sportviktorn

 

Godafton mina vänner och varmt välkomna ska ni vara tillbaka till min kära fotbollshörna. Nu har det blivit dags att tjöta lite fotboll igen vilket alltid är härligt. Däremot är det med stor spänning jag sitter och delar med mig av mina tankar gällande det som hände på Friends arena under kvällen. Det är oundvikligt att inte sitta och tänka på det som komma skall på tisdagskvällen i Köpenhamn. Och tänk att 1 enda skitmål åt fel håll förstörde en stor del av den glädje man kände i ungefär 60 minuter och lite till. Sverige lyckades för en gångs skull vinna en match mot Danmark, men på något sätt känns det ändå som en halv förlust och som sagt det gör det tack vare 1 ynka skitmål åt fel håll. 

 

 

Givetvis ska man inte dra för stora växlar av den här enskilda matchen då det är mycket fotboll som återstår innan vi vet hur det här dubbelmötet har slutat. Och man ska också inte ösa på superlativ precis som att det ska sparas med att ösas på med negativ kritik heller, utan det gäller att hitta någon sorst balans i analysen. Men däremot tänker jag faktiskt ta tillfället i akt att hylla en stor del av den svenska insatsen då det i ungefär 60 minuter var en riktigt bra landskamp. Framförallt tyckte jag att den första halvleken tillhörde till en av de bättre halvlekarna jag har sett Sverige spela under Erik Hamrén. Visserligen startade vi lite nervöst och det slarvades en del i passningsspelet och vi hade svårt att skapa målchanser. Det blev ofta att vi sökte djupledsbollar mot Marcus Berg och Zlatan, men Daniel Agger och Simon Kjaer hade bra koll på de och lyckades vara där med ett ben eller med pannan. Men det var befriande att se att vi för en gångs skull inte var helt beroende av att allt spel skulle gå via Zlatan. I den första halvleken tycker jag att Zlatan gavs möjligheten att fokusera på det han just nu är bäst på, nämligen att agera som den offensiva spetsen. Jag tycker ofta att Zlatan har hamnat i situationer där han droppar ner och blir den spelförande spelaren, men då är det för få som vågar gå i djupled eller på ett annat sätt visa tydligt att jag vill ha bollen. Nu tycker jag att vi via ett helt okej passningsspel från Kim Källström och en ganska pigg Jimmy Durmaz lyckades hitta luckor i Danmarks försvar inte bara centralt i banan utan även på kanterna. Och var det något som fungerade i den här matchen så var det vår vänsterkant. Emil Forsberg och Martin Olsson var stundtals helt fenomenala på sin kant, de hittade ett bra samarbete och var duktiga på att värdera när det var läge att gå för en överlapp eller om det fanns läge att gå på genombrott själv. Och med lite bättre skärpa från Martin Olsson vid den avgörande passningen då hade vi mycket väl kunnat göra fler än de 2 målen vi gjorde. Jag tycker även att en spelare som Oscar Lewicki ska lyftas fram. Jag tycker att han gör ett hårt jobb i det tysta och är mycket bra på att stå rätt och täcka ytor, han är en fin balansspelare helt enkelt som börjar påminna mer och mer om en Tobias Linderoth. Och är det någonting som Sverige har saknat så är det ju den där balansspelaren som skyddar backlinjen och som kan droppa ner i backlinjen vilket frigör utrymme för ytterbackarna att sticka iväg i anfallen, vilket passar bra då Martin Olsson gärna följer med offensivt Mikael Lustig likaså. Och målet vi gör det var ett cirkusnummer, den uppfattningen av Durmaz att på den korta tid han får på sig ute vid linjen att komma på tanken att klacka bollen vidare mot Lusig är fantastiskt fin spelförståelse från hans sida. Och för en gångs skull får Lustig på den där perfekta passningen som jag har längtat efter och det är ett distinkt avslut av Emil Forsberg. Och hade det inte varit för Schmeichels fantastiska räddning på Zlatans frispark och Marcus Berg hade varit lite mer kylig då hade det kunnat stå minst 3-0 i halvtid. 

 

 

Den andra halvleken kom att handla om åt vilket håll det här dubbelmötet var på väg åt och vilka förutsättningar som skulle gälla inför returen. Jag kan tycka att det är en lurig situation att handskas med när man har en 1-0 ledning med sig, ska man gå för ytterligare mål eller ska försöka säkra upp bakåt? Jag vill få det till att det ska vara ett mellanting med en bra balans men samtidigt våga satsa när Danmark går bort sig defensivt eller flyttar upp för mycket folk i banan. Nu kom straffen i ett perfekt läge då halvleken knappt hade satt sig, och det gjorde ju att Danmarks mentala läge blev ännu tuffare. För när man hamnar i ett 2-0 underläge inför en sån publik då spelar det ingen roll hur kvalitén på motståndet är utan de kommer att lyfta sig ett par procent extra och spela bättre eller till och med överprestera av ren energi från publiken. Om, och det är med ett stort om jag säger det om saker och ting sköts rätt om det finns en bra organisation i laget och tydliga linjer i hur man spelar försvarsspel. Men nu ligger det ju till såhär att Sverige skulle inte vara Sverige om de inte satte sig i jobbiga situationer trots att de får allt uppdukat på ett bord. Man får ett perfekt läge att ta full kontroll på matchen tack vare det tidiga 2-0 målet, det fanns ett ypperligt läge att ta vara på danskarnas förmodade nervositet och rädsla för att helt tappa greppet om dubbelmötet. Men istället blir det ju längre in i den andra halvleken vi kommer precis tvärtom att det är Danmark som tar över matchen. Vi tappar i intensitet, börja slå bort enkla bollar och får inte till några långa anfall överhuvudtaget. Stundtals backar mittfältet ner i knät på backlinjen backar ner i knät på Isaksson, och det håller inte att sänka så mycket på intensiteten som vi gör efter 2-0 målet. Det är livsfarligt att bli för bekväm när du leder med 2-0, för 1 enda mål för Danmark och då är det helt andra förutsättningar och tyvärr var det ju precis det som hände. Det som gör mest ont i hjärtat det är ju att det är på rent slarv som vi slänger in reduceringen åt Danmark. För det är ett faktum om det finns en tydlig organisation i laget, där alla vet vem som ska markera vem då ger vi inte bort 1 mål på det sättet som vi gör. Jag får det till att det är 3 svenska spelare som tittar på boll och glömmer bort vad som finns på bortre stolpen, där 2 danskar blir fria med Isaksson. Rent slarv och plötsligt hade vi tappat momentumet till Danmark och det återstod hyfsat lång tid kvar av matchen. Och sista kvarten handlade det ju bara om att rensa undan bollen så fort man fick den. Jag säger inte att vi bara som på en signal skulle spela bort Danmark utan problem det vore galenskap att hävda att vi skulle fixa det, men det måste ändå finnas någon form av stabilitet och energi i laget som gör att man som utomstående känner sig bekväm med situationen. Men ärligt talat var det närmre 2-2 än 3-1 under sista kvarten och det känns ju inte alls bra inför returen. Och med tanke på hur tröttkört vi såg ut under de sista minuterna och det är match på tisdag igen så undrar man ju hur detta ska sluta. 

