sportviktorn

 

En fotbollskarriär vara inte för evigt. En tränarkarriär varar inte för evigt, en sportjournalistisk karriär varar inte heller för evigt. Inte ens en lekmans blogg varar för evigt. Med andra ord ingenting varar för evigt. 

 

 

Jag hade en tanke om att följa EM på ett mer lättsamt sätt jämfört med VM 2014 då jag följde väldigt intensivt och skrev texter om många matcher. Därför kändes det för omväxlingens skull rätt skönt att följa EM mer som en vanlig supporter än som en tyckare som ska få ur sig en text bara någon timme efter matchens slut. Jag kunde se någon hel match, jag kunde se någon halv match där, en kvart där och så vidare. Jag skaffade mig ett i mitt tycke hälsosamt förhållande till fotbollen, vilket var på tiden. Det blev något silly season inlägg som handlade om Zlatan om jag inte minns fel och senast skrev jag av mig om hur började ifrågasätta om min kärlek till fotbollen, om jag fortfarande vara lika förtjust i sporten. 

 

 

Och från det att jag gjorde en mental ökenvandring över mitt förhållande till fotbollen började tankarna om bloggens vara eller icke vara att poppa upp sakta men säkert. Tro mig, det har inte varit något lätt beslut att fatta. Jag har haft tankar på att dra ner på innehållet i bloggen, vilket har varit alla möjliga tänkbara scenarion. Att börja skriva om internationell fotboll enbart, att bara skriva om en enskild liga, klubb eller om silly season. Jag har bollat och vägt de olika uppläggen mot varandra och kommit fram till att jag vill inte skriva om något av det. 

 

 

Vad har hänt? Undrar ni säkert. Har jag över en natt slutat tycka om fotboll? Nej då så dramatiskt är det inte. Som jag skrev i min senaste text kommer jag i grund och botten alltid att ha en kärlek och ett intresse för fotboll. Men med bloggen som varit en stor del av min vardag sedan hösten 2008 har jag levt för fotbollen. Om jag hade fått frågan för 8 år sen hur mycket jag lever fotboll hade svaret förmodligen varit varje dag vecka ut och vecka in. Idag om jag får samma fråga är svaret något annat. Jag lever inte fotboll längre. För mig är det inte sunt att leva och andas fotboll vilket jag gjort sedan bloggen såg dagens ljus. Skulle jag gå in lika hårt för fotboll idag som jag gjorde när jag var 15 då hade jag förmodligen bara haft bollar och statistik i huvudet, och en sådan situation tror jag att jag klarar mig utan. Nu ska jag inte sitta här och måla upp en bild av att bloggen har fått mig att gå in i väggen, det är inte det vi talar om. De här 8 åren har varit skoj och inspirerande på många sätt. Bloggen har både blivit som ett klotterplank där jag bara kan skriva av mig om mina tankar kring alla matcher och ibland även annat som krestar kring fotbollen. Jag känner även att bloggen har blivit lite av en lång extra kurs i att skriva, där jag fått lära mig att vrida och vända på ord se saker ur olika vinklar och en övning i att inte bara skriva texter som tenderar att likna varandra för mycket. Men jag fungerar som så att jag vill bara hålla på med någonting om jag tycker att det känns helt rätt och att jag ser en utveckling i det jag gör. Och kanske viktigaste av allt, det jag håller på med ska i första hand ge energi och inte ta energi. Och under de sista året när jag märkt hur mitt intresse kring fotbollen fått sig en törn, då var det nog upplagt för att dagen när jag la ner bloggen skulle komma. 

 

 

