sportviktorn

 

Jag har kommit på mig själv att jag har gått och blivit nykär. Och då är det inte Liverpool FC jag pratar om även om man kanske kan tro det efter att det blev en asfaltering i Merseysidederbyt i onsdags. Nej jag talar om ett helt annat lag, jag talar om den udda fågeln, med tränaren som självaste José Mourinho slog fast aldrig kommer vinna någonting för att han är en loser. Jag pratar om Claudio Ranieri och hans Leicester City. 

 

 

Igår var det dags igen för Leicester att bevisa att de faktiskt tänker gå och vinna Premier League titeln. Efter att laget tappade poäng mot West Ham förra omgången var det på sin plats att börja prata om att var det nu dippen skulle komma och man skulle göra en Liverpool och snubbla bort titeln i den absoluta slutspurten. Men istället så gick Leicester ut och knäppte alla så kallade "experter" på fingrarna och körde över ett för dagen uruselt Swansea med 4-0. Och då får vi inte glömma bort att 4-0 var ett resultat som speglade matchbilden då Swansea inte hade någonting att komma med. Det bästa med Leicester det är att de är så otroligt orgainserade i sitt försvarsspel då alla spelare vet precis vad som ska göras. Det som gjorde den här segern till speciell, var att det inte var kamp in i det sista och så fick Leicester in sitt segermål under den sista kvarten, utan här tog man tag i matchen från början och hade 2-0 efter 30 minuter och då var saken mer eller mindre klar. Jag var spänd på att se hur Leicester skulle klara sig utan Jamie Vardy, och hur Mahrez skulle hantera det faktum att extra press vilade på hans axlar då han förväntas vara den som ska vara den som är kreativ med bollen i alla lägen. Vardy har visserligen inte gjort lika mycket mål som han gjorde i början på säsongen, men fortfarande är det en viktig pusselbit i Leicesters lagbygge. För även om han inte gör mål ska man akta sig för att underskatta det hårda jobb han lägger ner i presspelet och att han kan ta en idiotlöpning trots att han inte får bollen men bara för att skapa oro i motståndarens backlinje. Dessutom skapar Vardy genom sina löpningar mer utrymme för Mahrez att få mer ytor att jobba på då motståndarna har haft svårt att hantera när både han och Mahrez är på planen samtidigt. Men nu går det ju att argumentera för att Leicester klarar sig utan Vardy, åtminstone i ett kortare perspektiv vilket kan vara bra att veta då Vardy kanske får ytterligare en matchs avstängning för filmningen mot West Ham. Jeffery Schlupp som varit den typiska inhopparen den här säsongen som kommit in för att stångas vara bökig och bara döda tid när Leicester ska stänga matcher, skulle helt plötsligt spela från start och vara en spelare som gör något konstruktivt med bollen. Schlupp har fått många hyllningar, med all rätt han gör det bästa av situationen, men att han skulle vara matchens lirare det håller jag definitivt inte med om, Men att Leicester inte står och faller med att en spelare som Schlupp kliver in från start det tycker jag är att rejält styrkebesked. Jag känner precis likadant när det gäller Leonardo Ulloa. Nu ser jag inte varje match med Leicester, men de matcherna jag har sett tycker jag att Ulloa har varit fullständig katastrofal. Och jag har suttit och vridit mig i plågor över att Ranieri ständigt envisas med att byta in honom när han ska plocka av Okazaki eller Vardy. Jag har sett Ulloa som en tydlig svag länk för Leicester i tidigare matcher då han har haft enorma problem med att hantera bollen och han tar alldeles för lång tid på sig när han ska fördela den vidare. Men i den här matchen är han ju fantastisk, han vinner viktiga nickdueller och han visar på prov på en kvickhet när han snabbt uppmärksammar att Schlupps petning mot bortre stolpen är på väg att gå utanför och så offrar han sig och stöter in 3-0. 

