sportviktorn

 

Hallå och varsegoda att slå er ner i min lilla fotbollshörna. Den här gången tänkte jag ta och rikta guds lampa mot det ljusblå laget i Manchester. Det var ju derby mellan City och United i söndags och det går att analysera den matchen på olika sätt och också dra en del slutsatser. Egentligen vore det ett ypperligt tillfälle att prata lite om United och den luriga situationen som har uppstått där, men jag känner att det går inte att blunda för det som håller på att hända i Manchester City. 

 

 

Matchen i sig tyckte jag ur ett Cityperspektiv var en stor besvikelse. Jag tycker inte att tillräckligt många spelare kom upp i den nivå som de kan ha och som jag tycker att man borde kräva av de. Det kändes som att City blev lite tagna på sängen av att United för en gångs skull valde att spela lite mer cyniskt. United släppte faktiskt bollinnehavet till City och då blev det upp till hemmalaget att ta vara på bollinnehavet men de hade inte förmågan att göra det. Många spelare vek ner sig totalt när det gällde att komma upp intensitet och att hålla igång tempot i passningsspelet, jag tänker på David Silva och jag tänker på Yaya Toure för att nämna några. David Silva har i perioder varit en utmärkt spelare för Manchester City, och när han står på topp då kan han vara en av Premier Leagues absolut bästa spelare. Han kan dra iväg på soloäventyr som är i lika hög klass som när Messi sätter fart, och han kan vika in i banan från höger och få till bra avslut eller slå farliga inlägg. Men igår tyckte jag att han såg vilsen ut och ganska ointresserad ut av att delta i speluppbyggnaden. Och på tal om ointresserad så är det svårt att inte ägna några rader åt Yaya Toure. Det känns som att Yaya Toure är bra men bara när det passar honom själv. Okej jag kan förstå att det inte är lätt att tända till mot Stoke eller West Ham, även om jag kan tycka att det är ett rimligt krav att ställa på fotbollsspelare att de ska komma taggad till varje match men det finns ändå en viss förståelse för att det är lättare att tända till mot mer häftigt motstånd. Matchen i söndags var förmodligen årets viktigaste match för Manchester City, inte bara för att det var ett derby vilket alltid är prestigefyllt utan för att matchen kunde ses som en avgörande match om vem som skulle knipa den sista Champions League platsen. Att Yaya Toure i säsongens viktigaste match fullständigt skämmer ut sig genom att se så loj ut att man nästan kunde tro att han bara vill att kontraktet ska löpa ut så att han kan flytta vidare det är skamligt. Visst jag tror inte att det har varit någon hemlighet att Yaya inte vill vara kvar, jag är faktiskt förvånad över att han inte flyttade under sommaren. Men om han nu kom överens med agenten och klubben om att fullfölja kontraktet ja men då får han för sjutton uppträda på ett proffsigt sätt. Det funkar inte att i säsongens viktigaste match där det handlar om att ge så bra förutsättningar för Guardiola att vidareutveckla laget att gå omkring och inte vara ett dugg intresserad av att delta i matchen. Det är möjligt att framtiden redan är bestämd, Yaya kanske redan har en flytt på gång men det spelar ingen roll elitidrott är här och nu det handlar om att ge allt för din klubb för stunden och sedan går man vidare, professionalitet helt enkelt. I övrigt finns det fler spelare som det går att sätta frågetecken för om deras framtid verkligen är i City. Nu klev Sterling av skadad efter 25 minuter, men såhär med facit i hand det var ju ett felbeslut att lägga så myket pengar på en spelare som haft en succéfylld vår under sin karriär, där han dessutom inte var den dominanta spelaren utan bara var en produkt av en bra omgivning i Liverpool. Jesus Navas känns också rätt färdig i City, Mangala är jag inte heller helt övertygad om att han är en spelare som kan bära upp defensiven på längre sikt. Och att Demichelis fortfarande får sina matcher är ju bara för sorgligt. Det han gjorde i söndags när han misslyckas med hemåtpassningen till Joe Hart vilket leder till att han blir skadad efter att ha krockat med Martial det är något av det sjukaste jag har sett. Att Demichelis fortfarande är ett alternativ i mittlåset tycker jag är en bra symbolik för hur illa skött City som klubb varit under de senaste åren, klubben skulle kunna dominera Premier League helt och hållet med tanke på vilka spelare de har och hur rika ägare de har, men man har helt enkelt klantat till det helt och hållet. 

 

 

Vad är det som inte har fungerat i City då? Jag känner att City har varit dåliga på att läsa av när enskilda spelare har gjort sitt i klubben. Oavsett hur bra lag du än sitter på som klubbledning och ägare då måste du med jämna mellanrum byta ut några spelare för att hålla maskineriet i rullning. Jag tycker att jämförelsen med Juventus är bra i sammanhanget, där de efter 4 år med Pirlo och Vidal kände att nu började den här eran ta slut det är läge att skicka iväg de så att vi kan bygga upp någonting nytt. Tevez ville Juventus nog behålla men det var för tydligt att han var inställd på att åka hem till Argentina och då skulle såklart inte klubben såt i vägen för det och tvinga honom kvar i klubben för det blir aldrig bra. Men när det gäller Citys fall har klubben varit otroligt dålig på att veta när spelare som är på väg utför ska säljas vidare. För att återgå till Yaya Toure, det är en sak om en spelare som varit en av ligans bästa spelare börjar dippa under någon enstaka säsong för att sedan växla upp igen då är det helt rätt att behålla honom. Men nu tycker jag att Yaya Toure under på tok för lång tid har börjat dippa mer och mer, inte för att han har tappat sina tekniska kvalitéer eller fysiken för den delen utan för att han faktiskt har tröttnat på att vara i City. Och återigen för att vara den där dominanta klubben som plockar sina titlar kontinuerligt och tar steg även i Europaspelet, då måste du byta ut några spelare efter ett tag. Och det hade varit ett perfekt läge under förra sommaren att släppa Yaya Toure och ta in någon annan på den positionen. Men nu valde City att inte göra någonting och nu har vi facit, nu står de där med en Yaya Toure som bara vill att den här säsongen ska ta slut och som har gått från att vara en nyckelspelare till att bli en belastning för laget. David Silva tycker jag till viss del är en annan femma även om det handlar om samma problematik. I hans fall tycker jag att han blir lite trängd när det blir tuffa matcher med mycket fysiskt spel, och när bollen inte alltid sitter på foten och det krävs att David Silva söker upp bollen då blir det att det låser sig för honom. Och när det gäller Fernando och Fernadinho är det svårt att säga vad tanken var när de plockades in. Jag förstår såklart att det var tänkt att de skulle bli två fältherrar som städade upp framför backlinjen, men jag tycker att det börjar bli dags att slå fast att både Fernando och Fernandinho inte kan få en annan stämpel på sig än flopp. Det går även att prata om att Kompany har haft sina skadeproblem och att det har varit en faktor till att City inte har fått ut mer. Å andra sidan borde väl City med alla sina pengar kunna lägga det på en tillräckligt bra mittback så att de inte skulle hamna i en situation där de står och faller med Kompany. Men jag håller ju helt med om att Kompany är viktig för City, Otamendi och Mangala är inte tillräckligt bra och Demichelis är ju galen så det är inte så konstigt att det har gått som det har gått den här säsongen för City. 

 

 

Den största faktorn till att City befinner sig i en situation där de riskerar att missa Champions League spel till nästa säsong det är hur man har hanterat Pellegrini situationen. Jag har varit inne på det här vid flertalet tillfällen men det är värt att ta upp igen. I klubbar på en något lägre nivå än de största klubbarna finns det utrymme för att göra lite som man vill när det gäller tränarfrågan. Det går att argumentera för att i de mindre klubbarna kan det fungera med tillfälliga lösningar. Men så finns det klubbar i den absoluta toppen där de tillräckligt bra icke optimerade tränarvalen bara inte funkar. Och jag känner att för Pellegrini har sejouren i City varit lite av ett hopplöst uppdrag då alla har sett honom som en tillfällig lösning. Men jag tycker inte att Pellegrini ska ha kritik för att han befinner sig i en lurig situation, då det inte är han som går ut och kommunicerar när Guardiola är klar för nästa säsong, utan här tycker jag att City som klubb ska ha kritik för hur situationen har hanterats. Tanken med att gå ut med att Guardiola tar över till nästa säsong var nog att spelarna skulle kunna fokusera mer på nuet och stå enade att tillsammans ser vi till att avsluta den här tiden med Pellegrini på ett värdigt sätt. Direkt när det blev officiellt att Pep tar över nästa säsong då kände jag att det här kan bli en lurig situation. Och nu i efterhand är det bara att konstatera att det blev inte bara en lurig situation utan det blev en förödande situation för alla inblandade. Även om jag tycker det är förjävligt att spelarna inte är mer professionella är det inte så svårt att förstå varför de uppträder som de gör. Det är klart att Yaya Toure eller David Silva känner att de behöver inte ta den där extra löpningen för Pellegrinis skull för de vet ändå att han kommer inte vara kvar nästa säsong. Det blir ju lite av ett flugornas herre upplägg, där spelarna får göra lite som de vill utan att någon kommer och ta de örat och talar om vad som är rätt och fel. Återigen City menade säkert väl när de gick ut med det här beskedet, men det räcker med att vara måttligt intresserad av att fotboll för att konstatera att det fanns faktiskt ett facit innan att det skulle bli såhär efter att Pep officiellt blev klar. Allt prat om att det här skulle kunna ena spelartruppen och att City skulle få arbetsro, nej jag tycker att det fanns ett facit som tydligt sa att det här beskedet kunde inte vara till det bättre för City. Och att City nu befinner sig i en situation där spelarna mer eller mindre inte verkar ta in hur illa ställt det är det tycker jag är spiken i kistan på hur uselt styrt klubben har varit under så lång tid. Och det här med att Pep skulle komma till ett färdigdukat bord och att han köpa in vilka spelare han vill till nästa säsong tror jag inte en sekund på. Jag vet inte om Messi blir särskilt sugen på att ansluta till City i sommar om han tittar på ett higlightspaket mellan Norwich och City. Jag tror inte heller på att köra på med samma lag en säsong till för då kan det ju uppstå en situation där det bara blir sämre och sämre och där man inte garanterar sig spel i Champions League.

 

 

Men oavsett hur upprörd jag kan bli av att City inte går bättre kan jag ändå inte låta bli att vara lite skadeglad. Det finns någonting väldigt vackert med att Leicester och Tottenham slåss om ligatiteln och att City med alla sina miljarder riskerar att missa Champions League. Jag tror ändå att City på något sätt kommer att lösa det här på längre sikt. Guardiola kommer inte att tillåta att City spelar som de gjorde i derbyt eller mot Norwich, jag tror att han kommer att banka in lite vinnarmentalitet i laget men det intressanta är om han tillåts experimentera såpass mycket i laget som han ändå har fått göra under sin tid i Bayern München. Och skulle City missa Champions League då får Pep helt plötsligt ett helt annat uppdrag än vad tanken var från början, då måste han helt plötsligt bygga upp klubben från grunden igen. Men förutsättningarna finns där, det är ingen slump att Guardiola hamnar i City med tanke på att det finns en Txiki Begiristain som också har Barcelonabakgrund. Det kan gå snabbt att vänta på steken om klubben sköts rätt och rätt beslut tas i sommar. Men om man tittar på City här och nu är det upp till spelarna att bestämma sig hur bra förutsättningar de vill ge Guardiola. Ska han ta över ett lag som har chansen på de största titlarna, eller ska han komma till ett sjunkande skepp? Bollen ligger hos spelarna, och i synnerhet Yaya Toure. Och ska City se någon form av ljusglimt i den här situationen är det att de förhoppningsvis har lärt sig en nyttig läxa, nämligen att det kan uppstå lägen när rätt blir fel. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången hade jag tänkt att jag skulle lägga fokus på något annat lag än just Liverpool då det blir väldigt mycket snack om "The Reds" här. Men med tanke på vad som hände igår på sydkusten kan jag inte blunda för att inte ta upp gårdagens match mot Southampton. Jag känner att jag måste få prata ut om mitt kära Liverpool. 

