sportviktorn

 

Den här riktigt intensiva perioden av hårt matchande är nu över och nu är det inte lika mycket att hålla koll på längre och det är väl skönt på ett sätt. Samtidigt så får jag tokabstinens när det inte är mycket fotboll att titta på. Men nu avlöser matcherna varandra och det har spelats en hel del intressanta matcher nu under den senaste tiden. Det är också nu som vi börjar se vartåt det är på väg med tabellen. Vilka lag är på väg att tappa i racet om de sista Europaplatserna och vem kommer att vinna ligatiteln och vilka åker ur. Den här gången tänkte jag fokusera lite på vackra Serie A. Behöver jag ens betona att det är i Italien som den vackraste fotbollen spelas? Nej, jag tror inte det va. Det spelas bland annat 2 väldigt intressanta matcher i helgen men det finns en match som sticker ut lite mer än alla andra. Det är den matchen som spelas på söndag klockan 20:45, den italienska El classicon och då vet ni att det handlar om Milan mot Juventus.

 

 

Det här är en mycket intressant match på förhand på alla sätt. Om jag börjar med att koppla ett litet grepp om Juventus så har ju laget gått som tåget även den här säsongen. Det känns som att man har gått på rus sedan Antonio Conte tog över laget inför säsongen 2011/2012. Laget spelar en fantastisk fin fotboll som är riktigt sevärd. Jag har inte sett Juventus lika mycket som jag gjorde under förra säsongen men de matcherna som jag har sett dem i så har de varit väldigt bra. Jag har skrivit om det förut men jag kan fortsätta mitt resonemang om att jag gillar att Conte nu har börjat hitta ett förstaval bland anfallarna. Det har varit flera olika konstelaktioner men nu har det landat i att det är Fernando Llorente och Carlos Tevez som är förstavalen när det gäller vilka som ska få starta i anfallet för Juventus. Det som har varit Juventus styrka den här säsongen har varit att laget har tagit ytterligare ett stort steg framåt när det gäller att kunna vinna matcher på flera olika sätt. Vill man bli ett riktigt topplag och även lyckas ute i Europaspelet så gäller det att kunna spela på en 1-0 ledning eller en 2-0 ledning exempelvis. Det har Juventus i ligaspelet varit ganska skickliga på både under hösten och nu under vintern. Det som betonar vilket förbannat bra lag Juventus är, är att det finns ganska mycket sparkapital i truppen. Sebastian Giovinco värvades tillbaka till klubben inför förra säsongen, han gjorde det väl helt okej till en början men sen har det bara gått sämre och i år har det blivit sparsamt med speltid för "Atommyran". Här finns det ett otroligt stort sparkapital. För det här är en oerhört snabb, teknisk och sevärd spelare. Tyvärr för hans del så har han fått stå lite i skuggan av Llorente och Tevez i synnerhet. Men tittar man på Juventus bänk så hittar vi spelare som Fabio Quagliarella och Mirko Vucinic och nu plockade klubben dessutom in Osvaldo i januarifönstret. Så Giovinco får nog se sig om efter en ny arbetsgivare efter den här säsongen, om han inte tar sin chans när den väl dyker upp. Eller rättare sagt om den överhuvudtaget dyker upp. Juventus kommer till San Siro med ett starkt självförtroende. När Juventus hade en svacka som klubb då man presterade väldigt skrala resultat då klarade man helt enkelt inte av att leverera i stormatcherna. Som supporter så var jag nästan nöjd med att ta ett kryss på San Siro mot Milan, ja jag skulle vilja säga att jag under en viss period till och med kunde ta en förlust för Milan var ett så mycket bättre lag än Juventus under en tid. Men idag är det andra tider, idag spelar Juventus för 3 poäng i varje match och laget har dessutom goda chanser att vinna alla matcher de spelar. Trots bortaplan så är Juventus favoriter att vinna mot Milan på söndag. Det som blir viktigt är att Juventus har tålamod i början. Jag tycker inte att Conte ska vara rädd för att säga till sina spelare att låta Milan föra spelet lite i inledningen. Sedan när man har känt av hur det hela har utvecklat sig då får man agera utifrån det. Nu tror jag att Arturo Vidal saknas då han är avstängd men jag kan ha fel, men det spelar egentligen ingen roll för Juventus kommer att mönstra ett starkt mittfält ändå. Men det är klart utan en av världens mest målfarligaste mittfältare på planen så är det givetvis ett avbräck, även om Juventus har visat att de inte är beroende av enskilda spelare. Det är kollektivet Juventus som har vunnit ligatitel nummer 28 och 29, det är inte enskilda spelare utan det är verkligen hela laget. Men det blir viktigt för Juventus att få stopp på Milans anfallare vilka de nu än blir som de kommer att få möta. Jag räknar med att Balotelli fortfarande är skadad, så det blir nog Pazzini och det nya stjärnskottet Taarabt som är inlånad från QPR. Lyckas Juventus stå emot Milans förmodade anstormning under de första 20 minuterna få ordning på spelet och få hela San Siro att vända sig emot Milan då blir hemmalaget riktigt sårbara och då finns det enorma möjligheter att ta till vara på det.

 

 

