sportviktorn

 

Nu har det trots allt gått 12 omgångar av Premier League säsongen 2013/2014 och det är nu som det sakta men säkert går att börjar spekulera lite om framtiden och vart lagen kommer att hamna i tabellen. Jag tänkte dela med mig av mina tankar gällande Liverpools säsong såhär långt men framförallt om vad som komma skall i december och framåt.

 

 

Som ni alla vet så är jag absolut inte nöjd med Liverpools säsong rent spelmässigt men givetvis så är jag jättenöjd med poängutdelningen. Liverpool ligger just nu på en 2:a plats, 4 poäng bakom Arsenal. Det är såklart en fantastiskt bra prestation med tanke på de förutsättningarna som laget hade i början av säsongen. Vi kommer inte ifrån att Luis Suarez är lagets absolut viktigaste spelare. När inte han är med på planen då tappar Liverpool otroligt mycket kvalitéer i anfallsspelet. Jag tycker att Suarez har utvecklats till en riktigt bra målskytt sen han kom till Premier League. Det känns som att han kan göra mål på alla möjliga sätt och han kan skapa möjligheter ur en situation som från början egentligen inte var någonting. Jag håller dock fortfarande Robin Van Persie före som den bättre målskytten, för där snackar vi verkligen målskytt. Men jag vill hävda att Suarez inte är långt bakom Van Persie och jag tror definitivt att Uruguayanen kan vinna skytteligan den här säsongen. För att han ska lyckas med det så krävs det dock att han håller sig skadefri och framförallt fokuserar på att spela fotboll och inte hålla på med massa dumheter på planen. Men Liverpool har ju visat att de har klarat sig utmärkt utan Suarez, men jag är inte beredd att hävda att det är helt okej att skeppa iväg honom till tillexempel Real Madrid i januari. Det vore en alldeles för tung förlust rent sportsligt för laget. Jag är däremot inte lika övertygad om att Liverpool kommer att sälja Suarez med tanke på att man vägrade att släppa iväg honom till Arsenal i augusti och Real Madrid med för den delen. Jag känner att Suarez är en oerhörd tillgång för Liverpool, det är inte många lag som har turen att ha så bra fotbollsspelare i laget. Men bakom så känns det som att det är väldigt tunt. Visst, Daniel Sturridge finns med men han dras med skadeproblem och har ju bara varit halv när han har spelat i inledningen på säsongen och nu hörde jag att han missar morgondagens match mot Hull. Så Suarez kommer att få bära Liverpool på sina axlar återigen, jag tror att det är en roll som han gärna trivs i men det kommer givetvis inte att hålla i längden. Fler spelare måste kliva fram och det är frågan om en sån som Jordan Henderson är beredd att ta ytterligare steg och verkligen vara en nyckelspelare för Liverpool, jag är inte så säker på att han är det. Philippe Coutinho är fortfarande en ung talang men det är samma sak där jag är tveksam till att han är mogen nu att ta steget att vara en av de ledande spelarna i en så pass stor klubb som Liverpool. Det bästa med Liverpools säsong såhär långt har varit anfallsspelet det kommer vi inte ifrån. SAS är numera inte bara ett flygbolag utan det står för Suarez and Sturridge och den firman har ju levererat det som man kan begära. Och det sjukaste är att hade Suarez inte dragit på sig den långa avstängningen och varit med från start den här säsongen så hade han förmodligen varit i ensam skytteligaledning vid det här laget, det är helt otroligt. Sturridge är på väg att utvecklas till en målskytt som jag skulle vilja sätta i samma kategori som Van Persie tillexempel, jag hoppas och tror att han är nästa stora målkung. Men om vi bortser från den fantastiska offensiven så har Liverpools säsong inte varit så mycket att hänga i julgranen hittills. Jag har varit inne på det tidigare men det är värt att ta upp igen. Mittfältet har stundtals varit helt horribelt. När lag som Aston Villa, Crystal Palace och Sunderland för att nämna några äter upp Gerrard, Lucas och Henderson då börjar man ju verkligen undra om saker och ting verkligen står rätt till. Mittfältet har varit oerhört tamt i flera matcher och det är det som har varit det sämsta med den här säsongsinledningen tillsammans med defensiven. Om jag då ska glida in lite mer om defensiven så finner jag knappt några ord. Det har ju som sagt stundtals varit kaos och i derbyt senast så spårade det fullständigt ur. Jag är riktigt orolig för hur defensiven fungerar just nu. Det är möjligt att mot mer begränsade lag att Liverpool kan komma undan med så dålig defensiv, men om laget har ambitionen att spela i Champions League nästa säsong ja då måste de bara få ordning på defensiven. När det gäller backlinjen så känner jag att det saknas en riktig fältherre som verkligen tar tag i spelet när det blåser på toppen. Jag har alltid tyckt att Skrtel och Agger besitter de kvalitéerna för att vara den typen av spelare, men senast så var det kaos i Liverpools defensiv trots att båda spelade från start. Och när alternativet är en klumpig Mamadou Sakho eller en minst lika klumpig Coates ja då förstår ni att jag är orolig. Jag har sagt att defensiven är det avgörande för om Liverpool ska sluta topp 4 och det står jag nog fast vid.

 

 

Till sist så kopplar jag ett rejält grepp om de kommande matcherna. Vi går in i december imorgon och det är den månaden som mycket väl kan komma att avgöra hur säsongen kommer att arta sig för samtliga lag. Liverpool inleder december med att spela borta mot Hull. Ett lag som man har haft en del problem med de gångerna som de har varit uppe i Premier League. 2-2 hemma och 0-0 borta är några resultat som Liverpool har lyckats prestera när de mött Hull. Det är verkligen ingen lätt match som laget tar sig ann imorgon eftermiddag. På pappret så ska Liverpool givetvis vinna matchen för att de är ett bättre lag än vad Hull är. Men vi som har följt Liverpool de senaste 4 säsongerna vi vet att de har varit helt oberäkneliga. De kan prestera jättebra resultat mot övriga toppkonkurrenter men sedan så har usla resultat mot lag i mittenskiktet och på undre halvan blivit lagets fall och man har missat Champions League spel. Därför så hoppas jag verkligen att jag får beskedet imorgon att Liverpool verkligen är ett topplag och att man är där för att stanna. Sedan på ganska kort tid så väntar Tottenham borta Manchester City borta och Chelsea borta. Jag känner att de här 3 matcherna kommer att spela en ganska stor avgörande roll för vart Liverpool kommer att sluta i tabellen. Liverpool har haft problem mot så kallade sämre lag det är ingen hemlighet som bekant. Men man har haft minst lika svårt att plocka mycket poäng i stormatcherna mot toppkonkurrenterna. Och det är verkligen dags nu att slå ett lag som Manchester City för att verkligen markera att Liverpool är i toppen för att stanna. I det långa loppet så är det ändå resultaten mot övriga toppkonkurrenter som avgör vart man hamnar i tabellen. Jag vill hävda att hela december månad kan komma att avgöra Liverpools öde. Men det är ingen garanti att det kommer att bli så. När vi pratar Liverpool så känner jag som supporter till laget att framtiden är väldigt oviss. I och med att jag tycker att jag inte har sett det bästa av Liverpool än så vet jag inte riktigt vart jag har laget. Och det som känns lite jobbigt är att jag tror inte att jag har sett det sämsta av Liverpool heller för den delen. Laget har blandat riktigt bra prestationer med riktigt usla prestationer och jag känner inte att laget har samma bredd som Manchester United eller Manchester City. Det ironiska är att Liverpool ligger före dessa 2 lag i tabellen. Så varför är jag orolig? För att Liverpool har blivit bland det mest oberäkneliga fotbollslag som jag har stött på. När vi går in i 2014 då vet vi om Liverpool är i toppen för att stanna eller inte. Jag är riktigt pessimistisk men jag är inte känd för att ha rätt när jag spekulerar om framtiden så det är bara att hoppas att mitt tips på en 6:e plats inte slår in och att jag är helt ute och cyklar.

 

 

Everton Football Club grundades 1878 med namnet St. Domingo FC för att folk från församlingen St. Domingo Methodist Church skulle kunna ägna sig åt idrott under vinterhalvåret. Till att börja med så spelade Everton sina hemmamatcher på en plan i Stanley parks sydöstra hörn. Efter säsongen 1882/1883 flyttade klubben till en arena vid Priory Road, en arena som hade både läktare och omklädningsrum. Markägaren tröttnade dock till slut på fotbollssupportrarna och Everton flyttade till Anfield där man kom att spela fram till 1892. Efter att Everton blivit ligamästare och Anfields ägare valde att fördubbla hyran så blev det tjafs. Det slutade med att Everton flyttade från Anfield och man hyrde mark på den norra sidan av Stanley park där Goodison park kom att byggas. Ägaren till Anfield stod nu kvar med en arena men han hade inte längre något fotbollslag. Så den 15 mars 1892 så grundade han en ny klubb i Liverpool Football club. Och som ni alla vet så blev den klubben ganska framgångsrik. Det var så rivalititen började. Som ni alla säkert känner till så spelar Liverpool sina hemmamatcher på Anfield och knappt 1 kilometer därifrån huserar Everton på Goodison park. Och även om Hillsboroughkatastrofen 1989 skapade mer respekt och ett speciellt förhållande mellan klubbarna då många Evertonsupportrar hade kompisar som var Liverpoolsupportrar som gick bort i katastrofen så är derbymatcherna fortfarande väldigt heta och rör upp mycket känslor idag. Jag tar nog inte i när jag säger att de båda Liverpoolklubbarna är en av brittisk fotbolls kanske bittraste rivaler.

 

 

Och idag var det då dags för samtliga 22 spelare att skapa och skriva ny derbyhistoria på Merseyside. 2 lag som längtade efter att få känna derbysegerns sötma. Förra säsongen gick det inte att skilja lagen åt i någon av de 2 derbyna då det första på Goodison park slutade 2-2 och sedan slutade vårderbyt på Anfield 0-0. Inte minst Everton längtar efter en derbyseger då man inte har besegrat lokalkonkurrenten sedan den 17 oktober 2010 då slutade matchen 2-0 efter mål av Tim Cahill och Mikel Arteta. Och det blev en match som för den neutrale måste varit ren njutning att skåda men som för oss icke objektiva var en ren skräckfilm, det var stundtals en vidrig match att skåda. Matchen hann knappt komma igång förrän Philippe Coutinho lyckades skicka in en hörna efter en fin nickskarv från en medspelare. Men det kändes som att det inte hann gå många minuter förrän det var kvitterat efter en fast situation då Mirallas höll sig framme. Sedan så var det dags för en av Premier Leagues bästa anfallare att presentera sig igen, Luis Suarez med en helt makalös frispark jag fattar fortfarande inte hur han får in den där i mål. Gå in på youtube och leta efter Suarez frisparksmål så kan ni njuta av det om och om igen, det är ett helt galet mål helt enkelt. Efter att Everton pressat på och fullkomligt ätit upp Liverpool under stora delar av den andra halvleken så fick man till slut in bollen i mål genom Lukaku. Belgaren var inte nöjd där utan han nickade in en hörna och det var 3-2 och jag medan jag tog ut förlusten i förskott så höll nästan hela Goodison park på att fira in första derbysegern på 3 år. Men målmaskin nummer 2 i Liverpool Daniel Sturridge fick hoppa in i matchen och han gjorde sitt jobb och satte 3-3 mot slutet av ordinarie matchtid och så slutade det här galna derbyt. Så låter summeringen om man vill ha den korta versionen.

