sportviktorn

 

Fullspäckad helg som vanligt när det gäller fotbollen och den här gången tänkte jag dela med mig lite om något jag våndas inför och så tänkte jag ta och snacka lite Barcelona för ovanlighetens skull.

 

 

Jag tror jag håller lite på vad det är jag våndas inför. Men ni kan vara lugna jag känner att jag kan hantera mina känslor men det är dags för terapibloggen att dyka upp för ett litet gästspel igen. Men jag tar och börjar med att snacka lite Barcelona. Det är många som ställer sig frågan hur det står till med Barcelona efter 3-1 förlusten mot Real Madrid och det är absolut befogat. För det har inte riktigt rullat på som de flesta kring den klubben hade tänkt sig. Det blev en mycket överraskande förlust i ligan hemma mot Celta Vigo med 1-0 dessutom. Att Barcelona kan förlora fotbollsmatcher lite då och då det känner vi till och det tror jag att de flesta Barcelonasupportrar kan acceptera. Men att förlora på Camp Nou och dessutom inte göra något mål framåt, det måste vara den ultimata förnedringen för ett lag som Barcelona. Barcelona har ju en vana att ösa in mål på hemmaplan, det kan bli allt mellan 3-0 och 6-1 när spelarna har gjort sitt på Camp Nou men senast blev man alltså nollade av Celta Vigo av alla lag. Jag såg inte den matchen så jag kan inte uttala mig om den men det är klart att när jag hörde att Barcelona hade förlorat med 1-0 då blev jag väldigt förvånad. Givetvis blev jag nyfiken och tog mig tid att titta på när laget tog sig ann Ajax i Champions League i veckan och det var ingen sprakande tillställning på något sätt. Jag skulle vilja hävda att Barcelona hade en del tur som lyckades vinna den matchen. Ajax kunde mycket väl ha fått med sig någon poäng, man hade en del farliga målchanser och bland annat en nick i stolpen. Och emellanåt såg det lite darrigt ut i Barcelonas försvar. Men laget ska vara tacksamt att man har en av världens bästa fotbollsspelare i Lionel Messi. För oavsett hur dålig Lionel Messi och Barcelona är i en match så kan du aldrig räkna bort honom. Han kan göra mål helt på egen hand och han gör ju mål på så många olika sätt. Det finns inget typiskt Messi mål, utan ibland drar han in bollen på frispark eller så låter han fötterna tala när han trampar igång och avancerar in i straffområdet och placerar in bollen. Lägg där till att han också tar straffarna och det är därför han är så svårstoppad, han har alla kvalitéer som en målskytt behöver förutom att han inte är någon särskilt bra huvudspelare men med tanke på vad han kan göra med bollen så behöver han inte något huvudspel han klarar sig bra ändå. När det gäller offensiven tycker jag inte att Barcelona behöver vara särskilt oroliga för hur det ska gå, där finns det enorma kvalitéer att få ut. Messi, Neymar och Suarez är som jag har varit inne på tidigare världens bästa anfallstrio på pappret. Jag tycker däremot att försvarsspelet har sett sådär ut under den senaste tiden. Jag tycker att man kunde se en del brister i El Classico hur Barcelona blev totalt överkörda av Real Madrids snabba kontringsspel. Det känns som att när Barcelona inte får igång sitt fina passningsspel och när man inte får äga bollinnehavet då får man problem. Och mot Real Madrid fick vi ju se att laget har problem när man möter riktigt bra motstånd som kan kontra sönder dem. Marcelo hade stundtals lekstuga med Barcelonas backlinje. Jag tycker att Dani Alves är en av världens bästa ytterbackar om vi bara pratar offensiven, men han fick enorma problem mot Real Madrid när de kom med den ena kontringen efter den andra. Marscherano har jag hyllat tidigare och jag står fast vid att han har haft ett otroligt uppsving sen han skolades om till mittback. Men det märks att han är inte lika snabb längre och när det väl går undan och han får James Rodriguez, Ronaldo och Benzema mot sig då är det svårt positionerna sig. Om jag minns rätt var det just Marscherano som tog det som visade sig vara ett felaktigt beslut att gå upp i rygg och stöta på en Real Madrid spelare och då blev