sportviktorn

 

Då har det blivit dags att hälsa er välkomna tillbaka till fotbollshörnan. Jag sitter fortfarande och är smått lyrisk över Liverpools bragd på Etihad stadium i lördags. Men hur trevligt det än är att prata om att Jürgen Klopps Liverpool är på gång så är det faktiskt dags att prata om något helt annat. Det har blivit dags att snacka lite om läget i Real Madrid, hur mår denna anrika stolta klubb egentligen? 

 

 

Jag utgår ifrån att ingen har missat att Real Madrid blev överkörda av ärkerivalen Barcelona i helgens El Classico. Det slutade hela 4-0 till Luis Enriques manskap och stackars Benitez har det inte särskilt lätt där han sitter, hur länge han nu kommer att sitta på sin post? Det är just det här jag vill ta upp idag, tränarfrågan i Real Madrid? Vem är mest lämpad att träna Real Madrid? Men den fråga som jag tycker är mest relevant att ställa sig det är om Real Madrid med president Florentino Perez i spetsen hanterat tränarfrågan på ett tillräckligt bra sätt? 

 

 

Om man bara tittar på själva läget i truppen skulle jag vilja säga att Real Madrids utfall hittills den här säsongen ungefär har motsvarat förväntningarna. Och när jag säger motsvarat förväntningarna då pratar jag såklart inte ur ett Real Madrid perspektiv utan hur jag ser på truppens kvalité. Jag tycker att Real Madrid utan tvekan har ett lag som kan vara med och slåss om de tyngsta titlarna, däremot tror jag att laget kommer att få problem med att slåss på två fronter. Trots den negativitet som cirkulerar i Real Madrid lägret tycker jag ändå att det finns några fina överraskningar i truppen. Jag var inte ensam om att döma ut Keylor Navas som förstemålvakt, och jag tyckte att Real Madrid gjorde bort sig totalt när man slarvade bort De Gea affären men Keylor Navas har ju visat sig fungera väldigt bra. Jag tycker att man sakta men säkert börjar lösa problematiken med att man inte haft något tillräckligt bra anfallsalternativ bakom Benzema då det finns en del unga spelare som pockar på uppmärksamheten. Sergio Ramos håller fortfarande på den här nivån och Varane är en potentiell världsback, och där ska Real Madrid vara väldigt försiktiga med att släppa iväg honom. Däremot finns det såklart en viss osäkerhet kring vissa spelare. Nu ser jag inte alla matcher med Real Madrid men av det jag har sett så håller jag fast vid min uppfattning att jag tycker inte att Gareth Bale är ett Real Madrid material. Det är i sina bästa stunder en riktigt skicklig spelare som kan göra sina poäng, men jag tycker fortfarande inte att han är en spelare som är typen som ska bära upp Real Madrids offensiv den dagen Ronaldo inte längre finns i klubben. Och på tal om Ronaldo, hur blir det med honom? Kan det vara så att det här är hans sista säsong i Real Madrid? Det vill säga blir det så att han till slut landar in i PSG som det har tjatats om ett bra tag nu. Det är givetvis en problematik som måste lösas så fort som möjligt, och jag tycker väl inte det är fel om man från klubbens håll går ut och är tydlig med vad som gäller. För annars kommer vi lekmän och framförallt de som jobbar med fotbollen fortsätta spekulera kring vart Ronaldo hamnar. Och jag tror att i den bästa av världar vore det bäst om man från klubbarnas sida tar död på spekulationer och rykten så fort som möjligt för att det är det bästa för klubben och för den enskilde spelaren. 

 

 

Det var en liten lägeskoll i truppen, om än mycket kortfattad det går såklart att kommentera mer kring enskilda spelare men det kan vi återkomma till. Jag skulle vilja ägna det här stycket åt att slå ett rejält slag för kontinuiteten i en fotbollsklubb. Jag tror att långsiktighet och kontinuitet är det allra bästa receptet för att nå bra resultat. Jag tycker att de allra bästa klubbarna det är de som håller fast vid en tränare eller vid ett koncept som de tror på. Det handlar om att bygga upp en identitet och ett upplägg för klubben som spelare och ledare trivs med. Det finns egentligen bara en anledning till att sparkar tränaren och det är om tränaren är direkt skadlig för klubben, där han istället för att förbättra situationen istället förvärrar situationen, typ den tränaren som rattade det röda laget som jag håller på. Men jag tycker inte att sparka tränaren är en metod som ska överutnyttjas, för då tycker jag att man som klubb börjar tappa bort sig själv. Nu är ju situationen i Real Madrid väldigt speciell jämfört med övriga fotbollseuropa. Jag vet att pengar inte växer på träd och jag därför såklart inte vart alla pengar kommer ifrån för att Real Madrid ska kunna värva alla dessa spelare för sjukliga pengar, men en sak vet jag och det är att Real Madrid har hur mycket pengar som helst. Och jag tycker väl inte att det är fel att spendera om möjligheten finns, men jag på något sätt gillar jag ändå inte att Real Madrid jobbar på det sätt som man gör. Jag vet att de har en akademi som har fått mycket beröm, men ärligt talat hur många egenfostrade spelare går via akademin och tar sig hela vägen upp i A-laget och blir ledande spelare i klubben? Det jag menar är att om man inte satsar tillräckligt mycket på den egna akademin och handplockar spelare utifrån då finns det snart inte någon röd tråd genom klubben längre. Jag med mitt utanförperspektiv upplever det som att Real Madrid under Florentino Perez de senaste åren sakta men säkert har börjat tappat bort sig själva. Det är klart att det går att argumentera för att det är en komplex situation som vi talar om, ja eller så kanske det inte är frågan om någon komplex situation. Real Madrid har en president i Florentino Perez som ska vinna, och han ska göra det till varje pris det vill säga det får kosta vad det vill. Och som sagt pengar har aldrig varit några problem för Real Madrid, speciellt inte för Florentino Perez som inte brukar backa för att öppna plånboken. Men nu har ju Perez kört på med sin övning att bara köpa in spelare för överpriser och bygga ett dreamteam men ändå står vi här och konstaterar att Real Madrid har vunnit 1 ligatitel under de senaste 7 åren. 

 

 

Jag tror att ett av de största problemen i Real Madrid det är inte att spelarna i grund och botten är för dåliga. Men just nu är Barcelona så bra att i stort sett inget lag i världen kan stoppa deras framfart. Det som är problemet i Real Madrid det är den här otroligt stora rotationen av tränare som har pågått i klubben. Real Madrid har så länge jag har börjat följa fotbollen mer noga inte kommit till ett läge där man hållit fast vid någonting. Man har haft Capello i klubben, man har haft Pellegrini, man har haft Mourinho, Ancelotti och nu är det Benitez som styr skutan. Alla de tränare som jag nyss räknade upp är alla i min värld mycket kompetenta tränare, sedan är det några som sticker ut mer än de andra men alla är kompetenta. Men vad är det som gör att Real Madrid har haft en så stor rotation på tränare under de senaste åren? Ja då kommer vi tillbaka till Florentino Perez igen. Jag var inne på att han är en president som vill att Real Madrid ska vara bäst och att det får kosta vad det vill, och det inkluderar inte bara de enorma pengarna han lägger på spelare utan det inkluderar också hans förkärlek för att sparka tränare. Det jag tror Perez inte inser det är att han förvärrat situationen i Real Madrid under de här åren när han har fått bestämma. Absolut kan jag hålla med om att han har byggt upp varumärket Real Madrid, och det är möjligt att klubben har fått in de intäkter de ska. Sedan om siffrorna är röda eller svarta det går att diskutera, men man får väl för deras skull hoppas att de är svarta. Men när kommer till hur laget presterar ute på planen då tycker jag nog att Perez har förvärrat situationen genom att hålla på med sin sparka tränare övning. För när en klubb börjar byta tränare så ofta som Real Madrid och även Chelsea för att ta ett annat exempel då börjar det spridas en osäkerhet kring spelarna i klubben. Dels för de spelare som redan finns i truppen och som spelar kontinuerligt, det kan börja dyka upp frågetecken kring vilken fotboll det är som ska spelas. Men jag tror även att det kan uppstå osäkerhet hos de spelare som är på gränsen till startelvan eller som försöker jobba sig in i A-laget via akademin. Då det finns olika tränarfilosofier tror jag inte att någon spelare mår bra av att en klubb byter tränare för ofta. Och för att prata mer konkret om valet av Benitez som tränare så måste jag säga att det till viss del var ett klokt val av Perez. Om nu Benitez var Perez förstaval, det är det som är grejen. Men för mig är det så uppenbart att Benitez bara är en tillfällig lösning. Och det jag undrar över det är varför Perez valde att ta in Benitez om när han ändå innerst inne vet om att det här är inte en tränare som jag kommer att ge fullt förtoende. Är det inte dags för Perez att börja bli lite mer självkritisk? Jag tycker att det börjar bli dags för honom att inse att det här med att sparka tränare till höger och vänster kommer inte att lösa någonting vare sig i det korta perspektivet eller i det längre perspektivet. Det är klart att fortsätter rotationen av tränare i Real Madrid då kommer de att ligga på den nivå de har gjort under ganska lång tid, de är framme och hugger på Champions League titeln och något år kanske man till och med går hela vägen. Men ändå över en längre period så är det Barcelona som är numret starkare. Och jag tror att Real Madrid är i behov att börja bygga upp någonting från grunden igen, det vill säga börja bygg ett lag som är hållbart över tid. Om man nu vill upp på den nivån där man dominerar i La liga och ute i Europa, då är det nog dags att man börjar bygga upp någonting istället för att fortsätta hålla på att hatta omkring. Men samtidigt är jag inte förvånad över hur Real Madrid och Perez har agerat. Perez tål inte att förlora, han ska till varje pris se till att Real Madrid blir bäst på riktigt igen och han försöker gång på gång med samma metod, att sparka tränaren så fort laget går lite knackigt men blir det någon förbättring? Svar nej. Det man kan fråga sig det är vem är mest lämpad för att komma in i Real Madrid för att försöka bygga upp en dynasti? Det är mycket svårt att svara på, men jag vet att Benitez inte är det om du frågar Real Madrid lägret. Jag tyckte att Ancelotti hade kompetensen för att lyckas med det, men han fick aldrig chansen att bygga vidare efter sitt succéfyllda första år då han tog laget till den där efterlängtade Champions League titeln. Och Benitez kommer förmodligen inte att få chansen heller att sätta sin prägel på laget. Och jag har en övertygelse om att i mittenklubbar och i mindre klubbar då kan tillfälliga lösningar kunna fungera bra det kan till och med fungera riktigt bra. Men i de allra största klubbarna då går det bara inte att ha nödlösningar eller tillfälliga lösningar, precis som när det gäller att värva spelare du ska ha ett lagbygge som du tror på och då inkluderar jag även tränaren i det lagbygget. Och det tror jag att vem som helst kan räkna ut att ingen mår bra av att veta att Benitez just nu är en tillfällig lösning i Real Madrid, varken spelare eller supportrar. Nu vet vi inte om Benitez kommer att få sparken eller om han faktiskt lyckas kravla sig kvar i klubben men om vi utgår ifrån att han inte blir kvar efter den här säsongen, då måste det finnas en tydlig plan från Real Madrids sida vem som han tar in. Nästa tränare som kommer in får bara inte vara en tillfällig lösning, utan det ska vara en tränare som har fullt förtroende och då menar jag fullt förtroende på riktigt. Någon som kan bygga upp någonting över en 10 årsperiod, den typen av tränare tror jag Real Madrid skulle må bäst av att få in. Om klubben fortsätter med den enorma tränarkarusellen som varit igång i klubben under så lång tid nu då är jag rätt övertygad om att man aldrig kommer att komma upp på den nivå som man strävar efter att vara, det vill säga vara numret större än Barcelona. Slopa tränarkarusellen och börja bygg ett lag från grunden igen, då tror jag att Real Madrid på riktigt kan bli en dynasti igen. 

