sportviktorn

 

Visst uppskattar vi väl alla lyckliga historier. Visst älskar vi vi väl alla när det omöjliga blir möjligt. Och det som sker i Leicester City just nu är inget annat än en saga och det är frågan om den ska få ett lyckligt slut. 

 

 

I inledningen på säsongen ryckte jag och många med mig mest på axlarna åt Leicesters framfart. För vi som följer Premier League vet hur svårt det har varit för lag som inte har begränsat med resurser att slå sig in i Premier Leagues topp 4 skikte för att sedan etablera sig där. Självklart kan man lyfta fram Manchester City som ett exempel som jobbat sig uppåt under den senare delen av 00-talet. Men då får vi inte glömma bort att Manchester City är en klubb som verkar ha hur mycket pengar som helst, jag tror inte att det är några problem för den klubben att skita ur sig pengar. Riktigt så gott ställt har inte Leicester City det, även om de har thailändska ägare som såklart kan skjuta till pengar att lägga på att köpa in bra spelare. Men det som gör Leicester från det de var ifjol till det de är nu till en saga det är på vilket sätt de har tagit sig till toppen. Vi snackar alltså om ett lag som ifjol vid samma tidpunkt låg på nedflyttning och med -16 i målskillnad. Sedan avslutade man säsongen på ett alldeles utmärkt sätt och lyckades greja kontraktet trots att man var uträknat av i stort sett samtliga experter. Att Leicester klarade att fixa ett nytt kontrakt tycker jag var en bragd i sig. Men det som Leicester håller på med nu är inget annat än en fantastisk saga. För det ska såklart inte gå för ett lag som Leicester att vara serieledare med 13 matcher kvar att spela med tanke på vilka förutsättningar de andra topplagen i synnerhet Manchester City har att ta titeln och hur mycket de har investerat och så vidare. Men Leicester har visat att allting är möjligt, och hur långt det än kommer att räcka kommer de att kunna se sig i spegeln efter säsongen och konstatera att vi har gjort det fantastiskt bra. 

 

 

Det som är mest slående när det gäller Leicester det är att de har inget att be om ursäkt för när det gäller sin tabellplacering. För att återgå till det jag inledde inlägget med där jag nämnde att jag inte la märke till lagets framfart så berodde det på att det normala hade ju varit att dippen hade kommit runt jul eller i januari. Och Leicester var inne i en liten period där de inte riktigt fick med sig resultaten, några enstaka kryss här och där och Jamie Vardy slutade att göra mål under en liten period och då trodde ju alla att nu kommer dippen. Men Leicester har visat att de är faktiskt en potentiell kandidat till att ta hem ligatiteln. Och att Pontus Kåmarks gamla gäng för tillfället seglar mot klubbens första Premier League titel det beror på 3 saker. För det första tycker jag att Leicester ser väldigt balanserade ut som lag, det börjar bakifrån med Robert Huth och Wes Morgan som jag tycker lyfter upp försvarsspelet på ett fantastiskt sätt. För det andra är Leicester ett lag där alla ställer upp för varandra. Alla är inte lika bra och normalt ska de inte räcka till när de möter riktigt bra motstånd för att spelare för spelare så är de andra topplagen bättre om man bara tittar på pappret. Men genom ett starkt kollektivt arbete har spelarna sett till att göra det svårt för motståndaren att luckra upp deras mycket kompakta försvar. Och för det tredje så har Leicester några spelare som sticker ut från mängden och det är Jamie Vardy, Mahrez och Okazaki. Jamie Vardy är en saga i sig som knappt någon visste vem det var innan han dök upp i Leicester och började ösa in mål. Jag har ingen aning om vart Leicester hittade Mahrez men utfallet av den värvningen har ju hittills inte varit någonting annat än en succé. Okazaki är också en spelare jag inte haft någon bra koll på men även han har ju varit helt fantastisk stundtals. Oerhört kompetent fotbollsspelare, väldigt snabb, duktig i en mot en situationer och är också en fin avslutare vilket kan komplettera Jamie Vardy om han inte gör mål i varje match. Och dessa 3 spelare som jag nyss redogjorde för är tillsammans med Leicester inne i ett sådant jävla flow just nu att de är kapabla att ställa till med ett rent helvete för de övriga lagen. Det är ju bara att titta på dagens match, där Leicester får ett tidigt mål och givetvis börjar de backa hem och försöker slå vakt om ledningen. Och visst fanns det perioder då Leicester började gå på knäna då City började trycka på och ta sig till fler och fler målchanser. David Sillva, Agüero och Sterling lyckades vid flera tillfällen skapa oro i Leicesters straffområde. Men antingen stod Wes Morgan i vägen och täckte skott eller så var Huth där eller så var det någon annan som var där, det fanns alltid någon där som täckte skottförsöken från City. Och sedan har de en hyfsat bra målvakt i Kasper Schmeichel som jag tycker mig vilja måla upp som en av ligans absolut bästa målvakter. Han är inte den målvakten som gör de där vansinnigt snygga räddningarna alltid, utan har står ofta rätt och är ständigt på plats där bollen dyker upp och väldigt duktig på att plocka ner inlägg också. Och i inledningen på den andra halvleken är det City som försöker anfalla men Leicester bromsar upp anfallsförsöket och bollen skickas upp mot Mahrez som står för en helt fantastisk prestation, pang i bygget och 0-2 på tavlan. Och 12 minuter senare håller sig Robert Huth sig framme om vid ett inlägg från vänster och placerar in sitt andra mål i matchen och så var det 0-3 helt plötsligt. Under resten av matchen var det Leicester som kontrollerade spelet fullständigt. De kunde bolla runt inom laget och välja när de skulle tempoväxla och när de bara skulle hålla i bollen. Stundtals sprang City runt och jagade boll på sin egen hemmaplan mot uppstickare som året innan varit på fallrepet och nära att trilla ur Premier League. Jag undrar om det går att hitta en situation som vore mer förnedrande för City? Med all respekt för Liverpools 

