sportviktorn

 

Hallå och varmt välkomna tillbaka ska ni vara till min lilla fotbollshörna. Den här gången lägger vi fokus på Kalmar FF som idag spelade sin sista match innan EM-uppehållet mot Falkenberg på bortaplan. Kalmar har spelat upp sig på sista tiden och nu handlade det om att inte gå i fällan och slänga bort det som på pappret skulle vara 3 givna poäng. 

 

 

Det känns som att jag börjar känna igen mitt Kalmar FF, jag tycker mig se mönster och situationer som upprepar sig flera gånger under samma match oavsett väder oavsett motstånd. Jag ska inte säga att den första halvleken var en total katastrof för det var den inte, men den var inte så bra genomförd att jag vill sätta betyget godkänt. Vi har en 5 minuters period där vi spelar helt okej och kommer loss på bägge kanterna, men då var kvalitén på inläggen från både Nouri och Agardius för dålig. Rent allmänt hade vi svårt att spela oss till klara målchanser, vilket gör mig oerhört frustrerad då jag inte tycker att Falkenberg har något fantastiskt försvarsspel. Med ett säkrare passningsspel och ett högre passningstempo hade vi kunnat såra Falkenberg på ett tydligare sätt. En av få som höll en bra kvalité i passningsspelet matchen igenom var Ismael. Stundtals gjorde han lite som han ville med bollen, och det fanns en beslutsamhet i allt han gjorde från att han vänder om snabbt till att han skickar ut krossbollar på kanterna. Jag har inga problem med att erkänna att jag dömde ut Tobias Eriksson inför säsongen och även under inledningen. Jag kände att det hade gått för långt och att det nya kontraktet som han sitter på inte är särskilt optimalt sett till vad han levererat. Men nu tycker jag att han under flera matcher i rad varit en av lagets bästa spelare och så även idag. Han vågar kliva in i duellerna ordentligt och han ser ut att orka hänga med när det blir ett snabbare och mer böljande spel till skillnad från när han i perioder bara fungerade i matcher med lågt tempo. Jag har hyllat försvarsspelet sedan försäsongen och har hela tiden stått på mig och hävdat att det känns som att vi är på väg rätt väg. Att spela Viktor Elm som mittback tyckte jag var ren galenskap inför säsongen, men jag får lov att säga att det ser ut som att jag har fått fel när det gäller den rotationen. Biskupovic och Viktor Elm fungerar bra ihop, jag känner mig rätt bekväm med att ha de i mittlåset då båda är stora och starka och säkra i luftrummet. Men trots att det totalt sett har varit en uppryckning när det gäller försvarsspelet går det inte att bli annat än upprörd när jag ser oss på nytt släppa in ett skitmål. Nu har jag glömt bort vad som händer i situationen innan, men det spelar ingen roll när inlägget väl kommer då ska bollen bara bort från straffområdet. Det finns så många fel kring det där målet. Vart är Viktor Elm? Vart är Biskupovic? Och vad gör Söderberg? Inte nog med att han borde tippa avslutet till hörna då David Svensson får på en usel träff även om han själv hävdade att det var medvetet att lobba. Och varför ger sig inte Söderberg ut på den bollen och plockar ner den, för så hårt är ändå inte inlägget, det är inte på något sätt otagbart och där borde Söderberg ha gjort det bättre utan tvekan. Efter målet är vi illa ute i perioder där vi blir stressade och börjar skicka iväg långbollar i ren panik mot Antonsson, och ni vet redan vad jag tycker om när vi börjar slå långbollar. Men lyckligtvis klarade inte Falkenberg av att få in ytterligare ettt mål vilket förmodligen hade dödat matchen. Istället lyckas vi ta vara på en hörna där det väl är Antonsson som mer eller mindre lyckas prickskjuta Tobias Eriksson i huvudet och bollen hamnar i mål. Psykologiskt otroligt viktigt mål. Det var inte på något sätt välförtjänt, bortsett från en liten period gör vi en dålig halvlek men ändå får vi kliva in i pausvilan med 1-1. 

 

 