 

Hallå och välkomna ska ni vara till fotbollshörnan där det har blivit dags att snacka lite Liverpool igen. Det har inte varit lika mycket inlägg om Liverpool under den senaste tiden vilket i sig är lite av en skandal, jag får skärpa mig. Ikväll ställdes Liverpool inför säsongens absolut svåraste uppgift när det var dags för Manchester City på bortaplan. Men den här matchen skulle bli någonting riktigt minnesvärt i varje fall för oss som har röda hjärtan. Det vart ju en asfaltering till slut, Manchester City 1 Liverpool 4. 

 

 

Givetvis fascinerande, det är så jag väljer att se på det först och främst. Jag tycker att den första kvarten tillhör det absolut bästa jag har sett ett Liverpoollag göra på mycket länge. Och det är inte så att jag för stunden öser på med superlativ utan i det här fallet är det fullt logiskt att spelarna ska ha massvis med beröm. Det är klart att det fanns en oro inför matchen hur vi skulle hantera City som i mångt och mycket är en lagmaskin. Hur skulle Dejan Lovren och Martin Skrtel ta sig ann Agüero som var tillbaka i startelvan efter en tids frånvaro? Han är som ni alla vet en av världens bästa målskyttar och med respekt till Lovren och Skrtel men jag har hela tiden uppfattat det som att det är inte ett mittbackspar att lita på när du möter riktigt bra lag. Men på något märkligt sätt lyckades Lovren och Skrtel att sköta sig på ett alldeles utmärkt sätt. Det är klart att det ser inte alltid så stabilt ut när Lovren ska ge sig på att skicka iväg ett uppspel, eller när man ser att Skrtel börjar dra i motståndarens tröja istället för att försöka jaga ifatt bollen men tack vare en stabil insats kollektivt lyckades vi hjälpa de tillräckligt mycket så att deras brister inte blev för mycket avslöjade. Men framförallt handlade den första halvleken om ett intensivt presspel och en effektivitet som jag inte har sett på länge. Efter en halvtimme var det 0-3 på tavlan efter att Coutinho och Firmino stått för en fin kombination där Firmino försökt slå den avgörande passningen in i straffområdet men där bollen tar på Mangala och går in i mål. Vilket för övrigt känns lite symboliskt med tanke på att det har snackats mycket om att Liverpool måste börja göra mål, men de har inte förmågan att skapa tillräckligt mycket bra chanser och de har inte riktigt det där flytet heller. Men vårt ledningsmål var minst sagt lite av ett slumpmål, för en gångs skull var det vår tur att lite tur med studsarna. Andra målet är det Firmino som hinner ikapp bollen efter en passning från Lucas om jag minns rätt och han hittar Coutinho perfekt som kommer och fyller på inne i boxen och placerar elegant in bollen efter marken. Firmino spelade som ensam striker i den här matchen, men det betyder inte att han ska göra allting själv. Därför var det befriande att se att när Firmino inte var längst fram i banan då fyllde vi på med spelare inne i boxen och vid just den här situationen var det Coutinho som tog på sig det ansvaret och det resulterade i ett mål. Det tredjemålet är ett cirkusnummer, Emre Can blir felvänd men hittar Coutinho med en klackspark och Coutinho i sin tur hittar Firmino som bara kan peta in den i öppet mål. Det var en upprullning utan dess like, och den halvtimmen måste vara det mest absurda jag har varit med om. Hade någon sagt till mig att Liverpool skulle leda med 3-0 på Etihad stadium efter 30 minuter då hade jag förmodligen skrattat personen i fråga rakt i ansiktet, men det är väl kul att man kan bli överraskad. Defensivt var det som sagt en stabil halvlek förutom ett individuellt misstag där Skrtel blir lite väl ambitiös i sitt agerande då han försöker sig på ett svårt uppspel som fångas upp och Agüero får ett tillräckligt bra läge för att utnyttja det och så var det 1-3 precis innan halvtidsvilan. Psykologiskt viktigt mål för matchen och frågan var om City kunde ta vara på det lilla momentum man skaffade sig i och med det målet? 

 

 

Svaret på den frågan blev sett över ytterligare 45 minuters spel nej. Nu är det lätt att brösta upp sig som Liverpoolsupporter och hävda att City var helt ofarliga, så var inte fallet. City hade sina chanser att reducera ytterligare men jag tyckte att det mer berodde på att vi emellanåt slarvade i vårt försvarsspel men även när vi skulle bygga upp våra anfall. Jag tycker exempelvis att en spelare som Emre Can kan bli alldeles för omständig i sitt spel med boll. Det blir ofta att han hamnar i lägen där han antingen har ryggen mot mål eller får läge att sätta passningarna ut på kanterna eller i djupled, men då ska han stå och hålla i den någon sekund extra och så får han press på sig och då blir det för trångt och så blir han av med bollen. Även Alberto Moreno tenderar att vara lite för bollkär vilket är ännu mer farligt när man är ytterback då man inte vill ge motståndaren en hel korridor att jobba med. Men totalt sett gjorde vi en stabil andra halvlek också, den var inte perfekt men tillräckligt bra för att vi skulle få avgå med segern. Sedan tycker jag att det är dags att lyfta fram Mignolet ytterligare en gång för sitt fantastiska målvaktsspel. Vi får inte glömma bort att Mignolet var smått hatad bland vissa supportrar, och jag tänker inte sitta här och låtsas som att jag inte var kritisk till hans målvaktsspel även om jag just inte hatade honom då jag tycker att det är ett lite för starkt ord för min smak. Men visst hade han perioder både under sin första säsong men framförallt under hösten 2014 där han inte alls visade upp ett särskilt bra målvaktsspel. Det som är viktigt det är att det känns stabilt längst bak, att man som utespelare kan tillåta sig själv att lämna över ansvaret till målvakten genom att låta motståndaren ta avslut. Det ska också kännas hyfsat lugnt vid fasta situationer, att målvakten går ut och boxar bort bollen eller plockar ner den och tar de skotten han ska och inte släpper billiga returer och så vidare. Tidigare var inte Mignolet bra på någon av de här sakerna jag nyss räknade upp, men från våren 2015 så har det hänt någonting med honom. Han gjorde några bra matcher och sedan har det helt och hållet bara gått spikrakt uppåt för hans del. Sedan går det att diskutera om han är en målvakt som du vinner titlar med, det återstår att se men att han har fått ett uppsving det är ett faktum och mer än välkommet. Den andra halvleken handlade mest om att säkra bakåt och sedan utnyttja de situationer som kunde uppstå om City blottade sig för mycket. Firmino kunde ha blivit tvåmålsskytt, med lite bättre skärpa i avslutet så är matchen avgjord mycket tidigare. Men framförallt är jag mest nöjd med hur vi försvarar oss i den här halvleken, där vi aldrig drabbas av panik även om det såklart ibland ser ut som att vi rensar i panik. Men Skrtel fortsatte att stå upp bra i närkampsspelet, och Lovren må inte ha världens bästa teknik men han går in rejält i duellerna och får undan bollen antingen via nick eller rensning. Och där har vi en spelare som har fått ett litet lyft under Jürgen Klopp. Självklart litar jag inte fullt ut på Lovren bara för en enskilt bra insats, men gör han den här typen av insatse lite oftare då ser jag inga problem med att han startar lite då och då. Jag tycker även att Clyne och Moreno gjorde riktigt fina insatser, de lyckades tillsammans med bra hjälp från mittfältet neutralisera De Bruyne och Sterling på respektive kant, och det är inte världens enklaste uppgift då det är två mycket skickliga spelare, i varje fall den förstnämnda den sistnämnda kan man väl diskutera hur bra han egentligen är men det kan vi ta en annan gång. Kul att Skrtel fick sätta punkt för tillställningen och skoj att han slog till med ett drömmål med tanke på att han har en värdelös teknik, men även en blind höna kan hitta ett korn såklart. 

