sportviktorn

 

Då har det bli dags att snacka lite om det första semifinalmötet i ligacupen mellan Liverpool och Chelsea. Det blev ingen ur ett Liverpoolperspektiv drömfinal mot Chelsea utan vi kom att ställas mot de redan i semifinalen. Inspirerande men samtidigt ganska ångerfullt. Liverpool har varit lite av en mardrömsmotståndare för Chelsea men sedan Mourinho kom tillbaka och styrt skutan så har Chelsea haft det väldigt lätt för att hantera matcherna mot Liverpool. Alltid intressant när två storlag möts i den här typen av dubbelmöten, vem sätter tonen i dubbelmötet? Vem skaffar sig ett momentum inför returmötet? Ett intressant dubbelmöte på förhand utan tvekan.

 

 

Jag tycker att vi startade matchen sådär, det kändes som att vi ett tag inte riktigt var med i matchen. Men Chelsea fick ha lite för mycket boll för att jag skulle känna mig bekväm med situationen. Nu skapade Chelsea inte så mycket i den första halvleken och de kom inte att skapa särskilt mycket under resten av matchen heller, men jag blir genast orolig när Chelsea tillåts äga så mycket boll som de gör. Gör du Chelsea för mycket tid då kan de hitta på precis vad som helst med bollen. De har så mycket resurser i den här truppen och det gäller att sätta hård press på Fabregas och Hazard för att ta några exempel, det gäller att få dem på dåligt humör för då kan de tappa fokus och slarva i sitt passningsspel och inte vara så kreativa. Liverpool hade svårt att ta tag i bollen till en början och det var frustrerande att se, vi försökte spela någon form av hög press men problemet är att alla ansluter sig inte till den typen av spel. Sterling kan inte på egen hand springa längst fram och jaga boll utan någon måste komma och i andravåg och fortsätta med den höga pressen. Det är ingen tvekan om att John Terry och Gary Cahill är Premier Leagues bästa mittbackspar och ett av världens bästa mittbackspar för den delen också, men även de tycker inte det är särskilt trevligt att ha någon som hela tiden ligger på och pressar när de får bollen. Hade fler deltagit i den höga pressen kanske vi hade kunnat såra Chelsea mer än vad vi gjorde i den första halvleken. Straffsituationen tycker jag inte är särskilt mycket att bråka om. Ja man kan argumentera för att det är en schyst duell mellan Emre Can och Hazard men det är samtidigt någon form av kontakt och det är alltid en risk att gå på det sättet i en sådan situation. Det är bättre att gå på bollen än att försöka knuffa omkull spelaren för du vet aldrig om domaren blåser eller inte. Jag har sett liknande situationer där det inte har blivit någon straffspark, men jag tycker ändå att det är inte helt ologiskt att den här situationen resulterade i en straffspark. Och Hazard är ju bombsäker, han är en av världens bästa straffskyttar missar väldigt sällan. Slår ofta bollen bestämt, det är ingen tvekan om att bollen ska in i mål och då är det bara för Mignolet att välja ett hörn att kasta sig åt och hoppas på det bästa. Efter 0-1 målet tyckte jag att vi hade otroligt svårt att skapa målchanser. Det blev ofta att vi tog en passning för mycket eller också var vi för fega för att ta avslut. Det känns som att jag har sagt det här förut men Liverpools problem när det har gått dåligt det har varit att vi tagit alldeles för lite avslut. Jag förstår att man vill komma till det perfekta läget, men kommer man i ett läge där det finns en möjlighet att ta ett distansskott ja då är det bättre att chansa och dra till. Nu blev det ofta att bollen gick ut mot Moreno som visserligen slog hyfsade inlägg, men då är Sterling helt ensam inne straffområdet och kan inte göra någonting mot försvarsgeneraler som John Terry och Gary Cahill. Markovic tycker jag har sett bättre och bättre ut när han väl fått spela, men känslan är att han väger lite för lätt han behöver bli starkare i närkampsspelet och vinna mer boll när han tappar den då tror jag att han kan bli väldigt nyttig för oss. På pappret spelade vi med 3 anfallare, Sterling centralt, Coutinho till vänster och Gerrard till höger men i praktiken blev det något helt annat i varje fall i den första halvleken. Att förvänta sig att en sån som Sterling ska vara den som löser allt offensivt som ensam anfallare, nja då tycker jag nog att man är ute och cyklar. Vi måste komma samlade som en enhet när vi anfaller det är då vi är som bäst. Nu när vi inte har den där absolut sista spetsen som är av världsklass längre då är det viktigt att vi hjälper varandra som ett lag när vi anfaller. När Moreno eller Markovic kommer till inläggsläge då måste det finnas mer alternativ inne i boxen än Sterling. Att bara skicka in bollar mot Sterling när vi möter ett så kompakt försvar som Chelsea ställer upp med det ser jag som att skjuta sig själv i foten, det är att skänka bort matchen helt och hållet. Det som var positivt med den första halvleken var att vi lyckades neutralisera Diego Costa och Hazard på ett bra sätt. Skrtel som jag brukar hacka på att han brukar vilja ligga kvar djupt nere i banan vågade faktiskt kliva upp och gå upp i rygg på Diego Costa. Emre Can lyckades stänga sin kant hyfsat och Markovic vågade ta för sig i duellsspelet och vann ganska mycket boll. Hazard såg inte särskilt bekväm ut med att spela fotboll den här kvällen och det är bara positivt för vår del. Jag hade önskat at vi kunde fått in några bollar innan halvtidsvilan för att skaffa oss momentum inför resten av matchen.