det luckor bakåt och det slutade med att James kunde frispela Benzema som kunde sätta spiken i kistan. Men den stora frågan är vad som har hänt med Pique? Jag tyckte att han var riktigt bra när jag väl fick upp ögonen för honom men under den senaste tiden har han också börjat pendla i prestation. Det är inte samma jämnhet i prestationerna som de allra bästa mittbackarna. Jag tycker exempelvis att Sergio Ramos är en bättre mittback än vad Pique eftersom han sällan gör en dålig match. Ofta placeringssäker och tar alltid kampen med sina motståndare och vinner ofta duellerna. Pique tycker jag kan vika ner sig ibland och förlora en duell som han borde vinna och jag tycker även att han kan slå bort en del enkla passningar som han inte gjorde förut. När det gäller mittfältet går det inte lika fort längre det är bara att konstatera. Xavi och Iniesta det är klart att de är fantastiska spelare det är bara att lyfta på hatten för vad de har uträttat i sina karriärer. Men faktum är att även de har tappat i kvalité i passningsspel och tempo i sina löpningar. Båda två blev liksom hela Barcelona totalt överkörda mot Real Madrid och de ägde inte mittfältet utan de fick mest agera statister. Och när Xavi och Iniesta inte dikterar villkoren på mittfältet då är det något som inte stämmer, eller så är det bara andra tider helt enkelt beroende på vilka lagsympatier man har. Men det är klart att Barcelona är inne i en genrationsväxling. Sergio Busquets tycker jag gör det okej i den rollen som har, men det känns ändå inte som att han har blivit den spelare som går in och tar befälet på mittfältet och styr och ställer med passningar och fördelar bollen vidare mot anfallarna. Rakitic tycker jag har potential och kan nog bli bra på sikt, även om just han inte är jätteung jag tror han är väl runt 26, 27 någonting. Han vill nog glömma sitt inhopp mot Real Madrid då han inledde med att slå en hörna en kort sådan rakt i gapet på Real Madrid spelare och spelet vänder och så pang så är det mål i baken istället. Det kommer förmodligen vara ett av de största minnena jag kommer ha av Raktic, det var ju han som slog den där korta hörnan som låg bakom att Barcelona gick miste om 1 poäng i El Classico hösten 2014. Nu är jag kanske lite väl hård, men det är sådana ögonblick man minns som blir avgörande för matchens utgång och i det här fallet på ett negativt sätt. Men när det gäller anfallet ser det ju riktigt bra ut. Barcelona får ju inte värva nästa år och ärligt talat de behöver ju inte värva någonting när det gäller anfallare. Messi, Neymar och Suarez, alltså alla tre har ju kapacitet att vinna både skytteligan i La liga och Champions League. Får du fart på dem så är mycket vunnet. Men då gäller det att få dem att samarbeta mer än vad de har gjort tidigare. Även om jag tycker att jag börjat se lite kombinationer mellan dem tycker jag ändå inte att jag ser det där riktigt tydliga samarbetet. Det känns mer som det är tre enskilda spelare som spelar matcherna än en anfallstrio. Att Neymar visste att han inte var den stora stjärnan när han kom till Barcelona det visste han om, men nu har det kommit in en världsklassanfallare till. Det är möjligt att det rent psykologiskt smyger sig in lite orostankar hos Neymar i stil med att sjunker jag ännu mer ner på stegen nu rent hierarkiskt? Och den typen av tankar kan ju bli ett störningsmoment för en spelare av Neymars kvalitéer. Och tittar man på Suarez är det frågan om han klarar av att acceptera att han inte är den stora stjärnan han heller trots att han är en världsklassanfallare. Det är lite av en ny situation för Suarez för under sin tid i Liverpool fick han ju vara den stora stjärnan. Det var han som gjorde målen det var han som var tungan på vågen i de viktiga matchen. Det var hans namn som The Kop sjöng under stora delar utav matcherna. Nu kommer han till ett Barcelona där mycket handlar om att rätta sig in i ledet, du ska acceptera att smöra lite inför Messi och kanske ge honom den där passningen istället för att gå på