 

 

Inför matchen kändes det ändå ganska bra, då Liverpool kom till matchen med ett avancemang i Europa League efter att ha lyckats reda ut en lite lätt stökig returmatch mot Manchester United. Det tror jag alla som såg matchen kan hålla med mig om att Liverpool var i illa ute under den första halvleken men där Coutinhos drömmål kom i precis rätt läge och sedan gick man ut och städade av matchen i andra halvlek på ett imponerande sätt. Positiva minnesbilder fanns också från senaste bortamötet med Southampton då Liverpool bjöd på propagandafotboll och avgick med en 6-1 seger i kvartsfinalen av ligacupen. För den som bara såg inledningen på gårdagens match trodde säkert att det skulle bli en ny asfaltering då Liverpool startade matchen rätt piggt. Även om det inte var någon sprudlande fotboll tyckte jag ändå att det fanns en tydlig struktur och tydliga linjer i hur Liverpool ville ta sig igenom den här matchen. Omställningsspelet i den första halvleken är något av det bästa jag har sett ett Liverpool-lag göra på länge. Coutinho hade en sån där halvlek där allting stämde, han släppte bollen i rätt lägen och han blev inte för bollkär vilket kan leda till att han drar ner på tempot vilket gjorde att vi kunde skicka upp mycket djupledsbollar mot Sturridge och Origi. Sturridge må fortfarande gå på halvfart men han visade i den första halvleken hur giftig han är som spelare om vi bara pratar inne i boxen. Det är riktigt synd att han varit såpass mycket skadad under sin karriär och i synnerhet under sin tid i Liverpool. Jag tror att en hel Sturridge som inte går sönder med jämna mellanrum har potential att vara en av världens bästa målskyttar, en tvättäkta målmaskin helt enkelt. Även Origi hade en pigg halvlek där han lyckades springa ifrån Southamptons för dagen rätt tröga och icke organiserade backlinje. Jag har en positiv känsla kring Origi, för han har snabbheten och en tillräckligt bra teknik för att vara en pålitlig målskytt. Det han behöver bli bättre på det är att slipa på spelförståelsen. När han ställs mot 3 försvarare då ska han inte försöka dribbla sig igenom om han inte är helt säker på vad han ska göra, utan det gäller att han klarar av att värdera rätt när det är läge att gå på genombrott och när det är läge att spela den enkla passningen. Men med en tillräckligt bra omgivning tror jag att Origi har potential att bli en mycket bra spelare som jag kan se i Liverpool över en längre tid. Lallana tycker jag har börjat ta flera bra beslut under de sista matcherna, och igår i första halvlek visade han upp en ny nivå i sitt spel. Han är inte bara en spelare som kan stöka och böka på mittfältet och vara städgumma, utan han kan även användas i ett omställningsspel om du vill spela mycket rakare och mer direkt. Och tittar vi i backlinjen och i synnerhet i mittlåset måste jag ju säga att Sakho och Lovren ser ut att fungera riktigt bra ihop. Jag tror fortfarande inte på Lovren i längden, men att han kan bli en produkt av Sakho det är inte helt omöjligt och så länge han spelar med honom och ser och lär hur en mittback ska spela då tror jag att det går att få till en riktigt bra defensiv på sikt. Och även fast det låter helt otroligt har jag ingenting att klaga på när det gäller Mignolets insats den här gången heller, och då inkluderar jag även den andra halvleken när allting gick helt åt helvete vilket får ses som ett bra betyg åt den belgiska landslagskeepern. 

 

 

Om man bara tittar på raderna ovanför låter det ju som att Liverpool är i ett ganska stabilt skick och att det här är ett lag som faktiskt går att räkna med när det gäller Champions League spel och titelchanser. Men jag har varit med såpass länge nu att jag känner mitt Liverpool alltför väl. Med risk för att låta cynisk och bitter, men det fanns faktiskt ett facit innan på att Liverpool skulle tappa den här matchen. För det är inte så att det är en unik situation att Liverpool tappar betryggande ledningar, det har hänt förr under de senaste åren och det har hänt tidigare under den här säsongen. Och jag tycker att det som hände i den andra halvleken igår tycker jag bara det är det ultimata beviset på att det här är en riktig jävla skitupplaga av Liverpool, det är ett skitlag helt enkelt. Det är helt bedrövligt att Liverpool låter bägaren att rinna över på det okontrollerade sättet som skedde. Visst det är ingen skam att förlora mot Southampton på bortaplan om man bara tittar på det hela som en enskild match. Men på sättet vi förlorar den här matchen på är inte acceptabelt, det är något som bara inte får ske på den här nivån och särskilt inte om man strävar efter att etablera sig som ett Champions League lag vilket är ett utav målen från klubben. Och jag kände direkt när Southampton gjorde 1-2 i den 64:e minuten att då var det bara frågan om hur många måls marginal de skulle vinna med. Det som gör det här så pinsamt det är ju att det här är ju något som bara inte ska ske. Det är en sak att man tappar lite fokus och släpper in ett reduceringsmål på grund av att man ser sig själva som så mycket bättre. Men när du släpper in 2-2 med 7 minuter kvar av ordinarie speltid, det kanske är för mycket begärt att du ska kunna spela ut och vinna matchen ändå men när du släpper in kvitteringen med så lite tid kvar ja men då får du väl för fan se till att stänga matchen. Det är helt sjukt att Liverpool låter det där hända, och jag blir så bedrövad och så förbannad men samtidigt är jag inte förvånad och det är det som är så tragiskt. Och om man ska gå in på enskilda spelarinsatser i den andra halvleken är det svårt att inte rikta guds lampa på Martin Skrtel. Jag har sett många dåliga insatser av Liverpoolspelare genom åren, men den insatsen Skrtel gjorde igår tillhör det absolut sämsta jag har sett en spelare göra någonsin. Det som gör det än mer absurt det är att det är ingen svår uppgift Skrtel ställdes inför. Han skulle bara gå in och vara sig själv, och gå in och böka och stångas med Graziano Pellé och Mané, nicka bort inlägg och göra sina klassiska riskfyllda brytningar och så skulle den här matchen bli en promenad i parken. I grund och botten gillar jag Martin Skrtel, jag tycker att han alltid har varit klubben trogen på ett fint sätt även under de åren när han inte alltid haft en ordinarie tröja. Och jag tycker faktiskt att Skrtel har varit en av få i Liverpool som haft lite jävlar anamma takter och varit en vinnarskalle på ett tydligare sätt en de spelare som har kommit och gått under de senaste åren. Men efter det som inträffade igår går det ju inte att beskriva Skrtel på något annat sätt än att han är ett skämt. Han är inblandad i alla 3 målen där han helt går bort sig, och han bröstar inte upp sig i närkamperna och han ser helt vilsen ut när han får bollen. Det smärtar mig att behöva säga det men jag väljer att från och med nu driva tesen att nu är det kört för Skrtel och att hans karriär är förbi. Joe Allen har jag lyft fram som en av de positiva överraskningarna under Klopp, men igår tyckte jag han visade sitt rätta jag igen och det är ta mig fan en plåga att titta på. Han tror att han är en ny Pirlo som ska vara styrande mittfältare och vara den som sätter de avgörande passningarna och sköter uppspelen och är den som tar all plats i speluppbyggnaden. Men Joe Allen kan ju på fullaste allvar inte mena allvar med sin ambition, för han kan ju ingenting. Visst han må vara rapp i steget och det kan gå fort när han sätter fart och försöker transportera bollen flera meter från box till box. Men inte ens det kan han ju utnyttja, för han saknar helt förmågan att värdera när det är läge att sticka iväg eller att lugna ner spelet. Och han har helt och hållet tappat sin förmåga att positionera sig och han väger för lätt i närkamperna och han kan inte hantera bollen, kort och gott han är bara så förbannat dålig. För mig är det helt sjukt att Joe Allen fortfarande får sina matcher, Klopp borde veta bättre än så. Men återigen det är inte Joe Allens fel att han är en belastning för Liverpool, lika lite som att det är Klopps fel att han inte har särskilt många andra alternativ utan det finns någon annan som satsat på Joe Allen tidigare, nämligen Rodgers med klubbledningens godkännande såklart. 

 

 

Däremot ska Klopp ha kritik för att han valde att byta ut Lovren mot Skrtel i halvtid. Det har kommit fram att det var inte frågan om någon skada på Lovren som tvingade fram bytet, utan Klopp motiverade bytet med att han var rädd för att Lovren kände sig för påverkad av vara tillbaka på sin gamla hemmaarena och att han var lite i obalans. Och då känner jag bara för helvete Klopp, varför skulle Lovren bli för mycket påverkad av att vara tillbaka på sin gamla hemmaarena när han spelat där 2 gånger tidigare med Liverpool och gjort det riktigt bra. Och det är ju skillnad på att bli utbuad och bli utbuad, det var ju inte så att Lovren möttes av en hatstorm som Sol Campell fick göra när han med sitt Arsenal spelade derbyn mot Tottenham på White Hart Lane. Och att plocka ut spelare i halvtid för att de har dragit på sig en varning, det är ju en övning som inte är hållbar i längden för då slutar det ju med att du får använda dina byten till att bara plocka bort spelare som har gult kort sedan innan. Men om nu Klopp var helt säker på att det här var rätt väg att gå, jag men varför byter han då inte in Kolo Toure som faktiskt presterat riktigt bra under de få matcher han har fått delta i. I hemmamatchen mot Manchester City var Kolo Toure en gigant på planen och kontrollerade bort Agüero på ett förträffligt sätt. Kolo Toure är inte samma spelare som han en gång var, han är gammal men det finns ändå i grunden en kompentent spelare i honom. Och att en Skrtel som har tacklat av och som dessutom inte spelat fotboll på hur länge som helst får komma in i det här läget före Kolo Toure som fortfarande räcker till på den här nivån, det är pinsamt. Jag har inga problem med Klopp, jag är tacksam över att han bossar över mitt lag men igår gjorde han faktiskt bort sig. Och jag gillar inte bortförklaringen om att han tog ut Lovren på grund av det gula kortet. Det där bytet går under kategorin galenskap vilket Rodgers var expert på att syssla med, men Klopp borde veta bättre än att syssla med galenskap och det är klart att det gör mig lite orolig över att se honom visa upp Rodgers fasoner. Men jag hoppas att det här var ett av få misstag som Klopp gjorde, bara han inte gör om det igen så har jag inga problem med att stryka ett streck över det enskilda beslutet. 

