sportviktorn

 

Då har det blivit dags att hälsa er välkomna tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag att vi skulle ta ett grepp om Kalmar FF nu när vi börjar närma oss 10-talet matcher in på säsongen. Det börjar bli läge att göra någon form av bedömning över hur läget ser ut och vilken typ av säsong vi kan förvänta oss. 

 

 

Det finns inga givna matcher i Allsvenskan det har en fått lära sig vid det här laget, och Kalmar FF i synnerhet har ju haft en olustig förmåga att blanda och ge lite för mycket under de senaste säsongerna. Men som vi alla känner till har det mest pekat åt fel håll och vi har varit på fallrepet men på något sätt har vi hittat ett sätt att reda ut situationen med viss hjälp av att lagen bakom oss har varit ännu sämre. Men när jag ser oss prestera så illa som vi gjorde i gårdagens match då försvinner den lilla optimism som jag envisas med att försöka bygga upp och intala mig själv ganska kvickt. Okej att vädret inte la upp för att det skulle bli en kanonmatch, men det måste gå att kunna kräva mer av spelare som inte gör något annat i veckan än att spela fotboll. För igår tycker jag inte att vi tappar poäng på grund av att det är kaos i försvarsspelet vilket har kostat oss många poäng sista 2 säsongerna, utan igår tycker jag att vi inte vinner matchen på grund av för dåligt passningsspel och på tok för lågt tempo. Det som jag sitter och vrider mig över det är att vårt anfallsspel blir så statiskt det vill säga vi har problem att vinna matcher på flera olika sätt. Nu känns det som att vi har i stort sett bara ett sätt att försöka göra mål på, och det är att vi bygger mycket av offensiven kring att Rasmus Elm eller Ismael ska slå den avgörande passningen mot Antonsson och ta vara på hans snabbhet. Men problemet är att kvalitén på långbollarna är inte i närheten av allsvensk klass, ibland känns det till och med som att mittfältet mer eller mindre på chans bara skickar iväg en långboll och hoppas att Antonsson ska vara lika snabb som Usain Bolt och hinna ikapp den. Det som ställer till problem om man bara har ett sätt att anfalla på det är att det blir väldigt enkelt för motståndaren att neutralisera dig. Och som det är nu behöver bara motståndaren att sätta 2 spelare kring Antonsson och vips så har du plockat bort honom ur matchen. Vi får inte glömma bort att Antonsson är inte på något sätt den dominanta spelaren som på egen hand kan skapa chanser ur ingenting. Antonssons styrka ligger i djupledsspelet och i avslutsfasen, det vill säga han ska vara slutstation i anfallsspelet han ska inte vara den som regisserar anfallsspelet utan det finns andra spelare som är tänkta att göra det. Men det är inte bara kring den sista tredjedelen som det brister utan även i speluppbyggnaden tycker jag att vi sliter enormt med att hitta ett hållbart spel. Igår fanns det flera lägen då vi kunde ha ställt om och sårat Sundsvall på ett tydligare sätt, men så fort vi bjuds på lite mer ytor än vad vi är vana vid ja då blir vi så passiva och spelar hem i backlinjen eller enda ner till Söderberg istället för att skicka ut bollen mot kanterna eller slå den långa bollen mot Antonsson. Visst har Romario och Tobias Eriksson perioder då de kan ta på sig ett stort ansvar i presspelet och de vinner tillbaka bollen, men tyvärr brukar de följa upp bra saker med att göra sämre saker i momentet efter med andra ord skicka iväg en bedrövlig passning. Och då jag inte tycker att man kan begära av att Calle Johansson ska kliva in direkt och dominera då blir det en ohållbar situation när inte Ismael, Romario och Tobias Eriksson inte står för en jämnhet när det gäller kvalitén i passningsspelet. Och nu var Rasmus Elm riktigt dålig igår då även han slog bort hur mycket passningar som helst och såg allmänt trött ut, men där känner jag mig inte särskilt orolig utan jag tror att han kommer vara en av de bättre spelarna när vi summerar säsongen. Men återigen en spelare gör inget lag, varje spelare måste dra sitt strå i stacken. Jag tycker egentligen att det inte är någon idé att lägga någon större energi på straffsituationen. Jag håller med om att det inte är någon straff, men samtidigt måste det väsentliga vara att påverka det som vi kan påverka det vill säga kvalitén i passningsspelet och tempot i allmänhet. Vi måste ha fokus på vår prestation och inte komma med ursäkter för det håller inte i längden. Och för att ytterligare leka lite djävulens advokat i det här fallet mot Agardius vill jag hävda att med mer beslutsamhet tror jag att han kan lösa den situationen utan att riskera att det blir en straff. Men som sagt jag tänker inte ägna resten av inlägget till att tjata om straffsituationen, som läget är nu finns det i mitt tycke viktigare saker att diskutera. 

 

 

Tittar man på Sundsvall på bortaplan som en enskild match då tycker jag inte att det är en skam att tappa poäng mot de. Samtidigt tycker jag att vi borde tagit vara på att Sundsvall för dagen inte riktigt var på topp, då de i stort sett bara kunde besvära oss i sitt omställningsspel, medan de hade svårt att få fast bollen på vår planhalva i övrigt. Det var en dålig match från bägge lagen, men om något lag skulle avgå med segern då tycker jag nog att vi skulle ha vunnit. Men om man ska väva in gårdagens match i ett större perspektiv det vill säga sätta gårdagens prestation i förhållande mot den fotboll vi presterat från hösten 2014 och fram till idag väcker det såklart negativa tankar. Som jag var inne på tidigare upplever jag det som att vi spelar ett statiskt anfallsspel vilket gör att vi kan bli bortkontrollerade av i stort sett alla lag i serien. Jag tycker att vi spelar ett ganska fantasilöst anfallsspel, det finns ingen riktig inspiration och det känns inte som att spelarna brinner för uppgiften tillräckligt mycket. Och det som gör det ännu mer oroväckande det är att det inte verkar finnas någon tydlig ledare som på ren svenska tar tag i skiten när det går emot. Gårdagens match är ett tydligt exempel på det jag beskriver, ingen blir förbannad ingen sätter ner foten och markerar att nu är det nog. Utan det usla passningsspelet får bara fortsätta att pågå, det verkar som att spelarna bara finner sig i situationen och bara kör på och trots att vi inte tar steg i rätt riktning ser vi ingen markering ute på planen från spelarna att det här kan inte fortsätta i långa loppet. Jag kan ju sitta här gång på gång och lyfta fram att det har infunnit sig en viss stabilitet i försvarsspelet med Biskupovic och Starke Hedlund, jag kan lyfta fram att Söderberg har haft en hyfsad säsong hittills och att en Rasmus Elm i form kommer göra att vi klättrar i tabellen. Men även om jag kan tycka att det fungerar helt okej med enskilda spelare och smådetaljer i spelet, så går det inte att komma ifrån att vi kommer aldrig att klättra i tabellen när spelarna knappt klarar av att passa bollen till varandra. Om vi inte har ett passningsspel som håller för den här serien då kommer vi för gå över till att bara spela på motståndarens misstag och sedan skicka iväg den långa bollen mot Antonsson och det säger sig själv att det är inte hållbart i långa loppet. Och jag tycker även att det inte finns något riktigt sammanhang mellan spelarna, alltså att truppen känns fel sammansatt. Antonsson passar för en spelfilosofi, Romario för en annan, Tobias Eriksson för en helt annan och så vidare. Det finns inget riktigt tydligt samarbete mellan mittfältet och anfall, utan allt handlar om att det är Rasmus eller Ismael som ska serva Antonsson med passningar och när det inte funkar då har vi ingen plan B. Och det är klart att Swärdh har sin del i det hela, jag har fortfarande inte fått någon tydlig bild av vilken fotboll han vill spela. Nu tycker jag det märks att han har jobbat med försvarsspelet då det inte är total hönsgård som vi fått se under både Hasse Eklunds tid och även under Swärdhs första säsong. Men hur tänker Swärdh kring hur vi ska förbättra anfallsspelet? Vad är det han vill uppnå? Vad är det han vet? Vad är det han kan? Jag börjar bli aningen kluven till Swärdh det har jag inga problem med att erkänna. Det betyder inte att jag vill ha bort Swärdh, utan jag tycker att han ska få tid på sig, jag tror inte att ett tränarbyte hade gjort situationen bättre. Men jag tycker inte att man ska vara rädd för att vara lite fundersam kring vilken typ av fotboll som Swärdh står för. Men alla problem stavas inte Peter Swärdh, ni som följt mig ett tag vet hur jag ser på Kalmar FF som förening de sista 2 säsongerna, problemen i Kalmar FF är djupare än vem som tränar laget. 

 

 

