sportviktorn

 

Den första åttondelsfinalen spelades igår mellan värdnationen Brasilien och Chile. En match som på förhand kändes helt öppen och riktigt svårtippad. Förbundskapten Scolari gick ut i media och sa att det hade varit bekvämare att möta Spanien istället för Chile. Då är det säkert många som gapar när de hör det påståendet och jag vet inte om jag själv håller med Scolari om just detta men jag kan förstå vad han menar. Vi måste väga in förutsättningarna, vi spelar på sydamerikansk mark vilket innebär att det blir lite av hemmaplan för Chile också. Gårdagens match var för Chile bland det roligaste som finns, de kunde bara gå ut och njuta av stunden och inte känna någon press. För Brasilien var det här en match som bara skulle vinnas, det fanns inte på kartan att de skulle åka ur. Jag delar uppfattningen som journalister och så kallade "experter" har sagt att jag undrar om det har funnits något landslag i fotbollshistorien som spelar under en sån press som detta Brasilien gör. När Scolari innan den första matchen i turneringen ens hade spelats gick ut och sa något i stil med att "Det är vår plikt att vinna guld" då säger det en del om vart man lägger ribban. Vi som lekmän kan inte sätta oss in i vilken enorm press Brasilien spelar under. Om de åker ur turneringen alldeles för tidigt så kommer de att bli det mest utskällda landslag som någonsin har existerat. För det brasilianska folket är det bara guld som gäller och hade det blivit respass igår ja då vågar jag knappt tänka på vad som kunde ha hänt i landet.

 

 

Det är tur att jag har fått sova på saken för skulle jag skrivit det här inlägget igår hade det inte blivit någonting läsvärt. Men nu har jag kommit ner lite på jorden och har orken att vara lite mer nyanserad än bara partisk. Jag tycker att Brasilien uppträdde ganska darrigt under stora delar av matchen. Jag saknade den där riktiga farten i spelet, jag hade velat se mer kvicka kombinationer vilket kunde ha satt mer skräck i Chiles backlinje än vad det gjorde. Det kändes bra att Fernandinho fick chansen från start efter den fina insatsen mot Kamerun men jag tycker inte att han kom upp i någon bra nivå. Det var inte så att han gjorde massa felpass hela tiden och gjorde bort sig men han var relativt anonym i matchen. Mot Kamerun var han nästan överallt på planen medan han igår mer körde fast i mitten och inte alls kom till rätta med sitt spel. Jag har hackat en del på David Luiz att han är rena säkerhetsrisken i försvarsspelet och det är han fortfarande. Fortfarande är det så att jag blir livrädd varje gång han ska slå ett uppspel eller ska gå in i en närkamp i straffområdet. Men jag tror att det finns en till spelare som skulle kunna kandidera till att bli Brasiliens stora säkerhetsrisk i den här turneringen. Det är Luiz Gustavo jag tänker på. Som han tappade bollen på fel ställen igår, det kunde ha straffat sig vid flera tillfällen och det var bara ren tur att Chile inte utnyttjade hans misstag mer. Det som gör att man blir irriterad är när det sker vid flera tillfällen på exakt samma ställen. När du tar hand om situation nummer två som uppstår efter ett inlägg som nickats bort exempelvis ja då ska bollen bara läggas på mål eller ska den släppas ut på kanterna. Då går det inte att börja dribbla och framförallt går det inte att göra det i långsamt takt. Luiz Gustavo måste lära sig att ta rätt beslut, för det är hans ansvar att hjälpa till i defensiven och vid enstaka tillfällen sköta insticken mot forwards eller ut på kanterna. För mig känns Paulinho som en stabilare spelare än Luiz Gustavo, jag tycker inte att det vore helt fel att sätta in Paulinho istället för Luiz Gustavo. Det känns som att Paulinho skulle göra ett mycket bättre jobb. Visserligen är Paulinho inte någon offensiv spelare i första hand men det skulle kännas mycket bättre att ha en spelare som klarar av att sköta defensiven fullt ut och framförallt inte kladdar med bollen på fel ställe. När det gäller anfallsspelet tycker jag att det fattas en hel del där också för att jag ska vara helt nöjd. Jag tycker att det blir lite för mycket att man ska göra det på egen hand istället för att komma tillsammans som ett lag i anfallen. Det var inte många gånger som Dani Alves eller Marcelo kom loss på kanterna och kunde slå ett inlägg mot Neymar, Fred och de andra. Jag tycker dessutom att Brasilien inte fyllde på med tillräckligt mycket folk i straffområdet vilket kommer att behövas framöver. Om jag ska bedöma Brasilien utifrån de första 90 minuterna tycker jag ändå att de kommer upp i nivån som lyder precis godkänt men det är inte mer. Det känns som att de blixtrar till ibland, men det är alldeles för sällan som de skapar de där riktiga trycket där man känner att nu jävlar blir det mål. Och det är för många spelare som underpresterar och försvinner helt ur matcherna som Hulk och Oscar för att ta några exempel. Brasilien kommer behöva att alla spelare stämplar in och gör en bra match för att man ska gå långt i den här turneringen. Återigen jag har varit inne på det tidigare, Neymar kan inte göra det på egen hand. Gårdagens match pekar väldigt tydligt på det att när Neymar inte kommer till sin rätt i matcherna ja då finns det inte så mycket att ta av i Brasiliens offensiv. Fler spelare måste kliva fram offensivt för Brasiliens del om det ska bli den där efterlängtade finalen på Maracana.