 

 

Om jag då ska blicka framåt mot resten av säsongen vilket såhär dagen efter debaclet är det inte med mycket glädje jag gör det. Vilket är helt sjukt för jag satt här efter att vi gick vidare i Europa League att kanske började saker och ting sätta sig nu. Nu började Klopps vinnarmentalitet långsamt och omsorgsfullt sudda ut Rodgersjukan som ledde till att varenda spelare i Liverpool såg ut att dippa ner på League 2 nivå. Men jag konstaterar bara ännu en gång att Liverpool är inte att lita, det är inte svårare än så. Och det är ju det som gör den här situationen fullkomligt ohanterlig för Klopp. Ena dagen köper spelarna hans filosofi fullt ut och går ut och spelar med ett aggressivt presspel och pressar sönder sina motståndare som i den andra halvleken mot Manchester United eller i 3-0 vinsten mot Manchester City. Men så finns det en annan sida av Liverpool där spelarna fullständigt viker ner sig vid minsta lilla motgång, och det är något som jag bara inte kan förstå. Hur är det möjligt att samma lag som på ett kontrollerat sätt städade av returmötet på Old Trafford endast 3 dagar senare under sista 10 minuterna mot Southampton kollapsa helt och hållet? Det ska inte gå att vara såhär ojämna men det är precis vad Liverpool är. För mig är Liverpool en parodi på sig själva, jag skulle nästan vilja det så långt att Liverpool är schizofrent. För precis när spelarna gjort en kanoninsats eller spelat bra under längre perioder just när jag som supporter tror att nu börjar bitarna falla på plats och att framtiden kanske ändå tillhör oss, då vips som ett brev på posten kommer det en kollaps. Och för att definitivt slå fast hur illa ställt det är i Liverpool är det bara titta på hur många chanser laget har bommat att blanda sig kampen om en Champions League plats. Jag vet inte hur många gånger vi har haft chansen att på allvar sätta press på Manchester City och Manchester United i kampen om 4:e platsen. Och gårdagens match var ett sådant gyllene tillfälle att bygga upp ytterligare momentum och skaffa oss en rejäl fördel med en match mindre spelad. Men att vi inte bara bommar den chansen genom att förlora utan att vi dessutom förlorar matchen på att vi kollapsar under matchens sista 10 minuter bekräftar bara hur illa ställt det är. Jag har sagt det många gånger under den här säsongen men det är fortfarande aktuellt att ta upp. Liverpool är ett lag fullt med spelare som är väldigt bra i medgång och när allting rullar på, men när det gäller som mest när det är skarpt läge då viker spelarna ner sig. Och det är bara hoppas att Klopp får tillräckligt med mandat när det gäller att värva spelare i sommar. Nu är Matip från Schalke redan klar och det är vad jag förstår en Klopp värvning vilket känns bra. Jag har hopp om att Klopp vet vilka spelartyper som vi behöver och jag har inga problem med att han får mycket inflytande i värvningsprocessen. Men om nu transferkommitén eller våra amerikanska ägare ska in och peta i det sportsliga ja då måste det finnas en tydlig plan för vad det är för spelare som ska in. FSG tillät Rodgers att spendera 300 miljoner pund på skräp och skit. Oavsett om det här var en del av processen eller inte har det uppstått en situation där Liverpool behöver öppna upp plånboken rejält igen. Nu är det dags att panga på med någon miljard till på att värva spelare, men se då för helvete till och köp vinnarskallar, det går inte att fortsätta att värva skräp. Vad som händer i sommar är det som är det viktigaste just nu. Nu gäller det att avsluta ligaspelet på ett värdigt sätt, och lyckas vi vinna Europa League så är det bara ren bonus. Men jag har inga större förhoppningar om att vi kommer ha något att säga till om mot Dortmund, inte med den ängsligheten som visades upp igår. 

 

 

På tal om ingenting: Inte ens om du lägger fram bollen på mållinjen åt Benteke kommer han att göra mål. Karln är ett träben, karln kan inte göra mål. Helt seriöst tror jag att en sönderkokt grönsak hade gjort det bättre. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i min lilla fotbollshörna. Nu har det blivit dags att snacka lite Liverpool igen. För igår var det dags för nordvästra Englands stolthet att åka till Old Trafford för returmöte med Manchester United i Europa League åttondelen. 

 

 

Den sämsta matchdagen på hela säsongen för en Liverpoolsupporter det är när det är dags för match mot Manchester United. Vi hade en längre period där vi lyckades få med oss bra resultat mot de när de gästade Anfield, men på Old Trafford har vi inte plockat många segrar under de senaste 7, 8, 10 åren då jag tror att jag skulle kunna räkna upp de på fem fingrar. Och det som gjorde att jag var extra nervös inför gårdagens match var att nu handlade det om att vi för första gången kommer till Old Trafford och hade ett resultat att förvalta och spela på. Och vi som följer nästan vartenda steg det här laget tar vet att är det något lag som kan gå från en toppprestation ena dagen till att göra en värdelös prestation dagen efter så är det Liverpool. Magkänslan talade om att det här kunde bli en jobbig kväll. Men en liten del av mig trodde ändå att vi inte skulle lämna den här matchen utan mål, vilket innebar att då skulle det här om inte ett fullständigt haveri inträffade gå vägen. 

 

 

Jag tycker att Liverpool inledde matchen lite väl naivt. Var det något som Liverpool skulle akta sig för var det att inte bli för passiva, sänka på intensiteten och farten i spelet både med och utan boll vilket tyvärr var det som skedde under i stort sett hela halvleken. Det var inte många gånger som vi lyckades skapa chanser på egen hand, utan chanserna uppstod mer av att United slarvade på mittplan och Emre Can och Firmino kunde fiska upp bollen och sätta den i djupled mot Sturridge eller Coutinho. Sedan är jag oerhört besviken på hur vi beter oss när det väl uppstod potentiella heta målchanser. Vi blev för egoistiska i vårt tänk helt enkelt, eller för målkåta om vi ska ta det på ren svenska. Sturridge hade bland annat ett läge där han kommer in från vänsterkanten och har läge att spela bollen till Lallana som sökt sig mot den bortre ytan men Sturridge väljer att dribbla och så blir det inget av målchansen. Han hade även ett läge när han viker in från vänster men istället för att spela bollen vidare så försöker han ta sig förbi 3 Unitedspelare och det säger sig självt att det går inte. Då är det bättre att ta ett avslut, så att vi inte riskerar att tappa bollen och så åker vi på en farlig omställning. Jag blev även besviken på hur vi stod och sov vid flera situationer i vårt straffområde. Bland annat tillåter vi Lingard att gå upp helt ostört i luftrummet, och det är bara att tacka högre makter för att Lingard inte inser hur mycket tid han får på sig att placera in den där bollen i något av hörnen. Mignolet stod dessutom och sov lite men som tur var fick han bollen på sig. Men vad James Milner sysslar med vid den situationen det är något jag inte har något svar på, jag vet bara att det var ett fullkomligt galet beteende. En annan situation som uppstår minuter innan Coutinhos drömmål var när bollen lyfts in och Emre Can har koll på att Fellaini försöker sig på att jaga ikapp bollen innan den går över linjen men han väljer istället att stanna upp och bara titta på vad som händer. Och tack och lov var det Marcos Rojo som fick läget, hade det varit Juan Mata som fått det läget hade det garanterat blivit mål och då är jag inte så säker på att Liverpool hade fixat avancemanget. Straffsituationen är inte så mycket att orda om, det är en solklar straff men det är på tok för tamt försvarsspel av Clyne som måste gå in mycket mer bestämt i den duellen med Martial. Och jag tycker att Clynes formsvacka bara blir djupare och djupare, det känns som att när det blir stora matcher och när det dyker upp matcher som är av större dignitet än mot Aston Villa på bortaplan då börjar Clyne att darra. Uppenbarligen är han för nervös och blir för tagen av stundens allvar i Europaspelet och i de stora matcherna i ligaspelet. Och jag tycker att det finns all anledning att sätta lite press på Clyne både här och nu och tills nästa säsong genom att köpa en ny högerback. Men så skulle ju Philippe Coutinho se till att resten av matchen skulle bli en behaglig resa när han har en fullständig soloshow på vänsterkanten. Det går inte särskilt fort men han viker in från vänster och skaffar sig ett perfekt läge att spela in bollen mot straffpunkten men karln väljer att chippa in bollen i mål. Fullständigt briljant gjort och så typiskt Coutinho, som faktiskt var ganska dålig i den första halvleken men så visar han varför han är en av Liverpools viktigaste spelare genom att visa upp sin spetskompetens. Han kan göra det oväntade och han kan göra det från ingenstans när man minst anar det. Och den andra halvleken finns det inte så mycket att diskutera, det är klart att United hade sina chanser men jag var ändå aldrig orolig över att vi skulle tappa konceptet helt. Utan jag tycker att vi kontrollerar den andra halvleken väl och spelar av matchen på ett riktigt bra sätt. 

 

 

En del slänger sig med klyschor att det var i just den där enskilda matchen som fick det att vända helt för det där laget eller för den tränaren eller för hela klubben för den delen. Jag har även vid flertal tillfällen hävdat att det har funnits ögonblick under säsongen där jag har trott på att nu har det vänt på allvar för Liverpool. Men är det något jag har lärt mig då är det att Liverpool är inte att lita på fullt ut. Och om jag ska vara ytterligare cynisk i min analys vill jag nog säga att jag drar inga större växlar överhuvudtaget. Ett Manchester United som är i gungning, som står och stampar med en galen och inkompetent tränare och som tappat sin identitet tycker jag att Liverpool alla dagar i veckan ska slå. Men så finns det en del av mig som har svårt att inte värdera det här avancemanget mer än vad jag kanske borde göra. Det viktiga här för mig är att Liverpool för tillfället har suddat ut det totalt mentala underläge som man har haft mot United under alla dessa år och i synnerhet när laget rattats av Van Gaal. Det är möjligt att det fortfarande kvarstår en viss form av osäkerhet och att spelarna inte kommer vara lika trygga med vilken taktik man ska använda när vi stöter på United nästa gång. Men trots att vi mentalt befunnit oss i ett asfalteringsläge mot United så har vi faktiskt lyckats spöa de nu, och dessutom gjort det på ett snyggt och kontrollerat sätt. Jag tror att vi kan mycket väl sitta här om 1 år och prata om att det var i dubbelmötet mot Manchester United i Europa League som rätt signaler skickades både internt och externt att nu är vi på väg upp igen. Det här var mer än bara ett dubbelmöte mot Manchester United, det här var ögonblicket då det fanns läge att balansera upp en ojämn säsong och dessutom skaffa sig mer självförtroende som gör att laget känner sig mer bekvämt med den här typen av matcher vilket gör att vi kan bli att räkna med om vi hamnar i Europa League nästa säsong. Och jag är väldigt stolt över att spelarna tog sig i kragen efter den smått bedrövliga första halvleken där vi ska vara glada över att United inte gjorde fler mål. Om det berodde på att Klopp höll ett brandtal i lika hög klass som ett Antonio Conte brandtal det vet jag inte, men någonting måste ha skett i pausen för i den andra halvleken var det ett helt nytt Liverpool vi fick se. Och det är oerhört att viktigt att kunna resa sig från att vara upptryckt mot väggen med kniven mot strupen och känna att matchen och fördelen i dubbelmötet håller på att glida oss ur händerna och sedan vrida tillbaka momentumet till sin egen sida igen. Det finns några spelare som jag tycker gör det riktigt bra och som förtjänar extra mycket hyllningar. Mamadou Sakho råder det delade meningar om i Liverpoollägret vilket är fullt förståeligt. Personligen tycker jag att han ser väldigt klumpig ut när han tar sig fram med bollen, och ibland spelar han med så små marginaler att jag stundtals funderar över om karln är en komplett galning. Men uppenbarligen vet Sakho vad han sysslar med, han lyckas med sina svåra dribblingar och vändningar. Men han kan också spela en enkel och mera primitiv fotboll, han kan skicka iväg en rensning som hade fått Bill Shankly att gå upp i givakt men han kan också spela sig ur svåra situationer och vinna fördelar av det och det ska han ha all heder för. Och här och nu skulle jag vilja säga att Sakho är vår bästa mittback. Och nu när Dejan Lovren börjat växla upp och börjar se ut som en Premier League spelare igen vilket aldrig har skett tidigare under hans tid hos oss så ser det ju helt plötsligt ruggigt intressant ut. Lägg där till att det finns en Kolo Toure på bänken som utan problem kan kliva in och göra ett gediget jobb, och till sommaren ansluter Matip från Schalke. Och framåt handlar det mycket om Coutinho, Firmino och Emre Can. Alla tre har haft riktigt fina perioder under Klopps styre om än inte exakt samtidigt, men jag känner att här finns det något att bygga upp en fin stomme. Jag tycker även att Lallana och Milner gör det helt okej efter sina förutsättningar, i synnerhet Milner som kan spela på nästan alla positioner på planen, och i mitt tycke världens mest flexibla spelare. Nu tror jag att Klopp kommer att rensa en del i truppen oavsett vart den här säsongen tar vägen men att han bevisligen kan använda den nuvarande truppen till att spela den fotboll han vill spela är något som gör mig lättad och nöjd. Sedan har spelarna problem med motivationen när vi möter Crystal Palace, Sunderland, Newcastle och Aston Villa, då faller vi in i någon falskt trygghet av att det går att spela gå fotboll och så förlitar vi oss på att individuella kvalitéer ska avgöra. Men så funkar det inte, vi måste spela med Klopps presspel och fartfyllda spel både med och utan boll i varje match. Det gäller för Klopp att banka in hos spelarna att de som viker ner sig i matcher när det gäller som mest de kan glömma sin plats i startelvan. Och jag tror att spelarna bara mår bra av att Klopp tar de i örat om det så är fysiskt eller mentalt. Men det är en trygghet att Klopp med den här truppen kan spela den fotboll han vill spela, och får han dessutom krydda det här laget med ytterligare spets då ser det helt plötsligt riktigt intressant ut inför framtiden. 

