sällan som du ser några divafasoner hos honom, utan han är enormt ödmjuk och han är som sagt ett föredöme för unga spelare som försöker att ta sig upp och etablera sig i toppen av världsfotbollen. När vi summerade säsongen 2012/2013 så stod Juventus där på podiet igen som mästare.

 

 

Inför den här säsongen så var jag rädd för att Juventus skulle bli sönderköpta. Efter att laget vann ligan för första gången på 6 år 2011/2012 så försvann ikonen Alessandro Del Piero. Men efter säsongen 2012/2013 så var det inte så värst många som försvann utan Juventus kunde fortsätta att bygga vidare på sin stomme. Den här gången så kryddade man laget med spelare som Fernando Llorente som jag var väldigt skeptisk till men den värvningen visade sig bli ganska nyttig för Juventus. Men den riktigt stora värvningen var såklart Carlos Tevez som hämtades från Manchester City. Det var inte frågan om Tevez skulle lämna City utan det var frågan när han skulle lämna, jag tror inte att han kommer att resas som staty direkt utanför Etihad stadium och då kan ni räkna ut själva hur populär han är i den ljusblå delen av Manchester. För övrigt så tror jag inte att han är så populär i Unitedlägret heller. Det är en kontroversiell spelare helt klart, han kan ibland bli otroligt tjurig och göra lite som han vill. Men jag tycker att han under sin tid i Juventus såhär långt i alla fall har visat upp att han är en riktigt bra spelare som är riktigt nyttig att ha i ett lag. Jag var rasande när jag fick reda på att han skulle gå till Juventus, men jag måste säga att jag får nog fundera på att omvärdera min uppfattning om honom. För han har faktiskt visat upp en mognad. Han vill inte göra allting själv, han passar bollen i rätt läge och han tar avslut i rätt läge. Han är beredd att ta en djupledslöpning för laget och även om han inte får bollen så skapar det ändå yta för laget och det tänket har jag inte sett Tevez ha förut.

 

 

Juventus har hittills under den här säsongen bara förlorat 1 match, som visserligen svider eftersom det var mot en av de bittra rivalerna då det var Fiorentina som lyckades besegra Antonio Contes mannar. Laget kollapsade och tappade en 2-0 ledning vilket givetvis inte är okej, men sånt händer ibland. Men i övrigt så har den här säsongen såhär långt jämfört med de 2 tidigare åren varit helt makalös. Laget utstrålar ett sånt självförtroende, det känns som att ingenting kan stoppa dem. Jag har egentligen sedan jag kunde börja följa Juventus mer intensivt via tv:n haft en invändning mot Antonio Contes ledarskap. Jag tycker att han har laborerat lite för mycket med anfallarna. Jag har velat se en anfallsduo som är nummer 1, som ska få förtroendet i varje match så länge de är friska. Nu tycks det som att Conte har hittat en ny giftig anfallsduo. Fernando Llorente och Carlos Tevez är det som har fått spela de flesta matcherna under den sista tiden. De kompletterar varann väldigt bra, Tevez är lite mer teknisk och är en lurig spelare som kan göra lite en mot en situationer. Llorente är mer en fysisk spelare som kan brösta ner bollen eller nickskarva den vidare till lagkamrater men samtidigt så har även han näsa för målet, det visade han igår om inte annat. På tal om igår så spelade Juventus mot Lazio borta och man fick med sig 1-1. Buffon blev utvisad efter att ha fällt Klose i straffområdet, Juventus hamnade i underläge men laget fick ändå med sig 1 poäng. Det här visar hur svårslagna Juventus är. Det är helt sanslöst vilken lagmaskin som detta Juventus har blivit. För inte så längesen så kunde laget förlora på hemmaplan mot lag som Catania och Bologna, men idag så händer inte det alls i samma utsträckning. Jag har länge haft en övertygelse om att Juventus är bäst i Italien men de har inte riktigt varit redo att ta nästa steg och gå långt i Europaspelet. Då må ha åkt ur Champions Leagues gruppspel den här säsongen men nästa år så tror jag att de kan bli att räkna med på allvar. Jag tror att får Antonio Conte i lugn och ro bygga vidare på det här laget så tror jag att det kan bli riktigt bra. Men då gäller det att klubben verkligen skickar tydliga signaler till spelarna och supportrarna vad man vill. Jag blir lite provocerad när man försöker skeppa iväg Mirko Vucinic i utbyte mot Inters Fredy Guarin. Det kom uppgifter om att Juventus kan tänka sig att sälja Paul Pogba till PSG redan under det här januarifönstret eller till sommaren. Om Juventus inser hur viktig Pogba är för laget så tror jag inte att man begår samma misstag som Manchester United gjorde. Jag vill se att Juventus skriver ett nytt långtidskontrakt med Paul Pogba och även Arturo Vidal. Det är dessa två som ska bära Juventus in i framtiden. Lyckas Juventus behålla de här två och man får behålla större delen av den stomme som just nu är på väg att ta Juventus till sin 3:e raka ligatitel då är jag övertygad om att man kommer att få fira stora triumfer även i Champions League. "Den gamla damen" är på väg mot nya höjder och stora triumfer, det är en sak som är säker. Vilket gigantiskt fotbollsprojekt, jag stöttar det fullt ut.

