sportviktorn

 

Nu när det är mindre än en vecka kvar tills vi går in i 2014 så tycker jag att det passar alldeles utmärkt att försöka summera det gångna året i sportens värld. Givetvis så går det inte att plocka med precis allt. Men jag har lite händelser som jag minns alldeles extra som har gjort mig riktigt varm i hjärtat och sedan så minns jag tillbaka på saker som har gjort mig riktigt sorgsen.

 

 

Om jag då tar och börjar med något som har gjort mig riktigt ledsen och upprörd så var det de uppgifter som läckte ut för inte så längesen. Det handlar om hockey och våran kära Elitserie som vi tycker så mycket om. Hade jag inte varit någon lekman i sammanhanget så hade jag väl åkt på böter vid det här laget för numera så heter det ju som bekant SHL. Men om ingen tar illa upp så väljer jag att säga Elitserien, det kommer alltid att heta Elitserien för mig. SHL vad är det för trams? Otroligt barnsligt. Men uppgifterna som läckte ut handlade om att Elitserien planerade att slopa kvalserien och dessutom dela ut så kallade wildcards till klubbar som då anses vara mer populära än andra och som borde spela i högsta serien. Det har funnits en debatt som har pågått sedan uppgifterna läckte ut om Elitserien faktiskt ville stänga ligan eller bara dela ut wildcards. Enligt min uppfattning så var det solklart vad pamparna var ute efter. Om man nu ville slopa kvalserien då tar man bort möjligheten att spela sig upp i Elitserien om man nu inte gör om systemet där direktuppflyttning införs och jag har inte hört någon komma med det förslaget. Alltså så ville man på riktigt stänga Elitserien. Svensk idrott för mig är där de mindre klubbarna med de små resurserna mäter sig med de stora giganterna. Det tydligaste exemplet tycker jag har varit Växjö och det är det som jag skulle vilja lyfta fram i den här debatten. Jag tror även att ni som inte riktigt är en del av hockeyfolket har koll på att Växjö en gång i tiden har varit ett lag som huserat i de lägre divisionerna. Växjö har faktiskt varit nere i Division 4 och kämpat. Sedan har laget jobbat sig uppåt i seriesystemet och under 8 säsonger i Hockeyallsvenskan så byggde laget upp någonting riktigt stort och våren 2011 så tog man det där historiska steget upp i Elitserien. Hade det systemet som kostymnissarna ville införa funnits inför säsongen 2010/2011 så hade Växjö aldrig varit i Elitserien. Jag är stolt över att vi i Sverige har ett system där man spelar i den serie man förtjänar. Jag kommer alltid att ha den åsikten att åker man ur så åker man ur så får man skylla sig själv då har man förtjänat det då får man börja om från början igen. Likadant åt andra hållet, går ett lag upp i en serie så har laget gjort det av en anledning då har man också förtjänat det. Sedan kan jag tycka att vissa lag är coolare och häftigare än andra men det är en helt annan femma. I Sverige så spelar vi om saken, vi spelar för att ta oss upp i seriesystemet. Bara för att man har en fet plånbok så ska man inte få något förbannat wildcard. Det där med att tillexempel Djurgården och Malmö skulle få gratisplatser till hockeyns finrum var bland det mest dummaste och sjukaste som jag har hört. Jag förstår verkligen inte grejen varför "vi" i Sverige är så otroligt kåta på att kopiera USA och amerikansinera oss när det gäller seriesystemen i lagidrotter. Tack och lov så blev det stora protester från otroligt många supportrar, som jag uppfattade det så var det väl inte någon från Elitserien eller Allsvenskan som tyckte att detta var ett bra förslag. Om man har otroligt mycket pengar på banken men inte lyckas ta sig upp i hockeyns finrum så får man skylla sig själv, då ska man inte få någon gratisplats för att man råkar heta något mycket häftigare och kommer från en storstad. Kära kostymnissar tillika hockeypampar, är det så svårt att förstå?

 

 

 

En annan grej som har gjort mig ganska sorgsen under året är att vårt kära fotbollslandslag inte kvalificerade sig till VM i Brasilien. Såhär med lite perspektiv till det hela så var det väl förvisso inte så konstigt att Sverige inte tog sig dit. Att Sverige skulle gå till VM var väl en sak det lät på inför playoffspelet inte helt omöjligt. Men när vi fick Portugal som motståndare så fick jag en helt annan uppfattning. Sverige skulle alltså gå till VM på bekostnad av Portugal. Portugal har ett så pass bra lag att man har chansen att gå till VM semifinal, ja kanske till och med final. Jag tror att Portugal tillsammans med Tyskland är de nationer som kan utmana Brasilien och Spanien på allvar om guldet. Det var givetvis för mycket begärt att Sverige skulle slå ut denna gigant. Portugal har en av världens bästa fotbollsspelare att tillgå och då kan man genast vända på steken och komma med argumentet "Ja men det har ju Sverige också". Men om man tittar på helheten så är Portugal ett mer komplett lag än vad Sverige är. Vi får inte heller glömma att Sverige vid flera tillfällen var riktigt illa ute under resans gång fram till playoffspelet. Spelar man 0-0 mot Irland hemma och inte lyckas köra över Färöarna vare sig det är hemmaplan och eller bortaplan ja då undrar jag om man överhuvudtaget har i VM att göra. Jag kan på ett sätt känna att det måste finnas någon mening med att avancera till ett stort mästerskap. Jag tror med handen på hjärtat att hade Sverige tagit sig till Brasilien så hade det lika gärna kunnat blivit 2 förluster i inledningen och sedan var det respass redan innan sista gruppspelsmatchen. Det här är bara spekulationer, det går såklart inte att veta någonting om man inte är där men jag tror att Sverige hade fått det otroligt tufft i VM oavsett vilka lag man hade fått möta. Med det försvarsspel som Sverige visade upp vid flera tillfällen under kvalspelet så vet jag inte om jag hade velat se Sverige i VM, så om jag för en gångs skull får vara riktigt bitter så kanske det var lika bra att Sverige inte gick till VM. Min huvudtes i det här ämnet är att jag är riktigt orolig för svensk landslagsfotbolls framtid. Zlatan Ibrahimovic kommer förmodligen att sluta i landslaget efter ett eventuellt EM slutspel 2016. Jag känner att den dagen Zlatans spelarkarriär når sin livslängds slut då blir det ju helt tomt. Förutom denna fantastiska spelare vad har vi då att tillgå? Övriga spelare i landslaget är absolut helt okej och håller utan tvekan på den nivån att de ska spela i landslaget men de är ju långtifrån några riktiga världsstjärnor. Jag är riktigt orolig för framtiden, det känns som att Sverige mycket väl kan bli "Nya Ungern" och då kan ni själva ta reda på hur det har gått för Ungern. Får vi inte fram en ny riktigt världsstjärna som kan mäta sig med de riktigt stora giganterna så kan det mycket väl dröja länge innan vi ser de svenska fotbollsherrarna i ett mästerskap igen. Jag hoppas att jag har fel.