Som sagt jag har levt och andats med den här sporten under så många år nu. Mycket har kretsat kring det vi gillar att kalla för världens största sport. När ni läser bloggen får ni kanske uppfattningen att jag är ett uppslagsverk när det kommer till fotboll. Jag vill inte ta på mig det epitetet utan det är något som var och en får avgöra. En del som läser mina texter tycker jag är bäst, en del tycker att jag är kass, åsikterna kommer alltid att vara olika och det får man leva med. Men för att kunna alla dessa spelare och klubbar, historik, statistik och så vidare krävs det ett enorm arbete som ni som bara läser mina texter inte ser. Det gäller att vara aktiv och läsa på inför matcherna, hänga med hur snacket går kring klubbarna och spelarna på diverse sociala medier för att texterna ska bli så trovärdiga och bra som möjligt. Och nu har jag helt enkelt landat i att jag har inte tillräckligt mycket energi för att ständigt stå i startgroparna och kunna ta in all information som finns att ta del av för att bloggen ska vara så bra som möjligt. Det fanns en period då jag gick som på rus då jag kunde gå från att skriva en text av mer seriöst slag för att veckan efter skriva en text som bara skulle vara underhållande och där jag bara fick raljera om en match, när exempelvis mitt Liverpool hade gjort en usel insats mot något League 1 lag i FA-cupen. Men där är jag inte längre, utan nu har jag kommit till ett stadie där det inte finns tillräckligt med energi och ork kvar för att producera de texter som jag vill få fram. Jag har aldrig aspirerat på att leverera texter som ska vara i klass som Erik Niva eller Simon Bank, och jag vill inte ha någon jämförelser med den typen av namn då bägge två är maestro för mig. Däremot har jag i perioder reflekterat och granskat mina texter flertalet gånger för att se om jag upplever det som att kvalitén fortfarande är lika bra och om jag tycker att det är texter jag vill stå för. Och här och nu känner jag att skulle jag göra ett sista försök att hålla bloggen vid liv hur länge det än skulle vara då tror jag att det skulle bli en rätt tråkig blogg att läsa. Ska jag vara helt ärlig tyckte jag att mitt senaste inlägg där jag gick igenom från det att jag var liten och tyckte fotboll var det bästa som fanns till att jag idag börjar bli lite bitter på vad det blivit av sporten var det bästa inlägget jag har skrivit. Och det finns ju en viss symbolik i att den text som med facit i hand bäddade för min sista text är den jag tycker är den bästa, istället för valfri matchanalys av någon Premier League match eller Champions League final. 

 

 

Man ska alltid avsluta på topp. Om jag avslutar på topp har jag ingen aning om, återigen det är något jag överlåter till er att avgöra. Men en sak vet jag, och det är att nu har energin och orken som krävs för att producera ett antal texter om fotbollen året om tagit slut. Och när du känner att någonting du sysslar med inte längre är tillräckligt bra eller tillräckligt stimulerande uppgift då är det dags att ta ett steg tillbaka. Jag kommer såklart inte att sluta tycka om fotboll bara för att jag väljer att lägga ner bloggen. Jag kommer att fortsätta titta på fotboll, men i och med att jag lägger ner tyckandet i den här plattformen tror jag kommer göra att jag får ett mer lagom och hälsosamt förhållande till sporten. Vid sidan av fotbollen har jag haft andra intressen som film och musik som hela tiden funnits med när det inte handlat om fotboll, men som såklart har fått stryka på foten då det mesta kretsat kring den runda bollen. Ska du se 5 matcher på en helg då finns det inte mycket tid och ork kvar till det andra. Och känslan att inte behöva sitta fullt fokuserad i varje match och studera detaljer och ta in alla intryck för bloggens skull det är nog det som känns bäst med det här beslutet. Utan bloggen kommer leda till en mer friare vardag. Det betyder inte att jag inte kommer att sakna min blogg. Det har varit många roliga stunder. Men var sak har sin tid, och nu har det blivit dags att ta farväl av det som under väldigt lång tid varit mitt klotterplank. Ingenting varar för evigt, inte ens en soffexperts blogg. 

 

 

19 oktober 2008 - 24 juli 2016. 

 

Jag bugar och bockar och tackar för mig. 

 

 

Jag tror att de flesta människor har en eller flera saker de brinner för, någonting de älskar passionerat helt enkelt. Och det kan vara precis vad som helst, men den gemensamma nämnaren är att vi går in stenhårt för vårt intresse. Det blir lite som att gå in i en bubbla där man lever och andas i den oavsett väder oavsett vind. Men under det sista året har jag funderat över om det går att tröttna på sitt stora intresse. Kan det gå så långt att du hamnar i en situation där du upptäcker att min hobby har tappat sitt värde, och är inte längre den hobby jag en gång blev förälskad i? Jag tänkte ta mig friheten att stanna upp och reflektera över hur mitt förhållande till fotbollen här och nu egentligen är. 

 

 

Hur kunde jag då bli så otroligt förtjust i fotboll?. Faktum är att jag tillhör inte den typen av fotbollsintresserade som gått på fotboll så länge jag kan minnas. Det fanns en period då jag faktiskt inte brydde mig särskilt mycket över hur det gick för Kalmar FF. Visst kunde jag tycka att det var roligt att lilla Kalmar hade ett lag i den högsta serien, men jag kan inte påstå att jag låg sömnlös över hur det skulle gå för Kalmar FF. Och jag hade samma förhållande till det brasilianska landslaget. Självklart satt jag som nyfiken 9-åring och beskådade när mitt gamla land spelade VM final mot Tyskland 2002. Brasilien vann med 2-0 efter att Ronaldo gjort bägge målen. Nu 14 år senare är det klart att jag känner en stolthet över att ha fått vara med och uppleva när mitt landslag vann VM guld. Men där och då var det inte tal om något hysteriskt firande lex Antonio Conte eller Jürgen Klopp, det var roligt att Brasilien vann men att jag kände en euforiskt känsla i kroppen nej så häftigt var det inte.

