sportviktorn

 

Jaha då var det dags att dela ut den tredje och sista nyårskaramellen här på bloggen. Jag inledde den här lilla punkten med att prata om sporten som jag brinner för väldigt mycket fotboll. Igår handlade det om handbollsherrarnas OS silver men idag ska det handla om fotboll återigen.

 

 

Vi skruvar tillbaka tiden någon gång i våras jag minns inte exakt när det var men någon gång i våras iallafall. Serie A skulle komma att avgöras i omgång 37. Juventus mötte Cagliari på bortaplan och Milan spelade derbymatch mot Inter. Ett sånt sanslöst drama vi fick vara med. Det pendlade från hopp till förtvivlan och det gällde att ha koll på alla målpling hit och dit. Milan låg under och lyckades vända på steken och hade ledningen med 2-1 och just då så levde kampen om ligatiteln fortfarande. Juventus åh sin sida hade en bräcklig ledning i sin match och skulle man släppa in ett mål så skulle vi få ett avgörande i sista omgången. Det slutade med att Inter vann sin match med 4-2 mot Milan och Juventus vann till slut med 2-0. Ett sanslöst drama fick vi vara med och uppleva och det är bland det mest svettiga jag har upplevt som en supporter.

 

 

Svårt att toppa detta tänker ni nu. Men detta går verkligen att toppa. Avgörandet i Serie A och Italien var ingenting mot det avgörande som skedde i England och i Premier League.

 

 

Den stora frågan var vilken del av Manchester som skulle få jubla. Skulle de röda ta ännu en ligatitel eller skulle de ljusblå ta sin första ligatitel på mycket länge. United gjorde sitt och vann sin match uppe i nordöstra delen av landet mot Sunderland. Då var United för tillfället mästare men läget var ändå spänt då man inte riktigt visste vad som hände på Ethad Stadium. Guldnerver kan vi minst säga att City drabbades av. City låg under med 2-1 mot bottenlaget QPR och man höll alltså på att slarva bort sin ligatitel. Fansen höll sig över huvudet och var helt förtvivlade. Men så kom då vändningen den helt makalösa vändningen i slutsekunderna. 2-2 på en hörna och sedan 3-2 efter ett snyggt anfall. Kun Agüero avslutade anfallet och City hade vänt till 3-2 och därmed säkrade man sin första ligatitel på mycket länge.

 

 

Som vanlig supporter till själva sporten fotboll så är det ju det här man lever för. De stora ögonblicken, dramatiken från hopp till förtvivlan och så mycket känslor som det rör upp. Och när det är såhär jämt och det avgörs enda in i de sista sekunderna det är ju bland det mest häftigaste och mäktigaste man kan få uppleva som fotbollsfantast.

 

 

Nyårskaramellen den tredje och sista går självklart till avgörandet i Serie A och Premier League. Inte ens den bästa av filmregissörer hade kunnat regissera ihop dessa två draman. Vilken gastkramande avslutning på fotbollssäsongen 2011/2012 vi fick vara med om i Italien och England. 

 

 

Det var mina nyårskarameller det. Önskar er alla ett riktigt gott nytt år och när jag återkommer med nya analyser och åsikter det vet jag inte men någon gång i början på 2013 så lovar jag att dyka upp igen. På återseende.

 

Dags då för ytterligare en nyårskaramell här på bloggen och den här gången tänkte jag att vi skulle förflytta oss från utomhus till inomhus och en väldigt snabb och underhållande sport.

 

 

Handboll ska jag bjuda på lite otippat kanske men jag är även ett stort fan av handboll. Framförallt när det är mästerskap då kan jag sitta framför tv:n och se precis vad som helst. Alltifrån Danmark-Kroatien till Island-Spanien jag kan se precis allt när det gäller handbollsmästerskap.

 

 

Den andra nyårskaramellen är såklart handbollsherrarna som stod för en helt fantastisk prestation under sommarens OS i London. För det första så var det handbollstjejerna som hade mer förväntningar på sig den här gången. Herrarna hade inte lika mycket tryck och förväntningar på sig utan man slog ur underläge. Laget jobbade i det tysta och helt plötsligt så var de i final där Frankrike blev för svåra. Men Sverige höll ändå jämna steg med fransmännen och gav dom en match iallafall. Än idag kan jag minnas den dramatiska matchen mot Danmark som Sverige lyckades vinna efter en riktigt bra insats. Än idag kan jag även minnas sekunddramat mot Ungern i semifinalen som tog Sverige enda fram till en final och som slutade i en silvermedalj.

 

 

Sveriges handbollsherrar överträffade alla förväntningar. Om någon hade hävdat att de svenska handbollsherrarna skulle spela OS final mot Frankrike så hade jag förmodligen bara skrattat eller bara ryckt på axlarna. Det här fanns inte på kartan att Sverige skulle ta sig till OS final, utan med lite tur så kanske man kunde spela om en bronsmedalj.

 

 

Samtidigt så säger väl detta rätt mycket om Sverige som idrottsnation. Sverige mår bäst av att inte ha skyhöga förväntningar på sig utan man trivs rätt bra att vara den lilla fisken i vattnet som ligger där och simmar och jobbar på i det tysta med inte så mycket uppmärksamhet. När det sedan gäller så kommer man samman som ett lag och det starka svenska kollektivet når framgång.

 

 

Efter den lilla årskrönikan så är det nu dags att dela ut lite nyårskarameller här på bloggen. Dags att än en gång blicka tillbaka på sportåret 2012 och det finns ju en hel del att plocka och ta av.

 

 

Den första nyråskaramellen hämtar vi från en kväll i Berlin som skulle bli en kväll vi nog aldrig kommer att glömma. Tisdagen den 16 oktober Tyskland mot Sverige i VM kvalmatch stora mäktiga Tyskland mot lilla Sverige får vi väl ändå säga även om vi har en viss spelare där som är världsklass.