 

 

Det finns inte så mycket mer att säga om matchen i sig, utan det är bara att lyfta på hatten för ett fantastiskt organiserat lag som mår bra och som ser ut att ha riktigt roligt ihop. Det finns många härliga öden som går att koka ihop till Sagan om Leicester. Men det går ju inte att komma ifrån att den som ska ha mest hyllningar det är Claudio Ranieri. Och då ska jag vara ärlig med att säga att jag har aldrig varit någon större anhängare av den gode Claudio. Men jag kommer aldrig vika ifrån det faktumet att det är en defensivt skickligt skolad tränare som vet hur man styr upp en backlinje. Och även om rent taktiskt inte är någon mästare tycker jag ändå att jag kan se ett mönster genom hela hans tränarkarriär. Jag upplever det som att Ranieri sätter en stabil bas, det vill säga ett tillräckligt bra försvarsspel som räcker för att hålla laget kvar eller utmana om Europaplatser. Sedan går det att argumentera för att han har kanske inte har visat en tillräckligt stor auktoritet när han arbetat med större spelare sett till kvalitén, namnet och meriter. Och då tänker jag på när han var i Juventus och han inte riktigt fick det att fungera, då han ändå hade att göra med en Del Piero och Buffon för att nämna några. Och när han var i Roma för att ta ett annat exempel började han ju faktiskt att bänka Totti och De Rossi i perioder för han kände att de inte bidrog tillräckligt mycket för att laget att prestera bättre. Det här ledde till att han mer eller mindre fasade ut sig själv. Sejouren i Inter tror jag inte många ser tillbaka på som någon större succé för Ranieri, även om det är lite av ett hela havet stormar upplägg i den klubben där tränare knappt får någon tid alls på sig. Och även om man ska ha respekt för att det var ett lurigt läge att ta Greklands landslag med tanke på det kaos som landet brottades med, vilket såklart smittade av sig bland fotbollsspelarna går det ju inte att komma ifrån att Ranieri floppade även där. Förlorar man mot Färöarna i ett EM kval då är det fullt förståeligt att man inte får sitta kvar på sin post. Och sedan hamnade Ranieri i Leicester av alla klubbar. Återigen är jag redo att omvärdera min uppfattning om Ranieri efter det som han håller på att göra med det här laget. Att Leicester inför att omgång 35 ska kompletteras skulle leda ligan med 8 poängs försprång ner till ligatvåan var i min värld inte möjligt inför säsongen. Och jag tror att det börjar bli dags att vi oftare pratar om tränare är bra eller dåliga i just det sammanhanget som de har valt. Jag tycker ofta att man till höger och vänster stämplar tränare som bra eller dåliga, när man i diskussionen glömmer bort att koppla ett grepp om sammanhanget. Uppenbarligen är Ranieri en perfekt tränare för Leicester just nu, spelarna köper hans spelfilosofi fullt ut plus att han har haft spelartyperna för att spela den fotbollen som han vill spela. Sedan är det möjligt att Ranieri på längre sikt inte är en bra lösning för Leicester, men här och nu kunde Leicester förmodligen inte fått någon bättre tränare. 

 

 

Men när jag tittar till Leicesters trupp blir jag ännu mer fascinerad och imponerad över att vi är på väg att uppleva engelsk fotbolls största sensation genom alla tider. Det som brukar vara signifikant för lag som vinner ligatitlar är att det är ett lag fyllt med massa världsspelare och där klubben har investerat massvis med pengar för att uppnå framgången. Men i Leicesters fall är situationen en helt annan, vi snackar alltså om ett lag som höll på att trilla ur Premier League ifjol men som genom en rejäl uppryckning klarade sig kvar vilket i sig var en bragd. Att då samma lag 1 år senare går och vinner ligatiteln, i en tid då de tampas med lag som Manchester City, Chelsea, Manchester United som har en betydligt större plånbok att röra sig med det är inget annat än en sensation och en vacker saga som får mig att gråta. Och jag skulle kunna sitta här och rabbla upp spelare i dagens Leicester som har gått den långa vägen men jag kan ju nämna några. Kasper Schmeichel var ju inte en målvakt som särskilt många trodde skulle vara en stabil Premier League målvakt. Men han tog den långa vägen via spel i de lägre divisionerna, och spelat i klubbar som Bury, Notts County, Cardiff City och Leeds United och nu är han en av de absolut viktigaste pusselbitarna i ett lag som är på god väg att vinna ligan. Danny Simpson har en historia av att inte vara tillräckligt bra för Premier League, då han stundtals var bedrövlig i Newcastle, men även han började om i Queens Park Rangers och nu är han utan tvekan en av de mest stabila ytterbackarna i Premier League, absolut ingen Dani Alves typ men han spelar tufft och hårt och uppoffrande och det kommer man långt med. Danny Drinkwater snurrade runt i Manchester Uniteds ungdomsakademi men ansågs inte vara tillräckligt bra, och har harvat runt i klubbar som Huddersfield, Watford och Barnsley och nu är han en av de bärande spelarna i titeljagande Leicester. Wes Morgan har mer eller mindre tillbringat hela sin karriär i Championship, och nu är han tillsammans med Robert Huth ett av Premier Leagues absolut bästa mittbackspar. Och Robert Huth som i sina yngre dagar blev ratad av Chelsea, hamnade först i Middlesbrough och sen i Stoke. Och när det blev klart att han skulle gå till Leicester då var det ju nästan att man började skratta, att gå till Leicester som situationen var där och då var ju ungefär som att ge upp sin fotbollskarriär. Nu är det ingen tvekan om att Huth är att räkna med, och jag skulle till och med dra det så långt att han kan vara aktuell för att vara med i Tysklands EM-trupp i sommar. 