Hur ser det då ut i Milan? Jo Milan har som bekant den här säsongen varit ett mysterium. Milan den här säsongen har nästan varit en ännu större gåta än Manchester United. Den här klubben som har 7 Champions League titlar och som alltid brukar vara med och konkurrera om titlar och spel i Champions League har under större delar av den här säsongen varit ett lag på fallrepet. Jag har följt Milan rätt så noggrant under hösten och vintern och det är verkligen inte det Milan som man har varit bortskämd och van vid att se. Jag ser ett lag som stundtals har spelat en riktigt dålig fotboll. Det största problemet som jag ser det är att jag tycker inte att det har funnits någon inspiration riktigt i Milans spel. Under flera matcher så har spelet varit ganska fantasilöst och då blir det sällan bra. Nu kanske jag är lite väl hård men jag har upplevt det som att det inte har funnits något riktigt engagemang bland spelarna. Det här hänger givetvis ihop med de skrala resultaten men det har stundtals sett ut som att det har varit en plåga för spelarna att gå ut på planen och då vinner man inga matcher. Det är självklart att ett lag som underpresterar ofta mår dåligt och att man är inne i en ond cirkel och så vidare. Men när man ser spelare som inte är villiga att ta den där extra löpningen för laget och som inte är beredd att offra sig tills man stupar för laget, så uppträder man inte om man är trygg och om man är säker. Och där har man haft ett problem som man kanske har underskattat betydelsen av. Att Allegri fick sparken det var inte alls oväntat för mig det är var bara en tidsfråga. Innerst inne så tror jag att Milanledningen vet att i det långa loppet så blir man inte av med alla problem bara för att man byter tränare under säsongen. Det är spelarna som ska göra jobbet så är det alltid. Men när Milan började torska bortamatcher mot lag som Sassuolo då tror jag att det blev droppen till slut för klubbledningen. Jag var ganska kritisk till att man tog in Clarence Seedorf. Det är en sak att vara spelare och det är en helt annan sak att vara tränare. Seedorf har haft en jättefin spelarkarriär men vad är det som säger att han är just rätt man att ta över laget? Jag var väldigt tveksam till det valet. Men samtidigt så förstår jag varför Milan valde att ta in honom. Han spelade 300 matcher för Milan mellan 2002 och 2012, så det är klart att Milansupportrarna jublar ju bara han visar sig på San Siro så populär är han. Det är lite som när José Mourinho tog över Chelsea, Stamford Bridge går upp i givakt när han visar sig. Men resultatmässigt så har det blivit något bättre för Milan sedan Seedorf tog över. Jag tycker fortfarande att jag inte ser någon tydlig förändring i Milans spel. Det är fortfarande väldigt tråkig fotboll att se på, det är mycket slå långt och jobba därefter. Laget försöker spela en attraktiv fotboll med ett varierat anfallsspel men man har inte alls fått ut allt som går att få ut av det här laget. Däremot så har det dykt upp för mig helt nya ansikten i startelvan under de senaste matcherna och det är bra. Det är bra att Seedorf gör lite förändringar, det är det minsta han kan göra för att få ännu mer fart på laget. Taarabt var jag inne på tidigare, han är då inlånad från Championshipklubben QPR. Han är gjort några mål och har varit en frisk fläkt sen han kom in i laget. Men att han ska vara den nye frälsaren för Milan det ser jag som fullständigt omöjligt. Milan ska såklart fortsätta bygga ett anfall kring Balotelli, för trots allt så står man och faller ganska mycket med att han ska komma upp i extremt hög kvalité i matcherna. Vad ger jag då Milan för chanser att rå på Juventus på söndag? Jo jag ger de faktiskt ganska goda möjligheter. Det känns som att Milan kanske ligger och ruvar på någonting riktigt intressant. Får laget bara bli helt fritt från skador på nyckelspelare så ser jag i ett större perspektiv att man ska lyckas. Men jag tror inte att de hinner vara uppe och nosa på Champions League platserna dit är det för många poäng upp. Men lyckas man prestera bra resultat samtidigt som de övriga börjar att sladda lite då kan man nog kanske nå en 5:e plats som innebär kval till Europa League. Milan gjorde ju faktiskt en liknande uppryckning förra säsongen då man gjorde en rejäl sista halva av säsongen och slutade till slut på 3:e plats. Dock så var den här starten på ligan ännu värre än den start man hade förra säsongen. Om nu den riktiga vändningen har kommit i februari så ser jag det som ganska hugget i sten att Milan inte når Champions League. Men laget har definitivt chans att rå på Juventus på söndag. Men då gäller det att koppla greppet om matchen redan från start. Och jag har en känsla av att Milan kommer att höja sig. För det har sett ut så under de senaste två säsongerna att när man har underpresterat och nästan varit underdog i de stora matcherna då har man slutit sig samman och blivit starkare som grupp. Jag skulle inte alls bli förvånad om något liknande händer på söndag. Det här känns helt öppet det är fruktansvärt svårtippat. Jag skulle vilja säga att det som kommer att avgöra kommande tillställning är helt enkelt vilken sida Milan har vaknat på. Att Juventus kommer att leverera det tror jag vi alla är ganska säkra på men Milan då? Vilken sida har Seedorfs manskap egentligen vaknat på när det väl smäller på söndag? Det är många med mig som väntar spänt på svaret på den frågan. Om lite mindre än 4 dygn vet vi.

 

Jag har varit riktigt taggad på att få se filmen Blå är den varmaste färgen. Så fort jag hörde talas om den så kände jag att den här ville jag verkligen se. Jag har haft jättehöga förväntningar men idag så försökte jag att sänka de så mycket som det gick. Det är alltid farligt att gå in med skyhöga förväntningar, för då finns det stor risk att man blir besviken. Men när jag gick ut från biografen så var jag så nöjd med vad jag hade fått se.

 

 

Filmen handlar om Adéle och i början så får vi följa henne när hon är 16 år gammal. Hon börjar utforska sin sexualitet med killar till en början, men hon får det inte riktigt att stämma och hon märker att hon lyckas inte få den passionen som hon söker. En dag möter hon den lite äldre konststuderande Emma och redan vid första mötet så är det lite av kärlek vid första ögonkastet tolkade jag det som. Adéle börjar fantisera om Emma och ganska snabbt så börjar det bli klart för henne att hon attraheras av tjejer. Senare i filmen så träffar hon Emma på en bar och ganska snabbt så får dem här två en förälskelse.