 

Om jag nu ska försöka att ge mig på en lite längre version av matchen så vill jag börja med att säga att jag givetvis inte är nöjd med slutresultatet. Det finns en hel del som jag inte är nöjd med och jag kan inte räkna upp alltihop för då blir det ett väldigt långt inlägg. Men det som spontant poppar upp i minnet både nu med lite distans och även direkt efter slutsignalen är givetvis Joe Allens jättechans. Han får bollen efter ett fantastiskt förarbete av Suarez och killen är helt fri, han står naken i straffområdet ensam med Howard i målet. Jag tror inte jag behöver säga att det bara ska vara mål där. Jag skulle vilja likställa Joe Allens läge med en straffspark, han har gott om tid på sig att lägga bollen till rätta. Det är en sak om Tim Howard gör en bra räddning det kan jag köpa fullt ut men att Allen inte ens träffar mål där det är helt bedrövligt. Det är självklart att ett heltidsproffs ska göra mål där. Jag finner verkligen inga ord för hur vidrig den situationen är. Hade det blivit 1-3 där då är jag helt övertygad om att Liverpool hade vunnit. En annan grej som jag retar mig på är Liverpools försvarsspel. Som det känns just nu så är jag inte ett dugg orolig för det offensiva spelet. Jag litar fullt ut på Suarez, Sturridge, Coutinho och alla andra inblandade det känns som att Liverpool besitter en helt fantastisk offensiv. Däremot så är defensiven alldeles för dålig och har vid flera tillfällen den här säsongen spårat ut fullständigt. Och även om det kanske inte syns i tabellen och i statistiken så är det ett faktum att defensiven fungerar inte i Liverpool. Det som gör mig mest orolig är att nu är ändå Agger tillbaka i startelvan efter att ha haft lite problem med att ta en plats i laget efter att ha varit skadad ett tag. Brendan Rodgers har valt att köra med Skrtel och Sakho som mittbackar och sedan har han kört med Cissokho och Johnson som ytterbackar. Defensiven har darrat under Aggers frånvaro och det darrar även nu trots att Agger är tillbaka och det gör mig orolig. Rent spontant känns det som att Liverpools backlinje är så otroligt tama vid vissa situationer. Man går inte in i duellerna ordentligt man blir passiva och börjar stå still och titta boll och väntar på vad motståndaren ska göra istället för att vara resolut i försvarsspelet. Jag vill se ett tufft, hårt men ändå rent och enkelt försvarsspel. Och normalt så utstrålar både Agger och Skrtel en enorm pondus på planen men idag så ser de otroligt tama ut och man undrar om de ens har spelat Premier League fotboll innan. Och att sätta John Flanagan på ytterbacken tycker jag är ett helt horribelt beslut av tränare Rodgers. No offense John Flanagan är säkert en spelare som har en framtida karriär i Liverpool det är mycket möjligt, men han är ju verkligen ingen startspelare i Liverpool och framförallt inte i den här typen av matcher. Flanagan utstrålar inte alls den pondus och sprider absolut inget lugn ut till lagkamraterna genom sina insatser. När jag ser Flanagan eller Cissokho för den delen så längtar jag efter José Enrique så in i bomben, åh vad jag längtar efter att han ska komma tillbaka. Och ska jag vara ärlig så hade jag nästan satt Cissokho på vänsterbacken före Flanagan. Cissokho har jag verkligen inte sett storheten i och jag förstod inte varför man tog in honom i laget överhuvudtaget men om man jämför med Flanagan så föredrar jag fransmannen alla dagar i veckan. Det som jag mest retar mig på är att Liverpool släpper in alla sina mål på fasta situationer. Och jag känner att det här måste få ett slut vi kan inte ha det såhär längre. Om Liverpool har ambitionen att sluta topp 4 den här säsongen då kan man bara inte släppa in så mycket mål och chanser som man gör på fasta situationer. Och jag förstår verkligen ingenting, vart är markeringen på Mirallas vid 1-1? Varför hjälper ingen Mignolet vid 2-2 målet? Varför är man inte snabbt uppe i press efter att Mignolet inte har fått ordning på bollen vid frisparken som låg bakom 2-2 målet?. Men det värsta av allt, hur kan man vara så korkad att sätta en sån som John Flanagan lille John Flanagan mot en sån spelare om Lukaku vid 3-2 målet?. När man har Daniel Agger och Martin Skrtel att tillgå så väljer man att ge ansvaret till Flanagan att ta hand om Lukaku. Det är så många fel och misstag som Liverpool begår i den här matchen. Det är bara att vara tacksam att laget har en sån otroligt bra offensiv att luta sig mot. Suarez och Sturridge är Premier Leagues bästa anfallspar och sedan har man Coutinho som är en riktig lurig spelare som kan göra lite vad han vill med bollen och serva Suarez och Sturridge med fina framspelningar. Dessutom har man ett enormt sparkapital i Gerrard som jag tycker har varit ordentligt seg de gångerna som jag har sett han under den här säsongen. Och det här är väl som att svära i kyrkan men frågan är om man inte ska ta och bänka Gerrard i några matcher och låta någon annan få ta det stora ansvar som Gerrard har i sin mittfältsroll. Sedan har Liverpool Jordan Henderson och Lucas Leiva som gör ett otroligt bra jobb för laget, de gör ett fantastiskt hårt jobb i det tysta och de två får ju alldeles för lite uppmärksamhet och cred för det de gör. Det som gör att Liverpool till slut förlänger sviten och inte har förlorat ett derby på 3 år är att man har Suarez och Sturidge att luta sig mot. De här två spelarna behöver bara en chans på sig så sitter den direkt. De har en enorm känsla för att hitta målet och de lyckas alltid att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Som när Suarez dyker upp i slutminuterna och är nära att nicka in ett segermål, inget mål där men han är ändå där på rätt plats. Sedan har både Suarez och Sturridge en individuell skicklighet som gör att de kan skapa målchanser på alldeles egen hand. Suarez hade en situation mot slutet där han lägger upp bollen för en vänstervolley och det är så nära att han borrar upp den i första krysset. Vi Liverpoolsupportrar ska vara så tacksamma att vi har dessa två spelare i laget. För vad vore Liverpool utan Suarez och Sturridge? Förmodligen ett klart sämre och ett mer begränsat fotbollslag. För den neutrale så måste matchen ha varit helt fantastisk som sagt, men för oss som har sympatier för ett av lagen så är det ett helsike att se sådana här matcher. Varenda fast situation blir livsfarlig och minsta lilla bolltapp kan vara förödande. Samtidigt som det stundtals är en vidrig och hemsk upplevelse så är det samtidigt magiskt att få uppleva sådana här matcher. Tycker man inte att Merseysidederbyt hösten 2013 var underhållande då vet man nog inte vad underhållning är. Det är på ett sätt häftigt att få uppleva sådana här matcher som är så rafflande, men jag vill helst inte uppleva något liknande igen. Och avslutningsvis vill jag säga att med tanke på hur spelet har sett ut under flera matcher mot lag som inte har varit så namnkunniga så är det helt sjukt att Liverpool ligger 2:a. Det är givetvis skönt att befinna sig i den situationen som laget är i just nu. Men om Liverpool fortsätter att visa upp ett så darrigt försvarsspel som man gjorde idag och har gjort i stora delar av andra matcher ja då kan man glömma spel i Champions League. För man kan inte förlita sig på att Sturridge och Suarez ska leverera i match efter match det går bara inte. Defensiven måste bli bättre för att Liverpool ska ha en framgångsrik säsong, just nu är försvarsspelet pudelns kärna för en lyckad säsong.

 

Jajamensan nu är det filmtime igen och jag har under kvällen varit och sett den nya filmen i Hunger Games trilogin. Eller Hunger Games  kvartetten rättare sagt för det är nämligen så att man gör som i Harry Potter och Twilight man delar upp den sista filmen i två delar. Jag har haft en ganska neutral inställning till Hunger Games. Jag tyckte att den första filmen var helt okej, jag tycker inte att den första filmen är något mästerverk på något sätt. Men The Hunger Games är absolut en sevärd film, det är absolut en 3 av 5 film. Så jag hade egentligen inte så värst höga förväntningar eller förhoppningar om att Catching fire skulle vara mycket bättre än vad föregångaren var. Och efter att ha sett filmen så kan jag säga följande att jag blev väldigt positivt överraskad.

 

 

Jag känner att den här storyn är lite svår att förklara på rak arm för den som är helt obekant med storyn som varken har läst böckerna eller sett den första filmen. Men jag kan berätta att Katniss trodde att segern i den 74:e upplagan av Hungerspelen skulle ge henne lugn och ro men det blev precis tvärtom. Katniss blir ofrivilligt en slags symbol för upproret som börjar att ta fart på allvar mot diktaturen. Och nu är det dags för en ny omgång av Hungerspelen och den här gången så kommer Katniss moral att ställas på prov bland annat jag vill inte säga hur men så är det. I den här omgången av Hungerspelen så är det dessutom gamla mästare som har plockats in för att delta i tävlingen, så Katniss ställs inför riktigt tufft motstånd.

 

 

Jag känner såhär att det är bäst att jag inte berättar för mycket om den här filmen för då kommer man inte att uppskatta den lika mycket om man får veta för mycket ledtrådar. Men jag kan säga som så att jag tycker att Catching fire är en värdig uppföljare till The Hunger Games. 2 timmar och 20 minuter lång är den och jag känner att det finns inte en enda sekund som jag tycker det blir för tråkigt. Vissa gånger när man ser en film så börjar man ibland att tänka på annat eller så börjar man tänka på när filmen ska ta slut. I det här fallet så satt jag bara i biosalongen och njöt av filmen, jag funderade inte någon gång på när filmen skulle ta slut jag var helt inne i filmen och så helt plötsligt så är den slut. Det jag var mest orolig för inför Catching Fire var att jag var rädd för att filmen skulle vara väldigt lik sin föregångare. Jag ville inte få den känslan av att jag lika gärna kunde ta och se första filmen igen istället för att gå på bio och se uppföljaren. Jag ville att saker och ting skulle hänga ihop men samtidigt så ville jag att Catching fire skulle ta den här berättelsen till en helt ny nivå och att det ändå kändes som något nytt. Och jag tycker att Catching fire lyckas med detta faktiskt. Visst man kan tycka att det vid några tillfällen blir lite för likt föregångaren när deltagarna ska ligga i hård träning och de ska stylas upp och de ska intervjuas kvällen innan tävlingen börjar. Men jag tycker att regissör Francis Lawrence har löst det riktigt bra genom att inte ha med för långa scener som innehåller det som jag nyss räknade upp. Riktigt smart drag verkligen. I The Hunger Games så tyckte jag att man satt bara och väntade på att själva tävlingen skulle komma igång och när väl deltagarna sprang iväg in i skogen då började det att ta fart och bli spännande. Och i föregångaren så kände jag mig stundtals ifrån kopplad från själva storyn, jag kände inte riktigt att jag var fullt investerad i Katniss öde och vad som hände i skogen. I Catching fire så känner jag precis tvärtom jag är helt och hållet med på noterna, jag är fullt engagerad i vad som händer i skogen och jag kände att det blev mer intressant att titta på. Det som jag tycker är det bästa med Catching fire är ju just att jag tycker att den är mer spännande än sin föregångare. Scenerna i skogen innehåller verkligen nagelbitande spänning. Jag gillar framförallt scenerna som utspelar sig när det är mörkt och skogen blir sådär kuslig och mystisk och sprider en hotfull stämning ut till en som tittare. Jag sitter verkligen på nålar och är riktigt nervös för vad som ska hända, man undrar om det kommer dyka upp nånting bakom just det där trädet eller kommer det att explodera just i det där ögonblicket. Och jag tycker det känns så skönt att Catching fire verkligen lyckas göra att man blir så engagerad i vad som händer. Jag känner att det är det som är viktigaste när vi snackar den här typen av filmer, det ska vara spännande man ska vara engagerad och bry sig om karaktärerna. Men sedan så känner jag att Catching fire handlar om så mycket mer än bara Hungerspelen. Den här filmen handlar om att Katniss ofrivilligt har blivit en hjältinna och en symbol för friheten. Och nu börjar folket få nog och upproret mot diktaturen börjar sakta men säkert att ta fart. Jag har väldigt få invändningar mot den här filmen men jag kan ju nämna de som spontant poppar upp. I trailern så marknadsför de filmen som att storyn inte kommer att kretsa lika mycket runt Hungerspelen utan mer rikta fokus mot upproret. Och det stämmer att filmen under ungefär första timmen kopplar ett grepp om just upproret. Men jag hade nästan velat att filmen skulle fokuserat ännu mer på detta, jag får känslan av att det hade fått mig att tycka ännu mer om den. Men det är verkligen en randanmärkning. För faktum kvarstår att jag tycker att Catching fire tar den här berättelsen till en helt ny nivå. Och även om jag inte hängde med i exakt alla detaljer i vad som händer så är jag ändå riktigt nöjd. Filmen upprepar och återkopplar inte för mycket till föregångaren och scenerna i skogen är betydligt mer spännande än vad de var i föregångaren. Jag tycker att Catching fire är den mycket bättre filmen än The Hunger Games. Visserligen kan jag känna att filmen förlitar sig rätt mycket på att folk har redan en nära relation till de litterära förlagorna och att man redan känner till det som ska hända i storyn. Möjligen så kunde man ha förklarat vissa detaljer på ett lite tydligare sätt. Men det gör inte så mycket, filmen är inte för svår att hänga med i. Grundpremissen är att det är dags för en ny omgång av Hungerspelen och att folket börjar få nog och börjar göra uppror och det skapar spänningar mellan distrikten och de som styr Panem. Och slutet på den här filmen är riktigt bra. Som slutscenen bygger upp för den tredje filmen, helt briljant sista scen. Och jag har nu gått från att ha haft en ganska neutral inställning till Hunger Games världen till att nu vara riktigt taggad på att se de sista två filmerna. Det ser verkligen riktigt lovande ut. The Hunger Games gav jag 3 av 5 jag tyckte inte att den var jättebra men bra så därför fick den det betyget. Men som ni märker så gillar jag Catching fire skarpt, jag blev ruskigt imponerad jag trodde inte att den här filmen skulle skapa ett riktigt starkt Hunger Games intresse hos mig men det gjorde den. Så betyget blir 4 av 5 till Catching fire. Man ska absolut ta och se det här och jag kan berätta att det var inte bara jag som var nöjd efteråt. När eftertexterna började rulla så ställde sig hela salongen upp och applåderade. Hunger Games serien är på väg att utvecklas till något riktigt stort och det känns riktigt kul. Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer än så utan gå och se Catching fire helt enkelt.