 

 

Jag kommer så väl ihåg hur bitter och trött man var på att se matchen efter den första halvleken. 3-0 i halvtid och när Özil gjorde 4-0 i början av den 2:a halvleken då tänkte man ju att det här kommer kanske bli riktigt stora siffror och en jobbig kväll. Ofta raljerar man och brukar säga att underverk händer och mirakel har inträffat förut och så vidare. Den här gången så var det precis det som inträffade, det omöjliga inträffade. Oavsett vilken nivå det spelas fotboll på så ska det inte gå att hämta upp ett 4-0 underläge. Framförallt så var det väl ingen som trodde på det mot lagmaskinen Tyskland, stora starka Tyskland på sin hemmaplan på Olympiastadion i Berlin. Men så slog Kim Källström det där inlägget som prickade Zlatans panna. Det var början på en helt makalös upphämtning. Okej bra för målskillnaden när Mikael Lustig satte 4-2 nu skulle Sverige bara förlora matchen med 2 måls marginal. Sedan så skickar Johan Elmander in 4-3 och plötsligt vågade vi hoppas på att ett stort underverk och ett stort mirakel skulle inträffa. På tilläggstid i de sista sekunderna så vinner Zlatan en luftduell mot en av Tysklands backar, jag tror det är Mertesacker och bollen hamnar framför näsan på Rasmus Elm som klipper till och bollen går i mål. Världen stannar upp, jag var nog inte ensam om att hoppa upp och ner och skrika ut min glädje över att det omöjliga hade inträffat. Applåder kom från mig samtidigt som jag bara skrattade och nästan.

 

 

Vi fick vara med om något fullständigt absurt det var en sådan mäktig upphämtning och som redan har blivit en klassiker. Det här kan vara den största upphämtningen och största miraklet i svensk fotbolls historia. Jag säger att det är det utan tvekan men vem vet kanske har den äldre generationen något bättre att komma med.

 

 

Första nyårskaramellen blev det som på sociala medier fick namnet #Mirakletiberlin. Självklart är den makalösa upphämtningen i Berlin av det svenska herrlandslaget i fotboll en av mina nyårskarameller.

 

 

Det var allt för denna gång, vi hörs snart igen med en till nyårskaramell.

 

Ja vi börjar närma oss jul och nyår och allt det där som händer vid den här tiden på året och vad passar väl bättre än att lägga ut en liten sammanfattning av året. Här kommer några godbitar och några mindre bra saker som jag inte är så förjust i.

 

 

Vi börjar med det positiva det som har gjort mig glad under 2012 på sportfronten. Jag följer framförallt fotboll och hockey för det mesta och därför helt naturligt så är det ur dessa 2 sporter som jag hittar mina guldkorn och mina kalkoner.

 

 

Det är natt i början på januari och jag sitter bänkad framför tv:n för att se finalen i JVM mellan Sverige och Ryssland. Jag brukar ofta klanka ner på att hockey vm är ett stort skämt och det står jag för det engagerar mig inte ett dugg. Men junior vm är något speciellt när det är dags för det så tänder man till på alla cylindrar. En känner så mycket med alla spelare, på något sätt kommer man nära laget och man delar glädjen och förtvivlan om det går åt skogen. Sverige gör en kanomatch men det går till sudden death efter att Johan Gustafsson gjort en makalös räddning i de sista sekunderna av tredje perioden. Mika Zibanejad snappar upp pucken en bit i sudden death spelet och lyfter upp ett backhand skott som går i mål och glädjen är total. Innerst inne skrek jag av glädje men utåt så knöt jag bara min näve hårt. Det kändes väldigt rättvist, äntligen fick Sverige efter flera år i rad av "misslyckande" så fick man till slut ta det där guldet som man inte hade gjort på en herrans massa år.

 

 

Vi byter sport och då ska det handla om fotboll. Juventus, klassiska Juventus som jag har mina sympatier hos när det gäller Serie A. Det hade innan förra säsongen inte alls varit så kul att vara en Juventino, det hade gått tungt i ligan utan något Europaspel och det hade byts tränare till höger och vänster och spelare till höger och vänster. Juventus sökte sin identitet men hittade den inte, laget var ett mittengäng i Serie A och där ska inte Juventus vara. Men på något sätt så blev Juventus med Antonio Conte vid tränarposten en lagmaskin som gick obesegrade i ligaspelet inte en enda förlust. Den enda förlusten under säsongen var den i cupfinalen mot Napoli men i övrigt så var det inget lag som lyckades besegra detta Juventus. Även i det här fallet första ligatiteln på ett bra tag. Vilken start det blev på nya arenan Juventus Stadium, fullsatt varje match och bra drag på läktaren och en ligatitel. Juventus är tillbaka på den stora scenen igen och jag kommer alltid att minnas när Alessandro Del Piero klev av fotbollsplanen i den sista matchen hemma mot Atalanta. Sällan har man väl vädjat till en spelare att nej, nej gå inte av planen stanna kvar. Hyllningarna till honom var enorma och han är och förblir en stor hjälte för mig liksom Antonio Cassano det är på precis samma nivå.