 

 

Precis som det svenska dramat Kyss mig så tycker jag att Blå är den varmaste färgen är en fantastisk kärlekshistoria. Jag tycker faktiskt att den här filmen är den vackraste kärleksfilm som jag någonsin har sett. De som känner mig vet att jag brukar ha problem med filmer som är långa. Jag var som sagt oerhört peppad på att få se den här filmen men jag blev genast orolig när jag fick reda på att den skulle vara 3 timmar lång. Oavsett genre oavsett vad man ska skildra så ser jag det som riktigt svårt att kunna göra långa filmer som håller hela vägen. För mig så måste filmen hålla en extremt hög kvalité för att jag ska orka med exempelvis 3 timmar. Och Blå är den varmaste färgen lyckades verkligen att göra det. Jag satt som helt förtrollad i 3 timmar och bara njöt av alltihop. För det första så gör det intensiva fotot att man känner sig helt inne i filmen. Jag gillar att den är gjord med så många extrema närbilder. Jag sögs in i den här berättelsen och det var inte en enda gång som jag satt och tänkte på när den skulle ta slut. I det här fallet så är det perfekt att filmen är 3 timmar. Jag gillar att vi får följa Adéle under en lång tid och hur hon brottas både med sin omgivning men mest med sig själv. Och det fanns flera scener då jag fällde tårar för jag tyckte att den blev så gripande. Den är också riktigt trovärdig, det är inte det här smöriga och sagoaktiga skildringen av kärlek som jag har sett i så många amerikanska filmer och som jag med handen på hjärtat är ganska trött på. Regissören Abdellatif Kechiche kunde ha valt att ge oss en kärleksfilm som bara är en i mängden och som bara var en axelryckning. Han har i intervjuer sagt att det han vill det är att skildra själva livet och i det här fallet så lyckas han med det helt och hållet. För Blå är den varmaste färgen är en sån enormt trovärdig film, jag köper upplägget helt och hållet. Det finns inte någonting som jag sitter och stör mig på, i alla fall inte i skrivande stund. Möjligen om jag får fundera en stund så kanske jag kommer på någonting men just nu så har jag ingenting att klaga på. Jag tycker den här filmen precis som Kyss mig lyckas berätta på ett bra sätt att saker och ting är inte alltid så himla lätt, själva livet i sig är inte lätt. Adéle och Emmas förälskelse är väldigt elektrisk till en början men efter ett tag så går det över till lite mer vardag och då börjar det bli tydligt att de har lite olika mål med livet. En annan sak som är bra är att jag kunde känna igen mig mycket i Adéle när hon brottas med sig själv över vem hon egentligen är. Jag kan skriva under på att komma till rätta med sin sexualitet och komma på vem man egentligen är det är riktigt tufft. Och den ångest och frustration som Adéle stundtals visar upp när hon håller på med att komma till rätta med vem hon är tyckte jag var otroligt gripande att se. Jag har under den senaste tiden kastat superlativ till höger och vänster men jag måste göra det en gång till. Det här skådespeleriet är fullständigt fenomenalt. Adéle Exarchopoulos som spelar Adéle hon är helt fantastisk hon gör faktiskt en av de bästa rollprestationer som jag någonsin har sett, hon visar upp en enorm närhet rakt igenom. Léa Seydoux som spelar Emma är också helt briljant i sin roll. Jag blir alldeles varm i kroppen, man sitter ju bara lutandes tillbaka och njuter av det här skådespeleriet.

 

 

 

När det gäller betyget så är det inget snack om saken det är solklara 5 av 5 till Blå är den varmaste färgen. Det är tveklöst en av 2013 års bästa filmer. Att den fick guldpalmen på Cannes är helt på sin plats, för det är verkligen en fantastisk film. Den är som sagt fruktansvärt vacker men också jättesorglig. För det finns ju någonting jättesorgligt i att älska någon så till den milda grad att man inte kan komma över personen hur mycket man än försöker. Utöver att filmen är så snyggt gjord och att jag bjuds på skådespeleri i världsklass så är det en fullpoängare just för att den inte är en kärleksfilm i mängden. Det här är något annorlunda på så sätt att den till skillnad från många amerikanska filmer inte bjuder på ett sådär klassiskt amerikanskt smörigt slut. För att kommentera lite kort om vad jag tyckte hur det hela slutade så kan jag berätta att jag knöt näven och kände bara "Yes!". För jag tyckte att slutet blev så himla perfekt, där visade filmen tydligt vad den ville berätta och det i sig tyckte jag knöt ihop en säck på ett fantastiskt sätt. Det var där som 5:an sattes för mig just i den absolut sista stora scenen. Blå är den varmaste färgen är en utmärkt film om man verkligen vill bli helt förtrollad och riktigt rörd. Vid flera tillfällen så fällde jag som sagt tårar och det bevisar bara hur vacker och gripande den här berättelsen är. Och jag känner att det finns flera moment i filmen som jag vill se om och om igen för att förstå och den känslan är ju magisk. Så jag rekommenderar alla att se Blå är den varmaste färgen. Den vackraste kärleksfilm som jag har sett utan tvekan. Jag brukar inte syssla med att göra listor över vilka filmer som jag tycker bäst om men om jag skulle göra det så skulle den här ha en given plats på en sån lista. Jag vill hävda att Blå är den varmaste färgen är en av de 10 bästa filmer som någonsin har gjorts. Och när en film lyckas med att få mig både att sitta och fälla tårar och att få mig att tappa hakan och tänka "Vad i helvete var det jag nyss såg!" då är det ett mästerverk. Det kan inte bli mycket mer mästerverk än så. Det här var precis den filmen som jag ville ha. Det är filmer som Blå är den varmaste färgen som är anledningen till varför jag älskar att se på film. Så tack Abdellatif Kechiche för att du gjorde den här filmen. Du gav mig en berättelse som jag sögs in i och blev helt förtrollad av. Men framförallt, du gav mig en film som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv.

 

Vad passar väl bättre än att bjuda på en filmrecension nu när det är galasäsong. Just när det är galasäsong så brukar jag vara riktigt sugen på att se nya filmer. Men den här gången så valde jag att se en film som har några år på nacken, den är från 2011 och den heter Kyss mig.

 

 

Premissen är att ett par som heter Lasse och Elisabeth ska gifta sig. På deras förlovningsfest tar Lasses dotter med sig sin fästman Tim. På festen träffar Lasses dotter Mia Elisabeths homosexuella dotter Frida. Frida får genast upp ögonen för Mia. Efter ett tag så ger Mia med sig och en passionerad men komplicerad förälskelse uppstår mellan de här två.