 

Det går inflation i att påstå att en säsong är mer oviss än alla andra. Men Premier League säsongen 2013/2014 är verkligen på väg att bli den mest intressanta säsong som någonsin har spelats. För visst så nyper man sig lite i armen när man kastar en blick mot tabellen och inte hittar Manchester United bland topp 4. Vi får glida enda ner till 7:e platsen för att hitta David Moyes mannar. United lyckades inte alls krypa närmre en topp 4 placering vilket hade blivit fallet om man hade vunnit, då hade de varit 3 poäng bakom Liverpool som just nu har 4:e platsen.

 

 

Nu var det ju inte vilka som helst som United mötte ikväll utan laget gästade Stamford Bridge och då vet ni att det var Chelsea som stod för motståndet. Det är riktigt svårt att komma till Stamford bridge och jag skulle vilja hävda att Chelsea är en utav de absolut tuffaste bortamatcherna i Premier League. Och nu när Uniteds hemmaspel har svajat en aning så känns ju Stamford bridge som en mycket svårare arena att komma till än till Old Trafford. Matchen då? Jo då för det första så var det ren njutning att bara titta på den här matchen. När jag ser Chelsea och Manchester United så imponeras jag bara över vilken otroligt hög kvalité de håller. Passningarna sitter perfekt, det finns hela tiden en tanke bakom varje initiativ. Men i synnerhet så imponeras över Chelsea och nu ger jag er den nyanserade bilden av Chelsea och inte den bilden jag målar upp i andra sammanhang. Med objektiva ögon sett så tycker jag att Chelsea är ett fantastiskt bra lag. För tillfället så känns det som att de är ganska kompletta. De har egentligen allting som behövs för att vinna både ligan och Champions League. Petr Cech är säkerheten själv, jag tycker att han bara blir bättre och bättre för varje säsong. Det är sällan jag ser honom göra ett misstag, jag ska inte säga att han är underskattad för det är han ju inte men jag tycker att han får alldeles för lite uppmärksamhet mot vad han borde få. Backlinjen med John Terry i spetsen, det känns riktigt stabilt. Jag tycker det är intressant att Chelsea under de senaste matcherna jag har sett dom har spelat med Terry och en helt annan mittback bredvid som jag nu inte kommer ihåg namnet på. För David Luiz spelar normalt mittback men har under de senaste matcherna som jag har sett honom fått kliva upp ett steg och fått spela på mittfältet och han gör det med bravur. Om vi tittar lite på Chelseas offensiv så kittlar det verkligen i kroppen när man ser vilka spelare som finns att tillgå. Fernando Torres har varit ordinarie under en längre tid, men ikväll så fick han finna sig i att sitta på bänken. Vad gör då José Mourinho? Jo han väljer att slänga in Samuel Eto'o och det är ju ingen dålig ersättare. Det går inte att beskriva hur bred Chelseas trupp är, jag avundas ordentligt av alla som håller på Chelsea för vilket bra lag det är. Men den mest sevärde spelaren i Chelsea just nu är inte Torres och det är inte Eto'o utan det är någon helt annan. Eden Harzard, belgaren har varit helt fenomenal under de senaste matcherna. Chelsea bör nog se till att hålla hårt i honom så att han inte försvinner till PSG eller varför inte Barcelona eller Real Madrid. På tal om att Chelseas trupp är så bred, Juan Mata var inte ens med i den här matchen om jag inte minns helt fel. Spanjoren har varit Chelseas bäste spelare de senaste två säsongerna och han platsar inte i startelvan längre, i alla fall så tycker inte Mourinho att han gör det. Chelsea går en riktigt bra säsong till mötes. Jag tror som sagt att de har en riktigt bra chans att vinna Premier League. Det som talar emot att de inte vinner ligan är att jag tycker att Arsenal och Manchester City är dubbelt så bra.

 

 

 

