sportviktorn

 

Säsongen ute i fotbollseuropa lider mot sitt slut. Bara 1 omgång återstår av Premier League säsongen. Det fina med när en säsong tar slut är att alla vet att det kommer alltid en ny säsong där det finns möjlighet att finslipa på detaljerna eller rentav ta en rejäl revansch för en tidigare medioker säsong. Men för Liverpools del blev säsongens sista hemmamatch mot Crystal Palace något helt annat än den enskilda matchen.

 

 

Den 16 maj 2015 kommer gå till historien då Liverpool FC och Anfield road tog farväl av en av de största spelarna i klubbens historia. Steven "Stevie G" Gerrard gjorde under kvällen sin sista hemmamatch i den röda tröjan. Och visst säsongen är inte slut än, det återstår fortfarande 1 match av ligaspelet och det kommer att bli en viktig match mot Stoke om 1 vecka då Liverpool alltjämt spelare för att knipa en Europa League plats men det var den här matchen som var Gerrards riktiga avsked. Det är klart att såhär med lite distans till det hela känner jag såklart en känsla av tomhet så är det. Det finns mycket att hantera så blir det, det Steven Gerrard har uträttat med den här klubben är någonting som jag tror de flesta som gillar fotboll tycker förtjänar all respekt. Det går givetvis att för stunden vara lite bitter och börja argumentera för att det inte blev något vidare avsked och då tänker jag inte bara på den här enskilda matchen utan jag tänker på hur Gerrards vår har varit i stort men jag känner att det är inte läge för det. Men visst är det ingen hemlighet att det kunde ha blivit ett värdigare avsked om man tittar på hela situationen och de enskilda matcherna under våren. Men det hål som Gerrard lämnar efter sig är givetvis svårt att ersätta, frågan är om det är ens går? Jag tror inte det, jag tror att det finns väldigt få spelare i dagens fotbollsvärld som verkligen är klubbmärket personifierat för det är ju precis det som Steven Gerrard är. När jag tänker på Liverpool FC då tänker jag inte i första hand på de 5 Champions League titlarna eller Bill Shankly, när jag tänker på Liverpool FC då tänker jag på Steven Gerrard. Och jag har mycket att tacka Gerrard för, inte bara för att han har gett mig många fina stunder framför tv:n utan han ska ha tack för att jag fick upp intresset för Liverpool och internationell fotboll i stort. Jag tyckte att det lät så tråkigt när jag växte upp att alla höll på Arsenal eller Manchester United och jag blev nog lite bekymrad och gick och funderade på att det måste ju finnas något annat lag att hålla på än de skräplagen. Och då hittade jag Steven Gerrard och hans Liverpool, och jag tyckte de såg så snygga ut i sina mycket starka röda tröjor också. Sen tyckte jag om hans stil, han kunde hela tiden ligga ett steg före alla andra vilken är en viktig egenskap att ha om du som mittfältare ska kunna luckra upp ett försvar. Den där krossbollen ut mot en kant på 30 eller 40 meter var alltid en fröjd för ögat att se, men framförallt var det skottet jag fastnade för. När han väl fick på en fin vristträff med sin högerfot framförallt, då kunde det ju bara rassla till i krysset. Sedan gillar jag ju att luta mig mot statistik och det finns en statistik som är ganska slående. Steven Gerrard har vunnit FA-cupen, Uefa-cupen, ligacupen och Champions League och han har gjort mål i samtliga finaler. Det tycker jag säger en del om vilken vinnarskalle han var när han var som bäst. Han kanske inte var den spelare som dominerade matcherna vecka ut och vecka som Messi och Ronaldo tenderar att göra, men när det väl var skarpt läge när det började gälla någonting då vaknade han till liv och då var han fantastisk.