 

Den här filmen hade jag tänkt att se när den väl kom ut 2011 men det blev bara inte av och efter det så glömde jag nästan bort den helt och hållet. Men så när jag skrollade bland filmtitlar på datorn så hittade jag den och det är jag riktigt glad för. För jag tycker att Kyss mig är en väldigt bra film. Det som jag tyckte var så bra med den var att jag kände vid flera tillfällen och i synnerhet mot slutet att den blev så fruktansvärt vacker. Jag kände ett tag att jag verkligen ville fälla tårar och det var riktigt nära att jag gjorde det. Men vad går då filmen ut på? Jo jag vill hävda att det är en kärlekshistoria och en mycket fin sådan. Det är en historia som handlar om sexuellt uppvaknande men också om emotionellt uppvaknade och om intellektuellt uppvaknande och den är väldigt fint berättad. Jag tycker också att det är en riktigt bra skildring om själva livet i stort. Filmen visar att livet är ibland inte så jäkla lätt utan ibland så stöter vi på motgångar och vissa stunder så är livet bara väldigt komplicerat. Det är svårt att inte känna någonting för karaktärerna för jag tycker riktigt mycket om de här två huvudkaraktärerna. Jag gillar också att båda har varsin bakgrundshistoria men ändå samma bakgrundshistoria om ni förstår vad jag menar. Frida har brottats med sig själv och har redan vaknat upp och insett att det är inte killar som gäller medan Mia håller på att komma till rätta med vilken sexuell läggning hon har. Jag känner att hela den här historien är så enormt trovärdig. Det finns för många kärleksfilmer där man tar kärleken lite med en klackspark och där man berättar riktigt såsiga för att inte säga rentav töntiga berättelser. Men i det här fallet så är historien så trovärdig just för att den skildrar livet på ett fantastiskt sätt. I början så är kärleksrelationen väldigt passionerad och det är i stort sätt bara kärlek som står i centrum. Men ju längre det går desto mer komplicerat börjar det bli, då märker både Mia och Frida att den här situationen är riktigt besvärlig. Dels så har vi Mia som ska gifta sig med Tim bara om några månader när vi kommer in i filmen och på andra sidan så har vi Frida som faller för Mia trots att hon redan har en tjej. Lägg där till att frågan ställs hela tiden om Mia kommer våga berätta för sin pappa och för Tim hur det hela ligger till. Som ni märker så blir det här en väldigt jobbig situation att hantera för de båda huvudkaraktärerna. Det finns inget jobbigare än att leva i en lögn eller ljuga för sig själv, det tror jag vi alla kan enas om och den här filmen skildrar detta på ett fantastiskt sätt. Och man måste skildra grejer även om det för vissa kan upplevas lite jobbigt, för om man inte skildrar någonting så kommer folk aldrig att få reda på hur saker och ting är. Samtidigt så är det viktiga hur man skildrar någonting och jag tycker att Kyss mig skildrar den här ångesten och osäkerheten som Mia har på ett förträffligt sätt. Det är dels det som är en stor anledning till att jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Men lika stor betydelse har det här skådespeleriet som är fullständigt fenomenalt. Jag ska vara ärlig med att säga att jag brukar vara väldigt pigg på att kasta hyllningar till höger och vänster och i ärlighetens namn så ska det erkännas att det går ju lätt inflation i sådana här superlativ.  Men jag tycker att hela uppställningen står för en fantastiska insatser. I synnerhet Ruth Vega Fernandez som spelar Mia och Liv Mjönes som spelar Frida. Jag tycker att det visar upp en enorm närvaro och det är så naturligt och trovärdigt. Det ska erkännas att det känns lite konstigt att se Krister Henriksson och Lena Endre i samma film efter alla Wallanderfilmerna. Men jag tycker att de gör så pass bra ifrån sig att efter ett tag så är det ganska lätt att koppla bort dem från Wallanderfilmerna. Det har funnits en del kritik mot att filmen inte visar hur Tim som är på väg att bli lämnad av Mia respektive Elin som är på väg att bli lämnad av Frida upplever hela situationen. Hade den visat hur de kände så hade det blivit en mycket bättre film tycker en del. Jag tycker precis tvärtom i det här fallet. Det är ju precis det som är så bra med Kyss mig att den fokuserar på de viktiga sakerna och det viktiga är Mias och Fridas lite shakespearianska kärleksrelation, kommer de att få varandra eller kommer de inte att få varandra. Det är det som är det viktiga. Hade de valt att visa hur Tim och Elin upplevde situationen då hade det ju nästan blivit en helt annan film och jag hade tyckt att det bara blev två saker extra att hålla reda på. Att filmen visar hur Lasse och Elisabeth upplever situationen är en helt annan sak för mig. Jag tycker det är viktigt att få in föräldrarnas perspektiv här hur de upplever hela situationen. Det känns som att Lasse och Elisabeth spelar en betydligt viktigare roll än vad Tim och Elin gör. Men jag kan förstå den kritiken till viss del men jag delar helt enkelt inte den kritiken. Hade fokus flyttats till hur Tim och Elin som inte spelar så stora roller då kunde det ha förstört en hel del för mig och då hade jag förmodligen inte tyckt lika mycket om filmen som jag faktiskt gör. För jag tycker som ni säkert har räknat ut att det är en fantastisk film. Jag är lite uppe och nosar på fullpoängaren men den når ändå inte riktigt den kvalitén. För mig är det 4 av 5, jag kan tycka att det finns en del scener som inte tillför så mycket. Det finns vissa scener som mest är till för att fylla ut speltiden, jag känner att det hade inte gjort någonting om man hade slopat nån scen här och där men den invändningen är väldigt marginell.