 

 

En sak som jag minns allra starkast från sportåret 2013 är det mycket tragiska som hände den 2 maj då AIK-målvakten Ivan Turina mycket plötsligt och helt oväntat gick bort i sömnen. Jag minns det som igår, jag surfade in på fotbollskanalen på förmiddagen och möttes av rubriken "AIK MÅLVAKT HITTAD DÖD IMORSE". Det var inte alls svårt att beröras av det som hände. Ivan Turina var en fantastiskt bra målvakt och en otroligt ödmjuk person som alltid satte laget i första hand. Att han dessutom förlängde kontraktet inför säsongen tyder ju på att han var väldigt viktig för AIK och att han hade presterat bra fotboll i klubben. Och visst så har han betytt otroligt mycket för AIK. Han kom till klubben i maj 2010 då AIK led av målvaktskris, guldhjälten från 2009 Daniel Örlund hade lämnat för spel utomlands och den tilltänkte förstemålvakten Tomi Maanoja lyckades inte prestera tillräckligt bra för att han skulle få fortsatt förtroende. Mohammed Bangura var givetvis en stor faktor till att AIK redde ut den katastrofala starten på den säsongen men när Ivan Turina klev in mellan stolparna då blev det bättre. Med sin rutin så tillförde han lugn och stabilitet till AIK:s backlinje och vi vet alla hur det gick för AIK säsongen därpå. Jag upplever att det supportrar emellan existerar en del hat, man ska håna och skrika fula saker till varandra och en del vill ta ett steg längre och tycker att man ska slå någon annan på käften för att personen råkar hålla på ett helt annat lag. Men jag är otroligt stolt över den här förbrödringen som uppstod efter Ivan Turinas bortgång. Denna förbrödringen över klubbgränserna är något som man bara kan vara otroligt tacksam för. Det låg halsdukar på AIK:s träningsanläggning dagen därpå från de flesta allsvenska klubbar och även klubbar från övriga Europa. Det är klart att det är symboliska handlingar och denna förbrödring bekräftade tack och lov ännu en gång att livet är viktigare än lagtillhörighet. Det var otroligt skönt att se hur kärleken strömmade över AIK och att hela fotbollssverige ville dela sorgen med alla som är involverade i AIK. Mitt främsta Ivan Turina minne är den där makalösa räddningen han gjorde i derbyt 2011 på tilläggstid, en helt fantastisk enhandsräddning. Den går att se om och om igen. Men denna förbrödringen över klubbgränserna är nog mitt starkaste minne ifrån det gångna sportåret och hur AIK som lag lyckades hantera situationen på ett förträffligt sätt. Att AIK lyckades behålla fokus och spela till sig en 2:a plats i Allsvenskan är nästan en bragd med tanke på vad laget fick gå igenom. Ivan Turina, när matchklockan slår matchminut 27 då kommer det att kännas i kroppen. För resten av mitt liv när klockan slår matchminut 27 så kommer jag att tänka på dig.

 

 

 

Alexander Gustafsson är ett namn som kanske inte är så jättekänt för allmänheten. Han sysslar med världens mest växande idrott bland ungdomar, nämligen MMA. Och jag tänkte bara lite kort beröra att "The Mauler" gick en match om VM titeln i lätt tungvikt mot regerande mästaren Jon "Bones" Jones. Han förlorade visserligen matchen och på så sätt så kanske det inte är något positivt minne från året. Men jag tycker ändå att det här är något som är värt att komma ihåg. Alexander visade att Sverige är duktiga på att få fram bra MMA-fighters också. Och att han stod upp så pass bra som han gjorde och under vissa delar av matchen hade Jones på fallrepet ett tag det är otroligt imponerande. Jag ville egentligen bara tacka Alexander Gustafsson för att han gav mig en av de häftigaste MMA-matcher som jag har sett. Att han inte blev nominerad till Jerringpriset det tycker jag är parodi, visst jag är lite part i målet här men det tror jag allmänheten kan skriva under på att han borde ha varit nominerad. Men det här visar att den här sporten är trots allt inte lika folklig som tillexempel fotbollen även fast MMA som sagt är världens mest växande idrott. Men i varje fall, tack Alexander för att du gav Jones en rejäl match.

 

 

 

2013 har varit ett riktigt bra hockeyår. Jag skulle vilja lyfta fram juniorkronorna och Tre Kronor som verkligen presterade på topp. Juniorkronorna inledde året med att ta sig till VM final efter en rafflande match mot hemmanationen Ryssland. Straffar fick avgöra och den som blev stor hjälte tillsammans med målvakten Niklas Lundström var Sebastian Collberg. Det var bland de mest fräcka straffarna som jag har skådat. Han glider in med bra fart och lyfter upp en backhand rakt upp i nättaket och pucken fastnar där så det tar ett tag innan vi fattar att det är mål. Men sedan så sträcker Collberg ganska snabbt armarna i luften och då förstod jag att det måste ha varit mål. Att vara så kylig i ett avgörande läge som detta var det är otroligt imponerande. Sverige lyckades inte försvara sitt guld från 2012, i finalen så blev lite för svåra. Men det var ändå starkt av Sverige att man lyckades ta sig till en final igen. Förväntningarna på juniorkronorna blev oerhört stora efter den där fantastiska bedriften i Kanada 2012 då man besegrade Ryssland i finalen med 1-0 efter förlängning. Det är inte världens lättaste uppgift att hantera när förväntningarna och det yttre trycket stiger. Jag tyckte att det var en fantastisk prestation att ta sig till final en gång till och ge sig själva chansen att försvara guldet. Att förlora mot USA i de här sammanhangen är ingen skam, USA har under ganska lång varit ett väldigt dominerande lag på J18 nivå tillexempel och man har en mycket stark generation på gång. Så vi kan väl summera det hela med att året för juniorkronorna blev ett ganska lyckat år. När det gäller Tre Kronor så blev det ett lyckat år till slut. Pär Mårts hade under en tid fått en hel del kritik och efter att Sverige blivit utslagna av Tjeckien i kvartsfinalen i VM 2012 så var det en del som ville se Mårts avgång. Därför var ju pressen på Sverige och Mårts i synnerhet väldigt stor inför årets VM. Jag tror att det till och med var i första matchen som vi förlorade mot Schweiz och då drogs säkert snaran runt Mårts ännu hårdare. Nu visade det ju sig att Schweiz hade ett ganska bra lag under just den här turneringen men det visste vi ju inte då, så det var givetvis ett stort fiasko att förlora mot Schweiz enligt många. Men Sverige har av tradition varit oerhört skickliga på att vända på steken när det kommer till skarpt läge och att kunna bära med sig den känslan att man har klarat av det förut den är enormt viktig att ha med sig i bagaget. Med facit i hand så var det rena drömmen att få Kanada i kvartsfinalen, för jag tror aldrig jag har varit med om att ett svenskt landslag i hockey varit så nederlagstippat som Sverige var inför den där kvartsfinalen. Men med facit i hand så var det perfekt att få Kanada i kvartsfinalen. Och Sverige fick ihop helheten till slut och med bröderna Sedin i högform så kunde det ju bara sluta på ett sätt. Jag tror aldrig jag har sett 2 spelare gå in och vara så dominanta i ett VM, det var otroligt häftigt att se. Det här VM:et var turneringen då Sedinarna visade att de lirar inte alls bara sarghörnshockey utan de visade att de är otroligt spelskickliga och att det garanterat kommer att leverera poäng när de får förtroendet. Men mitt starkaste minne från årets hockey VM är ändå Fredrik Petterssons straff mot Kanada, hur han bara glider in och krånglar inte till det utan skickar upp ett slagskott i krysset. Att våga göra en sån grej i ett sånt skarpt läge, det är helt sjukt det är nästan så att man får nypa sig i armen när man ser straffen nu i efterhand.

 

 

 

Och den sista grejen som jag kommer att tänka på när vi summerar året om vi pratar fotboll så är det sommarens Confederations cup. Neymar bjöd oss på en hel del snygga mål men det är ändå inte det som jag mest kommer att komma ihåg ifrån den turneringen. Det jag minns bäst från sommarens Confederations cup är Brasilien uppvisning mot Spanien i finalen. Spanien, den största lagmaskinen som jag någonsin har skådat under de åren som jag följt fotbollen blev helt utspelade av det nya unga hungriga Brasilien. Jag trodde helt ärligt att det inte gick att rubba Spanien, jag var helt övertygad om att Spanien skulle besegra Brasilien. Men Brasilien spelade ut spanjorerna fullständigt och det sjuka är att det är inte några stora ord som jag tar till utan det är ren fakta. Det som jag blev mest glad över att se var att Brasilien använde helt rätt taktik för att rå på denna gigant. Holland försökte i VM finalen 2010 att grisa hem segern genom att begå rena överfall på Spaniens spelare, det fungerade uppenbarligen inte. Brasilien valde en helt annan variant, man valde att inte ge Spanien en sekunds vila med bollen. Man tillät helt enkelt inte Spanien att spela sitt bollhållande spel. Brassarna var som bålgetingar och jag har varit ganska bitter och pessimistisk över brasiliansk landslagsfotboll. Jag har tyckt att det är inte samma härliga Brasilien som vann VM guld 2002 i Japan/Sydkorea. Men när jag såg brassarnas överkörning av Spanien den här sommaren så fick jag lite sköna vibbar från just VM 2002. Allting stämde, vilket flyt och vilket spel det var riktigt roligt att se. I och med den här utskåpningen så växer Brasilien givetvis ut till en stark kandidat till att utmana om guldet i sommar.

