sportviktorn

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkomna till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Det har varit en fullspäckad dag med intressanta matcher. 2 matcher sticker ut från mängden och då vet ni att jag talar om North London derbyt på White hart Lane och matchen mellan Watford och serieledande Leicester. 

 

 

Jag kan tycka att det pågår någon sorts inflation både hos diverse lag och diverse fotbollstyckare att det vi kallar för "Den moderna fotbollen" att för att nå bra resultat så måste du spela ett bollhållande spel. Och jag kan till viss del hålla med om att i långa loppet tror jag att det blir svårt att nå resultat och vinna titlar om du inte kan skapa chanserna på egen hand. Men så finns det undantag som bekräftar regeln, och årets undantag kan mycket väl bli Leicester City. Jag satt och tittade på deras match mot Watford på bortaplan och blev som så många gånger förr den här säsongen fascinerad av hur det här laget har tagit sig till den här succéfyllda säsongen. För det är inte via något form av Barcelona kopierad tiki-taka spel som Leicester stormar mot ligatiteln med utan det är en solid defensiv som är grunden till alltihop. Och jag blir inte mindre fascinerad av att Leicester ligger där de ligger sett till vilken backlinje de ställer upp med. När Robert Huth kom till klubben från Stoke då kändes det som att han mer eller mindre hade gett upp sin fotbollskarriär och att tänkte varva ner lite i ett lag som skulle komma att hoppa lite mellan Premier League och Championship. Men under den här säsongen har ju Huth varit helt fantastisk. Han är kraftfull och bidrar med pondus och bra fysiskt spel, det är inte vackert men det är rejält och det räcker gott och väl när du spelar i ett lag som Leicester. Och sedan har han inte den bästa passningsfoten heller, men de andra kvalitéerna som jag redogjorde för kompenserar hans inte helt klockrena passningsspel. Wes Morgan har under större delen av karriären huserat i Nottingham Forest vilket innebär att han inte upplevt särskilt många framgångar. Och då kan man ju fundera över om Wes Morgan är en spelare som du vinner Premier League med? Förmodligen inte, om det här hade varit en normal säsong. Men nu är ju inte det här någon normal säsong utan det här är en säsong utöver det vanliga. Liksom Robert Huth har Wes Morgan sett riktigt bra ut, jag tycker att han tillsammans med sin tyske kollega har lyft upp Leicesters försvarsspel på ett alldeles utmärkt sätt. Jag har inte mycket att klaga på när det gäller Wes Morgan förutom att han precis som Huth ibland slarvar lite för mycket i passningsspelet för att det ska kännas helt stabilt. Jag tycker inte att han är en mittback att lita på som ska sköta uppspelen, men när det kommer till att vinna nickdueller och vara på rätt plats och täcka skott och hela den biten tycker jag att han fyller en viktig funktion. Och Danny Simpson och Fuchs kändes som två väldigt tveksamma kort att satsa på, på ytterbacksplatserna. Danny Simpson minns vi alla gjorde väl ingen glad i Newcastle och den kvalitétshöjningen som skatorna fick till när de ersatte honom med Debuchy på högerbacken var en uppgradering som i mitt tycke saknar motstycke. Och Fuchs ser också lite trög ut och inte stabil i alla lägen men lik förbaskat funkar den där fyrbackslinjen riktigt bra. Och från bänken finns en Daniel Amartey att slänga in om någon skulle bli skadad, och vi vet alla att Daniel Amartey gjorde det riktigt bra i Djurgården. Sedan är det en sak att prestera i Allsvenskan, men när en spelare går från FC Köpenhamn till ett Premier League lag då är man i mitt tycke en kompetent spelare. Och över hela planen tycker jag att Leicester har ett gediget lag som alla tar jobbet för varandra. Danny Drinkwater, Albrighton och Kanté och allt vad de heter gör ett fantastiskt jobb på mittfältet. Leicester är jobbiga att möta, de är svårslagna just för att alla lägger ner ett hästjobb i försvarsspelet. Det är inte så att spelarna i Leicester spelar för sig själva utan man deltar i försvarsspelet som ett kollektiv och det är nyckeln till succén. Och så länge försvarsspelet sitter och Vardy och Mahrez fortsätter att göra sina mål då har jag svårt att se att något annat lag ska fälla Leicester i titelstriden. 