 

 

Kyss mig av Alexandra-Therese Keining är värd 4 av 5 för att den gav mig i stort sätt precis den filmen som jag ville ha om en sån här situation. Handen på hjärtat, det är faktiskt en utav de bästa kärleksfilmerna som jag någonsin har sett. Och det som är det bästa med Kyss mig är att den blev som sagt så enormt vacker, mysig men samtidigt jättesorglig. För när jag tänker efter så finns det någonting jättesorgligt i den här berättelsen, när ni ser den så kommer ni förstå precis vad jag syftar på. Lite kort ska jag kommentera slutet men jag tänker inte spoila någonting. Jag blev så glad och njöt av slutet, jag fick lite rysningar för det var bland det bästa jag har sett. Och det var där som 4:an sattes för mig just i den absolut sista tagningen. Även där så har det funnits en kritik, slutscenen har verkligen inte gått hem hos alla kritiker. För egen del så tyckte jag bara att det var helt underbart att se. Jag rekommenderar alla att se den här filmen, gillar ni vackra och gripande  kärlekshistorier så är Kyss mig definitivt något att spana in.

 

Premier League säsongen 2013/2014 har bjudit på många fina matcher att titta på och så har det bjudits på en del fullständigt galna och sjuka matcher. Ni minns väl Merseysidederbyt på Goodison park i november som slutade

3-3. Manchesterderbyt på Etihad stadium slutade hela 4-1 till de ljusblå och Liverpool åkte till Britannia stadium och vann med 5-3 i januari. Det är bara några av de sjuka matcher som vi har bjudits på och då ställer vi oss då givetvis frågan, kan det bli värre?. Skulle det ens gå att toppa det här?. Svaret på den frågan är givetvis ja, ja, ja!

 

 

För vilken match det blev på Anfield road mellan Liverpool och Arsenal. Inför matchen så var jag nog inte ensam om att vara nöjd med oavgjort. Trots hemmaplan så skulle 1 poäng kännas som 1 vunnen poäng, jag hade inte varit ett dugg besviken om Liverpool klarat oavgjort. Så gick tankarna inför matchen. Vi tar det hela från början det är bara att hänga med. Suarez blir nerdragen en bit utanför straffområdet och det dök upp ett farligt frisparksläge, men inte skulle det bli mål innan det ens hade hunnit gå 1 minut av matchen. Men Gerrard slår en perfekt frispark, möjligen så touchar den på någon på vägen fram till Martin Skrtel men han är i varje fall där på rätt plats och knäar in bollen i målet. Det var den bästa starten som den här matchen kunde få, i varje fall om man håller på Liverpool. Direkt efteråt blev det farligt då höll Arsenal på att göra 1-1 men det blev inget mål den gången. I den 10:e minuten så fick Liverpool en hörna och återigen skulle Skrtel kliva fram. Han är som ett djur, han ska bara fram förbi samtliga motståndare och trycka vräka in bollen på nick. Den här gången stod han för en mycket fin välplacerad nick, den satt perfekt in bland nätmaskorna. Sedan höll Suarez på att göra ett riktigt vackert mål då han efter en hörna får bollen och lägger upp den för volleyläge och han drog till men bollen tog klockrent i stolpen. Lägg där till att Kolo Touré fick öppet mål på returen och vad det verkar så var det inte offside på honom så hade han fått in bollen i mål så hade det godkänts. Jag hade inte blivit förvånad, Toure har spelat i Arsenal en gång i tiden och "Släkten är värst" brukar ofta inträffa. Lite mer än kvarten spelat närmare bestämt i den 17:e minuten så tappade Özil bollen på mitten i farligt läge. Eller om ni så vill så vann Jordan Henderson bollen och satte fart och han släppte ut bollen mot Suarez om jag minns rätt och passningen in i straffområdet är perfekt. Sterling är sist på bollen och det var 3-0. I den 20:e minuten så kom Sturridge relativt fri med målvakten Szczesny och placerade elegant in 4-0. Efter det så mattades spelet av sig något och samtliga spelare på planen fick tid att lugna ner sig lite. Men framförallt fick publiken på Anfield och vi som satt framför tv-apparaterna tid att hämta andan för det här var bland det värsta jag har varit med om. Det finns urladdningar och så finns det urladdningar. 3-0 efter lite mer än bara kvarten spelat och 4-0 efter 20 minuters spel, det är så sjukt så jag vet inte vad jag ska säga. Den andra halvleken finns det inte så mycket att säga om. Det är svårt för båda lagen att göra någonting av matchen när den är avgjord sedan länge. Sterling satte 5-0 i den 52:a minuten och sedan fick Arteta tror jag det var tröstmåla på straffspark med 20 minuter kvar att spela.

 

 