Hur ser jag då på fortsättningen både på kortare och längre sikt. Jag konstaterar bara att all den förväntan och den hajp som byggdes upp under försäsongen börjar ju kännas riktigt onödig och förgäves. Fortfarande är jag fortsatt orolig och tänker negativa tankar när jag tänker på Kalmar FF. Spelarna och i synnerhet Elmbröderna pratar sig gärna varma om vilken potential det finns i laget och att vi kan så mycket bättre. Och trots att vi som tittar på ser att det håller på att gå åt helvete så fortsätter spelarna att slå sig för bröstet och är nöjda. Hybris har jag aldrig varit något större fall av, det är möjligt att det är en mentalitet som fungerar i vissa lag men en sak är säker det är inte en mentalitet som är bra för Kalmar FF. Jag vill direkt jämföra med ett annat allsvenskt lag som varit nere i skiten men som nu har det rätt gott ställt nämligen Hammarby. Säsongen 2009 åkte Hammarby ur Allsvenskan, och jag minns hur Fredrik Söderström stod i en studio i Sportspegeln och ordagrant "Vi är för bra för att åka ur". Det där är en attityd jag inte alls gillar, precis som att man inte ska ha vara rädd för att slå sig för bröstet när det går bra får man inte vara rädd för att kritisera hur laget presterar när det går dåligt. Nu har inte spelarna i Kalmar beskrivit situationen med just de ord som Fredrik Söderström valde att använda men i praktiken så säger spelarna exakt samma sak fast på ett mer sofistiskerat sätt. Och det gör mig både orolig och samtidigt riktigt förbannad. Hur är det möjligt att spelare som knappt klarar av att slå en enkel passning efter marken har mage att tala om att vinna titlar och att laget ska ut i Europa. För mig blir det bara parodiskt, det blir som att spelarna tror att vi som ser på är dumma i huvudet. Sedan tycker jag att föreningen på sista tiden nästan har slutat att drivas som en fotbollsförening. Ambitionen från en fotbollsförening på den här nivån borde i den bästa av världar vara att leverera så bra sportsliga resultat som möjligt. Men som jag ser på Kalmar FF just nu tycker jag inte att föreningen styrs på ett sätt som får organisationen Kalmar FF att må bättre. Jag får intrycket av att Kalmar FF har slutat drivas på det sätt som jag vill att fotbollsföreningar ska vara. För mig har Kalmar FF börjat drivas som ett marknadsföringsplakat för att visa upp bröderna Elm både lokalt och för resten av Sverige. Det mesta handlar om bröderna Elm, och det hade jag inte haft några problem med om de hade varit spelare som gjort skillnad på riktigt. Men faktum är att det är högst osäkert om Rasmus kommer att komma upp på den nivån han en gång hade, även om jag tycker att han visat upp glimtar av den spelare som sågs som en av Sveriges största talanger när han slog igenom i Allsvenskan. Viktor har väl bevisat att han inte håller för att vara styrande mittfältare, och det är inte givet för mig att plocka bort någon av Biskupovic och Starke Hedlund för att få in honom i backlinjen. Och när det gäller David börjar det bli riktigt tröttsamt gällande om han ska spela eller inte. Det är en nyttig spelare som kan brösta ner bollen, dra på sig markering och fördela den vidare och bidra med fysik och mer tyngd inne i boxen. Ja eller så kanske det är dags att inse att han var den typen av spelare i sina bästa stunder? Men som det är nu så tycker jag det är helt orimligt att David är vår kapten när han spelar så lite som han gör. Om han inte är skadad så är han sjuk, han är ingen spelare som du kan räkna med längre. Och jag tycker att det börjar bli dags att inse att David Elm kan vi inte räkna med att han ska fylla en funktion, jag vill hävda att hans karriär är förbi. Och trots detta så handlar i stort sett allt om att bara bröderna Elm är med så kommer allt att ordna sig. Jag är trött på hajpen kring bröderna Elm, precis som jag är lika trött på hajpen som spelarna själva bygger upp om hur bra de egentligen är. I snart 2 år har spelarna tjatat om hur bra de egentligen kan spela och de kan så mycket bättre. Ja men då kanske det är dags att visa det någon gång det vill säga vinna fler matcher och framförallt spela bättre fotboll. Det känns som att det här är en låst situation. Det är en spelartrupp som har en osund hybris, och det är en förening som enligt mitt sätt att se på det drivs på helt fel sätt. För mig är läget oförändrat både när det gäller det spelmässiga och när det gäller hur föreningen bedrivs och fungerar. På något sätt har Kalmar FF när det börjat bränna till ordentligt och varningsklockorna börjat ringa lyckats samla sig klarat av att reda ut situationen. Men just nu känner jag att situationen är mer akut än vad den någonsin har varit tidigare. Och snart är det för sent att börja ta stora skutt i tabellen då serien börjar sätta sig om sisådär 4 eller 5 matcher. Och jag är helt övertygad om att så länge spelarna eller de vid sidan om inte inser hur allvarligt läget är då är det upplagt för att det värsta kommer att inträffa. Det måste finnas en ödmjukhet både i truppen och högre upp i hierarkin. För som det är just nu har Kalmar FF fortsatt en bedrövlig självbild. Man tror att man är det här fantastiska laget från 2008 som vann SM-guldet och som var ett hårstrå från att kvala in till Uefacupens gruppspel, vilket man inte alls är. 

 

 

 

Jag har kommit på mig själv att jag har gått och blivit nykär. Och då är det inte Liverpool FC jag pratar om även om man kanske kan tro det efter att det blev en asfaltering i Merseysidederbyt i onsdags. Nej jag talar om ett helt annat lag, jag talar om den udda fågeln, med tränaren som självaste José Mourinho slog fast aldrig kommer vinna någonting för att han är en loser. Jag pratar om Claudio Ranieri och hans Leicester City. 

 

 

Igår var det dags igen för Leicester att bevisa att de faktiskt tänker gå och vinna Premier League titeln. Efter att laget tappade poäng mot West Ham förra omgången var det på sin plats att börja prata om att var det nu dippen skulle komma och man skulle göra en Liverpool och snubbla bort titeln i den absoluta slutspurten. Men istället så gick Leicester ut och knäppte alla så kallade "experter" på fingrarna och körde över ett för dagen uruselt Swansea med 4-0. Och då får vi inte glömma bort att 4-0 var ett resultat som speglade matchbilden då Swansea inte hade någonting att komma med. Det bästa med Leicester det är att de är så otroligt orgainserade i sitt försvarsspel då alla spelare vet precis vad som ska göras. Det som gjorde den här segern till speciell, var att det inte var kamp in i det sista och så fick Leicester in sitt segermål under den sista kvarten, utan här tog man tag i matchen från början och hade 2-0 efter 30 minuter och då var saken mer eller mindre klar. Jag var spänd på att se hur Leicester skulle klara sig utan Jamie Vardy, och hur Mahrez skulle hantera det faktum att extra press vilade på hans axlar då han förväntas vara den som ska vara den som är kreativ med bollen i alla lägen. Vardy har visserligen inte gjort lika mycket mål som han gjorde i början på säsongen, men fortfarande är det en viktig pusselbit i Leicesters lagbygge. För även om han inte gör mål ska man akta sig för att underskatta det hårda jobb han lägger ner i presspelet och att han kan ta en idiotlöpning trots att han inte får bollen men bara för att skapa oro i motståndarens backlinje. Dessutom skapar Vardy genom sina löpningar mer utrymme för Mahrez att få mer ytor att jobba på då motståndarna har haft svårt att hantera när både han och Mahrez är på planen samtidigt. Men nu går det ju att argumentera för att Leicester klarar sig utan Vardy, åtminstone i ett kortare perspektiv vilket kan vara bra att veta då Vardy kanske får ytterligare en matchs avstängning för filmningen mot West Ham. Jeffery Schlupp som varit den typiska inhopparen den här säsongen som kommit in för att stångas vara bökig och bara döda tid när Leicester ska stänga matcher, skulle helt plötsligt spela från start och vara en spelare som gör något konstruktivt med bollen. Schlupp har fått många hyllningar, med all rätt han gör det bästa av situationen, men att han skulle vara matchens lirare det håller jag definitivt inte med om, Men att Leicester inte står och faller med att en spelare som Schlupp kliver in från start det tycker jag är att rejält styrkebesked. Jag känner precis likadant när det gäller Leonardo Ulloa. Nu ser jag inte varje match med Leicester, men de matcherna jag har sett tycker jag att Ulloa har varit fullständig katastrofal. Och jag har suttit och vridit mig i plågor över att Ranieri ständigt envisas med att byta in honom när han ska plocka av Okazaki eller Vardy. Jag har sett Ulloa som en tydlig svag länk för Leicester i tidigare matcher då han har haft enorma problem med att hantera bollen och han tar alldeles för lång tid på sig när han ska fördela den vidare. Men i den här matchen är han ju fantastisk, han vinner viktiga nickdueller och han visar på prov på en kvickhet när han snabbt uppmärksammar att Schlupps petning mot bortre stolpen är på väg att gå utanför och så offrar han sig och stöter in 3-0. 

 

 

Det finns inte så mycket mer att säga om matchen i sig, utan det är bara att lyfta på hatten för ett fantastiskt organiserat lag som mår bra och som ser ut att ha riktigt roligt ihop. Det finns många härliga öden som går att koka ihop till Sagan om Leicester. Men det går ju inte att komma ifrån att den som ska ha mest hyllningar det är Claudio Ranieri. Och då ska jag vara ärlig med att säga att jag har aldrig varit någon större anhängare av den gode Claudio. Men jag kommer aldrig vika ifrån det faktumet att det är en defensivt skickligt skolad tränare som vet hur man styr upp en backlinje. Och även om rent taktiskt inte är någon mästare tycker jag ändå att jag kan se ett mönster genom hela hans tränarkarriär. Jag upplever det som att Ranieri sätter en stabil bas, det vill säga ett tillräckligt bra försvarsspel som räcker för att hålla laget kvar eller utmana om Europaplatser. Sedan går det att argumentera för att han har kanske inte har visat en tillräckligt stor auktoritet när han arbetat med större spelare sett till kvalitén, namnet och meriter. Och då tänker jag på när han var i Juventus och han inte riktigt fick det att fungera, då han ändå hade att göra med en Del Piero och Buffon för att nämna några. Och när han var i Roma för att ta ett annat exempel började han ju faktiskt att bänka Totti och De Rossi i perioder för han kände att de inte bidrog tillräckligt mycket för att laget att prestera bättre. Det här ledde till att han mer eller mindre fasade ut sig själv. Sejouren i Inter tror jag inte många ser tillbaka på som någon större succé för Ranieri, även om det är lite av ett hela havet stormar upplägg i den klubben där tränare knappt får någon tid alls på sig. Och även om man ska ha respekt för att det var ett lurigt läge att ta Greklands landslag med tanke på det kaos som landet brottades med, vilket såklart smittade av sig bland fotbollsspelarna går det ju inte att komma ifrån att Ranieri floppade även där. Förlorar man mot Färöarna i ett EM kval då är det fullt förståeligt att man inte får sitta kvar på sin post. Och sedan hamnade Ranieri i Leicester av alla klubbar. Återigen är jag redo att omvärdera min uppfattning om Ranieri efter det som han håller på att göra med det här laget. Att Leicester inför att omgång 35 ska kompletteras skulle leda ligan med 8 poängs försprång ner till ligatvåan var i min värld inte möjligt inför säsongen. Och jag tror att det börjar bli dags att vi oftare pratar om tränare är bra eller dåliga i just det sammanhanget som de har valt. Jag tycker ofta att man till höger och vänster stämplar tränare som bra eller dåliga, när man i diskussionen glömmer bort att koppla ett grepp om sammanhanget. Uppenbarligen är Ranieri en perfekt tränare för Leicester just nu, spelarna köper hans spelfilosofi fullt ut plus att han har haft spelartyperna för att spela den fotbollen som han vill spela. Sedan är det möjligt att Ranieri på längre sikt inte är en bra lösning för Leicester, men här och nu kunde Leicester förmodligen inte fått någon bättre tränare. 