 

 

Förlängningen finns det inte så värst mycket att säga om förutom den makalösa dramatik som skedde i de sista sekunderna. Chile hade en boll i ribban vilket kunde ha skickat Brasilien ut ur turneringen på ett mycket snöpligt sätt. Kontringsläge med Neymar som släpper ut bollen till Hulk men Hulk är inte i form och kan inte ta vara på chansen. Matchen skulle avgöras på straffar. En mardröm för mig och förmodligen för alla som håller på Brasilien. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Nu skulle det avgöras via lotteri som jag ser det, antingen skulle Brasilien dra vinstlotten eller drog man fel lott och VM äventyret var över och man skulle bli så utskällda av media att jag knappt orkar tänka på det. Scolaris dagar som förbundskapten skulle dessutom vara räknade utan tvekan. När jag säger att straffläggning bara är ett lotteri så är jag medveten om att det där är en sanning med modifikation, för givetvis är det skickligheten som avgör i ett sånt här läge. Det handlar om att ha bäst psyke och bara kunna stänga ute allt det andra. Andrea Pirlos chipp mot England i EM 2012 är ett exempel på att ha bra psyke, han bara går in och chippar in den. Men självklart är det inte alla som pallar trycket att man inför massa tv-kameror inför en förväntansfull publik ska ta bollen i handen och gå fram och slå in bollen i mål. Den där långa promenaden som det verkligen känns som att spelarna gör från mittcirkeln till straffområdet, jag undrar vilka tankar som går genom spelarens huvud just då. Det finns ju hur mycket tid som helst att ta sig en funderare på vad det är som just nu i denna stund händer. Det går såklart inte att analysera varje straffspark utan man får försöka koka ner dramat till så få ord som möjligt. Jag tycker att varje straffsparksavgörande bekräftar hur mycket det både handlar om kyla och skicklighet samtidigt som att man lite slarvigt kan hävda att det är ett lotteri. Neymar kan lika gärna dra sin straff i stolpen och sedan kunde Jara ha satt sin straff i stolpen och in istället för stolpe ut och så hade Neymar varit världens mest ensammaste människa. Men nu blev det så att Neymar, spelaren som har den enskilt största pressen på sig i den här turneringen behöll kylan och gjorde sin plikt och såg till att Jara fick den stora pressen på sig att sätta den sista straffen. Nu var fotbollsgudarna med Brasilien den här gången, bollen tar alltså i insidan av stolpen och ut. När man ser reprisen från vinkeln rakt framifrån ser man tydligt hur små marginalerna är i fotboll. Den kan lika gärna gå stolpe in och då hade det blivit sudden death straffar och då hade vi varit tillbaka på 0-0 igen. Jag skulle vilja ta tillfället att hylla Julio Cesar. Veteranmålvakten som lämnade Inter för några år sen för att spela i QPR i Premier League och numera är kejsarn lite bortglömd eftersom han håller till i Toronto. Han har varit ifrågasatt och jag kan tänka mig att det beror lite på att han inte gjorde en helt hundraprocentig insats mot Holland för 4 år sedan då han kanske borde ha tagit åtminstone ett av de två målen han släppte in. Dessutom blir det ju en del frågetecken då MLS inte är världens bästa liga. Många var kritiska till att han skulle ta hand om förstaspaden i det här mästerskapet. Han var helt knäckt efter att det blev respass i kvartsfinalen 2010, han var otröstlig och grät och grät efteråt. Igår grät kejsarn igen, men den här gången var det glädjetårar. Den här gången var Julio Cesar den stora hjälten efter att ha räddat två straffar och två riktigt vassa räddningar dessutom. Jag tycker det är förbannat starkt av honom att våga behålla lugnet och litegrann vänta ut skytten och låta honom ta beslutet först. Och just att han kommer upp stort i straffsparksavgörandet och blir Brasiliens hjälte det påminner lite om Thomas Ravelli i VM 1994. Ravelli var också ifrågasatt inför den turneringen men han klev upp stort och blev Sveriges hjälte efter kvartsfinalen mot Rumänien. Det kanske inte riktigt är på samma nivå, men jag tycker ändå att det är värt att dra den liknelsen till det Julio Cesar gjorde igår. Det var inte den nya generationen som avgjorde igår, det var inte Neymar som ska bära det här laget på sina axlar som avgjorde. Det var en 34-årig målvakt från Duque de Caxias staden som är belägen vid Guanabarabukten strax norr om Rio de Janeiro som blev den stora hjälten. När Thomas Ravelli kramade om Tommy Svensson efter att han gjort så att Sverige gick vidare till semifinal i VM 94 sa han "Nu är man kung igen". Julio Cesar kan göra en liten justering i det citatet och stolt för stunden konstatera att "Nu är man kejsare igen". Jag vet inte hur långt det kommer att räcka för Brasilien det finns fortfarande en del frågetecken kring det här laget. Men en sak vet jag och det är att Julio Cesar är inne i den här turneringen. Kejsarn är tillbaka.