Det är ju lätt att man svävar iväg efter en sån här urladdning och kastar hyllningar till höger och vänster. Men idag så är det på sin plats att jag ger beröm till Liverpool. Jag har gnällt en del under säsongen det ska jag inte hymla om. Jag har hävdat att Liverpool står bara och faller med Suarez och sedan är resten av laget medelmåttiga och de gör för lite mål och så vidare. Nu har Liverpool bevisat att göra mål det kan de absolut göra. De har gjort näst flest mål i ligan, de har gjort hela 63 mål. Det är bara Manchester City som har varit bättre då de har gjort hela 68 stycken. Liverpool har bevisat att de har vad som krävs offensivt. Gerrard är ett spelgeni och gör sällan en dålig match han hittar ofta de här öppna ytorna som kan uppstå med sitt fina passningsspel. Jordan Henderson som jag ville skulle försvinna från Liverpool under större delen av förra säsongen har vunnit över mig på rätt sida så att säga. Jag tycker att Henderson har varit en av Liverpools bästa spelare den här säsongen hittills, det är bara att ge med sig han är helt fantastisk. Han håller landslagsklass och jag har svårt att se att han inte tar en plats i det engelska landslaget i kommande VM. Sterling har jag tyckt varit väldigt tam och klen, det har inte känts som att han håller för den stora internationella scenen. Men mot slutet har han visat upp en kontinuitet i sitt spel och en jämn prestationsnivå. Han är otroligt skicklig och det bästa med honom är att han har både snabbheten och tekniken för att vara en duktig kantspelare. Det enda som talar lite emot honom det är väl möjligen fysiken, det syns i vissa dueller att han väger lite lätt och kommer det en stor och stark mittback så blir han ofta av med bollen. Men i övrigt så tycker jag att han är nästintill en komplett spelare, han agerade oklanderligt idag. Suarez gjorde inget mål idag men han visar hela tiden upp att han är där när väl chansen dyker upp. Han behöver ingen närmare beskrivning han har allt helt enkelt och han är tveklöst en av världens bästa spelare just nu. Går vi vidare till Sturridge så är inte han spelaren som gör de här spektakulära dribblingarna utan han är mer av en tvättäkta sniper. Ge honom bollen så gör han mål helt enkelt, det är så det fungerar. Han skulle ha gjort mål redan innan han gjorde sitt mål idag men även han kan ju missa lägen, men vid sitt mål så visar han att han ofta är en säker avslutare. Han ska Liverpool hålla hårt i, det vore ganska oklokt av klubben att inte bygga ett anfall kring honom ifall Suarez skulle försvinna i sommar. Philippe Coutinho gör visserligen inte så mycket mål men han besitter en teknik som är helt otrolig. Han är väldigt trygg med bollen och hans styrka är framförallt hans passningsfot. Jag vill hävda att Liverpool är i stort behov av att ha Coutinho på plan. Med sitt hotande passningsspel så är han en enorm tillgång för laget, det är ofta det är just han som är hjärnan bakom Suarez och Sturridge mål då det ofta är han som slår den sista avgörande passningen. Det finns egentligen inte så jättemycket att tillägga kring själva truppen, det känns som att det rullar på ganska bra. När Liverpool visar upp ett spel som det här då struntar jag fullständigt i om klubben lyckas knyta till sig Konoplyanka eller inte. Om jag ska försöka att vara lite mer nyanserad i min analys så ska jag vara ärlig att säga med att Liverpool vann den här matchen för att det gjorde fler mål än Arsenal. Det är en ganska enkel logik. Det hade lika gärna kunnat vara Arsenal som gjort 4 mål på 20 minuter om de hade varit lika effektiva som Liverpool. Men det här var en dag då precis allting stämde då alla pusselbitar föll på plats. Den här matchen visade hur viktigt det är med fasta situationer och snabba omställningar. Liverpools 2 första mål kom på fasta situationer och 3-0 och 4-0 kom efter snabba omställningar. Det här är två mycket viktiga moment i den här sporten. Jag har inte koll rent procentuellt hur målen är fördelade men jag vet att fasta situationer och snabba omställningar är viktiga att utnyttja, lyckas man med det då är mycket redan vunnet. Hade det varit 1-0 i halvtid då hade vi förmodligen fått en helt annan utgång, då hade det varit upplagt för en riktig rysare. Men ibland så stämmer precis allt för det ena laget medan allt skiter sig för det andra laget. Där har vi fotbollens paradox som Nanne Bergstrand hade uttryckt det och det är så sant som det är sagt, fotboll är ett motsatsförhållande. Den här segern var givetvis otroligt viktig för fortsättningen. Jag har tvivlat på att Liverpool ens kommer att ha 4:e platsen att göra men nu har jag som ni säkert har räknat ut helt ändrat uppfattning. Nu har laget skaffat sig perfekta förutsättningar att lyckas knipa den där 4:e platsen. De har ett bra utgångsläge med bra målskillnad och har dessutom samtliga toppkonkurrenter kvar att möta på hemmaplan och då räknar jag bort Manchester United även om man aldrig ska räkna bort den klubben. Spelet på Anfield den här säsongen har varit helt fenomenalt. Liverpool har gjort Anfield till sin nästintill ointagliga borg, det är bara Southampton som kan stoltsera med att ha tagit en 3 poängare på den arenan den här säsongen och det var dessutom tidigt på säsongen. Men i övrigt så har Liverpool gått som tåget på hemmaplan. Spelet på Anfield har varit ett stort problem under de senaste åren då laget inte har kommit topp 4. Då torskade de mot lag som Blackpool, Blackburn och Aston Villa och med all respekt till de klubbarna men ska man komma topp 4 i Premier League då håller det inte att förlora mot den typen av motstånd på hemmaplan. Men nu så förlorar inte Liverpool mot de så kallade "sämre" lagen och det har varit en stor nyckel till att de ligger där de ligger just nu. Så det finns verkligen förutsättningar för en lyckad säsong och det finns ett riktigt bra läge här att kunna sluta topp 4. Med tanke på hur spelet har varit på Anfield den här säsongen och nu när i stort sätt alla spelare finns tillgängliga så känns det som att Liverpool kan slå både Manchester City och Chelsea när de väl besöker Anfield senare i vår. Efter dagens match så har jag fått riktig blodad tand. Jag har verkligen inget negativt att säga om den här matchen, det var en helt perfekt match och slår man serieledaren med 5-1 då skickar man ut någon form av signal att man har ett lag som konkurrenterna borde räkna med. Som så många gånger förr den här säsongen så fick vi ett kvitto på att det är inte i offensiven som det knyter sig utan det är defensiven som kommer att spela en stor avgörande roll för hur den här säsongen slutar. Men just nu så har jag en riktigt bra känsla i kroppen, det känns som att det här kan bli en riktigt bra säsong. Och det är viktigt att Liverpool tar sig tillbaka till Champions League. Bara genom att gå till Champions League då får du tillbaka mycket av din attraktionskraft och riktigt stora spelare kan tänka sig att komma till klubben. Samtidigt så vet vi att det svänger snabbt i den här branschen, det kan räcka med några dåliga resultat och så är man tillbaka på ruta 1 igen. Men för tillfället så har jag för första gången på ett bra tag en enorm framtidstro. Det här var lite av den stora nöten att knäcka, Arsenal har prenumererat på bra resultat på Anfield under de senaste 7 åren och de är tillsammans med Manchester City laget alla vill slå den här säsongen. Jag satte mig ner och förväntade mig en rysare, med lite tur skulle det kanske bli 1 poäng eller en uddamålsseger. Istället så slog det ner en blixt på Anfield. Det var bland det värsta jag har varit med om. Det var mer än bara fotboll. Det var exorcism och det var underbart. Herregud vilken njutning.

