sportviktorn

 

Jag tillhör den fotbollssupporter som sällan är helt lugn inför en match. Ofta brukar det råda en optimism inom mig, men någonstans i bakgrunden finns det ändå en väldigt stor pessimism som ligger och puttrar. Den känslan av pessimism har aldrig varit större än vad jag känner inför det som komma skall på Ernst Happel stadion nu på måndag. Jag börjar med att ta en liten titt på truppen och sedan blir det mer tankar om matchen och hur jag tror att det kommer att gå.

 

 

När det gäller målvakterna är det inga konstigheter, Andreas Isaksson är självklar mellan stolparna. För mig har han varit given sedan EM i Portugal 2004. Det kändes som att det var där han slog igenom på internationell nivå, om jag inte minns helt fel ledde det fina mästerskapet till att han Djurgården sålde honom till Rennes. Jag upplever Isaksson som en riktigt stabil målvakt. Han är bra på att styra sin backlinje och han är oftast tydlig och beslutsam i sina initiativ. Dock har jag känt på senare år att han kanske har tappat lite i sin beslutsamhet. Det har varit några situationer då han har agerat halvdant och så har det hållit på att kosta oss segern eller till och med poängen. Men jag håller honom fortfarande som nummer 1 bland de målvakterna som finns att tillgå för tillfället. Kristoffer Nordfeldt fick vara med i truppen den här gången. Det är en målvakt som jag har följt en del när han höll till i Brommapojkarna. Han är fostrad i Brommapojkarna och han spelade i A-laget 2006-2011 och numera håller Nordfeldt till i Heerenveen. När man väl fick upp ögonen för honom för första gången då kändes han som en enormt lovande målvakt som kunde bli hur bra som helst. Jag vet att ett tag för det också snack om en flytt till Liverpool, men det ryktet dog ut relativt snabbt. Jag tycker ändå att Nordfeldt förtjänar platsen, han är fortfarande ganska ung och Isaksson gör kanske sitt sista mästerskap om 2 år om vi går dit och då är Nordfeldt tveklöst en av kandidaterna till att ta över målvaktsposten. Johan Dahlin fick även han en plats i truppen och det tycker jag också kändes helt rätt. Han har ju haft en lite annorlunda seniorkarriär som började i norska ligan en gång i tiden och en liten sväng i Trelleborg innan han hamnade i Malmö där han kom att spela i 4 år. Det var i Malmö som hans karriär började ta fart på allvar känner jag. Jag blev otroligt imponerad av det jag såg av honom i Malmö och framförallt under de säsongerna när de vann sm-guld. Ibland brukar man lite klyschigt säga att målvakten avgör matchen på egen hand och att målvakten förde sitt lag till segrar och framgång. Men i Johan Dahlins fall stämmer det verkligen. Han kunde spika igen fullständigt och vara väldigt svår att göra mål på och det gjorde att Malmö tog de där uddamålssegrarna istället för att spela oavgjort eller fick oavgjort istället för en uddamålsförlust. Att han lämnade Malmö efter 4 år är inte konstigt, jag förstår att han har ambitioner att spela utomlands för han fyller 28 i år och då är det dags att prova sina vingar. Jag sa att det kändes helt rätt att det är de här tre namnen som ska vara med i truppen men jag är beredd att ta tillbaka lite. Pär Hansson är ett namn som jag gärna hade velat ha med, för det är en kille som är trygg att sätta in om Isaksson skulle vara avstängd eller skadad. Han är bra i luften och han är klart bättre med fötterna än vad Isaksson är. Att Hansson inte kom med i Hamréns trupp beror nog på att det går åt skogen för Helsingborg i år och Hansson har inte varit lika fantastisk som han var när de vann sm-guldet 2011.