 

 

Kvällens seger var så mycket mer än bara en tung seger på bortaplan mot Manchester City. Jag tror att vi kan mycket väl sitta här i maj och prata om att det var just i den här matchen som rätt signaler skickades, där vi har en spelartrupp som i någon form vet med sig att i vissa stunder kan de spela fin fotboll men man kanske inte kunde vinna någonting. Men jag säger inte emot att den här matchen kan ha varit en rejäl vändning ur ett Liverpoolperspektiv, jag är absolut inte främmande för det. Det finns några spelare som jag tycker förtjänar extra mycket beröm. Coutinhos första halvlek var magisk, så kvick med bollen men även att att han vågar ta initiativet att ge sig iväg i offensiva löpningar som vid 2-0 målet. Jag har alltid upplevt Coutinho sen han kom fram i Inter som en spännande talang, men det jag har saknat det är jämnheten. Jag känner att kan Coutinho hålla den här nivån över längre perioder då kan han utan tvekan bli så bra att han skulle kunna spela för de allra största klubbarna. Ironiskt nog började Coutinho att dippa så fort Klopp tog över laget och då började man ju bli lite orolig om han verkligen pallade att spela den fotboll som Klopp står för. Men förhoppningsvis var det bara frågan om en liten formsvacka, ikväll visade han hur bra han är och jag tjatar om det men högstanivån är så bra att det går knappt att beskriva. Det känns även som att Firmino börjar komma in i den engelska fotbollen. Han har ju haft en konstig period sen han kom till Liverpool, han fick mest sitta på bänken under Rodgers och dessutom spela på flera olika positioner och det kändes som att det inte fanns någon tydlig plan för hur han skulle användas. Vad jag förstått kan han spela både som striker men även som nummer 10 och på en kant. Men efter det jag såg ikväll är jag inte främmande för att starta med Firmino som striker och sedan ha Coutinho i en fri roll bakom där han ibland håller sig på vänsterkanten men också söker sig in i banan för att leverera passningarna. Det som känns skönt att om Firmino även räcker till på den här nivån då har vi hittat ett alternativ till Coutinho, tidigare kändes det som att vi nästan stod och var för mycket beroende av att ha Coutinho på planen. Med Firmino har vi fått in en spelare som kan sätta passningarna centralt i banan men även vara den som står för de avgörande målen och poängen. Jag vill också lyfta fram Lucas och Emre Can som gjorde ett hästjobb i defensiven. Lucas har varit fantastiskt bra under en väldigt lång tid nu, det går inte fort när han har bollen men han sätter nästan varje passning på foten. Ment trots att det inte går fort så släpper han bollen i tid och på så sätt så sprider han ett lugn framför backlinjen och bakom anfallet. Och har man Lucas och Emre Can i de sittande mittfältsrollerna då går det ändå att låta Emre Can få ut mer av sina offensiva kvalitéer då Lucas kan ta på sig att vara städgumman mellan offensivt mittfält och backlinjen. Och Lallana har ju gått från att se ut som en högst medelmåttig spelare till att se ut som en Premier League spelare igen, vilket han inte alltid gjorde under förra säsongen. Han springer och deltar i presspelet på ett helt annat sätt än under Rodgers, och framförallt han tar rätt beslut oftare både med och utan boll och det är glädjande att se. 

 

 

Det är oundvikligt att inte sitta och le lite när jag skriver det här inlägget. Det är smått otroligt, för det här är alltså samma lag som fick stryk mot West Ham på hemmaplan med 3-0, det är samma lag som vek ner sig totalt mot Manchester United på bortaplan. Samma lag har nu slagit Chelsea och Manchester City på bortaplan med 3-1 respektive 4-1, det är smått absurt det är helt sjukt och som sagt jag har svårt att hitta någon förklaring till det jag är bara glad. Jag brukar alltid slå ett slag för att utvärdera inte en tränares arbete efter några månader utan bedöm honom efter minst 3 år. Men jag tycker att det som man trots allt kan slå fast under den här korta tiden med Jürgen Klopp det är att Liverpool spelar med annan tro och med en annan glädje på planen än vad fallet var tidigare. Framförallt är Klopp en tränare som vet vilket typ av fotboll som han vill stå för. Klopp vill spela en offensiv fotboll, han vill spela med ett offensivt försvarsspel, men med det inte sagt att laget ska springa bort sig utan balansen är även viktig. Och är det något som jag klagade på under Rodgers tid vid makten så var det att det kändes som att det emellanåt inte fanns någon form av organisation i försvarsspelet utan det kändes som att alla spelare spelade för sig själva och det var totalt kaos inne i straffområdet. Nu åker vi till Etihad stadium och gör en riktigt solid defensiv insats, trots att vi saknar vår bästa mittback i Mamadou Sakho och det tycker jag tyder på att Klopp på den här korta tiden gjort ett fantastiskt jobb med laget. Och jag tror att Klopp är väldigt duktig på att se detaljer i spelet och kunna kasta om i laget om det skulle behövas. De taktiska dispositionerna blir ännu mer viktigare i dagens fotboll, och jag skulle vilja säga att Klopp är väldigt duktig på att fingra på detaljerna. Emre Can har fått hoppa runt i olika roller, ska han ha en defensiv roll eller ska han vara mer av en offensiv spelare? Klopp sätter honom som sittande mittfältare bredvid Lucas, men det betyder inte att Emre Can aldrig ska få delta i anfallsspelet utan då låter vi Lucas ta på sig att städa upp framför backlinjen och Can får till viss del mer lite fritt utrymme att delta i offensiven. Och Coutinho, under Rodgers fick mest spela på en kant och blev ofta fast där och fick inte utrymme att få ut tillräckligt mycket av sin potential. Klopp sätter honom i en mer fri nummer 10 roll men där han ändå kan utgå från kanten och skära in i banan. Och viktigast av allt Coutinho var under de första matcherna under Klopp dålig, och då menar jag riktigt dålig för att inte säga bedrövlig. Men det betyder inte att Coutinho är bänkad i matchen mot Chelsea på bortaplan, utan han fick fortsatt förtroende gjorde 2 mål och efter det har han börjat producera mer poäng. Så agerar en tränare som har koll på läget och som tror på någonting. Jobbar man på det sättet, är man en duktig tränare då anpassar man sig inte för mycket efter vad andra tycker utan man håller fast vid någonting som man tror på, samtidigt som man inte är rädd för att taktiska dispositioner om det behövs. Vad vill jag då komma fram till? Jag vill komma fram till att Klopp definitivt är något på spåren, och att han är en kompetent tränare framförallt. Är jag helt bekväm med att hålla på Liverpool efter kvällens bragd? Absolut inte. Är jag orolig? Ja orolig kommer jag alltid att vara eftersom det är mitt lag vi talar om, men jag kan väl säga som så att det är betydligt roligare att vara Liverpoolsupporter nu än vad det var under Rodgers. Men allt är såklart inte frid och fröjd man kan alltid göra det bättre, och i det långa loppet så handlar det om en helhet och att vi ska hitta ett spel som håller över 38 omgångar och som förhoppningsvis kan ta oss tillbaka till Champions League. Jag tror fortfarande att slå sig in bland topp 4 kan komma att bli en övermäktig uppgift, men jag tror definitivt att Klopp har kompetensen att få ut maximalt av laget. Och efter 4-1 seger mot City på bortaplan går det såklart inte att vifta bort Liverpool som ett potentiellt Champions League lag när vi tar 3 poäng i ligans svåraste bortamatch. Men som sagt det handlar om en helhet, vi står inför en tuff uppgift men jag tror absolut att Klopp har chansen att sätta helheten. Det är bara att titta på vad han har gjort med laget på den här korta tiden, han är något på spåren utan tvekan. Hatten av för Klopp helt enkelt.

 

 

Då har det blivit dags att hälsa er välkomna tillbaka till min lilla fotbollshörna, det har blivit dags att sy ihop säcken genom att kommentera det som hände på Parken i Köpenhamn igår när Danmark tog emot Sverige. Nu skulle det avgöras, skulle det bli Danmark eller Sverige som knep en plats i EM slutspelet i Frankrike. Jag sa inför dubbelmötet att det kunde inte bli större än såhär, och exakt den känslan hade jag inför matchen att det var någonting riktigt stort som var på väg att hända. 

 

 

Den 17 november 2015 kommer att gå till historien som ett mycket klassiskt datum i svensk fotbollshistoria. Visst ska man vara försiktig med att ösa på med superlativ bara för att Sverige lite hastigt och lustigt har lyckats snubbla sig till EM, men på sättet vi gjorde det är fascinerande. Det som är viktigt att komma ihåg är att Sverige gick inte på något sätt in i det här playoffmötet som favoriter. Personligen tyckte jag att det kändes lite som 50/50 om vilka som skulle gå vidare oavsett resultat i den första matchen. Men hand upp den som tyckte att vi gick in som storfavorit inför det här dubbelmötet. Det har varit väldigt mycket negativt snack kring landslaget och i synnerhet om Hamréns sätt att matcha laget. Och om jag till att börja med ska ta tillfället i akt att gnälla lite igen på Hamrén och spelarna tycker jag att det var inte någon särskilt bra spelförståelse att gå ut och dela ut en känga till media. I grunden förstår jag vart man vill komma med den typen av kommentarer, att media ibland tenderar till att leka för mycket hejarklacksledare istället för att fokusera på att vara sakliga i sin analys. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att den fotboll som vi presterade under stora delar av kvalspelet kan vi inte på något sätt vara nöjda med. En tempofattig fotboll med mycket felpass och alldeles för lite rörlighet där det uppfattas som att det bara är Zlatan som kan göra någonting kreativt med bollen. Nu var det min tur att dra det lite väl långt som ni märkte men om jag ska vara ärlig är det så jag har upplevt oss under det här kvalet. När det går bra då ska man som spelare och tränare såklart få höra det från media och supportrar. Men det innebär inte att man ska få komma undan kritik om man spelar sämre, och framförallt om man presterar så uselt som vi stundtals gjorde under kvalet. Det går inte att hitta på att man har sett en jättebra match när det i själva verket inte var en bra match, precis som att man inte kan hävda att just den där passningen var en bra passning när spelaren i fråga slår den rakt i gapet på motståndaren. Så jag tyckte det var lite svagt av Hamrén och spelarna att hacka på media. Det spelar ingen roll om det var med glimten i ögat, det var dålig spelförståelse från Hamrén och spelarnas sida helt enkelt.