 

Som vanligt så är det en fullspäckad fotbollshelg som väntar oss. Jag kom på det att det är egentligen helgerna som jag lever för, det är då det börjar att hända saker. Det finns ganska lite att prata om efter gårdagens deadline day men det hände ju som bekant en ganska häftig övergång.

 

 

Om jag då tar och börjar med att tycka till om det faktum att Kim Källström ansluter till Arsenal på lån från CSKA Moskva. Första gången jag hörde talas om det ryktet så ryckte jag mest på axlarna. För mig så kändes det så långtifrån verkligheten om jag ska vara ärlig. Det är många som har börjat raljera redan nu om att Kim Källström nu definitivt har en given plats på bänken resterande delen av säsongen. Jag är faktiskt inte helt övertygad om det, jag antar att Wenger ville ha Källström av en anledning. Jag antar att han ser Källström som ett komplement och en tillfällig nödlösning nu när Aaron Ramsey är skadad och vad jag har förstått så är Mathieu Flamini avstängd under en lite längre tid. Jag kan spontant känna att för Kims del så är det ett riktigt skönt litet äventyr som väntar. Jag tar för givet att hans familj är tacksam över flytten, med all respekt till Moskva det finns säkert jättefina ställen att på bo i den staden och så vidare men ställer du London mot Moskva så tror jag det är många som hade valt London. Låt säga att det hade kommit ett erbjudande från Warzawa då är jag inte lika övertygad om att Källström hade valt att flytta. Och även om det är ett lån för resten av säsongen vilket innebär att han kan hamna i CSKA även nästa säsong så gick det helt enkelt inte att tacka nej, jag menar vem vill inte spela för Arsenal? Jag tror också att med tanke på att Arsenal ligger i den position som de gör och har chansen på att vinna ligan så tror jag att det inte var någon tvekan för Källström att hoppa på det här tåget. Jag är ingen expert på hur Arsenal brukar formera sitt lag men helt klart är att Källström står inför en tuff konkurrenssituation. Tomas Rosicky, Mikel Arteta, Jack Wilshere och Mesut Özil är några av de namnen som Källström kommer att tampas med. Jag anser att om man tar in en spelare på lån då räknar jag med att man ger den spelaren ganska mycket speltid, varför anstränger man sig annars för att få in en spelare på lån. Men jag tror inte att Källström kommer att gå in och ta en ordinarie tröja i Arsenal den närmsta tiden, det är att begära för mycket. Men han skulle kunna komma in med 20 minuter kvar av matchen mot Liverpool tillexempel både i ligan och i FA-cupen, det är absolut inte omöjligt. Jag vill avsluta det här ämnet med att säga att det är ett riktigt häftigt äventyr för Källström. Han har ju ingen press på sig, det finns ju ingen som förväntar sig att han ska gå in och dominera på Arsenals mittfält. Nu låter det som att jag ser ner på Kim som fotbollsspelare men så är inte fallet. Han har varit given i den svenska landslagstruppen i så många år nu men jag tycker inte att han är ett världsnamn. Han är en hyfsat spelskicklig mittfältare som har en riktigt vass vänsterfot som är nyttig att använda vid fasta situationer. Jag kan bara önska honom lycka till och hoppas att han får speltid i Arsenal, det vore ju faktiskt jävligt coolt.

 

 

En spelare som vi inte kommer att få se i Premier League är Yevhen Konoplyanka. Jag gissar att de flesta nu ser ut som frågetecknen och ställer sig frågan "Vem fan är Yevhen Konoplyanka?". Ska jag vara helt ärlig så hade jag noll koll på honom innan det började att ryktas om Liverpool. Jag har läst på lite mer om honom och han är född 1989 och har spenderat hela sin proffskarriär i Dnipro Dnipropetrovsk. Startade samtliga matcher för Ukraina i det senaste EM:et. Det går lätt inflation i att höja spelare till skyarna och hävda att spelare kan tillföra så mycket till ett lag att de kommer in och vänder upp och ner på ett lag. Vi ska nog rannsaka oss själva och vara lite mer nyanserade än vad vi tenderar till att vara. Men jag blev faktiskt riktigt irriterad i förmiddags då jag fick reda på att det inte löste sig under natten med Konoplyanka. Varför jag blev så irriterad har sin förklaring, Liverpool har ju inte skämt bort en på senare år att briljera när det gäller att ta in spelare i januarifönstret som senare har gjort succé eller tillfört något. Givetvis finns det undantag, Luis Suarez kom i januari 2011 och det blev ju en ganska lyckad värvning med facit i hand. Daniel Sturridge kom i januarifönstret förra året Philippe Coutinho likaså. Men det känns ändå som att det var ett tag sen som man var riktigt nöjd efter att januarifönstret stängde. Bakgrunden och förklaringen till min upprördhet börjar redan i augusti förra året. Liverpool var på jakt efter ytterligare en pusselbit mot slutet av det transferfönstret. Det var brassen Willian från Shaktar Donetsk klubben var ute efter. Det var mycket rykten hit och dit men det hela slutade med att det såg ut som att han skulle skriva på för Tottenham men så i sista stund så dök Chelsea upp som gubben i lådan och "snodde" honom. Sedan har det varit två namn som varit aktuella för Liverpool under januarifönstret. Mohammed Salah från Basel var högaktuell och Liverpool var länge i förhandling med schweizarna om ett pris. Jag ska inte bli långdragen men det hela slutade med att klubbarna inte kom överens om priset och det sket sig. Sedan dyker Chelsea upp och frågar "Ja vad vill ni ha för honom" "Vi vill ha såhär mycket för honom" "Okej då pröjsar vi väl det då" så enkelt var det och så var den dealen gjord. Nu kanske ni förstår min bitterhet här. Jag är inte Liverpoolsupportern som har koll på allt men så pass insatt är jag i fotbollsvärlden att jag vet att man måste vara beredd att betala för de spelare som man vill ha. Det går inte att vara snål när man sätter sig vid förhandlingsbordet. Och när Chelsea bara blandar sig in i leken och bara betalar den summa som Basel vill ha ja då blir jag väldigt uppgiven. Jag kastar ut frågan rakt ut i luften och det är möjligt att jag är ute på väldigt tunn is men låt gå för det. Är Liverpool så usla förhandlare numera? Jag har varken inget svar eller någon teori på frågan jag bollar bara ut frågan rakt upp i luften. Det kändes i varje fall bittert när inte den värvningen gick i hamn. Under sista veckan på transferfönstret så hade jag snappat upp namnet Konoplyanka. Den här gången så gick det inte att genomföra affären på grund av att Dnipro inte han fylla i alla papper i tid, så den här gången så berodde det inte på att Liverpool var snåla vid förhandlingsbordet. Men lik förbaskat så gick inte övergången att genomföra och det är ett stort slag i bröstet på alla som håller på Liverpool. Först Willian, efter det Mohammed Salah och så nu Konoplyanka. 3 spelare har Liverpool varit ute efter och man har inte lyckats att knyta till sig någon. För mig är det inte godkänt, det är så dåligt så jag blir nästan mörkrädd. Jag ska vara ärlig med att säga att det är ingen världsspelare som var på gång till Liverpool men det som laget hade behövt det var just en mittfältare till med tanke på lagets skadesituation. Coutinho har tappat lite form på slutet och han skulle säkert sporrats och lyftas av att det kom in en mittfältare till i truppen. Vi har Sterling som har gjort en helt fantastisk säsong, men han är alldeles för ung för att vara med och bära laget på sina axlar. Även han kommer att göra mediokra matcher under säsongen. Konoplyanka hade säkert passat in att spela på Coutinhos position eller på Sterlings position. Jag hävdar fortfarande att Liverpools trupp är lite för tunn för att man ska vara garanterade att ta den där 4:e platsen som innebär kval till Champions League. Därför hade det varit perfekt att ta in en spelare som Konoplyanka, jag är ganska säker på att han skulle kunna bidra med något positivt. Och hade han inte gjort det ja då hade man fått sätta honom på bänken precis som med Victor Moses som visade sig vara en usel spelare att ta in i truppen (tur att han bara är på lån). För stunden så känns det som att Liverpool har kastat bort möjligheterna att gå till Champions League kval kommande säsong. Sen när vreden har lagt sig så kommer jag inse att så är inte fallet. Men det känns för att summera det här väldigt onödigt att Liverpool inte lyckades med någon av de 3 spelare som jag räknade har nämnt. Det är en riktig nagel i ögat det kommer vi inte ifrån. Men det går inte att lägga sig ner och dö, nu är det upp till Suarez med flera att ta Liverpool till den där åtrovärda 4:e platsen.