 

 

 

Har tänkt efter i skrivande stund på vad som jag inte är så glad över och jag hittar egentligen bara ett exempel. Liverpool FC detta lag som inte gör mig klok för tillfället. Nej inte bara det utan även under år 2012. Det spelare ingen roll vem som står vid sidlinjen och skickar ut instruktioner utan det går helt enkelt åt helvete ändå. Liverpool fick det aldrig att rulla på och förra säsongen avslutades på ett ganska mediokert sätt. Förutom ligacuptiteln på Wembley efter den där straffsparksläggningen mot Cardiff så var förra säsongen inte så mycket att hänga i julgranen om man ska försöka vara lite lustig. Nu under Brendan Rodgers ledning så har det inte gått särskilt mycket bättre. Liverpool fortsätter att darra och torskar mot bottenlag hemma på Anfield som man bara ska vinna mot i normala fall. Liverpool FC är det som jag har irriterat mig på mest år 2012. En håller tummarna för ett betydligt bättre 2013.

 

 

 

Detta var en väldigt liten årskrönika. Ska jag göra en större så lär jag få sitta här i flera timmar men det har jag inte tid med så jag nöjer mig så. Nu tar bloggen lite julledigt.

 

Kampen om scudetton går vidare i Italien och efter helgens resultat så tog Serie A en oväntad vändning.

 

 

Juventus gjorde sitt och vann enkelt mot Atalanta med 3-0 i underkant och gjorde ett litet ryck.

 

 

Juventus    41

Inter           34

Napoli        33

 

 

Där har ni topp 3 i Serie A just nu efter helgens omgång. Det är dags att börja sammanfatta hösten 2012 i Serie A jag tycker att det börjar bli läge för det nu. Jag går igenom lag för lag av dessa tre lite kort tankar och funderingar och hur det kommer att sluta senare i vår.

 

 

Vi tar det underifrån och då kommer jag in på Napoli. Napoli som började serien väldigt bra och var det enda laget som såg ut att kunna utmana Juventus och ligatiteln efter att lag som Inter, Lazio och Milan tappade en del poäng i början av säsongen. Bland annat så spelade man en tidig seriefinal på Juventus Stadium som man då förlorade med 2-0 och därefter har man varit ganska stabila men man har tappat en del viktiga poäng, inte minst igår. Förlust mot Bologna då det slutade 2-3 på Sao Paolo i den sena kvällsmatchen och där tog man inte chansen att gå upp på en 2:a plats i tabellen och vara 5 poäng bakom Juventus. Nu skiljer det istället 8 poäng upp till Juventus för Napolis del. Edison Cavani fantastisk spelare och är självklart oehört viktig för sitt lag och Napoli bygger mycket av sitt spel kring honom han har en ganska fri roll. Han jobbar hårt och har varit otrolig den här hösten och vi får väl se vad som händer i januarifönstret. Men har Napoli någon tanke på att ta upp kampen med Juventus och Inter om scudetton så bör man hålla stenhårt i Cavani och inte sälja honom i januarifönstret.

 

 

Inter som har byggt om och börjat på att bygga upp ett nytt lag med en del för mig nya ansikten i truppen. Antonio Cassano visade sig inte alls vara en så tokig värvning för Inter. Affären mellan Inter och Milan Pazzini och Cassano den affären visade sig Inter under den här hösten och såhär långt varit den stora vinnaren i. Pazzini har inte alls levererat som de flesta nog hade hoppats på medans Cassano har varit riktigt bra och viktig för Inter. Det har blivit en del mål och framspelningar och han har bidragit väldigt mycket till att Inter just nu ligger 2:a i tabellen. Samtidigt så har Inter liksom Napoli tappat en del viktiga poäng på slutet som kan bli väldigt kostamt i det långa loppet i kampen om en ligatitel. Förlust mot Atalanta förlust mot Parma det har man bara inte råd med om man ska vara med och kämpa om en ligatitel, speciellt inte när Juventus är så svårslagna som de har varit även den här hösten. Då ska vi ändå räkna in att Inter blev första laget på mycket länge att besegra Juventus, man blev dessutom första laget att vinna på Juventus Stadium vilket bara är en liten parentes. Men det har blivit en del poängtapp på slutet och för mig så är Inter ändå lite för ojämna för att utmana Juventus om ligatiteln fullt ut när det börjar dra ihop sig. Men Inter har helt klart något bra på gång och det kommer säkert att vara ett topplag i framtiden.

 

 

Juventus, lagmaskinen Juventus som har varit så starka och svåra att rå på under de senaste 1,5 åren. Juventus är för mig ett komplett lag man har precis allt som krävs för att vinna ligan det här året också. Man har behållt många av sina spelare från förra året och man har också fyllt på med några nyförvärv som har varit väldigt bra. Asamoah har varit helt fantastisk på vänsterbacken och han är enligt mig Juventus bästa värvning den här säsongen. Asamoah har varit kung på sin vänsterkant och lurat skjortan av motståndaren vid flera tillfällen och ofta kommit till lägen med sin vänsterfot att slå inlägg med. Han kan även spela som yttermittfältare då han får läge att ta löpningar in i straffområdet vilket har resulterat i något mål också. Paul Pogba supertalangen som ratades av Manchester United, här har vi en blivande världsstjärna. Han kan bli hur bra som helst om han får en hyfsat skadefri karriär framför sig, kan spela både som defensiv mittfältare och som offensiv mittfältare. Det som gör Juventus ännu mer favoriter till att ta hem ligan även den här säsongen är att det finns så mycket mer att ta av. Sebastian Giovinco kan betydligt bättre, Mirko Vucinic kan betydligt bättre. Fabio Quagliarella sitter för tillfället på bänken men där finns det också otroligt mycket kvalité som tillför Juventus anfallsspel. Under en period under hösten så har Quagliarella varit Juventus klart bästa spelare och han har ju en förmåga att göra väldigt vackra mål från nästan vilken vinkel som helst. Den enda svagheten som jag ser hos Juventus är att den trebackslinje som man kört med ett tag nu ibland kan drabbas av övermod och gå lite för långt fram i banan. Det gäller verkligen att mittfältet är på rätt plats när motståndaren har bollen och hinner tillbaka för att hjälpa trebackslinjen som ofta har bestått av Andrea Barzagli Leonardo Bonucci och Geiorgo Chiellini. Juventus är för mig det klart bästa och stabila laget och man har varit lika dominanta den här hösten som hela förra säsongen. Det skulle inte förvåna mig om man försvarar sin ligatitel från föregående säsong, för vem ska rå på dom egentligen?. Framtiden får utvisa men höstens och 2012 års bästa lag i Italien är helt klart Juventus.