Att göra en Kalmar FF är det nog inte många som vet om vad det innebär. Då kan jag tala om för er att det betyder att spelarna går från att göra en dålig första halvlek till att gå ut och göra en bättre eller en klart bättre andra halvlek. Det som var lite av en chock det var att vi i en svårspelad bortamatch kliver ut och visar upp en så radikal förändring både när det gäller det speltekniska och attityden. Det var som om vi bara gick och knöt näven för varandra och gav oss fan på att vi skulle avgå med segern. Och det är bara att konstatera att Antonsson är inne i ett sjukt flyt för tillfället. För faktum är att han idag faktiskt inte var så bra spelmässigt, han hade problem både med fotfästet och även när det gällde att skarva bollen och med större koncentration hade han kunnat göra fler mål. Men så får han den där passningen perfekt på foten när Ring kommer loss på sin kant och lyckas få en touch så att bollen rullar in i bortre hörnet. Jag tycker att det målet är signifikant för vilken säsong Antonsson har haft och också hade under fjolåret. Oavsett om ett lag är bra på att föra matcher och bestämma ödet över sina matcher måste det finnas någon som kliver fram och gör målen när allt inte flyter på spelmässigt. Och Antonsson har från dag 1 varit den spelaren och målskytten för oss. Hade det inte varit för Antonsson tror jag att Kalmar FF hade varit i en helt annan situation idag. Efter målet tycker jag att vi blev lite för bekväma och försökte göra det vi är sämst på nämligen att slå vakt om ledningen. Vi vet hur det höll på att gå mot Elfsborg och det finns flera exempel där vi har tappat ledningar då vi blivit för passiva. Det handlar inte om någonting annat än att det smyger sig på en känsla av underskattning och det får absolut inte ske. Vårt största problem sedan vi blev ett lag som fått börja fightas om kontraktet det har varit attityden. Med rätt attityd då ska vi inte ha några problem att klara oss kvar i Allsvenskan, men börjar vi bli kaxiga och tumma på ödmjukheten då kan vi förlora mot vilket lag som helst i den här serien. Och det där är någonting som alla kring laget måste börja ta tag i. Sedan kan vi ju förlora matcher ändån, men jag känner mig betydligt mer trygg att ta förluster om spelarna gjort sitt yttersta, än att vinna på rent flax och där vi visar upp en usel inställning. Lyckligtvis mötte vi ett Falkenberg som helt saknar eget grundspel och som bara lever på att motståndaren ska göra bort sig, och därför gick det vägen den här gången. Hade vi mött Malmö eller AIK är jag inte lika säker på att dagens insats hade gett 3 poäng, särskilt inte hur det såg ut under den första halvleken och i perioder i andra halvlek. 

 

 

Men det gick vägen och då är frågan är det lugnt nu? Är det frid och fröjd? Kan jag som supporter luta mig tillbaka och känna mig trygg med att den riktiga vändningen tog sin början idag? Absolut inte. Jag är ju inte jag om jag skulle sluta att vara orolig, och Kalmar FF är ju inte Kalmar FF om man helt plötsligt skulle börjar rada upp segrar och spela drömfotboll. Det är klart att jag börjar se någon form av struktur i försvarsspelet och att vi under den sista tiden börjat hitta ett sätt att vinna matcherna på trots att vi inte fått ut maximalt av spelet. Men det absolut viktigaste jag vill ha sagt när det gäller den här matchen är att det här var en seger som gav någon form av framtidstro och en tilltro till att det finns förutsättningar för en okej säsong om Kalmar FF spelar korten rätt. Jag tyckte som sagt att flytta ner Viktor Elm som mittback var en galen övning och jag ville definitivt ha in Starke Hedlund bredvid Biskupovic. Men nu när jag sett Viktor som mittback i mer än en match är jag redo att omvärdera min uppfattning gällande det beslutet. Det känns som att det finns någonting att bygga på där, både Viktor och Biskupovic är starka i luftrummet och läser spelet bra och kan också stå för en del uppspel. Starke Hedlund tycker jag tyvärr har sett lite darrig ut vilket förmodligen var anledningen till att han nu är utanför laget. Tobias Eriksson har som sagt varit riktigt bra under större delen av våren, och får han bara vara fri från skador tror jag att han kan komma att bli den mest värdefulla spelaren för oss den här säsongen. Återigen jag gjorde en felbedömning när det gällde Tobias, ska han vara såhär bra då är det inget snack om saken att han ska starta varje match. Ismael var riktigt bra idag, problemet där är väl att han är lite för mycket av och på, jag upplever det som att han går runt och bara är bra när det passar han själv. När det blir för mycket kamp på mittfältet och det inte ges utrymme för en vackrare och mer elegant fotboll då blir det lätt att han går och gömmer sig. Jonathan Ring måste förmodligen vara en av Allsvenskans mest ojämna spelare, han kan vara så usel i perioder där han varken kan hantera bollen eller ens kunna nicka bollen åt rätt håll. Samtidigt kan han göra som idag och gå ut och göra en helt fantastisk andra halvlek där han slår sin gubbe i varje ett mot ett läge. Att han är extremt enfotad gör ju inte att jag blir mindre kluven till honom, riktigt ojämn som sagt. Jag har varit inne på David Elm tidigare men det är värt att nämna igen att han fyller faktiskt en funktion i duellspelet. Visst ska jag erkänna att det känns som att jag gått och blivit en kappvändare när det gäller bröderna Elm. Jag ska vara ärlig med att säga att min utgångspunkt är att jag tror inte att någon av Elmarna kommer att nå upp till den nivå som de hade 2008 och det tycker jag inte att man som supporter kan begära heller. Jag tvivlar inte på att de skulle kunna bli fanbärare och bärande spelare för oss. Mitt största problem när det gäller Elmarna det är att det är för mycket in och ut i laget. Ena dagen spelar David andra dagen gör han det inte, Rasmus har spelat extremt lite efter att vi tog tillbaka honom och Viktor har också varit in och ut även om han nu börjat få lite mer kontinuitet när det gäller närvaron. Jag tycker att det sänder fel signaler när man binder upp sig på spelare som man inte kan räkna med fullt ut. Det spelar ju ingen roll om Rasmus kliver in och är jättebra i en kvart för att sedan vara borta under 3 matcher till. Och att David är så mycket in och ut i laget är något som inte är hållbart på sikt. Jag förstår om Kalmar FF ser Elmarna som potentiella fanbärare, den synen delar jag till viss del. Det som skrämmer är att det inte verkar finnas någon plan B. Det känns som att Kalmar FF helt fastnat i tankarna att allt kommer ordna sig för vi har bröderna Elm. Jag tycker att det vore klokt om Kalmar FF började se sig själva i spegeln och inse att man kanske inte kan räkna med bröderna Elm i alla lägen. Och jag tycker definitivt inte att man ska sätta sig ner och skriva ett nytt kontrakt med Rasmus. Återigen det handlar inte om att Rasmus är slut som spelare, det här handlar om att vi inte kan räkna med honom fullt ut på grund av hans bakgrund med skador och sjukdomar. 

