sportviktorn

 

Den här gången är det dags att fokusera lite på Liverpool ännu en gång. Det var match i helgen i FA-cupen då Liverpool åkte till Selhurst park för att ta sig ann Crystal Palace som varit lite av ett spöke för "The Reds" under de senaste besöken på den arenan. Men den här gången blev det seger efter att Crystal Palace först tagit ledningen men Liverpool lyckades vända på steken och vinna med 2-1. Sturridge kvitterade efter ett fint volleyskott som gick mellan benen på målvakten och sedan var det Lallana som kunde skicka in en retur i öppet läge efter att målvakten inte kunnat greppa den mycket hårda frisparken från Balotelli. Slutet gott, allting gott.

 

 

Det är väl ingen hemlighet att Liverpool har haft en mycket märklig säsong hittills. Säsongen började ju så otroligt knackigt där vi slängde bort massa poäng mot svagare motstånd. Vi har bland annat spelat 0-0 hemma mot Sunderland och matchen när Aston Villa gästade oss kan ha varit bland de sämre matcher jag sett på länge. Det är aldrig någonsin okej att torska hemma mot Aston Villa, jag menar de försöker ju inte ens göra mål. Men det riktiga bottennappet den här säsongen måste vara derbyt som spelades för någon vecka sedan, där vi helt saknade intensitet och fart i spelet. Och det är oacceptabelt att gå in i det som är årets match med tanke på vilket läge vi befinner oss i och vara så loja och ofokuserade på att det hårda jobbet ska göras. Den här senaste matchen mot Crystal Palace var ju en första halvlek som var helt bedrövlig stundtals. Jag tycker att det blir så tydligt att det finns bara en del av spelet som vi försöker falla tillbaka på och det är omställningsspelet. Vi försöker ligga lågt och sno åt oss bollen och ställa om snabbt och då gäller det att få Coutinho rättvänd med fart så att han kan serva Sturridge, Balotelli eller vem det nu är som spelar i anfallet. Jag tänker inte prata så mycket mer om själva Crystal Palace matchen det var bara en kort summering av vad jag känner kring den matchen. Spelet ser mångt och mycket ut som det har gjort under större delen av den här säsongen. Det är krampaktigt, vi blir obeslutsamma men på något sätt vinner vi matcherna ändå. Vi är inne i en period där vi får studsarna med oss och det är givetvis otroligt tacksamt. Men att vi spelar så dåligt men ändå vinner matcherna det gör mig naturligtvis enormt orolig för det kan ju innebära att spelarna själva tror att det här är tillräckligt bra för att vi ska knipa en Champions League plats eller vinna en titel. Men det tar vi en annan gång nu ska vi fokusera på någonting annat.

 

 