 

 

Den absolut sista grejen som jag vill ta upp som jag minns ifrån sportåret 2013 är det som hände i söndags. Den 22 december så skrev Brasiliens handbollstjejer historia då laget tog sitt allra första VM guld. Brasilien känns både på herr och damsidan som ett lag som ligger någonstans mittemellan de större nationerna och de sämre nationerna. De har inte riktigt varit beredda att ta det där stora steget och vara med och slåss om medaljerna. Jag ska inte ljuga jag har definitivt inte följt brasilianskornas väg till det här guldet enda från start till mål. Men uppenbarligen så har de någonting riktigt stort på gång. Och går man igenom en VM turnering obesegrade då kan det inte bli mer rättvist, då är man världsmästare helt enkelt. Och jag blev väldigt imponerad av att man på ett sånt övertygande sätt lyckades slå ut en av de riktigt stora nationerna i form av Danmark.  27-21 tror jag slutresultatet skrevs till och det är bara att lyfta på hatten, det är riktigt övertygande. I finalen så fungerade inte skyttet i ärlighetens namn så värst bra, men tack vare ett heroiskt försvarsspel och en fantastisk lagmoral så vek brasilianskorna inte ner sig och lyckades ta hem det där historiska första VM guldet. Det här skapar givetvis ett stort intresse kring det här landslaget i Brasilien där det ju som bekant finns en viss sport som jag tror går före allt annat. Jag känner också att när ett sydamerikanskt lag vinner VM guld i handboll och dessutom möter Serbien i finalen, då har verkligen handbollskartan ritats om. Jag tycker att det är riktigt kul, för handboll är en av de roligaste sporter som finns och det är förbannat kul att det inte är samma mästare varje gång. Jämför detta med en sport som bandy där man kan döpa om bandy VM till Sverige och Ryssland. Och på damsidan så har det väl känts som att handbollen är på väg lite åt det hållet också i och med att Norge inför det senaste EM:et hade 4 raka guld. Men nu besegrade Montenegro Norge i finalen och nu vann Brasilien sitt första VM guld mot Serbien som också dom var i sin första VM final. Handbollskartan har ritats om och det känns riktigt kul att sporten är på väg att bli mer bred, det är mer än välkommet det är bara positivt.

 

 

Det är så jag vill summera sportåret 2013.

 

Jag satte mig ner för att se Tottenham ta emot Liverpool. Som ni alla säkert redan känner till så har jag varit väldigt bitter under stora delar av den här hösten. Även om poängen har tickat in så har spelet inte varit helt optimalt och Tottenham borta är en av Premier Leagues svåraste bortamatcher. Senast Liverpool vann på White hart lane så hette målskytten Andrij Voronin bland annat och ni som kan er fotboll förstår då att det var ett tag sen.

 

 

Men det här skulle bli den perfekta matchen. Jag har spytt skit över Liverpool, vilket har varit helt relevant för stundtals så har det sett riktigt illa ut. Men den här gången så ska jag faktiskt göra något riktigt ovanligt, det är inte ofta som jag sitter här och är överpositiv men idag så går det inte att vara annat än just detta. Handen på hjärtat, jag tror aldrig jag har sett Liverpool bättre än såhär och då tänker jag framförallt på den första halvleken. Hur mycket jag anstränger mig så är det inte alls mycket som jag kan anmärka på. Simon Mignolet såg till direkt på avsparken att jag fick hjärtat i halsgropen då han skulle vara lite övermodig och dribbla av motståndaren. Han hade dessutom några tveksamma ingripanden, men det här är verkligen marginell kritik. Försvarsspelet fungerade alldeles utmärkt med Johnson, Skrtel, Sakho och Flanagan. Jag har tyckt att försvarsspelet har sett lite darrigt ut under några matcher och jag tänker i synnerhet i derbyt mot Everton och även till viss del förra helgen mot West Ham då det stundtals var fullständigt kaos i straffområdet. Men i den här matchen så skötte sig backlinjen helt perfekt. Sakho var en värvning som jag var väldigt skeptisk till, jag förstod egentligen inte varför Liverpool plockade in honom. Till en början så såg han också otroligt klumpig ut och det kändes inte alls som ett säkert kort att sätta in. Men det verkar som att han håller på att acklimatiseras in i den engelska fotbollen på ett mycket bra sätt. Han agerar i stort sätt felfritt i denna match. Han spelar lite rakare och spelar ofta den första enkla passen uppåt i banan eller slår en krossboll ut mot någon av kanterna. Glen Johnsson har jag varit ganska besviken på under flera matcher då det har känts som att han inte alls har kommit upp i den nivån som han kan prestera. Då tänker jag inte bara på hans offensiva kvalitéer då han inte bidragit med mycket löpningar längst med högerkanten. Jag tänker även på hans defensiva ansvarsuppgifter då han vid flera tillfällen under matcherna inte har vunnit sin match i matchen och blivit utspelad på sin kant. Idag så är han helt briljant och lyckas med att stänga sin kant mot Tottenhams yttermittfältare och det är inte alls lätt att bara göra det på beställning. Jag var riktigt orolig för hur Liverpool skulle klara sig utan Gerrard, fältherren på mitten som styr och ställer mycket. Även om det kanske inte är samma Gerrard idag som för 5 år sen så är han fortfarande en fantastisk mittfältare och en riktig ledare för Liverpool. Han tar på sig stort ansvar och det ska han också göra för han är så pass bra att han klarar av att bära Liverpool på sina axlar tillsammans med Luis Suarez. Men både Lucas, Henderson och Allen gör det helt magnifikt. Det viktigaste i den här matchen var att vinna kampen på mittfältet. Liverpools mittfält skulle verkligen ställas på prov idag då man ställdes mot spelare som Paulinho, Sandro, Lennon och Dembélé för att nämna några. Man behöver inte vara Liverpoolsupporter för att konstatera att Lucas, Henderson och Allen körde över Tottenhams mittfält fullständigt. Framåt så har man en viss Luis Suarez och han levererar alltid nuförtiden det är helt otroligt vilken form han är i. Jag skulle vilja hävda att denne uruguayan är på väg mot Messi och Ronaldoklass, jag tycker att han är så pass bra just nu. När han dessutom får bra hjälp från Coutinho och Henderson för att nämna några så blir han ju bara ännu bättre. För hur bra Suarez än är så kan han inte göra allting själv även om det känns så ibland. Han måste få hjälp från mittfältet och Coutinho i synnerhet nu när inte Sturridge är med. Vi ska inte heller glömma bort Raheem Sterling som jag tycker gör sin bästa match i Liverpooltröjan hittills utan tvekan. Han har haft en tung period och han har mest hållit till på bänken när alla har funnits att tillgå men nu får han chansen i och med Sturridge frånvaro och han tar ju vara på den här chansen på ett lysande sätt. Idag var Sterling den där spelaren som jag såg under stora delar av förra hösten, en kvick Sterling som i stort sätt gör lite som han vill. Han springer han vågar hålla i bollen han utmanar sin spelare och lyckas också slå sin gubbe på sin kant. Det är bara att lyfta på hatten för Sterling, han står på tillväxt och fortsätter han såhär så kommer han ju att göra en strålande säsong och vara given i den engelska landslagstruppen i VM i sommar. Liverpool var bäst från början till slut och slutresultatet skrevs till hela 5-0 till bortalaget.