 

 

Om vi ska ta och titta till själva matchen tycker jag däremot att det finns utrymme för att hylla Sveriges insats. Visserligen tycker jag inte att vi startade särskilt bra, vi hade svårt att få fast bollen på Danmarks planhalva och vi förlorade en del 50/50 dueller på mittplan. Och när jag pratar om dålig start syftar jag enbart på första 15 minuterna, i övrigt tyckte jag att vi gjorde en fin insats. Sedan går det inte att komma ifrån att om du ska ta dig till mästerskap via playoffmöten då gäller det att ha marginalerna med sig. Det har raljerats lite om Kim Källströms precision att lyckas träffa ribban vid den situation som kunde ha gett oss ett underläge, men om en ska försöka vara lite mer seriös är det bara att tacka alla fotbollsgudar som finns för att den där bollen studsar i ribban och ut och inte ribban och när i mål. Källström är ur balans redan när bollen kommer emot honom och det känns som att det är mer eller mindre en reflex som gör att han lyckas få en fot på den. Och det är helt sjukt egentligen vilka små marginaler det kan vara i idrott och i synnerhet fotboll. Nu är det lätt att vara kaxig i efterhand men på något sätt inbillar jag mig att har man ett sådant flyt med någon ribbträff hit eller dit i precis rätt läge då når man hela vägen till ett mästerskap. Och det som imponerade mest på mig efter Danmarks jätteläge det var att vi inte började få panik och slå bort bollen så fort vi fick den. Lewicki och Källström försökte hålla i bollen och fördela den vidare, när det fanns att läge att hålla i bollen då gjore vi det för att flytta fram Mikael Lustig och Pierre Bengtsson för att få fram fler alternativ offensivt. Pierre Bengtsson gjorde förmodligen sin bästa landskamp någonsin utan konkurrens. Visst förlorade han några enstaka löpdueller, men det kändes aldrig som att det var oroligt när bollen spelades ner mot Bengtssons kant. Och nu ska Hamrén faktiskt få beröm för att han spelade med Bengtsson istället för Martin Olsson. I och med att jag inte ser Martin Olsson som en ytterback i ett 4-4-2 tycker jag att det är ett bättre alternativ att ha Pierre Bengtsson på vänsterbacken. Han kan följa med offensivt men han är framförallt bättre defensivt än vad Martin Olsson är. När dessutom Lewicki spelar som är den typen av mittfältare som droppar ner i backlinjen gör att man kan frigöra utrymme för ytterbackarna och i det här fallet främst Mikael Lustig att ge sig iväg i offensiven då är det en självklarhet att Pierre Bengtsson ska spela då han klarar båda delarna av spelet på ett bra sätt.

 

 

Det fanns perioder under matchen som vi dippade en aning i intensitet och i passningsspelet. Jag tycker att det märks att vi har en spelare i det här laget som sticker ut mer än de övriga vilket jag ber att få återkomma till längre ner i texten. Även om jag har tyckt att spelare för spelare är det inte helt värdelöst har det ändå känts som att med det laget här laget som Hamrén har tagit ut ska det inte räcka för att nå hela vägen fram till ett EM slutspel. Och med tanke på att det har aldrig varit lättare att ta sig till EM än i det här kvalet får man väl ändå säga att det är ett riktigt underbetyg till Hamrén, eller är det jag som underskattar materialet och Hamréns kompetens, välj själva. Men när det behövdes som mest då levererade Sverige två tillräckligt starka insatser rent kollektivt vilket gjorde att vi nu är i EM. Jag vill framförallt trycka på att det var igår som vi på allvar visade att vi faktiskt är värda att få chansen att delta i sommarens stora fotbollsfest. Det var inte något snack om att falla ihop spelmässigt och bara slå ifrån sig så fort vi fick bollen under sista halvtimmen, utan igår fick vi se ett disciplinerat försvarsspel från i stort sett varje spelare. Det finns några spelare som jag vill lyfta fram lite extra och som jag är lite förtjust i. En spelare som Lewicki kan man ju inte annat göra än att avguda, för så bra som han har varit under det här dubbelmötet. Det är bara att lyfta på hatten, jag har tyckt att han skulle fått chansen från start i EM kvalet och i de här matcherna visade han varför han är värd chansen. Det finns en situation som jag har fastnat för och det är när Danmark försöker dra igång ett anfall på sin högerkant men då helt plötsligt från ingenstans dyker Lewicki upp och står för en klockren brytning och så kan han sätta igång ett anfall för oss. Självklart är det ofrånkomligt att lyfta fram matchvinnarna och poängspelarna i ett lag men jag tycker faktiskt att vi ska vara rädda om den spelartypen som Lewicki är, för den spelaren måste du ha om du ska lyckas. Du behöver någon som hela tiden ligger rätt och täcker sina ytor och som går in med beslutsamhet och bryter ett anfallsförsök från motståndaren, och någon som är beredd att ta på sig den rollen att vara städgumma framför backlinjen istället för att vara den som alltid löper in i boxen. Jag tycker att Lewicki fick sitt stora genombrott igår och det ska bli väldigt intressant att se vad han kan prestera i landslaget i framtiden, personligen är jag rätt övertygad om att han kommer att vara en viktig kugge i svensk landslagsfotboll under många år. Lewicki är lite av en ny Tobias Linderoth, en mycket kompetent balansspelare helt enkelt. Pierre Bengtsson har jag också delat ut extra plus till, jag tycker även att Mikael Lustig förtjänar att lyftas fram. Det är inte så att han är dominant på något sätt men det känns inte farligt när bollen närmar sig honom och jag har litat på honom på ett helt annat sätt under det här dubbelmötet. Men en som verkligen imponerade igår var Erik Johansson, det kan inte vara lätt att gå från att vara inställd på att jag kommer förmodligen inte spela någonting i det här dubbelmötet och till den sista avgörande matchen är det just du som startar. Men jag tyckte Erik Johansson gick in och gjorde ett bra jobb, och det syntes inte alls att han och Granqvist inte hade spelat ihop så mycket tidigare. Och när det gäller Granqvist, jag tycker inte att det är en mittback du tar dig till mästerskap med men till och med han lyckades göra en av sina bättre landskamper igår. Säker i positionsspelet, gick aldrig bort sig, bra på att nicka undan bollen efter fasta situationer och spelade hela tiden enkelt när han fick bollen. Isaksson vill jag kort nämna också, han får ofta kritik för att vara dålig med fötterna och det håller jag ju med om men igår tyckte jag att även han hade ordning på det mesta. Säker i luftrummet och han tog det han skulle, och glöm inte bort att han hade en svår match. Visst hade Danmark perioder då de tryckte på men det var ju inte så att de vaskade fram en kavalkad med avslut mot Isaksson, men han tog det han skulle och släppte inga billiga returer rakt ut vilket var en trygghet. 

 

 

Om vi då ska komma fram till den spelare som ordnade EM biljetten till vårt älskade landslag. Som så många gånger förr kom det att handla om Zlatan Ibrahimovic. Det snackas ofta om att det är för mycket snack kring Zlatan och att en spelare gör inget lag och så vidare. Och det är helt rätt det är lagsport och visst kan jag hålla med om att det är synd när de övriga spelarna inte lyfts fram lika mycket. Men det kanske finns en anledning till att Zlatan lyfts fram som den viktigaste spelaren? Det är enkelt han är den bästa spelaren vi har. Och jag tror inte jag är ensam om detta när jag säger att Zlatan Ibrahimovic är för mig Sveriges bästa fotbollsspelaren genom tiderna. Nu ska jag inte hymla om att jag har varit lite negativ kring Zlatan, det är inte så att jag har hävdat att han är slut som spelare då jag vet att han fortfarande besitter spetsegenskaper. Däremot har jag varit tveksam till om han ska spela som striker då han inte är lika snabb längre. Ja eller så kanske det bara handlar om att Zlatan har kommit i ett skede i sin karriär att det är bara när det är skarpt läge som han mår som bäst. Det hade varit helt normalt för vilken världsspelare som helst att det låste sig under ett playoffmöte då man känner pressen att nu måste jag leverera, det är jag som ska bära upp hela den här fotbollsnationen på mina axlar. Men vad jag förstod sa Zlatan inför dubbelmötet att lagkamraterna ska inte känna någon press det är jag som tar på mig pressen. Och jag tycker att det beskriver fotbollsspelaren Zlatan på ett så fantastiskt bra sätt, han älskar ju att spela under press. Kommer ni ihåg debatten som gick när han skulle ta över kaptensbindeln i landslaget, och en del från fotbollsfolket sa att varför utser man Zlatan till lagkapten? Tar man inte bort en del av hans spelstil då? Och lägger man inte över en för stor press på honom som det faktiskt innebär att vara lagkapten för ett landslag. Men med facit i hand var det ett helt rätt besluta att låta Zlatan ta över kaptensbindeln. Det tog rätt lång tid för mig att inse detta, men nu har jag greppat att när det uppstår en kniven mot strupen situation när det är skarpt läge det är då Zlatan trivs som allra bäst. Det som är grejen med Zlatan det är att han har verkligen hela paketet som offensiv spjutspets. Han håller i bollen, han droppar ner han går i djupled, han gör mål och han gör assist han gör precis allt. En situation jag starkt minns från igår det är när Sebastian Larsson slår en usel passning som ser ut att försvinna ut över sidlinjen. Men Zlatan bestämmer sig för att springa ikapp bollen och han lyckas med det och i steget lyckas han ta sig förbi den danska backen och skicka in ett inspel som är så farligt att Daniel Agger håller på att göra självmål. Det är få spelare i världen som har den spelförståelsen att kunna tänka mer än bara här och nu utan vad är det jag ska göra i nästa sekvens och nästa och så vidare. Jag tycker att Zlatan igår visade hur överlägsen han är de övriga spelarna i det här landslaget. Nu har jag hyllat kollektivet Sverige under det här dubbelmötet men ska man plocka ut en spelare som gjorde skillnad så var det utan tvekan Zlatan, som så många gånger förr. Och det är så oerhört vackert att denna fantastiska fotbollsspelare får spela ett sista stort mästerskap i sin landslagskarriär. Gårdagen kunde ha blivit slutet på en dynasti, men än har inte dynastin som heter Zlatan Ibrahimovic tackat för sig. Och jag är så tacksam för att jag har fått vara med och uppleva Zlatan under alla dessa år i landslaget och på klubblagsnivå. Visst karln är ibland inte klok, jag menar vem fan ger sig på att försöka slå in frisparken rakt i mål om inte Zlatan? Och för att kort kommentera guldbollen diskussionen vill jag ta död på den snabbt genom att säga att Zlatan kommer att fortsätta samla på sig guldbollar så länge han spelar på den absolut högstanivån. Han är den bästa spelaren vi har, och igår visade han varför han är det. Tack ska du ha Zlatan för att du satte spiken i kistan och tog oss till fotbollsfesten i Frankrike. Hur det kommer gå i EM är just nu oväsentligt, jag är bara glad över att vi har tagit oss dit. En bättre defensiv och för en gångs skull några bra små justeringar av Hamrén gjorde att det ordnade upp sig. Men framförallt var det stjärnan, kungen och legenden Zlatan Ibrahimovic som med sin briljans och sina konster ordnade EM biljetten åt oss. Tack Sverige, men framförallt tack Zlatan Ibrahimovic, igår visade du varför du under så lång tid varit en hörnsten för svensk landslagsfotboll. Det är över, nu är vi i EM, nu njuter vi medan vi kan och sedan är det bara att blicka framåt mot sommarens stora fotbollsfest.