 

 

Som ni märker jag kan hålla på ganska länge att gå igenom Leicesters lag spelare för spelare. Men det är just för att det som håller på att ske det är alldeles unikt. Tänk att det här laget som inte består av massa stjärnor utan hårt arbetande spelare som offrar sig för varandra och som sätter laget före jaget i alla lägen skulle gå och vinna hela skiten. Och Ranieri som haft och som säkerligen fortfarande har belackare efter sig, som aldrig har vunnit någon ligatitel på ålderns höst skulle få gå och göra det, det vore helt fantastiskt. Ranieri blev ratad av Abramovich under sin tid i Chelsea som inte tyckte att han var ett namn värt att satsa på. Att Ranieri då den 15 maj skulle få lyfta bucklan på sin gamla arbetsplats inför ögonen på Abramovich som under sin tid som ägare avverkat en hel startelva i antalet tränare, det är något som kittlar må jag säga. Jag vill också lägga till att inför det som skulle bli Mourinhos sista match med Chelsea nämligen den mot Leicester på bortaplan i december, gick han ut i media och hånade Ranieri ganska hårt, att han kommer aldrig vinna någonting och menade att han var ingen vinnare utan han var en loser helt enkelt. 5 månader senare kan Ranieri stå på Stamford bridge med Premier League bucklan i handen, medan Chelsea harvat runt i mittenskiktet under hela säsongen och Mourinho själv mig veterligen fortfarande är arbetslös. Som sagt sagan om Leicester får mig att gråta. Att Leicester med den bakgrunden skulle få gå och vinna sin första ligatitel det är något som gör mig rörd. Och jag känner verkligen att det är nu eller aldrig som gäller för Leicester, precis som Ranieri gick ut och sa i media inför matchen mot Swansea. För oavsett om Leicester slutar 1:a eller 2:a i tabellen tror jag att det finns en stor risk att det här laget blir sönderköpt. Jag kan tänka mig att lag som Manchester United, Manhcester City och Chelsea har ögonen på en spelare som Mahrez och att han skulle kunna gå in där direkt och göra skillnad tror jag absolut att han kan klara. Med tanke på Arsenals historia av att värva franska spelare kan jag tänka mig att Wenger blickar lite extra på en spelare som Kanté i sommar. Och även om jag tror att Vardy mer än gärna kan tänka sig att vara med på det Champions League äventyr som väntar i sommar tror jag att Leicester kommer få svårt att säga nej om Manchester City eller Liverpool för den delen kommer med ett bud på 50 miljoner pund. Därför känner jag att Leicester måste ta vara på den här chansen, då det här kan vara första gången på mycket länge som möjligheten att vinna ligan dyker upp. Och att Leicester kommer gå in i nästa säsong med exakt samma lag det tror jag tyvärr inte är möjligt. Därför hoppas jag att den här fantastiska gruppen av karaktärsspelare får gå och kröna den här succéfyllda säsongen med klubbens första ligatitel. Och jag garanterar er att jag kommer att fira mer än någon annan, och det kommer jag göra av två anledningar. 

 

 

1. Jag unnar Ranieri att få vinna sin efterlängtade ligatitel. 

 

2. Vem älskar inte sagan om Leicester?