4-1 skalp på Etihad stadium i höstas så ligger den här förnedringen för City på en helt annan nivå. Men återigen Leicester behöver absolut inte be om ursäkt för den här mycket fina skalpen. Leicester var det klart bättre laget och vann rättvist, och sedan kan Citysupportrarna säga vad de vill om de ljusblås insats men Ranieris manskap var bättre. 

 

 

Och på tal om Ranieri så är det ju bara för mig att gratulera honom till det han är på väg att göra med Leicester. Ranieri är en tränare som verkligen delar fotbollsvärlden i ett stort läger och ett lite mindre läger. Och det lite mindre läget vill nog ändå måla upp honom som en mycket kompetent tränare som har presterat rätt bra resultat i sin karriär. Och nu ska jag göra någonting väldigt oväntat, det har nämligen blivit dags att omvärdera min uppfattning om Ranieri. När jag spelade fotboll fick jag lära mig att omvärdera en del situationer, det vill säga slog jag en passning inne i eget straffområde efter en fast situation då sa tränaren till mig att det är bättre att skicka iväg bollen till ett inkast eller så långt bort som möjligt från det egna målet. Så nästa gång jag hamnade i en liknande situation tror ni då att jag försökte passa bollen efter en fast situation? Svaret är såklart nej, utan jag hade lärt mig att omvärdera vad jag skulle göra i den enskilda situationen. Och jag tycker det är dags att börja reflektera över Ranieri som tränare. Jag har inte varit så imponerad av det han gjorde i Chelsea och jag blev inte så imponerad av det han gjorde med Roma heller även om han under någon säsong lyckades ta laget till en 2:a plats i Serie A. Jag var definitivt inte imponerad av det han gjorde med Juventus, jag minns den perioden alltför väl. Det var på den tiden Juventus var ett fullständigt haveri även om det kanske inte bara var tränarfrågan som var det stora problemet där och då. Och efter som Juventus är mitt lag i Italien så har jag i ärlighetens namn varit lite bitter över att Ranieri har vänt upp och ner på Leicester, samtidigt som jag likt en åsnas envishet sagt att ja men dippen kommer och att Raneiri är ingen vinnare och hit och dit. Men för att återgå till det magiska ordet så är jag beredd att omvärdera min uppfattning om Ranieri. Det är inte lätt att komma in och ta över ett lag som har varit på fallrepet säsongen innan och få det laget att lyfta till den absoluta toppen över en säsong. Men det som imponerar mest när det gäller Ranieri det är att han kommer ju inte in med ambitionen om att Leicester ska spela någon form av engelsk tiki-taka fotboll, där det ska vara klang och jubel föreställning och målen ska bara trilla in. Utan Ranieri har prioriterat att fingra på försvarsspelet och det har såhär med facit i hand varit ett helt rätt beslut. Min tes är alltid att för att vara ett slagkraftigt lag både här och nu och över tid då måste du ha en bra backlinje. Jag vet att det låter klyschaktigt när man säger att man bygger laget bakifrån med en bra målvakt och en bra backlinje, men det är ju verkligen så fotboll fungerar. Och tittar man på Leicesters startelva förutom Vardy, Mahrez och Okazaki så är det inte särskilt många namn i den där elvan som man hajar till över. Danny Drinkwater, Mac Albrighton och Danny Simpson det är ju inte spelare som skulle vara i närheten av Citys startelva. Och tittar man på truppen spelare för spelare så är det klart att Leicester inte ska ha en chans att mäta sig med City. Men spelarna i Leicester passar väldigt bra in i det här sammanhanget, de verkar inte vara ett dugg rädda för att förlora utan de bara går ut på planen och har kul och det kan ibland räcka rätt långt. Och så discplinerade som Leicester är defensivt det är så vackert att titta på att jag nästan blir tårögd. Och jag tror inte bara att det handlar om att Robert Huth, Wes Morgan, Danny Simpson, Kante och allt vad de heter spelar sitt livs fotboll just nu utan jag tycker nog att vi kan slå fast att Ranieri just nu gör ett enastående bra jobb med Leicester. Min tes har alltid varit att man måste själv kunna bestämma ödet över sina matcher det vill säga föra matcher för annars vinner man inte på sikt. Men det Ranieri håller på att åstadkomma med Leicester med sin oerhört defensiva spelfilosofi är sjukt imponerande och det är bara att lyfta på hatten. Och skulle det räcka hela vägen till en ligatitel då är det bara att ge Ranieri priset som årets tränare, även om Luis Enrique går och vinner trippeln med Barcelona i år igen. Att lyfta ett lag som varit nära att åka ur högstaligan till att ta laget till en ligatitel året det är ta mig sjutton en större bedrift än att vinna trippeln 2 år i rad med ett på pappret ganska färdigdukat bord som vi väl ändå få lov att säga att Barcelona faktiskt är. Och därför har jag omvärderat min uppfattning när det gäller Ranieri, karln må vara lite galen och likt Wenger och Brendan Rodgers jävligt envis men nu är han faktiskt på väg att stå för en av tidernas absolut största bragder inom fotbollen. Än en gång jag ställer mig bara upp och applåderar för det han har gjort under den här tiden. Och oavsett om Leicester vinner ligan slutar 3:a, 4:a eller 5:a i tabellen så tycker jag att Ranieri gjort ett fantastiskt jobb med Leicester. 

