sportviktorn

 

I grund och botten älskar jag alla typer av fotbollsmatcher. Varje match har sin charm. Att se en svängig match som slutar 5-5 och med delad pott för bägge lagen har sin charm. Att se en usel 0-0 match är också givande. Att se ett lag kontrollera bort motståndaren och vinna med 1-0 i en åttondelsfinal i Champions League är på sitt sätt intressant. Att se ett lag slå ut ett lag ur en Champions League åttondel trots att ingenting talar för det är fullständigt underbart.

 

 

Vad sitter jag här och svamlar om? Jag svamlar om en match som kommer att gå till historien som en av de mest klassiska matcherna i Champions Leagues historia. Jag lovar er att matchen mellan Chelsea och PSG den 11 mars 2015 redan är en klassiker. Jag kan tänka mig att de som sympatiserar med Frankrikes huvudstad håller med mig om det. För det här var en match som jag på förhand inte hade några som helst förväntningar på. Det är klart att man innerst inne hoppades att det skulle bli match av det här och att det skulle bli lite av en rysare. Men jag lutade mer inför matchen att Chelsea skulle reda ut det här dubbelmötet på ett kontrollerat sätt. För är det någon som kan kontrollera bort ett lag oavsett motstånd så är det José Mourinho. Man kan tycka vad man vill om hur Mourinho beter sig vid sidlinjen, jag kan tycka att han går över gränsen då och då för att jag ska avguda honom. Men jag har respekt för hans fotbollskunskaper. Mourinho kan verkligen spela fotboll på så många olika sätt, han kan föra matcher men han kan också parkera bussen som det så fint heter och det kan man också ha åsikter om men det har oftast gett resultat. Men det här blev inte Mourinhos kväll, det skulle bli PSG:s kväll. Såhär en kort stund efter är det svårt att ta in vad det är som har hänt? Jag tror inte att Blanc och hans mannar ännu har fattat vad det är de har ställt till med? Och vad sjutton är det för tankar som rör sig i Chelseas omklädningsrum efter det här? För vad var det som hände egentligen? För att summera det hela kort är det bara att konstatera att Chelsea och PSG spelade 1-1 efter full tid och 2-2 efter förlängning och PSG gick därmed vidare.

 

 

Det där var den korta analysen men det finns givetvis en del att prata om efter det vi fick se ikväll. Jag tyckte att PSG började matchen på ett ganska bra sätt, jag tycker att vi fick se ett helt annat PSG än vad vi har sett tidigare under säsongen. Om man dessutom jämför PSG:s insats ikväll jämfört med motsvarande möte under förra säsongen var det en stor skillnad på taktiken. Då kom PSG till Stamford bridge med ambitionen att inte skapa några målchanser och låta Chelsea ha bollen hela tiden och förlita sig på att man skulle försvara sig i 90 minuter plus tillägg. Det funkar kanske mot sämre motstånd att försvara sig till segrar på det sättet som PSG ville göra i det mötet, men mot Chelsea håller det inte. Sen var det ett något snöpligt sätt PSG förlorade på då Demba Ba i slutminuterna lyckades vara på rätt plats vid rätt tillfälle. I den här matchen fick vi se ett PSG som ville hålla i bollen och försöka föra matchen till viss del. Jag tror det är viktigt när man möter Chelsea på bortaplan att man är rädd om bollen när man vinner den. Och jag tycker att både Verratti och Thiago Motta ska ha cred för att de vågade vara så kyliga och hålla i bollen så pass mycket som de gjorde. Det är inte världens lättaste uppgift att kunna behålla lugnet och våga spela sitt spel när du möter Fabregas och Matic som är riktigt duktiga på att spela press spel. Däremot tyckte jag att PSG inte riktigt lyckades få med Zlatan så värst mycket i matchen. Han droppade ofta ner och fördelade bollen vidare med en touch, men jag vill gärna se att Zlatan blir slutdestination i ett anfallsspel då han har ett bra skott och kan göra sin gubbe vid sista tredjedelen. Men just när jag sitter och funderar över hur PSG ska få med Zlatan mer i matchen så stannar tiden. Domaren har blåst och massvis med Chelseaspelare rusar fram till domaren och är rosenrasande. Vad är det som händer? Drar han det röda kortet direkt upp ur bakfickan? Ja har ni sett! Det är rött kort på Zlatan!. I det ögonblicket kände jag direkt att nej inte nu igen. Vad är det egentligen med Champions League slutspel och Zlatan Ibrahimovic? Det är en kombination som uppenbarligen inte passar så bra ihop. Zlatan går av planen, bredvid honom står Mourinho och funderar över hur hans Chelsea ska kontrollera bort ett desperat jagande PSG. Zlatan går in i omklädningsrummet, medveten om vad det är han har ställt till med. Rätt eller fel? Rött kort eller inte? Det spelar ingen roll, det var Zlatan som åkte på ett rött kort och det är han som kommer att målas ut som syndabock om det här inte skulle bli en lyckad kväll för PSG. Jag tycker att PSG efter utvisningen ändå spelade väldigt modigt. Jag imponeras över att man inte stressade upp sig och började spela på gränsen till fult. Det är lätt att man som spelare i ren frustration över den typen av domslut tappar greppet och går över gränsen. Men Verratti, Thiago Motta, Pastore och Matuidi för att prata mittfältare i PSG behöll alla lugnat och försökte att anpassa sig efter förutsättningarna och det ska de ha all heder för. Däremot var detta det värsta som kunde hända för PSG. Att bli av med deras bästa spelare så pass tidigt i matchen och nu tvingas jaga 1 mål trots att man egentligen inte kan begära att laget ska kunna föra en match mot Chelsea med 1 man mindre. Och med en Cavani som uppenbarligen inte är i form och som förmodligen på längre sikt vill bort från klubben ensam på topp fanns det ju inte mycket som talade för att PSG skulle reda ut det här. Mycket ansvar vilade på Matudis axlar då det är en mycket duktig spelare när det kommer till att löpa i djupled. Matuidis lungor är förmodligen lika stora som Roberto Carlos vader, det finns en enorm löpkapacitet i den karln. Men hela PSG klarade av 0-0 efter första 45.

