sportviktorn

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången har det blivit dags att koppla ett grepp om gårdagens Londonderby på Stamford Bridge mellan Chelsea och Tottenham. Förutsättningarna var glasklara, Tottenham var piskat att vinna matchen för att hålla fortsatt liv i titelstriden annars skulle Leicester ta hem klubbens första ligatitel. Chelsea och sin sida hade ingenting mer än ära att spela för, men å andra sidan tror jag inte att Chelseasupportrarna ville se Tottenham lyfta bucklan, en information som verkade ha letat sig ner i spelartruppen. För det här blev en riktig holmgång till match. 

 

 

På förhand spekulerades det en del hur motiverade Chelsea skulle vara i den här matchen. Tottenham som inte har vunnit ligan sedan 1961 borde väl ha större motivation och vilja offra sig lite mer än Chelsea som under hela säsongen befunnit sig i ett mellanläge. Då vill jag säga att man ska aldrig underskatta drivkraften och viljan hos ett lag att förstöra för en lokalkonkurrent. Och även om spelarna alltid är skyldiga att vara proffsiga och gå in med inställningen att försöka vinna varje match så blir det en extra laddning när man ges möjligheten att förstöra en rivals titeldrömmar. Det är klart att det inte bekommer Chelseasupportrarna ett dugg om laget slutar 6:a, 8:a eller 11:a, men tanken på att se Tottenham lyfta bucklan är ett scenario som bara inte får uppstå, och då är det självklart att supportrarna kräver att Chelseas spelare ska gör allt för att ta död på Tottenhams titelchanser. Som ni vet fick Ranieri lämna Chelsea då Roman Abramovich inte ansåg att han var en tränare som kunde vinna ligan. Men trots det har Chelseasupportrarna stor respekt för Ranieris tränarinsats, och igår kunde vi se supportrar som höll upp en skylt där det stod "Låt oss göra det för Ranieri". Så om Leicestersupportrarna var oroliga över att Chelsea inte skulle vara tillräckligt taggade till den här matchen kunde de efter ett tag känna sig bekväma med att Hiddinks manskap skulle sälja sig dyrt. 

 

 

Matchen i sig såhär med lite perspektiv går att beskriva på olika sätt. Det går att sitta och beklaga sig över att det var en väldigt stökig match där det utspelade sig en del scener som absolut inte hör hemma på en fotbollsplan. Det går också att argumentera för att det här är derbymatcher personifierat och när dessutom såhär mycket står på spel då kan det leda till att spelarna tappar huvudet. Jag väljer att stå någonstans mittemellan. För visst håller jag med om att det fanns inslag i den här matchen där det gick för långt. Men samtidigt kan jag tycka att så länge spelarna är ärliga, ger och tar och lägger ner "Det var han som började" mentaliteten då kan jag tycka att det är okej att det är tuffa tag ute på planen. Sen får jag ju lov att säga att domare Mark Clattenburg tappade kontrollen över matchen. Att Eric Dier inte fick syna det röda kortet är ju för mig ett skämt, och då är det bara att youtuba upp hans 3 mycket fula tacklingar på bland annat Fabregas och Hazard. Att Diego Costa fortfarande inte har fått ett rött kort i Premier League är för mig en gåta. Jag ska inte göra världens utläggning om Diego Costa men jag ska fatta mig kort. Diego Costa är en enorm vinnarskalle, kanske en av fotbollsvärldens absolut största vinnarskallar. Men det betyder inte att han är en bra vinnarskalle. För det beteendet som han visar upp i matcher av den här digniteten det är för mig helt galet. Han känns i mångt och mycket som ett barn, som älskar att gå omkring och reta alla till vansinne men när han blir tillrättavisad då börjar han gråta och börja vifta med "Det var han som började" kortet. Men det är inte Diego Costas fel att han aldrig blivit utvisad i Premier League såklart ,han vill vinna till varje pris, han tar epitetet vinnarskalle för långt i min bok men det är såklart domarnas jobb att upptäcka när han håller på med dumheter och visar ut honom. Men igår fick jag intrycket av att Clattenburg i samspråk med sina kollegor kommit fram till att okej det är slutet på säsongen, Costa får göra lite som han vill. Såhär resonerar inte proffsdomare och det är ingen fakta jag kommer med, men jag tycker det är allvarligt att man som tittare får intrycket av att domarteamet lät Costa göra precis som han ville trots att han klev över gränsen flera gånger. Sedan tycker jag såklart inte om att det uppstår tumult efter att matchen är slut. Jag har inga problem med att det kan hetta till på planen, även om det finns grader i helvetet även på den fronten, men när matchen är slut då tar man varandra och i hand och tackar för en bra match. Det ser inte särskilt snyggt ut att hålla på med tuppfäktning i spelargången direkt efter matchens slut. Det handlar om vuxna människor som är stora förebilder för väldigt många barn och ungdomar, och då tycker jag att man har ett ansvar att visa upp ett moget och acceptabelt beteende. Även om jag i grunden förstår att Tottenhamspelarna är upprörda över att ha tappat en 2-0 ledning och missat ligatiteln tycker jag ändå att man måste vara såpass kall att man skakar av sig det hela, går bort och tackar sina supportrar och sedan går in i omklädningsrummet. Vill avsluta den här delen med att ge Pochettino en dunk i ryggen för den intervju han gav efter matchen. Så otroligt proffsigt gjort att stå rakryggad och svara lugnt och sansat på frågorna och inte skuldbelägga domarinsatsen för att Tottenham inte avgick med segern. Det är lätt att det brinner till och så säger man något i affekt och så massa skriverier dagen efter. Gör som Pochettino, behåll kylan, känn lugnet och var proffsig. 