 

 

Men frågan är hur långt Leicester kan räcka? Det är omöjligt att sia om då vi just nu upplever den mest galna av Premier League säsonger. Det är utan tvekan den roligaste Premier League säsongen jag har upplevt om vi pratar ur ett neutralt perspektiv, hur det går för mitt röda lag som jag håller på talar vi för stunden inte högt om. Men det är klart att jag kan inget annat än att bli rörd till tårar över Leicesters framfart. Det är många som säger att fotbollen börjar mer och mer bli en sport som bara är till för storstadslagen och de lagen som har mest pengar och att det alltid är det laget som har starkast ekonomiska resurser som vinner titlarna. Men Leicester har visat att det går ta sig från skiten enda upp till den absoluta toppen över en säsong. Visserligen är Leicester inte fattiga och de har absolut pengar att spendera, men resursmässigt kan inte alls mäta sig med lag som City, United, Chelsea och till viss del Liverpool när det gäller att spendera pengar på spelare. Ändå sitter vi här i början på februari och konstaterar att Leicester toppar Premier League med 6 poängs marginal ner till City. Och United och Chelsea har sina problem och Liverpool stångar sig fortsatt blodiga utan att nå några resultat. Givetvis otroligt fascinerande och såklart smärtsamt att konstaterar om man håller på något av de där 3 lagen. Men som supporter till själva sporten fotboll så tycker jag att det är helt underbart att Leicester just nu leker med allt och alla i Premier League. För mig kan det inte bli mer vackert om ett lag som Leicester går och vinner ligan och sopar mattan med oljeshejks pengarna dessutom. Det får mig att få upp hoppet om att det faktiskt går att knäppa de stora elefanterna som har obegränsat med pengar på fingrarna. Genom att anställa en bra tränare som har en tydlig filosofi och bygga ett lag där alla kanske inte är stora stjärnor men är tillräckligt bra karaktärer för att passa in i det enskilda sammanhanget så kan du uppenbarligen nå resultat. Jag vill återigen flagga för att Leicester City faktiskt är ett bevis på att klubbarna med mest pengar är inte de som alltid vinner. Det är ju bara att titta på vad som har hänt här hemma i Sverige under det senaste åren. När Malmö fick in sina Champions League intäkter då trodde alla att nu kommer de segla iväg och nu kommer Allsvenskan att bli som skotska ligan där Celtic går och vinner guld efter guld. Men vad hände? Jo Norrköping gick och vann efter att året innan varit på gränsen till att åka ur. Och jag tycker mig se vissa likheter med Leicester också. Precis som att Norrköping gick och vann SM-guldet trots Malmös Champions League miljoner, IFK Göteborg och Stockholmsklubbarnas resurser så kan Leicester mycket väl gå och vinna Premier League trots att City, United, Chelsea och Liverpool kan skita ur sig pengar, om än att vissa klubbar jobbar mer efter att förhålla sig till FFP reglerna mer än andra. Leicester City är inget annat än en saga och jag hoppas av hela mitt hjärta att Leicester klarar av att hålla hela vägen. För Leicester City är en helt fantastisk och fascinerande saga och jag ber till alla möjliga fotbollsgudar att sagan om Leicester City kommer att få ett lyckligt slut. Kom igen nu Leicester, kom igen nu Ranieri! Gå och vinn den där jävla ligatiteln nu!