 

 

Givetvis måste jag kommentera om den lottning vi fick i kvartsfinalen. Det blev Dortmund, Klopp ska återvända till gamla Westfalenstadion och möta sitt gamla gäng. På något sätt känner jag att det här var ödet, att Klopp någon gång under slutspelet skulle stöta på sitt gamla gäng det var lika givet som att Zlatan kommer vinna den svenska guldbollen i höst. Men att det skulle ske redan i kvartsfinalen det var jag inte lika säker på, även om jag la upp för det scenariot igår kväll på min Twitter, så jag får väl ta på mig att vi fick Dortmund så till alla besvikna Liverpoolsupportrar jag ber om ursäkt här och nu. Det är klart att det är vackert att Klopp får komma hem till klubben han rattade i 7 år och dessutom fina år. Han tog över ett Dortmund som var på fallrepet rent ekonomiskt och sportsligt, men han lyckades bygga upp ett slagkraftigt lag och med ett fint samarbete med en stabil klubbledning blev det också både ligatitlar cuptitlar och en Champions League final. Det kommer att bli speciellt att se Klopp kliva ut inför de hyllningar han kommer mötas av från "Den gula väggen" och jag får gåshud bara jag tänker på det. Men om vi ska släppa symboliken med att Klopp återvänder hem är jag inte lika nöjd med att det blev Dortmund. Dortmund är en av de stora favoriterna till att ta hem Europa League, och jag man har fortfarande lite häng på Bayern München i toppstriden i Bundesliga vilket innebär att man kommer att spela Champions League till hösten oavsett om det blir en Europa League titel eller inte. De spelar en fartfylld och positiv fotboll, och jag tycker även att de sedan Klopp lämnade har blivit lite bättre på att kunna föra matcherna vilket inte var lika givet under Klopp. Det finns många bra spelare i bland annat Marco Reus, Mats Hummels, Aubameyang, Sven Bender, Kagawa, Nuri Sahin och Immobile för att nämna några. Det är klart att det på pappret är en övermäktig uppgift. Men Klopp känner sitt Dortmund väl och vet såklart vilka metoder som gäller för att vi ska dra det längsta strået. Men å andra sidan är det i stort sätt samma lag som finns kvar från förra säsongen så spelarna i Dortmund vet nog vad som krävs för att besegra Klopps spelfilosofi också. Det här borde leda till att lagen kommer att ta ut varandra och vi får förlängning och straffsparkar och hela paketet när vi ska skilja de här lagen åt. Jag är rädd för att vi kommer att få åka på en rejäl asfaltering, likt det som Roma råkade ut för när de mötte Bayern München i Champions League gruppspelet förra säsongen. Jag är rädd för att Dortmund kommer att ta vara på omställningslägena som vi kommer att släppa till om vi spelar så intensivt som vi gjort mot Manchesterlagen och Arsenal bland annat. Därför har jag en känsla om att det här kan gå illa. Samtidigt känner jag att ska man vinna en turnering då måste du måste kunna slå alla lag. Sedan hade jag föredragit att möta Dortmund först i finalen då jag tror att det vore lättare att rå på de i en enskild match än över ett dubbelmöte. Men ska vi vinna Europa League då måste vi kunna slå alla lag så enkelt är det. Och på ett sätt känns det lite skönt att få Dortmund i det här läget. För det hade varit riktigt pinsamt att åka ut mot ett Sparta Prag och sedan se de ta hem hela kalaset. Om vi åker ur mot Dortmund då är det ingen som kommer att skälla på spelarna över att "bara" blev kvartsfinal. Dortmund är en potentiell Champions League semifinalist i min bok, och därför är det absolut ingen skam att åka ut mot de. Sedan ska vi göra ett rejält försök och så får vi se hur långt det räcker, men om man som supporter kräver att Liverpool ska slå ut Dortmund då tycker jag att man har en skev bild av verkligheten. Jag väljer även att se det här dubbelmötet som en nyttig erfarenhet för spelarna, att få matchas mot ett riktigt bra motstånd och få reda på vad de kan göra bättre och vad de kan fortsätta bygga vidare på. Oavsett hur det här dubbelmötet slutar tror jag att spelarna kommer att få med sig någonting nyttigt från den här resan. Och skulle det mot förmodan bli avancemang då blir ju Klopp helgonförklarad i den röda delen av Liverpool. Och helt omöjligt är det inte, då spelarna absolut kan spela riktigt fin fotboll det gäller bara att plocka fram intensiteten och det fina presspelet när det gäller som mest i de allra viktigaste matcherna. Och sedan har vi en riktigt fin fotbollshjärna vid sidan om. För det är bara att konstatera att Klopp har på den här korta tiden långsamt och omsorgsfullt bankat in lite energi och vinnarmentalitet i en spelartrupp som under Rodgers vingar var en död spelartrupp. Klopp är ett geni, och har du ett geni till tränare då har du chansen att slå alla lag även i Europaspelet. Och blir det avancemang då har den här våren som från början såg ut att bli betydelselös potential att bli riktigt rolig att följa upplösningen på. Och som sagt gårdagens avancemang var enormt viktigt. Det var ett viktigt statement för både spelarna, för Klopp men framförallt för hela klubben. Och för stunden är det med en stor positivitet som jag blickar fram mot våren. 

 

PS/ Benteke ruvar på ett drömmål till innan han lämnar Liverpool bara så ni vet. 

 

Hallå och välkomna ska ni vara tillbaka till min lilla fotbollshörna. Som vanligt väntar en vecka med massvis av fotboll, och den här gången tänkte jag att jag skulle rikta allt ljus ut Newcastle United av alla klubbar. Förutom att det var två raka motsatser som möttes när Leicester tog emot Newcastle så var det även Rafa Benitez första match som ansvarig för "Skatorna". 

 

 

Det finns få saker som slår när två lag i helt olika skick möts, men som ändå delar exakt samma känsla. För matchen på King power stadium mellan Leicester och Newcastle kan inte beskrivas på ett annat sätt än en ångestmatch. På ena sidan har vi Leicester som känner att de på allvar kan vinna ligatiteln, och även om Ranieri puschar på spelarna att det är en match i taget som gäller och det handlar om att göra det bästa av situationen går det inte komma ifrån att det börjar smyga in lite guldfrossa i Leicester. Helt plötsligt blir det uppenbart för spelarna att vi kan faktiskt vinna ligan om vi inte förlorar för många matcher av det resterande spelschemat, och då leder det till att det blir ängsligt och osäkert i passningsspelet vilket gör att det inte flyter på, på samma sätt som i början av säsongen. Och på andra sidan stod ett Newcastle som var i desperat behov av poäng, och som under Steve McClaren befann sig i ett läge där det inte fanns någonting som talade för att laget på allvar skulle ha en chans att klara sig kvar i Premier League. Men nu har Benitez kommit för att försöka skicka upp Newcastle på säker mark, och vi vet att när ett lag byter tränare sker det ofta en förbättring resultatmässigt och över tid visar det sig om den nya tränaren är rätt man för uppdraget eller inte. Därför kändes det inte givet att Leicester skulle sopa hem 3 poäng utan problem, utan det hade faktiskt kunnat bli en skräll igår. 

 

 

Men nu blev det ju inte någon skräll, utan Leicester lyckades vinna den här matchen efter att Okazaki cykelsparkat in matchens enda mål. Och jag får lov att säga att trots att jag vill att Leicester ska vinna ligan, hade jag ändå uppskattat om Newcastle hade roffat åt sig någon poäng. Men varje gång jag ser Newcastle ju mer bedrövad blir jag över vilka spelare som faktiskt huserar i det där laget. Jag brukar gnälla på att mitt Liverpool inte har några vinnarskallar, men då pratar jag om icke vinnarskalle i den bemärkelsen att det finns inte tillräckligt med vinnarskallar och vinnarmentalitet för att vara med och slåss om titlar. När jag tittar på Newcastle börjar jag undra om det finns tillräckligt med vinnarskallar för att överhuvudtaget vinna matcher. Jag upplever det som att det är alldeles för få karaktärsspelare som får laget att dra åt samma håll oavsett matchbild. Visst finns det några få enskilda spelare som sticker ut från mängden, Jonjo Shelvey tycker jag är en hårt jobbande mittfältare som tar ett stort ansvarsområde över hela planen och han har även en fin passningsfot. Men problemet med Shelvey är att han är bara bra när det går bra för laget, men så fort det börjar gå emot blir det lätt att han börja tjura och hänga med huvudet och då vinner han inte lika mycket närkamper och har svårt att sätta sina lagkamrater i bra lägen. Moussa Sissoko är en bra spelare med fina fötter, men problemet där är du vet inte riktigt vad du får ut av honom. Ena dagen kan du få riktigt bra kvalité, och andra dagen kan han knappt slå en passning i sidled rätt och det är klart att det håller inte att ha så ojämna spelare om du siktar på att hålla dig kvar i Premier League. Det finns lite spets i form av Mitrovic och Ayoze Perez längst fram. Mitrovic tycker jag har potential att bära upp ett lag som Newcastle, men problemet är att det är lite för mycket Balotelli över honom. Och då syftar jag inte på att han har nummer 45 på ryggen, utan att han faktiskt likt Balotelli är en bra spelare i grunden men det är lite för sällan den fina talangen kommer fram. Han är bara bra när det passar honom själv vilket inte funkar, för att lyckas på den här nivån måste du vara bra vecka ut och vecka in. Och kommer du in en period där du inte producerar poäng då måste du bidra med att delta i presspelet och göra ett bra jobb utan boll, vilket jag tycker att Mitrovic sällan visar upp. Samma sak gäller Ayoze Perez, han deltar bara i en fas av spelet och det är kring den sista tredjedelen, att göra den där extra uppoffringen för laget verkar han inte vara så sugen på. 

 

 

Som ni märker finns det inte särskilt mycket målchanser för Newcastle att rapportera om från gårdagens match. Och det är just det som är det stora spelmässiga problemet när det gäller Newcastle. Det är alldeles för lite kreativitet i anfallsspelet, det är på tok för fantasilöst. Trots att Mitrovic och Perez har sina svagheter är det i stort sett bara de som kan hitta på någonting intressant med bollen. Och det är inte hållbart i längden att vara för beroende av få enskilda spelare, det säger sig självt att då kommer korthuset att rasa förr eller senare. Wijnaldum har gjort sina mål men det är samma sak där det är en spelare som inte är tillräckligt bra över tid, utan det blir att han glimtar till ibland för att sedan dippa ner på en nivå som inte är i närheten av att likna Premier League. Sen ska vi inte glömma bort att Coloccini inte var med i den här matchen, och det är klart att hans ledarskap behövs för att Newcastle ska plocka mycket poäng. Men samtidigt är det ett underbetyg till resterande delen av spelartruppen att det inte finns någon som har modet att få igång laget, antingen genom att föregå med gott exempel genom att göra saker av hög kvalité eller genom att veva igång och puscha laget. Och jag tycker att det finns en situation som är ganska talande för vad Newcastle har haft för typ av säsong. Det uppstod en situation när Mitrovic och Sissoko blir snudd på helt fria med Kasper Schmeichel men på något sätt lyckas de stå i vägen för varandra och så rinner målchansen ut i sanden. Jag tycker att det säger en del om skillnaden mellan ett topplag och ett bottenlag. Det finns inte tillräckligt med beslutsamhet bland spelarna när det blir skarpt läge. Självklart ska Mitrovic hojta till att den här bollen är min jag tar hand om det här, men istället blir det att både han och Sissoko tvekar och så krokar de i varandra och då uppstår den där dråpliga situationen. Att Janmaat mer eller mindre hade den bästa målchansen när han fyller på från sin högerkant och får på ett skott som blockeras av en Leicesterspelare säger en del om hur uddlösa Newcastle var igår. Och tittar man på vilka spelare som hoppar in från bänken är det verkligen inte några spelare som man blir särskilt orolig över att de ska ställa till med något. Andros Townsend har visserligen haft sina stunder i Tottenham, men det är ju ingen spelare som på något sätt är en potentiell bärande spelare i en klubb som Newcastle. Siem De Jong har väl inte gjort sig känd som en spelare att lita på. Han är inte särskilt snabb och han har problem med att hantera bollen och han saknar spelförståelse när det kommer till att ta rätt löpningar utan boll och är allmänt dålig. Och Seydou Doumbia är ingen spelare jag är särskilt imponerad av heller, han är en spelare som bara rycks med i den uselhet som Newcastle visat upp under hela säsongen. 