 

 

Tottenham såg länge ut att ha full kontroll på händelserna. Jag är imponerad av den första halvlek som de presterade. Nu har Eric Dier fått sig en känga av mig tidigare men bortsett från de tacklingarna som kunde resulterat i ett rött kort stod han för en fin insats. Eric Dier som under förra säsongen var mittback, och gjorde det okej men det blev inte riktigt det resultatet som Tottenham hade hoppats på. Inför den här säsongen valde Pochettino att flytta fram honom ett steg i planen som sittande mittfältare. Och både på pappret och under de första matcherna kändes det ju som ett galet experiment och lite av en Brendan Rodgers övning från Pochettino. Men Eric Dier har utan tvekan vuxit ut till en av ligans bästa mittfältare och fyller en vikig funktion i Spurs, och är en spelare som Tottenham definitivt kommer att ha nytta av i många år framöver. Mousa Dembele är jag nog inte ensam om att stundtals ha skrattat åt då han var inne i perioder då han inte fick någonting att stämma. Men nu är det ju en klok spelare som släpper bolllen i tid, och som dessutom kan gå på genombrott själv och är oberäknelig, och han dessutom både bra offensivt och defensivt. Erik Lamela såg till en början ut att inte alls passa in i Tottenhams sätt att spela fotboll på, men har också anpassat sig på ett bra sätt. Det tog sin tid men nu är Lamela en riktigt bra spelare, som inte bara kan bjuda på fina trix utan han har börjat producera mer poäng vilket är det absolut viktigaste. Sedan går det ju inte att sluta tjata om spjutspetsen i Harry Kane när man pratar om Tottenham. För under den första halvtimmen i gårdagens match tycker jag inte att Kane var särskilt delaktig. Det kändes som att Terry och Cahill hade bra koll på honom, och han tvingades droppa ner och hämta boll för att bli mer delaktig istället för att söka sig inne i boxen. Men så uppstår sekvensen när Terry står och sover och Harry Kane blir frispelad och ensam med Begovic gör han inga misstag då han rundar honom och rullar in bollen i öppet mål. Så gör en målskytt av absolut världsklass. Jag trodde att Harry Kane inte var på riktigt, och till en början tyckte jag att hajpen var helt obefogad. Jag ville se om han var något mer än bara målskytt, och jag ville framförallt veta om han kunde upprepa succén från ifjol till att göra det lika bra eller ännu bättre i år. Det är möjligt att det går att kräva mer av Harry Kane när det gäller fritt spel, jag kan tänka mig att argumentera för att han inte är den kompletta spelaren. Men att han är en fantastisk målskytt det kommer vi inte ifrån, för han kan ju verkligen göra mål på alla möjliga sätt. Men jag tyckte det blev tydligt igår att Kane i första hand ska vara slutstation i Tottenhams anfallsspel. Han ska vara den som avslutar anfallet, han ska inte vara med i speluppbyggnaden utan han är i stort behov av att få perfekta bollar servade till sig. Och då är det upp till Christian Eriksen, Mousa Dembele, Lamela eller Son att stå för de avgörande passningarna. Och Tottenham hade på det stora hela bra kontroll på den här matchen. Men såhär med facit i hand blev Ryan Masons miss förödande för Tottenham. Jag är inte så säker på att Chelsea hade hittat tillräckigt mycket med energi för att orka resa sig en gång till, det hade nog blivit en för övermäktig uppgift. 10 minuter senare är det istället 2-2 på tavlan efter ett fint samarbete mellan Diego Costa och Eden Hazard. 