 

 

Vad blir slutintrycket från den här vårsäsongen. Det har varit höga berg och djupa dalar vilket vi fått vänja oss vid när det gäller Kalmar FF. Men det finns en viktig skillnad jämfört med de senaste 2 säsongerna. Från hösten 2014 och framåt kändes det som att det bara blev värre och värre, det var ett komplett haveri spelmässigt och det fanns inget positivt som vi kunde peka på och ta med oss. Nu tycker jag mig ändå ha sett i tillräckligt många matcher att det finns en högstanivå som håller för allsvenskt spel. Det betyder inte att jag kommer slå mig för bröstet och hävda att det här laget ska utmana om Europaplatser för så bra fotboll spelar vi inte. Men jag tycker att under våren börjat få till en bättre defensiv, trots att jag tycker att vi emellanåt släpper in för billiga mål. Men till skillnad från 2014 och fjolåret när det var total hönsgård i match efter match börjar jag nu se en stabilitet och en grund i vårt försvarsspel. Det som blir viktigt det är att Swärdh och även spelarna själva ser till att vi aldrig tummar på ödmjukheten. Vi åkte upp till Östersund med inställningen att jogga hem 3 poäng och det håller inte mot ett såpass spelskickligt lag som Östersund. Vi går ut i premiären mot Jönköping och tror att vi inte behöver ha någon rörlighet i spelet överhuvudtaget utan att vi mer eller mindre kan promenera hem segern, och det håller inte när du möter en nykomling som sprudlar av energi över att vara tillbaka i Allsvenskan efter så många år. Lyckas vi upprätthålla ödmjukheten och se till att vi kan leverera mer än en halvlek i varje match då finns det goda förutsättningar för att vi ska undvika bottenstriden. Sedan finns det en viktig faktor till som jag måste ta upp. Nu räckte det att göra 2 mål idag, men det berodde som sagt på att vi mötte ett uselt Falkenberg som ser ut att sluta toksist, därför tycker jag inte heller att man ska dra för stora växlar om den här matchen, det är ingen rättvis värdemätare. Men det kommer komma matcher när vi släpper in mer än 1 mål och då måste vi se till att vara betydligt bättre på att ta vara på våra chanser. Jag överdriver inte när jag säger att vi kunde ha vunnit den här matchen med både 4-1 och 5-1. Tobias Eriksson kunde ha gjort hattrick, Antonsson borde gjort 2 mål, och med bättre skärpa i omställningsspelet kunde vi ha stängt matchen när Falkenberg flyttade fram positionerna under den sista kvarten. Nu gjorde vi 3 mål mot Elfsborg och 3 mål mot Örebro, men utöver det tycker jag att vi har gjort lite för få mål för att jag ska känna mig helt trygg. Jag känner också att spelarna inte riktigt har modet och orken att fortsätta tro på att vi ska vinna om det inte blir en hyfsad utdelning när vi trycker på som mest. Och självklart finns det en oro inom mig om att vi kommer att få svårt att ersätta Antonssons mål om vi nu säljer honom i sommar vilket inte alls är omöjligt. Och det är inte så att det kryllar av målskyttar som vi har råd att slanta upp för, utan då gäller det att andra spelare börjar kliva fram men det är frågan vem eller vilka det skulle kunna vara. Där har ni mina nycklar om det ska bli en lyckad sommar och höst. Sedan finns det fortfarande saker jag vill ska förbättras. Ni vet redan att jag tycker att Kalmar FF har blivit en förening som enligt mitt sätt att se på saken drivs på fel sätt. Men jag är glad över att konstatera att spelarna ser ut att inte vara helt under isen, utan jag tycker mig se en tillräckligt hög högstanivå för fortsatt allsvenskt kontrakt. Men så fort vi sänker på intensiteten och tummar på ödmjukheten då är vi genast illa ute. Och jag hoppas att spelarna lärt sig något av den här våren, och att de en gång för alla inser att vi kan inte gå ut och tro att vi är mästarlaget från 2008. Inställningen är basen, att omsätta målchanserna är steg två. Lyckas vi att bocka av bägge de punkterna då tror jag att det ska väldigt mycket till för att vi inte ska spela i Allsvenskan även nästa säsong. Men då gäller det att vi tar vara på den svit och den potentiella möjlighet att bygga upp momentum. Om vi kommer att lyckas med det har jag ingen aning om. Och jag tror inte att spelarna har någon aning om det heller. Vi är Kalmar FF. Fina toppar men också djupa dalar, de orden får sätta punkt för en ojämn men som helhet en lite mer positiv vårsäsong. 