 

 

Men så kom då dagen, en kall måndagskväll i april 2004. Pappa tog med mig till Fredriksskans då Kalmar FF tog emot Hammarby. Kalmar förlorade med 2-1, och även om jag inte hängde med i exakt allt som hände på planen var det nog där och då som fotbollsintresset började ta fart. Och efter det rullade det på, jag fortsatte att gå på matcherna, och till slut blev det ombytta roller att jag fick tjata på pappa om att vi skulle gå och se Kalmar FF, vilket kunde sluta med att jag gick dit själv. Sedan kom sommaren och jag fick se Grekland vinna EM guld efter att i finalen slagit Portugal med 1-0. Och om vi går 1 år framåt till 2005 fick jag vara med om det som än idag räknas som en av de häftigaste händelserna i fotbollshistorien "The miracle of Istanbul". Liverpool mötte Milan i Champions League finalen, Milan går till halvtidsvila med en 3-0 ledning. Liverpool går ut i andra halvlek och hämtar ikapp underläget efter mål av Steven Gerrard, Vladimir Smicer och Xabi Alonso. Liverpool tog hem Champions League titeln efter straffavgörande där Andriy Shevchenko blev den stora syndabocken, och där Jerzy Dudek blev den stora hjälten efter att ha dansat bort Milans straffskyttar, bokstavligt talat. Precis som att mitt fotbollsintresse låg och pyrde hade Liverpoolintresset legat och grott men inte riktigt tagit fart. Men jag var väldigt förtjust i Steven Gerrard för hans berömda krossbollar som han under hela sin Liverpoolkarriär skämde bort oss med. Men jag skulle nog säga att fotbollsåren 2004 och 2005 födde och formade mitt fotbollsintresse, det var då jag var som mest mottaglig. Och sen dess har fotbollen varit en stor del av mitt liv, jag försöker se så mycket matcher som möjligt och jag hänger med i nyheter kring vad som händer i klubbarna och kring landslagen och så vidare.

 

 

Om jag för all framtid hade fått fortsätta vara omkring 11 eller 12 år hade jag förmodligen varit väldigt anpassningsbar i mitt supporterskap. Jag tror inte jag hade stannat upp och gjort utvärdering av åt vilken riktning fotbollen rör sig åt. Vad som än hade hänt skulle jag fortsätta stå där på läktaren eller sitta i soffan och avnjuta alla matcher. Men nu är ju det fina i kråksången att vi blir äldre och klokare, och vi reflekterar över vad som sker, och vi tillåter oss att reagera när vi känner någonting är fel. Jag må inte ha varit med länge, men jag är såpass gammal att jag nu börjat nå det stadiet att jag kan börja reflektera över mitt fotbollsintresse, och börja ifrågasätta om jag verkligen älskar fotbollen lika mycket som den där 11-åringen som fällde en liten tår när Kalmar FF missade Royal League platsen. 

 

 

Så handen på hjärtat, älskar jag fortfarande fotbollen av hela mitt hjärta? Nu brukar jag gnälla på att politiker inte kan svara ja eller nej på en konkret fråga, så därför kommer jag självklart att ge ett långt och svepande svar på en rak och enkel fråga. Om vi bara pratar om själva spelet fotboll, skulle jag nog säga att jag fortfarande tycker det är lika roligt. Jag uppskattar fotbollen just för att det är en sådan komplex sport. Alla strävar efter att bli så bra som möjligt, och vissa lyckas med det men andra lyckas inte alls trots att många klubbar har liknande spelfilosofier. Sedan har jag varit och kommer förmodligen alltid att vara svag för när allt ställs på sin spets där det bara handlar om 1 mål hit eller dit som ändrar scenariot och slutresultatet för ett lag. Exempelvis 2009 IFK Göteborg mot AIK, sista omgången där seger för IFK Göteborg gör att Lennart Johanssons pokal hamnar på västkusten, men om AIK får med sig poäng hamnar guldet i Solna. Och den spänning som var under den matchen är något av det bästa jag har sett. Spelmässigt var det inte den bästa fotbollsmatchen, men intensiteten, närkamperna anspänningen den gick nästan att ta på trots att jag inte var på plats. Eller för att ta ett mer aktuellt exempel från sommarens EM, där Island och Österrike gör upp om vem som ska få spela vidare och vem som får respass redan efter gruppspelet. Där Island kontrar in segermålet efter att Österrike försökt trycka på för ett avgörande, och Island går vidare och Österrike åker ur, men hade Österrike vunnit hade scenariot blivit tvärtom. För spänningen och dramatikens skull uppskattar jag fortfarande fotbollen, att se en bra fotbollsmatch som har alla ingredienser är alltjämt lika kittlande. Det är samma känsla som när du ser en film eller lyssnar på en låt där du känner att wow allting stämmer, det här är ett mästerverk. 