 

 

Eden Hazard tycker jag kan beskrivas som säsongen 2015/2016:s stora mysterium. Precis som många spelare i Chelsea låt vara av olika anledningar tappade all kvalité över en sommar är det för mig helt otroligt att Eden Hazard varit en helt annan spelare den här säsongen jämfört med förra. Vi snackar om en spelare som blev utsedd till säsongens spelare i Premier League och som var bärande i det lag som tog hem ligatiteln. Någonting måste ha hänt bakom stängda dörrar vilket gjorde att Hazard blev så irriterad att han mer eller mindre slutade spela fotboll på det mentala planet. Och är givet att har du inte tillräckligt med motivation eller mental styrka att komma till varje träning och varje match och ge allt för klubbmärket då kommer du heller inte att prestera bra. Om man ska vara lite cynisk i sammanhanget går det ju att lägga in brasklappen att Hazard medvetet försökt vara så dålig som det bara har gått för att på så sätt sänka prislappen på sig själv i hopp om att få lämna klubben så fort som möjligt, det blir såklart spekulativt men det är en rolig och kittlande tanke. Och det blir ju väldigt intressant att se vad som händer med Hazard i sommar, det känns som att sista ordet är inte sagt där. Men på något sätt blev det lite av symbolik i matchminut 83 när Hazard efter ett mycket fint samarbete med Diego Costa placerat in en bredsida i bortre krysset. Sett till hur dålig Hazard har varit den här säsongen är det inte konstigt att han inte har startat varje match, uppenbarligen har det fungerat bättre med Pedro på den positionen. Men igår var det som att Hazard hade bestämt sig för att visa England och hela fotbollsvärlden vilken fin fotbollsspelare han faktiskt är. Jag brukar sällan hetsa upp mig över när en spelare gör ett inhopp, men det inhopp som Hazard gjorde igår tillhör något av de absolut bästa jag har sett en spelare göra. För han när han kom in då började det hända någonting med Chelseas anfallsspel. Helt plötsligt fick de in en spelare som kunde hålla i bollen och se till att laget kunde flytta fram positionerna istället för att bara slå djupledsbollar mot Pedro och Diego Costa. Och Hazard är en spelare som drar på sig mycket bevakning vilket frigör mer utrymme för andra kreativa spelare i Chelsea, som exempelvis Willian. Och det var Hazard som fick sista ordet. För 1 år sedan sköt han ligatiteln till Chelsea. Igår satte han stopp för Tottenhams titeldrömmar och sköt ligatiteln till Leicester. Jag tror inte att Hazards inhopp påverkar särskilt mycket gällande hans framtid i klubben, då jag tror att klubben har en tydlig plan för vart man står någonstans gällande den unge belgaren. Men helt klart är att igår var kvällen då Eden Hazard återuppstod på Stamford Bridge, det må ha varit för sent för Chelsea men för Leicesters del var det helt rätt match för Hazard att visa upp sitt rätta jag igen.