 

 

 

Jag ska bara lite kort berätta vad jag ser fram emot i helgen. På söndagen framförallt så är det 2 otroligt intressanta matcher som spelas i Serie A. Det börjar redan klockan 12:30, då är det avspark i Italiens vackraste och hetaste derby. Il derby della lanterna "Lanternans derby" mellan Genoa och Sampdoria. Det är Sampdoria som jagar revansch efter att ha förlorat "hemmaderbyt" med hela 3-0. Genoa ligger på en 11:e plats med 27 inspelade poäng och Sampdoria ligger på en 13:e plats med 22 poäng. Det kommer att bli ett riktigt laddat derby, jag kanske inte ska dra till med klyschan att det är det viktigaste derbyt som någonsin har spelats. Men det är ändå riktigt viktigt för båda lagen som vill undvika att bli indragna i bottenstriden. Vinner Genoa då befäster man sin position som ett mittenlag i tabellen men skulle det bli förlust då är laget lite indraget i bottenstriden igen. Sampdoria är det störst press på inför det här derbyt, skulle de förlora så är man på allvar indragna i bottenstriden om Sassuolo dessutom skulle vinna sin match. Det är upplagt för stor dramatik på Stadio Luigi Ferrari, 12:30 sparkar det hela igång.

 

 

På kvällen på bästa Champions League avsparktid 20:45 närmare bestämt så är det dags för ett rivalmöte mellan Juventus och Inter. Inter som blev första lag att besegra Juventus på sin nya arena Juventus stadium går in i matchen som underdogs givetvis. Men det här känns riktigt ovisst och jag tror faktiskt att Inter har goda chanser att kunna matcha Juventus. Men det har jag trott inför flera matcher med Juventus involverade och sedan har Juventus gått ut och visat att de är Italiens för närvarande bästa lag. Inför matchen mot Roma var det många som trodde på Roma och vi vet ju hur det gick, det var en maktdemonstration från Juventus sida i den matchen. Relationen mellan klubbarna kanske är ännu mer speciell och infekterad då klubbarna häromveckan försökte göra en bytesaffär med Mirko Vucinic och Freddy Guarin. Jag har redan berört den affären lite och jag ska inte gå in på det igen men jag kan tänka mig att det gör läget ännu mer spänt mellan klubbarna. Men jag ser oerhört mycket fram emot matchen, jag förväntar mig en välspelad match med mycket målchanser. Det skulle inte förvåna mig om Arturo Vidal och Paul Pogba spelar huvudrollerna den här gången med som så många gånger förr den här säsongen. Det ska bli intressant att se hur Juventus hanterar pressen, för skulle man förlora och Roma vinner sin match ja då är det helt plötsligt bara 3 poäng som skiljer lagen åt och då kan kommande möte i Rom lagen emellan bli väldigt avgörande för vart ligatiteln hamnar. Det är med en ganska lugn inställning som jag går in till den här matchen, jag är ingen supporter som bara räknar med segrar i varje match. Handen på hjärtat Juventus har det ganska gott ställt idag och skulle man nu inte vinna ligan den här säsongen så är det inte hela världen. Det viktigaste är att laget fortsätter att var ett topplag och tar sig till Champions League spel och lyckas att gå långt där, det är minst lika viktigt.

 

 

Nu vet ni mina tankar om transferfönstret och om helgens 2 stormatcher i Serie A. Vi hörs snart igen.