 

 

Den andra halvleken tycker jag även att PSG klarade av att hantera på ett hyfsat bra sätt. Man låg rätt i positionerna, dock kan jag tycka att man kunde vågat kliva fram och chansat mer när det fanns lägen att ställa om. Sedan slarvade man något enormt när det fanns lägen att ställa om. Pastore hade inte sin bästa match, när PSG hade omställningslägen då kladdade han oftast med boll och spelet stannade upp eller så dök Fabregas, Matic eller Diego Costa upp och snodde bollen för honom. Det fanns en situation i den andra halvleken som jag trodde skulle beskriva och summera det här dubbelmötet på ett tydligt sätt. Verratti lurar skjortan av Chelseas mittfält och hittar Cavani som är onside, han är fri med målvakten! Var det här sanningens ögonblick? Han rundar målvakten och där kommer Cahill och Terry glidandes men han drar den i stolpen. Han gjorde allting rätt, tajmade sin löpning perfekt och rundade Courtois i målet men lägger den i stolpen. Till Cavanis försvar är det vänsterfoten som han tvingas skjuta med och att han blir stressad då det inte finns mycket tid att tänka över vad som ska göras. Men jagar du ett mål mot Chelsea på bortaplan och du är reducerat till 10 man och du får ett sådant läge då måste den sitta. En stund senare får Chelsea en hörna och efter att bollen studsat och farit lite dyker den upp framför ögonen på Gary Cahill och han gör mål. Det är mittbackarna som ska sänka PSG i detta dubbelmöte uppenbarligen. Det som jag menade var talande med det här scenariot var att Cavani fick sin chans men tog den inte. Chelsea ser något sega ut, varken Willian, Hazard eller Diego Costa var riktigt på hugget ikväll men det finns alltid en matchvinnare i laget. Chelsea har det där lilla extra att plocka fram när matcherna står och väger och de har en förmåga att få resultaten med sig. Tiden bara rann iväg och David Luiz höll sig framme och tjafsade med Diego Costa efter att han fällt Thiago Silva på ett fult sätt. Att Diego Costa spelade hela matchen men Zlatan fick stiga åt sidan kan man ju diskutera huruvida det var logiskt. David Luiz, så utskälld som han har varit den här säsongen däribland jag själv kliver fram på en hörna och bombar in 1-1 med pannan. Är det någon som ska spela huvudrollen på Stamford Bridge så är det såklart den forne Chelseaspelaren David Luiz. Det där målet räckte till förlängning.

 

 

Förlängningen hinner bara pågå i 6 minuter innan Chelsea får en straff. Det är Thiago Silva som måste ha suttit och kollat på AIK-Hammarby i lördags för det är precis samma sak som han gör. Sen kan man diskutera huruvida bollen tar på handen eller om det faktiskt är så att Zouma är där med pannan på den. Men det spelar ingen roll, handen ska inte vara där det är onödigt att ta den risken. Hazard är säkerheten själv från 11 meter och 2-1 och nu skulle Chelsea bara kontrollera detta till slutsignalen. Men PSG vägrade ge sig, de behöll koncentrationen. Och långsamt och omsorgsfullt började man att flytta fram positionerna och försöka gå för ett avgörande segermål. Och jag kunde ändå se vissa tendenser till att det kunde inträffa någonting speciellt. När Maxwell fyller på från sin vänsterbacksposition och Verratti vågar bli mer offensiv i sitt spel och du har en Marquinhos som offrar sig och håller sig framme i boxen och drar på sig markering då ger du dig själv chansen att göra match av det hela. Det dyker upp ytterligare en situation som jag trodde skulle summera det här dubbelmötet på ett ännu mer tydligare sätt. Thiago Silva dyker upp med pannan efter en hörna från höger, men Courtois gör en jätteräddning. Courtois är en av världen bästa målvakter och just nu i den lilla stund visade han att inget skulle stoppa honom ikväll. Men PSG ville annat och Thiago Silva ville annat, skam den som ger sig. Hörna från vänster och Thiago Silva lyckas på något märkligt sätt få tillräckligt med fart i nicken och bollen går i en båge över Courtois och in i det bortre hörnet. Tiden står still igen. Vad har hänt? PSG har kommit tillbaka ännu en gång. Och det blir ingen större spänning i de absolut sista sekunderna utan PSG slår ut Chelsea och tar sig till kvartsfinal.