Manchester United då? Ja jag finner knappt några i ord i vad jag tycker om den här situationen. Objektivt sett så är det ju inte så värst mycket som har hänt i United under sommaren. Det är det som är det mest märkliga, att de har fått behålla spelarna och ändå så ligger de där de ligger. Det är första gången den här säsongen som jag skriver om Manchester United och jag har länge längtat efter att få ge mig in i debatten om vad som är fel i Manchester United. Till att börja med så tror jag inte allt kan bero på att Sir Alex Ferguson inte längre coachar laget. Jag vet att det finns Unitedsupportrar därute som säkert kommer att avsky mig när jag påstår detta. Men jag tycker att det största problemet är inte att Sir Alex Ferguson inte längre är tränare för laget, det är spelarna som har underpresterat. Jag har sett United vid flera tillfällen under den här säsongen och jag tycker att det har sett otroligt tamt och fantasilöst ut. När jag säger fantasilöst så menar jag just att det inte riktigt finns någon fantasi i spelet, det finns ingen riktig inspiration. Och det kan inte bara bero på att det numera är David Moyes som coachar laget. Sen har det skrivits i medierna vilket vi till viss del borde ta med en nypa salt, men det har i varje fall skrivits om att spelarna har riktat stort missnöje mot Moyes och hans ledarstil. Kritiken har bland annat bestått av att han tar ut matchtruppen lite i sista minuten precis innan match istället för dagen innan. Om det nu skulle stämma ja då är det som det är helt enkelt. Jag tycker inte att man som spelare har rätt att kritisera sin tränare för minsta lilla. Men framförallt om det nu finns en kritik oavsett om den är befogad eller inte så tycker jag att man kan ta det med tränaren öga mot öga istället för att gå ut i medierna och gnälla. Men som helhet när det gäller United så känns det som att truppen kanske är lite för tunn för att sluta bland de 4 främsta i tabellen. I min värld så finns det bara inte att Manchester United inte spelar Champions League fotboll nästa säsong. Jag är fortfarande innerst inne helt övertygad om att United kommer vara topp 4, för det sitter i väggarna att den där klubben alltid får vara med om framgångsrika säsonger i varje fall sedan Sir Alex tog över laget. Ni känner väl till att jag håller på Liverpool och det hör ju kanske inte hit i och för sig men jag tror absolut att United slutar före Liverpool i tabellen. Jag tror definitivt mer på United än vad jag gör på Liverpool i det långa loppet. Men visst jag ska nu göra något helt oväntat och faktiskt hålla med de lite pessimistiska Unitedsupportrarna. När Wayne Rooney och Robin Van Persie inte är med då ser United helt plötsligt ut som ett betydligt mer begränsat lag. Januzaj känns som en riktigt lovande och bra spelare men det går inte att begära att han ska bära United på sina axlar, han är född 1995 det är absolut för mycket begärt att kräva att han ska spela en avgörande och ledande roll i detta United. Danny Welbeck är också en bra spelare som definitivt håller för Premier League, men han är ju verkligen inte någon världsspelare. Jag sätter honom inte i samma kategori som Luis Suarez eller Robin Van Persie, att Welbeck spelar i Englands landslag känns väl kanske inte helt rimligt.

 

 

För att summera det hela så känner jag att Chelsea är ett fantastiskt bra lag som mycket väl kan få lyfta 3 titlar i luften under våren. Manchester United har visat att de inte är samma Manchester United som de har varit under en väldigt lång tid. Jag tror mer på United än vad jag tror på Liverpool, men tiden går och vi kommer allt närmre maj månad och säsongens slut. Kanske är det dags att inse att det är nya tider nu och att det kommer att ta ett tag innan David Moyes får ordning på sitt manskap. Men hade jag varit Unitedsupporter så hade jag inte varit alltför orolig. Jag blir inte förvånad om United reder ut den här situationen och kniper en 4:e plats redan den här säsongen. Skulle man missa Champions League så är det inte så att världen går under. Är det nån som har råd att missa Champions League spel så är det Manchester United. Som ni alla vet så har klubben det ganska gått ställt idag, även om tabellen för tillfället visar något helt annat. Och till sist vill jag bara konstatera att den här Premier League säsongen är otroligt intressant att följa. Det känns som att det kan sluta precis hur som helst. När det gäller Liverpool så kan det bli allt mellan en 3:e och en 7:e plats, samma sak gäller United. Det är en förbannat kul Premier League säsong helt enkelt. Även om jag vid vissa tillfällen känner att den här säsongen kan dra åt helvete så tycker jag innerst inne att det är ganska kul. För det är ju det här som är tjusningen med det hela, ovisshet är både läskigt men samtidigt magiskt. Nu ska jag sluta pladdra i textform, jag avslutar med att betona att jag fick se en helt fantastisk match ikväll mellan Chelsea och Manchester United. Premier League är världens bästa liga, punkt slut.

 

 

Nu ska det komma att handla om en tvättäkta finanshaj skulle man väl kunna säga. Jordan Belfort var mannen som grundade mäklarfirman Stratton Oakmont. Han sålde helt medvetet värdelösa aktier och efter det så tog han pengarna och levde ett ganska galet liv, bokstavligt talat.

 

 

Jag ska vara ärlig med att säga att jag kände verkligen inte till Jordan Belfort innan jag hörde talas om den här filmen. Innan jag skulle se den så googlade jag på hans namn och läste på lite för att få lite hum om vem han var. Jag ska också vara ärlig med att säga att jag är väl inte det största fanet av filmer som handlar om ekonomi utan jag blev mest intresserad av The wolf of wall street när jag fick reda på att Leonardo Dicaprio skulle göra huvudrollen och att Martin Scorsese regisserar den. Martin Scorsese har bland annat gjort en fantastisk film som heter The departed där Leonardo Dicaprio också medverkar och han har även gjort The Aviator och Shutter Island så de här två har arbetat med varandra förut. Mina förväntningar var inte jättehöga och de var väl inte så jättelåga heller för den delen utan jag hade en ganska lugn inställning till The wolf of wall street. När jag satte mig ner i salongen så kände jag att det blir som det blir helt enkelt.