 

 

Det som jag är allra mest nöjd med är intensiteten i det offensiva försvarsspelet som Liverpool visade upp. Så fort man tappade bollen ja då gav man sig tusan på att erövra den igen. Jag är en stor förespråkare av offensivt försvarsspel. Jag vill se hård press på bollhållaren så fort som möjligt. Helst ska man vara som bålgetingar och bara vara där bollen är direkt, motståndaren ska inte få andas i lugn och ro under en enda sekund. Självklart så går inte att spela den typen av försvarsspel i 90 minuter, men jag tycker att man ska sträva efter det och röra sig åt det hållet i alla fall. Så Liverpools försvarsspel är det som jag är mest nöjd med under denna match. En annan sak som jag är riktigt nöjd med är att Liverpool har anpassat sig efter den situation som har uppstått. Spelarna går inte och tycker synd om sig själva utan det verkar som att de har blivit ännu starkare i och med Sturridge och Gerrards frånvaro. Det är möjligt att det är tillfälligt, men just nu så känns det som att samtliga spelare höjer sig ytterligare en nivå när så pass viktiga spelare som Sturridge och Gerrard är borta. Ta bara en sån som Jon Flanagan som i samtliga matcher som jag har sett honom inte bidragit med någonting offensivt. Han har hållit till på sin vänsterkant och mest gått och gömt sig och egentligen inte bidragit med någonting. Idag är han uppe och fyller på och hjälper Coutinho i synnerhet och blir ett stöd för honom i offensiven, helt underbart att se. Att han dessutom får göra mål gör ju att jag nästan blir tårögd. Han är född och uppvuxen på Merseyside, hans familj är "Reds" och att han får göra sitt allra första mål i Liverpooltröjan det måste ju vara en otroligt skön känsla för honom. Att se honom springa ner mot det hörn där Liverpoolsupportrarna håller till var helt fantastiskt att se, jag älskade det. Att Raheem Sterling får avsluta uppvisningen gjorde ju inte saken sämre. Han gör som sagt sin bästa match i Liverpooltröjan utan några som helst diskussioner och han hade några lägen att sätta dit den men slarvade i det avgörande momentet men till slut så satt bollen även för honom. Sterling var tillsammans med Flanagan den bästa målskytten som den här matchen kunde få så som det hela utvecklade sig. Jag har tippat Liverpool på en 6:e plats inför säsongen och jag kan ju inte ändra mig mitt i säsongen så jag får väl stå fast vid det. Men Liverpool har helt klart gett sig själva förutsättningar att haka på i toppstriden och sluta topp 4. Och laget lyser av självförtroende och det är riktigt kul att se. Det sjuka är att det verkar som att precis alla spelare har ett riktigt bra självförtroende just nu. Det var verkligen inte många gånger som laget tappade bollen i känsligt läge på farligt område. Passningsspelet fungerade helt galant och höll absolut högsta kvalité. Jag har hela tiden hävdat att utan Luis Suarez så är Liverpool ingenting. Men jag måste nog kapitulera, för spelar de övriga såhär bra i framtiden så kan det här bli en riktigt lyckad säsong. Men det är fortfarande inget snack om saken att utan Suarez så är Liverpool ett svagare lag, det tror jag inte vi behöver diskutera. Det svänger snabbt i den här världen, det kan lika gärna bli förlust mot Cardiff kommande helg och då är man tillbaka på ruta 1 igen. Men skulle det bli seger nästa helg så ser det otroligt bra ut. Det är inte ofta jag köper förluster men vid seger mot Cardiff så är jag nästan beredd på att köpa förlust mot både Manchester City och Chelsea. Samtidigt så är det som så att Liverpools säsong kommer förmodligen att avgöras under den här månaden. Poängen mot övriga topplag blir enormt viktiga att plocka. Men spelar Liverpool så bra som idag så kan jag inte se att Liverpool ska misslyckas med att sluta topp 4. Men då gäller det att kunna hålla den här nivån under resten av säsongen och det är det jag är orolig för att de inte kommer att klara av. Jag känner trots allt att truppen är för tunn och mitt i all min glädje så måste jag ändå dra ner mig själv på jorden igen genom att säga att vi mötte ett uruselt Tottenham som har stora problem för tillfället. Och glöm inte bort att trots att vi vann mot Manchester United så var vi utspelade under i stort sätt hela matchen och mot Arsenal så var vi mer eller mindre chanslösa. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att Liverpool slutar topp 4, mitt tips på en 6:e plats består. Och i ärlighetens namn, det är bara att titta på tabellen så förstår ni varför mitt tips på en 6:e plats fortfarande gäller. Det är ett getingbo med hela 5 lag som slåss om ligatiteln och får man en liten svacka så trillar man ner på 5:e plats, minst. Men när Liverpool spelar såhär bra och vinner med så förkrossande siffror på bortaplan mot ett lag som Tottenham, då börjar jag genast att drömma om den där efterlängtade ligatiteln som jag ännu inte har fått uppleva.

 

Det är en fullspäckad Premier League helg som alltid och helgens riktigt stora match var väl ändå den som spelades på Etihad stadium mellan Manchester City och Arsenal. Tabellettan Arsenal som vid seger skulle göra ytterligare ett litet ryck och koppla ett starkt grepp om ligatiteln. En seger för Arsenal hade satt extra stor press på Liverpool som spelar imorgon mot Tottenham. Men den här matchen blev inte riktigt vad Arsenal hade tänkt sig om man säger så.

 

 

Hur var då matchen som helhet? Jo då den höll en otroligt bra kvalité. Som ren fotbollsälskare så satt jag bara och njöt av det jag fick se. Risken är ju ganska stor att det blir lite tamt och lite avslaget i sådana här stormatcher. Det här var helgens match utan tvekan. Men trots att det var otroligt viktiga poäng på spel så tycker jag att det var väldigt vågat av båda Manchester City och Arsenal att släppa loss. Och visst var det inte mer än rätt att förväntningarna var skyhöga på denna match. Arsenal och City är de 2 bästa lagen just nu det är ingen tvekan om det. Dessutom så är City ligans bästa hemmalag och Arsenal ligans bästa bortalag, så det logiska här hade ju varit om det blivit ett kryss. Jag tycker att Manchester City började klart bäst, de inledde matchen med ett ruskigt tempo och man fick Arsenal i gungning ganska tidigt. Jag vet inte om Arsenal hängde på någon bar i början av den första halvleken men helt klart så var man inte med under den första kvarten. City har en viss argentinare i laget och då talar jag faktiskt inte på Carlos Tevez som ju har gett sig iväg på ett Italienäventyr. Jag tänker på Kun Agüero, som tillsammans med Luis Suarez är Premier Leagues bästa anfallare. Han skulle komma att näta idag igen, efter att en medspelare nickskarvat vidare en hörna så dök han upp på bortre stolpen och satte dit den distinkt. Han visar i det läget att han är en naturlig målskytt och varför han förmodligen kommer att vinna skytteligan den här säsongen. Han har en sån otrolig näsa för målet och han gör ju mål på så många olika sätt. Dels så är det de här drömmålen som bara inte finns på kartan och samtidigt så kan han göra som han gjorde idag nämligen att bara dyka upp som gubben i lådan på rätt plats. Arsenal var nu lite i gungning och det skulle bli intressant att se hur de hanterade detta underläge. Om vi bortser från Manchester United matchen som man ju förlorade med 1-0 så känns det som att Arsenal inte riktigt har varit i gungning under säsongen. Laget har känts väldigt harmoniskt och det har känts som att allting bara har rullat på, det spelar ingen roll hur laget uppträder resultaten har gått deras väg i alla fall. Matchen böljade lite fram och tillbaka när Arsenals kvittering kom, Yaya Touré slarvade och gav bort bollen på egen planhalva och Arsenal utnyttjade det skoningslöst. Theo Walcott avslutade ett vackert anfall och skottet ser ju inte så märkvärdigt ut men det är svårt för målvakten när bollen går precis emellan backarna. Det är möjligt att han trodde att den skulle toucha på en av backarna och gå ut till hörna. Match igen och det kändes som att nu skulle maskineriet i Arsenal komma igång igen och laget skulle gå mot att ta över ledningen. Manchester City ville annat och Negredo ville annat, det är en mycket fin framspelning som han får och han tar vara på chansen på bästa sätt. Det är bara att sätta dit foten på bollen och så går den in, målvakten har inte en chans att hinna med. 2-1 blev halvtidsresultatet.

