sportviktorn

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ytterligare en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tror jag ni redan har listat ut vad det är som står på tapeten. Den här gången lägger jag fokus på Liverpool som under kvällen blev klara för sin första Europeiska cupfinal på 11 år. Finalbiljetten till Basel säkrades efter att "The Reds" i returmötet på Anfield vunnit med klara 3-0 efter ett självmål och varsitt mål från Daniel Sturridge och Adam Lallana. 

 

 

Inför den här matchen visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Jag är alltid orolig inför en Liverpool match, och med tanke på hur ojämna laget har varit i ligaspelet men samtidigt gjort det riktigt bra i Europa League har det varit fullständigt omöjligt att sätta någon sorts stämpel på vart laget befinner sig i. Därför var jag väldigt pessimistisk inför matchen. Även om det har varit svårt att veta vart Liverpool har stått under säsongen har jag upplevt att jag har kunnat se en röd tråd för vår säsong. Det här är ett lag som i perioder kan spela fin fotboll, men när det är skarpt läge när det har betytt som mest då har spelarna hamnat i något mentalt underläge som de inte har kunnat bryta sig ur. Och precis som vi har kunnat vinna matcher på de mest sjuka sätt, som vändningen mot Dortmund lika stor risk har det varit att vi kan slänga bort segrar som på förhand har varit givna eller efter att vi har skaffat oss ett bra utgångsläge att vinna. Hela säsongen har varit som en enda lång mental bergochdalbana, när jag trott att Klopp börjat få ordning på spelarna och att de börjat ta till sig hans sätt att spela fotboll på så har de gått ut och gjort fullkomligt bedrövliga insatser. Matchen mot Watford i december tillhör bland det värsta matcher jag har sett ett Liverpool lag göra, och även om det var ett reservbetonat lag som åkte till Swansea i söndags är det inte acceptabelt att förlora på det sättet som man gör. Det som Liverpool presterade i Swansea var under all kritik och inte värdigt klubbens tradition. Och det första mötet nere i Spanien slutade ju inte särskilt lyckligt, då vi inte behåller skärpan hela vägen ut. Moreno går upp i en kontring och tar ett avslut vilket var ett idiotiskt beslut då han kunde ha spelat bollen mot den bortre stolpen där Ibe (om jag minns rätt) kom farandes. Istället kontrar Villareal in 1-0 i de sista sekunderna, och därmed skaffade det sig den där extra och som jag trodde avgörande fördelen. Nu var det upp till Liverpool att ta kommandot över matchen redan från start. Nu ställdes allting på sin spets, nu var det vi som skulle föra matchen det var vi som skulle skapa våra chanser på egen hand, medan Villareal så länge vi inte fick hål på de kunde spela avslappnat och likt en huggorm slå till så fort vi inte var på vår vakt i försvarsspelet. 

 

 