 

 

Då kan man fråga sig varför Benitez väljer att ta på sig det här uppdraget som när jag pratar om Newcastle kan beskrivas som ett självmordsuppdrag? För det första tror jag att det inte fanns så många alternativ för Benitez om han skulle komma tillbaka till toppfotbollen. Om han hade velat få ett finare uppdrag och tagit sig ann en klubb med större anor än Newcastle hade han nog fått vänta ut säsongen och se vilka erbjudanden som kunnat dyka upp under sommaren. Men sedan tror jag att Benitez känner att han har en del att vinna på att ta just Newcastle. Och jag känner precis likadant, jag skulle till och med vilja dra det hela såpass långt att Benitez har allt att vinna i Newcastle. Nu kommer Napolisupportrarna att gå i taket, men det går inte att komma ifrån att Benitez är en väldigt skicklig tränare. Att han inte blev kvar i Real Madrid berodde inte på att han gjorde allting fel utan det handlar om att Real Madrid är en omöjlig klubb att verka i så länge Florentino Perez sitter där. Trots att Real Madrid vann med både tennissiffror och bandysiffror så dög det ändå inte och Benitez fick sparken. Och om man blickar tillbaka på vad Benitez har presterat är det imponerande resultat. Vi vet alla att hans främsta styrka ligger i att organisera ihop ett lag. Hans främsta styrkor ligger i den defensiva delen av spelet, sedan tenderar han att bli för defensiv i sin spelfilosofi vilket jag tror kan vara en av förklaringarna till att en del lite slarvigt uttryckt ser ner på honom. Men att det är en bra tränare som tror på sin grej är något jag lyfter på hatten för. Och är det något Newcastle behöver mer än någonsin i den situationen de befinner sig i då är det att få in en tränare som kan sätta ett försvarsspel. Men då gäller det för spelarna att köpa Benitez taktik fullt ut, och komma till den insikten att nu handlar det om att inte släppa in massa mål utan gå för att säkra bakåt och sedan ta vara på de chanser vi får. Jag tror inte man kan förvänta sig att med Benitez så kommer Newcastle att kunna föra spelet i varje match, men jag tror att det finns förutsättningar för Newcastle att börja grisa hem poäng. Och sedan är det frågan om det kommer att räcka över de matcher som återstår. Men jag väljer ändå att inte vika från linjen om att jag tycker att Benitez har allt att vinna på det här uppdraget. Han har option på 3 nya år om han klarar kontraktet, och lyckas han med det då kommer han att ses som frälsaren som kom till undsättning när Newcastle behövde som mest hjälp. Skulle det gå åt skogen kommer det givetvis att vara en plump i protokollet och då kommer det nog bli svårt för honom att få en storklubb igen. Men han kommer att klara sig från den stora delen av hatstormen som kommer uppstå om det blir degradering, och som i första hand kommer att riktas mot den inkompetenta klubbledningen som Newcastle har och som ägaren Mike Ashley har ett punggrepp om. Men trots att jag inte har mycket gott att säga om Newcastle när det gäller spelarmaterialet, klubbledningen och om Mike Ashley tycker jag inte att man ska ge upp hoppet helt om man håller på "Skatorna". Med rekryteringen av Benitez är det för första gången som Mike Ashley anställer en tränare på rätt premisser och som har potential att gynna klubben i långa loppet också, jämfört med Alan Pardew och Steve McClaren som man kan ställa sig frågande kring hur de har kunnat attrahera Mike Ashley sett till vad de åstadkommit tidigare under sina tränarkarriärer. Men vi vet alla vad Mike Ashley sitter med för ingångsvärde när han rattar Newcastle. Detta har lett till att det dragits ner på kvalitén på spelarmaterialet och där det helt saknas vinnarmentalitet. Men med Benitez har Newcastle fått in en kompetent tränare som vet hur man sätter en defensiv och som kan odla fram vinnarskallar och det tycker jag att klubbens supportrar ska vara tacksamma för. Av de tränare som fanns tillgängliga just nu skulle jag nog säga att Benitez var den bästa som kunde få jobbet. Och för Benitez handlar det nu bara om att göra det bästa av situationen, men jag tror att han med sina kunskaper och erfarenhet som han har samlat på sig både från bra år och dåliga år kan leda till att han kan skaka liv i den här ytterst begränsade spelartruppen. Men jag tycker att Benitez har gjort ett klokt val av klubb. Det här kan vara den perfekta omstarten som hans karriär länge har behövt, och trots att han är i en klubb med en fullständigt inkompetent klubbledning och en volatil ägare, är min magkänsla att han har gjort ett rätt val och har allt att vinna i det här läget. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till fotbollshörnan. Veckan har knappt börjat, matcherna duggar tätt, och den här gången ska vi lägga fokus på det som utspelade sig på Stamford bridge igår kväll och då vet ni att det handlar om Chelsea mot PSG. 

 

 

På förhand hade jag en känsla av att Chelsea skulle vara såpass triggade av det faktum att det fanns ett läge att bygga upp ytterligare momentum för resten av säsongen. Det förfall som Chelsea genomled under hösten är ett förfall som jag aldrig har sett ett mästarlag göra under min livstid. Det har varit mycket negativitet kring Chelsea, och om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag tycker att de ser så värst mycket bättre ut sedan Hiddink tog över laget. Men är det något som man ska ge Chelsea cred för sedan tränarbytet så är det att de har varit svårslagna och tröga. Och Hiddinks uppgift i det här vad det verkar tillfälliga uppdraget var att skapa någon form av stabilitet i laget igen, att göra det bästa av situationen och förhoppningsvis ta laget till Champions League även nästa säsong. Och jag känner att gårdagens match hade kunnat ge ett sådant momentum och massvis med medvind om Chelsea hade slagit ut PSG. Det hade skickat en signal om att de varit på gång igen, både internt och externt. Och jag tycker att de gör en helt okej insats så länge det här dubbelmötet levde, men när Zlatan skickade upp Di Marias suveräna passning upp i nättaket då var det som om all energi hos de blå försvann. Nu tycker jag att det vore konstigt om PSG inte hade gått vidare från det här dubbelmötet, med tanke på att de har kunnat fokusera på Champions League spelet sedan länge då de avgjort ligan för länge sen. Men nog borde Chelsea med det här spelarmaterialet göra mer match av det här på hemmaplan. Men det kräver också att toppspelarna presterar som bäst när det gäller som mest. Och det är bara att konstatera att Hazard som var Premier Leagues överlägset bästa spelare ifjol ser ut som om han inte kan spela fotboll längre. Han har fortfarande snabbheten i sig, men han tar ju sällan rätt beslut när det kommer till att bestämma sig för när det är läge att släppa bollen eller dribbla. Framförallt känns det som att han har tappat all vilja i närkampsspelet. För när Hazard presterade som bäst under förra säsongen var han ju ett monster med bollen, det gick inte att ta bollen ifrån honom hur stora spelare han än mötte. Nu gjorde Marquinhos en bra match på högerbacken, men jag tycker inte att Hazard satte honom på prov tillräckligt ofta. Fabregas är också en spelare man kan sätta en del frågetecken för när det gäller hur han ska användas. Jag tycker att det i de flesta fall är en styrka hos en spelare att kunna spela i olika roller, och i synnerhet hos mittfältare. Och jag tycker Fabregas har gjort bra matcher både som sittande mittfältare och i den mer offensiva rollen. Men med tiden har det uppstått en situation av total förvirring, där varken vi som tittar på eller Chelsea riktigt vet hur Fabregas ska användas. Han känns ju i mångt och mycket som en trött rockstjärna som envisas med att gå upp på scenen gång på gång och varje gång resulterar det hela med en flopp och åskådarna lämnar evenemanget missnöjt. Hur många rätta passningar lyckades Fabregas slå mot Diego Costa igår? Hur många gånger lyckades han nå fram till Hazard? Jag tror att det går att räkna på en hand, och det är alldeles för lite. Det var givetvis ett avbräck att Diego Costa fick kliva av i andra halvlek, men jag är i inte säker på att det hade hjälpt om han varit kvar på planen. Med all respekt för Diego Costa, jag beundrar honom även om det smärtar mig att säga det för jag tycker verkligen att han kan bete sig som en gris för ofta. Men det går inte att komma ifrån att det är en vinnarskalle som får med sig både publiken och medspelarna, både genom att ta löpningar, stå upp i närkamperna men också elda på sina medspelare när det går emot. Men sett över 2 matcher så ska PSG vara bättre än Chelsea med tanke på vilket skick den klubben är i. Och när du väljer att spela en John Obi Mikel som är slut sedan länge då kommer du definitivt inte att slå ut ett såpass skicklig lag som PSG är. Det är klart att det hade gjort en liten skillnad om John Terry hade kunnat vara med, men med den formen som Zlatan är i och hur bra synkade PSG:s offensiva spelare är så tror jag att Terry hade kunnat få åka en del karusell han också. Ur ett Chelseaperspektiv tycker jag att det som hände igår på något sätt bekräftade vilka problem som fortfarande finns i den där spelartruppen. Det är ett lag som fått jobba i uppförsbacke under hela säsongen, de frustar och pustar och det har gett en hyfsat effekt i ligaspelet men så kommer de in i Champions League slutspelet och då blir det uppenbart att de är så långt efter de stora lagen. Och jag kan känna när till och med PSG som kanske är 4:e favorit till att vinna Champions League på ett så kontrollerat sätt städar av dubbelmötet på Stamford bridge, då är det nog lika bra att Chelsea börja sikta in sig på nästa säsong. Det är möjligt att det är en era som är på väg att ta slut, även om jag inte vill döma ut den här spelartruppen helt och hållet. Men det finns en del frågetecken inför fortsättningen och framförallt inför det som händer till sommaren. Vem är tränaren som ska ta över efte Hiddink? Vilka är spelarna som ska få Chelsea på fötter igen och vilka behöver fasas ut för klubben bästa? Och jag tycker dessutom att det finns anledning att ta sig en funderare över om det var ett bra beslut att sparka Mourinho. För Mourinho fick verkligen ta all skit och nu när han fick sparken skulle allt bli så mycket bättre. Ja nu har vi facit där det visserligen har gått bättre resultatmässigt i ligan, men där det spelmässigt inte har varit någon större skillnad. Och att bli totalt bortkontrollerade av PSG under den sista halvtimmen på Stamford bridge är ju inte bra med Chelseamått mätt. Det är alltid en lurig situation när en tränare tas in och samtliga ser honom som en tillfällig lösning, och det är klart att det påverkar lagets prestationer. På något sätt tror jag att gårdagens resultat kan gynna Chelsea för resten av säsongen. Nu kan de sikta in sig på att göra det så bra som möjligt och ligan och med lite flyt och poängtapp från de övriga lagen kan de kanske nå en Europaplats. Och skulle de dessutom gå och vinna FA-cupen, då kommer det att balansera säsongen på ett fint sätt, och då tror jag att Hiddink kan se sig i spegeln och konstatera att han gjort ett godkänt jobb. 