 

 

Den här matchen hade flera tänkbara scenarion inför den andra halvleken. Jag har imponerats mycket av Arsenal under hösten och jag har tyckt att de har agerat oklanderligt under större delen av hösten och varit i stort sätt felfria. Men var det någonting som Arsenal var dåliga på i den här matchen så var det passningsspelet. I den andra halvleken så radade man upp misstag i passningsspelet och det kunde ha straffat sig betydligt fler gånger än vad det gjorde. Hade City varit lite mer effektiva så hade det kunnat bli tvåsiffrigt på resultattavlan. Det är just en felpass på egen planhalva som bäddade för Citys 3-1 mål, Fernandinho utnyttjade Arsenals slarv på ett briljant sätt. Nu fanns det bara två tänkbara scenarion, antingen så skulle Arsenal få in ett 3-2 mål och det skulle bli nerv eller så skulle City på ett kontrollerat sätt bevaka ledningen eller göra ytterligare mål och det kunde rinna iväg som det gjorde mot Tottenham. Jag upplevde det som att City kontrollerade händelserna på ett förträffligt sätt, Arsenal kändes ganska ofarliga. Det bästa läget som jag kommer att tänka på är Girouds läge då han nickar bollen precis utanför. För övrigt så skulle Giroud ha gjort mål där, för i sådana här matcher så får du inte många lägen och då gäller det att ta vara på de. Och Giroud är ju så skicklig på att utnyttja just den typen av målchanser. Men Arsenal reducerade genom Theo Walcott som hittade samma kryss som Agüero hittade i den första halvleken. Det ska sägas att Arsenal tog över matchen redan efter 3-1 målet men de där riktigt farliga målchanserna saknades förutom Girouds nick. I och med 3-2 målet så trodde jag att Arsenal skulle äta upp Citys mittfält och backlinje och att de ljusblå skulle sjunka ner i knät på sin målvakt. Men så blev det inte, City var riktigt effektiva idag det kändes som att de gjorde mål på precis allting. Ett inspel från högerkanten och David Silva satte bara dit foten och styrde in bollen i nätet. City bjöd på många fina anfall i den här matchen och 4-2 målet var inget undantag det var ett fantastiskt fint anfall som då Silva avslutade. Fernandinho avslutade ytterligare ett vackert anfall och via stolpen så fick han bollen. Nu var väl målkalaset över och City skulle bara spela av matchen? Nej då, Arsenal hann med att göra 5-3 genom Mertesacker och sedan så avslutade Yaya Touré showen på straffspark och slutresultatet skrevs till hela 6-3.

 

 

Det här var en fantastisk uppvisning från Manchester Citys sida det är bara att skriva under på det. Jag tycker att det här laget verkligen har allt. Visst har laget underpresterat under vissa delar av hösten och man har ju förlorat mot lag som Cardiff och Sunderland tillexempel men idag visade de varför de är min favorit till att ta hem ligan. Laget känns ganska komplett, de har egentligen allting som krävs för att vinna ligan. Det börjar bakifrån med bra målvakt och då ska vi inte glömma bort att Joe Hart satt på bänken idag, men andrekeepern går in och gör en bra insats. Backlinjen känns stabil, mittfältet likaså och framåt så har laget en enorm spetskompetens med Kun Agüero i synnerhet. Under matchens gång så var jag inte beredd att skriva under på att det var en maktdemonstration av City men jag måste kapitulera. Det var verkligen en maktdemonstration av de ljusblå, stundtals så gjorde de precis som de ville. Och man gör det mot ett Arsenal som har gått som tåget och som ju bevisligen den här säsongen är väldigt svåra att besegra. Den här matchen var ett kvitto på att Arsenal är inte som Barcelona eller Bayern München, ett lag som är som robotar som bara plockar segrar oavsett om det är hemma eller bortaplan oavsett vilka som står för motståndet. Men Arsenal är uppenbarligen mänskliga, de kan knyta sig för de också. Vad som avgjorde den här matchen mer specifikt var för det första att City gör en klart bättre match än vad Arsenal gjorde. Arsenal gör ingen usel insats men deras spel höll inte alls samma kvalité som Manchester City. Özil har hyllats och det har talats om sommarens värvning men vad gjorde han idag? Inte mycket, så även den bäste kan misslyckas. Aaron Ramsey, killen har haft en helt makalös höst och gjort mål på precis allt som rört sig känns det som men han var också väldigt blek i denna match. Jack Wilshere också en spelare som varit otroligt nyttig för Arsenal och varit en av nyckelspelarna under ganska lång tid nu, men det är samma sak där han stod också för en blek insats. Sedan kom målen i helt fel lägen för Arsenal, 3-1 relativt tidigt i den andra halvleken och när väl reduceringen kom så dröjde det inte länge förrän City gick upp och gjorde 4-2. Så de psykologiska målen spelade också en avgörande roll i varför det gick som det gick. Hade det stått 3-2 med 10 minuter kvar att spela då är jag inte lika säker på att City hade vunnit matchen.

 

 

Det är bara att konstatera att Premier League 2013/2014 är den mest oförutsägbara säsongen som någonsin har spelats. Att David Moyes coachar Manchester United istället för Sir Alex Ferguson gör ju att säsongen blir extra intressant. Även om Arsenal nu förlorade idag så ser det ju ändå intressant ut inför fortsättningen. Vi har Liverpool som börjar leta sig upp efter 4 hundår i mittenskiktet av tabellen. Brendan Rodgers börjar få ordning på sitt projekt och när skadeläget ser bättre ut och med lite förstärkningar i januari så kan Liverpool säkert vara med och slåss i toppen om man får ihop helheten. Everton var också ett lag som man inte riktigt visste vart man hade efter att David Moyes lämnade över uppdraget till Roberto Martinez. Men Everton har visat att man är ett riktigt svårt lag att slå och man har väldigt bra statistik mot övriga toppkonkurrenter. Och sedan så har vi laget som alla talar om just nu Manchester United den stora giganten ligger i mittenskiktet av serien och det är inte mycket som stämmer för tillfället i den röda delen av stan. Om man tittar på det här med objektiva ögon sett, om det nu går att släppa vilket lag som man sympatierar med så tror jag att vi alla kan komma överrens om att säsongen 2013/2014 är helt fantastisk och den kan komma att utvecklas till en säsong som vi sent kommer att glömma. Det är den mest oförutsägbara säsongen som någonsin har spelats så är det bara. Det är jämnt i både botten och i toppen och om vi då ska blicka på toppstriden specifikt så ser det ju ruggigt spännande ut. Jag känner att inget av lagen som just nu är med och slåss om ligatiteln kommer att göra ett ryck. För några veckor sen så hade jag kanske svarat att Arsenal möjligen hade chansen att göra ett litet ryck och göra det väldigt svårt för övriga lag att haka på de. Men ju längre in vi har kommit på den här säsongen ju mer känner jag att inget av lagen kommer att göra ett ryck. Och när Arsenal förlorar med hela 6-3 mot Manchester City när det har känts som att man är laget som nästan är omöjligt att rå på, ja då är det ett bevis på att den här toppstriden kommer att leva enda in i den sista omgången. Alla kan slå alla och det är ju det som är så magiskt med Premier League och det är därför som det här är världens bästa liga. La liga kan slänga sig i väggen där handlar det bara om 2 lag som spelar i en helt egen liga och de övriga håller till i vanliga La liga. I Premier League så kan Manchester City spela ut Arsenal och vinna med förkrossande siffror samtidigt som att de kan förlora mot Sunderland och Cardiff. Varje match betyder något, det är inte en transportsträcka utan varenda poäng är en vunnen poäng och varje poäng spelar en avgörande roll i hur slutresultatet blir när vi summerar säsongen i maj. I och med dagens resultat så är Manchester City 3 poäng bakom Arsenal. Skulle Liverpool vinna morgondagens match mot Tottenham så är Brendan Rodgers gäng endast 2 poäng bakom Arsenal. Behöver jag ens säga något mer? Detta scenario säger ju allt. Avslutningsvis så ska jag bara tycka till lite kort om kommande helg. Då spelas det ett Londonderby på Emirates och det är inte vilket derby som helst. Chelsea gästar Arsenal och det ska bli högintressant. Snacka om att viktiga poäng står på spel. Det blir en mental prövning för Arsenal och de får nog se till att klara av att hantera den prövningen och vinna mot Chelsea. För skulle Arsenal förlora den matchen så kan det vara så att tillexempel Manchester City eller Liverpool tar över serieledningen när vi summerar den kommande omgången. Alla blickar mot Emirates nästa helg, kommer Arsenal att studsa tillbaka? Eller kommer den här månaden att bli den perioden då Arsenal över 2 matcher mer eller mindre spelade bort den där efterlängtade ligatiteln som man inte har tagit hem på länge? Det är bara att invänta svaret. Nästa helg vet vi.