 

 

Det här var en av det sjukaste matcher jag någonsin har sett. Jag har sett många sjuka matcher i mitt fotbollsliv men frågan är om inte denna tar priset? Att PSG skulle slå ut Chelsea över ett dubbelmöte trodde jag inte. Att PSG skulle slå ut Chelsea efter att ha fått spela med Zlatan under endast en kvart, tjugo minuter hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Men på något sätt lyckades PSG behålla lugnet hela tiden och det var det som var det avgörande för hur detta slutade. Hade PSG stressat upp sig och gått på rus och helt tappat grunderna för hur spelar vi försvarsspel och hur ska vi på bästa sätt få till ett bra anfallsspel trots att inte Zlatan är med då hade det kunnat gå illa. Blanc har fåt mycket kritik den här säsongen, men någonting måste han ha gjort i halvtid för den attityd som PSG visade upp i den andra halvleken var klockren. Jag har varit skeptisk till att PSG ska hålla i Europa när de möter de riktigt stora giganterna, men herregud så fel man kan ha. Det som fascinerar mig är att alla spelare ställde upp för varandra. Även om Verratti inte alltid nådde fram med sin långboll mot Cavani var ändå Cavani där och försökte. Och även om Cavani inte gjorde någon vidare match så började han inte hänga läpp. Och det är enormt viktigt att man inte börja göra, du får aldrig lägga dig ner och tycka att tillvaron är hopplös du måste fortsätta kriga in i det sista och det var precis vad PSG gjorde ikväll. Sen finns det ju något symboliskt i att det är David Luiz och Thiago Silva som kliver fram och avgör alltihop. Utskällda i VM utskällda under stora delar av den här säsongen, men nog fan är det de här två som ska avgöra alltihop. Med all respekt till Zlatan men att David Luiz och Thiago Silva blev de stora hjältarna var den finaste av fotbollssagor som kunde skrivas på Stamford bridge ikväll. Jag har hela tiden sagt att Chelsea inte har några svagheter och att det bara är de själva som kan stoppa de från att vinna massvis med titlar den här säsongen. Uppenbarligen hade jag fel om Chelsea. Och jag hade definitivt fel om PSG. Jag tycker att vi kan avskriva snacket om att PSG är ett lag i kris och som är identitetslöst. Ett lag som är kris och som saknar spelidé och identitet det laget kan inte gå ut och göra en sådan fantastisk insats som PSG gjorde på Stamford Bridge ikväll. Hela laget ska ha en rejäl dunk i ryggen, ikväll lyckades man till slut motbevisa mig om att man minsann är ett lag att räkna med. Med tanke på hur man vann den här matchen efter de förutsättningarna är det här en triumf som ger eko över hela den här planeten. Det här var en sådan heroisk insats att det är svårt att hitta ord för det. Några spelare var bättre och några var lite sämre, men som helhet när vi summerar 120 minuters kamp är det 10 hjältar på planen som såg till att PSG fortfarande kan drömma vidare om en Champions League titel. Zlatan kunde ha målats ut som syndabock och han kunde återigen ha fått se sig besegrad av Mourinho. 10 spelare med David Luiz och Thiago Silva i synnerhet såg till att PSG stod för en av de största fotbollshändelserna i Champions Leagues historia och att Zlatan trots allt kan drömma vidare om den där efterlängtade pokalen. Vilken insats, det är laginsatser som dessa som gör att man älskar spelet fotboll. Att se en Cavani som tar den där sista extra löpningen för att sysselsätta Terry och Cahill trots att han vet att han förmodligen inte kommer att vinna bollen är så vackert att se att det nästan gör ont. Varje djupledslöpning och varje tackling är som tusen nyanser av lagmoral, jag blir på riktigt rörd när jag ser ett lag som har oddsen emot sig ingenting talade för att PSG skulle fixa det här. Men  de lyckades att göra det omöjliga möjligt. Otroligt men sant är ett namn på en gammal serietidning, jag tycker att de orden beskriver Chelsea mot PSG den 11 mars 2015 på ett bra sätt. PSG slog ut Chelsea på Stamford bridge trots spel med 10 man under i stort sett hela matchen. Hur var det de där orden löd nu igen? Vad var namnet på den där serietidningen? Otroligt men sant. Jag är helt mållös. Otroligt men sant. Grattis PSG.