skott själv. För även om Messi kanske inte är den där citatmaskinen utåt sätt så är det klart att han styr och ställer i Barcelona, han har ett stort inflytande och makt på hur Barcelona ska spela fotboll. Jag är övertygad om att Luis Enrique släpper mycket till honom, likt Maradona gjorde när han var förbundskapten för Argentina. Det är bara att ge bollen till Messi och sen får han göra vad han vill. Och det kan ju mycket väl bli tjafs mellan Suarez och Messi att jag ska ta frisparkarna rakt framifrån eller jag tycker att du borde ta den löpningen för att skapa mer yta för mig och så vidare. Det kan mycket väl bli spänningar mellan de här tre spelarna. Potentiellt sett är det en fantastisk anfallstrio, men skulle någon börja tjura för att den inte känner sig tillfreds med situationen då kan det bli lite spänt inte bara internt mellan de tre utan det kan även bli gruppbildningar i laget då några spelare stöttar Messi och någon stöttar Suarez någon stöttar Neymar och ja ni fattar poängen. Och jag tror det är en stor risk att det kan bli så om laget fortsätter att gå lite trögt och man skulle fortsätta tappa poäng i ligaspelet. Jag står fast vid att värvningen av Suarez är givetvis en drömvärvning, men frågan är om det var så smart att ta in honom. Jag utgår från att Zlatan var en drömspelare för Barcelona och vi vet hur det slutade. Och då kan man ju fråga sig varför tar man in ytterligare en världsstjärna i laget när man redan har Neymar bredvid Messi, som om inte det vore nog med konkurrens för Messi. Alexis Sanchez är en bra spelare men det är inte samma stjärnstatus kring honom och därför tror jag att Messi kom bättre överrens med honom än vad han gjorde med Zlatan. Det ska bli väldigt intressant att följa Barcelona i år. Värvningen av Suarez kan visa sig vara helt klockren men det kan också bli riktigt jobbigt för alla inblandade parter i det långa loppet. Ett spännande kammarspel för att tala i filmtermer som ska bli mycket intressant att följa den här säsongen.

 

 

Nu kommer vi till det som jag våndas över. Vad är det jag sitter och bekymrar mig över? Vad är det som får mig att känna ångest och oro? Som ni säkert har räknat ut är det Liverpool jag pratar om. Det är dags för stormatch på Anfield, Chelsea kommer på besök. Det första jag kommer och tänker på när jag hör Chelsea på hemmaplan kommer jag genast att tänka på när Gerrard halkade och Demba Ba blev helt fri och kunde rulla in 1-0 innan halvtidsvilan. Liverpool försökte forcera fram en kvittering men till slut kunde Torres helt fri med målvakten frispela Willian som kunde rulla in 2-0. Det var där vi tappade ligatiteln, även om en del hävdar att Crystal Palace matchen var den match som satte tonen för resten av guldstriden. Men jag tycker ändå att Chelsea på hemmaplan i omgång 36, hade vi vunnit den matchen är jag övertygad om att vi hade vunnit ligan. Det som är extra jobbigt är att sen den matchen har inte offensiven kommit igång och rullat på som den gjorde under vintern och våren. Vi inledde den första halvan av 2014 att ösa in mål och vi kunde göra mål på så många olika sätt. Det var snabba omställningar, men vi kunde även spela ett bollhållande spel där vi sakta men säkert kramade ur all energi ur våra motståndare vilket gjorde att vi till slut fick en del ytor att jobba på och då kunde vi utnyttja det. Men efter Chelseamatchen går inte Liverpool att känna igen, så Chelsea på hemmaplan väcker ingen roliga minnen och jag får ingen bra magkänsla när jag hör att det är dags att ta emot Chelsea på Anfield. Är det någon som kan det här med att ta sig ann matcher på olika sätt så är det José Mourinho. Förra säsongen kände han att han inte hade en trupp som kunde vinna ligan och då gick han in i vissa toppmatcher som den mot oss att nu ska vi täppa till alla ytor och inte bjuda på någonting. Det är bättre att spela 0-0 än att försöka chansspela för att vinna matchen med 3-2. Och Mourinho fick ju mycket kritik för att han spelade en destruktiv och tråkig fotboll mot