 

Då var den här landslagssäsongen över. Och den slutade otroligt bittert. Sverige lyckades inte med att klara av uppgiften att slå Portugal med 2-0 vilket hade behövts för att ta sig till VM. Och om ni undrar så får ni här veta hur tankarna går just nu i skrivande stund. Jag känner givetvis en enorm besvikelse och en enorm tomhet, så är det. Man vet hur mycket det betyder för Sverige när landslaget går till EM och VM. Somrarna blir så mycket roligare när Sverige tar sig till mästerskapen. Beroende på hur länge Sverige är med i turneringarna så blir det åtminstone en veckas fotbollsfest hemma i soffan. Och man går runt hela vintern och våren och väntar på att mästerskapet bara ska sparka igång för svensk del. Och vi som är födda på 90-talet har ju haft turen att få uppleva Lagerbäcks framgångsaga då han tog Sverige till 5 raka mästerskap. Visserligen minns jag inte VM 1998 men de övriga mästerskapen som Lagerbäck tog oss till minns jag. Och det var ju alltid sommarens stora höjdpunkt när Sverige tog sig till de här mästerskapen, att följa svenska landslagets framfart. Det var med otroligt mycket känslor som man följde Sverige i EM och VM slutspel. Det är framförallt det som känns oerhört tungt att man går miste om att få känna alla dessa positiva och inspirerande känslor nästa sommar. Sedan så lider man givetvis med samtliga spelare i den svenska landslagstruppen och i synnerhet de som fanns med på planen. Men det är framförallt 2 spelare som jag lider extra mycket med en sån här kväll. Dels har vi Anders Svensson som förmodligen ikväll gjorde sin sista landskamp för Sverige. Nu är det ju fritt fram att spekulera men jag har svårt att se att han har motivationen och orken för att satsa ytterligare en landslagssäsong. Anders Svensson är en fantastisk bra spelare han är en riktigt bra karaktärsspelare och det är möjligt att kroppen fortfarande håller. Men samtidigt så är det så att Anders har kommit upp rejält i åren nu, han är 37 år det innebär att han fyller 40 sommaren 2016 när EM i Frankrike spelas. Återigen man får ju spekulera fritt men jag tror inte att Anders Svensson kommer att orka satsa en hel landslagssäsong till, jag tror att han vill varva ner och avsluta sin karriär på ett snyggt sätt i Elfsborg. Så Anders Svensson gjorde nog sin sista landskamp ikväll och det var ju inte något värdigt avsked som han fick i landslagströjan det kan man ju inte påstå. Sedan har vi allas våran superstjärna Zlatan Ibrahimovic som var med i truppen i VM 2002 då han gjorde några inhopp och 2006 var han ordinarie och 2010 missade Sverige VM och nu gör man det igen. Zlatan är så pass gammal att jag tror inte att han orkar att satsa inför VM 2018, det känns verkligen orealistiskt. Med den spelstilen som han har och så mycket jobb som han lägger ner i matcherna så tror jag helt enkelt inte att han kommer att orka att spela så värst många fler landskamper. Möjligen så kanske han gör en sista satsning och försöker vara med och ta Sverige till EM i Frankrike men det här var nog sista gången som Zlatan spelade en VM kval match. Givetvis så lider man med Zlatan av den anledningen, det är en av världens bästa fotbollsspelare det är en fantastisk idrottsman och en unik talang och att en sån spelare av den kalibern inte får spela VM nästa sommar det är tragiskt. Det är självklart väldigt emotionellt i skrivande stund så det är svårt att sätta ord på vad man känner. Jag känner såhär att Sverige förlorade givetvis det här dubbelmötet när Howard Webb blåste av kvällens match men jag undrar om Sverige ändå inte förlorade redan i fredags i Lissabon. Jag sa att det där målet som Ronaldo gjorde kunde bli väldigt kostsamt inför fortsättningen och så blev det ju också. Sverige hade behövt att få med sig något mål på bortaplan för att ha haft ett bra utgångsläge inför kvällens match. Sedan är det givetvis små marginaler i fotboll. För faktum var ju att man under 5 minuter kände stort hopp då Zlatan först nickade in en hörna och några minuter senare tryckte in en frispark stensäkert. Men sedan så släpper Sverige till en kontring och ger du Ronaldo så mycket ytor att jobba med ja då smäller det bara till så är det. Det som slog mig nu när jag tänker efter var att samtliga Portugals mål kommer på snabba omställningar och det är lite märkligt. Här pratar vi om att Portugal är tunga, ett lag som verkligen kan mala ner sina motståndare genom att etablera långa anfall och så gör man alla sina 3 mål ikväll på kontringar. Jag ska inte gnälla för mycket på försvarsspelet för det är inte så konstigt att Sverige valde att chansa när det stod 0-1 och framförallt när det stod 2-1. Det som gör mig lite konfunderad är att det i dessa 2 matcher var offensiven som blev vårt fall. Och det är det som är så märkligt med det här landslaget att vi under avslutningen av VM kvalet var hur oroliga som helst för defensiven men kände oss hur bekväma som helst med offensiven. Och när Sverige väl får mer ordning på det defensiva spelet i playoffspelet ja då är det i offensiven som det knyter sig. Men det säger väl det mesta om Sveriges insats i kvalspelet och playoffet man räcker inte till, man får inte ihop båda delarna och då är det svårt att nå mästerskap. Christiano Ronaldo, jag tycker helt ärligt att han inte syns så mycket i de här 2 matcherna men det är han som gör Portugals 4 mål i det här dubbelmötet det är helt otroligt. Jag vet att det finns andra spelare i Portugal som är riktigt skickliga också men jag slänger frågan rakt upp i luften, vad vore detta Portugal utan denne Christiano Ronaldo? Och detta får mig att glida över på det svenska landslaget igen och då ställer jag samma fråga igen men då lyder den såhär, vad vore detta Sverige utan denne Zlatan Ibrahimovic? Helt ärligt vad vore vi utan Zlatan? Det känns som att med Zlatan på planen då har Sverige chans att slå vilket landslag som helst men utan Zlatan så känns det som att det är väldigt tungt där bakom. Och det är möjligt att det kommer fram en ny världsspelare från den svenska fotbollen någon gång i framtiden men det kommer förstås att ta väldigt lång tid. Och jag är lite orolig för svensk landslagsfotbolls framtid, för det är ingen ljus framtid som jag ser. Hur sjutton ska Sverige klara sig utan Zlatan i framtiden? Han har stått för så många avgörande mål och poäng och gjort helt fantastiska saker i landslaget, det är ingen slump. Det är en av världens bästa spelare och det går inte att beskriva vilken oerhörd tillgång han är för Sverige. Nu kan man tycka att jag tar i lite för mycket men nu har Sverige missat 2 VM på raken. Ungern är en gammal stark fotbollsnation men idag är det ganska längesen som Ungern var i ett mästerskap och jag ser faran här att Sverige möjligen kan bli "Det nya Ungern" för en väldigt lång tid. För bakom Zlatan så finns det inte så mycket att hämta. Visserligen finns det fortfarande en liten stomme kvar att bygga vidare på och det kryllar av unga svenska hungriga talanger men man måste ju titta på deras situationer. Våra unga spelare håller till i ligor som långtifrån rankas som en av världens bästa och dessutom så är inte alla unga spelare som antingen spelar i landslaget eller knackar på dörren ordinarie i sina lag och det är oroväckande. Så jag känner en stor oro kring svensk landslagsfotbolls framtid och det är verkligen med skräckblandad förtjusning som man kommer följa framtiden här. Det som blir viktigt är att studsa tillbaka direkt och ta sig till EM i Frankrike 2016. För som jag sa inledningsvis så betyder det så mycket för Sverige om landslaget tar sig till de stora mästerskapen. För man kan aldrig få nog av att se Sverige på den stora scenen i EM och VM sammanhang på somrarna, det är verkligen en stor höjdpunkt. Och det finns en kärlek till det svenska landslaget som är riktigt svår att beskriva. På frågan om Hamrén ska sitta kvar på sin post eller inte så har jag en ganska bestämd uppfattning om detta. Jag tycker inte att det är Hamrén som är problemet, problemet är att Sverige är ett lag som inte räcker till som inte får ihop helheten helt enkelt. Jag tycker inte att Hamrén ska avgå, utan jag hoppas att han kör vidare över kommande EM-kval i alla fall. Det vi kan konstatera i varje fall är att nu är det definitivt över, förbannat trist men det kommer ju ett EM kval ganska snart och då är det på att igen. Jag tar ändå tillfället att tacka Sverige för att man ändå tog sig till playoff och ändå gav sig chansen att ta sig till VM. Det hade ju varit väldigt tungt om Sverige missat playoff och man hade gått och grämt sig över att Sverige inte gick dit och man började fantisera om hur det kunde ha varit. Nu gick Sverige till playoff och nu vet vi hur det gick. Och mina slutord får bli att i ärlighetens namn så kände jag inför playoffspelet som så att Sverige skulle gå till VM var väl en sak men att man skulle göra det på Portugals bekostnad, nej det fanns bara inte i min värld. Och jag är ju känd för att vara en usel tippare men i det här fallet så fick jag tyvärr rätt.

 

Det var väldigt längesen jag var så nervös inför en landskamp som jag var inför matchen på Estadio Da Luz i Lissabon. Sverige var på besök och skulle ta sig en ann Portugal i den första av 2 matcher i playoffspelet till VM nästa sommar. Det hade känts lika jobbigt vilka Sverige än hade fått möta, för ett playoff är alltid ett playoff och precis vad som helst kan hända. Det handlar inte om att plocka flest poäng som i ett gruppspel, utan det handlar om att få med sig ett bra resultat från första matchen och sedan försöka spela hem avancemanget i returmatchen. Det låg många förväntningar i luften inför den här matchen och frågan var då infriades de och hur var matchen som helhet?