 

 

Den första halvleken tillhör som sagt till en av de bästa halvlekarna jag har sett ett svenskt landslag spela på mycket länge. För ett ögonblick fick jag upp hoppet om att det här skulle kanske ordna sig. Men på något märkligt sätt är bara inte Erik Hamréns Sverige att lita på fullt ut, utan det är alltid någonting som ställer till det oavsett hur vi spelar. Och det man kan fråga sig är vilket Sverige vi kommer att få se på tisdag? Blir det det Sverige vi såg under den första halvleken eller kommer vi få se det Sverige som vi såg under sista kvarten? Det känns som att svaret på den frågan är 50/50 och det är ju det som är det stora problemet med Erik Hamréns Sverige det är att det verkligen är antingen eller. Vi glimtar till ibland och emellanåt kan vi bevisligen spela riktigt fin fotboll när väl alla pusselbitar sitter på plats, men det finns också risk att vi tappar all form av struktur och spelarna börja spela som vilsna individer än som ett kollektiv. Och det är ju det som gör den här situationen fortsatt ohanterlig för Erik Hamrén. Jag menar hand upp den som tror att Hamrén har full kontroll över hur Sverige presterar ute på planen, no fucking way säger jag. Och det fullkomligt bedrövligt dåliga försvarsspelet vid hörnan som leder fram till det danska reduceringsmålet ställer ju till det en aning för oss milt uttryckt. Nu är vi i en situation där vi mer eller mindre måste gå för att göra minst 1 mål i Köpenhamn. Visserligen är det ett riktigt dåligt Danmark vi möter, men de är ju inte sämre än att de kan peta in det enda mål som krävs för att de ska sno EM biljetten ifrån oss. Och de har några bra spelare som sticker ut och som kan avgöra matcher på egen hand, så det här dubbelmötet är inte avgjort på långa vägar. Det hade inte varit avgjort vid 2-0 heller men det hade varit en betydligt lättare situation för Sverige och inte minst för Hamrén att hantera. Och jag säger såhär att det är helt öppet inför returmötet. Danmark kan mycket väl göra sitt mål och kontrollera bort oss med ett bra försvarsspel och ett förmodat makalöst publikstöd i ryggen. Och visst de har ingen Zlatan och det är ju bra, men å andra sidan har de heller ingen Erik Hamrén och det är inte till Sveriges fördel om nu någon missförstod mig. Och det här med att Hamrén skulle vara kapabel till att kunna få det här otroligt begränsade spelarmaterialet att spela på ett resultat och gå för 0-0 på tisdag då säger jag aldrig i livet. Men absolut vi kan komma att snubbla oss till EM om vi har en riktigt bra dag, om vi är effektiva och tar vara på chanserna och försvarsspelet är tillräckligt bra kollektivt sätt då kan det ordna sig. Orolig kommer jag alltid vara eftersom det är mitt landslag vi talar om, men jag känner mig extra orolig inför returen då spelarna såg riktigt tröttkörda ut i slutet av matchen. Och det kan jag lova er att det kommer inte räcka med 60 minuters bra fotboll på tisdag, vi måste prestera en fotboll som är hållbar över 90 minuter. Med det inte sagt att vi ska spela ut Danmark, men vi får inte hamna i en situation där vi tappar all vår grund och inte får igång något eget spel överhuvudtaget och där vi bara slår iväg bollen i ren panik för då kommer danskarna att äta upp oss. Det kan gå vägen, vi kan snubbla oss in i EM men som sagt jag väljer att vara väldigt försiktig med optimismen inför returen. För som sagt det svenska landslaget är inte vad vi en gång var, det finns fortsatt stora frågetecken i det här laget som Hamrén inte har lyckats lösa. Och jag känner verkligen att skulle vi lyckas nå slutspelet då är det tack vare spelarnas individuella kvalitéer och i synnerhet Zlatans briljans, och inte på grund av att Hamrén har förmågan och kompetensen att spela på resultatet. Vi hoppas på det bästa och jag fruktar det värsta. 

 

 

Och förresten ni vet vem som är målvakt i landslaget? Erik Hamrén. Ni som fattar ni fattar, och ni andra får helt enkelt fundera på den.