 

Hallå och välkomna tillbaka till ännu en stund med Kalmars största fotbollsidiot. Säsongen ute i Europa lider mot sitt slut. Det är bara Champions League finalen som är den enda höjdpunkten som är kvar, sedan är det över för den här gången. Men klubbarna tar inte ledigt, det känner vi väl till. Det är nu det stora arbetet inför nästa säsong börjar för sportcheferna börjar, då det är dags att köpa och sälja. Javisst, det har blivit dags att snacka silly season igen. 

 

 

Ett rykte som poppade upp under förmiddagen var att Manchester City skulle vara intresserade av Evertons John Stones. Det känns som att varje spelare som anses ha minsta lilla potential att bli en världsspelare kommer att ryktas till Manchester City bara för att Pep Guardiola tar över laget i sommar. Till viss del kan jag förstå att Guardiola målas upp som en sorts maestro som kan få ut maximalt av vilket lag som helst då det är en tränare som samlat på sig många titlar. Däremot känner jag att det går lite till överdrift när det snackas om att Guardiola är bland det bästa tränare som kommit fram. Med all respekt för Guardiolas taktiska kunnande och förkärlek till att experimentera med de olika lagdelarna känner jag att han inte har testats på allvar än. Och då menar jag inte att han har haft en hur enkel väg som helst i sin tränarkarriär men han har ju tagit hand om klubbar som knappt kunde ha bättre förutsättningar när det gäller kvalitén på spelarmaterialet. Nu kommer han till ett Manchester City som kommer från en fiaskosäsong som saknar motstycke. Med tanke på hur mycket pengar som har investerats på spelare är det ett rejält underbetyg till att Manchester City kommer få spela ett lurigt playoff till Champions League. I min värld är det här utan tvekan Guardiolas svåraste tränaruppdrag. Han kommer inte till ett färdigdukat bord, och han kommer garanterat inte få allt han pekar på, det vill säga varken Messi, Neymar, Suarez eller Bale kommer att spela i Manchester City nästa säsong. Däremot tror jag att spelare som står på tillväxt eller som är på gränsen till att slå igenom skulle kunna välja City för att de ser sin chans att få bästa möjliga utbildning av Pep. Och skulle då John Stones vara rätt spelare att ta in i det här läget? Hade jag varit tränare eller sportchef hade jag varit väldigt försiktig med att ta in John Stones till vilket pris som helst. Det är en spelare som många tror kommer att vara en fanbärare för det engelska landslaget, men om City skulle värva John Stones baserat på vad han presterade under den här säsongen då tycker jag att de har värderat honom fel. Det går naturligtvis att ta hänsyn till att Roberto Martinez tappade kontrollen över laget helt och hållet och att det smittade av sig bland samtliga spelare och att Stones blev extra påverkad. Vi får heller inte glömma bort att under säsongsinledningen fick han höra ett och annat från läktaren då han som jag uppfattat det varit öppen med att han kunde tänka sig att gå till Chelsea. Och när det bara gick sämre och sämre för Everton under säsongen kan jag tänka mig att Stones fick svårt att hitta någon ro och kontinuitet i sin prestation då det var så mycket negativt snack kring laget och klubben. Men det går inte bara att skylla allting på tränaren, utan varje spelare är ansvarig för sin prestation, sedan om de inte gör som tränaren säger eller om tränaren har fel taktik det är en annan femma. Faktum är att John Stones under den här säsongen var fullständigt bedrövlig. Och om jag var City skulle jag då utan problem gå in i nästa säsong med John Stones som den bärande mittbacken om vi utgår från att Kompany kommer att fortsätta vara in och ut i laget, nej det skulle jag inte göra. City är ett lag som sett till sina förutsättningar ska vara favoriter varje år om att vinna ligan och de borde ha gjort ett betydligt större avtryck i Champions League, även om de råkade snubbla sig fram till semifinal tack vare att man mötte ett uselt PSG. Och ska City en gång för alla bli det dominerande laget i Premier League då måste köpa fler spelare av absolut världsklass. På ett sätt är det logiskt att klubben litar på Guardiolas kompetens, men som jag var inne på har han i både Bayern och Barcelona jobbat med ett spelarmaterial som varit mer eller mindre färdigt och som bara behövt justeras en aning. I Citys fall känns det som att det är ett lag där det behöver göras om en hel del i samtliga lagdelar. Och ska då en ung mittback från Everton som inte tagit några som helst steg i rätt riktning vara den ledande mittbacken bakom Kompany? Nej i min värld är det inte hållbart. För mig är det mer troligt att John Stones blir en ny Jack Rodwell än att han kommer bli en ny John Terry. Det är en stor chansning att ta in honom, och City kan förmodligen chansa en hel del tack vare alla sina pengar. Men snart undrar jag om man har råd att chansa så mycket mer när det kommer till att värva spelare och i synnerhet mittbackar. 