 

 

Tack, du store Ibra. Med en hård bredsida tvingar du dansken på knä. Bendtner, medelmåtta och snedsparkar. Zlatan, kungen gul och blå. Danskjävlar. 

 

 

DANSKJÄVLAR!!!

 

Godafton mina vänner och varmt välkomna ska ni vara tillbaka till min kära fotbollshörna. Nu har det blivit dags att tjöta lite fotboll igen vilket alltid är härligt. Däremot är det med stor spänning jag sitter och delar med mig av mina tankar gällande det som hände på Friends arena under kvällen. Det är oundvikligt att inte sitta och tänka på det som komma skall på tisdagskvällen i Köpenhamn. Och tänk att 1 enda skitmål åt fel håll förstörde en stor del av den glädje man kände i ungefär 60 minuter och lite till. Sverige lyckades för en gångs skull vinna en match mot Danmark, men på något sätt känns det ändå som en halv förlust och som sagt det gör det tack vare 1 ynka skitmål åt fel håll. 

 

 

Givetvis ska man inte dra för stora växlar av den här enskilda matchen då det är mycket fotboll som återstår innan vi vet hur det här dubbelmötet har slutat. Och man ska också inte ösa på superlativ precis som att det ska sparas med att ösas på med negativ kritik heller, utan det gäller att hitta någon sorst balans i analysen. Men däremot tänker jag faktiskt ta tillfället i akt att hylla en stor del av den svenska insatsen då det i ungefär 60 minuter var en riktigt bra landskamp. Framförallt tyckte jag att den första halvleken tillhörde till en av de bättre halvlekarna jag har sett Sverige spela under Erik Hamrén. Visserligen startade vi lite nervöst och det slarvades en del i passningsspelet och vi hade svårt att skapa målchanser. Det blev ofta att vi sökte djupledsbollar mot Marcus Berg och Zlatan, men Daniel Agger och Simon Kjaer hade bra koll på de och lyckades vara där med ett ben eller med pannan. Men det var befriande att se att vi för en gångs skull inte var helt beroende av att allt spel skulle gå via Zlatan. I den första halvleken tycker jag att Zlatan gavs möjligheten att fokusera på det han just nu är bäst på, nämligen att agera som den offensiva spetsen. Jag tycker ofta att Zlatan har hamnat i situationer där han droppar ner och blir den spelförande spelaren, men då är det för få som vågar gå i djupled eller på ett annat sätt visa tydligt att jag vill ha bollen. Nu tycker jag att vi via ett helt okej passningsspel från Kim Källström och en ganska pigg Jimmy Durmaz lyckades hitta luckor i Danmarks försvar inte bara centralt i banan utan även på kanterna. Och var det något som fungerade i den här matchen så var det vår vänsterkant. Emil Forsberg och Martin Olsson var stundtals helt fenomenala på sin kant, de hittade ett bra samarbete och var duktiga på att värdera när det var läge att gå för en överlapp eller om det fanns läge att gå på genombrott själv. Och med lite bättre skärpa från Martin Olsson vid den avgörande passningen då hade vi mycket väl kunnat göra fler än de 2 målen vi gjorde. Jag tycker även att en spelare som Oscar Lewicki ska lyftas fram. Jag tycker att han gör ett hårt jobb i det tysta och är mycket bra på att stå rätt och täcka ytor, han är en fin balansspelare helt enkelt som börjar påminna mer och mer om en Tobias Linderoth. Och är det någonting som Sverige har saknat så är det ju den där balansspelaren som skyddar backlinjen och som kan droppa ner i backlinjen vilket frigör utrymme för ytterbackarna att sticka iväg i anfallen, vilket passar bra då Martin Olsson gärna följer med offensivt Mikael Lustig likaså. Och målet vi gör det var ett cirkusnummer, den uppfattningen av Durmaz att på den korta tid han får på sig ute vid linjen att komma på tanken att klacka bollen vidare mot Lusig är fantastiskt fin spelförståelse från hans sida. Och för en gångs skull får Lustig på den där perfekta passningen som jag har längtat efter och det är ett distinkt avslut av Emil Forsberg. Och hade det inte varit för Schmeichels fantastiska räddning på Zlatans frispark och Marcus Berg hade varit lite mer kylig då hade det kunnat stå minst 3-0 i halvtid. 

 

 

Den andra halvleken kom att handla om åt vilket håll det här dubbelmötet var på väg åt och vilka förutsättningar som skulle gälla inför returen. Jag kan tycka att det är en lurig situation att handskas med när man har en 1-0 ledning med sig, ska man gå för ytterligare mål eller ska försöka säkra upp bakåt? Jag vill få det till att det ska vara ett mellanting med en bra balans men samtidigt våga satsa när Danmark går bort sig defensivt eller flyttar upp för mycket folk i banan. Nu kom straffen i ett perfekt läge då halvleken knappt hade satt sig, och det gjorde ju att Danmarks mentala läge blev ännu tuffare. För när man hamnar i ett 2-0 underläge inför en sån publik då spelar det ingen roll hur kvalitén på motståndet är utan de kommer att lyfta sig ett par procent extra och spela bättre eller till och med överprestera av ren energi från publiken. Om, och det är med ett stort om jag säger det om saker och ting sköts rätt om det finns en bra organisation i laget och tydliga linjer i hur man spelar försvarsspel. Men nu ligger det ju till såhär att Sverige skulle inte vara Sverige om de inte satte sig i jobbiga situationer trots att de får allt uppdukat på ett bord. Man får ett perfekt läge att ta full kontroll på matchen tack vare det tidiga 2-0 målet, det fanns ett ypperligt läge att ta vara på danskarnas förmodade nervositet och rädsla för att helt tappa greppet om dubbelmötet. Men istället blir det ju längre in i den andra halvleken vi kommer precis tvärtom att det är Danmark som tar över matchen. Vi tappar i intensitet, börja slå bort enkla bollar och får inte till några långa anfall överhuvudtaget. Stundtals backar mittfältet ner i knät på backlinjen backar ner i knät på Isaksson, och det håller inte att sänka så mycket på intensiteten som vi gör efter 2-0 målet. Det är livsfarligt att bli för bekväm när du leder med 2-0, för 1 enda mål för Danmark och då är det helt andra förutsättningar och tyvärr var det ju precis det som hände. Det som gör mest ont i hjärtat det är ju att det är på rent slarv som vi slänger in reduceringen åt Danmark. För det är ett faktum om det finns en tydlig organisation i laget, där alla vet vem som ska markera vem då ger vi inte bort 1 mål på det sättet som vi gör. Jag får det till att det är 3 svenska spelare som tittar på boll och glömmer bort vad som finns på bortre stolpen, där 2 danskar blir fria med Isaksson. Rent slarv och plötsligt hade vi tappat momentumet till Danmark och det återstod hyfsat lång tid kvar av matchen. Och sista kvarten handlade det ju bara om att rensa undan bollen så fort man fick den. Jag säger inte att vi bara som på en signal skulle spela bort Danmark utan problem det vore galenskap att hävda att vi skulle fixa det, men det måste ändå finnas någon form av stabilitet och energi i laget som gör att man som utomstående känner sig bekväm med situationen. Men ärligt talat var det närmre 2-2 än 3-1 under sista kvarten och det känns ju inte alls bra inför returen. Och med tanke på hur tröttkört vi såg ut under de sista minuterna och det är match på tisdag igen så undrar man ju hur detta ska sluta. 

 

 

Den första halvleken tillhör som sagt till en av de bästa halvlekarna jag har sett ett svenskt landslag spela på mycket länge. För ett ögonblick fick jag upp hoppet om att det här skulle kanske ordna sig. Men på något märkligt sätt är bara inte Erik Hamréns Sverige att lita på fullt ut, utan det är alltid någonting som ställer till det oavsett hur vi spelar. Och det man kan fråga sig är vilket Sverige vi kommer att få se på tisdag? Blir det det Sverige vi såg under den första halvleken eller kommer vi få se det Sverige som vi såg under sista kvarten? Det känns som att svaret på den frågan är 50/50 och det är ju det som är det stora problemet med Erik Hamréns Sverige det är att det verkligen är antingen eller. Vi glimtar till ibland och emellanåt kan vi bevisligen spela riktigt fin fotboll när väl alla pusselbitar sitter på plats, men det finns också risk att vi tappar all form av struktur och spelarna börja spela som vilsna individer än som ett kollektiv. Och det är ju det som gör den här situationen fortsatt ohanterlig för Erik Hamrén. Jag menar hand upp den som tror att Hamrén har full kontroll över hur Sverige presterar ute på planen, no fucking way säger jag. Och det fullkomligt bedrövligt dåliga försvarsspelet vid hörnan som leder fram till det danska reduceringsmålet ställer ju till det en aning för oss milt uttryckt. Nu är vi i en situation där vi mer eller mindre måste gå för att göra minst 1 mål i Köpenhamn. Visserligen är det ett riktigt dåligt Danmark vi möter, men de är ju inte sämre än att de kan peta in det enda mål som krävs för att de ska sno EM biljetten ifrån oss. Och de har några bra spelare som sticker ut och som kan avgöra matcher på egen hand, så det här dubbelmötet är inte avgjort på långa vägar. Det hade inte varit avgjort vid 2-0 heller men det hade varit en betydligt lättare situation för Sverige och inte minst för Hamrén att hantera. Och jag säger såhär att det är helt öppet inför returmötet. Danmark kan mycket väl göra sitt mål och kontrollera bort oss med ett bra försvarsspel och ett förmodat makalöst publikstöd i ryggen. Och visst de har ingen Zlatan och det är ju bra, men å andra sidan har de heller ingen Erik Hamrén och det är inte till Sveriges fördel om nu någon missförstod mig. Och det här med att Hamrén skulle vara kapabel till att kunna få det här otroligt begränsade spelarmaterialet att spela på ett resultat och gå för 0-0 på tisdag då säger jag aldrig i livet. Men absolut vi kan komma att snubbla oss till EM om vi har en riktigt bra dag, om vi är effektiva och tar vara på chanserna och försvarsspelet är tillräckligt bra kollektivt sätt då kan det ordna sig. Orolig kommer jag alltid vara eftersom det är mitt landslag vi talar om, men jag känner mig extra orolig inför returen då spelarna såg riktigt tröttkörda ut i slutet av matchen. Och det kan jag lova er att det kommer inte räcka med 60 minuters bra fotboll på tisdag, vi måste prestera en fotboll som är hållbar över 90 minuter. Med det inte sagt att vi ska spela ut Danmark, men vi får inte hamna i en situation där vi tappar all vår grund och inte får igång något eget spel överhuvudtaget och där vi bara slår iväg bollen i ren panik för då kommer danskarna att äta upp oss. Det kan gå vägen, vi kan snubbla oss in i EM men som sagt jag väljer att vara väldigt försiktig med optimismen inför returen. För som sagt det svenska landslaget är inte vad vi en gång var, det finns fortsatt stora frågetecken i det här laget som Hamrén inte har lyckats lösa. Och jag känner verkligen att skulle vi lyckas nå slutspelet då är det tack vare spelarnas individuella kvalitéer och i synnerhet Zlatans briljans, och inte på grund av att Hamrén har förmågan och kompetensen att spela på resultatet. Vi hoppas på det bästa och jag fruktar det värsta. 