 

Det känns kanske inte så aktuellt att prata allsvensk fotboll och Kalmar FF i dagsläget men jag känner ändå att det här är ett bra tillfälle att göra det. För visst kittlar det ganska mycket att prata Kalmar FF i dagsläget. Jag tror aldrig jag har sett fram emot en allsvensk säsong så mycket som den som komma skall.

 

 

Arbetet pågår för fullt, det är början på en ny säsong och det är början på en ny era i Kalmar FF. Det är givetvis en ny start för oss allihop som har någon form av relation till laget. Alla sluter upp ordentligt när en ny tränare tar över laget och det är en frisk fläkt för oss allihop. Nanne Bergstrand ska ha alla hyllningar han kan få för det han gjorde med Kalmar, men jag tror vi alla är eniga om att vi behövde ett skifte. Det är med mycket inspiration som jag blickar fram mot säsongen 2014. Som alltid månader innan säsongen börjar och dagen innan premiären i synnerhet då tycker jag att man som supporter har rätt till de där stora drömmarna. Det är tillåtet att ha förhoppningen om att just den här säsongen ska bli året då allting faller på plats, den perfekta säsongen helt enkelt. Sen går det ju en kvart av premiären och så missar "vi" en markering på en hörna och så är det 0-1 och sen är man tillbaka på ruta 1 igen. Men just de här drömmarna de har man faktiskt rätt till vid den här tiden på året. Det är ganska vanligt att jag har riktigt höga förväntningar på kommande säsong vid den här tiden på året. De som står mig nära känner till att jag verkligen inte är någon vidare optimist utan jag skulle vilja beskriva mig som en ganska pessimistisk supporter. Men under försäsongen så brukar jag faktiskt vara rätt så optimistisk och ha en enorm framtidstro på laget och det är inget undantag den här gången heller. Det känns som att vi kan få ihop ett riktigt bra lag. Förra säsongen fick ett lyckligt slut då det blev seger i den där oförglömliga matchen mot Mjällby då Henrik Rydström gjorde sin sista match som spelare i Kalmar och Nanne Bergstrand tog farväl av föreningen, för den här gången kanske ska tilläggas. En 4:e plats var givetvis mer än godkänt med tanke på hur den förra säsongen såg ut stundtals. Avslutningen på föregående år gav hopp om framtiden, det blev lite mer positiva tongångar på läktaren och jag märkte det rent generellt att det var mycket positivt surr om laget under de allra sista omgångarna.

 

 

Men nu går vi in i en mycket intressant och ny framtid. Det är Hasse Eklund som står vid sidlinjen och beskådar Kalmars matcher de kommande åren. Jag ska inte ljuga, jag har verkligen ingen koll på Hasses tränarkarriär utan jag känner bara till att han spenderade 1 år i Falkenberg. När han tog över laget inför säsongen 2013 så var målsättningen att se till att Falkenberg klarade sig kvar i Superettan. Han "misslyckades" med den målsättningen, men jag tror att alla runt Falkenbergs FF inte hade några problem att förlåta honom för det "misslyckandet" när säsongen tog slut. Det är givetvis en bra merit att vara med och ta upp ett lag i Allsvenskan och jag tror att avancemanget gör att många ser på Eklund med en stor respekt och det är han ju verkligen värd. Inte för att vara den som är den men jag tycker ju att Nanne verkar vara en väldigt krånglig person, under alla dessa år som jag har följt laget under hans era så har jag fått det intrycket. Efter att jag har kollat presskonferenser och intervjuer med Nanne inför och efter matcher så har jag flera gånger fått tänka till rejält att "Vad var det han sa där egentligen?". Det första intrycket jag har fått av Hasse Eklund är att han verkar inte vara lika lagd åt det filosofiska hållet som Nanne är. Egentligen så är det väl inte relevant hur en tränare är, när man summerar en säsong så är det absolut viktigaste det sportsliga resultatet. Men om jag nu inte får vara objektiv så tycker jag att det känns ganska bra att Eklund inte riktigt är som Nanne i personligheten. Det är alltid lite lurigt när en tränare byter lag. Nu drar jag alla över en kam men vi supportrar är ju kända för att ställa hårda krav och kanske inte vara så kända för att stå för kontinuitet. Men i det här fallet så kommer jag att ha fullt förtroende för Eklund under hela 2014. Självklart så ska han få sitta kvar på sin post oavsett hur det går. Jag vill inte ens höra något snack vare sig bland supportrar eller i media att Eklund borde avgå om det skulle börja knackigt. Att sparka Hasse Eklund under sommaren det vore att skjuta sig själv i foten. Då är det nästan ett större misslyckande från Kalmar FF:s styrelse än att det är ett misslyckande från Hasse Eklund. Men ponera att Kalmar skulle slåss i bottenstriden och att det skulle gå så illa att laget åker ur då är det mer på sin plats att han hänger löst. Men jag kan tycka att Kalmar fortsätter göra det de har varit så bra på under en väldigt lång tid. Kalmar har varit ett praktexempel när det gäller att stå upp för långsiktighet och det vill jag att de fortsätter att vara. Jag tycker att Hasse Eklund förtjänar en rejäl chans. Det känns som att det bästa vore om han får sitta kvar kontraktstiden ut och efter det så får alla bedöma när avtalet är slut om Eklunds jobb var bra eller inte.