Liverpool men det där köper jag inte. Destruktiv och tråkig fotboll, vad är det egentligen? Jag tycker att all fotboll är bra så länge det ger resultat. Sen kan man ju vinna matcher på flera olika sätt, du kan sikta in dig på att nu ska vi göra så mycket mer mål än motståndaren och det är klart att då vinner du oftast med 4-3 eller 3-2. Eller så drillar du dina spelare stenhårt att du får de att fatta helheten i spelet på ett bättre sätt än sina konkurrenter. Och tittar man på Chelsea så är det ju enormt drillade i defensiven. Alla vet precis vad de ska göra. Och John Terry som ansågs vara lite av en säkerhetsrisk när Villas-Boas tränade Chelsea ja han är ju ingen säkerhetsrisk längre. Men det finns ju en anledning till att John Terry och Gary Cahill presterar bättre i Chelsea under José Mourinho än under Villas-Boas. Villas-Boas vill gärna spela högt med sin backlinje, så högt att mittbackarna måste hela tiden ta en löpduell en mot en när motståndaren ställer om från försvar till anfall. Och alla vet ju att John Terry är ju chanslös om han möter en snabb spelare i en löpduell han är ju chanslös mot en sån som Sterling exempelvis. Men Mourinho vill gärna spela en mer organiserad fotboll och ligga lågt med sin backlinje vilket innebär att John Terry behöver inte ta särskilt många maxlöpningar på planen under en match. Istället står han rätt placerad och kan skicka undan bollen och han slipper att ta en maxlöpning vid varje tillfälle som motståndaren anfaller. Jag tycker att det här är ett praktexempel på att du kan få en spelare att gå från helt katastrofal till absolut världsklass om du tar vara på hans kvalitéer och utnyttjar honom på rätt sätt och det är där som tränaren kommer in i bilden. Nu svävar jag iväg här men det var ändå en grej som jag har funderat på hela veckan och jag tyckte att det var värt att ta upp. Tränaren kan påverka hur spelarna presterar mer än vad man tror. Men när det gäller Liverpool så är läget inte särskilt tillfredsställande. Jag tycker att laget spelar en riktig destruktiv fotboll. Det är tempofattigt, det finns ingen riktig fantasi i anfallsspelet och det händer för lite när Liverpool väl försöker gå till anfall. Men det som jag tycker är mest underligt det är att laget har gått från att ha ett anfallsspel i världsklass till att inte ha någonting att erbjuda. Det är kaos i försvaret, mittfältet saknar pondus i det dem gör och anfallsspelet är otroligt uddlöst. Men här tycker jag faktiskt att Brendan Rodgers ska ha kritik för hur han väljer att formera laget. Han har mestadels spelat med 1 anfallare och det har inte fallit väl ut. Det jag undrar är när ska Rodgers inse att det funkar inte med 1 anfallare utan vi behöver spela med åtminstone 2 anfallare för att det ska bli bra på sikt. Och han har ju aldrig provat att spela Balotelli, Borini och Lambert samtidigt utan samtliga har fått lösa av varandra när de väl ha fått spela. När det gäller Borini så känns den situationen jäkligt konstig, ibland är han med från start och vissa stunder är han inte ens i närheten av en startplats. Sen känns det som att han har gjort sig mer eller mindre omöjlig för andra klubbar att värva honom eftersom han verkar ha ambitionen att ta en startplats i Liverpool. Det är klart att den resa som Jordan Henderson har genomgått gör att Borini ser chansen att det går att gå från utskälld till att bli en av de bärande spelarna och vara en viktig kugge för lagets offensiv. När det gäller Borinis landsman Balotelli tycker jag att kritiken har varit lite för hård. Självklart har inte Balotelli presterat tillräckligt bra för att man ska vara nöjd, men jag tycker att man gör sig lite ovän med verkligheten om man tror att han ska lösa Liverpools anfallsproblem på egen hand. Han är ju beroende av en bra omgivning precis som alla andra. Han är inte någon Ronaldo som kan göra hattrick precis när han vill utan han behöver få bra passningar och känna att han är involverad i spelet. Däremot håller jag med om att han har sett lite loj ut och inte