 

 

Om vi går över till backarna tycker jag faktiskt att det ser sådär ut. Jag vill tycka till direkt om mittbackarna. Det är backlinjen jag är mest orolig för när det gäller backarna ser det inte särskilt bra ut som sagt. Visst, tittar man spelare för spelare så finns det potential men problemet har ju varit att ingen av våra mittbackar har fått till det när det verkligen gäller. Per Nilsson är en okej mittback men har inte alls varit den chefsgeneralen i landslaget som jag hade hoppats på. Nu har han bytt klubb från Nürnberg till FC Köpenhamn, inget ont om FCK men det är klart att det är ett steg neråt i hierarkin när det gäller att ta olika steg i sin fotbollskarriär. Att spela i Bundesliga är ju mycket bättre än att hålla till i danska ligan, även om danska ligan håller en helt okej klass men Bundesliga är trots allt en av världens bästa ligor trots allt. Mikael Antonsson trodde jag var riktigt på gång när han spelade hyfsat mycket från start i Bologna. Jag såg honom i många matcher och jag tyckte att han skötte sig bra. Jag såg inte Köpenhamns playoffmatcher till Champions League men vet ni hur det gick för Antonsson i de matcherna? Han satt på bänken. Det här är inte bra vare sig för Antonsson själv eller för svensk landslagsfotboll. Han måste få spela kontinuerligt för att han ska kunna ta en plats i landslagets backlinje. Att sätta in Antonsson i backlinjen känns som ett väldigt osäkert kort. Jag kommer inte vara helt lugn när han går in i en närkamp eller ska sköta ett uppspel. Andreas Granqvist är en spelare som tagit en lite annorlunda väg, gjorde det bra i Genoa men nu håller han till i Krasnodar. Jag är verkligen ingen koll på ryska ligan och jag vet inte hur mycket speltid han har fått där men det är klart att det ser ju bättre ut utåt om våra bärande landslagsspelare spelar i attraktivare klubbar än Krasnodar. Jonas Olsson behöver ingen närmre presentation, honom har vi rätt bra koll på. Håller till i West Bromwich och spelar från start vecka ut och vecka in. Att han inte är given i Hamréns startelva tycker jag är mycket märkligt. Jag känner att det blir lite ironiskt när vi pratar om att våra landslagsspelare måste spela i bra klubbar för att de ska ges möjligheter att få spela i landslaget. Och här har vi en spelare som spelar från start i världens bästa liga, visserligen i ett lag som kanske åker ur den här säsongen men ändå han spelar ändå i Premier League. Jag förstår inte hur Hamrén tänker, för mig är Jonas Olsson given även om han kanske inte har övertygad och dominerat i landslaget som vi alla har hoppats på. Martin Olsson känns given på vänsterbacksplatsen, han är en riktigt bra ytterback både offensivt och defensivt. Jobbar stenhårt och har verkligen den här brittiska attityden och det märks att han har varit i England ett bra tag nu. Jag tvivlar inte på att Martin Olsson kommer att göra ett gediget jobb, problemet är ju att det finns en stor risk att hans kollegor inte gör ett lika gediget jobb. När det gäller Pierre Bengtsson och Mattias Johansson har jag inte så jättemycket att säga. Men jag tycker det är kul att Mattias Johansson kallas in nu när det börjar gälla på allvar. Det hade varit kul om han fick speltid i den här typen av match. Men frågan är om han vågar ta för sig om han skulle kastas ut på den stora scenen som det ändå är att spela en EM kval match mot Österrike borta. Han var riktigt bra när han var i Kalmar och man såg redan under våren 2011 att den liraren kommer att spela utomlands i framtiden det handlade bara om när han skulle flytta. Hans karriär i Alkmaar har varit lite svängig, han har varit utanför matchtruppen och ibland har han varit given i laget. Om jag ska välja mellan Pierre Bengtsson och Mattias Johansson har jag egentligen inget givet förstaval. Båda är osäkra kort att slänga in i en sådan här viktig match. Jag hade känt mig lugnare om Lustig fanns att tillgå.