 

 

När det gäller truppen så börjar det ju hända lite saker när det gäller den biten. Erik Israelsson lämnar för Hammarby. Det känns riktigt tungt att bli av med en så bra spelare som Erik faktiskt är. Han är en spelare som besitter många kvalitéer och han har en väldig bredd i sitt spel. Han kan både vara med och bidra i offensiven och om jag inte minns helt fel så vann han interna skytteligan under en säsong. Men han kan ta på sig rollen som en lite mer defensiv mittfältare. Jag tyckte att han satte huvudet på spiken i en intervju i Hammarbys web tv när han sa att han tar den rollen som han blir tilldelad. Jag har sett Erik som en stor ledare och en riktig fältherre på mittfältet under åtminstone några år till. Samtidigt förstår jag att han vill pröva på något nytt, han har spenderat 8 säsonger i föreningen och då är det inte så konstigt att han söker nya utmaningar. Det är bara hoppas att han kommer tillbaka någon gång i framtiden. En som däremot har kommit tillbaka är Stefan Larsson. Jag blev väldigt glad när jag fick beskedet att han nu är tillbaka i laget. Stefan är en av de absolut bästa värvningar som vi har gjort. Han var här mellan 2007 och 2011 och han var i stort sätt given i laget under alla de 5 säsongerna. Han har spelat i anfallet vid några tillfällen men nu är det bara en plats i backlinjen som gäller. Kalmar kommer att ha en otrolig nytta av Stefans egenskaper. Precis som Erik Israelsson så har Stefan en bredd i sitt spel för han kan också spela på flera positioner vilket alltid är en fördel. Men jag antar att Kalmar ser honom som vänsterback för det är där som han har spelat mest och det är där han är som bäst. För maken till spelare som tar offensiva löpningar har jag nog aldrig varit med om, det är riktigt hög klass på hans offensiva löpningar. I och med att han fyller på så bra i anfallen så blir han nästan lite som en forward emellanåt. Dessutom så tycker jag att han har en vänsterfot som är otroligt bra, hans inlägg både i spelet och vid fasta situationer håller riktigt hög kvalité. Så jag är mycket glad över att Stefan Larsson är tillbaka i Kalmar. Det har gjort ont i själen att se honom i den där gula tröjan men att han nu kommer att spela i rödvitt säsongen 2014 känns otroligt bra. Jag tycker att Stefan har varit en så pass tongivande spelare att jag tycker att han förtjänar att få bära kaptensbindeln kommande säsong, så långt sträcker jag mig när det gäller den frågan om vem som ska bära kaptensbindeln.

 

 

Och då kommer vi slutligen till det som är det allra viktigaste, vilka spelare försvinner och vilka kommer in. När det gäller backlinjen så känns det som att det är lite osäkert hur det kommer att se ut där när vi startar säsongen någon gång i april. Jag känner att Emin Nouris dagar i Kalmar är räknande. Jag grundar det här i två saker, dels så känner jag att man plockar inte in Stefan Larsson igen för att han ska sitta på bänken. Det vore ju helt sjukt, det är samma sak som med David Elm man ansträngde sig för att få tillbaka honom av en anledning inte för att sätta honom på bänken givetvis. Den andra saken som jag grundar min teori om att Nouri lämnar är att det har ju stått still när det gäller förhandlingarna om ett nytt kontrakt. Vad jag förstår så är det cashen som det handlar om, det är där skon klämmer. För det första vill jag säga att Emin Nouri gjorde sitt livs säsong under 2013, det var helt rätt att han blev utsedd av supportrarna till årets spelare. Han har verkligen tagit ett stor kliv i sitt spel, han har utvecklats till en av allsvenskans bästa ytterbackar. Jag skulle vilja sätta honom i klass med en sån som Ricardinho i Malmö och då pratar vi verkligen om en av seriens bästa ytterbackar. Jag tror nog att Kalmar FF är beredd att ge riktiga så kallade riktiga "stjärnor" betydligt bättre betalt än de övriga. Men jag känner samtidigt att Nouri borde vara lite ödmjuk. Det är få förunnat att få leva på sin fotboll så att säga och jag tycker inte att man ska gnälla på sina kontrakt. Har du satt din signatur på kontraktet då får du stå för det och därför tycker jag att det är fel av Nouri att gnälla att han har "för lite" betalt. Nu kanske jag är ute på tunn is men är det inte alltid cashen som det är frågan om när det gäller Emin Nouri och nya kontrakt. Jag kan känna att det är lite divigt av Nouri att ha den attityden som han har. Och här skulle jag vilja att Kalmar står på sig lite mer och verkligen är stenhårda. Du får det här kontraktsförslaget, antingen så är det bara att skriva på och passar det inte ja då är det bara att tacka för den här tiden. Jag tycker inte att spelare alltid ska få sista ordet när det gäller att förhandla kontrakt, jag kan snabbt tröttna på det om jag ska vara ärlig. I övrigt när det gäller backlinjen så känns det väl som att Thorbjörnsson och Öhman är givna i mittlåset. Men jag föredrar absolut Nenad från start än Öhman. Öhman kan vara riktigt klumpig ibland och vissa stunder så har jag fått en riktig klump i halsen när han har fått bollen. Nenad har enorma kvalitéer i passningsspelet och positionsspelet. Han kan även slå långa krossbollar och vara med och bidra i offensiven och det är det inte många mittbackar som klarar av att göra. När det gäller mittfältet så återstår det att se hur det blir med den biten. Jag tycker som sagt att det är en stor förlust att Israelsson lämnar han hade vi verkligen haft nytta av. Det känns som att Melker är given från start, men det är ingen garanti att han spelar lika kontinuerligt under Hasse Eklund som under Nanne Bergstrand. Det är möjligt när försäsongen är över att Eklund ser någon spelare som är bättre än Melker och väljer att sätta honom på bänken. Men jag hoppas att Eklund fortsätter ge Melker ett förtroende så att han verkligen får chansen att fortsätta prestera på topp och komma tillbaka till den formen som han hade under den här våren. Däremot är det väl lite mer osäkert kring hur det ser ut för spelare som Archford Gutu och Papa Diouf. Jag hade jättehöga förväntningar när dessa två kom till laget inför säsongen 2012. Papa Diouf har visserligen fått en del speltid men det där riktigt stora genombrottet har uteblivit och jag skulle vilja argumentera för att han är lite av en floppvärvning. Archford Gutu har de få gångerna som jag har sett honom varit helt okej men likadant där det stora genombrottet har uteblivit och mot slutet av säsongen så fanns han knappt med på bänken. Det är mycket möjligt att både Gutu och Papa har gjort sitt i Kalmar FF. Möjligen så skulle en utlåning bli bäst för båda parter, men med tanke på att föreringen har gått ut med att man ska minska truppen så talar väl en hel del för att just Gutu och Papa inte får vara kvar i laget. Kort om målvaktssituationer så tycker jag att det är inget att snacka om, Lars Cramer är given mellan stolparna allt annat vore väldigt konstigt. Norrmannen visade under hösten att han är redo att ta förstaspaden. Sedan vem som ska vara backup är en annan femma och där har jag inga synpunkter på om man skeppar iväg någon eller låter det vara som det är nu. När det gäller anfallet så finns det en hel del att anmärka på. Jag ska vara lite mer nyanserad när det gäller Jonathan Mcdonald men jag tycker verkligen att han inte håller för den här nivån. Han blev lite bättre under hösten när han fick spela med David Elm, men som helhet så tycker jag inte alls att han är en startspelare. Här känns det som att en utlåning vore det bästa för bägge parter. Men en spelare som behöver vara betydligt mer orolig än costaricanen är Sebastian Andersson. Och nu kan jag faktiskt inte vara så nyanserad i min analys det går bara inte. Jag har sett Sebastian tillräckligt många gånger för att bedöma honom som spelare. Jag känner inte att han tillför någonting till laget, han gjorde 12 mål under en säsong för Ängelholm men i Allsvenskan så har han visat att han håller inte på den här nivån. Möjligen skulle han kunna funka som en helt okej inhoppare men han är definitivt ingen startspelare. Frågan är om han överhuvudtaget ska vara kvar i laget när säsongen startar. Ska jag vara helt ärlig så kommer jag inte gråta krokodiltårar om Kalmar väljer att skeppa iväg Sebastian under vintern. Men då måste man samtidigt vara säker på att kunna hitta en bättre ersättare, det är också en aspekt av det hela.

 

 

Och med dessa ord så fortsätter jag att gå och vänta på att det hela ska sparka igång. Nu vet ni hur jag ser på Hasse Eklund och dagens trupp. Nu är det bara att fortsätta vänta på att det allsvenska fotbollsåret 2014 ska starta.

 

 

 

 

Jag tänkte jag skulle ta och koppla ett litet grepp om ligan som jag har en stor kärlek till nämligen italienska Serie A. Det är ligan som långt ifrån är världens bästa, men det är där som den vackraste fotbollen spelas utan tvekan. Laget i hjärtat är som bekant Juventus och de var i farten under kvällen då de spelade borta mot Bologna.