 

 

Och hur var då filmen? Jo då jag tycker det är riktigt intressant att få en inblick i hur den här snubben levde sitt liv när han höll på med sin verksamhet. Det här är ju en svart komedi men om jag ska vara ärlig så var det inte vid många tillfällen som jag skrattade. Majoriteten av de som satt i biosalongen skrattade vid flera tillfällen och jag antar att de såg det som en helt galen flippad film och att den bara var underhållning för stunden. Jag tror säkert att det finns de som tycker att det här bara är skräp och att det är bortkastade pengar att gå och se den på bio. Men jag blev faktiskt ganska så imponerad. För att gilla den här filmen så måste du som tittare köpa det här otroligt grabbiga tugget som pågår hela tiden. Det är väldigt mycket grabbigt tugg, det är mycket könsord och svordomar så är man känslig för sånt så ska man kanske undvika att se den. Jag brukar ha problem med filmer som är långa och när jag fick reda på att den här var 3 timmar lång så blev jag riktigt orolig. Hur skulle Martin Scorsese lyckas göra en 3 timmar lång film som håller från början till slut? De orostankarna hade jag. Därför kan jag till viss del förstå att The wolf of wall street är en otroligt gapig, skrikig och energifylld film. Det känns nästan som att det är ett måste i det här fallet för att man som tittare ska orka behålla fokus och inte bli uttråkad. Jag tycker absolut att den håller i 3 timmar, det var aldrig vid något tillfälle som jag kände att jag blev uttråkad och bara ville lämna biografen. Det är ett plus bara det att filmen håller i 3 timmar. Det har funnits lite av en debatt har jag märkt när jag har sökt mig in på diverse filmsajter som där det har diskuterats mycket. Jag läste några kommentarer på någon filmsajt och där diskuterades det om filmen glorifierar Jordan Belforts liv. Jag ställer mig nog på den sidan som hävdar att The wolf of wall street inte glorifierar Jordan Belforts liv. Det är möjligt att det finns de som tycker att Jordan Belfort är världens skönaste och coolaste snubbe och kanske till och med ser upp till honom. Men jag tycker att då är det ju intelligensen hos publiken som det är något fel på och inte att det är något fel på själva filmen. För jag känner att The wolf of wall street bara visar upp hur Jordan Belfort levde sitt liv under den här perioden och vilket (på ren svenska) jävla svin han var. Filmen hyllar inte alls Jordan Belfort och menar att det han höll på med va okej. Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka att The wolf of wall street glorifierar Jordan Belfort, men jag har full respekt för att det finns de som har den åsikten. Men jag tror ändå att majoriteten av de som ser filmen tycker att Belfort är ett riktigt svin och finns det någon som tycker att han är världens coolaste snubbe så tycker jag att det är tragiskt. Det var vad jag hade att säga om just den lilla debatten, det är en intressant fråga och jag tänkte inte alls på det när jag såg filmen utan jag upptäckte det som sagt på ett forum efter jag hade sett den.

 

 

Jag känner att Martin Scorsese brassar på lite för mycket vid flera tillfällen. Jag skulle kunna rabbla upp scener där det fullständigt spårar ur men då blir den här recensionen för lång och ointressant så det skippar jag. Men så mycket kan jag säga att det finns moment som verkligen är helt galna. The wolf of wall street bombaderar en med intryck från start till mål i stort sätt. Det händer så mycket grejer i den här storyn så mot slutet så kände jag mig helt färdig, det kändes som att den sög lite musten ur den. Och även om jag tycker att den håller i 3 timmar så måste jag ändå komma med pekpinnen och säga att man hade kunnat kortat ner den genom att slopa en del scener som inte tillförde så mycket. Jag kan dra ett exempel, Matthew McConaughey gör ett rätt så kort inhopp i filmens inledning och hans karaktär sitter med Jordan Belfort på en restaurang och han pratar om hur man ska lyckas i finansvärlden. Helt plötsligt så börjar de prata om hur ofta de onanerar, jag tyckte inte att det tillförde så mycket den scenen hade man nästan haft råd med att slopa. Och det finns flera tillfällen där det bara blir för mycket för min smak. Samtidigt så kan jag till viss förstå varför det blir så galet vid vissa tillfällen. För filmen bygger på Jordan Belforts självbiografi, den skildrar hur han såg på saken och hur han upplevde det hela. Därför köper jag konceptet nästan fullt ut. Men det är verkligen ingen 5 av 5 film för mig om vi ska snacka betyg. Om folk som sätter 5 av 5 på The wolf of wall street då köper de ju verkligen alla flippade moment som den innehåller. De köper när de kommer in massa strippor ihop med en orkester på kontoret, de köper när Jordan Belfort våldtar eller ofredar om ni så vill en flygvärdinna om jag minns det hela rätt men jag gör inte det. Det var folk i biosalongen som gapskrattade åt de scenerna som jag nyss räknade upp och jag förstår inte hur man kan skratta åt de scenerna. Nu låter det som att jag tycker att filmen är genomrutten men så är inte fallet. Jag är fortfarande kluven över filmen som helhet och jag känner att jag måste sova mer på saken. Jag behöver även se den en gång till för att kunna göra en rättvis bedömning och komma fram till ett definitivt spikat betyg. Visst den är stundtals riktigt jäkla galen och den spårar ur vid flera tillfällen, det är verkligen riktig grabbig underhållning stundtals. Men även om den spårar ur och stundtals är helt galen så känns det ändå som att de vill säga något intressant. Jag tycker att den är riktigt gripande. Den handlar om att mycket vill ha mer rik vill bli rikare. Men framförallt så får vi en inblick i hur Jordan Belfort levde sitt liv och hur han fullständigt tappade kontrollen. Ärligt talat så känner jag nu när jag har sett den, att den här mannen lever idag är ju nästan ett mirakel. För vilket liv han levde. Det är mycket alkohol och droger med i bilden. Och jag ska lite kort säga att det finns några som har sagt att man kunde ha skickat ut en lite mer nyanserad bild av användandet av droger. De säger att droger är så fantastiskt och då finns det en kritik i att det är väl onödigt att måla upp en romantisering av droger. Fast jag tror att om man skulle göra en dokumentär och intervjua personerna som det handlar om så tror jag att de skulle ge exakt samma svar. Förmodligen så tyckte de att droger var fantastiskt och att det bästa som fanns var att bli hög och då får vi som tittare helt enkelt köpa att de säger så i filmen kan jag tycka.