 

Liverpool FC är inget annat än ett stort skepp som bara sjunker och sjunker. Liverpool är också en klubb som tryckts ner i kloakerna djupt ner i kloakerna och frågan är bara hur långt ner i skiten "vi" ska?

 

 

För det första om vi ska försöka beröra den här matchen mot Aston Villa som man egentligen är så chockad över (det är inte klokt alltså) så var det en match som var Liverpool i ett nötskal hösten 2012. Spelet finns där till en viss del men laget har förbaskat svårt att ta vara på chanserna. Bottenlaget Aston Villa hade 2 anfall i den första halvleken, utdelningen var 2 mål. Liverpool hade 154 anfall i den första halvleken utdelningen var 0 mål. Det gör ont att än en gång behöva konstatera att något anfallsspel existerar knappt i det här laget. Jag hoppas och håller tummarna för en vändning, men när man ser matcher som dessa så har man nästan inte någon energi kvar att fortsätta hoppas på någon vändning.

 

 

När det gäller Brendan Rodgers och hans filosofi som ju inte har varit någon större succé i Liverpool den här hösten så ska jag vara väldigt tydlig med vad jag tycker. Jag var kritisk och motståndare till att Kenny "King Kenny" Dalglish fick sparken efter förra säsongen, jag hoppades att Liverpool skulle ha tålamod med honom och låta han få bygga laget vidare. Det är absolut inte så att jag sitter och kräver att Rodgers ska avgå nu med facit i hand. Jag tycker helt enkelt inte att hans fotbollsfilosofi passar in i Liverpool. För hur kan man på riktigt försvara att man skickar iväg allt anfall utom Luis Suarez för piss och ingenting, det är helt oförlåtligt. Ren idioti är vad det handlar om, hur kan man vara så in i helvete korkad. Rodgers ska såklart inte avgå, nu är det som det är han ska vara kvar i Liverpool oavsett hur det går. Men jag sluter absolut inte upp bakom ledorden "In Brendan we trust" absolut inte, jag sitter och skriker efter ett namn. King Kenny!!.

 

 

Det känns inget vidare att prata framtid och resten av den här säsongen man orkar knappt med det efter den här hösten som inte varit något annat än ett stort helvete om man är Liverpoolsupporter. Inför säsongen så tippade jag att Liverpool skulle sluta 6:a i tabellen. Det ser ut som att det tipset kommer att ryka all världens väg, åh andra sidan Sveriges sämsta tippare är i farten igen. Enligt mig så avgörs Liverpools öde de kommande 4 matcherna. Dom har Fulham hemma dom har Stoke borta sedan har dom QPR borta och Sunderland hemma innan det väntar stormatch på Old Trafford mot Manchester United. Dessa 4 matcher innan Unitedmatchen kommer enligt mig avgöra Liverpools öde och vad vi kan förvänta oss och hoppas på resten av den här säsongen. Sedan är det en order att en forward ska in i truppen under januarifönstret. Och jag kan lika gärna beröra Luis Suarez och de rykten som florerat kring honom. Luis Suarez har placerats i Manchester City och Juventus för att nämna några klubbar. Jag säger bara en sak, om Liverpool vill ha någon som helst respekt och sympatier så ska man bara hålla hårt i Suarez och inte sälja honom det vore nog det mest korkade beslut man fattar om det skulle ske. Behåll Suarez i laget och sedan ska en forward in i truppen, det är mina krav. Sedan självklart det stora problemet är att Liverpool inte sätter sina chanser och har ibland svårt att komma till avslut överhuvudtaget det måste bara bli bättre.

 

 

Det handlar inte om att jag har gett upp, jag ger aldrig upp. Jag är bara så förbannat trött på att det aldrig vänder på riktigt för Liverpool. Precis som för spelarna och alla som är involverade på något sätt kring laget så tar det på krafterna när man inte får någon framgång. Liverpool kan spela likadant resten av säsongen det spelar ingen roll om inte resultaten kommer. Vem fan bryr sig om man vinner bollinnehavet med 62-38 men sedan förlorar matchen med 1-3? Inte en enda kotte bryr sig om det. Liverpool måste få ordning på resultaten och de kommande 4 matcherna ser jag som väldigt avgörande om inte helt avgörande för vilken del av tabellen vi ska lägga fokus och rikta våra blickar mot. Spelare och ledare kommer och går, supportrar består.

 

 

Jag tror att den äldre generationen som sympatiserar med Liverpool är helt enig med mig när jag hävdar att: "Det var bättre förr". 

 

Heja Liverpool!

 

Jag har inte sett kvällens match men man behöver inte ha gjort det för att komma fram till en slutsats. Zlatan Ibrahimovic eller "Ibra" som han är mer känd för nere i sydeuropa har nog aldrig varit bättre än såhär. Jag läste att han nu är uppe i 17 ligamål i sitt PSG och det är ju en helt osannolik siffra egentligen. Det är en fantastisk prestation och även fast jag inte är något fan av Ligue 1 utan brinner för Premier League och Serie A så lyfter till och med jag på hatten.