 

Jag hade ju verkligen förväntat mig rena anstormningen och överkörningen från Portugal. Jag tycker att de har ett klart bättre lag än vad Sverige har så de borde ha klarat av att köra över Sverige om man ska se på saken med lite neutrala glasögon. Portugal känns betydligt kvickare i allt dom gör och dom känns rent allmänt betydligt hetare än vad Sverige är. Man har en av världens bästa spelare i laget i Christiano Ronaldo och lägg där även till spelare som Nani, Contreao, Helder Postiga, Hugo Almeida och Bruno Alves. Vi svenskar kan kontra med Zlatan Ibrahimovic men bakom så är det rätt tunt är min känsla. Och en spelare gör inget lag oavsett hur bra en spelare kan vara. För att Zlatan ska lyckas att spela en avgörande roll i landslaget så måste han få rätt bollar från dom övriga spelarna. Och jag känner att det är det som har varit lite problemet när Zlatan har varit kritiserad i landslaget att han inte har gjort tillräckligt med mål och att han kanske inte har lyckats fullt ut, att problemet har varit att hans de andra spelarna har varit för dåliga på att ge honom rätt bollar att jobba på. Nu tycker jag att Zlatan var relativt osynlig i den första halvleken men jag blev ändå väldigt positivt överraskad av Sveriges insats i den första halvleken. Det började dock med att Portugal skruvade upp tempot rejält och man kände verkligen att nu kunde det bli åka av så det bara sjunger om det. Och Portugal hade också en riktigt farlig målchans där jag tror det är Helder Postiga som får en bra boll att jobba på rundar Isaksson men han lägger bollen i burgaveln. 1-0 där och det hade blivit väldigt tufft för Sverige att resa sig tror jag. Men efter Portugals första riktigt farliga målchans så tycker jag att Sverige tog sig i kragen och spelade upp sig avsevärt. Sverige vågade spela smart, man vågade hålla lite i bollen när det fanns läge för det och man slog långbollar när det var läge för det. Överlag så var det en väldigt smart genomförd första halvlek av svenskarna. Min invändning mot Sveriges första halvlek är att man bränner de målchanserna som man lyckas skrapa fram. Och det är inga dåliga målchanser heller. Elmander hade ett riktigt fint läge, han får en touch på ett inspel från högerkanten men bollen går precis utanför. Det hade ju varit ett drömläge att få en ledning att gå på i det läget. Och ett kanske ännu bättre läge är frisparksläget som bara är någon meter utanför straffområdet. Zlatan väljer att låta Källström ta hand om den och det är verkligen inte långt borta att den går rakt upp i krysset. Det kändes riktigt bittert att Sverige inte lyckades förvalta de chanserna som dom väl fick. I dubbelmöten när bortamål är så viktiga att få med sig så krävs det att man gör mål på de chanserna man får. Och det hade varit så skönt att få Portugal lite i gungning på sin hemmaplan. Det hade varit otroligt intressant att se hur Portugal hade reagerat på att hamna i underläge. Jag får känslan av att Portugal är ett lag som är väldigt bra i medgång med lite mer känsliga för motgångar. Men 0-0 i halvtid var givetvis ett bra resultat.

 

 

Om Sverige höll hyfsat jämna steg med portugiserna i den första halvleken så var den andra akten raka motsatsen. Portugal öste på och kopplade verkligen ett rejält grepp om matchen. Och det var riktigt jobbigt att se på hur Sverige sakta men säkert trycktes ner mot eget mål och nästan hamnade i knä på Isaksson. Portugal kanske inte skapade målchanser i vartenda anfall men de höll ändå spelet uppe på Sveriges planhalva under större delar av den andra halvleken. Och de ägde bollinnehavet och var som helhet klart bättre än vad Sverige. Dock så kändes det ganska bra ändå. Portugal ägde visserligen bollen helt och hållet men Sverige låg hela tiden rätt i positionsspelet. Jag tycker att backlinjen skötte sig riktigt bra, de spelade med mer pondus och beslutsamhet i den här matchen jämfört med de senaste matcherna. Portugal hade många hörnor men svenskarna tog hand om hörnorna på ett förträffligt sätt. Jag tror att Portugal hade runt 15 hörnor, att Sverige tog hand om i stort sätt de hörnorna tycker jag är otroligt imponerande. Tiden gick och gick och det kändes som att Sverige var på väg mot ett 0-0 resultat, vilket hade varit mycket imponerande. Christiano Ronaldo hade varit ganska anonym matchen igenom liksom Zlatan men tro fan att det är denne Ronaldo som kliver fram och avgör matchen när väl den stora chansen dyker upp. Det är så typiskt och så symboliskt att det är Ronaldo som gör målet. Många kan hävda att det mest är en slump men jag vill verkligen hävda att det är verkligen ingen slump att det är Ronaldo som gjorde målet. En målskytt hittar de där fria ytorna i straffområdet och är på rätt plats vid rätt tillfälle. Och det är verkligen ett viljemål som han gör, han vräker sig fram och vinner duellen mot den svenska försvararen och nickar in bollen kanon rakt in i målet. Det blev som tur var inga fler portugisiska mål utan match 1 av 2 slutade 1-0.

 

 

Man kan ju se saker på lite olika sätt givetvis och det går att diskutera i all evighet men jag ska lite kort ge min syn på Sveriges utgångsläge. För det första så vill jag verkligen tacka Sverige för att man stod för en så pass bra insats som man trots allt gjorde. Jag trodde aldrig att de skulle klara av att hålla 0-0 så länge som man gjorde och det var ju verkligen inte långt borta att Sverige fick med sig 0-0 från den här matchen. Jag känner såhär att det där målet betydde en hel del för fortsättningen. Man kan tycka att det är bra att "bara" få stryk med 1-0 men jag vill ju hävda att en förlust är aldrig bra. Självklart så är jag otroligt tacksam att det inte blev fler mål i baken för då hade det varit omöjligt att vända på steken. Med tanke på hur matchbilden såg ut i den andra halvleken så ska Sverige vara förbannat nöjda med att de kommer undan med en 1-0 förlust. Men samtidigt så är det ett faktum att tar Portugal ledningen i returen så måste Sverige göra hela 3 mål för att gå segrande ur det här dubbelmötet. Och nog för att det svenska kollektivet är starkt och att svenskarna är duktiga på att slå ur underläge och framförallt resa sig när publik och media har dömt ut dom helt och hållet. Men trots att det är hemmaplan så ser jag det som fullständigt omöjligt att Sverige ska lyckas göra hela 3 mål på Portugal. För det första är Sverige inte tillräckligt skickliga för att lyckas med det och för det andra så går inte Portugal i den fällan att slappna av och kollapsa helt och hållet. Tar Portugal ledningen så kommer de givetvis att spela av matchen på ett kontrollerat sätt. Så förutsättningarna är glasklara för mig, det får inte bli fler Portugal mål i det här dubbelmötet. Sverige måste göra första målet och få vind i seglen och lyftas av en förhoppningsvis taggad hemmapublik. Tar Sverige ledningen så kan vad som helst hända. Jag tror Sverige har en större chans att matcha och klå Portugal på Friends arena, med hjälp av publiken i ryggen plus att jag tror att Sverige har börjat att känna en trygghet att spela på Friends arena. I början tyckte jag att det var lite spänt när de tog sina första steg på Friends, men jag kände under senaste matchen mot Österrike att Sverige lyckades skrämma bort sina nerver och lyftes av hemmapubliken och tillsammans med supportrarna så lyckades de äta upp Österrike. Jag hoppas att något liknande sker på tisdag givetvis. Men vi måste var realistiska här. Portugal är ett fantastiskt skickligt fotbollslag. Det är helt sjukt att Portugal inte gick direkt till VM. Man har svårt att tro att detta lag förlorade borta mot Nordirland bland annat. Men Portugal har potential att nå semifinal i VM om de tar sig till Brasilien. Så vi ska verkligen vara ödmjuka inför det som komma skall. I grunden så ska vi nog vara inställda på att det blir otroligt svårt att nå VM, vi ska inte räkna med att Sverige går ut och kör över Portugal på Friends för då finns det en stor risk att vi blir besvikna. Skulle vi missa VM så är det ingen skandal, för vi möter trots allt ett av världens bästa landslag enligt mig. Men självklart så hoppas jag att tisdagen blir den där kvällen då alla pusselbitar faller på plats. En kväll då försvarsspelet fungerar helt felfritt och Ronaldo kanske är i obalans och har ingen bra kväll och anfallsspelet börjar fungera också. Det som blir det viktigaste i det som komma skall är givetvis att Sverige måste vara effektiva, man har helt enkelt inte råd att bränna de stora chanserna när de väl dyker upp utan de måste sitta helt enkelt. Och det blir extra viktigt i och med att Portugal kommer förmodligen prioritera lite mer defensivt spel och dom kommer inte att bjuda på mycket, så jag betonar detta återigen Sverige måste bara sätta dit chanserna när de väl dyker upp. Men det är ju väldigt roligt att hoppet lever och att det hela kommer att avgöras på tisdag. Nu har Sverige avgörandet i egna händer, man har hemmaplan och man har ett guldläge skulle jag vilja säga. Det gäller att kunna hantera det yttre trycket och sedan är det bara att gå ut och köra och sedan så får vi se när vi har spelat 90 eller 120 minuter och eventuellt gått igenom en straffläggning om det räckte eller inte.

 

Då så mina vänner så har det blivit dags för mig att tycka till om film igen. Den här kvällen har jag varit och sett senaste Thorfilmen, Thor 2 eller The Dark World om ni så vill. Och här kommer lite tankar om filmen.

 

 

För er som inte har läst tidigare inlägg så ska jag passa på att upprepa lite saker. Jag vill säga att jag älskar verkligen filmer om superhjältar. Här snackar vi serietidningsfantast, jag läste en hel del serietidningar när jag var yngre och då Batman och Spiderman i synnerhet. Superhjältar är ju någonting som man har fått introducerat för sig tidigt i livet. Det känns som att jag har en väldigt speciell relation till superhjältar. Och jag älskar när filmer om superhjältar lyckas ta ett stadigt grepp om en och att man som tittare nästan blir lite omskakad. Det viktigaste för att en superhjältefilm ska vara bra är att superhjälten ska vara cool och man ska som tittare vara helt engagerad i karaktärens livsöde. Och Christopher Nolans Batmantrilogi är ju rena mästerverket, de filmerna berör en ju verkligen på djupet och jag fullkomligt älskar den trilogin. Men nu tycker jag att vi går vidare till Thor The Dark World. 

 

 

För mig är det lite oklart när filmen utspelar sig men vad jag har förstått så utspelar den sig efter händelserna i The Avengers, så har man inte sett den filmen så rekommenderar jag att se den innan man ser den här. Och den här filmen har då en föregångare och den hette bara Thor. Filmen börjar med att en speakerröst guidar oss igenom en gammal legend, löst inspirerad av den nordiska mytologin. En av de 9 världarna bebos av svartalfer, ett inte så snällt folk. De är riktigt elaka och inte nog med det, de är riktigt arga. För det visar sig att Thors farfar har snott deras magiska kraft "Etern" som då är något slags trollpulver som ger en makten att ställa till med riktig djävulskap. Och när Thors farfar snodde den här hemska kraften så gömde han den på ett säkert ställe. Trodde han ja.