 

 

Men när jag tittar till Leicesters trupp blir jag ännu mer fascinerad och imponerad över att vi är på väg att uppleva engelsk fotbolls största sensation genom alla tider. Det som brukar vara signifikant för lag som vinner ligatitlar är att det är ett lag fyllt med massa världsspelare och där klubben har investerat massvis med pengar för att uppnå framgången. Men i Leicesters fall är situationen en helt annan, vi snackar alltså om ett lag som höll på att trilla ur Premier League ifjol men som genom en rejäl uppryckning klarade sig kvar vilket i sig var en bragd. Att då samma lag 1 år senare går och vinner ligatiteln, i en tid då de tampas med lag som Manchester City, Chelsea, Manchester United som har en betydligt större plånbok att röra sig med det är inget annat än en sensation och en vacker saga som får mig att gråta. Och jag skulle kunna sitta här och rabbla upp spelare i dagens Leicester som har gått den långa vägen men jag kan ju nämna några. Kasper Schmeichel var ju inte en målvakt som särskilt många trodde skulle vara en stabil Premier League målvakt. Men han tog den långa vägen via spel i de lägre divisionerna, och spelat i klubbar som Bury, Notts County, Cardiff City och Leeds United och nu är han en av de absolut viktigaste pusselbitarna i ett lag som är på god väg att vinna ligan. Danny Simpson har en historia av att inte vara tillräckligt bra för Premier League, då han stundtals var bedrövlig i Newcastle, men även han började om i Queens Park Rangers och nu är han utan tvekan en av de mest stabila ytterbackarna i Premier League, absolut ingen Dani Alves typ men han spelar tufft och hårt och uppoffrande och det kommer man långt med. Danny Drinkwater snurrade runt i Manchester Uniteds ungdomsakademi men ansågs inte vara tillräckligt bra, och har harvat runt i klubbar som Huddersfield, Watford och Barnsley och nu är han en av de bärande spelarna i titeljagande Leicester. Wes Morgan har mer eller mindre tillbringat hela sin karriär i Championship, och nu är han tillsammans med Robert Huth ett av Premier Leagues absolut bästa mittbackspar. Och Robert Huth som i sina yngre dagar blev ratad av Chelsea, hamnade först i Middlesbrough och sen i Stoke. Och när det blev klart att han skulle gå till Leicester då var det ju nästan att man började skratta, att gå till Leicester som situationen var där och då var ju ungefär som att ge upp sin fotbollskarriär. Nu är det ingen tvekan om att Huth är att räkna med, och jag skulle till och med dra det så långt att han kan vara aktuell för att vara med i Tysklands EM-trupp i sommar. 

 

 

Som ni märker jag kan hålla på ganska länge att gå igenom Leicesters lag spelare för spelare. Men det är just för att det som håller på att ske det är alldeles unikt. Tänk att det här laget som inte består av massa stjärnor utan hårt arbetande spelare som offrar sig för varandra och som sätter laget före jaget i alla lägen skulle gå och vinna hela skiten. Och Ranieri som haft och som säkerligen fortfarande har belackare efter sig, som aldrig har vunnit någon ligatitel på ålderns höst skulle få gå och göra det, det vore helt fantastiskt. Ranieri blev ratad av Abramovich under sin tid i Chelsea som inte tyckte att han var ett namn värt att satsa på. Att Ranieri då den 15 maj skulle få lyfta bucklan på sin gamla arbetsplats inför ögonen på Abramovich som under sin tid som ägare avverkat en hel startelva i antalet tränare, det är något som kittlar må jag säga. Jag vill också lägga till att inför det som skulle bli Mourinhos sista match med Chelsea nämligen den mot Leicester på bortaplan i december, gick han ut i media och hånade Ranieri ganska hårt, att han kommer aldrig vinna någonting och menade att han var ingen vinnare utan han var en loser helt enkelt. 5 månader senare kan Ranieri stå på Stamford bridge med Premier League bucklan i handen, medan Chelsea harvat runt i mittenskiktet under hela säsongen och Mourinho själv mig veterligen fortfarande är arbetslös. Som sagt sagan om Leicester får mig att gråta. Att Leicester med den bakgrunden skulle få gå och vinna sin första ligatitel det är något som gör mig rörd. Och jag känner verkligen att det är nu eller aldrig som gäller för Leicester, precis som Ranieri gick ut och sa i media inför matchen mot Swansea. För oavsett om Leicester slutar 1:a eller 2:a i tabellen tror jag att det finns en stor risk att det här laget blir sönderköpt. Jag kan tänka mig att lag som Manchester United, Manhcester City och Chelsea har ögonen på en spelare som Mahrez och att han skulle kunna gå in där direkt och göra skillnad tror jag absolut att han kan klara. Med tanke på Arsenals historia av att värva franska spelare kan jag tänka mig att Wenger blickar lite extra på en spelare som Kanté i sommar. Och även om jag tror att Vardy mer än gärna kan tänka sig att vara med på det Champions League äventyr som väntar i sommar tror jag att Leicester kommer få svårt att säga nej om Manchester City eller Liverpool för den delen kommer med ett bud på 50 miljoner pund. Därför känner jag att Leicester måste ta vara på den här chansen, då det här kan vara första gången på mycket länge som möjligheten att vinna ligan dyker upp. Och att Leicester kommer gå in i nästa säsong med exakt samma lag det tror jag tyvärr inte är möjligt. Därför hoppas jag att den här fantastiska gruppen av karaktärsspelare får gå och kröna den här succéfyllda säsongen med klubbens första ligatitel. Och jag garanterar er att jag kommer att fira mer än någon annan, och det kommer jag göra av två anledningar. 

 

 

1. Jag unnar Ranieri att få vinna sin efterlängtade ligatitel. 

 

2. Vem älskar inte sagan om Leicester? 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till alldeles egna fotbollshörna. Den här gången tänkte jag ta och snacka lite italiensk fotboll. San Siro brukar vara en arena som inte bjuder på särskilt mycket bra tryck nuförtiden med tanke på hur det har gått för de båda Milanoklubarna, men när det är dags för stormatcher då lever arenan upp. Och ikväll vaknade San Siro till liv när Inter tog emot titeljagande Napoli. 

 

 

Alla som verkar i Napoli och alla som vill klubben väl andades ut när Benitez tackade för sig efter förra säsongen. Det fanns en förhoppning om att nu skulle det bli ordning och reda igen och då tänker jag främst på försvarsspelet. Det är möjligt att Napoli utåt sett hävdar att Champions League är det viktigaste för klubbens framtid. Men jag tror att om du gör en undersökning bland Napolisupportrarna är jag övertygad om att majoriteten kommer föredra att vinna ligan före att vara ett slagkraftigt i Champions League. Det är klart att när Napoli var nere i Serie B och brottades då var det inte läge att tänka på ligatitlar, men nu har det gått såpass lång tid att man faktiskt kan ställa krav på att Napoli borde utmana om scudetton på ett tydligare sätt. Jag tror även att fansen upplever detsamma, då det har gått så lång tid sedan klubben vann ligan. 

 

 

Men om Napoli ska vinna ligan då krävs det betydligt bättre insatser än det som presterades på San Siro ikväll. Nog för att det var en härlig match med hög intensitet, som Napoli hade en stor del i då laget försökte driva upp tempot och spela med så få tillslag som möjligt. Men det var på tok för många spelare som inte hade sin bästa dag. I Higuains frånvaro spelade Gabbiadini på topp, och hade jag inte vetat att han startade matchen hade jag nog inte noterat att han ens var på planen. Visst kan du som offensiv spelare ha en sämre dag och du behöver inte vara involverad i precis alla anfall och vara den som tar vartenda avslut, men så osynlig som Gabbiadini var i den här matchen det är något som inte får hända. Och det var ju inte så att han var värdelös, men han var heller inte särskilt tongivande utan han var bara på planen men han bidrog inte med någonting i stort sett. Och enligt mig är varken Murillo eller Miranda några världsbackar och därför tycker jag att Gabbiadini borde varit ett större hot och snudd på satt skräck i Inters försvar. Men det är just det som är den stora skillnaden mellan Higuain och Gabbiadini. Även om Higuain har en sämre dag eller inte riktigt är på humör kan han när han väl bestämt sig för att göra någonting kreativt med bollen göra fantastiska saker och vara ett nyttigt vapen. Gabbiadini är lite för beroende av att ha en bra omgivning då han inte är lika skicklig på att skapa chanserna på egen hand, jag skulle till och med vilja dra det till sin spets och hävda att han är en begränsad anfallare. Och när varken Marek Hamsik eller Lorenzo Insigne har en bra match då har Napoli oerhört svårt att skapa chanser om inte Higuain finns med. Jag tycker även att när en spelare som Callejon kör fast på sin kant och mer eller mindre slutar söka sig in mot mål då försvinner viktig spetskompetens i Napolis anfallsspel. Sedan skulle jag föredra att spela Callejon på vänsterkanten just för att ge honom möjligheten att vika in banan och ta skott med sin fina högerfot. Men på den punkten är Sarri rätt envis då han gärna vill ha Insigne lite mer till vänster medan Callejon ska ta hand om högerkanten. Men i och med att Hysaj och Strinic inte är särskilt pigga på att fylla på offensivt vilar mycket ansvar på att Callejon, Insigne och Hamsik ska stå för lyftningarna och inspelen, och där skulle jag önska att att Sarri valde att byta kant mellan Insigne och Callejon för att få den sistnämnde att komma till fler avslut. Sedan får jag lov att säga att jag är redo att omvärdera min uppfattning kring Napolis mittlås. Att Raul Albiol har passerat bäst före datum det känner vi till sedan tidigare. Det är möjligt att han inte är en lika usel mittback som Napolisupportrarna fick bevittna under Benitez styre, men jag känner att i grund och botten är han inte tillräckligt bra för att vara en spelare som styr upp en defensiv oavsett hur defensivt lagd en tränare är. Men trots att Albiols karriär i mångt och mycket är förbi trodde jag ändå att det skulle bli ordentlig ordning i försvaret när Britos skickades iväg till Watford och Koulibaly fick en ordinarie plats. Jag har sett Koulibaly som en potentiell världsback, jag har upplevt det som att han har hela paketet i form av fysiken och när det gäller det speltekniska kvalitéerna. Men trots mina lovord känns det som att Koulibaly står och stampar. För han har ju inte tagit några steg framåt, han är inte den ledande spelaren i mittlåste vare sig verbalt eller när det kommer till att leda med gott exempel. Så här och nu skulle jag nog säga att Koulibaly och Albiol är inte ett mittbackspar du vinner scudetton med. Och Allan och Jorginho ser ju mer ut som truppspelare än som spelare som faktiskt kan kliva in på ett mittfält och vara tungan på vågen i en titelstrid. Jag tycker även att Pepe Reina inte är en målvakt som du går och vinner ligatitlar med heller. Med andra ord tycker jag att Napoli har inte ett tillräckligt slagkraftigt lag för att utmana Juventus in på målsnöret. Det känns som att laget är för beroende av att ha Higuain på planen, utan honom finns det inte så mycket mer att hämta. Återigen, Hamsik och Insigne är bra spelare men de är inte spelare av den absoluta världstoppen. Och du behöver ha minst 3 eller 4 spelare av världsklass för att vinna ligatitlar. Sedan tycker jag fortfarande att det går att sätta en del frågetecken för om Sarri är en vinnarskalle. När det gäller att få in vinnarmentalitet och mod i Napolis spelartrupp tycker jag att Sarri fortfarande är ett frågetecken även om det bitvis har sett riktigt bra ut under säsongen. 