riktigt tagit det hårda jobbet fullt ut. Men jag tycker ändå att han har blixtrat till vid några tillfällen, i derbyt mot Everton hade han en situation då han kämpade och vann boll och vann en frispark åt oss så att vi kunde flytta upp laget. Jag tror att om Balotelli går in med den inställningen under en hel match då tror jag att han kommer att bli mer respekterad bland Liverpoolsupportrarna. Att han har mitt förtroende är självklart då jag är ett stort fan av honom eftersom han är så himla skön, han är en profil som fotbollen inte klarar sig utan. Men självklart räcker det inte med att vara en skön profil utan det gäller ju att kunna spela också. Men jag tycker att hans lagkamrater ska ha mer kritik faktiskt, för just nu ger de inte honom tillräckligt många bra passningar. Och när de väl slår en boll mot honom då har han tre spelare runt sig och då är det mer eller mindre omöjligt att göra någonting bra med bollen. Jag tror att nyckeln är att mittfältet börjar komma igång. Tänk om Henderson blir som bäst igen, när han är i form då kan han vara en box till box spelare av riktigt hög kvalité. Sterling är lurig med sina löpningar och sin fina teknik men även han har gjort prestationer som varit helt bedrövliga under den sista tiden. Joe Allen orkar jag knappt prata om han håller på att bli mitt nya hatobjekt den här säsongen när det gäller Liverpool. Joe Allen är just nu på den nivå Henderson var på när han först kom till Liverpool och då minns ju vi alla att det var otroligt dålig kvalité på honom under sin första säsong hos oss. Men det viktigaste imorgon blir att vi står för en riktigt bra prestation över 90 minuter. Vi kan inte spela bra i vissa delar av matcherna vi måste börja genomföra matcher på ett bra sätt från start till mål. Och offensiven måste bara komma igång nu. Mignolet gör förmodligen sin bästa match mot Real Madrid men vad hjälper det när vi inte har något som helst hot offensivt? Det var fruktansvärt uddlöst mot Real Madrid senast och det gör mig djupt orolig för framtiden. Och det känns som att det aldrig kommer bli riktigt stabilt som på den gamla goda tiden. Det fanns en tid då Jamie Carragher bland annat styrde och ställde i försvaret. Det fanns en tid då Marscherano regisserade vad som hände i defensiven och som var en riktigt bra städgumma för oss. Det fanns en tid då Torres var en av världens bästa anfallare och kunde avgöra matcher på egen hand. Och det fanns en tid då vi hade ett av världens bästa anfallspar i Luis Suarez och Daniel Sturridge. Allt det här är historia och just nu står vi och stampar med ett lag som knappt klarar av att göra mål och som definitivt inte kan spela försvarsspel. Det känns som att vi aldrig kommer att få någon riktig stabilitet igen. Jag upplever det som att det kommer att vara mer rock n roll över oss, det vill säga det kan bli lite vad som helst. Ska vi vinna matcher så ska vi göra det med 4-3 eller så får det va. Det känns mer som att det är om offensiven skulle explodera på nytt då kan det bli en lyckad säsong, men just nu känns det mer troligt att vi fortsätter att göra lite mål och att försvaret bara blir sämre och sämre. Och tyvärr känns det som att Chelsea kommer att bekräfta att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Efter att ha kommit 2:a så följer vi upp det med en medioker säsong och faller in i någon slags falsk trygghet att vi kom 2:a förra året det här löser sig. Jo men då glömmer vi bort vad som låg bakom fjolårets succé. Det var rörlighet och ett fartfyllt anfallspel som gjorde att vi öste in mål och på så sätt höll på att vinna ligan. Men nu är det tankesättet helt borta i laget. Och jag känner inte så värst mycket inför fortsättningen, det känns som att det får gå som det går imorgon. Det lär förmodligen bli 3-0 till Chelsea, Diego Costa lär peta in 2 mål efter 15 minuter och på tilläggstid rullar Chelsea upp oss totalt och Fabregas avslutar ett mönsteranfall där Dejan Lovren är utanför Anfield och köper en Fish n chips meny. Jag tycker nästan