 

 

Ja vart ska jag börja nånstans. Det fanns ju ingenting i den här filmen som var bra. Och nu kommer jag säkert att få en del påhopp från den som gillar den här. Men handen på hjärtat jag tycker faktiskt inte att det finns några ljusglimtar och då anstränger jag mig ändå rejält för att försöka hitta några. Jag satte mig ner i salongen och förväntade mig lite lagom lättsam underhållning. Jag hade inte räknat med att det här skulle vara rena mästerverket. Den första filmen har jag sett några gånger och jag såg om den för inte så längesedan. Jag tycker inte att den är särskilt bra heller. Men om man ställer The Dark World mot Thor så föredrar jag nog den första filmen. Den första filmen hade ändå någon form av djup i sig. Den första filmen tog sig själv på allvar och var ändå lite mörk. Man brydde sig verkligen om Thor och om hans livsöde. Men i den här filmen så bryr jag mig verkligen inte för fem öre om Thors livsöde. Jag tycker inte att hoppet mellan livet på jorden och livet i de övriga världarna fungerar alls, det tyckte jag funkade bättre i föregångaren men i den här filmen så blir det bara pannkaka av alltihop. Det finns mycket som jag ogillar för att inte säga avskyr med den här filmen och jag ska inte dra alla de sakerna för då kommer det att bli ett riktigt långt inlägg. Men jag kan i alla fall dela med mig av att jag tyckte att slagsmålsscenerna och actionscenerna var riktigt tröttsamma att se på. Det finns gott om slagsmålsscener i den här filmen som kändes nästan lite Sagan om ringen klass. Och då menar jag inte i positiv bemärkelse då utan jag tycker det är otroligt tråkigt att se på. Och det största problemet jag har med den här filmen är att Thor är inte cool och en superhjälte ska ta mig sjutton vara cool. En annan grej som jag inte gillar med The Dark World är att det stundtals blir mer teater än film. Det finns flera scener när Thor och övriga karaktärer som huserar i Asgård pratar väldigt högtravande och teateralt och sånt klarar jag bara inte av. När jag går på bio eller ser på film hemma i soffan för den delen så ser jag filmen för att jag vill se just film. Om jag vill se teater så går jag givetvis på teater. Varför ska man baka in teateral dialog i filmer, jag kan verkligen inte förstå det. Jag har sett en hel del filmer från Marvel och jag måste säga att trots att jag har gjort det så hade jag stundtals lite svårt att hänga med i handlingen. Jag får känslan av att det i grunden egentligen är en ganska enkel story, men ändå så känns den otroligt svår att få grepp om och beskriva. Och ytterligare en grej jag stör mig på är följande. Jag har inga problem att man i en superhjältefilm skickar små blinkningar ut till publiken och att man ibland bara försöker göra sig lustig. Men jag har emot att man sätter det i system att skämta bort hela filmen. I det här fallet så skämtar de verkligen bort filmen. Det finns vissa sekvenser där man tror att det ska bli lite mer allvarsamt och då så slänger de in några dåliga skämt istället. Och när det väl är meningen att det ska bli lite mer allvarsamt så satt jag bara och skrattade åt det, notera inte skrattade med det utan skrattade åt det. Och om jag inte skrattade så drog jag en djup suck av förtvivlan. Egentligen så är det ingen rangordning i saker som jag tycker är fel med The Dark World, men om jag nu ändå ska rangordna det så finns det en grej som är riktigt förfärlig. Jag ska inte gå in på spoilers för jag vill givetvis inte förstöra för er som inte har sett The Dark World. Men slutet på den här filmen är helt horribelt. Utan att nämna några namn så kan jag avslöja så mycket som så att The Dark World begår det misstaget som en hel del andra filmer har gjort genom åren. Den lurar nämligen döden. Döden, det enda som vi vet inte går att besegra döden är bara oövervinnlig. Men lik förbannat så lyckas den här filmen med att lura döden. Jag tänkte när jag såg scenen där en viktig karaktär försvinner ur storyn, jajamensan de vågar fimpa en karaktär som man i filmerna har byggt upp väldigt starkt. Men kan ni tänka er nog dyker han upp i filmens sista scen och där gör filmen det klassiska som jag varken inte är något större fan av att man öppnar för ytterligare en film. Tro mig slutscenen i The Dark World berättar att det kommer att komma ytterligare en Thorfilm. Och efter att ha sett den här filmen så har jag verkligen inget som helst intresse av att se uppföljaren. Så mycket kan jag avslöja men jag säger inte vem den här karaktären som återuppstår i slutscenen är för då förstör jag helt för er som inte sett filmen.

 

 

Om jag då ska försöka att göra en liten sammanfattning av mitt omdöme. Jag hade hoppats på att The Dark World skulle vara bättre än sin föregångare och om inte så hade jag hoppats att den åtminstone låg på samma nivå. Jag hoppades på en helt okej film som var bra underhållning för stunden. Men istället så fick jag en otroligt töntig film som bara tramsade bort sig själv helt och hållet när det väl skulle bli lite mer allvarsamt. Storyn i sig är på ytan väldigt enkel men den är ändå ganska svår att få något grepp om. Skådespeleriet är verkligen inte det bästa, för att vara film så var det väldigt teateralt spel. Och mot slutet så spårar det fullständigt ur, jag ska inte ens gå in djupare på det för då blir jag bara djupt deprimerad jag orkar inte ens tänka på det. Ju mer jag tänker på den här filmen ju mer bitter blir jag. Av alla filmer av Marvel som jag har sett så tycker jag att The Avengers är den bästa filmen, när man samlade alla hjältarna i en och samma film det blev ganska charmigt. Jag tycker att The Avengers var bra underhållning för stunden och den filmen borde ha varit avslutningen i den här serien. När jag såg The Dark World så tappade jag verkligen hoppet om superhjältegenrens framtid. Kommer det någonsin att komma en riktigt fantastisk superhjältefilm framöver? Jag börjar faktiskt lite smått ge upp hoppet om det. Att filmer som The Dark World får existera och spela in massvis med pengar det är ta mig sjutton orimligt. Marvel har gjort en del bra grejer men de har samtidigt gjort otroligt mycket skräp det är bara att konstatera. Och The Dark World går under kategorin skräp. Marvel kan slänga sig i väggen, jag är så fruktansvärt trött på deras senaste projekt som har gjorts och jag ser verkligen inte fram emot de kommande filmerna förutom The Avengers 2 den tror jag ganska mycket på. Betyget är självklart 1 av 5, det här var helt förfärligt att se på. Min framtidstro om bra superhjältefilmer dog efter att ha sett den här filmen. Thor: The Dark World, filmen som gud glömde.

 

Jajamensan nu är det nämligen filmtime igen och det ska komma att handla om en thriller. Det ska handla om Dennis Villeneuves senaste film nämligen Prisoners.

 

 

Om man bara lite kort beskriver filmen så är det ett väldigt enkelt upplägg. Hugh Jackman och Terrence Howard spelar två grannpappor som är väldigt goda vänner, Terrence Howard spelar Franklin Birch och Hugh Jackman spelar Keller Dover. Så vi har familjen Birch på ena sidan gatan och familjen Dover på den andra sidan av gatan. Och filmen utspelar sig på höstkanten, familjerna träffas hemma hos Birch och ska fira Thanksgiving. Och deras döttrar ger sig iväg ut på gatan för att leka och de tänker inte så värst mycket på det. Men familjerna börjar snart undra varför deras barn inte har kommit tillbaka. Snart inser de faktumet att döttrarna är spårlöst försvunna. Och den som kallas in för att lösa det här fallet är då kriminalinspektör Loki och han spelas av Jake Gyllenhaal. Och det är så filmen börjar.

 

 

Den här filmen har höjts till skyarna som årets bästa film och att det är rena mästerverket. Den har nästan hyllats ännu mer än tillexempel Gravity. Mina förväntningar var precis lagom höga. Jag hade definitivt inte gått och väntat på den här filmen i flera månader. Utan det var mest en slump att jag upptäckte Prisoners, jag såg trailern på bio när jag skulle se en annan film. Och jag tyckte väl att upplägget såg ganska spännande ut men samtidigt så var jag orolig för att filmen inte skulle sticka ut från mängden. Men med facit i hand nu efter att ha sett filmen så vill jag hävda att Prisoners verkligen sticker ut från mängden. Det som är bra är att den är otroligt välgjord. Roger Deakins foto är helt magnifikt, helt fantastiskt fint foto är det i den här filmen. Jag kunde verkligen känna ångesten med Hugh Jackmans karaktär Keller. Hans panik och desperation för att försöka lösa det här fallet på egen hand kan man ju verkligen förstå. Om ens barn försvinner spårlöst det måste vara bland det värsta som man kan vara med om som förälder, det är ju uppenbart. Jag tycker filmen ställer väldigt intressanta frågor och den utmanar verkligen tittaren i sina frågor. Filmen handlar ju om hur långt är du beredd att gå för att få den information du vill ha. Och det ställs en hel del frågor om etik och moral vad som är rätt och fel kring hur långt ska man gå för att få den information man vill ha som sagt, men även så tar den upp lite religiösa frågor. Skådespelarinsatserna tycker jag är helt briljanta med Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman i spetsen. Jake Gyllenhaals karaktär kriminalinspektör Loki tycker jag är en otroligt spännande person. Det känns som att det finns så mycket under ytan på den karaktären. Han är verkligen inte någon vanlig snut, han är inte en i mängden utan han sticker ut. Han har ticks, emellanåt så håller han på att blinka intensivt. Och han har tatueringar på fingrarna och han har även tatuering på halsen som kameran vid vissa tillfällen zoomar in på. Här känner jag att här finns det en värld som man verkligen inte utforskar. Lokis bakgrundshistoria får vi inte veta någonting om. Och det är det som jag tycker är det bästa med Loki som karaktär att man vet inte riktigt vem det är och vad han har för bakgrundshistoria. Som tittare så får man bilda sin egen uppfattning om vem Loki är och i det här fallet så köper jag det fullt ut. Jake Gyllenhaal är alltid bra men i den här filmen så tycker jag att han är spektakulär. Jag tycker att Prisoners är Jake Gyllenhaals film tveklöst. Men vi ska heller inte glömma bort Hugh Jackman som jag tycker gör det riktigt bra ifrån sig. Det kändes skönt för omväxlingens skull att se honom i en lite mer jordnära roll som småbarnspappa. Jag tror inte att jag är ensam om att förknippa Hugh Jackman väldigt mycket med X-men filmerna. Men jag kunde verkligen helt och hållet koppla bort honom från rollen som The Wolverine och det får man väl säga är ett plus. Här visar Hugh Jackman att han kan inte bara spela mutant med jätteknivar utan han kan även spela mer jordnära roller också. Och man känner verkligen för både Loki och Keller, man vill att Loki ska lyckas lösa fallet man vill att barnen ska hittas så att Keller kan komma tillbaka till ett normalt liv igen. För titeln Prisoners anspelar inte bara på att barnen sitter fångna någonstans, utan den pekar också på att Keller är fångad i ett tillstånd av ilska och panik. Han kommer aldrig få lugn och ro i hjärta och själ förrän hans dotter kommer hem till honom.

 

 

Nu glider jag in lite mer på filmens brister, nu har jag byggt upp era förväntningar på filmen genom en rad hyllningar och det är nu jag ska dra ner er på jorden igen genom att ta fram stora motorsågen. Nej då så farligt är det inte. Jag har egentligen inte så värst många invändningar mot Prisoners. Men jag har framförallt två invändningar mot storyn som gör att Prisoners inte är en fullpoängare för mig. För det första så tycker jag att filmen är ganska seg till en början. Även om det bara tar runt en kvart eller tjugo minuter då barnen försvinner spårlöst så kändes det ändå som att filmen tar lite för god tid på sig. När det gäller filmer och framförallt thrillers, då måste storyn börja ta fart ganska snabbt för att jag ska bli intresserad av den. Men i det här fallet så känner jag att det tar alldeles för lång tid innan filmen kommer till skott. Och det finns faktiskt inte så många tillfällen i filmen då man skruvar upp tempot, utan den ligger kvar i ett ganska lugnt tempo rakt igenom skulle jag vilja säga. Det kan man ju köpa fullt ut men jag gör det definitivt inte, jag hade velat ha ännu fler tempoväxlingar då hade jag suttit på nålar och varit helt engagerad i storyn fullt ut. Och den andra invändningen som jag har mot Prisoners är att det är en lite för invecklad story för min smak. Nu tycker jag att den här filmen sticker ut från alla övriga mellanmjölksdeckare som man har sett tidigare. Den sticker ju ut på så sätt att den trots allt är riktigt spännande. Men även om filmen är riktigt spännande och innehåller en del scener med riktig nagelbitande spänning som höjer pulsen rejält så är storyn lite för invecklad för att jag ska gilla den fullt ut. Man får verkligen tillsammans med kriminalinspektör Loki leka detektiv och försöka lösa det här fallet. Hela filmen är för mig som ett gigantiskt pussel som ska läggas och för mig är det lite för många bollar i luften samtidigt. Och jag är ju verkligen inget fan av filmer som lämnar över åt tittaren att tillsammans med huvudkaraktären lösa fallet. Jag ogillar att hamna i situationer där jag måste tänka mer själv. Jag vill gärna få det väldigt tydligt förklarat för mig vad det är som händer i berättelsen och hur allting hänger ihop, får jag det tydligt förklarat för mig så är det en väldigt bra thriller. Och även om jag har fått lite mer förklarat för mig nu i efterhand så finns det ändå en hel del frågetecken kvar och för mig är det ett stort minus. Men det är bara min personliga åsikt, jag förstår om man är helt såld på filmen och bara älskar den det har jag full respekt för. Men om jag sätter betyg på Prisoners så landar jag på 3 av 5, det är en 3 av 5 film för mig utan tvekan. Just för att jag tycker att den tar lite för lång tid på sig och att storyn är alldeles för invecklad för att jag ska gilla den fullt ut. Den far iväg åt olika håll och det är väl meningen att allting hänger ihop men för mig så hänger verkligen inte allting ihop, det finns frågor som alltjämt är obesvarade för mig. Och utan att dra spoilers så har jag fortfarande inte riktigt greppat vad som var motivet till att flickorna fördes bort. Men jag ska inte gå in djupare på det för då kommer jag att förstöra för er som inte har sett filmen. 