 

 

Och förresten ni vet vem som är målvakt i landslaget? Erik Hamrén. Ni som fattar ni fattar, och ni andra får helt enkelt fundera på den. 

 

 

Då hälsar jag er varmt välkomna till min kära lilla fotbollshörna, det har blivit dags att tjöta lite fotboll helt enkelt. Och den här gången lägger vi fokus på Manchester United, denna oerhört fina och stolta klubb som poängmässigt fått en helt okej start på säsongen men som en del tycker att det går ut att få mer av. 

 

 

Om vi kort ska ta och gå igenom Uniteds match mot West Bromwich i lördags vilket borde gå fort då den matchen lämnade en hel del i övrigt att önska. Sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig och lämnade över ansvaret till David Moyes har United enligt många tyckare inte varit sig likt sedan dess. I just den frågan blir det ingen längre utläggning från min sida för jag håller fullständigt med om detta. Jag tycker att United sedan Ferguson gick i pension har jagat sitt förflutna och den klubb man var en gång i tiden. United för mig varit ett lag man alltid har haft respekt för trots mina Liverpoolsympatier så kan jag inte sitta här och påstå att jag inte har haft respekt för Manchester United. Under de åren jag har följt fotbollen har de alltid stått för en fin fotboll, kanske inte alltid klang och jubel föreställningar men de har alltid spela en effektiv fotboll som räckt långt både i ligaspelet och ute i Europa. Men under en ganska lång tid har United hamnat i ett läge där spelet hackar något rejält, och visserligen tar man sina poäng och är med uppe i toppen och slåss om Europaplatserna men det känns väldigt ofta som att det går ut att få ut betydligt mer av laget. Och matchen i lördags mot West Bromwich var inget undantag, jag tycker att matchen stundtals var ett stort sömnpiller med dåligt tempo i passningsspelet och det var ytterst lite intensitet i spelet både med och utan boll. Det finns några enskilda spelare som jag skulle vilja hacka lite extra på från helgens drabbning och då tänker jag först och främst på Schweinsteiger och Rooney. Schweinsteiger får väl anses som en av sommarens stora transferbomber då jag nog inte var ensam om att tro att han skulle vara kvar i Bayern München för resten av sin karriär. Nu har ju Van Gaal tränat honom tidigare under sin sejour i Bayern, så på så sätt kan man utgå ifrån att han visste vad han skulle få ut av Schweinsteiger. Men för mig är det lite av en gåta att man lägger över 150 miljoner kronor på en spelare som haft rätt mycket skadebekymmer och som knappt snittat 20 matcher i Bundesliga under de senaste 3 säsongerna om jag räknat rätt. Nu ser jag inte alla Uniteds matcher så det finns de som är bättre lämpade att reda ut det här än mig men jag har svårt att se vad det är Schweinsteiger ska tillföra det här laget. Av någon anledning vill jag göra en väldigt udda jämförelse nämligen med när Kalmar FF värvade tillbaka Viktor Elm. Det vill säga man går in och investerar väldigt mycket i att få in en spelare som ska gå rakt in i laget, men planen för hur man ska använda spelaren är väldigt luddig om det ens finns någon plan för hur spelarens ska användas. Och för att problematisera situationen ytterligare så kan man ju ställa sig frågan om Schweinsteiger var kapabel att fylla den luckan som United hoppades att han skulle göra. Jag tycker att Schweinsteiger alldeles för ofta drar ner på tempot och sätter sig själv i problem, det går långsamt och det är väldigt mycket spel i sidled på stillastående spelare. Och United är ju faktiskt tänkta att syssla med någonting annat än att spela i sidled och dra ner på tempot. Rooney skulle man kunna ha ett eget blogginlägg om men jag kommer till honom en bit ner i inlägget. 

 

 

Nu vann United den här matchen med 1-0 efter att Lingard stått för en fin individuell prestation då han snyggt placerade in bollen i bortre hörnet. Kul att det är en ung spelare som får kliva fram och fixa segern för United i en tid då en del vill hävda att på grund av Premier League klubbarnas ekonomiska förutsättningar så finns det inget utrymme att satsa på unga spelare, utan det handlar bara om att köpa ihop ett lag. Så därför finns det någonting väldigt vackert med att en egenfostrad spelare kliver fram i en storklubb som Manchester United och avgör en viktig match. Nu finns det såklart ingen garanti för att Jesse Lingard blir någon bärande spelare för United i 10 år framöver, men att han har fått en del speltid på slutet är något jag tolkar som att Van Gaal inte räds att släppa fram talangerna som knackar på Uniteds dörr och det ska han ha cred för. Men nu puffade jag för att det skulle handla om Wayne Rooney och det ska det göra för några rader framåt. Rooney har under lång tid haft ett stort namn inte bara i England utan även ute i fotbollseuropa och med all rätt för i sina bästa stunder har han varit helt fantastisk. Jag skulle vilja säga att när Rooney var som allra bäst då vill jag få det till att han var gjuten i en topp 5 anfallare i världen. Men nu känns det som att Rooney har tappat sina spetsegenskaper, det vill säga han har inte alls kvar skottet längre men det som är ännu mer oroväckande för Uniteds del det är att han tar sig väldigt sällan till lägen. Jag skulle vilja ta det ett varv till och säga att det ser ut som att Rooney mer eller mindre har tappat spelglädjen och kärleken till fotbollen. För det är svårt att tro något annat när man ser en lagkapten för en av världens största klubbar se så fruktansvärt oinspirerad och loj ut. Om man jämför med Özil i Arsenal har det funnits en kritik även där att han ser lite för loj ut och inte alls verkar vilja delta i spelet. Och visst det går kanske inte så värst snabbt när Özil bestämmer sig för att göra något med bollen men han gör åtminstone något med bollen, som i helgen då han står för den avgörande passningen till Gibbs mål. Rooney tar sig inte till några chanser, och han verkar inte villig att försöka göra något konstruktivt med bollen. Och jag vill hävda att som lagkapten måste du var beredd att göra det där lilla extra för att laget ska vinna matcherna, du måste visa vägen antingen genom att du tar fram bollen själv eller tar löpningar för dina lagkamrater så att du öppnar upp ytor för dem. Men jag upplever det som att Rooney har hamnat i ett läge där det är lite upp till hans omgivning att fixa allting medan han inte bidrar särskilt mycket i spelet. Och för mig är det fullkomligt vansinnigt att en lagkapten tillåts gå omkring på planen och se så oengagerad ut. För det är så jag ser på saken, Rooney går verkligen omkring på planen och ser inte ut att vilja spela fotboll. Nu vann United den här matchen ändå och visst det gick vägen den här gången, men jag tror att ska United på allvar vara med i en titelstrid då måste de ha en Rooney i full form.

 

 

Hur har då Van Gaal skött sig under säsongsinledningen? Ja, jag tycker att det finns en del grejer som han har gjort bra men det finns också andra grejer som han behöver lösa. För det första vill jag återgå till det här med Wayne Rooney, det vill säga Rooney problematiken måste lösas så fort som möjligt och helst redan innan det här kalenderåret är över. Jag är helt övertygad om att på längre sikt är det direkt skadligt för United att ha en lagkapten som ser så loj ut som Rooney har gjort. Det kan leda till att spelare som Ander Herrera och Memphis Depay för att ta några exempel som för tillfället hålls utanför laget kan börja ifrågasätta varför spelar Rooney vecka ut och vecka in trots att han inte är villig att ta skitjobbet för laget. Och det är det som är det viktigaste för Van Gaal i det här läget, att få Rooney att hitta tillbaka till spelglädjen igen. Med det inte sagt att allting kommer att lösa sig automatiskt, jag säger inte att Rooney kommer att ösa in poäng men om han börjar att se delaktig ut igen då är det en bra början. Om inte annat kanske det börjar bli dags för Van Gaal och Rooney att sätta sig ner och hitta rätt roll för Rooney. Han kanske inte ska vara striker utan han kanske ska droppa ner i en nummer 10 roll eller till och med på en av kanterna så att Juan Mata kan komma in på den positionen. Juan Mata fick inte plats centralt i nummer 10 rollen förra säsongen och hölls ett tag utanför startelvan för att Di Maria skulle spelas på den positionen. Nu har Rooney fått hoppa runt mellan rollen som striker och nummer 10, men Juan Mata har ändå fått spela mycket på vänsterkanten och det gör faktiskt lite ont i hjärtat att se honom slarvas bort för det är ju verkligen inte hans position. Martial var det många som var kritiska till kanske inte just till vilken typ av spelare han var utan det berodde nog mer på den höga prislappen. Men hittills har ju värvningen av Martial fallit väldigt väl ut, jag tycker att med honom har United fått in ytterligare spets i laget. Det är en spelare som inte räds för att utmana i en mot en, och inte viker ner sig om han gör bort sig utan han fortsätter att spela med en stor tro på sig själv vilket är oerhört viktigt om du ska lyckas i en storklubb. Och han kan fördela boll och han är mycket farlig i djupled vilket gör att United har fått en möjlighet att spela lite rakare. Och hade jag varit Van Gaal hade jag spelat med Martial längst fram, Memphis Depay till vänster, Schneiderlin och Herrera centralt i banan och Ashley Young till höger. Med andra ord i min elva får inte Rooney plats, jag tror att det kan vara dags för Van Gaal att ge honom en anna roll i laget. Nu vet jag inte hur Rooney skulle ta att få vara bänkspelare och bara få speltid genom att hoppa in sista 15 eller sista 20 minuterna, men jag tycker att Van Gaal får chansa lite här faktiskt. För jag tror inte att det är hälsosamt för varken Rooney United som lag eller för dess supportrar om deras lagkapten fortsätter göra medelmåttiga för att inte säga usla insatser, det är inte bra för någon. Kan man få Rooney att göra bra ifrån sig och komma upp i någorlunda hög kapacitet igen som inhoppare då tycker jag att det är mer värt att ha honom i den rollen än den roll han har nu där han inte presterar. Och Van Gaal måste bara börja spela in Memphis Depay i laget, att han helt plötsligt har gått och blivit bänkspelare det är för mig helt obegripligt. Nu tycker jag att United såg smått bedrövliga ut under de första matcherna, men var det någon som stod för lite kreativitet framåt så var det ju Memphis Depay. Fin teknik, vågade utmana framförallt visade upp en vilja att ta bollen framåt där var det inget snack om att dra ner på tempot och bara spela i sidled. Visst kan hans förstatouch bli bättre, men herregud grabben är ung ge honom tid så kan han bli en riktigt nyttig spelare på Old Trafford. Och jag tycker även att balansen i laget blir bättre när Herrera och Schneiderlin spelar tillsammans. Återigen det är inte det att Schweinsteiger har varit värdelös, men det känns bara inte som att han är spelaren du satsar fullt ut på om du ska gå för ligatiteln eller rentav en Champions League titel. Och jag tycker att Carrick har skött sig helt okej, men med honom och Schweinsteiger på planen samtidigt blir Uniteds mittfält lite för statiskt och defensivt för att supportrarna ska bli nöjda tror jag.