Steven Gerrard, jag kan inte hitta ord nog för att göra en rättvis beskrivning av honom. Jag skulle kunna skriva en bok om Steven Gerrards storhet och jag skulle nog ändå inte få ner allting om honom och hans storhet. För det första en fantastisk spelare och framförallt en fantastisk personlighet. Det finns ingen jag har unnat succé i sin karriär så mycket som Gerrard. Nu håller jag på Liverpool och då är det naturligt att jag känner lite extra för Gerrard. Gerrard var den som födde mina sympatier för Liverpool, jag tyckte om hans stil han kunde helt på egen hand luckra upp ett försvar och hans krossbollar ut mot kanterna den lilla detaljen i hans spel blev jag genast förälskad i. Men jag tror att om du frågar supportrar till Manchester United, Everton eller Chelsea som ändå får ses som Liverpools bittraste rivaler om det finns någon spelare i Liverpool som de ändå har respekt för då skulle de svara Steven Gerrard. Det tycker jag säger mycket om hans storhet, är man ändå omtyckt av klubbens bittraste rivalers supportrar då tyder det på att man är något alldeles extra. Sen kan man argumentera för att Gerrard ska vara den där riktiga världsklass spelaren då skulle han ha gjort större avtryck i landslaget. Men å andra sidan tycker jag att han har gjort mycket fina insatser i landslaget sen att England har haft ett lag till varje mästerskap som inte har pallat trycket och inte hållit måttet det är en annan femma och knappast något man kan skuldbelägga Gerrard för. Men jag personligen tycker att Gerrard tillhör en av de absolut bästa mittfältarna som de brittiska öarna har skådat. Jag trodde att Gerrard skulle spela i Liverpool hela karriären ut. Efter att Gerrard både nobbade intresse från José Mourinho både när han var i Chelsea och Real Madrid då tänkte jag att det här är en spelare som vill vara kvar i Liverpool till varje pris. Jag kände direkt att här var vi Liverpools svar på Maldini och Totti. Gerrard valde bort givna titlar och en herrans massa pengar till att stanna kvar i laget i hans hjärta och det är så vackert att man blir ju tårögd bara man tänker på det. Men under de senaste åren har det känts som att Gerrard är inte lika bra längre och tillför oss inte lika längre när han har spelat vecka ut och vecka in. Jag har tyckt att han gjort det bättre som inhoppare på slutet än när han har startat. Däremot tycker jag att Gerrard blev lite pånyttfödd för 1 år sen då han under den fantastiska våren som vi hade var riktigt bra i några av de avgörande matcherna som sittande mittfältare. Då kändes det som att här har vi ju en roll som passar Gerrard perfekt vilket gör att det skulle kunna finnas en given startplats för honom i laget ändå. Jag var dessutom inne på att han på lite längre sikt skulle kunna skolas om till mittback för att bidra med massa rutin längst bak och jag tror att han skulle kunna bli en fantastisk mittback. Men allting har tyvärr ett slut. Att en fotbollsspelare inte spelar i en klubb under hela sin karriär det är numera lika givet som att livet inte varar för evigt. Efter den här säsongen är det dags att ta farväl av Gerrard som spelare i Liverpool, sen är det möjligt att han kommer tillbaka och får en roll i klubben men jag tror inte på snacket om att vi kommer försöka låna honom från LA Galaxy. Vi valde att inte förlänga med honom och då får vi faktiskt ta att skylla oss själva. Såhär i efterhand med lite perspektiv till alltihop kan jag till viss del känna att det var ett rätt beslut att inte förlänga med Gerrard. Han har ju varit tydlig med att han vill spela vecka ut och vecka in och om vi då skulle förlängt med honom och använt honom som en truppspelare då tror jag att han skulle bli väldigt besviken. Det hade dessutom funnits en risk att det hade blivit ett bittert och ovärdigt farväl av honom som spelare i klubben. Jag vill ju minnas Gerrards tid i klubben som en vinnare och en spelare som satte avtryck och var tungan på vågen i de avgörande matcherna. Och det leder mig utsökt in på det som på något sätt ska knyta ihop säcken i denna indirekta hyllningstext till Gerrard. I ärlighetens namn är varken ligacupen eller FA-cupen något jag går igång på särskilt mycket innan säsongen börjar. Jag prioriterar oftast ligaspelet före det. Om jag skulle få välja mellan att vinna FA-cupen 5 år i rad eller ta steget in i Champions League 5 år i rad då är det självklart det sistnämnda jag väljer. Jag vill att vi ska ta oss till Champions League och stanna där, det är där de stora pengarna finns och gör du avtryck i Champions League då kan du locka till dig de riktigt tunga namnen till dig. Men i och med att Gerrard kommer att tacka för sig efter den här säsongen då blir ju den här FA-cupen något alldeles