 

 

Men för att summera det här så tycker jag ändå att Prisoners är en helt okej thrillerfilm. Det är verkligen inte så att jag tycker att den här är vedervärdig men jag tycker ändå inte att detta är något mästerverk. Vill man ha en thriller där det finns en hel del frågetecken att reda ut och man känner att man vill sitta i 2 timmar och 45 minuter och bara gräva i storyn då tror jag att man uppskattar Prisoners mer än vad jag gör. Men jag tycker verkligen att man ska se den på bio, även om den kommer att passa utmärkt att se hemma i soffan såsmåningom så känner jag ändå att det var ganska spännande att se den här i biomörket. Det var en spännande och lite kuslig upplevelse så jag rekommenderar trots allt att se den här på bio. Den håller för bioformatet, absolut.

 

Fotbollssäsongen är som bekant över, den tog slut nu i helgen. Men det bästa med att en säsong tar slut är att det alltid kommer en ny. Men något som verkligen börjar ta fart nu och som kommer att pågå under hela vintern är silly season. Visst älskar man silly season på ett sätt, för det är så mycket rykten som florerar i medierna och lite överallt på olika forum. Det som gör att jag kanske har en liten negativ inställning till silly season är att det just poppar upp väldigt mycket rykten där en del rykten bara är trams egentligen. Men samtidigt så är det väl det som är lite av charmen med den här tiden på fotbollsåret.

 

 

Men ett rykte som definitivt började ta fart på allvar i helgen slutade att bli ett rykte under eftermiddagen. Klockan 14:00 så kallade Hammarby till presskonferens på Tele2 arena för att presentera ny tränare och sportchef inför kommande säsong. Och det blev mycket riktigt som det har ryktats om under en liten period nu Nanne Bergstrand som tar över skutan efter Gregg Berhalter i första hand och nu senast Thomas Dennerby som coachade laget under sista halvan av säsongen. För det första så vill jag passa på att gratulera Nanne till det nya jobbet och framförallt gratulera alla som på något sätt är involverade i klubben Hammarby som får en mycket bra tränare. Men jag måste säga att jag ändå är lite kluven till att Nanne nu väljer att hoppa på det här tåget och att Hammarby valde att plocka in honom. Det innebär inte att jag har ändrat uppfattning för jag tycker att Nanne är en bra tränare, det han har gjort med oss här i Kalmar ska han ju ha all respekt för. Han gjorde så att Kalmar gick från att vara ett lag som harvade i de lägre divisionerna till att ta laget till den allsvenska toppen. Och under den senaste sejouren så var Kalmar aldrig på allvar inblandade i någon bottenstrid. För att man som lag ska klara det över tid, då krävs det verkligen att man har en bra tränare. Nanne är en man som verkligen kan fotboll. Jag vet att han är lite nörd för jag känner till att han tittar en hel del på Champions League fotboll. Hävdar man att Nanne Bergstrand inte brinner för spelet fotboll och för att bygga lag då talar man i nattmössan. Men det är ett faktum att det är en sak att träna en liten mindre klubb och en sak att träna en storklubb. För oavsett vad folk har att säga om Stockholm och om Hammarby så är det ett faktum att Hammarby är en av de största fotbollsklubbarna i Sverige. I klubben finns det en enorm potential att nå framgång. Man har tveklöst Sveriges bästa supportrar att tillgå, sedan får folk givetvis argumentera och gå emot men jag tycker att Hammarby har de klart bästa supportrarna i Sverige. Och nu med nya fina Tele2 arena så finns det givetvis bra förutsättningar att lyckas ta sig tillbaka till Allsvenskan och ha framgångar där. Jag tycker det är jättehäftigt att Nanne väljer att prova på något nytt, jag tror det kan vara bra för honom att få en ny utmaning. Men samtidigt så känner jag att ta över Hammarby det vet i sjutton om det passar honom så bra. När man hör kombinationen Hammarby och Nanne Bergstrand så känner man ju bara ett ord med stora bokstäver "KULTURKROCK". För snacka om kulturkrock. Nanne är som sagt en jättebra tränare och har verkligen visat under sin tränarkarriär att han är duktig på att bygga lag. Men samtidigt så är det ju ett faktum att han är lite speciell i sin personlighet. Jag har vid flera tillfällen under det senaste åren när jag har börjat tröttna lite på Nanne kallat honom för filosof lite nedsättande. Men jag kan känna att det ligger någon sanning i det, för han är lite filosofiskt lagd. Det känns som att det inte riktigt alltid är raka puckar som han levererar, både när det gäller hans uttalanden i media och även om sånt som man har hört att han har sagt på träningar och under teoripass han har haft med Kalmar. Vi ska inte heller glömma bort det att det finns spelare som har representerat Kalmar, jag vill inte gå in på några namn men det finns spelare som öppet har sagt att de inte riktigt uppskattade Nanne. Det var inte lagkamraterna som var problemet det var inte den sociala situationen som var det stora problemet utan det var Nanne Bergstrand som var problemet. Jag tror ni ganska lätt kan räkna ut nu vilka spelare som jag tänker på. Den tränarsorten jag föredrar mer är den sortens tränare som inte väljer att krångla till det så mycket utan som mer kantrar åt att säga som det är. Och det ska jag vara ärlig att säga att det är väl ingen hemlighet att Nanne verkligen väljer att krångla till det ibland. Under vissa presskonferenser han har haft i Kalmar så har man ju ibland stannat upp och funderat länge på vad det är han egentligen pratar om. Det här får väl framtiden utvisa förvisso, men jag vet inte om Hammarbysupportrarna kommer köpa Nannes fotbollsfilosofi. Jag får känslan av att det är lite tuffare och lite hårdare klimat däruppe i Stockholm. Dels så är det detta som gör att jag är lite kluven till att Nanne tar det här jobbet, kommer Hammarbysupportrarna verkligen att acceptera honom fullt ut? Jag är lite tveksam till det. Sedan så är det väl ingen hemlighet att idrottens värld är numera väldigt kortsiktig. Nanne är en tränare som verkligen förespråkar långsiktighetens väg. När Kalmar kom tillbaka till Allsvenskan så sa han inför säsongen 2004 att det var självklart att målet var att etablera sig i Allsvenskan innan man kunde lägga ribban högre. Och det är ju bara att konstatera att tålamodet för tränare är inte det bästa i Hammarby. Hammarby är nog den enda klubben i Sverige som byter tränare lika ofta som jag byter kalsonger. Nej men skämt åsido tålamodet är trots allt inte det bästa när det gäller tränare i Hammarby. Jag kan ju bara ta och räkna upp de tränare som har varit i Hammarby mellan 2009 och 2013 tillexempel. Tony Gustavsson, Tom Åhlund, Michael Borgqvist, Roger Franzén, Gregg Berhalter och Thomas Dennerby. Det är alltså 6 tränare på 4 år, det säger en hel del. Det är ett faktum att förtroendet och tålamodet för tränare i Hammarby inte är det bästa. Nu hörde jag att Nanne skrev på ett fyraårskontrakt och det ska bli väldigt intressant att se om han blir kvar i Hammarby dessa 4 år. Jag känner såhär, anställer man Nanne Bergstrand och skriver fyraårskontrakt med honom och kan ändå tänka sig att sparka honom efter ganska kort tid varför anställde man då honom från början? Jag är ingen expert, jag kan verkligen inte sitta här och säga att han kommer att få sparken efter ett halvår eller att han garanterat kommer att få de här 4 åren på sig. Men jag tror ändå att Hammarby ändå har lärt sig en läxa efter alla de misstagen de har gjort när de har sparkat tränare till höger och vänster. Det Hammarby skulle må bäst av, är att få lite kontinuitet i sitt arbete. Tanken var att Gregg Berhalter skulle börja om på nytt och verkligen bygga upp någonting bra, nu vart det inte så utan han försvann efter 1,5 år och Thomas Dennerby var tydligen inte heller rätt man att leda laget. Möjligen så har Hammarby kanske hittat rätt nu i Nanne Bergstrand. Klubben kommer nog att ha tålamod med honom, han kommer garanterat att få en lång smekmånad för det känns som att han kommer att vilja implementera sina idéer och sätta sin prägel på laget. Och jag känner att han kommer att han kommer garanterat att få 1 år på sig oavsett hur det går. Men ponera att de säsongen 2015 fortfarande ligger i Superettan och att de återigen skulle missa den allsvenska kvalplatsen med bred marginal och känslan är att de inte har tagit något steg framåt i utvecklingen då kan han möjligtvis komma att sitta löst efter den säsongen. Fast samtidigt gör laget en kanonsäsong och går upp i Allsvenskan redan nästa år då blir han ju givetvis helgonförklarad på Södermalm. För att sammanfatta det hela det känns som att Nannes sejour i Hammarby kan bli både långvarig och kortvarig. Det känns som sagt som en riktig kulturkrock, jag är fortfarande kluven över om det verkligen passar Nanne att träna en så pass stor klubb som Hammarby. Men självklart så kommer det sportsliga resultatet att fälla avgörandet om Nanne sitter kvar på sin post kontraktstiden ut. Går Hammarby upp i Allsvenskan då tror jag faktiskt att supportrarna skiter i att Nanne är som han är och att han kanske laborerar lite för mycket med laget med roteringar i startelvan och leker lite för mycket med spelsystemen. Och det är ju så att givetvis så går det inte att vara populär bland alla inom supporterkretsarna men det gäller ju att få fram ett väldigt bra sportsligt resultat. Men jag kan bara avsluta med att önska Nanne ett varmt och stort lycka till. Det är en jävla utmaning på ren svenska men är det någon som ska lyckas med att ta sig ann en sån utmaning så är det nog ta mig sjutton Nanne Bergstrand.

 

Då var den allsvenska fotbollssäsongen 2013 slut. Det känns alltid lika sjukt när det är över. Det kändes som det var igår som man stod och frös på läktaren i början på april när den första matchen spelades. Lika snabbt så har vi nu spelat 30 omgångar och det är dags att summera den gångna säsongen. Nu delar jag helt fristående med mig av vad jag kommer att minnas ifrån säsongen 2013.

 

 

Om vi börjar med det som jag tycker var årets prestation så vill jag lyfta fram 3 lag. Det här är utan inbördes ordning men jag börjar med att lyfta fram Brommapojkarna. Ni som känner mig vet att jag verkligen inte är något större fan av den klubben. Det är egentligen helt sjukt att en klubb som BP spelar i den högsta serien. Ett lag som i stort sätt inte köper in några importer för att de helt enkelt inte har råd med det. De har en arena som inte ens är värd att kallas arena, supportrarna till de andra 3 Stockholmslagen brukar kalla Grimsta IP för "Jävla bondplan". Så givetvis så ska det ju bara inte gå att kunna klara sig i Allsvenskan med tanke på vilka förutsättningar som BP har. Vi ska inte heller glömma bort att man på pappret inte har något märkvärdigt lag. Det är en trupp som är enormt känslig för skador. BP hade inför den här säsongen egentligen alla oddsen emot sig och många tippade ju också den rödsvarta Stockholmsklubben på nedflyttning inför säsongen. Jag minns inte hur jag tippade men jag hade inte blivit förvånad om laget hade åkt ur. Men på något sätt så lyckades BP verkligen få ihop det här. Man var illa ute under stora delar av säsongen men lyckades ändå plocka tillräckligt mycket poäng för att klara sig kvar. Även om det nu hängde på hur det slutade i sista matchen. Hade laget förlorat matchen mot Halmstad så hade laget fått kvala, men nu tog man 1 poäng och säkrade därmed kontraktet. Med tanke på de förutsättningar som BP har så kan till och med jag bara ställa upp och applådera för detta lag, de har gjort det förbannat bra. Nu gäller det för BP att försöka etablera sig i den svenska fotbollens finrum på allvar. Man har varit uppe två gånger tidigare och det har slutat med att man har trillat ur serien ganska kvickt. Men att BP klarar sig kvar tycker jag definitivt är en av årets prestationer.