 

 

Det går inte att sätta ord på vad Zlatan betyder för PSG. Allting går via Zlatan allt som har med anfallsspel att göra kretsar kring Zlatan, det här han som är grunden för alltihop sedan har han en del fina spelpjäser runt omkring sig i form av Lavezzi och Pastore till exempel. Zlatan är för mig om var Peter Forsberg var för de lag han reprensenterade under sin hockeykarriär för att dra en liten liknelse. Peter Forsberg gjorde både sina medspelare och hela laget bättre bara genom att närvara på isen. Precis detta har Zlatan bidragit med under sin fotbollskarriär med de lagen han har varit runt i och representerat. Det är ju ingen slump att han vunnit 8 raka ligatitlar om jag nu har räknat det rätt innan den sviten bröts förra säsonge då Juventus vann före Milan. Zlatan tröttnar aldrig, han har bara ett motto och det är att gå ut och göra allt för att hans lag ska vinna. Visst man kan tycka att Zlatan inte har något stort hjärta och bara går efter löner och liknande efter att ha varit runt i en del klubbar. Malmö, Ajax, Juventus, Inter, Barcelona, Milan och PSG. Zlatan har under sin vistelse alltid varit proffesionell och gjort allt för den klubb han reprensenterat och det ska han ha all heder för. Jag tycker dessutom att han har utvecklats till en riktig lagspelare, han har ibland nere till och med och jobbar tillbaka bollen vilket han inte riktigt gjorde en gång i tiden då han mest stod uppe i och väntade på att få en boll att jobba på. Hans humör har dessutom blivit bättre, han gnäller mindre och försöker istället att jobba tillbaka bollen eller vinna den där avgörande närkampen eller ta den där extra löpningen istället. Zlatan är en betydligt mer mognare fotbollsspelare hösten 2012 än för till exempel under sin tid i Juventus för att dra ett exempel då han och Del Piero inte riktigt drog jämt. Samtidigt så är Zlatan en sån spelare att han måste känna att han är nummer 1, det är han som lagets anfallsspel bygger kring. Jag tror inte han riktigt kunde ta att när han var i Barcelona att det fanns en som var ännu större nämligen Messi. I Milan och i hela Italien för den delen är han kung för all framtid och det var inga som helst problem för han att växa in i kostymen i Milan och dominera där under sina 2 säsonger. I PSG så är Zlatan även där nummer 1 och därför känner han sig lugn och harmonisk i sin roll och det visar ju bara resultaten och de målen som han har gjort och även i landskampen mot England. Zlatan gör lite som han vill just nu han är i en sån kanonform så det är nästan inte klokt alltså. Frågan är om han verkligen blir kvar i PSG mer än sen säsong om ens det. Jag delar uppfattningen som en del har att nu när han verkar ha vunnit respekten på allvar på de brittiska öarna så vore det väl ett klockrent tillfälle att pröva på spel i Premier League. Jag skulle inte bli förvånad om han skulle hamna i till exempel Man City eller Chelsea innan han lägger skorna på hyllan. Det vore givetvis otroligt intressant att se honom i Premier League innan hans karriär är över. Jag är inte orolig för att han skulle misslyckas i England, han spelar sitt livs fotboll och är totalt felfri just nu.

 

 

Jag avslutar detta med det som jag varit inne på tidigare, Zlatan "Ibra" Ibrahimovic har aldrig varit bättre än vad han är nu. PSG och franska ligan är lyckligt lottade att ha en sån världsspelare i den ligan.

 

Ni får ursäkta men för mig så var egentligen det som skedde på Ethad Stadium helt ointressant i Manchesterderbyt. Den matchen som verkligen jag hade gått och väntat på var den matchen som spelades i de östra delarna av London. Upton park var arenan West Ham tog emot Liverpool.

 

 

Det blev en match som skulle svänga och fara iväg åt väldigt många olika håll så det är nästan svårt att sammanfatta och analysera den. Glen Johnson, det är inte ofta han gör mål men det verkar som han bara gör snygga mål. I den här matchen stod han för ett fantastiskt vackert avslut rakt upp i krysset. Då kändes det som att allt var lugnt. Liverpool hade öppnat matchen ganska bra och väldigt rättvist så fick man också in ett mål. Men efter ledningsmålet som så många gånger den här hösten så har Liverpool en tendens att bli passiva och falla tillbaka i knät på Reina. West Ham skruvade upp tempot och Liverpool fick jobba hårt för att rädda sitt mål. Till slut så skulle också en kvittering komma. Detta efter att Joe Allen blockerat ett avslut med handen, solklar straff det är ingenting att snacka om. Det är en reflex jag är väl medveten om att Joe Allen agerar spontant, men handen ska inte upp i det läget det kändes riktigt onödigt. West Ham sätter straffen och så var det kvitterat till 1-1. Men det var inte klart där, för Steven Gerrard skulle göra 1 mål för sitt Liverpool. Den här gången i fel bur. Självmål 2-1 och totalt mörker och tomhet. Med tanke på hur lite mål Liverpool gör i matcherna så kändes matchen på Upton park avgjord, det man kunde hoppas på var väl ett kryss om Liverpool skulle få lite tur med sig.

 

 

Tur var det ja, visst skulle Liverpool få med sig turen på sin sida och vända på steken. Joe Cole från ingenstans stolpe in och 2-2. Knappt hade jag hunnit skrika färdigt åt kvitteringen innan bollen spelades in från höger in i straffområdet och Shelvey ger sig in i en duell och bollen går i en båge upp i luften och in i mål. 2-3 och plötsligt var det Liverpool som var i ledning igen. Matchen slutade också 2-3 Liverpool höll undan och tog 3 mycket välbehövliga poäng.