 

 

För att summera det hela så kände jag att jag blev riktigt nöjd ändå. Jag köper nästan fullt ut det grabbiga tugget, hade man bara tonat ner det en aning så hade jag förmodligen tyckt att det här var en fullpoängare. Som helhet så tyckte jag att den här filmen var väldigt intressant att se på. Det var intressant att se hur Jordan Belfort levde sitt liv och vilket svin han var och hur han till slut tappade kontrollen helt. Och för de som viker sig för att se den så kan jag lugna er med att berätta att det finns moment som är riktigt allvarliga. Dramabitarna tycker jag funkar perfekt och de är riktigt gripande att se och det drar upp betyget. Så jag ger faktiskt The wolf of wall street 4 av 5 men det är verkligen inte någon gedigen 4:a för mig utan jag tycker det är en svag 4 av 5. Och till sist så måste jag bara säga att Leonardo Dicaprio är hur bra som helst i den här rollen. Ursäkta språket men helvete vad bra han är. The Wolf of wall street är ingen fullpoängare och det är möjligt att jag kommer att sänka den till 3 av 5 nästa gång jag ser den men just nu för stunden så tycker jag ändå att den är värd en svag 4:a. Så gå och se den och jag kan tänka mig att man har en del att prata om efter att man har sett den. Så på det stora hela så rekommenderar jag att se The wolf of wall street, definitivt.

 

Som ni kan läsa av rubriken så gick det alltså att toppa Merseysidederbyt på Goodison park som spelades i slutet av november. Jag tror jag sa att det var den absolut galnaste av fotbollsmatcher som jag hade sett. Det var en match där allting hände, från hopp till förtvivlan bokstavligt talat. Det blev 6 mål i matchen och det var frilägen till höger och vänster. Det var väl bara ett rött kort som saknades i den matchen, men i övrigt så hade den matchen precis allt. Den matchen går bara inte att toppa trodde jag.

 

 

Vad hände då mellan Stoke och Liverpool på Britania stadium? Jo en ännu värre match. Jag sticker inte under stol med att jag inte är något större fan av Stoke. Jag tycker att de mest spelar långbollar och mest sparkar på allt som rör sig och de brukar inte alls bjuda på någon vidare underhållande fotboll, åtminstone inte under Tony Pulis. När jag dessutom var på plats i Liverpool och i oktober 2012 och såg laget ta emot Stoke och matchen slutade 0-0, då undrade jag om det var någon mening att spela matcherna mellan de här två lagen. Visserligen vann Liverpool premiären i slutet på augusti mot just Stoke med 1-0 efter mål av Daniel Sturridge. Men jag trodde ändå att kvällens match skulle bli en riktigt seg tillställning. 0-0 eller 1-0 kändes som ett gångbart resultat. Matchen började sisådär, Liverpool kom inte alls igång till en början. Det inleddes med lite tamt passningsspel som inte alls fungerade. Det var en hel del bollar som Liverpool bara slog bort i onödan och man släppte dessutom till 2 fasta situationer direkt under de första minuterna. Men som det har varit den senaste tiden så var det Liverpool som skulle komma att göra första målet. Aly Cissokho av alla spelare var det som skulle få göra mål, men jag gissar att han inte fick målet utan att det skrevs om till självmål. Jag ska inte säga att hans skott skulle gått flera meter utanför det är väl att ta i, men jag är ganska säker på att det inte hade gått på mål. Men bollen touchar via en Stokespelare och in i mål. Liverpool hade fått det där första så viktiga målet. Sedan så var det lite trevande spel men jag kände ändå att det såg bättre och bättre ut ju längre halvleken gick. Luis Suarez, ja jag vet inte vad jag ska säga. Jag börjar nästan bli tjatig men jag kan inte göra annat än att hylla honom idag igen. Man kan tycka att det bara är tur och att det är en bjudning från Stokespelaren. Men det där är en sanning med modifikation, det är inte vem som helst som skapar de där lägena. De riktiga målskyttarna söker sig till lägen och skapar målchanserna på egen hand. Hade inte Suarez sprungit som en dåre på den där bollen så hade inte Stokespelaren blivit stressad och gjort bort sig. Det är så viktigt att våga fullfölja löpningarna och ta de där extra löpstegen för att skapa en målchans som från början inte var en målchans. Jag tycker att Suarez i det läget visar att han har mognat som fotbollsspelare. Jag är inte lika säker på att han hade tagit den där löpningen för sisådär 1 år sen, han har mognat helt klart. "Släkten är värst" brukar det heta när en spelare gör mål mot sina gamla lagkamrater. Självklart skulle det drabba Liverpool denna kväll. Peter Crouch nicktouchade in ett inlägg från vänsterkanten och inte så lång tid efter det så skickade Charlie Adam iväg en kanon som Simon Mignolet var chanslös på. Peter Crouch, totalt 85 matcher och 22 mål för Liverpool och Charlie Adam ratades av Brendan Rodgers tidigt på säsongen 2012/2013. Som sagt släkten är värst. Nu var det inte lika roligt längre. Det kändes ju väldigt tungt just vid det tillfället. Ett drömscenario hade på kort tid tagits ifrån en. Nu gick det ju bra till slut ändå, men jag tycker det är svagt av Liverpool att släppa en 2-0 ledning. Med all respekt till Stoke jag vill inte förringa deras insats på något sätt men en 2-0 ledning tycker jag inte att man ska släppa. 1-2 målet minns jag inte riktigt mer än att det var ett inlägg från vänsterkanten och en snygg nick från Crouch. Men 2-2 målet hade inte behövt ske, det är bolltapp på egen planhalva och det där har jag sett flera gånger under den här säsongen. Det är så onödigt att tappa bollen i det läget och det hade som sagt inte behövt ske.