 

 

 

Då går vi vidare till mitt lag och då förstår ni att det är Kalmar som ska hyllas. För visst är de värda hyllningar. Det är ju verkligen något märkligt med att hålla på Kalmar. Man upplever det som att man håller på världens sämsta fotbollslag ibland. Man tycker att laget spelar så otroligt uselt att man bara vill slita sitt hår. Vissa stunder så har verkligen min framtidstro inte varit så stor direkt, det ska jag vara ärlig med att säga. Men om vi tar det hela från början så började det ju ganska bra under våren då laget tog mycket poäng även om spelet kunde vara bättre. Men spelet blev bättre och bättre ju längre in på vårkanten vi kom. Jag har 2 matcher i minnet som jag vill lyfta fram som vårens bästa och kanske säsongens bästa matcher till och med. Den första matchen som jag kommer att tänka på är den matchen mot AIK när Kalmar vinner med 2-1. Då spelade Kalmar ett rakt och enkelt spel och man hotade hela tiden AIK:s backlinje. Man lyckades spela ett varierat offensivt spel då man antingen sökte sig ut mot kanterna för att slå inlägg eller om man via Melker Hallberg eller Ismael på det centrala mittfältet skapade farligheter därifrån. Den andra matchen som jag tänker på är givetvis säsongens höjdpunkt. Öster hemma på Guldfågeln arena, slaget om Småland. Den första halvlek som Kalmar gör i den matchen var bland det bästa jag har sett på mycket länge. Jag överdriver inte när jag säger det här men 4-0 hade inte varit orättvist med tanke på hur bra Kalmar spelade. Sedan var kanske den andra halvleken inte riktigt lika bra, men som helhet så var den matchen tillsammans med hemmamatchen mot AIK säsongens bästa match. Sedan så kom sommaren och då kom Kalmar in i sin vanliga svacka som nästan alltid inträffar känns det som. Nu såg inte jag alla matcherna under sommaren men av det jag har hört och vad jag har fått berättat för mig så var sommarens matcher inte så mycket att hurra för. Så spelmässigt så var Kalmar inne i en tung period under sommaren, men resultatmässigt så gick det ju bra. Och det finns en spelare som jag vill lyfta fram när det gäller varför det gick så bra resultatmässigt. Etrit Berisha, jag känner inte att jag behöver förklara någonting. Men om jag nu ändå ska göra det så förklarar jag det med att, hade inte Berisha presterat så bra som han gjorde under sommaren så är jag helt övertygad om att Kalmar hade slutat på en klart sämre placering än den 4:e plats som man till slut hamnade på. Och då kommer vi till det som får avsluta mina tankar om Kalmars säsong nämligen den där fina 4:e platsen. Jag tycker att Kalmar gör en helt fantastisk prestation som kommer 4:a. För det första så har man behållit i stort sätt samma lag. Och då ska jag passa på att påminna om att 2012 så slutade Kalmar på en 10:e plats. Det är en rejäl uppryckning rent sportsligt. Och att göra det med i stort sätt samma lag och med tanke på att man på pappret har ett ganska begränsat lag det är riktigt starkt gjort. Men framförallt så är det ju spelet som stundtals har varit helt horribelt och man har fruktat att med det spelet Kalmar stundtals har visat upp under säsongen så kommer laget att få ett helvete nästa säsong. Att komma 4:a med det spelet som Kalmar har visat upp stundtals, det är helt otroligt. Det ska egentligen inte kunna gå att sluta 4:a med det spelet som Kalmar alltför ofta har visat upp, men man kommer 4:a och tar en medalj. Det är galet, det är otroligt imponerande. Det är den starka backlinjen tillsammans med Etrit Berishas och Lars Cramers prestationer som har lagt grunden för att Kalmar slutar på en 4:e plats. Tänk om Kalmar kunde bli ännu bättre och effektivare offensivt och om man får i lugn och ro bygga vidare på den här starka defensiven då ser det ju riktigt intressant ut inför 2014.

 

 

 

Och det sista laget som enligt mig har stått för årets prestation är AIK. Jag sa tidigare att det egentligen inte är någon inbördes ordning i dessa utmärkelser, men om vi måste ha inbördes ordning så har AIK stått för årets prestation tveklöst. Vad grundar jag då detta på? Jo jag grundar det i att AIK ju inledde säsongen katastrofaldåligt. Man spelade bland annat 3-3 mot Halmstad och man förlorade tidigt på säsongen mot både Malmö och Åtvidaberg och det var inte mycket som stämde för AIK inledningsvis. Med den starten som AIK hade så ska det ju egentligen inte gå att kunna sluta 2:a. Men det som gör att AIK har stått för den absolut starkaste prestationen för året är ju som ni alla säkert har räknat ut att man fick vara med om något ofattbart. Målvakten Ivan Turina, han som har skämt bort oss med fantastiska räddningar sen han kom till Allsvenskan han vaktar inte längre AIK:s mål som ni alla vet. På morgonen den 2 maj i år så fick vi alla det chockartade beskedet att Ivan Turina gick bort i sömnen. Självklart är det jättetufft för AIK som lag och som klubb att kunna gå vidare från en sån tragedi. Men AIK lyckades på något sätt komma riktigt stärkta från det som inträffade. Trots det tragiska som man fick vara med om så lyckades man som grupp knyta näven och bli ännu starkare som grupp och prestera riktigt bra fotboll. Det är lätt att man kanske inte riktigt kommer över en sån tragiskt händelse och jag ska inte säga för mycket det är inte säkert att AIK spelarna bara har lagt Ivan Turinas bortgång bakom sig bara sådär. Men man lyckades ändå hålla fokus och kunde ändå slutföra säsongen på ett förträffligt sätt. Därför har AIK stått för årets prestation. Den usla starten gjorde att många räknade bort AIK från toppstriden. Ivan Turinas bortgång gjorde att många ställde sig frågan hur skulle AIK klara av att gå vidare ifrån det fruktansvärda. Men det verkade som att AIK blev än mer sammansvetsade som grupp och jag spontant så får jag lite känslan av att den resterande delen av säsongen den har man inte spelat för sig själva eller för spelaren som man sitter vid bredvid i omklädningsrummet. Man slutförde den här säsongen på bästa möjliga sätt för Ivan Turinas skull. AIK hanterade situationen på ett föredömligt sätt, man bjöd in hela fotbollssverige till att vare med och sörja och man lyckades komma stärkta ur det. Man klarade av att prestera en riktigt bra fotboll och hade man bara haft lite bättre resultat i matcherna mot toppkonkurrenterna, så är det mycket möjligt att man hade stått där som svenska mästare.

 

 

 

När det gäller årets besvikelse så är det inte så svårt att räkna ut vilka som inte fullt lika smickrande tar hem den utmärkelsen. Det är givetvis svenska mästarna från 2012 Elfsborg som tar hem det priset. Elfsborg är en av de klubbar i Allsvenskan som har de bästa ekonomiska förutsättningar för att få ihop ett riktigt bra lag. Man har egentligen allt för att lyckas. Man har en fin arena man har alltid ett starkt lag på pappret och när man väl får igång bortaspelet så finns det egentligen inget lag i Allsvenskan som ska kunna stoppa de från att vinna sm-guld. Det har varit lite tunt med titlar i Borås under de senaste åren. Nu tog man guld 2012 och det var efterlängtat men i år så var det samma gamla Elfsborg igen. Ett riktigt ojämnt lag som kunde blanda topprestationer med riktigt dåliga prestationer. Och för första gången på länge så slutar Elfsborg utanför topp 4, man blev bara 6:a. Det är givetvis inte godkänt om man tittar på vad de har för spelare att tillgå. Anders Svensson är givetvis den som sticker ut i mängden, landslagmannen håller fortfarande på den här nivån och han är tveklöst en av ligans bästa spelare om inte den bästa. Jag kan ju rabbla upp riktigt bra fotbollsspelare som finns i Elfsborg. Här finns det spelare som Johan Larsson, Niklas Hult, Stefan Ishizaki, Lasse Nilsson och James Keene att tillgå. Lägg där till att laget kryddade truppen då man lånade Mohammed Bangura från Celtic. Det är självklart att årets upplaga av Elfsborg i alla fall skulle varit med och konkurrerat om topp 4 placeringar. Och jag skulle vilja hävda att Elfsborg hade ett tillräckligt bra lag för att möjligen kunna lyckas med det som väldigt få har lyckats med nämligen att försvara ett sm-guld. Men spelare man 0-0 mot Gefle hemma förlorar mot Åtvidaberg hemma, kryssar båda matcherna mot Halmstad för att ta upp några exempel då vinner man inget nytt sm-guld. Elfsborg har varit inne i en del svackor under säsongen som har gjort att man inte har tagit tillräckligt mycket med poäng och då blir man inte bättre än 6:a så är det bara. Givetvis så var det en stark prestation att kvala sig in till Europa League det ska vi inte glömma bort. Men 6:a i Allsvenskan och inte ta sig till Champions League och dessutom missar topp 4 placeringarna, det är absolut inte godkänt sett till vad Elfsborg hade för lag på pappret inför den här säsongen.

 

 

För att summera det hela så är det bara att konstatera att nu är det över. Och vad kommer jag då minnas mest från säsongen 2013. Jag kommer definitivt att minnas Kennedy Igboananikes konstspark i 3-3 matchen mot Halmstad på Friends arena. Det är ett helt sagolikt mål som han gör, det är helt otroligt det är ett makalöst mål helt enkelt. Jag kommer att minnas den lite komiska situationen i Syrianska, då Özcan Melkemichel på presskonferensen efter förlusten mot Halmstad om jag minns rätt meddelade att han avgår som tränare för Syrianska med omedelbar verkan. Bara några dagar senare så stod Özcan vid sidlinjen igen. Det visade sig att det gick att övertala honom att han skulle fullfölja sitt uppdrag att försöka rädda kvar Syrianska i Allsvenskan. Nu blev det ju inte så utan Syrianska slutade klart sist i tabellen och Özcan slutar ändå som tränare för klubben. Jag kommer också att minnas den inramning som supportrarna på våra allsvenska arenor har att erbjuda. Stundtals så har man fått gåshud framför tv:n när man har sett riktiga stormatcher under den här säsongen. Det som poppar upp i minnet spontant är tifoarrangemanget i derbyt mellan Djurgården och AIK på Tele2 arena. Och den ljudvolymen som var på Tele2 arena den kvällen, det var bland det värsta jag har varit med om. Vi har bjudits på en hel del publikfester under säsongen och jag har haft förmånen att få vara på plats på 2 stycken sådana. Jag fick uppleva "Slaget om Småland" både i Kalmar och i Växjö. Att få vara en liten prick av de 12 000 som bara förgyller stämingen på arenan det är otroligt tacksamt och jag är så glad över att jag fick vara med och uppleva 2 smålandsderbyn på plats. Nu blir det ju inga derbyn i Småland nästa säsong då Öster trillade ner i Superettan igen. Jag har en kluven inställning till Öster, jag hatar derbyångesten och därför hatar jag på ett sätt derbyn. På ett sätt så är den värsta känslan i fotboll när Kalmar slår Öster, för då har jag precis allting som jag kan begära och det kan bara komma att tas ifrån mig. Men självklart så uppskattar jag Smålandsderbyna också, så det är givetvis på ett sätt jävligt tragiskt att Öster inte spelar i Allsvenskan 2014. Vad jag vill säga med allt det här är att jag vill hylla svenska fotbollssupportrar. Jag kan tycka att det ibland är en lite felaktig bild som målas upp av svenska fotbollssupportrar. Det är bara massa hat på ståplatsläktaren och så vidare. Men om vi bortser från den lilla klick supportrar som förstör för oss så har vi ett supporterskap som är av absoluta världsnivå. Svenska supportrar kan faktiskt mäta sig med övriga Europa. Jag menar ta derbyt på Tele2 arena som exempel, när man hör den ljudvolym som existerar på arenan och när man ser det mycket vackra tifoarrangemangen från de båda klackarna så tror man ju för ett ögonblick att man tittar på ett italienskt fotbollsderby. Befinner vi oss någonstans i Sydeuropa, nej vi befinner oss faktiskt uppe i Norden i lilla Sverige och deras supportrar kan erbjuda ett supporterskap som är av hög internationell klass. Vi ska vara otroligt stolta över våra supportrar, för de är bara helt fantastiska. Jag vill verkligen ta tillfället i akt att hylla våra supportrar, de är helt otroliga. Och för att lite kort återgå till Ivan Turinas tragiska bortgång, så bekräftade hans död bara en sak som vi redan visste men det är värt att upprepa igen. Livet går alla dagar i veckan före lagtillhörighet. Och hur hela fotbollsverige stod enade under en och samma flagg och delade sorgen med AIK, det var riktigt fint. Det bevisar att även om vi inte alltid är sams med varandra trots att vi inte älskar varandra på långa vägar så finns det ändå en respekt oss emellan och det vore väl förjävligt om inte den respekten existerade. Så vill jag summera den här fotbollssäsongen, så vill jag minnas Allsvenskan 2013.