 

Det är givetvis svårt att välja ut något enskilt minne från Gerrard under sin Liverpoolkarriär, men det är klart att jag minns de gångerna han nätade på Old Trafford både i 4-1 segern 2009 och 3-0 segern 2014 då han kysste kameralinsen, det har redan blivit en klassiker. Nu börjar det bli längesen och jag vet inte om det är ett tecken på att jag börjar bli gammal eller om det bara är det att tiden går, jag tror snarare att det är det sistnämnda va? FA-cupfinalen 2006 Liverpool ställdes mot West Ham och i slutskedet av matchen jagade vi kvittering då vi låg under med 3-2. Och precis när speakern utannonserar tilläggstiden så dyker bollen upp framför Steven Gerrards fötter efter att West Hams försvar misslyckats med att skicka undan bollen ordentligt och han drar till direkt och bollen sitter kanon rakt in i nät. Det målet gav oss chansen att knipa vår 7:e FA-cuptitel vilket vi också gjorde efter att vi vunnit på straffar efter att Anton Ferdinand blivit syndabock och omvänt då Pepe Reina blivit hjälte som tog den avgörande straffen. Sen gillar jag hans ledaregenskaper, och jag har fått uppfattningen av när jag har följt honom och laget under ganska lång tid nu att han verkar inte vara den typen av lagkapten som står och skriker på de övriga i ett omklädningsrum eller under matcherna. Det här blir såklart väldigt spekulativt men jag tror faktiskt att Gerrard är ganska lugn och timid i sitt ledarskap, jag får känslan av att han går ut på planen och föregår mot gott exempel och visar vägen på det sättet istället. Men när Gerrard väl öppnar munnen och har något att säga, då lyssnar man direkt. När Gerrard har något att säga då lyssnar alla, till och med Balotelli? Ja till och med Balotelli tror jag lyssnar då. Ett annat minne med Gerrard är vilka fantastiska spelare han har fått ha omkring sig. Jag har haft förmånen att få se många fina matcher när Gerrard fått spela med spelare som Xabi Alonso, Fernando Torres och Luis Suarez. Xabi Alonso var oerhört nyttig för Liverpool under sina år där som den lite mer defensiva mittfältaren som städade upp där bak vilket gjorde att Steven Gerrard kunde ha en lite mer offensiv roll. Fernando Torres var när han var som bäst en av världens bästa anfallare och fotbollsspelare med för den delen. Ibland är det svårt att förklara hur vissa spelare passar bättre ihop med varandra och vissa fungerar bara inte, jag tror att det mestadels är en ren slump ibland så faller alla pusselbitar ihop ibland så funkar det bara. Och det går ju inte att klaga på vad Gerrard och Torres presterade tillsammans, Gerrard stod för passningarna och förarbetet och Torres gjorde målen. Gerrard och Torres var tillsammans en av fotbollsvärldens hetaste radarpar. Jag skulle vilja hävda att det var då Gerrard var som bäst också när han fick spela med Torres. Suarez fick han också spela med och de två fungerade också väldigt bra ihop, även om det kanske inte bara handlade om duon Gerrard och Suarez utan det var väl mer att Suarez kom in och ibland på egen hand lyfte upp Liverpools offensiv. Däremot minns jag en magisk kväll på Anfield när vi mötte vår käre lillebror Everton, när vi vinner med 3-0 och Gerrard gör hattrick och Suarez gjorde fina förarbeten till bland annat ett av målen om jag minns rätt. Och jag tycker att detta beskriver Gerrard på ett bra sätt, han kunde samarbeta med väldigt många olika spelartyper, han var inte särskilt konservativ utan han ville hela tiden utvecklas som spelare.

 

 