att vi kan dela ut 3 poäng till Chelsea redan nu, för alla vet att det bara är ett lojt Chelsea som kan få Liverpool att ta alla 3 poängen. Men personligen har jag nästan gett upp matchen på förhand och jag har en känsla av att spelarna kanske innerst inne känner något liknande men jag hoppas inte det. För första gången på väldigt länge tycker jag inte det ska bli kul med att se Liverpool spela, för jag vet redan på förhand att det kommer mestadels delas ut en och annan djup suck än glädjevrål från min sida. Jag känner att det mest är en plåga att titta på Liverpool nu, jag blir bara bitter och trög och jag blir nästan en sämre människa för min omgivning efter att ha sett ännu en 0-0 match eller en hedersam 1-0 förlust mot Real Madrid som kunde varit mycket större. Och något liknande lär väl ske imorgon, vilket innebär att jag kommer gå runt och tjura på en lördag som är den dagen på veckan då man ska passa på att njuta av ledigheten. Men just nu njuter jag inte av att se Liverpool spela fotboll, jag kan på ett sätt känna att det vore så skönt att bara klippa banden helt till det där laget. Men samtidigt vad hade livet varit utan ett lag som Liverpool och vad hade livet varit utan ett favoritlag överhuvudtaget. Känslan av att alltid vilja ha mer och komma åt de här segrarna. Sökandet efter att få uppleva någon form av lyckostund har alltid sporrat mig och det kommer nog att vara så för resten av mitt liv. Det är så den här förbannade sporten har präglat och format mig och hur jag är som person. Det faktum att jag planerar att hälsa på mina föräldrar först efter Liverpool har spelat, det faktum att jag planerar mitt liv efter avsparkstider är ju helt absurt men det är samtidigt så himla värt det. För jag vet att hur jävligt det än känns att vara med om massa motgångar, så kommer det helt plötsligt en gyllene genration eller en tid när ens favoritlag fullkomligt exploderar. De här höga topparna och de extremt djupa dalarna det är det man lever för. Kärleken till Liverpool kommer bara att bli större och större för varje dag som går hur uselt laget än spelar. Att hålla på ett lag är som att ha en son eller dotter som du ska uppfostra och du ger barnet fria händer att göra vad det vill för du vet att det inte kommer göra något dumt, men så gör det något dumt och du blir förtvivlad över det faktum att barnet inte lyder. Du börjar skälla på barnet, du säger ifrån men Lovren ta markeringen när bollen slås in i straffområdet men han svarar med att inte ta markeringen och så åker vi på ett baklängesmål. Jag har ett komplicerat förhållande till Liverpool och kommer så för alltid att ha. Ibland undrar jag hur jag ska klara av att leva en hel livstid till med det här laget då laget för tillfället spelar en helt bedrövlig fotboll. Men även om jag är pessimist så är jag hopplös naiv och tror alltid att det ska lösa sig. Men jag skulle nog ha svårt att bara sluta följa laget vecka ut och vecka in, för Liverpool är en stor del av min identitet och har en stor plats i mitt väldigt stora bultande fotbollshjärta. Att Liverpools prestationer påverkar så mycket av mitt humör och hur jag sover på nätterna säger en del om min relation till det laget. Jag vet det är en osund och ohälsosam relation till ett fotbollslag, visst är det så men å andra sidan tänk så jävla tråkigt livet hade varit utan Liverpool. Att ena stunden drömma om ligatitlar för att sedan inte har någon framtidstro kvar, det är väl fantastiskt att det kan svänga så mycket i vad man känner inför hur det ser ut laget. Det får avsluta terapibloggen för den här gången, vi får väl se när terapibloggen återkommer men förhoppningsvis lär det dröja ett tag innan det är aktuellt igen. Nu blev det ett litet annorlunda inlägg, men jag flaggade för det att det var dags för terapibloggen att dyka upp här igen. Nu ska jag ladda upp inför Chelseamatchen imorgon och då får vi hoppas att jag får uppleva den där lyckostunden som jag så länge sökt efter den här säsongen. Vi hörs vid tillfälle, på återseende.