 

 

När det gäller derbyt på White Hart Lane är det dags att använda ordet fascination för jag inte vilken gång i ordningen idag, för fascinerad var precis det jag blev. Det var en match som svängde både en och två gånger, och det var underhållande som satan för att tala klarspråk. Att det blev delad pott i den här matchen ser jag som fullt logiskt då jag tycker att det var mycket ge och ta matchen igenom. Tottenham var lite för ineffektiva och borde nog ha gjort mål redan i den första halvleken, särskilt under de första 25 minuterna då man skapade ett makalöst tryck mot Arsenal. Och jag håller inte med om att Wenger medvetet släppte bollinnehavet till Tottenham och att den första halvleken var helt ordning matchplanen. Utan jag tror helt enkelt att Arsenal hade inget bra svar mot Tottenhams presspel och intensiva tempo i spelet med boll. Bellerin hade stora problem med både Danny Rose och Erik Lamela. Arsenal hade under de första 25 minuterna så lite boll att Alexis Sanchez hade nog behövt droppa ner i backlinjen om han skulle fått något vettigt att göra under den perioden. Och som så många gånger förr tycker jag att Özil försvann ur matchen när det var som mest intensivt och mycket närkamper. Och det är väl det som är Özils största brist som spelare att han blir lite feg när det hettar till riktigt ordentligt i närkampsspelet. Özil är en fantastisk spelare med en passningsfot som tillhör en av de bästa i världen, men för mig är han mer av en lirare än en ledarfigur som håller fortet när det bränner till. Det handlar inte om att han är dålig, men tittar man till hur han presterar i den här typen av matcher när det gäller som mest så tycker jag inte att han är en titelvinnande spelare. Och då snackar vi om en spelare som har vunnit La liga, jo men det var ju inte så att han gjorde allting själv i Real Madrid utan han had en rätt så bra omgivning där minst sagt. Men att Özil skulle vara redo för att tillsammans med Alexis Sanchez leda Arsenal till ligatiteln det ser jag inte riktigt. Det räcker inte att vara briljant mot Bournemouth och Norwich, utan det gäller att prestera i de riktigt stora matcherna också. Nu lyckades Arsenal komma tillbaka och fixa 1 poäng trots att man under så lång tid fick spela med en man mindre sedan Coquelin dragit på sig sin andra varning, och man gjorde det utan att Özil spelade någon större avgörande roll. Men jag tror att om Arsenal ska vinna ligan då behöver de en Özil som är den dominanta spelaren inte bara i statistiken utan även spelmässigt. I min värld blir det lite fel att lägga över allt ansvar på Alexis då han kommer att behöva hjälp med att skapa chanserna. Och nu gjorde Ramsey ett mycket vackert mål i den här matchen, men att han helt plötsligt skulle börja producera massa poäng det har jag väldigt svårt att se. Sen tror jag att Arsenal kommer att behöva Koscielny och Cech i längden, för jag litar inte riktigt på Gabriel och Mertesacker i mittlåset. Mertesacker vet vi är en säkerhetsrisk individuellt sett, men kan fungera helt okej när han har Koscielny bredvid sig. Och Gabriel tycker jag faktiskt har varit lite av en besvikelse såhär långt, han blandar och ger alldeles för mycket för att det ska kännas helt stabilt.

 

 