 

 

Det har varit en väldigt mörk höst för Liverpool. En ganska trög start på ligaspelet och man har hela tiden sökt efter sitt sätt att spela fotboll på under Brendan Rodgers. Rodgers har hela tiden sagt att "Vi spelar bra jag är nöjd med prestationen men vi har bara inte fått med resultaten". Jag kan köpa det till viss del, idag var en sådan match där det inte finns någonting att klaga på och idag vann laget också välförtjänt. Det där resonemanget från Rodgers håller ett tag men inte i det långa loppet om inte resultaten kommer. Nu har Liverpool haft en bra vecka, om vi räknar in lördagens match mot Southampton som blev seger avanceman i Europa League och vinst idag mot West Ham. Kanske var det just på Upton park som det vände för Liverpool. Kanske var det just den här galna matchen som vände hela säsongen för Liverpool. Liverpool har för mig varit som ett sjunkande skepp som bara sjunkit längre och längre ner. Fast nog vore det väl fan om dagens match inte var vändningen, då Liverpool sagta men säkert börjar att blicka uppåt och klättra i tabellen. Att komma tillbaka och resa sig en gång till i en såpass svår bortamatch som West Ham ändå är det är otroligt starkt. Och visst kan Liverpool vinna matcher utan Luis Suarez, det kändes skönt att de dödade dessa spekulationer idag. Den här segern var mer än bara 3 poäng, det får ju ringar på vatten så det bara sjunger om det oj vad viktigt detta var för lagmoralen och självförtroendet i truppen. Var det idag det vände? Kanske vi håller alla tummar för att poängen börjar ticka in på kontot på allvar nu.

 

Det sägs att det här är derbynas derbyn. Det sägs också ibland att det här derbyt är viktigare än vad det någonsin har varit tidigare. Den klyschan känns väldigt aktuell inför det som kommer att hända på Ethad Stadium i Manchester klockan 14:30 på söndag. Det är derbyvecka i Manchester, City mot United.

 

 

Det kommer att bli en väldigt intressant match som jag ska försöka att följa i någon form för detta får man inte missa. Det är ett derby med allt vad det innebär, men det är också blytunga poäng som står på spel för de båda lagen. Vid seger för City så går man upp i serieledning tack vare bättre målskillnad, vinner United så är glappet ner till lokalkonkurrenten 6 poäng. Lite kan tyckas och det är det också och det är många matcher kvar naturligtvis, men jag tror ändå att söndagens derby kommer att sända en hel del signaler om vart lagen står någonstans och vem som är favoriten till att ta hem ligatiteln.

 

 

Det har varit lite turbulent hos de ljusblåa, Mancini har kritiserats och laget åkte för andra året i rad ur Champions League gruppspelet och inte nog med det. City kom sist i gruppen vilket gjorde att det är färdigspelat i Europa för den här gången man bommade till och med chansen att nå Europa League slutspel. Vilket i sig kanske inte ska var alltför negativt, nu "slipper" City  Europaspel och har bara ligan att fokusera på om vi då räknar bort FA cupen och ligacupen. Mancini har gjort en del aggressiva uttalanen och det har ryktats om att Mourinho skulle vara aktuell för klubben inför nästa säsong bland annat. Det är lite rörigt hos den ljusblåa delen av Manchester, såklart påverkar det en del på vad som händer på planen. Upp till bevis på söndag.

 

 

Manchester United har haft en väldigt märklig säsong såhär långt. Champions League gruppspelet klarade man till skillnad från förra säsongen av och man är vidare från gruppspelet och avancerat till slutspelet och kan drömma om en final på Wembley tills vidare. I ligaspelet har det däremot gått ganska mycket upp och ner, ojämna Man United skulle vi kunna döpa Sir Alex manskap den här hösten. En del poäng har man kastat bort, som till exempel mot Norwich borta även Tottenham hemma var det nog inte många som trodde att man skulle förlora den matchen. Samtidigt så har United sin vana trogen lyckats få ordning på skutan så man lagom till derbyt ligger uppe i topp med 3 poäng före City. United har stått för några makalösa vändningar sin vana trogen där med, vi blir inte ens förvånade längre. För att ta poäng av Man United så ska du helst ha en 3-0 ledning med dig i paus då känns det som att det kan bli oavgjort om man har tur. Hellre ser jag att gå in till paus med 0-0 eller ha en 2-0 ledning att gå på inför andra halvlek för då vet man att United kommer att komma ut och trycka på och till slut än en gång sin vana trogen vända på steken och vinna med 3-2. Däremot så har det inte varit helt prickfritt hos United denna höst. Jag tycker att försvarsspelet har sett lite vilset ut emellanåt, man gör mycket mål men samtidigt så har man släppt in en hel del mål också. Försvarsspelet måste klicka på söndag, för det håller kanske mot Reading att spela som man gör försvarssmässigt men mot City så krävs det en rejäl uppryckning för United när det gäller det defensiva.

 

 

Citys anfall mot Uniteds försvar. Det är det ledord som jag skulle vilja sätta på detta derby som väl aldrig har varit viktigare än någonsin. Spotlighten lyser över Ethad Stadium på söndag 14:30 då är det avspark i Manchesterderbyt, som kommer att få en ganska stor betydelse för vart ligatiteln hamnar senare under våren.

 

 

Fast egentligen så är den stora matchen som jag på riktigt bryr mig om på Upton park mellan West Ham-Liverpool förstås.

 

Ikväll har jag suttit bänkad framför datamaskinen och försökt via bra streaming och ibland urusel streaming försökt följa avgörandet i Champions League. Skulle det bli Juventus eller regerande mästaren Chelsea som gjorde Schaktar Donetsk sällskap i åttondelsfinalerna?.