 

 

För en gångs skull är det lite roligare att diskutera Inter, vilket jag inte trodde att det skulle vara efter den här matchen. Men jag får lov att säga att Inter imponerade rejält på mig ikväll. Och det som gör mig mest imponerad det var att det inte var någon spelmässig överkörning på något sätt, utan grunden till den här segern var att Inter spelade ett väldigt disciplinerat försvarsspel. Murillo och Miranda går det att sätta frågetecken kring om de är mittbackar värt att satsa på om nu Inter ska etablera sig i Champions League igen. Men får de bara tillräckligt med hjälp då växer de av det och kan på så sätt hantera stunder i matchen när motståndaren trycker på. Och jag har hackat mycket på D'Ambrosio varje gång jag ser Inter, jag tycker att han har haft matcher då han har varit fullständigt katastrofal i sitt försvarsspel. Ibland känns det som att han spelar utan att tänka efter vad det är han gör, det blir lätt att spelar på ren impuls likt en Alberto Moreno. Men i den här matchen är han ju klok och följsam i det han gör, bland annat gör han en brytning som är helt fantastiskt när Napoli flyttat fram positionerna men han kliver bara in och roffar åt sig bollen från Insigne om jag minns rätt. Samma sak gäller Nagatomo, han kan ha sina matcher då han inte har koll på någonting och en får uppfattningen av att han bara är intresserad av att ge sig iväg på offensiva löpningar. Men i den här matchen läste han av situationerna väldigt bra, och prioriterade faktiskt att ha en mer defensiv hållning då det gäller att inte bjuda Callejon, Hamsik och Insigne på för mycket ytor då det kan få grova konsekvenser. Perisic och Brozovic har jag suttit och funderat över under många matcher vad gör de här spelarna i Inter? Men Perisic valde att fokusera på försvarsspelet och avlasta Gary Medel vilket var till det bättre då han inte fick ett för stort område att röra sig över. Brozovic tycker jag klarade både offensiven och defensiven bra, och målet han gör är ju av absolut världsklass. Fint framspelad av Icardi blir han ensam med Pepe Reina och han chippar in bollen som om han inte hade gjort något annat i sin karriär. Och när jag ändå är inne på Icardi måste jag säga att jag blir inte klok på den här spelaren. När jag säger att det går att kräva mer av Icardi menar jag såklart inte att han är dålig. Det är en spelare som har allting för att vara en av världens bästa anfallare. Han har fysiken för att hålla bort stora starka mittbackar, han är snabb och han har ett fantastisk tillslag, då han bland annat kan få till sjuka avslut från 25 meter stillastående. Han har i grund och botten allting för att vara en titelvinnande spelare, men jag kan tycka att han likt Balotelli har problem med attityden, när allting inte går hans väg när han inte får bollen levererad till sig rakt på foten då tenderar han att tröttna. Men det viktigaste som bara måste ske för att Icardi ska få fart på karriären ordentligt det är att han börjar göra enkla mål. Visst finns det en charm i att se honom bjuda på det ena drömmålet efter det andra, den nedtagningen han gör och lyftningen över Pepe Reina i kvällens match var ett cirkusnummer. Men det går inte att göra massvis med snygga mål om du inte kan sätta dit de enkla målen, som när du får ett friläge eller är omarkerad vid ett inläggsläge och nickar bollen över missar bollen efter ett inspel mot bortre stolpen och så vidare. Om du bara gör snygga mål då är du bara en artist lex Fabio Quagliarella. Men vi ska inte glömma bort att det tog ett tag innan Zlatan blev den där fantastiska målskytten, och Icardi har inte ens passerat 25, så det är klart att det finns tid för honom att arbeta med målskyttet. Samtidigt vet man inte vilken situation Inter befunnit sig i om det inte varit för alla de målen Icardi har gjort, men jag tycker att det blir fel när man säger att Icardi är världsklass för det är han inte. När han börjar göra enkla mål mer kontinuerligt och gör omkring 25 eller 30 mål varje säsong då börjar han närma sig den absoluta toppen, och då tror jag att han kan vara redo för de allra största klubbarna, typ Real Madrid och Barcelona. 

 

 

Hur ser det då framtiden ut för Inter efter den här matchen? Ja här och nu skulle jag nog säga att det finns all anledning att vara optimistisk inför fortsättningen om du håller på de blåsvarta. Givetvis ska man inte dra för stora slutsatser av enskilda matcher om man inte ser ett mönster från tidigare matcher och säsonger med för den delen. Det är klart att ingen kan känna sig bekväm med att Inter kommer att plocka vinst efter vinst på beställning vilket kommer krävas om laget ska knipa den sista Champions League platsen. Ikväll fick vi se den positiva sidan av Inter, när till och med D'Ambrosio ser ut som rena världsbacken och där Miranda och Murillo ser riktigt bra ut. Men vi vet också att Inter kan kliva ut till vilken match som helst om det så är ett Milanoderby eller mot Sassuolo på bortaplan och se oerhört loja och oinspirerade ut. Men samtidigt känner jag att den typen av segrar som Inter plockade hem ikväll tyder på att det finns en potenital för att blanda sig in i kampen om Champions League spel ändå. Det är kanske inte ett fantastiskt mittfält eller ett fantastiskt försvar Mancini har till sitt förfogande, men när varje spelare är tillräckligt motiverad blir Inter ett starkt kollektiv som är svåra att handskas med. Brozovic, Perisic och Kondogbia är inga spelare som lirar skjortan av vilket mittfält som helst, men det är spelare som när koncentrationen är på plats gör ett hundraprocentigt jobb i försvarsspelet och de roterar väldigt bra när det kommer till vem som ska kliva fram och vem som ska falla. Kondogbia och Brozovic har dessutom en del offensiva kvalitéer då båda har ett hyfsat tillslag att erbjuda. Och sedan får vi inte glömma bort att Handanovic är en riktigt bra målvakt, utan honom tror jag att Inter hade haft en betydligt mer stökig säsong än vad man har haft. Handanovic är både bra på att styra backlinjen, och han plockar ner inlägg utan problem och han gör ofta en och annan fantomräddning under i stort sett varje match. Och man blir ju trygg när man ser honom mellan stolparna, då det märks att han har koll på vad som händer framför honom han ger ett stabilt intryck han tajmar utrusningar på ett bra sätt och hans utsparkar är så bra att han till och med är lite av ett hot för Inters offensiv. Så Handanovic ska inte hamna i skuggan av Icardi, han är en mycket viktig kugge för Inter och så länge han inte kostar för mycket sett till vad han levererar så ska han såklart vara kvar i klubben.

 

 

Slutligen vill jag säga att den här segern var allra viktigast för Roberto Mancini. Det har varit en tuff period för honom sedan han kom tillbaka. Det går att argumentera för att han återvände till Inter i precis rätt läge då alla hade tröttnat på det kaos som Mazzarri skapade under sin sejour. Men det går också att driva tesen att det var ett lurigt läge att hoppa på Inter en gång till då förväntningarna skruvas upp något så in i norden. Och det är inte lätt att leverera resultat som ny tränare direkt. Jag driver ju tesen att det måste gå minst 3 år för att du ska börja ta och utvärdera om tränaren har gjort det bra eller inte. Och det är klart att den första tiden blev lite av en smekmånad då Mancini till en början ärvde en sargad trupp från Mazzarri och Stramaccionis dagar. Men nu har hela 3 transferfönster lagts till handlingarna och det har ändå inte gått spikrakt uppåt sedan dess. Och jag tycker att när den här säsongen är över då kan det vara läge för Inters klubbledning att slå sig ner och försöka sätta betyg på Mancini. Trots att han tog över laget för snart 1,5 år sen tycker jag att sett till de förutsättningarna han har fått arbeta under borde Europaspel vara ett krav och helst en Champions League plats. För Mancini har fått i stort sett allt han har pekat på, och det återstår att se om han lyckas bära laget till den där 3:e platsen men faktum är att efter 3 transferfönster har han inte lyckats sätta en tillräckligt bra grund i försvarsspelet som gör Inter mer stabilt än under tidigare tränare. Sedan kan Inter ha dagar då de är på riktigt bra humör och spelar det försvarsspel som Mancini förespråkar som mot Napoli ikväll. Men det tycker jag bara är ett tecken på att Mancini inte har full pli på spelarna och att det kan finnas något form missnöje mot hans sett att leda träningarna och val av taktikval och så vidare. Men just för Mancinis skull var kvällens seger oerhört viktig. Det var inte vilken seger som helst, Inter går upp mot ett guldjagande Napoli och man vinner mot de med 2-0. Och det är inte så att Inter går och vinner på grund av att bollen studsade deras väg vid några enstaka tillfällen, utan man vinner faktiskt på grund av att man spelmässigt är bättre än Napoli. Backlinjen och mittfältet var mer sammansvetsad, de jobbade extremt hårt för varandra, spelarna såg till lagets bästa istället för sin enskilda situation. Och det är klart att det skickar en härlig signal både internt och externt att Inter faktiskt har en höjd som gör att de kan bli att räkna med i kampen om 3:e platsen. Sedan går det att kritisera Mancini för en hel del under den här säsongen. Att han inte har fått Icardi och Jovetic att fungera ihop, att de inte har blivit det där fantastiska anfallsparet som många förutspådde det får ändå läggas på minuskontot. Att han har haft konstiga laguttagningar det känner vi också till. För mig är det exempelvis tjänstefel att spela Felipe Melo när du jagar en Champions League plats då han har en historia av att inte vara bra nog för Serie A, och att han i själva verket borde hålla på med någon annan sport än fotboll. Och visst går det att vara orolig över om spelarna kommer köpa Mancinis oerhört defensiva hållning som han höll fast vid både under förra sejouren och under tiden i Manchester City. Men det viktigaste av allt är att Inter i och med den här segern på allvar är med och tampas om 3:e platsen. Nu är det bara 3 poäng upp till Roma som har blandat och gett under i stort sett hela säsongen, de spelar en tuff bortamatch mot Atalanta imorgon. Skulle Roma förlora den matchen då skulle jag nog säga att det är Inter som har momentum i den här mycket intressanta kampen. Och allt är tack vare kvällens mycket fina insats mot Napoli som utan tvekan var Mancinis viktigaste seger.

 

 

Då sitter jag här dagen efter returmötet mellan Liverpool och Dortmund, det som kom att gå till historien som "The miracle of Anfield". Jag är fortfarande i chock, och en vet inte om det är läge att skratta, gråta eller bara sitta helt paff. Oavsett lagtillhörighet eller om man är neutral tror jag vi kan enas om att det som inträffade på Anfield Road den 14/4 2016 var något av det mest sjukaste och största ögonblicket i Liverpools historia. 