 

 

Ett rykte som har varit på tapeten under en längre tid Romas Radja Nainggolan till Chelsea. Till skillnad från City tycker jag att Chelsea kopplas ihop med rätt spelare. Jag som följer Serie A med stort intresse har suttit framför tv:n och beklagat mig över att ett lag som Roma har en mittfältsgeneral som Nainggolan. För mig är det inget snack om saken att han förtjänar att spela i ett bättre lag. Det betyder inte att jag dömer ut Roma som klubb men jag tror att Chelsea har större möjligheter att lyckas nå den absoluta toppen igen om klubben sköts rätt, medan jag känner att Roma brottas med fler problem än bara det som händer på fotbollsplanen och vem som tränar laget. Men det som gör att en spelare som Nainggolan ryktas till Chelsea är såklart att det är Antonio Conte som kommer ta över laget efter EM. Och Conte med sitt kunnande om Serie A vet givetvis vilka spelare som passar in i hans sätt att spela fotboll, sedan gäller det bara att få de att kunna prestera den fotbollen även i Premier League. Det som är bra med Nainggolan är att det är en mycke flexibel spelare när det kommer till vilken roll han ska ha på planen. Personligen tycker jag att han fungerar bäst när han får vara lite av sittande mittfältare i ett 4-2-3-1 eller 4-5-1. Han är en spelare som aldrig viker ner sig närkamperna, han tvekar inte att fullfölja en tackling trots att han vet att han inte kommer att vinna bollen. Han ligger hela tiden på gränsen, men på något sätt lyckas han med att inte kliva över den vilket tyder på en fin spelförståelse. Men till viss del kan jag tycka att Nainggolan har fått en lite väl defensiv och undanskymd roll i Roma där det bara har handlat om att han ska täcka ytor och spela fysiskt på mittplan. Han kan slå den avgörande passningen och skicka iväg krossbollar också, och det tror jag att han skulle få större möjligheter att göra i Chelsea. Om Nemanja Matic blir den spelare han var under säsongen 2014/2015 när han utan tvekan var en av de bästa spelarna i Europa på sin position, då kommer det innebära att Fabregas får mer utrymme att ta vara på sina offensiva kvalitéer och Nainggolan skulle kunna ta ett kliv längre fram i banan. Detta skulle även innebära att Willian och Hazard inte behöver springa som idioter på respektive kant utan de kan fokusera mer på att delta i anfallspelet. Prislappen tror jag inte kommer vara några problem för Chelsea. Även om det inte blir något Europaspel har man ändå i modern tid varit såpass framgångsrika att man alltjämt är tillräckligt attraktiva på marknaden för att locka till sig en spelare av Nainggolans kvalitéer. Och just i det här fallet tror jag inte det handlar om hur mycket Chelsea är redo att betala, utan här handlar det om att Roma måste ta steget att sälja en spelare för saftiga summor för att sedan återinvestera kapitalet på ett tillräckligt bra sett, vilket man ju inte kan påstå att de lyckast med såhär långt. 

 

 