 

 

När det gäller mittfältet och anfallet är det en del namn som kändes givna och några namn som överraskat litegrann på mig i varje fall. Jag tyckte det var jäkligt kul att Nabil Bahoui och Emil Forsberg fick chansen att vara med i "Det riktiga landslaget" och inte någon betydelselös januariturné. Nabil Bahoui är en väldigt spännande spelare som jag tycker har tagit ytterligare ett steg i utvecklingen den här säsongen. Han har det som krävs för att bli bland de absolut största i svensk fotboll. Han är snabb, han har en teknik som är beundransvärd och framförallt har en ett grym skott. När han väl får till det med sin högerfot ja då smäller det direkt. Men det som gör honom till den fantastiska spelaren han är det är att han är otroligt beslutsam i allt han gör. En del spelare kan stå och kladda lite med bollen under vissa stunder i matcherna, jag upplever att Bahoui väldigt sällan blir passiv och tvekar utan han vet vad han vill göra med bollen när han får den. Emil Forsberg har varit fantastisk i Malmö den här säsongen. Precis som Bahoui är han snabb och har tekniken för att bli en riktigt bra spelare, han har definitivt kapaciteten för att spela i en bättre liga än Allsvenskan och utanför Skandinavien. Han har också bidragit med en del mål i år och det är ju ett extra plus i kanten och det är bara att hoppas att han bidrar med mål om han nu får någon speltid. Branimir Hrgota fick också komma med till den här matchen och det känns förbannat kul. Jag tycker att han har gjort en fantastisk resa. Han gjorde det riktigt bra i Jönköping och sedan har han arbetat sig till Bundesliga vilket är en riktigt bra prestation. Jag har inte koll på om han har varit helt ordinarie i sin nuvarande klubb men han är i varje fall inte i den metaforiska frysboxen. För mig var det givet att Hrgota skulle få en plats i landslagstruppen. Han är född 1993, det är hans generation som ska ta över i landslaget efter Zlatan och de övriga som börjar bli lite äldre. Det är lika bra att ge de chansen nu när det är unga för då har de en större acceptans för att sitta på bänken och bara vara med och se och lära. Och skulle de visa sig att de är redo att ta steget att göra ett inhopp eller till och med spela från start ja då är det ju inget att tveka på för Hamrén då är det bara att ge Hrgota chansen för att ta honom som ett exempel. I övrigt när det gäller truppen känns det som att jag har ganska bra koll på spelarna. Kim Källström, Albin Ekdal, Pontus Wernblom, Sebastian Larsson och Johan Elmander är namn som vi redan känner till för att nämna några. Det känns som att Hamrén har fått plocka det som finns att tillgå. Tyvärr så kryllar det ju inte av toppnamn i svensk fotboll just nu och då får man försöka att bygga ihop pusslet så gott som det går.

 

 