 

 

Jag känner att en sådan här match går knappt att analysera i detaljer utan här gäller det att ta ett helhetsgrepp om händelserna. Jag tycker att Klopp uttryckte sig väldigt bra i en intervju direkt efter matchen att när Dortmund gick upp till 2-0 då var det bara att lägga taktiken åt sidan och byta spår helt och hållet. Dortmund har sett bättre ut under Tuchel än under Klopp då de har blivit mer passningsorienterade och börjat kunna föra matcherna på ett tydligare sätt. Däremot lever Klopps arv kvar i Dortmund, vilket inte är så konstigt då han verkade i klubben under så lång tid. Och vi som har följt Klopps tränargärning i Dortmund känner till att det viktigaste för honom det är att ha en stabil defensiv och när tillfälle ges så ska spelarna hugga på vartenda omställningsläge. Och det Klopp är mest känd för det är att han är en tränare som förespråkar ett aggressivt och offensivt försvarsspel genom att sätta hård press på motståndarna över hela banan. Och det är klart att det var helt rätt tänkt från början att starta med Origi som ensam spets och Lallana på mittfältet då det passar bra in i Klopps spelfilosofi. Men det är klart att när vi har 0-2 på tavlan så tidigt in i matchen då är det givet att taktiken för läggas åt sidan. Då Dortmund har spelare som klarar av att spela sig ur en aggressiv press då gäller att man inte blir för ivrig och börjar springa på allt och jaga bort sig i presspelet. Kagawa, Mkhitaryan och Hummels för att nämna några de är väldigt bolltrygga spelare som utan problem kan straffa dig om du inte har en synkad backlinje och ett synkat försvarsspel i allmänhet. Jag har en image att vara lite bitter i mitt supporterskap, men jag väljer att vara inställd på att det alltid ska gå åt skogen för jag vet att skruvar jag upp förväntningarna för mycket då kommer det bara sluta med att jag blir besviken. Men jag utgår från att ingen supporter med handen på hjärtat kan komma dragandes med att hen trodde att Liverpool skulle vända på steken när Dortmund gjorde 2-0 efter 9 minuter. Det fanns bara inte på kartan att den här matchen skulle få ett lyckligt slut. Det var upplagt för att all den hajp och all den laddning som byggts upp inför matchen skulle vara förgäves. Och trots att vi skapade mycket chanser under hela matchen kände jag att Dortmund skulle vara ett nummer för stort för oss, att den nuvarande truppen inte var redo att ta ett stort steg mot den där efterlängtade titeln i Europa. För när Mkhitaryan och Aubameyang gör varsitt mål på Dortmunds 2 riktiga målchanser medan vi brände chans på chans, från Origis alla lägen till Morenos sneträff till Lallana som gräver fram bollen i straffområdet men slår knut på sig själv det brukar vara signifikant för när ett lag har en dålig kväll. Men på något sätt behöll spelarna och fokus och framförallt tron på att det fortfarande kunde bli match enda in på målsnöret, och med Klopps fantastiska engagemang lyckades vi på något sätt fullborda vändningen och sätta punkt för den sjukaste av fotbollsmatcher jag någonsin har upplevt med laget. 

 

 

Jag har gnällt och hackat på Liverpool under säsongen att det saknas vinnarmentalitet och vinnarskallar i laget, och att Rodgers negativa arv fortfarande lever kvar bland spelarna. Med risk för att låta som en kappvändare men jag känner att det som hände igår blev något form av officiellt kvitto på att så länge Liverpool har Klopp då är vad som helst möjligt. Det normala hade ju varit att spelarna viker ner sig totalt efter Dortmunds 2-0 mål och resten av matchen blir avslagen eller så rinner det hela iväg till riktigt förnedrande siffror och så var vi tillbaka i den negativitet som personifierat den här säsongen. Och det är klart att det inte var någon perfekt match på något sätt, Sakho gjorde en av sina sämsta matcher för säsongen då han dröjde sig kvar vid samtliga baklängesmål och såg till att Dortmundspelarna var onside. Kommunikationen mellan Coutinho och Moreno vid Dortmunds första mål (om jag minns rätt) var så uselt att man blir ju mörkrädd. Coutinho petar tillbaka bollen och det är väl inget fel i det, men då kan ju inte Moreno ge sig iväg på överlapp och så blir det rena rama autobahn där stackars Sakho ska stå och hålla ställningarna ensam och det säger sig självt att det är han inte kapabel till. Clyne ser fortsatt ut att skita ner sig vid samtliga matcher av den här digniteten, och James Milners touch är ju stundtals så uselt att till och med Benteke hade gjort det bättre. Men trots att spelarna emellanåt inte vet vad de sysslar med, trots att det finns anledning att ifrågasätta om Klopp verkligen har pli på det här ytterst begränsade spelarmaterialet i alla lägen så är det någonting i äktenskapet Klopp och Liverpool som verkar fungera. Den gamle Uefapresidenten Lennart Johansson sa en gång i tiden om vad det innebär att hålla på ett lag. Han sa att det viktigaste och roligaste är inte att se sitt lag vinna, det som betyder mest det är att se att spelarna har gett allt för klubbmärket och att de är svettiga när de går av planen. Och jag tycker att det går att applicera detta även på Liverpool. Vem hade inte gett upp i halvek med 0-2 på tavlan, med vetskapen om att vi måste gå ut och göra 3 mål för att leva kvar i turneringen. Och när vi dessutom släpper in 1-3 ganska kort tid efter att Origi gett oss den där livlinan med sitt fina reduceringsmål då var det upplagt för att det här inte skulle gå vägen. Men med Klopp vid rodret finns det ändå någon form av tro på att precis allting är möjligt om vi kämpar in i det sista. Samtidigt som jag är den första att erkänna att nej Liverpool är för mig inte tillräckligt stabila för att vinna titlar eller vara ett Champions League om man ser till spelare för spelare och de enorma brister som finns i både försvaret och i anfallsspelet. Men jag vet inte vad Klopp sa i pausen men uppenbarligen måste det varit några väl valda ord, för att göra 4 mål i en halvlek på ett Dortmund som får ses som topp 5 lag ute i Europa det är inget annat en bragd som saknar motstycke. Sedan tycker jag återigen att det finns spelare som egentligen inte ska vara så säkra på att vara en del av laget nästa säsong. Sakho må ha en fin teknik, men han leker på tok för mycket med elden då han alltid ska dribbla och försöka sätta den svåra passningen när det är läge att spela lite enklare. Moreno ser ibland ut att spela som han har huvudet under armen, men han fortsatte att ge sig iväg i sina offensiva löpningar vilket var precis det som behövdes. Att se James Milner ta hand om hörnorna igår var snudd på parodi. Men visst jag kan tycka vad jag vill om Milners teknik, men den inställningen han visade upp under sista 20 minuterna det är precis det man vill se. Tro mig, Milner kunde springa tills han hade stupat. Att det är Sakho och Lovren som nickar oss vidare i Europaäventyret är ju ytterligare bekräftelse på vilken sjuk kväll Anfield var med om igår. 

 

 

Men jag är ju inte jag om jag inte fortsätter vara lite cynisk mot resten av säsongen. Fantastisk vändning, all cred till samtliga involverade och såklart en rejäl dunk i ryggen till Klopp som fortsatte att tro på det här hela vägen ut. Men fortfarande känner jag inte att jag kan lita på laget fullt ut. Att spelarna skulle leverera på beställning vare sig det är i Europaspelet eller i ligan det kommer ingen att få mig att tro på om inte laget börjar visa upp en jämnhet och en kontinuitet i prestationsnivån över längre perioder. Det går inte att vara nöjd när man ena dagen slår ut ett topplag i Europa i en kvartsfinal i Europa League när man under samma säsong knappt klarar av att slå en passning rätt mot Watford, Newcastle och Crystal Palace. Jag vet inte om brist på ödmjukhet och motivation kan vara en förklaring till att Liverpool har svårt att prestera bra över tid. Det jag vet är att det finns en väldigt fin sida med mycket fina toppar, vilket spelarna visade upp igår. Men så finns det också en betydligt tråkigare sida där jag som supporter sitter och funderar över om spelarna vet vad det håller på med. Men på ett sätt finns det en logik i att den här säsongen varit en enda lång bergochdalbana. Det är ingen normal spelartrupp vi har att göra med, och Klopp är både i positiv och negativ bemärkelse ingen normal tränare. Kommer Klopp att få pli på spelarna? Kommer spelarna att lära sig någonting efter den här sjuka säsongen och kunna hitta den där jämnheten i prestationerna som laget fortfarande saknar? Jag har inte en aning. En sak är i varje fall säker, du vet aldrig vilken sida Liverpool har vaknat på. Liverpool är ett galet lag, det är inte svårare än så. Framtiden går inte att förutspå, men nu har vi faktiskt ett bra läge att balansera upp en mycket stökig säsong. I enad front tågar vi mot Europa League titeln och det är bara att hoppas att vi når hela vägen fram. Hur det går mot Bournemouth på söndag är inte så svårt att lista ut vid det här laget. Det är given 1-0 torsk, det är DNA:t på Liverpool FC 2015/2016. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag ta och koppla ett grepp om gårdagens prestigemöte på Friends arena mellan AIK och IFK Göteborg. 

 

 

Det syntes att det här var två potentiella guldlag som gick upp mot varandra. Och för att vara en allsvensk match var matchen i sin helhet oerhört välspelad med många fina prestationer. Ibland tycker jag att Allsvenskan får mycket skit för den dåliga kvalité både när det gäller det speltekniska och även tempot, men jag tycker att den här matchen var den reklamen för Allsvenskan. Jag tycker att AIK var det laget som startade matchen bäst, det kändes som att de satte en stabil grund från början och då tänker jag både på försvarsspelet och det fina passningsspelet från mittfält till anfallet. Det kändes ett tag som att AIK bara gick på rus och bestämde sig för att försöka döda matchen efter en kvart, men till slut blev tempot lite för högt att AIK själva tappade lite i intensitet mot slutet av halvleken. Jag skulle vilja lyfta fram Stefan Ishizaki som den bästa AIK-spelaren i den här matchen. Han hade en kväll där i stort sett allt stämde. Vid i stort sett varje fast situation levererade han mycket fina bollar och med bättre tajming spelarna i boxen hade den här matchen nog bjudit på några AIK mål till. Han slog perfekta krossbollar ut mot kanterna, han försökte sig på genomskärare mot Alexander Isak han var med i speluppbyggnaden han var delaktig i precis allting. Jag har alltid sett Ishizaki som en traditionell ytter som kommer runt på kanten och slår inlägg, men som på senare år fått ta ett lite mer defensivt ansvar. Men att låta honom spela mer centralt i banan verkar ju vara ett drag som ser ut att fungera väl. Jag tycker även en spelare som Ofori förtjänar att lyftas fram ännu en gång. Han har fått många hyllningar sedan han kom till AIK men det går inte att hylla honom nog. Visst kan han ha sina perioder i matcherna där han har problem med passningsspelet och han tenderar att vilja hålla i bollen lite för länge och släpper gärna ut den i sidled eller spelar hem till målvakten efter fasta situationer. Men vi får inte glömma bort att han är fortfarande väldigt ung och har mycket att lära, men att han redan nu har ett såpass brett register att han klarar både en offensiv roll och en defensiv roll på mittfältet är mycket imponerande. Och det märks att motståndarna har stor respekt för Ofori då de ofta kliver fram med en extra spelare för att störa honom när han ska sätta den avgörande passningen. Hauksson hade en speciell afton, han blev målskytt och han flög fram längst högerkanten men fick inte bollen till sig när han skulle ha den då hans lagkamrater var lite för målkåta. Men i övrigt såg han rätt vilsen och förvirrad ut, jag får inte någon vidare bra känsla för att det här är en spelare som AIK kan vinna SM-guld med. Däremot vill jag lyfta fram Hooiveld och Per Karlsson som ett riktigt stabilt mittbackspar. Det är inte många gånger de släpper förbi någon över bron, utan de är beslutsamma och de tvekar inte att gå in tufft i duellerna när det behövs. Och defensivt tycker jag att AIK gör en bra insats, det som gör att de inte får med sig alla 3 poängen är ju tamt försvarsspel vid två fasta situationer där Tobias Hysén och Hjalmar Jonsson får kliva upp och nicka in bollen helt ostört. Och Hyséns andra mål är det en ärlig kamp om bollen mellan Carlgren och Ankersen, där jag tycker det är helt i sin ordning att domare Bojan Pandzic väljer att låta spelet gå. Och jag tycker faktiskt att Carlgren får skylla sig själv, istället för att på halvfart ta sig tillbaka mot eget mål samtidigt som han kastar flera blickar åt det hållet där situationen uppstod hade han med bättre koncentration hunnit positionera sig och tagit hand om Hyséns avslut hur enkelt som helst. Så jag tycker att Carlgren och AIK får skylla sig själva för att de kastar bort 2 poäng, för över 90 minuter håller jag med Ishizaki om att AIK var närmast segern. 