 

 

När det gäller PSG finns det mycket att prata om, men hur mycket jag än vill prata om tusen andra saker än Zlatan Ibrahimovic slutar det med att jag landar i att allt ljus ska riktas mot honom. Zlatan kan vara en av de största vinnarskallar som någonsin har klivit ut på en fotbollsplan. Det är att slänga sig med kaxiga citat i media om att man är en världsspelare och att man ska vinna det och det och så vidare. Men Zlatan är ju en av få spelare som faktiskt har rätt att vara lite kaxig eller att ha glimten i ögat som jag hellre vill kalla det, för att han är så otroligt bra. Men det som fascinerar mig mest när det gäller Ibrahimovic det är att han fortfarande har så mycket mer att ge på den absoluta toppnivån. Hur sjukt det än låter så fyller karln 35 år i höst, och för många spelare oavsett position brukar du vara som bäst från 27-32. Men när du börjar närma dig 35 då börjar tröttheten smyga sig på, och du tappar snabbheten och du börjar få svårt att hänga med. Men när det gäller Zlatan så är det precis tvärtom. Det verkar som att han blir bara bättre ju äldre han blir, vilket är sjukt fascinerande. Och jag blir mörkrädd när det snackas om att Zlatan kan tänka sig att flytta till Kina, USA eller Qatar till nästa säsong. För i helvete, vi snackar om en spelare som inte är färdig på den största scenen, han är alldeles för bra för att syssla med jippon i USA eller dra in lite extra Qatar eller Kina pengar. Och hade jag suttit på ledande position i PSG hade jag så fort som möjligt slängt fram ett nytt kontrakt till honom. Man kan prata om tillfälligheter till höger och vänster men för mig är det inte tal om några tillfälligheter när det gäller Zlatans framfart. Han är bara så förbannat bra, han spelar sitt livs fotboll, det är fortfarande en spelare du kan bygga din offensiv kring, för mig är det ingen tvekan om att Zlatan ska stanna kvar på den europeiska scenen. Sedan har ju PSG kryddat till sitt bygge när de tog in Di Maria, och jag tror att det också har varit en viktig pusselbit. Och det känns som att Zlatan och Di Maria fungerar utmärkt ihop. Det är bara att titta på passningen som Di Maria levererar vid Zlatans mål, den är perfekt slagen och Zlatan tajmar löpningen perfekt och anfallet är ett skolboksexempel. Sedan finns det många bra karaktärsspelare med Matuidi, Thiago Motta och Maxwell att luta sig mot. Det finns dessutom sparkapital i Pastore och Cavani, vilket också säger en del om PSG:s bredd. Självklart går det att sätta ett frågetecken kring om David Luiz och Thiago Silva är dett mittbackspar du går och vinner Champions League med. Thiago Silva var helt okej igår, men jag tycker att han tenderar att ryckas med i det kaos som David Luiz har en förmåga att skapa. Och Kevin Trapp är inte en målvakt jag skulle lita på för fem öre, det är lite för mycket Simon Mignolet över den mannen. Men när det kommer till den där sista spetsen så är det ingen tvekan om att PSG kan konkurrera om att slåss om Champions League titeln. Zlatan kanske inte syns så mycket i speluppbyggnaden längre, men han öser in poäng och det är det som jag tror kommer göra att han kan bli tungan på vägen när det börjar hetta till ordentligt i slutspelet. Jag tror dock att PSG skulle må bra av att slippa att möta Barcelona eller Bayern då jag tar för givet att de två kommer att ta sig vidare. Över ett dubbelmöte tror jag det kan bli för tufft för PSG att rå på de två giganterna. Men i en enskild match kan PSG definitivt vara numret vassare än Barcelona och Bayern. Men för den som vill PSG väl så finns det all anledning att andas optimism inför fortsättningen av slutspelet. Trots att Ligue 1 är en död liga som PSG joggat hem sedan de fick in alla sina Qatarpengar går det inte att komma ifrån att det här bygget har tagit steg för steg för varje säsong. Jag tror att de har dragit lärdom av att åka ut mot Barcelona i kvartsfinalen, om än på två olika sätt. Det var ett viktigt statement att de slog ut Chelsea ifjol sett till hur förutsättningarna förändrades i den avgörande matchen på Stamford bridge och med tanke på hur slagkraftigt Chelsea var där och då. Men återigen igen vill jag avslutningsvis landa i att det som talar mest för att PSG kan bli en outsider till att vinna Champions League det stavas Zlatan Ibrahimovic. Zlatan är just nu i sitt livs form, och jag tror att han har börjat tvätta bort sitt Champions League komplex. Nu känns det som att han på egen hand kan se till att PSG tar den där efterlängtade stora titeln. Och med alla de övriga karaktärsspelarna som jag nämnde och att samarbetet med Di Maria fungerar så bra håller jag utan tvekan PSG som en av favoriterna till att sopa hem hela kalaset. Men då måste de spela med ett större mod och kaxighet om Barcelona eller Bayern dyker upp på vägen, då har de störst chans att rå på de. Blir det ängsliga och skickar ut signaler om att de finner sig med att vara underdog då tror jag att de kommer bli rätt uppkäkade. Men jag tror att Zlatan kommer pusha för det andra tankesättet att PSG inte på något sätt är nöjda med att nå en kvartsfinal eller semifinal utan att man faktiskt i år är redo att ta hem alltihop. Och med en Ibrahimovic som aldrig varit bättre är det omöjligt att vifta bort PSG som en potentiell vinnare. Återigen, vad vore PSG utan Zlatan? Ingenting förmodligen. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till min egen lilla fotbollshörna. Ny vecka och massvis med nya fina fotbollsmatcher. Den här gången har det blivit dags att koppla ett litet grepp om matchen som spelades på Santiago Bernabeu igår. Då vet ni att det handlar om Champions League slutspelet, det har blivit dags att koppla ett grepp om det andra åttondelsfinalmötet mellan Real Madrid och Roma. 

 

 

Inför det som skulle utspela sig i den spanska huvudstaden var känslan att det skulle bli en rätt avslagen match. Real Madrid hade skaffat sig ett bra utgångsläge genom att ha fått med sig en 2-0 seger från Olympiastadion i Rom. Att Roma skulle göra match av det här fanns på förhand inte på kartan. Ändå sitter vi här dagen efter och konstaterar att Roma var närmast att få med sig rätt resultat från det här dubbelmötet än vad Real Madrid var, detta trots att det här dubbelmötet slutade med 4-0 seger till Real. Totalt sett tycker jag inte att Roma ska skämmas över gårdagens insats. Jag förstår att det inte kan ha varit lätt för spelarna och Spalleti att veta hur de skulle hantera den här matchen. Det är klart att man alltid ska gå för att nå nästa slutspelsrunda, men jag tror ändå att Romaspelarna inför matchen kan ha känt på sig att det här skulle bli en övermäktig uppgift. På något sätt känns det som att det är mer eller mindre omöjligt att få med sig ett bra resultat från Santiago Bernabeu om du klantar till det i första matchen. Det blir ju en lurig situation för du vet inte med vilka metoder du ska få med dig rätt resultat när Real Madrid kryllar av många indiviudellt skickliga spelare. Det är ju bara att titta på hur målen kommer till i den här matchen, det är ett inlägg från höger där Ronaldo dyker upp på rätt plats och bara vräker upp bollen i nättaket, ett mål som är omöjligt att försvara sig mot helt enkelt. Jag kan tycka att det är lite av en målvaktstabbe av Szczesny att ställa sig helt och hållet vid den främre stolpen, och det ser lite väl enkelt ut när James placerar in det avslutet men det går så fort i det anfallet att det är svårt att hänga med. Men jag tycker att den här matchen blev ett kvitto på att Roma fortfarande inte är moget att ta ytterligare steg på den stora scenen i Europa. Det här är ett lag med på tok för många spelare som viker ner sig när det gäller som mest. Nu ser inte jag alla matcher med Roma, men av det jag har sett av en spelare som Pjanic har det stundtals sett riktigt bra ut jämfört med fjolåret. Men igår tyckte jag att vi såg den Pjanic som vi såg under stora delar av förra säsongen. Och det var ingen slump att han bara fick en halvlek, då han inte gjorde någon skillnad i spelet. Nu vet jag att Spalletti börjat med en övning att spela Pjanic som sittande mittfältare. Och det är klart att det skulle kunna göra att en del press försvinner från Pjanic på så sätt att han då inte behöver vara den stora kreatören på mittfältet och vara den som ska ligga bakom målchanserna. Men paradoxen i det hela kan ju bli att Pjanic märker att han inte klarar av att hålla fortet vilket krävs om du ska spela sittande mittfältare, och blir ännu mer ängslig och går och gömmer sig. Och det var ju precis det som hände igår, återigen försvann Pjanic helt ur matchbilderna, han slarvade i passningsspelet och gjorde inte någon skillnad för Roma. När till och med en Toni Kroos som går på halvfart tillåts att göra lite som han vill då är det illa ställt. Men jag tycker inte att Pjanic ska få ta all skit efter det som hände igår utan det finns flera spelare som inte räcker till på den här nivån. Seydou Keita har jag tyckt varit en kompetent spelare som är nyttig att ha får ditt lags balans, men även han visade inte upp särskilt mycket tecken på att vara vinnarskalle igår. Perotti försökte och försökte men lyckades inte riktigt skapa chanserna. El Shaarawy gick inte alls att känna igen, det är ju inte alls samma spelare som vi under perioder i Milan. Snabbheten har han kvar, men tajmingen i löpningarna och när det kommer till att slå den sista passningen eller gå på avslut saknas. Salah tycker jag igår var sådär bra som han var under stora delar av sin sejour i Fiorentina. När han trampar iväg med bollen då får jag riktiga Messi vibbar, nu tror jag inte att han kommer att bli så bra men att han har liknande ryck i steget när han drar iväg på sina rusher det är härligt att se. Men han skulle ju ha gjort minst 2 mål igår, han hade ett jätteläge i den första halvleken där han i stort sett rundar Keylor Navas men skjuter i burgaveln. I den andra halvleken har en ett friläge igen men drar avslutet utanför. Och de lägen som Dzeko brände ska vi inte tala om. Ärligt talat vad har egentligen hänt med Dzeko? Det är ju ett förfall som saknar motstycke. Det är en pålitlig målskytt i grunden och jag var lite besviken på att han inte fick mer speltid än vad han fick i Manchester City. Men nu när vi sitter med ett facit i hand är det bara att konstatera att om vi ska sätta stämpel på värvningen av Dzeko så är det ju en totalflopp. Roma har inte samma spets som Real Madrid har, vilket är den främsta förklaringen till att de inte går vidare till kvartsfinal. Sedan håller ju inte försvarsspelet mot den här typen av motstånd heller. Manolas tyckte jag såg skakig ut, Zukanovic hade ine någon vidare dag på jobbet. Övningen med Florenzi på högerbacken tycker jag är så galen att det är snudd på sparken bara av den anledningen, vilket ju Rudi Garcia också fick. Och Lucas Digne tyckte jag ändå såg intressant ut under de få matcherna han fick i PSG, men det kanske fanns en anledning till att Blanc inte ville satsa på honom. Jag tycker att Digne har blivit lite avslöjad att han räcker helt enkelt inte till på den här nivån. Det är möjligt att han kan ta några steg till i sin utveckling, men att han kommer att bli en bärande spelare för Roma i ett eventuellt titelrace det kommer ni inte att få med mig på någonsin. Men som sagt Roma ska inte skämmas för sin insats rent kollektivt sett. Det är bara det att jag tycker att det är synd att de inte tog vara på att Real Madrid faktiskt gick på halvfart och som redan hade tagit ut kvartsfinalplatsen i förskott. Då måste man vara på hugget, när Dzeko och Salah får sina lägen då måste de sitta så att Real Madrid spelarna börjar tänka till lite, kanske publiken börjar bua, det måste hända någonting helt enkelt. Nu var Roma nära att skaka om Real Madrid om vi tar med Salah och Dzekos lägen i beräkningen. Men spelmässigt blev ju Roma helt bortkontrollerade av Real Madrid, och som supporter till Serie A så gjorde det lite ont i hjärtat att se. 