 

 

I den andra halvleken så skulle det komma att börja hända grejer. Framförallt så skulle domaren komma att hamna i fokus. Steven Gerrard satte 2-3 efter två kontroversiella situationer. Och nu släpper jag helt och hållet mina Liverpoolsympatier, nu tar jag ett grepp om de här situationerna ur ett objektivt perspektiv. Raheem Sterling faller lätt det tycker jag nog att han gör. Jag hade nog protesterat om en liknande situation hade drabbat Liverpool. Samtidigt så är det bara att konstarera att jag har sett värre tveksamt dömda straffsparkar än just den här situationen. För att summera det hela, den ser billig men det är absolut inte den billigaste vi har sett men det är definitivt ingen solklar straff. På reprisbilden syns tydligt att Sterling tar med sig bollen med handen i situationen som föranledde straffen. Efter en fast situation så ropade Stokespelarna på straffspark och på reprisen så syns det tydligt att Suarez blockerar bollen med båda händerna. Återigen nu ser jag på det här med objektiva ögon sätt bara för att förtydliga det. Jag tycker det är förjävligt detta. Fotbollen är mig veterligen den enda sport som har en regel som är inkonsekvent. Om jag skulle förklara för någon som inte kan fotboll hur handsregeln lyder så skulle jag inte kunna göra det, därför att vi har en handsregel som är inkonsekvent. Det som Luis Suarez gjorde beivrades inte, men jag lovar att en exakt likadan situation hade kunnat uppstå i vilken match som helst och då hade det helt plötsligt kunnat ha blivit straffspark. Ärligt talat, vi kan inte ha det såhär det här måste få ett slut. Jag vet att jag är bara en enkel lekman i sammanhanget jag kan inte påverka någonting det spelar ingen roll vad jag skriver här det kommer inte att ske någon förändring ändå. Men jag måste få ventilera att nu får det ta mig fan vara nog. Vi kan inte ha en regel som är inkonsekvent. Jag förstår inte vad som är problemet, det vore så mycket enklare för domare spelare och alla involverade om regeln verkligen fungerade som så att tar bollen på handen så är det alltid straff eller frispark. Nu kommer de här reprisbilderna att vevas i engelsk tv om och om igen och analyseras sönder och domarteamet kommer säkerligen att sågas. Det blir ju automatiskt att man skyller på domarna i det här fallet men egentligen så är det inte domaren vi ska skylla på de gör bara sitt jobb utifrån de direktiv som de har fått. Det är regeln som måste ändras det är det som är pudelns kärna. Om regeln bara ändras så kommer det att bli mycket bättre. Då vet ju spelarna, domarna och vi som tittar vad som gäller. En gång i tiden så fick man nicka bollen ur händerna från målvakten när han tillexempel har plockat ner ett inlägg. Hur ser det ut idag? Ja idag så får man inte göra det längre. Så varför gör man inte samma sak med handsregeln och gör om det till att tar bollen på handen så är det alltid straff eller frispark?. Jag tror tyvärr att vi kommer att få fortsätta att leva med det här, men det vore så skönt om någon som har mer möjligheter att påverka den här saken mer än vad jag kan ser det här problemet så att regeln kan ändras. Handsregeln måste ändras, på riktigt nu är det nog! Om vi då ska gå tillbaka till själva matchen så böljade det lite fram och tillbaka och det var väl egentligen inte någon riktig ordning på spelet i allmänhet. Daniel Sturridge gjorde comeback och fick hoppa in istället för Coutinho som för övrigt måste börja att sätta sina chanser nu. Han skapar och skapar men han får det inte att lossna och det börjar att bli lite oroväckande nu. Jag tror det är Sturridge som spelar fram till Suarez som placerar in bollen efter ett behärskat avslut i matchminut 71. Nu var väl matchen ändå avgjord? Men Stoke skulle komma att få en möjlighet till att få med sig poäng. Med mindre än 10 minuter kvar så fick man in bollen i mål. Det kändes inte helt otagbart för Mignolet och onödig spänning hade nu skapats. Men så bara några minuter senare så kommer det ett inspel från vänster och Sturridge är där och målvakten gör en mirakelräddning men Sturridge trixar med huvudet tillbaka bollen och lägger upp den för sig själv och sätter dit makalösa 3-5. Målkalaset stannade vid de 8 målen. 