Om jag lite kort ska dela med mig om vad jag tror om denna ödesmatch. Handen på hjärtat jag är fruktansvärt nervös inför vad som ska ske. Jag är nästan helt förstörd och det skulle inte förvåna mig om jag vaknar upp mitt i natten och drömt att Granqvist gör självmål eller något i den stilen. Det känns som att det här är den viktigaste premiären Sverige någonsin har spelat. Sverige spelar inte bara för att skaffa sig ett bra utgångsläge inför hösten och våren, Sverige spelar också för svensk landslagsfotbolls framtid. Skulle Sverige missa ytterligare ett mästerskap då ser det riktigt mörkt ut då är det stor chans att Sverige blir ett nytt Ungern som aldrig går till några mästerskap. Och jag är glad att Zlatan finns med fortfarande i landslaget. Som ni alla vet är jag orolig över hur Sverige ska klara sig utan Zlatan den dagen han inte längre är med i landslaget. Det känns verkligen som att skillnaden mellan Zlatan och de övriga spelarna har aldrig varit större. Johan Elmander spelar i Bröndby, Kim Källström misslyckades med att ta en tröja i Arsenal trots att han var där på lån och fortsätter numera att harva runt i Spartak Moskva. Som jag var inne på Mikael Antonsson sitter på bänken i FCK, Granqvist håller till i Krasnodar. Martin Olsson är visserligen en bra fotbollsspelare men håller till i ett lag som spelar i Championship. Det känns inte som att Sverige har ett lika slagkraftigt lag att ställa ut på planen längre. För att sätta det hela i ett perspektiv ber jag er att blicka tillbaka 10 år i tiden. Till en tid då vårt mittbackspar spelade i Bayer Leverkusen och Aston Villa. En tid då ett av våra stora offensiva vapen spelade i Arsenal och de andra två hade skrivit på för Barcelona och Juventus. Att möta Sverige skrämmer inte lika många motståndare längre. Bara det faktum att Österrike är favorit inför matchen säger en hel del om samtiden tycker jag. Österrikisk landslagsfotboll är på väg uppåt medan svensk landslagsfotboll är på väg neråt, det känns verkligen som det. Och jag har aldrig varit mer pessimistisk än vad jag är nu inför en landskamp. Sverige lider av så många problem just nu att jag har inte tid att räkna upp alltihop. Men jag tycker att Sverige under en ganska lång tid nu har spelat en ganska oattraktiv fotboll som inte varit särskilt kul att titta på. Vi vinner inte mot blåbärsnationerna längre med 6-0. Vi hamnade i underläge mot Färöarna borta i senaste VM-kvalet, fattar ni hur dåligt det är. När jag tänker på det svenska landslaget börjar jag nästan gråta blod så illa är det. Jag kommer att tänka på när Sverige missade VM i Sydafrika, när man förlorade båda matcherna mot Danmark i gruppspelet och sedan tappade man för många poäng i övrigt. Men jag som är född på 90-talet som varit uppvuxen med 5 raka mästerskap jag trodde verkligen inte att Sverige kunde missa ett mästerskap det fanns bara inte på kartan. Och jag blev så ledsen när Sverige missade VM i Sydafrika att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Och jag fick en sådan insikt om livet om att livet inte är så himla lätt alltid och att drömmar bara sådär hux flux kan krossas bara genom något enstaka moment på bara någon sekund. Det var som sagt en insikt om hur tufft livet kan vara ibland att livet består inte bara av framgångar utan det består också av motgångar. Detta ledde också till att jag började bli lite mer pessimistisk som fotbollssupporter och sedan har den känslan bara följt med mig resten av mitt fotbollsliv. Terapibloggen har börjat. Jag antar att ni som läser detta nu redan är i tårar. Vart vill jag då komma med allt detta svammel. Jag vill komma fram till att jag känner en väldigt stor oro inför Österrike borta. Det är ett riktigt bra lag vi möter och det kommer att krävas en hel del tur för att Sverige ska få ett bra resultat med sig. Och det kommer inte att räcka med en halvdan insats utan samtliga spelare måste göra en riktigt bra insats. Särskilt Nabil Bahoui och Emil Forsberg om de nu får spela, då måste de topprestera utan tvekan. Och detta är den viktigaste premiären på många år. Vi spelar för svensk landslagsfotbolls framtid och för Hamréns framtid. Skulle Sverige förlora den här matchen och få dåliga resultat mot Ryssland och Lichtenstein då kan ju Hamréns dagar i Blågult vara räknade. Och hade jag varit landslagsspelare och varit med i truppen inför den sådan här match hade jag inte haft någon jättebra känsla inför matchen. Jag tror verkligen inte att det är någon särskilt rolig match för Sverige att komma ner till och spela för de måste mer eller mindre bara vinna den här matchen. Pessimism är ledordet i det här inlägget men jag hoppas att det kommer att sluta lyckligt. Vi har ju trots allt en Zlatan som kan avgöra matcher på egen hand. Men jag tycker ändå att Österrike känns stabilare och har något riktigt stort på gång. Och på Ernst Happel stadion har vi haft problem tidigare och jag tror tyvärr att vi kommer få problem igen. Helt klart är att detta är en nyckelmatch, vinner vi matchen kan vi rida vidare på den vågen som uppstår. Förlorar vi matchen eller tappar poäng och spelar dåligt ja då uppstår det ett vansinnigt totalt mörker över svensk landslagsfotboll igen, som om det inte redan ser tillräckligt mörkt ut. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå, men jag hoppas att Sverige sluter sig samman och går ut och gör en landskamp som är i lika hög klass som den mot Holland i EM 2004. Lyckas man komma upp i den nivån ja då garanterar jag att Sverige får ett bra resultat med sig. Jag tror tyvärr att det kommer att fortsätta vara önsketänkande och inte bli verklighet på ett bra tag.