sportviktorn

 

 

Då sitter jag här dagen efter returmötet mellan Liverpool och Dortmund, det som kom att gå till historien som "The miracle of Anfield". Jag är fortfarande i chock, och en vet inte om det är läge att skratta, gråta eller bara sitta helt paff. Oavsett lagtillhörighet eller om man är neutral tror jag vi kan enas om att det som inträffade på Anfield Road den 14/4 2016 var något av det mest sjukaste och största ögonblicket i Liverpools historia. 

 

 

Jag känner att en sådan här match går knappt att analysera i detaljer utan här gäller det att ta ett helhetsgrepp om händelserna. Jag tycker att Klopp uttryckte sig väldigt bra i en intervju direkt efter matchen att när Dortmund gick upp till 2-0 då var det bara att lägga taktiken åt sidan och byta spår helt och hållet. Dortmund har sett bättre ut under Tuchel än under Klopp då de har blivit mer passningsorienterade och börjat kunna föra matcherna på ett tydligare sätt. Däremot lever Klopps arv kvar i Dortmund, vilket inte är så konstigt då han verkade i klubben under så lång tid. Och vi som har följt Klopps tränargärning i Dortmund känner till att det viktigaste för honom det är att ha en stabil defensiv och när tillfälle ges så ska spelarna hugga på vartenda omställningsläge. Och det Klopp är mest känd för det är att han är en tränare som förespråkar ett aggressivt och offensivt försvarsspel genom att sätta hård press på motståndarna över hela banan. Och det är klart att det var helt rätt tänkt från början att starta med Origi som ensam spets och Lallana på mittfältet då det passar bra in i Klopps spelfilosofi. Men det är klart att när vi har 0-2 på tavlan så tidigt in i matchen då är det givet att taktiken för läggas åt sidan. Då Dortmund har spelare som klarar av att spela sig ur en aggressiv press då gäller att man inte blir för ivrig och börjar springa på allt och jaga bort sig i presspelet. Kagawa, Mkhitaryan och Hummels för att nämna några de är väldigt bolltrygga spelare som utan problem kan straffa dig om du inte har en synkad backlinje och ett synkat försvarsspel i allmänhet. Jag har en image att vara lite bitter i mitt supporterskap, men jag väljer att vara inställd på att det alltid ska gå åt skogen för jag vet att skruvar jag upp förväntningarna för mycket då kommer det bara sluta med att jag blir besviken. Men jag utgår från att ingen supporter med handen på hjärtat kan komma dragandes med att hen trodde att Liverpool skulle vända på steken när Dortmund gjorde 2-0 efter 9 minuter. Det fanns bara inte på kartan att den här matchen skulle få ett lyckligt slut. Det var upplagt för att all den hajp och all den laddning som byggts upp inför matchen skulle vara förgäves. Och trots att vi skapade mycket chanser under hela matchen kände jag att Dortmund skulle vara ett nummer för stort för oss, att den nuvarande truppen inte var redo att ta ett stort steg mot den där efterlängtade titeln i Europa. För när Mkhitaryan och Aubameyang gör varsitt mål på Dortmunds 2 riktiga målchanser medan vi brände chans på chans, från Origis alla lägen till Morenos sneträff till Lallana som gräver fram bollen i straffområdet men slår knut på sig själv det brukar vara signifikant för när ett lag har en dålig kväll. Men på något sätt behöll spelarna och fokus och framförallt tron på att det fortfarande kunde bli match enda in på målsnöret, och med Klopps fantastiska engagemang lyckades vi på något sätt fullborda vändningen och sätta punkt för den sjukaste av fotbollsmatcher jag någonsin har upplevt med laget. 

 

 