 

 

För att försöka summera det hela vilket givetvis är svårt att göra efter en sån här galen match. Matchen borde ha varit avgjord redan vid 0-2. Det är inte alls godkänt av Liverpool att släppa in Stoke i matchen, jag tycker det är mer dåligt av Liverpool att tappa ledningen mer än att det är starkt av Stoke att komma ikapp. Sedan litar jag inte riktigt på backlinjen och det grundar jag inte bara i att de släpper in 3 mål ikväll. Jag grundar det i att det här sett svajigt ut i flera matcher. I derbyt i november så var det katastrof då var det ju total kaos stundtals och visst det har blivit bättre med tiden men den där riktiga stabiliteten tycker jag ändå lyser med sin frånvaro. Martin Skrtel är för mig en hjälte men samtidigt så är han för mig en säkerhetsrisk likt David Luiz är för det brasilianska landslaget. Det som min negativa kritik mest består av det är synpunkter på hur Skrtel agerar vid fasta situationer. Martin Skrtel, det är dags att sluta rycka och dra i tröjan på motståndaren vid farliga frisparkar eller hörnor. Varför utmana ödet? Varför ta den risken att det kan bli en straff emot som 9 gånger av 10 resulterar i ett mål. Om Skrtel fortsätter att agera så, så måste någon bara ta ett snack med honom om det här för det här kommer inte att hålla i längden. Kolo Touré, jag vet inte riktigt varför Liverpool köpte honom jag har väl aldrig varit något större fan av honom. Med all respekt till Kolo som spelare han är betydligt bättre på att spela fotboll än vad jag kan den saken är klar men att han inte fick förlängt kontrakt och gick som bosman från Manchester City i somras det kanske fanns en anledning till det. Jag skulle vilja att Brendan Rodgers bara i en match kunde testa att spela Agger och Sakho när Agger finns att tillgå igen. Jag tror nämligen inte att det är helt omöjligt att spela två vänsterfotade spelare som ett mittbackspar. Är båda tillräckligt bra spelare så spelar det ingen roll om båda har samma favoritfot. När Agger finns att tillgå igen så vill jag se att Rodgers testar honom med Sakho och skulle det visa sig bli bra då ser jag gärna att det blir de två som tar de två platserna och så får Skrtel och Kolo finna sig i att befinna sig på bänken. Men framåt så ser det ju faktiskt riktigt bra ut det vore en lögn att påstå något annat. Suarez gör 2 mål och har nu gjort 22 mål och då missade han som sagt en hel del matcher i inledningen på säsongen på grund av det som hände i våras mot Chelsea. Suarez har utvecklat sitt målskytte, han gör nästan mål på allt. Jag måste kapitulera, jag skulle vilja sätta honom i samma kategori som Messi och Ronaldo han år så bra just nu helt enkelt det är bara att konstatera. För tillfället så är han kanske världens bästa fotbollsspelare jag vet att det är enormt stora ord och det går absolut att argumentera emot men om vi säger såhär då han är i alla fall på väg mot Messi och Ronaldo nivå. Sturridge har varit otroligt nyttig för Liverpool sen han kom för 1 år sen, vilken spelare alltså. Jag vet inte varför Chelsea skeppade iväg honom men jag tror nog att de ångrar sig lite över det även om just Chelsea har det ganska gott ställt för tillfället. Det är bara att tacka Chelsea för att de släppte Sturridge, för som han har bidragit till Liverpools offensiv. Jag hävdar att Suarez och Sturridge numer även känt under namnet "SAS" (Suarez and Sturridge" är Premier Leagues bästa och hetaste anfallspar. Och har man dessa två spelare att tillgå ja då kan man slå vilket lag som helst oavsett hur den spelmässiga prestationen ser ut. Slutord, jag vet fortfarande inte riktigt vart jag har Liverpool de blandar och ger ena dagen så tycker man att de är bäst i världen och en annan dag så tycker man att de är helt värdelösa. Känslorna och åsikterna pendlar helt enkelt, men på ett sätt så är det väl ganska charmigt och magiskt samtidigt. Och handen på hjärtat, det är ju betydligt roligare att följa Liverpool den här säsongen jämfört med tillexempel förra säsongen då de var ganska långt efter topp 4 lagen. Nu är de ändå med i racet och har chansen på europacupspel i någon form till nästa säsong och det känns givetvis bra för det är där jag tycker att de hör hemma. Men jag känner ändå att truppen är lite för tunn för att laget ska orka hålla undan hela vägen ut. Det är en lång säsong vi summerar den först i maj och det gäller att orka hålla en jämn nivå hela vägen in. Men det kommer bli stentufft. Så som läget är just nu så kan Liverpools säsong sluta hur som helst. För det här är den mest ovissa Premier League säsongen som någonsin har spelats. Och just i Liverpools fall så känns det som att det kan bli allt mellan en 3:e och en 7:e plats.