 

 

När det gäller IFK Göteborg tycker jag att de är riktigt svåra att ha och göra med oavsett vilket lag de ställer på banan. De är tunga, de har en förmåga att få fast bollen vid fasta situationer och kan på så sätt skapa ett bra tryck. Samtidigt kan jag tycka att om man ser till spelare för spelare tycker jag inte att Göteborg har något lag som man höjer på ögonbrynen åt. John Alvbåge är såklart en skicklig målvakt, men absolut inte fantastisk. Jag får inte intrycket av att det är en fantastisk backlinje Göteborg ställer upp med heller. Det känns som att Bjärsmyr inte är den dominanta mittbacken som går in och chefar över allt och alla, och Hjalmar Jonsson börjar ju bli gammal. Salomonsson är visserligen bra offensivt men jag tycker att han har haft problem med att läsa av när han ska sticka och när han ska falla. Och när man tittar på mittfältet med Mads Albaek, Sebastian Eriksson, Jakob Ankersen och Sören Rieks är det ju inte så att man tänker wow vilket mittfält. Men från målvakt och fram till mittfältet är det ett tillräckligt bra för att Göteborg ändå ska vara slagkraftigt. För längst fram har de Tobias Hysén och och Gustav Engvall. En del var kritiska till att Göteborg tog tillbaka Hysén, då det är alltid är lite lurigt att ta in en spelare som börjar närma sig 35, särskilt om det handlar om en forward. Men jag är helt övertygad om att plocka in Hysén igen är väl genomtänkt och att det finns mycket research som ligger bakom beslutet. Det känns inte som en desperat handling från Göteborgs sida utan här känns det som att de vet vad det kommer att få. Och jag tycker att gårdagens match från Hyséns sida var identisk med flertalet av de matcher han gjorde under den senaste allsvenska sejouren. Han är inte på något sätt spelaren som dominerar en matchbild som står för genombrott och bjuder på dribblingsnummer och så vidare. Men han är enormt skicklig på att tajma sina löpningar, men då gäller det att han har ett bra mittfält som kan leverera passningarna till honom. Och med åren har han utvecklat sitt huvudspel, och jag håller honom som en av de bästa spelarna i Allsvenskan i luftrummet. Och sedan har han ju en jäkla förmåga att få till avsluten perfekt. Det är bara att titta på bägge målen han gör igår, nicken är välplacerad med inte heller för hård så att bollen hinner sticker iväg, och vid hans andra mål är det inget snack om saken pang bollen ska in i mål helt enkelt. Och Gustav Engvall har jag inte ens nämnt än, han hade ingen av sina bättre matcher igår men han fyller ändå en viktig funktion i form av att han är löpvillig vilket gör att han öppnar upp ytor för andra. Och med fjolåret med i beräkningarna har motståndarna fått tillräckligt med respekt för honom att de håller ett extra öga på vart han håller hus, vilket återigen öppnar upp för andra spelare att kliva fram.

 

 

Det är klart att Göteborg ska vara besvikna över att man inte avgår med segern efter att ha kommit tillbaka från både 1-0 och 2-1 och gått fram i ledning. Speciellt med tanke på hur 3-3 målet får komma till, det är lite för passivt försvarsspel vid hörnan där Brustad får nicka bollen relativt ostört. Och givetvis ska Alvbåge suga in den bollen i skopan, det som är lite lustigt i sammanhanget är att han står mer eller mindre inne i målet så även om han klistrar bollen så är det mål. Men trots att det till slut blev 2 tappade poäng kan jag ändå inte låta bli att imponeras av Göteborg. För de har en förmåga att få matchbilden precis dit de vill. Göteborg är inte intresserade av att föra varje match, utan de har inga problem med att dra tillbaka styrkorna för att sedan när de väl vinner boll så är det upp med bollen mot Hysén och Engvall. Nu tror jag att det blev lite för mycket kontrollerat spel och defensivt tänk under Micke Stahre vilket jag tror var anledningen till att han fick lämna. Nu är inte Jörgen Lennartsson en tränare som tummar på försvarsspelet, men han har heller inte några problem med att släppa lite på sin filosofi och låta sitt lag bli mer spelförande och passningsorienterade. Men grunden för att Göteborg ska bli framgångsrika och vara med och slåss om guldet och ta steget ut i Europa det är att spela lite mer cyniskt. Och jag kan tycka vad jag vill om att spela cyniskt och att parkera bussar med allt vad den fotbollen står för, men som tränare gäller det att anpassa spelet utifrån det spelarmaterial som du har till ditt förfogande. Och har du ett mittfält med Mads Albaek, Jakob Ankersen, Sebastian Eriksson och Sören Rieks ja då är det inga konstigheter att det blir en mer cynisk och mera primitiv fotboll då ingen av dessa spelare i min värld är finlirare. Och sedan har de Engvall och Hysén som ska stå för majoriteten av målproduktionen och det är klart att om Göteborg fortsätter att vara stabila bakåt och är så effektiva framåt som de var igår, då håller jag de absolut som en av guldfavoriterna. Och även om det smärtar mig att säga det erkänner jag att cynisk fotboll lönar sig ibland, även om det inte är en fotboll som jag förespråkar. Men Göteborg har inte en trupp som ska spela ut Malmö, Elfsborg och AIK utan de ska plocka poängen på ren vilja och en rejäl kampmoral. Men trots att jag i grunden har lite svårt för Göteborgs spelstil kan jag ändå inte låta bli att komma tillbaka till det faktum att jag imponeras av de. Göteborg spelar inte vackrast, de gör kanske inte mest mål men de finns en stabilitet och struktur i försvarsspelet som gör att de är svårslagna. Och det känns som att de har en scoutingverksamhet som är väldigt skickliga på att plocka in spelare som passar in i sammanhanget IFK Göteborg. Jag har full respekt för Göteborgs lagbygge, och Jörgen Lennartsson är ju inte en så pjåkig tränare heller. Så om jag varit Blåvit i själen vilket är en hemsk tanke då hade jag med en positiv förväntan sett fram emot vad Göteborg hittar på i inledningen av säsongen. Definitivt är de ett lag som blir intressant att följa. 

 

Hallå och varmt välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i min lilla fotbollshörna. Den här gången har det blivit dags att snacka lite Kalmar FF. Nu när det har gått 3 omgångar känner jag att det är läge att börja dela med mig av tankar och intryck av det vi har sett hittills. 

 

 

Efter en usel premiär mot Jönköping och en något bättre insats mot Norrköping men där vi lik förbaskat förlorar med 4-1 var det med skräckblandad förtjusning som jag såg fram emot gårdagens match mot Elfsborg. Genom att bara titta på resultatet är det lätt att man hajar till och undrar hur det är möjligt att Kalmar vinner över Elfsborg och dessutom gör 3 mål. Men jag tycker att vi ska ha med oss följande i beräkningen att Kalmar på bortaplan har under en längre tid varit en svår match för Elfsborg. När Elfsborg vann med 3-0 förra säsongen var det första segern i Kalmar sedan 2006. Och även i den matchen var det Kalmar som förde spelet och som med normal utdelning vunnit även då, så att Kalmar har en förmåga att växla upp på hemmaplan mot Elfsborg är ingen nyhet. Det man kan diskutera är såklart hur vi vinner matchen, för där finns det en del att säga. 

 

 

Den första halvleken tillhör något av det bästa jag sett Kalmar spela på mycket länge. Det vore en övedrift att säga att jag fick guldvibbar av spelet då jag inte har lika mycket hybris som en del spelare verkar ha, men nog blev jag riktigt imponerad av hur vi tog tag i taktpinnen från start. Jag upplevde det som att vi hade en energi i allt vi gjorde vilket saknades mot både Jönköping och Norrköping. Det var som om spelarna hade bestämt sig för att idag ska det till något alldeles extra för att Elfsborg ska få med sig någon poäng. Och vi tog jobbet för varandra på ett helt annat sätt jämfört med tidigare insatser (förra hösten inkluderad). Jag skulle bland annat vilja lyfta fram Tobias Eriksson och Ismael, som verkligen stod för fina insatser i den första halvleken. Ismael har jag varit på varje säsong att han måste bli mindre bollkär och släppa bollen i tid för att vi inte ska tappa tempo i vårt anfallsspel. För jag vet att det handlar inte om att Ismael saknar spelförståelse utan det handlar om att han tycker om att hålla i bollen lite väl länge, men i den här matchen i synnerhet i den första halvleken tyckte jag att han släppte bollen i tid. Och då ska det tilläggas att det var inte så att han bara slängde iväg bollen på chans utan passningarna var bra. Tobias Eriksson har jag varit kluven till, jag tycker att han kan ha matcher där han är riktigt bra men under de senaste två säsongerna hävdar jag att han har tacklat av rätt rejält. Men jag tror att Tobias Eriksson i någon form kan fylla en funktion om han används på rätt sätt. Han ska inte var styrande mittfältare som styr offensiven, utan han ska nog ta ett kliv tillbaka och mestadels vara ansvarig för den defensiva biten av spelet. Och igår vann han flera dueller och positionerade sig ofta rätt vilket gjorde att vi inte tappade för mycket folk hem vid Elfsborgs omställningslägen. Ja förutom under sista kvarten där det vart hönsgård rakt igenom, men det gällde alla spelarna. Jag måste säga att det var riktigt kul att Papa Diouf fick göra 2 mål. Enligt mitt tycke var han och Antonsson de spelare som kunde lämna fjolåret med betyget godkänt. Jag har alltid gillat Papa Diouf men utfallet av den värvningen har ju inte varit i närheten av bra. Många hade nog hoppats att han skulle bli det var Mohamed Bangura varit för AIK, men riktigt så bra blev det ju inte. Attityden är det inget fel på, men däremot kan Papa Diouf ha matcher där han inte klarar av att uträtta någonting konstruktivt på planen. Och såpass tufft är det för en offensiv spelare att är du inte bra nog spelmässigt och dessutom inte gör mål och assist, då kommer du få mycket kritik. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att gårdagens match var ögonblicket då det lossnade för Papa Diouf. 