 

 

Den andra halvleken kom att handla om två saker, jakten på kvitteringsmål och jakten på ett segermål. För det var Liverpool för hela slanten under den andra halvleken mer eller mindre. Däremot minns jag en situation som blev otroligt avgörande för hur det här dubbelmötet kan komma att sluta. Helt plötsligt dyker bollen upp framför Diego Costa som inte tvekar och springer mot ett eventuellt friläge med Mignolet, men Mignolet har uppfattat situationen och springer ut och får bort bollen. Nu är inte jag någon psykolog på något sätt utan bara en enkel lekman i sammanhanget men jag vill direkt jämföra med en annan målvakt som gjorde en liknande utrusning en gång i tiden det vill säga Thomas Ravelli. I gruppspelsmatchen mot Ryssland i VM 1994 uppstod det en situation där en ryss kommer farande och är på väg mot ett friläge. Ravelli tar beslutet direkt att springa ut för att slå bort bollen innan ryssen hinner först. Och Ravelli hinner precis komma före honom och få bort bollen, Ravelli sa i efterhand att det var den situationen som vände hela turneringen för honom. Exakt i det ögonblicket fick han ett större självförtroende att han kunde hantera den typen av situationer. Jag ser vissa likheter med Mignolet, han har varit ganska ifrågasatt och jag ska erkänna att jag är väl inget större fan av honom men jag tycker att han har fått lite oförtjänt mycket skit från vissa håll. Men att han uppfattade den situationen att Diego Costa kan komma att hinna nå bollen och då kan det vara 0-2 och mer eller minder god natt, väldigt bra av Mignolet att läsa av situationen och gå ut och slå bort bollen. Men bortsett från den situationen så var det Liverpool för hela slanten i den andra halvleken. Jag tycker att vi hade fortsatt svårt att skapa målchanser, men till slut skulle vårt stora bollinnehav ändå ge utdelning. Sterling får bollen och bestämmer sig för att sätta fart helt enkelt. Och när väl Sterling sätter fart då är det få som hänger med honom och det är ett säkert avslut som han får på, mycket fint placerat avslut i högra hörnet. Efter kvitteringen tog vi över och jag skulle vilja säga att vi nästan körde över Chelsea spelmässigt mer eller mindre. Jag tycker det är fascinerande att vi kunde gå från att vara totalt bortkontrollerade i den första halvleken till att nästan spela ut Chelsea i andra halvleken efter vårt kvitteringsmål. Men jag kände direkt att det var bara målet som fattades för att vi skulle få en kick och komma igång mer. Anfield exploderade och förväntningarna skruvades upp. Och jag var inne på att Terry och Cahill inte gillar när de spelar under hård press, en annan grej de inte tycker om är att tvingas hamna i löpdueller med kvicka spelare. När Sterling är så pass pigg som han var ikväll kommer i situationer där han får utmana Terry och Cahill i vem som är snabbast, då får Chelsea problem. Matic är en fantastisk spelare när det kommer till närkamper och ligga rätt och täcka ytor men jag tycker inte att han heller har snabbheten för att orka vara en box till box spelare. Till och med Matic såg ganska skärrad ut när vi tryckte på som mest och Fabregas fick inte mycket utrymme att göra någonting kreativt med bollen utan var hela tiden tvungen att försöka göra sig av med den för att vi låg på och pressade så hårt. Men den spelare som utmärkte sig mest under den andra halvleken var utan tvekan Coutinho. Jag har hackat en del på honom att jag inte tycker att han håller för att vara en startsspelare, jag har ifrågasatt om han överhuvudtaget ska spela i en storklubb. Men ikväll visade han varför han ska vara en startsspelare i Liverpool. Fullkomligt jävla briljant på ren svenska. Stundtals gjorde han ju precis som han ville, när han fick bollen då satte han fart direkt. Han sökte sig in centralt in i banan och kunde på så sätt fördela bollen ut på kanten eller försöka spela väggspel och ta sig in i straffområdet via den vägen. Han hade dessutom en del fina skarvningar som kunde ha resulterat i fler farliga målchanser. Men framförallt, han var vän med bollen i den andra halvleken. Jag tycker ofta att han har haft svårt att ta tag i bollen ordentligt och göra någonting konstruktivt med den, det har slutat med att han har tvekat och så har han dribblingsaktion blivit något mittemellan och då är det lätt för motståndaren att bara gå dit med kroppen och stänga vägen eller bara slå bort bollen för honom. Men ikväll var han oerhört pigg, snabb i tanken och väldigt sugen på att vara med och bygga upp offensiven. Jag hoppas verkligen att Coutinho fortsätter prestera såhär bra som han gjorde ikväll, om han kan hålla den här nivån under längre perioder då är det en spelare som vi egentligen inte har råd med egentligen och som borde spela i en bättre klubb. Men nu har han bevisat att högstanivån är riktigt bra. Jag säger inte att Liverpool står och faller som lag med Coutinho, men jag tycker att Liverpool står och faller lite med Coutinho i den briljansen när han får komma in centralt i banan och slå den avgörande passningen mot Sterling, Markovic eller Lallana eller vem det nu är som spelar. Men det blev inga fler mål trots Coutinhos fantastiska andra halvlek och att vi vaskade fram hela 19 avslut. Det slutade 1-1 ett resultat som jag tror Chelsea är rätt nöjda med, med tanke på att det blev totalt tillbakatryckta i andra halvleken och de hade definitivt inte någon kontroll på händelserna när Liverpool trycket på som mest.