 

 

Förutsättningarna var glasklara, det räckte med att Juventus tog 1 poäng så var saken klar, då spelade det ingen roll om Chelsea skulle vinna sin match mot Nordsjälland. Inbördes möten går före målskillnad i Europaspelet. Just detta scenario blev det ikväll. Juventus gjorde sitt och vann dessutom sin match med 1-0 efter att Lichtsteiner skickat in bollen i straffområdet Giovinco gav sig in i en närkamp med en Shaktarspelare och ett självmål gav Juventus vidare avancemang. Matchen som sådan var defintivt ingen höjdare, jag tyckte att Juventus stundtals såg lite tama ut. Självklart förväntade jag mig inte att Juventus skulle anfalla med en våldsam fart och ösa på från första stund, men under den första halvleken skapade man inte så värst många chanser. Det kändes som att Shaktar skulle ta till vara på någon av sina snabba omställningar som de är duktiga på. Shaktar borta är en jättesvår match, svårare än vad många här hemma kanske tror. Det är klart det låter kanske mindre respektfullt med Shaktar borta än Chelsea eller Barcelona borta men det är ett bra lag med väldigt många individuellt skickliga spelare. Shaktar har verkligen någonting på gång.

 

 

Men Juventus gick vidare, Chelsea gjorde sitt och körde över Nordsjälland med 6-1 i en hyfsat galen match. 3 straffsparkar i matchen alla 3 straffsparkar i den första halvleken, detta måste vara något slags rekord va.

 

 

Juventus avancerar alltså vidare i Champions League till åttondelsfinalen. Det blir riktigt svårt oavsett vem de kommer möta men man hoppas ju att det blir något så kallat mindre namnkunnigt lag. Jag har inte riktigt koll på vilka de kan få möta men ett möte med PSG hade ju varit hyfsat intressant. Det finns ju en viss Ibrahimovic där som inte är så populär i Turin nuförtiden. Juventus spelar långtifrån den bästa fotbollen, det finns lag som spelar betydligt roligare fotboll ute i Europaspelet. Men i Europaspel handlar det om att dels spela bra såklart men det mest väsentliga är att få med sig ett bra resultat. Det har varit Juventus styrka både under förra säsongen och under den här hösten i ligaspelet. Man har varit nere i svackor och spelet har inte alltid varit på plats, när man får igång sitt fina passningsspel och rulla ut motståndaren men man har fått med sig resultaten och det känns tryggt att ta med sig in i åttondelsfinalen. Juventus förmåga att få med sig bra resultat gör att jag tror att det har alla möjligheter att gå långt i slutspelet. Defensiven har varit lysande i Juventus under hösten och även i Europaspelet, man har en stabil grund att stå på med stabil målvakt i Buffon och en stark backlinje som är svåra att möta. Det enda som känns lite minus är anfallsspelet, fortfarande så tycker jag att man saknar den där typiska målskytten som kan kliva in och avgöra när inte spelet stämmer och när matchen står och väger. Ikväll spelade Juventus med Vucinic och Giovinco på topp, det är en spännande kombination men jag tycker inte riktigt att de hittar varandra så bra. Jag tycker personligen att det är dags att ge Matri eller Quagliarella chansen i anfallet tillsammans med Vucininc. Med all respekt till Giovinco men han får inte riktigt till det fullt ut även om han nu gjorde mål i helgen och var involverad i segern ikväll, han har mer att bevisa.

 

 

Juventus är vidare i Champions League och oavsett vilka de möter så ska det bli oerhört kul att se vad det kan göra av detta.

 

Ja vi som såg derbyt mellan Juventus och Torino igår njöt av fin fotboll och ett kokande Juventus stadium. Eller?

 

 

Jag satt och tittade på TV4 sport x:tras fotbollsprogram Club Calcio som ni säkert känner till. Lorenzo som alltid brukar komma med bra åsikter och bra synpunkter lyfte en väldigt intressant fråga. Den frågan handlar helt enkelt om de nya arenornas baksida.

 

 

För visst älskar vi Juventus stadium till exempel. Juventus stadium är en fantastisk arena, det är i stort sätt fullsatt och 40 000 galna supportrar som varje dag som kväll skriker fram Juventus till framgång. Jämför det när Juventus spelade sina hemmamatcher på Stadio Olimpico inne i stan eller Delle Alpi som låg där Juventus stadium ligger nu. Ett av de största argumenten mot Serie A, från det som gillar Premier League och gärna klankar ner på Serie A är just publiken. Jag som då gillar både Premier League och Serie A förstår precis vad Lorenzo till exempel vill komma. Ett derby för mig är givetvis en fullsatt arena, med 2 stora klackar som ställs mot varandra och som gör upp om att vara bäst på läktaren. Som när till exempel Genoa och Sampdoria spelar sina derbymatcher, då det verkligen är de båda kortsidorna som gör upp mot varandra. Igår så hördes verkligen bara Juventus supportrar sjunga och skrika jag kunde inte höra någonting från Torinos klack. Detta är fullt förståeligt då det bara var en liten tårtbit i ena hörnet av arenan som bestod av Torinosupportrar. Självklart är derbyn för mig 2 stora klackar har sin kortsida och sedan är det upp till kamp och sjunga ut motståndarens klack. Men samtidigt så får man väl ändå ta att det blir sämre stämning på sådana här matcher som det blev igår i Turinderbyt. När Juventus spelade sina hemmamatcher inne i stan på Olimpico så var det fullt drag i stormatcherna mot Inter, Milan, Roma, Lazio för att nämna några. Medans när det var match mot Siena, Bologna eller Catania så var det inte alls samma stämning, då var det tomt på läktarna och allmänt dålig stämning på läktaren tyst med andra ord. De nya arenorna har absolut en baksida och den fick vi se igår. Men samtidigt jag lever hellre i en fotbollsvärld med arenor som varje matchdag fylls med folk än att det är fullsatt vid 2 tillfällen då det är derby i stan. Jag tycker man får köpa det. Som i Juventus fall, det är ren njutning att se att det kommer mycket folk på matcherna än att det är halvtomt som det var på Olimpico eller på Delle Alpi. För att sammanfatta, självklart vill man ha 2 klackar som ställs mot varandra men samtidigt så får man ta att den biten till en viss del i vissa fall försvinner. Det går inte att få allt och om jag ska välja mellan bra drag på läktaren varje match än enbart vid några enstaka tillfällen beroende på vad motståndet heter, ja då väljer jag det förstnämnda alternativet tveklöst.