Men istället för en match som slutade i ett antiklimax utvecklades den här tillställningen till något av det bästa och mäktigaste jag har sett ett Liverpool lag göra på Anfield. Det här var utan tvekan vår bästa match för säsongen. Och då har vi ändå tagit några skalper längst vägen med dubbla segrar mot Manchester City och vi har också slagit ut Manchester United på vägen fram till finalen. Men jag tycker ändå att kvällens match mot Villareal slår alla övriga skalper med hästlängder, och då är det bara att hoppas att vi orkar göra en likadan prestation i finalen. Den intensiteten och farten som Liverpool visade upp ikväll det var så vackert att titta på att det är nästan att man blir tårögd när man tar det till sig. Det som är det absolut bästa med Liverpool när vi väl spelar som bäst det är att vi är en enhet som drar åt precis samma hel. När vi spelar den här typen av fotboll då är det aggressiva offensiva försvarsspelet som lägger grunden till att vi avgår med segern. Och det börjar hela vägen längst fram med Sturridge som för kvällen var spjutspets. När Villareals målvakt ska skicka iväg en uppspel ja då är det hård press som gäller, då tar Sturridge en idiotlöpning för att sätta press på honom, och vi ett tillfälle gav sig både han och Lallana iväg för att markera närvaro. Det må se lite komiskt och tokigt ut men det är så Jürgen Klopps presspel ser ut. Det handlar inte om att dra tillbaka styrkorna och bara fokusera på att vi måste ligga i rätt position utan här handlar det om att brösta upp sig och få upp engagemanget och tron på att vi kan vara bättre om vi spelar ett aggressivt försvarsspel. Sedan går det inte att tokrusa på precis allt utan det handlar om att värdera situationerna på rätt sätt. Men i det här fallet är jag helt övertygad om att Klopp jobbar stenhårt på träningarna med att banka in i spelarnas huvud att de måste lära sig att läsa av situationerna rätt när de spelar med en sådan fart och intensitet i spelet. För det är klart att om Sturridge och Lallana båda kliver fram och pressar backlinjen eller målvakten när motståndaren ska skicka iväg ett uppspel då ställer det krav på spelarna som befinner sig ett kliv längre ner i planen. Då gäller det för James Milner, Emre Can och Firmino att vara väldigt noga med att kommunicera ut vem som ska gå på bollhållaren och vem som faller ner och täcker upp ytorna som kan uppstå framför backlinjen. Det gäller också för ytterbackarna att inte gå för långt fram, i varje fall kan inte båda ytterbackarna kliva upp i banan samtidigt för då blir mittbackarna Lovren och Toure i det här fallet helt övergivna. Och är det någonting Liverpool ska se upp med så är det att inte utsätta Lovren eller Toure för 1 mot 1 situationer mot spelare med bra teknik och kvicka steg. Lovren och Toure må ha fysiken för att klara av när det blir mycket luftdueller och bök och stök inne i boxen, och främst vid fasta situationer. Men de är inte i närheten av snabba mittbackar, att vinna en löpduell på 40 meter tror jag att de flesta spelare klarar av. Men då gäller det som sagt att se till att de inte ska hamna i den typen av situationer, och i den här matchen tycker jag att vi hade en väldigt bra organisation för hur vi skulle spela försvarsspel. Emre Can gjorde en smått fantastisk insats, då han klarade både offensiven och defensiven på ett bra sätt. Det är inte lätt att hux flux kliva rakt in i startelvan efter att ha varit borta under en period på grund av skada. Men Emre Can spelar väldigt mycket på energi, han ger alltid hundra procent och även om han ibland kan vara för bollkär och slarva rejält i passningsspelet tycker jag att han håller på att växa ut till en riktig vinnarskalle och en potentiell lagkapten i klubben. James Milner visade återigen att han kan vara en nyttig spelare för Liverpool även i ett längre perspektiv. Han må vara tekniskt begränsad, han kan skicka iväg passningar som till och med min pappa kan slå bättre, men som han jobbar i spelet utan boll, titta hur han offrar sig då han kan springa tills han stupar och det är sällan han hamnar i besvärliga situationer då han kan spela på flera positioner. Firmino var lysande i den här matchen, utan tvekan en av de bättre matcher han gjort i den röda tröjan. Och Sturridge gjorde det han skulle göra nämligen mål, och han visar återigen hur viktig han är för laget. Han må inte vara den domianta spelaren som gör mål efter slalomåkningar som Messi gärna gör, men hitta målet det kan han och han kan göra det från alla möjliga vinklar. Det gäller bara att han får vara skadefri, då tror jag att han kommer att fira stora triumfer på Anfield framöver. Och jag tycker att den glädje som han visade för oss som vill klubben väl att han tar sin uppgift på största allvar. Snacket om att det skulle finnas någon schism med Klopp och att han mer eller mindre ställt in sig på att lämna klubben det är ett rykte som vi här och nu kan vifta bort. 

 

 