 

 

När det gäller Real Madrid är jag inte så imponerad heller av det som presterades. Ur ett Real Madrid perspektiv tycker jag nästan att totalt 4-0 efter 2 matcher ska nästan vara ett minimum om man ser till spelare för spelare. Men det är något märkligt med detta Real Madrid, det känns som att jag får samma uppfattning säsong efter säsong. Det känns som att de har en högstanivå som är helt otrolig och där det finns få lag som kan mäta sig med de, där Barcelona mer eller mindre kan vara snäppet bättre ändå. Lik förbaskat känns det som att det här är ett Real Madrid som inte är ett klassiskt Real Madrid lag för min smak. Vi vet att supportrarna är krävande, vi vet att det finns en galen president som inte tål att se laget förlora, alltså kan man ju tycka att det borde trigga spelarna såpass mycket för att de ska prestera på topp lite oftare. Men jag känner att den där högstanivån som är av absolut världsklass den dyker inte upp så ofta som jag vill se den. Visst är det vackert att se Luka Modric av alla bjuda på klacksparkar, och jag kan absolut uppskatta att Marcelo tar sina offensiva utflykter då det är riktigt underhållande att skåda. Men som lag betraktat tycker jag inte att Real Madrid uppträder på ett korrekt sätt i de här sammanhangen. Klyschan enda in i kaklet som en viss landslagstränare myntade en gång i tiden kan jag ju inte kännas mer aktuell att väva in när man ska analysera Real Madrid. För mig är det fullkomligt vanvettigt att börja gå på halvfart, och att medvetet dra ner på tempot och helt och hållet försöka spela på resultatet när man har de kvalitéerna som Real Madrid har. Toni Kroos spelade mer eller mindre bara i sidled, det var inte många gånger han satte djupledsbollar mot Ronaldo, Bale eller James. Ronaldo såg inte så intresserad ut av att spela den här matchen, James var alldeles för bollkär, och Bale tyckte jag tappade koncentrationen helt i en mot en duellerna. Lyckligtvis för Real Madrids del var inte Roma kapabla att ta vara på chanserna, men mot ett bättre motstånd då åker de på storstryk om de spelar med såhär lågt tempo i passningsspelet. Och för mig kan inte det här vara ett medvetet taktikval ifrån Zidane, utan det här måste handla om att spelarna i Real blir för bekväma med situationen, de tappar i koncentration och på något sätt rycks alla spelare med i det, förutom Keylor Navas som definitivt var med på noterna när det brände till. Nu är Real Madrid absolut ingen favoritklubb för mig, jag tycker att det är ett lag som ska ha mycket skit för att de inte spelat alla korten rätt när det kommer till sättet att värva spelare och fiffla lite med verksamheten och hit och dit. Men trots det så finns det ändå en del av mig som sitter och blir smått förbannad på när jag ser Real Madrid uppträda på det sättet som de gjorde igår. Hur kan man gå ut och slå av på takten såpass mycket? För mig är det helt oacceptabelt. Och när jag ser Pepe och Sergio Ramos tappa såpass många markeringar som de gjorde igår då blir jag nästan lite mörkrädd. Det naturliga vore ju att säga ja men det är bara en effekt av att Pepe är på planen och då kan vad som helst hända, men till och med Sergio Ramos har ju haft flera matcher nu när han sett riktigt förvirrad och vilsen ut. Jag har pushat för att Varane ska bli nästa fanbärare i mittlåset för Real Madrid, men även han har ju gjort insatser i år som varit helt katastrofala. Och jag säger det redan nu att det kan bli en rejäl målfest i nästa El Classico om Real Madrid ska vara såhär öppna bakåt. Sedan går det att vända på det att Real Madrid gjorde det som krävdes, och de undvek skador på nyckelspelare vilket är viktigt inför slutspurten i ligan och för resten av Champions League slutspelet. Men jag tycker definitivt att Real Madrid kan bättre än vad de visade upp igår, spelmässigt. Självklart borde de med all den kvalité som finns på planen samtidigt kunna spela en mer offensiv och roligare fotboll. Och jag tycker också att det finns anledning att börja tvivla på om Zidane kommer att kunna få ut maximalt av laget. För faktum är att försvarsspelet är sämre än under Benitez, och vi har inte sett att laget höjer sig i de största sammanhangen än. Det var en riktigt blek insats mot Atletico Madrid för några veckor sedan, och gårdagens match städades visserligen av men återigen om Roma hade varit effektiva hade förmodligen blivit en riktig rysare. Och överlag känns det här lagbygget enormt spretigt. Du har en offensiv med Bale, Benzema, Ronaldo och James som alla är bra spelare men fungerar de verkligen ihop, är det samma fina samarbete som det vi ser mellan Messi, Neymar och Suarez i Barcelona? Nej det tycker jag inte. Ska Toni Kroos verkligen vara ledaren på mittfältet när det börjar gå emot? Kommer han att palla det? Det ställer jag mig tveksam till. Casemiro känns oprövad i de här sammanhangen, är det meningen att han ska spela sittande mittfältare mot ett Bayern München eller Barcelona i en eventuell semifinal? Och Danilo tycker jag inte har motsvarat förväntningarna på högerbacken än, det känns som att han inte stänger sin kant på ett tillräckligt bra sett. Och när Keylor Navas har en dag där han inte räddar varje skott, då måste backlinjen stå upp och se till att han inte utsätts för lika mycket avslut. Men om Ramos och Pepe ska fortsätta hålla den där låga nivån i försvarsspelet och om Varane dessutom skulle komma in och förvärra situationen då vet i sjutton om Real Madrid ens kommer att vara topp 4 i Champions League den här säsongen. Att det ser ut som det gör har inte bara med att göra med dålig attityd hos de största stjärnspelarna, lika lite som att det handlar om att Zidane är för dålig som tränare utan problemen i Real Madrid är djupare än så. Men jag känner att jag har tagit upp problematiken med Florentino Perez rätt mycket på sista tiden så jag tycker att vi kan lägga den diskussionen åt sidan för den här gången. 

 

 

Avslutningsvis vill jag bara ta tillfället i akt att ge Real Madrid publiken cred för att de ställde sig upp och applåderade när Totti byttes in. Totti är en spelare som förtjänar så mycket mer än att gå under öknamnet "Spotti" som han fick efter EM 2004. Vi snackar om en spelare som har varit sin klubb trogen under hela sin karriär. Från Roma akademi har det blivit många fina och tuffa år för de vinröda. För mig är inte Totti väldigt mycket förknippad med Roma, för mig är Totti Roma. Ingen kan ifrågasätta att han har gjort allt för sin stad och sin klubb. Tydligare fanbärare för en klubb är det svårt att hitta i dagens fotboll, om det ens finns några kvar. Och det blir lätt att jag får en klump i magen ju mer jag tänker på att snart är spelarna från det sena 70-talet borta, det är inte alls många kvar. Jag förstår att det har varit svårt för alla involverade i Roma att hantera Totti situationen. Det är ett faktum att ikoner måste fasas ut förr eller senare, sedan handlar det om hur man ska fasa ut de. Oavsett vilket så var sprang Totti in på Santiago Bernabeus gräsmatta av allt att döma för sista gången. Jag kan säga vad jag vill om publiken på Santiago Bernabeu, jag kan tycka att de liksom Florentino Perez har en väldigt grandios självbild där man hävdar att oavsett vilket lag man ställer på banan så är man bäst i världen och ingen annan klubb en spelare kan mäta sig med oss. Men mitt i all den arrogans så finns det ändå en värdighet hos publiken på Santiago Bernabeu. Real Madrid supportrarna är krävande, de ställer sig inte upp och applåderar vem som helst, i Real Madrid lägret applåderar man bara mästare. Och jag tycker att gårdagens stående ovation för Francesco Totti en gång för alla bekräftade vilken fantastisk spelare han har varit. Inte för att man bara ska gå på vad Real Madrid supportrar tycker, men just för att en spelare i ett motståndarlag kan få en stående ovation från fotbollsvärldens kanske mest krävande publik då har du haft en strålande karriär. Vi får väl se om Totti kommer tillbaka till Champions League scenen nästa säsong. Jag tror inte att det kommer att ske, jag tror att vi igår fick se det sista av Totti på den stora europeiska scenen. Han fick komma in i ett läge där dubbelmötet redan var avgjort, men han fick ta emot applåder från fotbollsvärldens mest krävande och bittraste publik, och det var vackert. Stående ovationer för en fantastisk spelare. Francesco Totti, inte Spotti, han är inte värd det öknamnet. Totti har gjort tillräckligt många bra saker i sin karriär för att bara vara Totti. Och för mig kommer Totti alltid vara Totti. En fantastisk spelare som gett allt för sin stad och sin klubb, och den typen av spelare förtjänar extra mycket respekt. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkomna till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Det har varit en fullspäckad dag med intressanta matcher. 2 matcher sticker ut från mängden och då vet ni att jag talar om North London derbyt på White hart Lane och matchen mellan Watford och serieledande Leicester. 

 

 

Jag kan tycka att det pågår någon sorts inflation både hos diverse lag och diverse fotbollstyckare att det vi kallar för "Den moderna fotbollen" att för att nå bra resultat så måste du spela ett bollhållande spel. Och jag kan till viss del hålla med om att i långa loppet tror jag att det blir svårt att nå resultat och vinna titlar om du inte kan skapa chanserna på egen hand. Men så finns det undantag som bekräftar regeln, och årets undantag kan mycket väl bli Leicester City. Jag satt och tittade på deras match mot Watford på bortaplan och blev som så många gånger förr den här säsongen fascinerad av hur det här laget har tagit sig till den här succéfyllda säsongen. För det är inte via något form av Barcelona kopierad tiki-taka spel som Leicester stormar mot ligatiteln med utan det är en solid defensiv som är grunden till alltihop. Och jag blir inte mindre fascinerad av att Leicester ligger där de ligger sett till vilken backlinje de ställer upp med. När Robert Huth kom till klubben från Stoke då kändes det som att han mer eller mindre hade gett upp sin fotbollskarriär och att tänkte varva ner lite i ett lag som skulle komma att hoppa lite mellan Premier League och Championship. Men under den här säsongen har ju Huth varit helt fantastisk. Han är kraftfull och bidrar med pondus och bra fysiskt spel, det är inte vackert men det är rejält och det räcker gott och väl när du spelar i ett lag som Leicester. Och sedan har han inte den bästa passningsfoten heller, men de andra kvalitéerna som jag redogjorde för kompenserar hans inte helt klockrena passningsspel. Wes Morgan har under större delen av karriären huserat i Nottingham Forest vilket innebär att han inte upplevt särskilt många framgångar. Och då kan man ju fundera över om Wes Morgan är en spelare som du vinner Premier League med? Förmodligen inte, om det här hade varit en normal säsong. Men nu är ju inte det här någon normal säsong utan det här är en säsong utöver det vanliga. Liksom Robert Huth har Wes Morgan sett riktigt bra ut, jag tycker att han tillsammans med sin tyske kollega har lyft upp Leicesters försvarsspel på ett alldeles utmärkt sätt. Jag har inte mycket att klaga på när det gäller Wes Morgan förutom att han precis som Huth ibland slarvar lite för mycket i passningsspelet för att det ska kännas helt stabilt. Jag tycker inte att han är en mittback att lita på som ska sköta uppspelen, men när det kommer till att vinna nickdueller och vara på rätt plats och täcka skott och hela den biten tycker jag att han fyller en viktig funktion. Och Danny Simpson och Fuchs kändes som två väldigt tveksamma kort att satsa på, på ytterbacksplatserna. Danny Simpson minns vi alla gjorde väl ingen glad i Newcastle och den kvalitétshöjningen som skatorna fick till när de ersatte honom med Debuchy på högerbacken var en uppgradering som i mitt tycke saknar motstycke. Och Fuchs ser också lite trög ut och inte stabil i alla lägen men lik förbaskat funkar den där fyrbackslinjen riktigt bra. Och från bänken finns en Daniel Amartey att slänga in om någon skulle bli skadad, och vi vet alla att Daniel Amartey gjorde det riktigt bra i Djurgården. Sedan är det en sak att prestera i Allsvenskan, men när en spelare går från FC Köpenhamn till ett Premier League lag då är man i mitt tycke en kompetent spelare. Och över hela planen tycker jag att Leicester har ett gediget lag som alla tar jobbet för varandra. Danny Drinkwater, Albrighton och Kanté och allt vad de heter gör ett fantastiskt jobb på mittfältet. Leicester är jobbiga att möta, de är svårslagna just för att alla lägger ner ett hästjobb i försvarsspelet. Det är inte så att spelarna i Leicester spelar för sig själva utan man deltar i försvarsspelet som ett kollektiv och det är nyckeln till succén. Och så länge försvarsspelet sitter och Vardy och Mahrez fortsätter att göra sina mål då har jag svårt att se att något annat lag ska fälla Leicester i titelstriden. 