 

 

What Maisie knew är filmatiseringen av Henry James bok med samma namn. Storyn kretsar kring 7-åriga Maisie som hamnar mitt i en hätsk vårdnadstvist. Pappan är en självupptagen person som reser mycket och mamman är en rockstjärna vars karriär är på väg att dala och hon har fullt upp med att desperat försöka ta en plats i rampljuset igen. När föräldrarna väl skiljer sig så kämpar de hårt om vårdnaden men samtidigt försöker de mest bara göra den andra avundsjuk. Situationen blir jobbig och förvirrande för Maisie. Som om inte det vore nog så blir situationen ännu mer förvirrande då Maisie snart börjar att kastas mer mellan föräldrarnas nya partners, en väldigt sympatisk bartender på ena sidan och på den andra sidan så har vi Maisies tidigare nanny.

 

 

I grund och botten så låter kanske inte den här berättelsen så intressant och det är möjligt att den här filmen hade kunnat bli ett bottenapp. Men tack vare fantastiska skådespelarinsatser så blir jag helt såld på What Maisie knew. Julianne Moore och Steve Coogan spelar Maisies föräldrar och jag tycker att de sköter sig hur bra som helst. Sedan så är det kul att se våran egen Alexander Skarsgård som den snälle bartendern. Det är riktigt skönt att se honom i en dramatisk roll som den här, jag föredrar definitivt att se honom i såna här filmer än att se honom i True Blood serien. Det är omöjligt att inte bli engagerad i Maisies situation och hon spelas av Onata Aprile, jag tycker hon står för en helt fantastisk skådespelarinsats. När jag ser filmen så rycks jag med och blir nästan lite upprörd på hur Maisies föräldrar hanterar situationen som uppstår. Istället för att lösa situationen på bästa sätt för Maisies skull  så försöker de istället vinna fördelar och göra den andra avundsjuk. Det som jag tycker är mest tragiskt är att föräldrarna ser inte ut att märka hur illa deras dotter far av situationen. Samtidigt så är det ju det som gör What Maisie knew till en fullpoängare att man blir så engagerad och berörd och till och med lite upprörd på karaktärerna. När jag säger att filmen är tragisk så menar jag inte att man får sitta beredd att torka tårarna utan det tragiska är att se hur föräldrarna hanterar situationen. Men samtidigt som jag tycker att den på ett sätt är tragisk så tycker jag också att What Maisie knew är en ganska fin och vacker film. Det är väldigt svårt att placera in filmen i något speciellt fack, för jag känner att det här är inte en feel good film rakt av men åh andra sidan så är det inte någon riktig feel bad film heller utan den befinner sig någonstans mittemellan. För det finns ändå ljuset i tunneln i den här berättelsen vilket jag är väldigt glad för. Alexander Skarsgårds karaktär bartendern Lincoln är en av få sympatiska vuxna och han och Maisie utvecklar en väldigt fin relation till varandra. Det finns gott om fina och bra dialogscener mellan Maisie och Lincoln. Vad jag har att säga om karaktären Maisie är riktigt svårt att beskriva. Det är samma sak som med själva filmen det går inte riktigt att placera henne i något fack direkt. Jag känner att hon är en stark karaktär på så sätt att ju längre in i filmen vi kommer så märker hon att hon själv måste nästan ta på sig att vara den vuxne i sin egen lilla familj. Samtidigt så är hon mest en vanlig 7-åring som vill att situationen ska bli mer optimal. Jag ska inte avslöja hur filmen slutar men jag har råd att säga att det finns som sagt ljuset i tunneln och det säger egentligen inte så mycket i detalj hur filmen slutar.

 

 

The place beyond the pines är en film som ligger mig otroligt varmt om hjärtat och den är riktigt svår att toppa, men jag tycker som sagt att What Maisie knew är en 5 av 5 film. Den kan bara inte få något annat betyg. Den håller från start till mål, jag blir rörd när jag ser den och under filmens gång så pendlar mitt humör mellan olika känslor. Det är en perfekt film om hur ett barn upplever en hätsk vårdnadstvist och om hur naiv och hemsk vuxenvärlden kan vara. What Maisie knew var precis den filmen som jag ville ha om den här situationen, det är sådana här filmer som jag är otroligt svag för. Det här är en film som inte har fått så mycket uppmärksamhet, den släpptes direkt på dvd och gick inte upp på svenska biografer. Om vi ska koka ner mina åsikter till några få ord så sammanfattar jag det hela med att uppmana alla att se What Maisie knew den är helt fantastisk.