 

 

Samtidigt vill jag passa på att påminna om att det är Van Gaal vi pratar om här, det är inte vilken tränare som helst. Det är en tränare som tidigare har lyckats när kritikerna tyckt att han inte riktigt har haft de bästa förutsättningarna för att uträtta stora saker. När han styrde Ajax hade han enligt en del inte backlinjen som krävdes för att räcka särskilt långt. Det var en backlinje som bland annat bestod av pappa Blind, det var ena brodern De Boer som lirade mittback. Gick det åt helvete i Ajax för Van Gaal? Tvärtom, de gick och vann Champions League. Och jag är helt övertygad om att vi kan ju fortsätta kritisera och hacka på Van Gaal hur mycket vi vill och hävda att han inte har ett tillräckligt bra spelarmaterial för att vinna tunga titlar redan i år, men karln kan bevisligen lyckas uträtta mirakel trots att alla pusselbitar inte finns där. I min värld ska det inte gå att vinna tunga titlar om du har en backbesättning med Daley Blind, Marcos Rojo, Phil Jones och allt vad de heter men nu är det så Van Gaal vill ha det. Han har bestämt sig för att han ska göra detta på sitt sätt, det är The Van Gaal way som gäller helt enkelt och det är ju lyckats förut och det går såklart att argumentera för att han kan lyckas igen. Däremot tycker jag att man som Unitedsupporter ska han en väldig respekt för verkligheten, det vill säga att visst det finns någon form av stabilitet i laget vilket har gjort att de har tagit sina poäng i ligaspelet och ligger i en bra position i sin Champions league grupp. Det är inte totalt kaos i försvaret som det var under David Moyes och som det var under vissa perioder under Van Gaals första säsong. Och det finns spelare som sticker ut och som kan vara tungan på vågen även mot de allra största klubbarna som United kan komma att få möta i ett Champions League slutspel. Men samtidigt så krävs det inte så värst mycket för att det här korthuset ska falla ihop totalt. Om David De Gea skulle försvinna antingen på grund av skada eller om Real Madrid gör ett nytt försök i januari att signa honom då står Van Gaal där med en Romero som inte gav det mest stabila intryck när han fick förtroendet i säsongsinledningen. Och det är ju ingen som vet om Chris Smalling just nu har en formtopp eller om han faktiskt börjar växa ut till en kompetent spelare, vilket han inte har varit på väldigt länge om hans ens någonsin har varit det. Och om inte Rooney problematiken får ett slut utan bara fortsätter vad händer då och hur kommer det att påverka stämningen i gruppen? Det väntar ett januarifönster strax bortom hörnet och det återstår att se om Van Gaal ser till att United öppnar plånboken ytterligare en gång. Det kan komma att behövas lite spets i de offensiva positionerna för att United ska vara slagkraftiga i både ligan och Champions League. Eller så har Van Gaal redan ett lag som kan gå och sopa hem någon av de tunga titlarna om han bara sköter sina kort rätt? Eller så försöker Van Gaal sig på att göra det på sitt sätt, The Van Gaal way. Det kan lika gärna bli succé eller så blir det bara fruktansvärt jobbigt för alla inblandade och det är ju det som gör hela situationen så underbar, i varje fall om man är neutral i sammanhanget. 

 

Hallå och återigen varmt välkomna tillbaka till min lilla fotbollshörna där jag tar upp lite allt möjligt kring världens bästa sport. Den här gången tänkte jag att jag skulle ägna några rader åt att kommentera den Erik Hamréns trupp till playoffmatcherna mot Danmark. Är det en väntad trupp eller finns det några överraskningar som ska bli intressanta att följa? 

 

 

Om vi börjar med att titta till målvaktsfronten tycker jag att det inte var några konstigheter där. Att Robin Olsen fick en plats är naturligt då han har bevisat tidigare att han har en hög nivå i sig och han skulle nog kunna spela i någon av de riktigt stora ligorna. Nu har jag ju inte någon vidare koll hur det har gått för honom sedan flytten till grekiska ligan, men han har visat under sin tid i Malmö att han är en mycket kompetent målvakt och att han kommer att vara med och fightas på allvar om förstaspaden den dagen Andreas Isaksson tackar för sig. Det var riktigt kul att Patrik Carlgren fick en plats i truppen, även om alla vet att han är inte tänkt att starta mot Danmark vare sig om alla är friska eller om Isaksson skulle dra på sig en skada då går nog Robin Olsen före. Däremot tycker jag att det var alldeles självklart att ta me Carlgren till de här matcherna. Har du en målvakt som gör en sådan dundersuccé som han faktiskt gjorde under sommarens U21-EM då är det enligt mitt tycke rent tjänstefel att inte plocka med honom till A-landslaget. Vi har en situation där vi behöver göra ett generationsskifte i alla lagdelar men inte minst på målvaktssidan. Isaksson är fortfarande en helt okej målvakt och jag tycker det vore fel att hänga ut honom som den stora anledningen till att Sverige bommade direktplatsen till EM, han är fortfarande en målvakt som håller på den här nivån. Däremot ser jag det som nödvändigt att Hamrén eller vem det nu blir som leder oss i kommande VM-kval att börja titta på andra alternativ när det gäller vem som vaktar målet. Därför är det helt rätt att ta med Carlgren till den här samlingen, det är ett ypperligt tillfälle för honom att få vara med och se och lära och få den här rutinen som är så viktig. Sedan får man mest rutin från att spela matcher såklart, men man får inte glömma bort att det är viktigt att en spelare blir uttagen till flera samlingar så att han känner att han är med och hugger på lite speltid annars finns det en risk att spelaren i fråga tappar självförtroende. Däremot är det inget snack om att Isaksson ska spela i bägge matcherna oavsett hur det går i det första mötet. Det vore en väldigt stor chansning att byta målvakt och slänga in Robin Olsen eller Patrik Carlgren bara för att se vad som händer. Jag tycker det är bättre att låta Isaksson få det här dubbelmötet på sig, och skulle vi bomma EM slutspelet ja då kan det nog vara dags för Isaksson att tacka för sig. Återigen det är inte att Isaksson är helt värdelös, men det känns ändå som att det kan vara bra tajmat att börja spela in en ny målvakt i kommande VM-kval. Däremot om Isaksson visar sig vara så värdefull att det vore ett för stort risktagande att peta honom då är jag inte främmande för att köra på med honom, om han nu inte själv väljer att tacka för sig efter playoffet eller ett eventuellt EM. 

 

 

När det gäller försvarare kan jag tänka mig att det råder delade meningar om vilka val Hamrén har gjort. Personligen är det backbesättningen jag har störst problem med i Hamréns landslag. Mikael Lustig tycker jag i sina bästa stunder är en mycket följsam och stabil ytterback och som kan stänga en kant. Men han har haft lite skadeproblem och har inte sett så värst bra ut under sina senaste landskamper. Och jag tycker att det har funnits flera tillfällen då Hamrén har kunnat börja skola in Anton Tinnerholm på den positionen. Då jag önskar att vi spelar en mer offensiv fotboll där ytterbackarna ofta följer med då hade Tinnerholm varit ett riktigt bra alternativ. Pierre Bengtsson har hållit till på högerbacken under en period vilket inte alls har funkat, han har gjort det bästa av situationen men att spela en vänsterfotad spelare som högerback det blir lite som att spela med huvudet under armen det blir fel helt enkelt. Med det sagt sitter jag inte och säger att Pierre Bengtsson inte får plats i min startelva. Eftersom Tinnerholm inte är med hade jag spelat Lustig som högerback, flyttat över Pierre Bengtsson till vänsterbacken och samtidigt flyttat upp Martin Olsson i en mer offensiv roll på vänsterkanten, som wingback eller vanlig ytter. Det borde inte vara några problem för Hamrén med tanke på att han visat sig vara ganska flexibel när det kommer till val av formation, eller så är det ett tecken på att Hamrén inte riktigt vet vad han vill men det beror såklart på vad man som åskådare har för inställning till Hamréns insats som ansvarig. Mikael Antonsson och Andreas Granqvist har jag haft enorma problem med under ganska lång tid. Jag tycker inte att de har haft något särskilt bra samarbete, och ibland får jag intrycket av att de spelar lite för sig själva och att det finns ingen tydlig struktur i deras försvarsspel. Nu ska man vara försiktig med att ändra för mycket på nyckelpositionerna och jag vill hävda att mittlåset är en av nyckelpositionerna. Men samtidigt tycker jag det är lite beklämmande att oavsett hur dåliga Antonsson och Granqvist är så får det förnyat förtroende i match efter match. Hade de varit 20 eller 25 hade det varit en sak då hade man ändå sett att det här kanske kan ordna upp sig på längre sikt och att det till slut visar sig vara rätt lösning. Men Antonsson är 34 och Granqvist är 30, och de har börjat tackla av rätt rejält och på dörren knackar bland annat Filip Helander, Erik Johansson och jag skulle även vilja ta med Joseph Baffo och Alexander Milosevic i den diskussionen. Men tyvärr har Hamrén valt att hålla fast vid de gamla gubbarna och jag är inte så säker på att det är till det positiva den här gången, och det är definitivt inte till Hamréns fördel om han nu funderar på att köpa sig mer tid bland supportrarna. Jag hade valt att åtminstone spela Helander eller Erik Johansson från start just för att låta de få den här rutinen av viktiga matcher. Det är en sak att spela träningslandskamper mot halvbra eller ibland rentav uselt motstånd, men det är i den här typen av matcher där det bränner till det är då du får som mest erfarenhet och som du kan dra nytta av under resten av din framtida landslagskarriär. Men jag känner på mig att det blir Antonsson och Granqvist som startar i bägge matcherna, nog för att Hamrén har hattat en del i backlinjen men just nu känns det som att han har valt att köra på med dessa två herrar. Om det är ett tecken på att Hamrén känner sig trygg med att ha Antonsson och Granqvist på planen eller om det är ett tecken på att vi behöver en ny förbundskapten det går att diskutera. 