Det var en fantastisk match, Liverpool spelade bokstavligt talat ut Villareal. Den gula ubåten var inte i närheten av att inte bli sänkt. Jag var inne på att jag alltid är orolig inför en Liverpool match, och orolig kommer jag alltid att vara eftersom jag vet att jag blir bara besviken om jag tar ut segrar och framgångar i förväg. Men efter den första halvleken vi gjorde var jag för en gångs skull rätt avslappnad inför fortsättningen. Det kändes som att vi hade kontroll på matchen, vi spelade med den intensiteten i försvarsspelet som jag önskade. Det var bra rörlighet i anfallsspelet, det enda som fattades var skärpan kring den avgörande passningen och udden i avsluten. Men skulle vi göra en identisk andra halvlek då kände jag mig trygg med att det här skulle gå vägen. Skulle vi sätta oss i förarsätet då talar tiden för oss, då vi under Klopp har förbättrat vårt omställningsspel på ett riktigt bra sätt. Och det jag gillade med den här matchen var att när Sturridge skickade in det andra målet då slog vi oss inte till ro. Vi kanske inte gick stenhårt för att till varje pris försöka göra 3-0 målet, men vi gav oss tusan på att vi skulle ha mycket boll vi skulle inte låta oss tryckas tillbaka. Utan när Villareal försökte få igång något form av minivariant av Barcelonas gamla tiki-taka fotboll då var det inget snack om saken hur vi skulle agera. Upp med Milner som sätter press på bollhållaren och kommer han inte loss med bollen ja då dyker Clyne upp och försöker bromsa upp anfallet och så vidare. Och under hela matchen kändes det som att vi inte lämnade någon i sticket. Moreno är i min bok absolut inte någon spelare som jag til varje pris vill ha i mitt lag, han tar konstiga beslut han tenderar att hålla i bollen lite för länge och han spelar ofta korten högt när motståndaren tar sig in i straffområdet eller närma sig det. Men då gäller det att inte låta motståndaren få ett övertag på Moreno, utan ställs han i 1 mot 1 läge då måste vi se till att vi har någon som kan backa upp honom om han blir överspelad. Och då har vi Lovren som är stor och stark som kan kliva in, vi har Milner som inte viker ner sig i en närkamp vi har Emre Can som är stor som ett hus, vi har Kolo Toure som är rutinerad som varit med i den här typen av sammanhang förut. Återigen när vi spelar som bäst och när succén är ett faktum, då är det tack vare en stark kollektiv insats. Det finns väl ingen fotbollstyckare som med trovärdighet kan hävda att Liverpool är ett lag med massvis med stjärnor och som vinner sina matcher tack vare individuell briljans. Jag köper inte det för fem öre, utan jag vill få det till att Liverpool är ett lag som jobbar otroligt hårt för varandra. Vi deltar i presspelet tillsammans och vi faller tillbaka tillsammans, ingenting lämnas åt slumpen. Sedan är det inte alltid vi lyckas för spelarna har kanske inte alltid orken att ta idiotlöpningar i varje sekvens, och då handlar det om att organisera upp laget på ett annat sätt vilket såklart kokar ner till Klopps uppgift. Men faktum är att när vi har spelat som bäst vilket har gjort att vi slagit City stått upp mot både Arsenal och Tottenham då har det varit för att samtliga spelare varit med på uppläget. Det går inte att gå på halvfart och vänta på att bollen ska komma till mig, precis som att det går inte att tumma på detaljerna i försvarsspelet, vi måste ha koll på vart bollen befinner sig men vi får heller inte lyfta blicken och ha koll på vad som händer på kanterna och bakom ryggen. Anledningen till att Mignolet får hålla nollan ikväll beror ju inte på att han var en vägg på något sätt, utan han höll nollan tack vare att han fick god hjälp från utespelarna. Det var inte särskilt många farliga målchanser som Villareal lyckades skapa, och när de väl kom till avslut så kunde Mignolet enkelt ta hand om de för att han hade fri sikt eller så var kvalitén på avsluten för dåliga. Mignolet ska inte behöva få spela ut hela sitt register, den dagen vi vinner en match på grund av att Mignolet varit matchens bästa spelare då börjar jag bli orolig över hur det egentligen står still. Återigen det handlar om en enhet som jobbar tillsammans. Det som jag upplevde att både Kenny Dalglish, Brendan Rodgers och till viss del Roy Hogdson hade fel i det var att de satte inte en tillräckligt bra bas i vare sig försvarsspelet eller anfallsspelet. Utan allt handlade om att den individuella kvalitén som skulle få det hela att tippa över. Och det är för mig helt fel sätt att matcha ett Liverpool lag sett till vilket spelarmaterial som klubben haft till sitt förfogande under de senaste åren. Och Klopp har varit öppen med att han vill spela en så fartfylld och offensiv fotboll som möjligt, men han har samtidigt varit väldigt noga med att fingra på försvarsspelet, jobba med kommunikationen mellan spelarna, när det gäller vem som ska kliva fram i presspelet och vem som ska falla. Och jag börjar få uppfattningen att nu börjar bitarna falla på plats att det här laget har potential att uträtta bra saker även på längre sikt. 

 

 