Årets silly season är med svenska ögon sett extra kittlande då allas våran Zlatan Ibrahimovic inte längre är en PSG spelare. Det har snackats om att det varit klart med LA Galaxy, till att Zlatan kommer skriva på för Manchester United om Mourinho blir klar först och så vidare. Rykten kommer av en anledning och det sedan är det upp till var och en att bilda sin uppfattning vem eller vilka man tror mest på. Jag har fått uppfattningen att Zlatan har kommit till ett skede i karriären där han känner att det är inte värt att jaga den där Champions League titeln längre. Karriären lider mot sitt slut och när vi blickar tillbaka på Zlatans karriär finns det i min värld två tillfällen då han skulle ha bockat av den där förbaskade Champions League titeln. Jag tänker på sejouren i Barcelona, som om det inte varit för en viss José Mourinho hade gått och vunnit titeln förmodligen. Och jag vill faktiskt hävda att årets säsong med PSG var den andra och förmodligen sista riktiga chansen han fick. PSG hade i och med värvningen av Di Maria fått in en spelare som drog på sig mycket bevakning, och som på det sättet kunde frigöra mer utrymme för Zlatan. Och trots att David Luiz fortfarande är en del av laget kändes det ändå som PSG började hittade en tillräckligt bra defensiv för att mäta sig med de allra största klubbarna. Och nu fick man ju också sin "drömlottning" då man ställdes mot ett Manchester City som bekant varit allt annat än bra den här säsongen. Men Zlatan gör en av sina sämsta matcher någonsin precis som resten av laget och City avancerar vidare. Nu tror jag att Zlatan faktiskt har börjat lägga Champions League drömmarna åt sidan. Men det finns fortfarande möjligheter för honom att uppnå någonting annat, jag tänker på chanserna att bli odödlig i en stad. Förutom Malmö och PSG tror jag inte Zlatan uppfattas som spelaren som supportrarna älskar. Han kan kliva in under en kortare period och vara bäst för stunden innan flyttar vidare till supportrarnas besvikelse. Och även om han är uppskattad i PSG tror jag ändå inte att vi i framtiden kommer prata om Zlatan som en av de största ikonerna genom tiderna. Ikoner för mig det är spelare som Steven Gerrard, Ryan Giggs, Alessandro Del Piero och Francesco Totti såklart. Men Zlatan tillhör inte det facket av spelare, han vill vara bäst för stunden, gå in och vinna sina titlar och sedan flytta vidare till en ny utmaning. Och om det inte blir USA då tror jag att Zlatan ser Manchester United som klubben där han för sista gången innan han lägger skorna på hyllan kan kliva in och bli odödlig, vilket inte är det lättaste i en klubb som Manchester United där kraven är skyhöga. Jag tror inte Zlatan tvekar en sekund när det gäller vilka klubbval han gjort genom åren. Han har varit övertygad om att varje klubb har varit precis rätt val för honom för stunden. Och jag får ju ge honom att han i de allra flesta fall haft rätt. Men är det verkligen en given succé med Zlatan i Manchester United. Kommer han och Mourinho som sägs vara på väg in stå där med en ligatitel och en Europa League titel i handen om 1 år? Nej det skulle jag inte säga. Även om det kommer att ske en del ändringar i Uniteds trupp tror jag ändå inte att det ger någon titelgaranti bara för att man tar in en av världens bästa spelare. Att United i Ibrahimovic skulle få in mer vinnarmentalitet råder det ingen tvekan om, men frågan är om han fortfarande är kapabel till att lyfta laget till toppen redan över en säsong? Det finns ju också en problematik med att ta in ett sådant stort ego som Zlatan i en klubb som United. Det går ju att argumentera för att Zlatan i mångt och mycket hamnar i en ny "Barcelona-situation", det vill säga det är inte han som bestämmer allt, utan det finns vissa riktlinjer att följa. Fotbollen ska spelas på ett visst sätt, man kommer till laget man tar till sig spelsättet och sedan så anpassar man sig efter det. Jag är inte så säker på att Zlatan passar in i den så kallade "United-andan". Och även om United skulle låta Zlatan få göra lite som han vill och se honom som lagets största stjärna är jag inte säker på att resterande delen av truppen kommer att lyfta till en nivå som räcker för att vinna ligatiteln. Men om Zlatan skulle kliva in och lyfta United från en 5:e plats till att vinna den första ligatiteln sedan Sir Alex tackade för sig då blir han garanterat helgonförklarad, och det jag utgår ifrån att det är där utmaningen ligger. Att för en gångs skull välja en klubb som visserligen har stora anor men som varit på dekis under en längre period och ta upp klubben till den nivå där många anser att den hör hemma. Det är den enda utmaningen som Zlatan har kvar att bocka av i Europa, då jag utgår ifrån att inga potentiella Champions League vinnande klubbar kommer vara intresserade av att signa upp honom, inte ens över 1 säsong. Jag tror ju att det blir United, men sista ordet är inte sagt än. Zlatan gillar ju att överraska oss, och vem vet han kanske lägger av efter EM? Ingen vet, Bara han själv. 

 

Hallå på er och välkomna tillbaka till en stund med mig här i fotbollshörnan. Jag tror ni har räknat ut vad dagens text kommer att handla om? Ja ni gissade rätt, den här gången tänker jag ägna alla mina rader åt att tjöta om Liverpool. Jag måste få prata av mig om det haveri som utspelade sig i Basel. 