Det är ingen tvekan om att Leicester blev den stora vinnaren idag. Varken Tottenham eller Arsenal tror jag är nöjda med att de bara fick 1 poäng med sig. Och jag börjar på allvar tro att Leicester kommer att klara av att löpa hela linan ut i den här titelstriden. Inför säsongen tippade jag Arsenal som mästare då jag tyckte att man hade gjort smarta värvningar och att man hade en bra stomme att bygga vidare på. Jag upplever det som att man även från supporterhåll fått upp hoppet om att Wenger skulle kunna vinna ligan en sista gång innan han tackar för sig då laget vunnit FA-cupen de senaste 2 säsongerna. Men jag börjar undra om Arsenal ändå inte lider av någon form av mental blockering när de plötsligt inser att de har chans på ligatiteln. Jag har sett Arsenal köra över Manchester United på 20 minuter tidigare under säsongen, jag har sett de spela klokt och kontrollerat mot Manchester City på hemmaplan och vunnit. Men om nu Arsenal tänker gå för titeln hur är det då möjligt att de förlorar mot Swansea på hemmaplan tidigare i veckan? Och väg då dessutom in sättet man gör det på. Det är något som bara inte får hända om du ska vinna ligan. Och jag får känslan av att oavsett hur många räddningsplankor som Arsenal kommer att få kommer de inte att ta till vara på det. För det måste vara frågan om en mental blockering som spelarna drabbas av när de inser att de har chansen att vinna ligan. För det är inte första gången man åker på en riktig plump den här säsongen. Man har blivit överkört av Southampton med 4-0, man har förlorat mot ett mycket svagt Mancheser United för att nämna några exempel. Och jag trodde att Arsenals säsong på allvar tog fart när Danny Welbeck i de sista sekunderna satte segermålet i hemmamatchen mot Leicester. Men Arsenal har inte lyckats ta till vara på det momentum man för tillfället skaffade sig där och då, och då känner jag att om Arsenal inte ens klarar av att på allvar få fart på säsongen efter den typen av segrar då är de dömda att aldrig mer vinna ligan under Wengers ledning. Faktiskt är jag redo att dra det så långt att det skulle vara kört för Arsenal att vinna ligan så länge Wenger leder laget. Och med det inte sagt att Wenger är värdelös, men jag ställer mig tveksam till att om han verkligen får ut maximalt av laget. Att Arsenal har en bra spelatrupp på plats råder det inget tvivel om, men att det är problem med mentaliteten och förmågan att vara bäst när det gäller som mest är en problematik som vi sett bra länge i Arsenal nu. Tottenham tror jag ändå kommer att smyga med på ett tydligare sätt. Det känns som att det finns en större trygghet i Tottenham än vad det gör i Arsenal. Framförallt tycker jag mig inte se någon större ängslighet i Tottenham, utan alla vet vad som ska göras. Harry Kane har fortsatt att vara den fantastiska målmaskin som han var ifjol, och skulle han fortsätta på den inslagna vägen då kommer Tottenham att ta mycket poäng. Christian Eriksen är en helt annan spelare i år jämfört med tidigare säsonger, och Erik Lamela har gått från att bara vara en hyfsat spelare i Europa League till att se ut som en kompentent Premier Leagues spelare. Dele Alli och Mousa Dembele ska vi inte heller glömma bort. Dele Alli kan vara en av de häftigaste engelska talangerna jag har sett under min livstid, det är omöjligt att sia om hur långt han kommer att nå i sin karriär men det ska bli väldigt spännande att följa honom de kommande åren. Mousa Dembele satt jag och stundtals skrattade åt till en början när han gjorde sina första matcher i Tottenham. Men nu är han ju en klok mittfältare som vet precis när han ska släppa bollen och när det är läge att försöka gå på genombrott. Och i den här matchen visade han att han måste inte vara den som har huvudrollen i anfallsspelet utan han klarar av att ta ett kliv tillbaka. Och att flytta upp Eric Dier från backlinjen till att spela sittande mittfältare kändes ju till en början som en fullkomligt galen övning från Pochettino, men det har ju blivit en fullkomlig succé såhär med facit i hand. Tottenham är på alla sätt ett helt fantastiskt fotbollslag, och det är tveklöst ett av de roligaste lagen att titta på i Premier League och i Europa med för den delen. Men trots att Arsenal och Tottenham ska vara numret större än Leicester så är det den gamla svensklubben som leder ligan när vi är inne i början på mars. Manchester City har visserligen en hängmatch kvar mot Newcastle men jag ser faktiskt inte de som något större hot mot Leicester. City har för mig gått på alldeles för många käftsmällar den här säsongen för att vara ett mästarlag, känslan där är att spelarna bara går och väntar på att Pep Guardiola ska ansluta. Och jag tycker att Citys match mot Liverpool i veckan var ett tydligt besked om att de faktiskt inte kan vinna ligan den här säsongen, för den fotboll som de ljusblå presterade på Anfield kan ha varit den sämsta insatsen som har gjorts av City sedan de fick in alla sina stjärnspelare. För mig är det upplagt för att Leicester ska vinna ligan. Det är bara frågan om de kommer att palla trycket. Jag tror att Ranieri är duktig på att trycka på att det gäller att fokusera på en match i taget och inte stirra sig blind på hur tabellen ser ut. Jag är av den åsikten att när du börjar blanda prestation med hur läget i tabellen ser ut då är du illa ute för då fokuserar du inte på rätt saker. Fokuserar du på att göra så bra prestationer som möjligt då kommer det att ge utdelning och sedan är det bara att se efter säsongen är slut hur långt det räckte. Men du får absolut inte börja titta på tabellen eller lägga energi på hur de andra lagen sköter sig, för då är det risk för att du tappar fokus och därmed dippar i din egen prestation. Men Ranieri tror jag har bra koll på hur han ska hantera den här situationen, och för spelarna måste det här vara en riktigt bekväm situation. Jag kan tänka mig att ingångsvärdet inför säsongen var att Leicester skulle hålla sig kvar, och nu är de i serieledning och har gjort 52 mål med 9 omgångar kvar. För spelarna är det bara att gå ut och njuta och bara fortsätta spela på samma sätt som man har gjort under säsongen. Och jag tycker att Leicester ikväll visade att de klarar av att vinna matcher på flera olika sätt. Det är inte bara genom klang och jubel föreställning och med massa mål som de plockar sina segrar, utan de klarar av att åka till tuffa bortamatcher och hämta hem segrar med uddamålet. Och min tes är att om du vill vinna ligatitlar då gäller det att klara av att vinna matcher på flera olika sätt, och det är ju precis det som Leicester har lyckats med. Det finns mycket som talar för att Leicester kommer att fixa ligatiteln, och jag hoppas av hela mitt hjärta att sagan blir sann. Tänk att Ranieri som fått stämpeln på sig att han kommer aldrig att vinna en ligatitel, och att han dessutom skulle få lyfta bucklan på Stamford bridge, det vore ju en så vacker symbolik att en får ju rysningar bara en tänker på det. Oavsett vad så har Ranieri satt Leicester på fotbollskartan igen för den breda massan, och det är bara att hoppas att spelarna orkar hela vägen ut för det är de värda. Jag tror att Leicester kommer fixa det, men är det något vi har lärt oss under den här säsongen är det att allt kan hända.