Jag har gnällt och hackat på Liverpool under säsongen att det saknas vinnarmentalitet och vinnarskallar i laget, och att Rodgers negativa arv fortfarande lever kvar bland spelarna. Med risk för att låta som en kappvändare men jag känner att det som hände igår blev något form av officiellt kvitto på att så länge Liverpool har Klopp då är vad som helst möjligt. Det normala hade ju varit att spelarna viker ner sig totalt efter Dortmunds 2-0 mål och resten av matchen blir avslagen eller så rinner det hela iväg till riktigt förnedrande siffror och så var vi tillbaka i den negativitet som personifierat den här säsongen. Och det är klart att det inte var någon perfekt match på något sätt, Sakho gjorde en av sina sämsta matcher för säsongen då han dröjde sig kvar vid samtliga baklängesmål och såg till att Dortmundspelarna var onside. Kommunikationen mellan Coutinho och Moreno vid Dortmunds första mål (om jag minns rätt) var så uselt att man blir ju mörkrädd. Coutinho petar tillbaka bollen och det är väl inget fel i det, men då kan ju inte Moreno ge sig iväg på överlapp och så blir det rena rama autobahn där stackars Sakho ska stå och hålla ställningarna ensam och det säger sig självt att det är han inte kapabel till. Clyne ser fortsatt ut att skita ner sig vid samtliga matcher av den här digniteten, och James Milners touch är ju stundtals så uselt att till och med Benteke hade gjort det bättre. Men trots att spelarna emellanåt inte vet vad de sysslar med, trots att det finns anledning att ifrågasätta om Klopp verkligen har pli på det här ytterst begränsade spelarmaterialet i alla lägen så är det någonting i äktenskapet Klopp och Liverpool som verkar fungera. Den gamle Uefapresidenten Lennart Johansson sa en gång i tiden om vad det innebär att hålla på ett lag. Han sa att det viktigaste och roligaste är inte att se sitt lag vinna, det som betyder mest det är att se att spelarna har gett allt för klubbmärket och att de är svettiga när de går av planen. Och jag tycker att det går att applicera detta även på Liverpool. Vem hade inte gett upp i halvek med 0-2 på tavlan, med vetskapen om att vi måste gå ut och göra 3 mål för att leva kvar i turneringen. Och när vi dessutom släpper in 1-3 ganska kort tid efter att Origi gett oss den där livlinan med sitt fina reduceringsmål då var det upplagt för att det här inte skulle gå vägen. Men med Klopp vid rodret finns det ändå någon form av tro på att precis allting är möjligt om vi kämpar in i det sista. Samtidigt som jag är den första att erkänna att nej Liverpool är för mig inte tillräckligt stabila för att vinna titlar eller vara ett Champions League om man ser till spelare för spelare och de enorma brister som finns i både försvaret och i anfallsspelet. Men jag vet inte vad Klopp sa i pausen men uppenbarligen måste det varit några väl valda ord, för att göra 4 mål i en halvlek på ett Dortmund som får ses som topp 5 lag ute i Europa det är inget annat en bragd som saknar motstycke. Sedan tycker jag återigen att det finns spelare som egentligen inte ska vara så säkra på att vara en del av laget nästa säsong. Sakho må ha en fin teknik, men han leker på tok för mycket med elden då han alltid ska dribbla och försöka sätta den svåra passningen när det är läge att spela lite enklare. Moreno ser ibland ut att spela som han har huvudet under armen, men han fortsatte att ge sig iväg i sina offensiva löpningar vilket var precis det som behövdes. Att se James Milner ta hand om hörnorna igår var snudd på parodi. Men visst jag kan tycka vad jag vill om Milners teknik, men den inställningen han visade upp under sista 20 minuterna det är precis det man vill se. Tro mig, Milner kunde springa tills han hade stupat. Att det är Sakho och Lovren som nickar oss vidare i Europaäventyret är ju ytterligare bekräftelse på vilken sjuk kväll Anfield var med om igår. 

 

 

Men jag är ju inte jag om jag inte fortsätter vara lite cynisk mot resten av säsongen. Fantastisk vändning, all cred till samtliga involverade och såklart en rejäl dunk i ryggen till Klopp som fortsatte att tro på det här hela vägen ut. Men fortfarande känner jag inte att jag kan lita på laget fullt ut. Att spelarna skulle leverera på beställning vare sig det är i Europaspelet eller i ligan det kommer ingen att få mig att tro på om inte laget börjar visa upp en jämnhet och en kontinuitet i prestationsnivån över längre perioder. Det går inte att vara nöjd när man ena dagen slår ut ett topplag i Europa i en kvartsfinal i Europa League när man under samma säsong knappt klarar av att slå en passning rätt mot Watford, Newcastle och Crystal Palace. Jag vet inte om brist på ödmjukhet och motivation kan vara en förklaring till att Liverpool har svårt att prestera bra över tid. Det jag vet är att det finns en väldigt fin sida med mycket fina toppar, vilket spelarna visade upp igår. Men så finns det också en betydligt tråkigare sida där jag som supporter sitter och funderar över om spelarna vet vad det håller på med. Men på ett sätt finns det en logik i att den här säsongen varit en enda lång bergochdalbana. Det är ingen normal spelartrupp vi har att göra med, och Klopp är både i positiv och negativ bemärkelse ingen normal tränare. Kommer Klopp att få pli på spelarna? Kommer spelarna att lära sig någonting efter den här sjuka säsongen och kunna hitta den där jämnheten i prestationerna som laget fortfarande saknar? Jag har inte en aning. En sak är i varje fall säker, du vet aldrig vilken sida Liverpool har vaknat på. Liverpool är ett galet lag, det är inte svårare än så. Framtiden går inte att förutspå, men nu har vi faktiskt ett bra läge att balansera upp en mycket stökig säsong. I enad front tågar vi mot Europa League titeln och det är bara att hoppas att vi når hela vägen fram. Hur det går mot Bournemouth på söndag är inte så svårt att lista ut vid det här laget. Det är given 1-0 torsk, det är DNA:t på Liverpool FC 2015/2016.