 

 

När det gäller derbyt på White Hart Lane är det dags att använda ordet fascination för jag inte vilken gång i ordningen idag, för fascinerad var precis det jag blev. Det var en match som svängde både en och två gånger, och det var underhållande som satan för att tala klarspråk. Att det blev delad pott i den här matchen ser jag som fullt logiskt då jag tycker att det var mycket ge och ta matchen igenom. Tottenham var lite för ineffektiva och borde nog ha gjort mål redan i den första halvleken, särskilt under de första 25 minuterna då man skapade ett makalöst tryck mot Arsenal. Och jag håller inte med om att Wenger medvetet släppte bollinnehavet till Tottenham och att den första halvleken var helt ordning matchplanen. Utan jag tror helt enkelt att Arsenal hade inget bra svar mot Tottenhams presspel och intensiva tempo i spelet med boll. Bellerin hade stora problem med både Danny Rose och Erik Lamela. Arsenal hade under de första 25 minuterna så lite boll att Alexis Sanchez hade nog behövt droppa ner i backlinjen om han skulle fått något vettigt att göra under den perioden. Och som så många gånger förr tycker jag att Özil försvann ur matchen när det var som mest intensivt och mycket närkamper. Och det är väl det som är Özils största brist som spelare att han blir lite feg när det hettar till riktigt ordentligt i närkampsspelet. Özil är en fantastisk spelare med en passningsfot som tillhör en av de bästa i världen, men för mig är han mer av en lirare än en ledarfigur som håller fortet när det bränner till. Det handlar inte om att han är dålig, men tittar man till hur han presterar i den här typen av matcher när det gäller som mest så tycker jag inte att han är en titelvinnande spelare. Och då snackar vi om en spelare som har vunnit La liga, jo men det var ju inte så att han gjorde allting själv i Real Madrid utan han had en rätt så bra omgivning där minst sagt. Men att Özil skulle vara redo för att tillsammans med Alexis Sanchez leda Arsenal till ligatiteln det ser jag inte riktigt. Det räcker inte att vara briljant mot Bournemouth och Norwich, utan det gäller att prestera i de riktigt stora matcherna också. Nu lyckades Arsenal komma tillbaka och fixa 1 poäng trots att man under så lång tid fick spela med en man mindre sedan Coquelin dragit på sig sin andra varning, och man gjorde det utan att Özil spelade någon större avgörande roll. Men jag tror att om Arsenal ska vinna ligan då behöver de en Özil som är den dominanta spelaren inte bara i statistiken utan även spelmässigt. I min värld blir det lite fel att lägga över allt ansvar på Alexis då han kommer att behöva hjälp med att skapa chanserna. Och nu gjorde Ramsey ett mycket vackert mål i den här matchen, men att han helt plötsligt skulle börja producera massa poäng det har jag väldigt svårt att se. Sen tror jag att Arsenal kommer att behöva Koscielny och Cech i längden, för jag litar inte riktigt på Gabriel och Mertesacker i mittlåset. Mertesacker vet vi är en säkerhetsrisk individuellt sett, men kan fungera helt okej när han har Koscielny bredvid sig. Och Gabriel tycker jag faktiskt har varit lite av en besvikelse såhär långt, han blandar och ger alldeles för mycket för att det ska kännas helt stabilt.

 

 

Det är ingen tvekan om att Leicester blev den stora vinnaren idag. Varken Tottenham eller Arsenal tror jag är nöjda med att de bara fick 1 poäng med sig. Och jag börjar på allvar tro att Leicester kommer att klara av att löpa hela linan ut i den här titelstriden. Inför säsongen tippade jag Arsenal som mästare då jag tyckte att man hade gjort smarta värvningar och att man hade en bra stomme att bygga vidare på. Jag upplever det som att man även från supporterhåll fått upp hoppet om att Wenger skulle kunna vinna ligan en sista gång innan han tackar för sig då laget vunnit FA-cupen de senaste 2 säsongerna. Men jag börjar undra om Arsenal ändå inte lider av någon form av mental blockering när de plötsligt inser att de har chans på ligatiteln. Jag har sett Arsenal köra över Manchester United på 20 minuter tidigare under säsongen, jag har sett de spela klokt och kontrollerat mot Manchester City på hemmaplan och vunnit. Men om nu Arsenal tänker gå för titeln hur är det då möjligt att de förlorar mot Swansea på hemmaplan tidigare i veckan? Och väg då dessutom in sättet man gör det på. Det är något som bara inte får hända om du ska vinna ligan. Och jag får känslan av att oavsett hur många räddningsplankor som Arsenal kommer att få kommer de inte att ta till vara på det. För det måste vara frågan om en mental blockering som spelarna drabbas av när de inser att de har chansen att vinna ligan. För det är inte första gången man åker på en riktig plump den här säsongen. Man har blivit överkört av Southampton med 4-0, man har förlorat mot ett mycket svagt Mancheser United för att nämna några exempel. Och jag trodde att Arsenals säsong på allvar tog fart när Danny Welbeck i de sista sekunderna satte segermålet i hemmamatchen mot Leicester. Men Arsenal har inte lyckats ta till vara på det momentum man för tillfället skaffade sig där och då, och då känner jag att om Arsenal inte ens klarar av att på allvar få fart på säsongen efter den typen av segrar då är de dömda att aldrig mer vinna ligan under Wengers ledning. Faktiskt är jag redo att dra det så långt att det skulle vara kört för Arsenal att vinna ligan så länge Wenger leder laget. Och med det inte sagt att Wenger är värdelös, men jag ställer mig tveksam till att om han verkligen får ut maximalt av laget. Att Arsenal har en bra spelatrupp på plats råder det inget tvivel om, men att det är problem med mentaliteten och förmågan att vara bäst när det gäller som mest är en problematik som vi sett bra länge i Arsenal nu. Tottenham tror jag ändå kommer att smyga med på ett tydligare sätt. Det känns som att det finns en större trygghet i Tottenham än vad det gör i Arsenal. Framförallt tycker jag mig inte se någon större ängslighet i Tottenham, utan alla vet vad som ska göras. Harry Kane har fortsatt att vara den fantastiska målmaskin som han var ifjol, och skulle han fortsätta på den inslagna vägen då kommer Tottenham att ta mycket poäng. Christian Eriksen är en helt annan spelare i år jämfört med tidigare säsonger, och Erik Lamela har gått från att bara vara en hyfsat spelare i Europa League till att se ut som en kompentent Premier Leagues spelare. Dele Alli och Mousa Dembele ska vi inte heller glömma bort. Dele Alli kan vara en av de häftigaste engelska talangerna jag har sett under min livstid, det är omöjligt att sia om hur långt han kommer att nå i sin karriär men det ska bli väldigt spännande att följa honom de kommande åren. Mousa Dembele satt jag och stundtals skrattade åt till en början när han gjorde sina första matcher i Tottenham. Men nu är han ju en klok mittfältare som vet precis när han ska släppa bollen och när det är läge att försöka gå på genombrott. Och i den här matchen visade han att han måste inte vara den som har huvudrollen i anfallsspelet utan han klarar av att ta ett kliv tillbaka. Och att flytta upp Eric Dier från backlinjen till att spela sittande mittfältare kändes ju till en början som en fullkomligt galen övning från Pochettino, men det har ju blivit en fullkomlig succé såhär med facit i hand. Tottenham är på alla sätt ett helt fantastiskt fotbollslag, och det är tveklöst ett av de roligaste lagen att titta på i Premier League och i Europa med för den delen. Men trots att Arsenal och Tottenham ska vara numret större än Leicester så är det den gamla svensklubben som leder ligan när vi är inne i början på mars. Manchester City har visserligen en hängmatch kvar mot Newcastle men jag ser faktiskt inte de som något större hot mot Leicester. City har för mig gått på alldeles för många käftsmällar den här säsongen för att vara ett mästarlag, känslan där är att spelarna bara går och väntar på att Pep Guardiola ska ansluta. Och jag tycker att Citys match mot Liverpool i veckan var ett tydligt besked om att de faktiskt inte kan vinna ligan den här säsongen, för den fotboll som de ljusblå presterade på Anfield kan ha varit den sämsta insatsen som har gjorts av City sedan de fick in alla sina stjärnspelare. För mig är det upplagt för att Leicester ska vinna ligan. Det är bara frågan om de kommer att palla trycket. Jag tror att Ranieri är duktig på att trycka på att det gäller att fokusera på en match i taget och inte stirra sig blind på hur tabellen ser ut. Jag är av den åsikten att när du börjar blanda prestation med hur läget i tabellen ser ut då är du illa ute för då fokuserar du inte på rätt saker. Fokuserar du på att göra så bra prestationer som möjligt då kommer det att ge utdelning och sedan är det bara att se efter säsongen är slut hur långt det räckte. Men du får absolut inte börja titta på tabellen eller lägga energi på hur de andra lagen sköter sig, för då är det risk för att du tappar fokus och därmed dippar i din egen prestation. Men Ranieri tror jag har bra koll på hur han ska hantera den här situationen, och för spelarna måste det här vara en riktigt bekväm situation. Jag kan tänka mig att ingångsvärdet inför säsongen var att Leicester skulle hålla sig kvar, och nu är de i serieledning och har gjort 52 mål med 9 omgångar kvar. För spelarna är det bara att gå ut och njuta och bara fortsätta spela på samma sätt som man har gjort under säsongen. Och jag tycker att Leicester ikväll visade att de klarar av att vinna matcher på flera olika sätt. Det är inte bara genom klang och jubel föreställning och med massa mål som de plockar sina segrar, utan de klarar av att åka till tuffa bortamatcher och hämta hem segrar med uddamålet. Och min tes är att om du vill vinna ligatitlar då gäller det att klara av att vinna matcher på flera olika sätt, och det är ju precis det som Leicester har lyckats med. Det finns mycket som talar för att Leicester kommer att fixa ligatiteln, och jag hoppas av hela mitt hjärta att sagan blir sann. Tänk att Ranieri som fått stämpeln på sig att han kommer aldrig att vinna en ligatitel, och att han dessutom skulle få lyfta bucklan på Stamford bridge, det vore ju en så vacker symbolik att en får ju rysningar bara en tänker på det. Oavsett vad så har Ranieri satt Leicester på fotbollskartan igen för den breda massan, och det är bara att hoppas att spelarna orkar hela vägen ut för det är de värda. Jag tror att Leicester kommer fixa det, men är det något vi har lärt oss under den här säsongen är det att allt kan hända.