extra. För mig är det solklart för vem vi spelar den här turneringen för. Det är inte för att klubben ska vinna ytterligare en titel, det är absolut inte någon panik med att vinna FA-cupen. Vi spelar inte för Rodgers, ni som känner mig rätt vet att jag har inte mycket till överst för honom och jag vill bara att han ska avgå så fort som möjligt. Den vi spelar den här turneringen för är Steven Gerrard. Ett av de mest sorgsna ögonblick i mitt liv som Liverpoolsupporter är utan tvekan den där förfärliga matchen mot Chelsea i slutet av förra säsongen. Det var en match då vi bara skulle skaffa oss det där extra övertaget inför de allra sista matcherna i guldstriden. Hade vi vunnit den matchen då hade vi förmodligen vunnit den där efterlängtade Premier League titeln som vi och framförallt Gerrard alltjämt saknar. Och rent dramaturgiskt var det ju verkligen ödets ironi när Gerrard får bollen på egen planhalva där han är den sista spelaren framför Mignolet i målet och tiden stannar upp, ingen hinner riktigt greppa vad som har hänt. Vad var det som hände? Gerrard halkade och en viss Demba Ba som suttit i Mourinhos frysbox under stora delar av säsongen, han av alla är den som sänkte Liverpools och Gerrards guldrömmar. Nu blev det en succéfylld vår som gjorde att vi slutade på en fin 2:a plats, men precis som Gerrard sa efter den avslutningen hemma mot Newcastle "Det går inte att vara helt nöjd". Vi var så nära att ta den där ligatiteln, vi har nog aldrig varit så nära en ligatitel under min livstid i varje fall. Jag tror att Gerrard har känt av det som hände och jag tror att det har tagit honom väldigt hårt. Och den stora frågan är nog eftersom Gerrard verkligen har brunnit för att vinna den där ligatiteln med sitt älskade Liverpool och så är han så nära att vinna den i ett skede där klubben är glada om de blir bättre än en 7:e plats, och så är det han som är högst inblandad i att det inte blev så. Då ställer jag mig frågan hur stor meningsfullhet har Gerrard känt under de senaste året? Är han verkligen lika motiverad att springa ut på Anfields gräsmatta som han var under våren 2014 då allting rullade på och vi sprang mot en ligatitel? Vissa skakar av sig motgångar bättre än andra men jag tror att Gerrard har inte glömt det som hände mot Chelsea och han kommer nog få leva med det för resten av sitt liv. Vad vill jag då komma med allt detta? Jag vill komma fram till att den 30:e maj så ska vi bara spela FA-cup final. Jag vill minnas Gerrard som den fantastiska fotbollsspelaren han var och fortfarande är. Han har varit en hörnsten i den här klubben och är tveklöst den största spelaren som spelat för klubben enligt min mening. Det vore så fel om Gerrard fick ett ovärdigt avsked där vi slutar på en 7:e plats i ligan och missar Europaspel med bred marginal och vi är tillbaka på ruta 1 igen och känslan är att vi fortfarande inte har tagit några steg framåt. Då hade det blivit jobbigt för Gerrard att lämna klubben om han såg att vi är ett lag och en klubb i totalt förfall. Ingenting vore starkare och vackrare än att se Gerrard mannen som födde mina Liverpoolsympatier få lyfta en FA-cup trofé på Wembley den 30:e maj, hans födelsedag vilket gör det extra fint. En FA-cup seger i det som förmodligen blir ens sista match för klubben man älskar det hade det varit den bästa födelsedagspresenten och det bästa av avsked som Gerrard kan få. Jag hoppas verkligen att spelarna inser hur viktigt det är för Gerrard att få avsluta med att vinna någonting, han är inte värd ett smutsigt avsked han är värd bättre. Ingen förtjänar ett avsked bättre än Gerrard. Därför vill jag att Liverpool tar sig till Wembley, sen kan man aldrig garantera att man vinner när man väl är i finalen. Men det vore ju hemskt om vi åker ur i nästa omgång och då finns det bara Europa League kvar att vinna och i ärlighetens namn så är vi inte i närheten av att kunna nå så långt med nuvarande prestationsnivå. Jag vill att Gerrard ska få uppleva ett fullsatt Wembley en gång till innan han får lämna klubben. Och skulle vi vinna FA-cupen då vet jag en som kommer att fäll en och annan glädjetår. Jag tänker inte på Liverpool som klubb i den här situationen, jag tänker enbart på Gerrard. Han är Mr.Liverpool ut till fingerspetsarna, han har varit så lojal och gjort sådana avtryck i klubben som inte går att beskriva. Nu är det inte långt kvar innan en dynasti tar slut. Så låt oss skicka Gerrard till Wembley. Jag går ner på knä, snälla Liverpool skicka den spelare som varit den största spelaren i klubbens historia till en FA-cupfinal. Skicka honom till Wembley. Ge Gerrard det avsked han förtjänar. Ge Gerrard ett sista besök på Wembley i sin Liverpoolkarriär. Ge "Captain Fantastic" en sista titelchans.