Jag pratar mycket om Klopp, så mycket att det nästan blir tjatigt för en del kan jag tänka mig. Min tes har alltid varit att jag ställer mig frågande till hur bra kan en tränare göra ett lag egentligen? I grund och botten är det väl ändå materialet som ska göra jobbet i långa loppet? Förvisso sant, men samtidigt gäller det att ha någon som klarar av att se när saker och ting behöver rättas till, när det är läge för att ta till taktiska dispositioner. Och för mig handlar det hela om att ju längre tid du får jobba med ditt lag, desto viktigare blir de taktiska dispositionerna för hur långt ditt lag kan räcka. Jag tycker att sättet som Klopp valde att matcha laget ikväll visar på hur bra han är på att se detaljer i spelet. Lucas må vara en bra spelare när det blir mycket kamp på mittfältet och inte så mycket spel efter backen. Men Klopp visste att det här skulle bli en intensiv och fartfylld match, han visste att Villareal kommer att gå på knock så fort vi tappade bollen eller i brist på intensitet i presspelet bjöd in de till att slå en längre boll eller en genomskärare. Och det är klart att om matchbilden blir en riktig snabb historia, en typisk Klopp match med "Heavy Metal fotboll" som han själv väljer att kalla det, ja då är det klart att det inte är hållbart att låta Lucas starta en sån match. Då är det såklart bättre att spela med Lallana på ena kanten och Milner och Can som de två sittande som har kapaciteten att orka springa tills de stupar på det centrala mittfältet. Och att Sturridge spelar spets var också ett klockrent val, för då kan Firmino ligga lite bakom i en fri roll och inte ha pressen på sig att han alltid behöver vara den som ska stå för avsluten. Och dessutom står vi inte och faller med att Coutinho ska göra några dribblingar för att sedan skicka upp bollen i bortre krysset, utan vi kan hantera om Coutinho har en sämre dag. Med Firminos passningsfot och Sturridges spetskompetens behöver vi inte alltid förlita oss på att det är Coutinho som ska stå målen. Och när dessutom Milner, Can och Lallana tar på sig ett enormt ansvar i presspelet och är fanbärare för att få upp engagemanget då är det lätt att vara Sturridge, Firmino och Coutinho. Allt det som jag beskriver kokar ner till Klopp. Det går inte att komma ifrån att det är Klopps Liverpool som tagit sig till Europa League final. Om någon hade sagt till mig i oktober att vi skulle spela Europa League final då hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet. Jag kunde verkligen inte förutspå detta. Trots att jag var nöjd med att Klopp kom in var jag ändå orolig för att materialet inte skulle vara redo för att spela en sådan intensiv fotboll. Och jag har suttit här vid flera tillfällen och konstaterat att det här är ett skitlag och det finns ingen annan utväg än en rejäl utrensning i sommar. Men nu står vi där i en Europa League final, efter att ha slagit ut storfavoriten Dortmund och 4:an i La liga. Det gör man inte på ren tur eller tillfälligheter utan lyckas man med det då har man verkligen någonting som faktiskt är att räkna med. Men det absolut viktigaste som har hänt under den här säsongen sedan Klopp in det är att det har hänt något på det mentala planet. Låt vara att spelarna har blandat toppinsatser mot riktigt bra motstånd till att spela sämre än fotboll än Ipswich Town och Bradford City, så vågar jag ändå tro på att Klopp är på väg att banka in vinnarmentalitet i den här truppen som under de sista 3 säsongerna uppträtt som förlorare. Sen är det omöjligt att förutse framtiden, det kanske är så enkelt att många av spelarna befinner sig i sitt livs formtopp vilket var fallet under våren 2014. Det som gör att jag tror att det här är mer än en formtopp, det är på sättet som vi har studsat tillbaka från sämre insatser. När vi förlorar ligacupfinalen mot Manchester City så spelar vi ut de fullständigt 3 dagar senare på Anfield, inte på grund av att vi var bättre när det gäller det speltekniska utan vi tog de på ren vilja. Klopp har fått spelarna att få upp hoppet om att med ett starkt kollektivt jobb i försvarsspelet och med en effektiv offensiv med så få tillslag som möjligt kan vi matcha vilket lag som helst. Spelarna har fått tillbaka tron helt enkelt på att de faktiskt inte är slagna på förhand vilka de än möter. Det hade inte varit några konstigheter om Liverpool hade gått ut ikväll och sett tröga och tagna av stundens allvar och så hade Villareal kontrollerat matchen och fått till 0-0. Men Klopp håller på att skjuta till vinnarmentalitet i den här truppen som innan tysken tog över var ett lag utan identitet och i totalt förfall.

 

 

Det här var kvällen då jag på allvar fick upp hoppet om att Jürgen Klopp kunde uträtta stora saker med Liverpool. Ett av de första orden som Klopp sa när han tog över laget var att han vill förändra attityden i truppen och även bland supportrarna. Det var dags att få skulle gå från tvivlare till "Belivers". Och jag brukar mer än gärna hacka på våra amerikanska ägare som jag vid tillfälle i affekt hävdat inte förstår sig på fotboll. Då ska jag rätta mig själv att om FSG hade noll koll på fotboll, då hade de förmodligen kört på med en Rodgers som både hade tappat bort sig själv och som dessutom inte kunde kompensera det genom att plocka hem en och annan cuptitel. Det känns som att FSG läste situationen rätt, de satte sig ner och tittade på situationen ur ett större perspektiv. FSG insåg att vi måste få in en tränare som på kort sikt kan få en effekt, han ska ha ett stort namn vilket gör att vi kan locka till oss de spelare vi verkligen vill ha. Det ska vara en tränare som inte bara får en kortsiktig effekt, utan som på sikt med rätt förutsättningar från oss kan bygga upp Liverpool till vad klubben strävar efter att vara och i min värld uppfyller Klopp alla de kriterierna. Sedan är ju Klopp lite av en gud och det gör ju inte saken sämre. När till och med Dejan Lovren börjar se ut som en Premier League spelare och när Milner får ut maximalt av sin kapacitet, då handlar det inte bara om en formtopp eller tillfälligheter utan då måste det vara tränaren som haft en stor påverkan på den slutgiltiga produkten. Jag tycker vi kallar vår älskade tysk för gud i fortsättningen. Eller galet geni om ni så vill.