 

 

Jag såg inte hela matchen men jag såg så pass mycket av den så att jag kan tycka till lite om matchen. Jag måste säga att jag blev riktigt imponerad av det som jag såg. Juventus tycker jag spelade otroligt kontrollerat. För dagen så var det kanske inte det vackraste att titta på men det skiter man ju i om man är en Juventussupporter, bara laget vinner så är man nöjd. Juventus lyckades att kontrollera matchen fullt ut från start till mål. Det är inte ofta den där känslan dyker upp att det inte är någon som helst fara på taket, det är hur lugnt som helst motståndaren kommer inte skapa någonting. Men den känslan dök upp hos mig när jag såg matchen. Det som jag är allra mest nöjd med är att Juventus spelade ett väldigt varierat och svårläst anfallsspel. Vid vissa tillfällen så sökte man sig ut mot kanterna och i vissa fall så försökte man att spela sig igenom Bolognas försvar via det centrala mittfältet. Arturo Vidal som vi kommer att få se i VM till sommaren är ren njutning att skåda. Jag vet att jag är part i målet här men vilken fantastisk fotbollsspelare det är. Han är helt enkelt komplett. Han kan både ta offensiva löpningar och fylla på i anfallet och vara riktigt nyttig för det offensiva spelet. Han kan skjuta med båda fötterna, men han tillför inte bara offensivt utan han kan även ta på sig defensiva ansvarsuppgifter. Detta visade han i matchen borta mot Livorno för några veckor sedan då han faktiskt spelade mittback när det var skadekris i truppen. Världens målfarligaste mittfältare är det många som kallar honom och jag är beredd att hålla med och han är det av en anledning. Han gör mål på alla möjliga sätt och han är ruggigt effektiv när väl chanserna dyker upp. Jag tycker även att försvarsspelet skötte sig riktigt bra den här kvällen. Jag har känt att det ibland har varit lite darrigt med Barzagli, Bonucci och Chiellini men i den här matchen så såg det betydligt bättre ut. Den här gången så spelade Isla, Ogbonna och Chiellini i backlinjen och det fungerade bra. Det här visar bara på vilken otrolig bredd Juventus har i sin trupp och framförallt när det gäller backlinjen. Jag nämnde några namn här men jag har inte ens nämnt Martin Caceres som spelar högerback och vi får heller inte glömma bort Stephan Lichtsteiner som kan kliva ner på högerbacken om det behövs. Det känns som att Bonucci är given i backlinjen när han är tillgänglig för spel men Ogbonna gjorde faktiskt ett riktigt bra intryck i den här matchen. Det är givetvis lite speciellt att ha honom i Juventus kan jag tycka, det sticker lite i ögonen eftersom att han har varit i lokalkonkurrenten Torino som ju direkt inte är någon favorit hos mig. Det kommer verkligen att ta tid för mig att acceptera honom fullt ut om jag ens kommer att göra det, det får vi se. När det gäller mittfältet så ser det ju riktigt bra ut det finns inte så mycket att klaga på. Det enda som jag kommer på är att jag känner att Claudio Marchisio är ur form. Då tänker jag inte bara på att han inte har gjort mål i Juventuströjan sen i slutet av förra säsongen i "bortamatchen" mot Torino utan jag tänker på hans spelmässiga prestation. Den där pigga och kvicke Marchisio som jag såg under hösten 2011 framförallt är som bortblåst. Jag vet inte om han har tankarna på annat håll, vilket skulle kunna handla om att han både kanske vill och är på väg bort från Juventus och lämnar i januarifönstret. Men jag tycker att det borde inte störa honom, spelare är professionella och borde uppträda professionellt också så jag hoppas att han har fullt fokus på Juventus. När det gäller anfallarna så känns det som att Antonio Conte vet vad han vill satsa på när det gäller vilken kvalité som erbjuds. Fernando Llorente och Carlos Tevez har vuxit fram till ett giftigt anfallspar. Det känns som att de kompletterar varandra ganska bra. Tevez är en teknisk spelare som kan bjuda på det där lilla extra men samtidigt så kan han också spela enkelt med ett tillslag och framförallt är han ruggigt giftig i boxen. Llorente är mer av en fysisk spelare som är riktigt bra att ha i duellspelet, kommer att göra många mål med huvudet under säsongen det är jag övertygad om. Men hans största styrka är framförallt hans förmåga att ta vara på chanserna när de väl dyker upp, han är en riktigt bra avslutare. Sedan så finns det bra backup i Fabio Quagliarella, Sebastian Giovinco och Mirko Vucinic. Vilket också säger en del, för Vucinic var en av de mest tongivande spelarna under stora delar av förra säsongen och var Contes förstaval och fanns ofta med i startelvan och nu sitter han på bänken mestadels. Man kan ju se saker och ting med olika perspektiv men jag är nog mer positiv kring situationen. Jag känner att det är bättre att ha en riktigt bred trupp med många bra spelare som kan gå in och prestera när man väl tar ut de i startelvan. Juventus sitter i en mycket mer behaglig situation än tillexempel Liverpool. Utan att gå in för mycket på just det men Liverpool är som ni alla vet beroende av att 2 spelare ska ha en bra dag, i Juventus så är det inte några få spelare som vinner matcherna utan det är verkligen hela laget. Det börjar bakifrån med Buffon och slutar framme i kedjan med Tevez och Llorente. Det som imponerar mest med Juventus är givetvis att man har en förmåga att vinna matcherna oavsett hur dåligt man än spelar. Jag tycker att Juventus har definitivt inte imponerat i samtliga matcher i ligan den här hösten, men ändå så har poängen tickat in ändå. Det finns bara en riktig plump i protokollet och det är matchen mot Fiorentina borta då laget hade en 2-0 ledning men föll ihop som ett korthus och förlorade med 4-2 men i övrigt så har Juventus varit helt fantastiska. Och jag trodde aldrig att det skulle kunna gå att skapa en sån ro i den här klubben där det har varit kaos under flera års tid. Supportrarna har pressat laget för hårt och det har sparkats tränare till höger och vänster och det kändes inte som att kontinuitet var det som Juventus prioriterade som klubb. Men sen Antonio Conte tog över som tränare så har Juventus blivit ett stabilt topplag igen milt uttryckt. Juventus är ledande i Italien, dock så har man inte riktigt lyckats fullt ut sedan man kom tillbaka till den stora Champions League scenen. Jag hoppas och tror också att laget är redo att ta nästa steg där också. I ligaspelet så har man bevisat flera gånger att de enda som kan stoppa laget från att ta hem scudetton för tredje året i rad det är de själva. Jag ser inte att något annat lag ska ta hem scudetton än Juventus. Möjligen om Roma skulle vinna den där förmodade seriefinalen som vi alla väntar på som går av stapeln i början av 2014, då kanske det kan bli ett tronskifte men som det känns idag så tror jag fortfarande att Juventus kommer ta hem sin efterlängtade 30:e ligatitel. Med spelare som Carlos Tevez och Fernando Llorente så har Juventus gett sig riktigt bra förutsättningar att lyckas även i Champions League. Det är två stora matchvinnare som man har knutit till sig, och jag är övertygad om att man med dessa två att tillgå kommer lyckas med att gå långt i Europaspelet oavsett om det blir Champions League eller Europa League till våren. Vi kan väl summera det hela som så att Juventus har idag jämfört med tidigare år det ganska gott ställt. Juventus är för mig den stora lagmaskinen tillsammans med Bayern München och till viss del Arsenal. Men jag undrar om inte Juventus är en större lagmaskin än de andra klubbarna, de är verkligen som robotar. De åker runt och plockar 3 poäng där och sedan går man bara vidare till nästa match och utför jobbet. Som supporter så njuter jag bara av det jag ser. Jag är samtidigt väldigt ödmjuk inför det som komma skall, det kan verkligen svänga fort i den här världen. Men det är kul att vara i den här situationen man kan aldrig få nog av framgång och det är kul så länge det varar.