 

 

Liverpool har sedan den där magiska vändningen mot Milan i Champions League finalen 2005 haft det tufft både sportsligt och när det gäller att locka till sig världsspelare. Tidigare har klubben alltid haft Champions League spelet att locka med, medan man idag bara har historien att komma viftandes med när det ska värvas in nya spelare. Men jag känner att vi börjar nå en tid då det historiska arvet inte behöver vara det som fäller avgörandet för om en spelare väljer att spela i just den klubben före någon annan klubb som kanske hade varit ett mer givet förstaval. Idrott och fotboll i synnerhet är så otroligt mycket här och nu. Jag tycker att Jürgen Klopp uttryckte sig bra under sin första intervju när han anslöt till Liverpool att det är klart att vi ska sträva efter att vara det bästa laget här och nu, men det gäller också att kunna upprätthålla en bra nivå så att vi också kan vara det bästa laget även imorgon. Fina ord från en mycket klok tränare, men jag börjar frukta att inte ens Klopps fotbollshjärna inte kan lyfta Liverpool upp på den nivå där klubben förväntas vara. 

 

 

Jag tycker inte det är någon större idé att gå in på en större analys av matchen. Jag konstaterar bara att Liverpool gjorde en Liverpool, det vill säga vi går ut och ser skakiga ut under de första 20 minuterna där Sevilla var det lag som var mer konstruktiva med bollen. Lyckligtvis skapade inte Sevilla några större chanser utan vi redde ut stormen. Vår största chans att såra Sevilla var utan tvekan att hugga när omställningslägen dök upp, och det är precis ett sådant läge som målet kommer till på. Sturridge visade på nytt vilken fantastisk målskytt han är, för det börjar bli uppenbart att han kan göra mål på alla möjliga sätt. Liverpool kliver in till pausvila med en 1-0 ledning, och det var absolut inte något som speglade den första halvleken rakt av. Men med lite flyt hade vi kunnat haft en 2-0 ledning med oss vilket hade varit betydligt tryggare. Men nu var vi ändå 45 minuter ifrån att ta hem klubbens första stora titel på 11 år och den första titeln överhuvudtaget på 4 år. Och vad händer när den andra halvleken drar igång? För mig är större delen av situationen nattsvart, det är som att någon drar ur sladden och det blir ett totalt mörker. Det enda jag minns är hur en viss Alberto Moreno inte har förmågan att nicka bort bollen för att i nästa sekund åka på en tunnel och pang, pang så var det 1-1 och det momentum vi skulle bygga vidare på vad som bortblåst. Ett normalt lag hade förmodligen skakat av sig en sådan käftsmäll som det ändå är att åka på ett mål i baken såpass tidigt. Om inte annat går det att argumentera för att när ett lag åker på den typen av motgångar och man hamnar i skarpt läge att det ska leda till att man blir ännu starkare. Hoppsan, vi är fortfarande kvar i omklädningsrummet, andra halvleken har börjat nu kör vi det här duger inte. Men nu är ju problemet att Liverpool vid alldeles för många tillfällen under den här säsongen varit lite av en parodi på sig själva, och så även i den här matchen. Men av allt uselt som har presterats av detta Liverpool så tar nog detta priset. Bara det faktum att vi inte har ett enda skott på mål i den andra halvleken tycker jag säger allt om hur illa ställt det är. Jag kan köpa att det blir lite av en chock när man släpper in mål efter 15 sekunder, att det där och då uppstår ett läge där man som spelare hamnar i gungning absolut. Men med tanke på att det här var den viktigaste matchen som Liverpool har spelat på länge, med Champions League plats i potten, med en chans att vinna en titel, bryta isen och få in lite vinnarkänsla i klubben det borde garantera att spelarna inte tappar huvudet helt och hållet som de gör under resten av matchen. Jag vet inte vad vi ska kalla det som Liverpool sysslade med efter kvitteringen, jag vet i varje fall att jag skulle inte vilja kalla det för fotboll. Och de övriga 2 målen vi släpper in orkar jag inte ens gå in på, mer än att det är Liverpool i ett nötskal helt enkelt. Vi hade ingenting att hämta i den andra halvleken, allt det fina som vi höll på att bygga upp all den förhoppning som supporterhjärtat börjat känna raserades lika snabbt som ett knallskott ljuder. Liverpool var sämst när det gällde igen. När det blev skarpt läge, vek spelarna ner sig igen. 