För att återgå till det som då blev den sista matchen på Anfield för Gerrards del. Ja Anfield gav sin lagkapten ett värdigt avsked, däremot gav inte hans lagkamrater honom något värdigt avsked vilket svider något enormt. Okej Liverpool kanske inte är jättesugna på Europa League och det är inte jag heller i ärlighetens namn men det fanns en anledning till att jag på ett sätt ville vinna den här matchen. Allt handlade om Steven Gerrard, det skulle bli hans kväll det skulle bli kvällen då vi avslutade hemmasäsongen snyggt och lät Gerrard få avsluta sin sejour på Anfield med en seger. Istället så gör vi en av de sämsta insatserna för säsongen och en av de sämsta insatserna jag någonsin sett ett Liverpoollag göra och det gör såklart fruktansvärt ont i Liverpoolhjärtat. Men huruvida Liverpool slutar 5:a, 6:a eller 7:a i tabellen efter säsongen det är ingenting jag för stunden funderar över. Den här gången handlade allt om Steven Gerrard. Mannen som fick mig att fastna för det här laget som gett mig många fina stunder men också väldigt mycket lidelse, men jag tycker det är värt det och det har varit en stor förmån att få följa Gerrards fantastiska karriär på Anfield. Och är det någonting som såhär efterhand gör lite extra ont i hjärtat då är det att vi inte lyckades knyta ihop säcken och vinna Premier League förra säsongen. Det hade varit så fint om Gerrard fick vinna 1 ligatitel då man redan då visste att det kommer komma en dag då Liverpool får klara sig utan Steven Gerrard. Sen hade jag nog inte räknat med att han skulle lämna oss säsongen därpå men det är klart att med facit i hand så känns det väldigt tungt att han inte fick vinna ligan. Och jag tror inte att det finns något snack om saken att han kommer gå till historien som en av de bästa om inte den bästa spelaren som aldrig vann Premier League. Men han har fått uppleva en hel del under sin tid i Liverpool, som jag räknade upp Champions League titel, Uefacuptitel, FA-cuptitel, Ligacuptitel det är inte alla som får vara med om att få vinna den typen av titlar heller. Det är klart att det saknas en Premier League titel i prisskåpet, men det är egentligen irrelevant i sammanhanget han är och förblir en levande legend och en hjälte för mig. Hade det inte varit för Gerrard så hade jag kanske inte fått upp intresset för Liverpool, Premier League och internationell fotboll i stort. Jag tror att det oftast är så när man fastnar för ett lag att det är en spelare som man noterar lite extra och blir lite förtjust i, och i mitt fall så var det Gerrard som jag föll för och det tror jag inte att jag är ensam om. Och jag vill avsluta med att sätta fingret på en sak som hände i matchens slutskede. Det återstår sekunder kvar av matchen, Liverpool ligger under med 3-1 och har gjort en skitmatch och har just bjudit in Tottenham och Southampton i kampen om en plats i Europa League. Normalt skulle en hemmapublik unisont bua ut det egna laget och resa sig upp och gå därifrån direkt. Istället så ställer sig hela Anfield upp och applåderar sin lagkapten. Att en hel arena ställer sig upp och applåderar och börjar avtackningen av sin lagkapten tycker jag säger en del om Anfield, men framförallt jag tycker det säger ännu mer om vilken typ av spelare Steven Gerrard är och vad han har betytt för Liverpool under alla dessa år. Nu är det över, nu kommer vi inte få se Gerrard springa in på Anfield fler gånger som spelare. Jag kommer säkerligen hitta nya favoritspelare och nya hjältar som jag fastnar för men jag får en känsla av att livet som Liverpoolsupporter inte riktigt kommer att bli som det brukar framöver. För min generation är ett Liverpool utan Gerrard ungefär som att ha tonfisk på pizzan det vill säga det går bara inte det är något som inte stämmer, det blir för mycket tuggmotstånd. Jag kommer hitta nya hjältar och favoritspelare i Liverpool i framtiden också garanterat, men Gerrard är oersättlig. Ingen är större än Steven Gerrard. Han kunde valt pengarna och titelgarantin i Chelsea eller Real Madrid när Mourinho var tränare i de klubbarna men han valde att stanna kvar på Anfield för kärleken till staden Liverpool och klubben Liverpool FC var större än längtan efter att bara vinna titlar. Jag är evigt tacksam över att jag har fått följa denna fantastiska fotbollsspelare, och det är klart att det är bara att erkänna att det kom en liten tår när han efter slutsignalen gick runt och tog emot Anfields applåder. Men varje saga har ett slut och nu är sagan om Steven Gerrard slut. Tack för allt Stevie G. Min favoritspelare, min lagkapten, min hjälte.