 

Det har verkligen varit derbynas helg under den här fotbollshelgen. Londonderbyn och det pågår just nu derbymatch i Madrid mellan Real och Atletico. Men jag ska guida er igenom ett derby som spelades på Juventus stadium ikväll. Il derby della mole.

 

Juste Derby della mole, det spelades under denna sena kväll mellan Juventus och Torino. Det är inte ofta dessa lag drabbar samman nuförtiden då Torino har pendlat mellan Serie A och Serie B. Men säsongen 2012/2013 så är det här derbyt i Turin tillbaka i Serie A där det hör hemma absolut.

 

 

Första halvleken var en väldigt konstig sådan. Jag tycker att Juventus såg väldigt spända ut och man släppte aldrig riktigt loss utan det var väldigt tillknäppt och de flesta spelare såg nästan tagna ut av matchen. Nog för att sådana här matcher kan framkalla nerver och liknande men jag tycker ändå att Juventus uppträdde oerhört blekt under den första halvleken. En avgörande situation för matchens utveckling blev när Torino blev reducerat till 10 spelare, vilket jag tycker var ett helt korrekt domslut. Visst spelaren träffar bollen först och sedan Giaccherini, men han kommer med en sådan våldsam fart att det där kan gå riktigt illa. Man jobbar på att städa undan sådana incidenter genom att bestraffa dom som utför sådana där tacklingar. Det finns en risk att det blir inkonsekvent, men jag tycker det är bra att domaren tog tag i situationen och gjorde det enda rätta genom att visa det röda kortet. Efter utvisningen så kom Juventus igång lite mer med sitt spel men det var långtifrån godkänt. Stillastående det gick väldigt långsamt, ingen inlevelse ingen fart ute på kanterna som Juventus annars varit så bra på under hela förra säsongen och även bitvis under den här hösten. En straffspark gjorde att Juventus fick en gratisbiljett att koppla ett grepp om matchen. Men till och med regisörren geniet på mittfältet Andrea Pirlo kunde inte behålla skärpan. Bollen högt över och nu var Juventus i gungning rejält inför den 2:a halvleken. 0-0 mot lokalkonkurrenten Torino och dessutom ganska tamt spel.

 

 

Bendtner fick göra ett inhopp direkt i den andra halvleken men jag tycker inte att det gav någon större effekt. Jag hade en del förhoppningar om att Bendtner skulle få en nytändning i Juventus, visst det är hård konkurrens om platserna i truppen men Bendtner har såhär långt inte gjort någon glad hos de svartvittrandiga. När det här låneavtalet tar slut så hoppas jag för båda parters skull att dansken återvänder till England, hans framtid är inte hos Juventus det kan jag säga nu med en gång. Men Juventus malde på och till slut så fick man också utdelning, Claudio Marchisio dyker upp i straffområdet på ett inlägg och nickar elegant in 1-0 målet. Förlösande, jubel hela Juventus stadium exploderar. Det här var inte ett mål i mängden det här var ett så viktigt mål. Det dröjde inte länge förrän Sebastian "Atommyran" Giovinco satte 2-0 med ett mycket fint placerat avslut. Sedan kom också 3-0 som grädden på moset, Marchisio igen och det var ett suveränt anfall som Juventus bjöd på där. Matchen punkterad 3-0 till Juventus. Det dröjde in i den andra halvleken förrän lagmaskinen Juventus fick fart på grejerna igen. Det här var en viktig seger, att få komma in på vinnarspåret igen efter 0-0 mot Lazio och förlust mot Milan bland annat i söndags så var det viktigt för lagmoralen att kunna knipa 3 poäng ikväll. Samtidigt som jag tycker att laget matchades bra, de viktigaste spelarna fick vila bland annat spelade Paul Pogba 90 minuter vilket han inte gör annars. Chiellini fick vila, Arturo Vidal fick vila och Asamoah var inte med från start utan fick istället göra ett inhopp. Även Matri fick komma in på planen och få lite speltid, jag tycker att de sköter det där rätt bra med fördelningen av speltid man roterar ganska bra på ett smart sätt. Förhoppningsvis kan den här derbysegern ge en kick inför avgörandet i Champions League gruppspelet då Juventus ska till Ukraina och möta Schaktar Donetsk. 1 poäng räcker för att säkra avancemanget till åttondelen, det blir en tuff uppgift. Ska Juventus gå vidare så krävs det en rejäl uppryckning av laget jämfört med det Juventus vi fick se ikväll. Stundtals var det riktigt tamt, stelt och för långsamt spel och det spelet kommer inte att räcka för att ta poäng i Ukraina. Framtiden får utvisa.

 

 

Till sist det finns större matcher om du är en Juventussupporter, matcherna mot Inter, Milan, Roma, Fiorentina är egentligen betydligt mer viktiga men matchen mot Torino spelas alltid för den lokala stoltheten och ikväll bekräftade Juventus att man är bäst i Turin. Kungarna av Turin heter Juventus, Torino får alltjämt fortsätta leva med att kallas för "lillebror" även om det också är en klubb med stora anor.