 

 

Men så finns det något med fotbollen som fått mig att börja rannsaka mitt supporterskap och kärleken till sporten. Och det är att när fotbollen började gå åt att bli mer av en kommersiell produkt än det som jag vill att fotbollen är då började jag att fundera över om det verkligen är lika roligt längre? Är det fortfarande lika mycket värt att vecka ut och vecka in året om följa varje steg som fotbollen tar? För att tala ur skägget, nej jag är inte så säker på det. Spelare byter klubb för priser som är så sjuka att man nästan svimmar, en spelare kan börja bråka sig bort från en klubb på grund av att han vill ha mer i lön, för han tjänade "bara" nästan 1 miljon kronor i veckan. Och agenterna har sin del i det hela, och det finns ägare som leker affär med klubben för att sedan skita i om klubben riskerar i att gå i konkurs för det vara bara ett tillfälligt experiment. Och hur Uefa och FIFA har betett sig är något jag inte orkar gå in på, jag tror att ni som följer mig vet vad jag tycker om de där organisationerna. 

 

 

Men trots att jag tycker att fotbollen börjat bli lite av en mörk tunnel, upplever jag det ändå som att det finns ett fåtal ljus längst bort. IFK Norrköping går under Janne Anderssons ledning från att vara en nedflyttningskandidat 2014 till att gå och vinna SM guld året efter. Inte på grund av att de har haft de bästa spelarna på pappret, utan för att de har haft spelare som känner något för klubben, och tillsammans med ett klockrent ledarskap av Janne Andersson gick de och blev en tillräckligt enad kraft att det räckte för att vinna SM guldet. Leicester gick från att vara på fallrepet till att gå och vinna Premier League, där den moderna fotbollen med alla miljarder florerar som mest. Men lilla Leicester går alltså och sopar mattan med Londonklubbarna de bägge Manchesterklubbarna och Liverpool. Sedan är Leicester inte fattiga, men det är inte så att de har haft mest pengar och har kunnat peka på vilken spelare som helst och sagt att honom ska vi ha. Utan de har fått jobba på i det tysta, värvat spelare för med engelska mått mätt billigare pengar, och med en sympastisk tränare i Claudio Ranieri som inte sett sig som större än klubben blev det ett vackert team av Leicester City också. Och på landslagsnivå har vi Island och Wales som tagit världen med storm efter sina fina insatser. Och det som Island och Wales har haft gemensamt är att de har inte det bästa laget på pappret, men är det någonting som det har är det karaktär. Islänningarna kunde springa tills de stupade, Walesarna likaså. Och jag känner likadant för Albanien. För de mindre nationerna finns det en helt annat stolthet och glädje att representera sitt land i sin idrott. Medan man i de större och mer etablerade nationerna till viss del har kvar stoltheten men inte på samma sätt. Jag upplever att det är precis samma sak på klubbnivå, det är i de mindre klubbarna som det riktiga fotbollshjärtat finns. Ska du hitta samma hjärta och vilja i en storklubb då måste det nog handla om en spelare som har gått genom den egna akademin och blivit präglad av klubben ut till fingerspetsarna. 

 

 

Det finns ljus i tunneln. Det finns fortfarande solskenshistorier som gör att mitt fotbollsintresse alltjämt lever. Men i takt med att den moderna fotbollen tar över mer och mer, och när länder som kanske behöver ta och plugga på lite om mänskliga rättigheter och demokrati tilldelas VM, samtidigt som korruption ligger och lurar bortom hörnet, då börjar jag ta mig en rejäl funderare över om det fortfarande är lika roligt med fotboll. Om jag blickar framåt vill jag nog landa i att själva spelet fotboll kommer jag alltid att uppskatta. Fotboll är världens roligaste sport. Men den moderna fotbollen håller på att spåra ur fullständigt. Och det kan jag med handen på hjärtat säga att den dagen vi får en europeisk superliga eller när det går att värva ihop ett landslag till mästerskap vilket var fallet med Qatar i Handbolls VM för ett antal år sedan, nej då har nog bägaren runnit över och då får det vara nog. Då föredrar jag att bege mig till platser där det spelas fotboll i de lägre divisionerna, platser där den riktiga fotbollen spelas. Som jag sa är det de enstaka solskenshistorierna som gör att jag tycker att det fortfarande är kul att följa fotbollen. Men nu börjar jag känna hur fotbollsbubblan som jag varit inne i enda sedan 11 års ålder blir större och större, och frågan är om det inte har blivit tid för min fotbollsbubbla att spricka? 

 

 

Jag tittar på fotboll ett tag till: Eller?