 

 

Den svenska fotbollssäsongen kommer allt närmre sitt slut. Imorgon klockan 15:00 ska samtliga lag springa och sparka ut det sista för säsongen, sen är det över. Och imorgon så spelas det en väldigt speciell match på Guldfågeln arena i Kalmar.

 

 

Med all respekt till Malmö som vann sm-guld och som ska spela av matchen mot Syrianska på ett snyggt sätt för att efter det få lyfta Lennart Johanssons pokal. Med all respekt till Brommapojkarna, Halmstad och Öster som kämpar för sin överlevnad men jag bryr mig inte för fem öre helt ärligt. Imorgon så kommer jag att ha fullt fokus på det som händer på Guldfågeln arena. När jag ger mig ut till Guldfågeln arena imorgon så är det med lite ångest och en stor klump i magen som jag gör det. Det är nämligen så att en epok är över. Nanne Bergstrand gör sin sista match som chefstränare för Kalmar och Henrik Rydström gör sin sista match som spelare. Jag har inte tänkt så mycket på detta sen jag fick beskedet att Nanne respektive Henke inte kommer att finnas med nästa säsong. Men ju närmre vi har kommit till det där speciella datumet den 3 november så har det faktiskt på allvar blivit klart för mig vad som kommer att hända imorgon.

 

 

Om jag då ska ta och dela med mig lite av mina tankar kring dessa två herrar. Till att börja med så ska jag vara helt ärlig med att säga att jag är inte det största fanet av Nanne Bergstrand. Jag delar verkligen inte hans fotbollsfilosofi på flera punkter. Jag har varit mycket kritisk till flera av hans laguttagningar under de senaste åren, men framförallt i synnerhet det här året. Efter förlusten mot Syrianska i sista matchen för säsongen 2012 så var jag väldigt snabb med att kräva hans avgång. Och idag så är jag ganska glad att han stannade kvar 1 säsong till. För även om jag inte delar Nannes fotbollsfilosofi, även om jag varit riktigt kritisk till hans laguttagningar så har jag ändå en stor respekt för Nanne som fotbollstränare. Det han har gjort med Kalmar under den här senaste sejouren i laget tycker jag har varit riktigt imponerande. Man ska ha respekt för det han har gjort med laget och hylla honom, han ska ha alla hyllningar han kan få. Och jag är beredd att gå så långt att man ska inte kunna såga han vid fotknölarna och döma ut han som fotbollstränare. Han har stått för alldeles för bra resultat för att bli sågad vid fotknölarna och för att man ska se ner på honom som fotbollstränare. Jag tycker att det är fantastiska resultat som han har presterat med Kalmar. När han kom tillbaka till Kalmar en liten bit in på 2000-talet framtill idag så förde han laget från att vara ett pendlande lag mellan Allsvenskan och Superettan till den absoluta toppen i Allsvenskan. Målsättningen inför säsongen 2004 var att etablera sig i Allsvenskan efter att Kalmar under de senaste 5 åren inte hade lyckats att hänga kvar. Säsongen 2004 kom laget 5:a och för att klara av det så behöver man inte bara bra spelare utan man behöver även en bra tränare också. Vem hade kunnat tro att Kalmar 4 år senare skulle vinna sm-guld, det är helt otroligt vilken resa som Nanne har gjort med Kalmar. Jag kan ibland önska att han skulle kunna vara lite mer rak i intervjuer och uttalanden som han har gjort i media. Samtidigt så är han ju den typen av tränare som har en bra analysförmåga. En del tränare blir så exalterade att de knappt minns matcherna, Nanne är mer av en samlad person och kan därför lättare analysera matcherna. Det jag tycker är Nannes styrkor utan att vara så särskilt insatt egentligen men det känns som att han vet vad han vill få ut av laget. Han har sin spelidé och han går efter den fullt ut. Men samtidigt så är han modig på så sätt att han inte är rädd för att ändra spelsystem eller ändra i laguttagningar. På både gott och ont ska kanske tilläggas för ibland kan jag tycka att det har spårat ur när han har laborerat för mycket med laget och då tänker jag framförallt på förra säsongen. Men jag tycker ändå att han ändå inte är rädd för att förändra något när det börjar gå knackigt det ska ha han all cred för. Och framförallt så känns det som att han har lyckats få alla i truppen att dra åt samma håll, han har lyckats med att skapa en vikänsla i laget och det är förbannat viktigt när det gäller lagidrotter att man har en vikänsla. Laget är alltid viktigast, även om man blir petad och är besviken över det eller om man inte får spela på sin favoritposition så är laget alltid viktigast och den känslan tycker jag att Nanne har lyckats skapa under sin tid i Kalmar.

 

 

Då går vi vidare till Henrik "Henke" Rydström. Jag sa att jag inte var något större fan av Nanne Bergstrand, när det gäller Henrik Rydström så är det precis tvärtom. Om jag får använda ett starkt ord så är det faktiskt så att jag fullkomligt älskar Henrik Rydström. Jag har följt laget sen tidigt 2000-tal och när jag såg min första Kalmarmatch så började jag direkt att digga Kalmars nummer 8. Med all respekt till finlirare som kan göra det där lilla extra med bollen som kan komma i en mot en läge och stänka upp bollen från 25 meter rakt upp i krysset men det är något speciellt med rivjärn i ett fotbollslag. På något sätt så uppskattar jag den typen av spelare så mycket mer. För spelare som Henrik Rydström offrar så otroligt mycket för laget och sånt uppskattar man ju verkligen, för det är ju precis den positionen som Rydström spelar på kräver. Som defensiv innermittfältare så handlar det om att vinna varje nickduell att gå in och ta den där tuffa glidtacklingen och bromsa upp en kontring. Eller att ta den där taktiska varningen för att gynna laget i just den situationen. Henrik Rydström har under alla dessa år varit hjärtat på Kalmars mittfält. Och jag har varit inne på detta tidigare men jag kan lika gärna ta upp det en gång till. Mittfältarna är verkligen motorn i ett fotbollslag. Därför är det viktigt att mittfältarna håller sig i form och där har Rydström haft turen att under alla dessa år varit ganska skonad från skador. Och det som är viktigt är att det finns spelare på mittfältet som har ett hotande passningsspel. Och Henke är en av få spelare på Kalmars mittfält under dessa år som jag har följt laget som har haft det här hotande passningsspelet. Det är inte alltid han har haft en assist på 1 mål men han har haft ett hotande passningsspel som har kunnat sätta skräck hos i vilket mittfält eller backlinje som helst i Allsvenskan. Men Rydströms största styrkor som fotbollsspelare är självklart det stora hjärtat för sporten. Han älskar ju verkligen fotbollen och det märks när man ser honom spela hur mycket han brinner för fotbollen och för Kalmar FF. Ordet ikon är ett ord som används väldigt ofta men i det här fallet så stämmer det verkligen. Henke kom till laget 1993. Det är helt sjuk han har alltså spelat i klubben sen jag föddes, det säger en del. Och jag tycker nästan inte att man ska kunna kritisera Rydström, att kritisera Henrik Rydström är som att svära i kyrkan ungefär. Varför? Jo därför att han har betytt så himla mycket för laget. Att ha chansen att ha med en så pass hårt arbetande spelare i sitt lag, man måste förstå vad vi pratar om här det här är en utav Kalmars bästa spelare genom tiderna. Och jag tycker det är så häftigt att han har varit med på den här enormt spännande resan. Han har varit med hela vägen från att laget harvat runt i Division 2 till att laget 2008 tog sitt första sm-guld och han hann även med att vara med om flytten till Guldfågeln arena. Jag vet inte om jag behöver säga något mer, han har visat en så stor lojalitet till Kalmar FF så jag tycker verkligen inte att man ska kunna kritisera honom. Han har varit lite av Kalmars Zlatan och inte bokstavligt talat då. Jag menar bara att han har varit den här naturlige ledaren den här store fältherren som alltid har stått upp när det har blåst på toppen. Han ställer alltid upp i intervjuer och framförallt så sticker han ju ut med tanke på att han har så frispråkig och jag gillar ju den typen av personligheter så inte mig emot att han är frispråkig. Men i alla fall Rydström har under dessa år bevisat att han är en riktigt bra fotbollsspelare, han har som sagt inte bara en stor käft även om den är ganska stor det får vi väl ändå lov att säga. Jag har enorm respekt för Henrik Rydström, han har verkligen betytt allt under de här åren han har varit i föreningen och han är en stark bidragande orsak till att Kalmar tog sitt historiska sm-guld 2008 och att laget lyckats med att etablera sig som ett stabilt allsvenskt lag.

 

 

När domaren blåser av matchen på Guldfågeln arena imorgon så är det bara att konstatera att säsongen är slut. Laget tar nya tag nästa säsong och det dröjer inte alltför länge innan en försäsong drar igång. Men Nanne Bergstrand och Henrik Rydström kommer inte att finnas med i laget under kommande försäsong. För när domaren sätter pipan i munnen och blåser av tillställningen mellan Kalmar och Mjällby, så är det över. Nanne Bergstrand har gjort sin sista match som tränare i Kalmar och Henrik Rydström har gjort sin sista match som spelare i laget. Det är givetvis mycket vemodigt att det faktiskt tar slut imorgon. Under alla dessa år som jag har följt laget så har Nanne och Henke alltid funnits där. Det har nästan varit så att Nanne och Henke har varit Kalmar FF och att Nanne nästa säsong inte står vid sidlinjen och att Henke inte huserar på mittfältet och vinner nickdueller och skäller på domaren det kommer jag att sakna. Det är som med livet i stort vi vet alla att livet tar slut förr eller senare och det är ju samma med fotbollen. Vi har hela tiden vetat att den här dagen skulle komma vare sig vi ville det eller inte. Henrik Rydströms spelarkarriär i Kalmar FF ska tilläggas har nått sin livslängds slut och Nannes tränarkarriär i Kalmar FF har förmodligen nått sin livslängds slut. Jag kommer verkligen att sakna Nannes citat som jag egentligen inte förstår mig på alls på presskonferenserna, jag kommer att sakna Henke Rydström stora hjärta och engagemang på Kalmars mittfält. Men jag kommer att minnas dessa två herrar för att dom har varit med på en fantastisk resa och varit en stark bidragande orsak till att föreningen idag har det ganska gott ställt. Jag hoppas verkligen att Nanne och Henrik får ett värdigt avsked imorgon. Jag hoppas att laget verkligen lyckas vinna matchen, för Nannes skull och för Henriks skull. Och det vore ju så häftigt om Nanne och Henrik avslutade sina karriärer i Kalmar med att sluta topp 4 och vara med och ta en medalj till med laget det vore stort. Jag ber till högre makter att Nanne Bergstrand och Henrik Rydström får ett mycket vackert och värdigt avsked imorgon. Jag är ju väldigt emotionellt lagd så det är inte omöjligt att de kommer fällas en och annan tår imorgon. Det är svårt att ta in. Men det återstår bara 90 minuter plus tillägg. Sedan tar vi farväl av en fantastiskt bra tränare och en fantastisk fotbollsspelare. Sen är det över.