 

 

Den andra halvleken är ju så dålig att en blir ju mörkrädd. En vet ju inte om en ska skratta eller gråta. Allt det fina spel som Kalmar byggde upp i den första halvleken där vi mycket väl kunde haft ledningen med 5-0 i paus, försvann helt i andra halvlek. Framförallt känns det inte som att Elfsborg gör någon fantastisk andra halvlek utan det är vi som helt och hållet bjuder in de i matchen. Och målen vi släpper in är ju under all kritik om man tittar på hur enkelt det får gå till. När Elfsborg ställer om då måste vi ha tillräckligt med folk hem så att de inte kan skicka iväg genomskärare Simon Hedlund. Sedan upplever jag det som att backlinjen inte riktigt är synkad än tyvärr. Det har sett bra ut på försäsongen med Biskupovic och Starke Hedlund i mittlåset, och Nouri ser ut att ha fått ordning på sitt positionsspel och humör med för den delen, och är Agardius frisk och kry är det en klar förstärkning jämfört med Stefan Larsson. Men någonting blir ju fel vid Elfsborg första mål, samtidigt som Agardius springer pekar han inåt i banan om det nu är Biskupovic eller Starke-Hedlund som han försöker kommunicera med. Problemet är att Agardius har ingen aning om vart bollen håller hus, den är på väg mot en Elfsborgsspelare. Med full koncentration och fokus på vart bollen är då hinner Agardius springa ikapp och täcka ut den eller i värsta fall slå ut den till ett inkast. Det går bara inte att vända ryggen till när bollen slås i djupled för det straffar sig oftast. Och det andra målet är visserligen en fin nick men nog ska vi med Biskupovic och Starke Hedlund kunna vinna den duellen mot Viktor Prodell som inte på något sätt är briljant i luftrummet, visst är han helt okej men han är ju ingen Drogba direkt. Och hur plågsamt är det inte att se ett lag totalt tappa all struktur och organisation i försvarsspelet så fort baklängesmålen rullar in. Det är ingen tillfällighet för jag har sett det här tillräckligt många gånger men det betyder inte att jag accepterar att det här problemet fortsätter. Men det känns som att spelarna totalt tappar fokus och glömmer bort på vilket sätt vi ska spela för att vinna. Och vi började slå farliga passningar inåt i banan i helt fel lägen. Sachpekidis som kom in tänkt som en frisk fläkt och erbjuda lite offensiv spets hade ju inte många rätt. Jonathan Ring gjorde ett klassiskt Jonathan Ring inhopp, han gör en del bra grejer men det finns gott om dåliga grejer han kan hitta på. Bara det faktum att han inte kan använda högerfoten är ju skrämmande. Det är klart att hade han haft en bra högerfot då hade han ju gått på skott direkt när han får läget, istället tvingas han lägga över den på vänsterfoten och så drivs han ut ur straffområdet och så rinner anfallet ut i sanden. Nu brukar Kalmar inte vara kända för att spela med ett offensivt försvarsspel oavsett läget i matchen, men om vi nu ska göra det då är det nog bra om fler deltar i presspelet än Antonsson. För det ser lite larvigt ut när Antonsson på egen hand försöker få upp tempot i presspelet genom att jaga efter Elfsborgs backlinje medan de andra bara tittar på. Ska vi spela med en hårdare press då måste alla spelare haka på, om Antonsson kliver upp ja då är det upp till Romario, Ismael eller Tobias Eriksson att fylla på och sätta press annars så faller hela idén med att spela offensivt försvarsspel. Men nu redde det ju ut sig även om det var mycket nära att Elfsborg kvitterade i de sista sekunderna. Det hade varit så signifikant för de senaste 2 säsongerna men för en gångs skull hade vi lite tur med hur bollen studsade. Jag vill också passa på att ge Ole Söderberg en dunk i ryggen. Jag är absolut ingen större anhängare av Ole Söderberg, men igår släppte han inga billiga returer utan han tog de skott han skulle och han plockade ner varje inlägg utan större problem, vilket han ska ha all cred för då han inte alltid har varit att lita på i luftrummet. 

 

 

Givetvis är det med blandade känslor som jag samlar intrycken och försöker komma fram till någon form av slutsats kring vart vi har Kalmar. Trots gårdagens seger trots den fantastiskt fina första halvleken där vi spelar propagandafotboll kan jag inte landa i någon annan sammanfattning att jag ändå är orolig. Det är klart att spelar man ut ett av lagen som lär vara med att slåss om guldet då borde det ju innebära att det finns någon form av potential att nå högre höjder än att harva i botten. Men det jag är rädd för det är att spelarna glömmer bort hur vi ska spela för att vara framgångsrika över längre perioder. Under de sista två åren när vi fått fightas för nytt kontrakt har jag med mitt utanförperspektiv upplevt situationen som obehaglig på så sätt att spelarna lidit av någon form av hybris. Förra säsongen när vi slår Falkenberg med 4-0 var det väldigt mycket att slå sig för bröstet från spelarnas sida. Och så fort vi vann en match var det snack om att nu är vi på gång och vi ska ut i Europa och vi ska vinna titlar. Och som supporter blir man ju så frustrerad när det står klart för en att spelarna tror att de är bättre än vad det är. Det är klart att jag tror att Kalmar FF kan gå mot en ljus framtid, om saker och ting sköts rätt. Och jag har förståelse för att spelarna inte lägger fokus på att peta i vilka nyförvärv som ska plockas in och hur Kalmar FF rent organisatoriskt ska styras, det begär jag definitivt inte. Det jag däremot tycker är ett rimligt krav det är att spelarna visar upp en ödmjukhet och att man vågar gå ut i media och erkänna när laget har gjort en usel insats. Det är möjligt att det finns en ödmjukhet internt bakom stängda dörrar, jag är inte nere och tittar på träningarna, jag är inte en del av laget så att jag kan få ta del av vad som sägs i omklädningsrummet. Därför vore det så befriande om spelarna utåt sett kunde sänka förväntningarna en aning, att man vågar såga sig själva efter matcher när det har gått åt helvete och att man inte bröstar upp sig för mycket efter en vinst. Det är klart att spelarna ska tro på sig själva, det är klart att vi ska ha ambitionen att vara så bra som möjligt. Men medan spelarna under 2 års tid har tjatat om att ta laget ut i Europa och vara med och slåss om guldet lever vi i en verklighet där vi efter Nanne Bergstrand tackade för sig haft problem att klara av att ha ett spel som är av allsvensk klass. Och så länge spelarna fortsätter att inte vara tillräckligt ödmjuka då är det upplagt för att även den här säsongen kommer bli lite av ett helvete för alla inblandade. Framförallt är jag rädd för att spelarna och hela föreningen kommer att luta sig mot att Elmbröderna ska fixa allting åt oss. Jag tror inte att det var en slump att säsongens första seger igår togs utan någon Elmbroder på planen. Precis som att svenska landslaget blivit lite passiva och ständigt luta sig åt att Zlatan ska stå för allt avgörande, upplever jag det som att Kalmar FF kan vara på väg åt en sådan negativ inställning också. Det är klart att Rasmus Elm i grund och botten fortfarande är en bra spelare, hans passningsfot är fantastiskt. Men vi får inte glömma bort att det var längesen han stod på toppen, och att begära att han ska gå in och bära laget i varje match det tycker jag är direkt taskigt mot honom. Och att Viktor och David kommer bli bärande spelare för laget igen det kommer ingen få mig att tycka någon gång. Och jag tycker också att premiären mot Jönköping var ett kvitto på att alla vi som hejar på Kalmar kommer att få det tufft även i år. Om man inte efter all den hajp man byggt upp under försäsongen inte kan gå ut och leverera inför 10 000 åskådare i premiären mot en nykomling då tycker jag att man kan lägga Europadrömmarna och titeldrömmarna åt sidan. 

 

 

Men jag ska inte vara för negativ när vi bara spelat 3 omgångar, samtidigt som det är svårt att inte ta med sista två åren med i analysen av vilket läge Kalmar FF befinner sig i. Djupt inne i hjärtat kommer det alltid finnas en tro och ett hopp om att saker och ting kommer ordna upp sig och att Kalmar kommer att bli ett slagkraftigt lag igen. Men tyvärr tar bitterheten och pessimismen över på tok för mycket ju mer jag tänker på Kalmar FF. Jag tror att vi går en liknande säsong till mötes om vi inte sätter försvarsspelet vilket kommer vara grundläggande om vi ska ha en bra säsong då vi inte är kapabla att vräka in mål i varje match. Men oavsett vad ingångsvärdet är vill jag dra slutsatsen att om det ska bli lugn och ro i Kalmar FF igen då måste självbilden bland spelarna ändras. Den här hajpen som byggts upp från föreningen och som spelarna inte varit sena med att elda på tror jag inte är till det bättre utan jag tror snarare att det kommer att slå tillbaka på Kalmar FF i långa loppet. In med lite ödmjukhet i truppen, gå in med inställningen att målsättningen är inte Europa utan det är att bli bättre än förra året och att bygga upp ett spel som vi inte åker ur Allsvenskan med. Om spelarna inser att situationen i ett större perspektiv är allvarlig och att det krävs en rejäl uppryckning spelmässigt om Kalmar FF ska spela i Allsvenskan nästa säsong då tror jag mycket väl att vi kan komma upp på fastare mark för att kunna bygga vidare. Sedan viker jag inte från min linje om att hur det ser ut på planen handlar inte om enskilda spelare eller om Peter Swärdhs kompentens utan att Kalmar FF befinner sig i en situation där det måste bli bättre sportsliga resultat ganska kvickt stavas strukturella problem. Det går att diskutera på vilka premisser Kalmar FF styrs av idag, men jag känner att det är en större diskussion som vi kan ta vid ett annat tillfälle. Jag väljer att avsluta dagens inlägg med att gårdagens seger var väldigt viktig, jag tror att hade vi släppt in 3-3 i slutsekunderna då hade negativiteten blivit ännu större än vad den redan är. Och första halvleken var som sagt fantastisk, men det gäller ju att kunna spela så bra under 90 minuter och framförallt över en hel säsong. Det går inte att göra enskilda fina insatser lite då och då för då kommer inte poängskörden att räcka till för att greja ett nytt kontrakt. Men visst gav gårdagens seger någon form av framtidstro. Samtidigt som jag inte likt spelarna ska slå mig alldeles för hårt över bröstet över att ha vunnit över Elfsborg. Visst är jag nöjd över segern, det är en skalp att slå Elfsborg. Men jag vet hur snabbt spelarna kan dras ner på jorden igen, tro mig jag har sett den här filmen förut.  