 

 

Och då har vi bara mittfält och forwards kvar att gå igenom och där finns det några positiva överraskningar och lite negativt att ta upp. Vi måste ju börja med det faktum att Emir Kujovic fick chansen efter sin fantastiska säsong med IFK Norrköping. För mig är det inget snack om saken att Kujovic skulle få chansen att vara med till den här landslagssamlingen. Jag kan förstå att han inte var aktuell under vårens träningsmatcher för en gångs skull ska jag ge Hamrén rätt på den punkten. Men så bra som han har varit under den här säsongen och särskilt under hösten då går det inte att undvika att plocka med honom. För är det någonting som jag har saknat under flertalet landskamper under Hamréns tid vid makten då är det spelare som är i form. Och visst det går att argumentera för att man vill se någon prestera bra över en längre period innan man tar ut honom i ett landslag. Och jag följer inte Norrköping slaviskt så jag är inte rätt person att sitta och säga om Kujovic bara har dansat en höst eller om han faktiskt är på riktigt. Men det spelar ingen roll, när det kommer till playoffmatcher då handlar det om att prestera bäst under en kortare period, det är här och nu som gäller och just nu är Kujovic en av svensk fotbolls hetaste spelare och då är det inget snack om saken att han ska få vara med. Däremot föredrar jag fortfarande att vi spelar med Zlatan och Guidetti på topp. Jag tyckte mig se glimtar av ett fint samarbete de två emellan i sista matchen i kvalspelet mot Moldavien. Det var ju det som många var spända på om Zlatan och Guidetti skulle fungera ihop, och jag tyckte att de inte var några större problem. Guidetti försökte ofta nå Zlatan när han fick bollen men han var inte heller rädd för att försöka skapa chanser på egen hand. Marcus Berg är jag lite kluven till, han känns som en helt okej spelare att ha att slänga in när man ska trycka på med bollar in i boxen men om han är en spelare som gör skillnad över 90 minuter i en sån här viktig match det ställer jag mig mer tveksam till. Om vi går över till mittfältet har jag lite blandade känslor kring vilka spelare som kommit med. Det var roligt att Oscar Hiljemark fick komma med och jag har tjatat om att han ska ha en plats åtminstone i en trupp men om han är en startsspelare det kan man diskutera. Men han har kommit in klockrent i Palermo och har fått sin speltid även om han inte startat alla matcher. Att han överhuvudtaget får vara med och känna på spel i en av världens bästa ligor det är imponerande. Erkan Zengin och Jimmy Durmaz har varit med några gånger nu och där känns det som att vi vet ungefär vad vi får av de. Den som sticker ut mest av dessa två är Zengin, han är ändå lite lurig i sitt spel och kan stå för individuella prestationer och bryta mönstret. Jag tycker att Durmaz inte har imponerat särskilt mycket när han väl fått chansen, men tycker ändå att det kan vara värt att låta honom få fightas om en plats. Nu återstår det att se hur det blir med Lewicki, men om han kan spela är jag inte alls främmande för att spela honom från start. Spelar otroligt moget för sin ålder, väldigt duktig på att värdera situationer. Och han kan fungera som en spelare som droppar ner i backlinjen vilket skulle göra att ytterbackarna får mer utrymme att börja delta i det offensiva spelet vilket jag var inne på tidigare. Sebastian Larsson är varken värdelös eller bra, han är bara där och det är det som är det största problemet med att han är med i truppen. Nu verkar det som att det i första hand är högerback som han konkurrerar om, om jag uppfattat saken rätt. Jag håller honom som en bättre spelare defensivt än offensivt, eller han gör i varje fall mer nytta i en mer defensiv roll rättare sagt. Kim Källström och Abdul Khalili är två spelare som jag inte förstår vad de gör i truppen. Okej det var hårt vinklat kanske när det gäller Kim Källström, men jag tycker att han är en av fler spelare som börjar tappa greppet och som har passerat bäst före datum när det kommer till landslagsspel. Han slarvar för mycket i passningsspelet och det känns inte som att han bidrar med spets i offensiven längre som han faktiskt gjorde på den tiden när "Anders eller Kim" debatten var som hetast. Sverige stod för en bragd i sommarens U21 EM men var det någon spelare som inte var bra i den turneringen så var det Abdul Khalili, och jag kan verkligen inte hitta ett enda argument för att han ska ha en plats i truppen. Då tycker jag att det hade varit bättre att ge en spelare som Simon Tibbling chansen som ändå gjorde ett riktigt bra U21 EM. Robin Quasion kan spela på alla positioner på mittfältet och skulle även kunna spela som släpande forward eller winger om man vill spela med 3 anfallare. Så Kim Källström och Khalili är jag inte särskilt imponerade av. Wernblom, Toivonen och Emil Forsberg vet vi vad vi får av, 2 av de här spelarna fyller ändå en viss funktion och 1 gör det inte och det behöver jag väl inte ens redogöra för? 

 

 

Jag tänker inte sitta och ösa lovord över Hamrén och börja måla upp honom som en fantastisk förbundskapten för Sverige. Men den här gången tycker jag faktiskt att han kan få beröm för några enskilda val av spelare. Det var befriande att Kujovic fick följa med, det visar att Hamrén är beredd att gå på spelare som är i form och som inte bara har varit med tidigare. Det var bra att Guidetti fick vara med igen, då det skickar viktiga signaler om att han är en av de som ska bära landslaget på sikt lite längre fram. Det är en sak att få starta i en match mot Moldavien där vi på förhand mer eller mindre vet att det blir playoff ändå. Men nu får han förhoppningsvis vara med och känna på skarpt läge, vilket han kommer att behöva. Det som ska bli mest intressant att se det är hur Hamrén väljer att formera mittfältet, blir det en 4-4-2 uppställning eller blir det 4-2-3-1 för att kunna få plats med ytterligare en mittfältare? Samtidigt tycker jag att det är viktigt att trycka på att det här handlar inte i första hand om val av formation eller huruvida den spelaren inte kom med i truppen utan det här handlar om en helhet. Hittills har Hamrén inte varit i närheten av att sätta helheten trots att han lyckats ta oss till ett EM slutspel. Det känns som att det här är ögonblicket då det är sista chansen för att Hamrén att visa om han är en matchcoach och om han är en vinnare. Jag kan till viss del uppskatta hans sätt att förespråka en mer offensiv fotboll, men under de senaste 2 kvalspelen har jag upplevt att han mer och mer har börjat tappa greppet. Det har varit väldigt mycket stora ord, och han är en bra talare det ska man inte ta ifrån honom men problemet är att om inte resultaten kommer och framförallt om vi inte ser ett spel som är hållbart över en längre tid och som är slagkraftig i mästerskap då blir hans argumentation lite av en parodi. Som tur är finns det en spjutspets som heter Zlatan Ibrahimovic som vi alla vet kan ha en sån där magisk afton och göra lite vad som helst med bollen. Jag tycker fortfarande att Zlatan börja gå ner sig men då pratar vi marginellt, det är fortfarande en anfallare som är gjuten i en topp 5 eller topp 10 lista i världen. Och har han två fantastiska kvällar då finns det stora chanser att det här kommer att ordna sig. Det som jag är mest orolig över det är att vi inte har en backlinje som egentligen inte ska räcka till på den här nivån. Nu blir det upp till bevis för Antonsson och Granqvist att visa upp om de verkligen är ett mitttbackspar du kan räcka långt med, men jag är rädd för att vi har inte en backlinje eller ett försvarsspel att falla tillbaka på. Lyckas vi vinna över Danmark då är det för att vi får igång offensiven och inte för att vi stänger till och kan spela på ett resultat. Och jag håller ändå Danmark som favorit inför det här mötet. De finns rutin i mittförsvaret i Daniel Agger, man har spelare som sticker ut och som kan skapa chanser på egen hand som Daniel Wass och Christian Eriksen. Och det känns som att Danmark så länge jag har fått följa fotboll har haft ett psykologiskt övertag på Sverige. Hur matcherna än har sett ut så har det ofta slutat med att Danmark gått segrande ur striden. Så jag är lite smått pessimistisk men ändå lite försiktigt optimistisk ändå just för att jag vet att Zlatan kan med sin erfarenhet och spetsegenskaper vara den som gör att pendeln svänger över till oss. Men det kommer att krävas ett bra insats i defensivt rent kollektivt, och vi måste få upp tempot i passningsspelet och försöka spela lite rakare så att vi inte hamnar i situationer där vi bollar runt i sidled vilket gör att motståndarna kan försvara sig utan några större problem. Men till sist jag vill se att vi tänder till på allvar, det är Danmark som står på andra sidan i ett avgörande playoffmöte för att ta oss till ett mästerskap. I min värld går det inte att få mer tändvätska och motivation för att försöka ta sig till EM, vi ska visa hjärta och gå in med stor inspiration till det här mötet. Det väntar ett utsålt Friends arena i första mötet, det går inte att begära så mycket mer än det. Det blir inte större än såhär och nu är det dags för spelarna att visa det även på fotbollsplanen, kom igen nu Sverige! Mot Frankrike!