 

 

Det är klart att det är frustrerande att bara få med sig 1-1 från en sån här match när man gör en så bra andra halvlek. Vi gjorde i stort sett allting rätt i den andra halvleken utom fler mål. Nu vet jag att det skulle kunna gå till förlängning om det här resultatet står sig efter full tid i returen, men det hade varit skönt att ha ett resultat att spela på. Jag tror att vi har ganska goda möjligheter att kunna nå finalen om vi är lika disciplinerade i försvarsspelet som vi var ikväll. Jag tycker det är helt vansinne av Rodgers att spela med trebackslinje, men efter förutsättningarna tycker jag att Skrtel, Sakho och Emre Can gör det ganska bra. Jag tycker Henderson och Lucas är duktiga på att ta lite extra ansvar när motståndaren flyttar fram positionerna och det är mer än välkommet. Det som blir det avgörande är hur effektiva vi är när det kommer till chanserna. På Stamford bridge kommer vi inte att bjudas på särskilt många lägen utan det gäller att sätta dit bollen när chanserna väl dyker upp. Och det hade varit så otroligt skönt om vi kunde göra första målet i returen. Det hade varit intressant att se om vi fick spela kontringsfotboll på Chelsea med tanke på Cahill och Terrys svagheter som jag redogjorde för. Men det är ett faktum att vi har problem att föra matcher och att sätta dit chanserna. Och ska vi vinna någon titel då måste vi kunna föra matcher och sätta dit chanserna. 19 skott ikväll, det är lite för svagt att inte kunna göra något mer mål på de chanserna. Men det som är positivt är att vi visade i den andra halvleken att vi kan faktiskt matcha Chelsea någorlunda. Det finns en potential i truppen och får vi bara ut det bästa av varje individ då kan vi både vinna en titel och ha chansen att nå Europaspel nästa säsong. Sen tror jag att ska vi ta nästa steg och bli en av världens största klubbar i nutid då tror jag inte att Rodgers är rätt man att leda laget. Han är lite för envis när det gäller hur han vill formera laget. Han vill spela en offensiv och frejdig fotboll samtidigt som karln inte kan räkna till 4 mittbackar. Men för Rodgers skull skulle en ligacuptitel ge honom extra tid att få igenom sina idéer, men jag ser ju helst att någon annan tränare tar över för att vi ska växa på längre sikt. Men ikväll fick jag se ett Liverpool som kunde matcha Premier Leagues bästa lag och det ger hopp om att det kanske ska bli en lyckad vår och att Steven Gerrard kanske ändå får avsluta med att lyfta en trofé på Wembley. För tillfället är känslan positiv, men det kan svänga snabbt. Man kan aldrig lita på Liverpool glöm aldrig det.