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag ta tillfället i akt att snacka lite spansk fotboll vilket inte är varje dag. Den här gången finns det dock all anledning att vända blicken mot det gamla världsmästarlandet då det var El Classico i lördags. 

 

 

Förväntningarna och hajpen inför varje El Classico brukar vara befogat då bägge matcherna brukar vara direkt avgörande för vem av Barcelona och Real Madrid som kommer ta hem ligatiteln. Men på senare år har Atletico Madrid bröstat upp sig och på allvar utmanat om ligatiteln och även om att vara kungar ute i Europa. Och tittar man på hur Real Madrids säsong har sett ut i år, då laget visserligen har spelat en helt okej fotboll men där det blev en omöjlig situation med Benitez då det var så uppenbart att alla inklusive Florentino Perez såg honom som en tillfällig lösning. Jag var inte helt övertygad om att Zidane skulle kliva rakt in och göra underverk med Real Madrid över en natt men jag får lov att säga att den här segern som hans lag manskap fick med sig från Camp Nou var imponerande. Det som fascinerar mig lite extra när det gäller Real Madrid det var på sättet de vinner matchen på. Vi som kan vår fotboll vet mycket väl att Real Madrid är ett lag som är väldigt bra i medgång, men när det blir skarpt läge och när det går emot då tenderar spelarna att inte se särskilt intresserade ut av att försöka göra någonting åt situationen. Och stundtals tyckte jag att Real Madrid även i den här matchen såg lite trötta och småsega ut. En har ju blivit bortskämd av att se Ronaldo vara en gigant i de här stormatcherna historiskt men det var ju inte så att han var särskilt dominant i den här matchen så länge det stod 0-0. Jag tycker även att det går att sätta en del frågetecken kring Bales insats, även om han såklart ska ha all cred för det fantastiska inlägg han skickar in till Ronaldo som ledde fram till segermålet. Visst Bale har haft sina stunder i Real Madrid och han har redan hunnit bocka av att avgöra en Champions League final, men för varje match jag ser honom i blir jag mer övertygad om att han är inte en Real Madrid spelare. Han kan vara kung för en dag och peta in några drömmål här och där men när det kommer till att vara spelaren som bär stora, mäktiga Real Madrid på sina axlar nej jag tror faktiskt inte att han kommer att kunna bli den spelaren på sikt. Men innan jag far iväg för mycket vill jag avsluta Real Madrid delen av inlägget med att jag är mycket imponerad över hur de hanterar matchen när de hamnade i underläge. Istället för att drabbas av panik och tokpressa på allt och alla behåll de koncentrationen i försvarsspelet och de fick lite av ett övertag på både Dani Alves och Jordi Albas kant, men framförallt var det Ronaldos individuella kvalitéer som fällde avgörandet den här gången. Segermålet som han gör var inget annat än ett cirkusnummer och ren njutning för en fotbollsälskare. Dessutom tyckte jag att Casemiro gjorde en riktigt bra insats, jag har sett honom som för oprövad i de här sammanhangen och jag var tveksam till att han skulle spela den här matchen. Men det kan vara så att Real Madrid har hittat den balansspelaren de så länge letat efter. Casemiro frigör mer utrymme för Kroos offensivt så att det inte blir dubbla roller för honom, och dessutom går det att växla mellan Casemiro och Modric beroende på matchbild. Det här var en viktig seger för Real Madrid men inte minst för Zidane. Jag kände mig rätt säker på att Zidane också skulle få sparken efter knappt ett halvår, men med den här segern köpte han sig tillräckligt med tid för att få förtroendet att starta upp nästa säsong. Att Zidane skulle få mer tid än alla de andra mer erfarna tränarna som fått sparken tidigare i Real Madrid är dock tveksam. Med Florentino Perez som president går ingen tränare säker, det har vi konstaterat sedan länge. 

 

 

När det gäller Barcelonas insats är jag väldigt förvånad över hur tama de faktiskt var. Nu blir det lätt att man blåser på stort för att man ställer sådana krav på hur Barcelona ska spela då deras högstanivå tillhör något av de bästa fotbollsvärlden någonsin har skådat. Och till viss del kan jag tycka att Barcelona i perioder glimtade till, men lik förbaskat när domaren blåste av matchen stod Barcelona som förlorare i ett El Classico på hemmaplan efter att ha tappat en 1-0 ledning. Det är inte varje dag Barcelona förlorar, och det är inte varje dag man förlorar på det här sättet. Men på något sätt kändes det som att det gick lite för lätt för Barcelona, trots en sådär insats skaffar man sig ett bra utgångsläge då Pique tar vara på uselt markeringsspel från Pepe. Men när Benzema kvitterade med sin fantastiska konstspark då var det som att intensiteten i Barcelonas spel försvann. Och det som gör den här förlusten extra intressant det är att ingen av supertrion i Messi, Neymar och Suarez var särskilt bra. Som vanligt hade Messi några fina genombrottsförsök och ibland lyckades han men det fanns också flera situationer då han faktiskt blev av med bollen alldeles för enkelt. Framförallt hade han inte samma fart och explosivitet i de första stegen som han brukar. Men jag tror inte att det finns särskilt mycket att orda om, jag tror det handlar om att det är väldigt ovant att se Messi vara mänsklig då det ibland känns som att han är från en annan planet. Men uppenbarligen kan Messi ha sina sämre dagar, men att han ändå inte var något större hot för Real Madrids backlinje är något som fascinerar mig. Neymar tyckte jag hade problem att få ett övertag på sin kant, och han försökte söka sig in centralt i banan för att bli mer delaktig men även han sjönk ner på en nivå som inte var tillräckligt bra. Istället försökte dra till sig fördelar genom att försöka filma och det är ju en övning som jag tycker att han kan lägga ner, han är alldeles för skicklig spelare för att hålla på med sådant trams. Suarez tajmade inte sina löpningar på ett lika klockrent sätt som han brukar och han hade svårt att komma till avslut. Och jag tycker att Suarez lider av samma problem som Neymar att när inte allting flyter på som det ska då ska han försöka filma till sig straffar eller frisparkar. Och han är en av världens bästa spelare kanske världens bästa 9:a just nu, varför ska han då hålla på med att försöka vinna fördelar genom att fuska? Jag älskar Suarez efter hans fina insatser i Liverpool men jag blir förbannad på honom när han ligger ner och gnäller, sådär beter man sig inte punkt slut. 

 

 

Givetvis ska man vara försiktig med att dra för stora slutsatser av enskilda matcher men det går ju inte att komma ifrån att det är anmärkningsvärt att Barcelona förlorar ett El Classico och dessutom inte gör en övertygande insats. Detta El Classico möte skulle bara bli definitionen på hur långt före Barcelona är jämfört med Real Madrid när det kommer till att spela en effektiv fotboll. Istället fick vi se ett Barcelona som helt enkelt inte klarade av att hantera när Real Madrid vände på steken, man blev tagna på sängen och när varken Messi, Neymar eller Suarez kunde göra någonting på egen hand ja då fanns det helt plötsligt inte någon plan B. Och jag tycker att den här matchen blev lite av ett kvitto på att plockar du bort supertrion från Barcelona vad finns egentligen kvar då? Återigen jag tycker inte tillräckligt bra individuellt för att bygga försvaret kring under några ytterligare år framöver, Marscherano känns som att han håller på att tackla av fullständigt och vad Mathieu gör i Barcelona har jag aldrig förstått. Och Luis Enrique har fått mycket hyllningar för den succéfyllda sejour han såhär långt har haft med Barcelona, men i det här mötet begick han faktiskt ett stort misstag. Att byta ut Rakitic och sätta in Arda Turan var inte ett särskilt klokt beslut. Arda Turan har väl inte gjort sig känd som en effektiv box till box spelare som klarar både offensiven och defensiven utsökt utan han måste vara ansvarig för en del av spelet. Och nog för att Busquets är en fantastisk balansspelare och som är hur bra som helst på att städa upp bakom ett offensivt lagt mittfält men även han kan behöva lite hjälp då han inte är världens snabbaste. Och att Luis Enrique då byter ut Rakitic som under sin tid i Barcelona blivit riktigt bra i den defensiva delen av spelet mot en Arda Turan som inte klarar av att axla hans mantel på ett tillräckligt bra sätt det är för mig obegripligt. Det är möjligt att Luis Enrique ville gå för segern lite extra mycket just för att det var Real Madrid som stod för motståndet, men sådär mycket får man inte riska i sitt coachande. För varken Arda Turan eller Iniesta klarar av dubbla roller på mittfältet på det sättet som numera krävs i dagens fotboll. Arda Turan för att inte riktigt är den typen av mittfältare och att Iniesta inte kan fara fram och tillbaka mellan straffområdena är ju helt naturligt, jag menar karln är ändå över 30 nu han börjar passera sitt bäst före datum. Med all respekt för Iniesta såklart, jag tycker det är fantastiskt att han fortfarande räcker till på den här nivån. Men att utsätta Iniesta för att ta på sig dubbla roller på mittfältet på ett så extremt sätt tycker jag är att slänga på en för stor ryggsäck för hans eget bästa. Så även Luis Enrique kan göra misstag, han är inte felfri. Däremot tror jag att Barcelona kommer att skaka av sig den här förlusten rätt kvickt. Men det blir intressant att se hur Barcelona avslutar säsongen. Låt säga att de skulle åka ut ur Champions League mot Atletico Madrid och "bara" vinna ligan, då är det helt plötsligt en säsong som ur Barcamått mätt endast kan ses som godkänt. Och skulle Atletico mot förmodan springa om Barcelona i ligan då kommer det inte vara frid och fröjd för Luis Enrique. Och det är klart att ska Messi, Neymar och Suarez göra fler liknande insatser då tycker jag att det finns all anledning att som Barcelonasupporter vara lite orolig inför dubbelmötet med Atletico. Och som sagt plockar du bort supertrion från Barcelona är de då fortfarande samma fantastiska lag som kan köra över allt och alla? Nej jag vill nog inte få det till det. Jag tycker inte att Munir, Sergi Roberto, Rafinha och Arda Turan håller samma kvalité som Iniesta, Busquets och Rakitic. Och Bartra och Vermaelen är inte någon särskilt bra uppgradering i jämförelse med Marscherano och Pique. Nu tycker jag varken att Marscherano och Pique är några fantastiska mittbackar men bevisligen har de en förmåga att höja sig när titlarna ska fördelas. Så skulle någon av de två gå sönder då kommer Barcelona definitivt inte att vinna Champions League, förutsatt att Messi, Neymar och Suarez gör tama insatser även i Champions League slutspelet.