 

 

Det går knappt att hitta de rätta orden för vilka känslor som rör sig i huvudet hos en hängiven supporter dagen efter genomklappningen. Jag har inte varit med särskilt länge, och jag är egentligen inte rätt person att värdera vilken motgång som varit tyngst men man kommer ofta ihåg den som ligger närmsta till hands. Visst var det tungt när vi slarvade bort chansen på att ta hem ligatiteln 2014 då Gerrard halkade i matchen mot Chelsea och i matchen efter tappar vi 3-0 ledning till 3-3 mot Crystal Palace. Men samtidigt var det i mitt tycke en överprestation, där kändes det mer som att samtliga spelare gick in i en sjuk formtopp samtidigt som laget var inne i ett satans flyt där bollen alltid studsade vår väg fram till den absoluta slutspurten. Och jag tycker det ska betonas att spelare oavsett hur dåliga eller begränsade de är kan hamna i en formtopp, precis som att det finns spelare som kan vara hur talangfulla som helst och vara potentiella världsspelare som kan hamna i en rejäl formsvacka över en längre period. Men gårdagens förlust går inte att jämföra med när vi bommade chanserna på ligatiteln då det här var matchen som skulle balansera säsongen. Med handen på hjärtat så har Liverpool blandat bra prestationer med riktigt usla prestationer i synnerhet i ligaspelet. Vi har presterat som bäst när vi inte förväntas vinna, jag tänker på de båda matcherna i ligaspelet mot Manchester City jag tänker på den magiska vändningen mot Dortmund och den fullständiga överkörningen i returmötet mot Villareal i Europa League. När spelarna har visat upp de fina topparna då har det ändå väckts ett hopp om att vi äntligen har någonting på gång och att vi faktiskt är redo att etablera oss som ett topplag i Premier League och på sikt även i Europa. Men problemet med Liverpool det finns inget mellanläge mellan topparna och dalarna, utan antingen spelar vi en fantastisk fotboll eller spelar vi en fotboll som till och med är sämre än lag som Exeter City och Wycombe Wanderes. Och det säger sig självt att det går inte att vara såhär mycket av och på om man ska vinna titlar eller etablera sig som ett topplag i ligaspelet. Det måste finnas en stabilitet, det måste finnas ett tryggt grundspel och det finns inte i Liverpool. Och såhär nu när vi spelat klart för säsongen och vi står där med en 8:e plats i ligaspelet och 2 förlorade cupfinaler är det bara konstatera att jag tyvärr fick rätt i min tes att vi är sämst när det gäller som mest. Det är möjligt att Klopp med sin passion och sitt engagemang lyckades få spelarna att bilda sig en övertro på att de kunde vinna över vilket lag som helst om vi bara sprang mer än motståndarna och jobbade häcken av oss. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån att Liverpool slutar 8:a i ligan och inte vinner någon titel den här gången heller handlar om en förlorad vinnarmentalitet som ersatts av en extrem förlorarkultur som i mitt tycke är på väg att äta upp hela klubben. Sakta i backarna, jag menar såklart inte att Liverpool riskerar att åka ur, för så länge vi har en så stabil ekonomi finns det alltid möjlighet att kunna investera sig till ett lag som håller för en mittenplacering i ligan. Men jämfört med vad Liverpool var för 10 år sen, eller om vi går tillbaka till Bill Shanklys dagar då klubben var en fruktad stormakt där titlarna och de fina tabellplaceringarna tickade in på kontot, dit har Liverpool fortfarande mycket kvar att rätta till för att nå dit.

 

 

Slutligen vill jag trycka på det som bekymrar mig mest det är att jag kommer på mig själv att vara likgiltig inför det faktum att det inte blir Champions League spel och inga titlar. Men det avgörande för Liverpools framtid är ju inte vad supportrarna tycker utan det handlar om vad klubben gör för att rätta till detta. Och här upplever jag att våra kära amerikanska ägare inte sköter saker och ting på bästa sätt. Istället för att Liverpool går för att vinna titlar och i synnerhet försöker ta hem ligatiteln till stan igen FSG prioriterat annat. Här handlar det inte om att klubben ska vara så bra som möjligt utan det relevanta för Tom Werner och hans crew det är att det ska vara plus i boken och att vi ska sälja spelare för överpriser när de väl blir tillräckligt bra. Men hur har pengarna som vi fått in för att sälja Suarez, Torres, Sterling för att nämna några återinvesterats? Ja det är 32 miljoner pund på en Benteke som inte kan hantera bollen, det är 20 miljoner pund på en Dejan Lovren som må spela med stort hjärta men han saknar ju tillräckligt bra speltekniska kvalitéer för att vara en bärande spelare i ett lag som ska utmana om Champions League. Och när det gäller att fynda i andra ligor landar vi i att vi har en Alberto Moreno, som förmodligen kommer att gå till historien som den sämsta spelaren som någonsin har spelat på Anfield. Samtidigt kan jag inte rikta all ilska mot Moreno, det är inte han som har utsätt sig själv till att spela i Liverpool precis som att det inte var Rodgers som utsåg sig själv att vara rätt tränare för Liverpool. När vi diskuterar Liverpool tycker jag att man måste lyfta blicken och så på situationen från ett helhetsperspektiv. Sedan kan ju jag sitta här hela sommaren och tjata om att spelare som Coutinho och Firmino bara är bra när de passar en själva, och att Milner är en lysande spelare utan boll samtidigt som karln inte kan slå en vettig hörna. Återigen, det handlar inte om enskilda spelare det handlar inte om Klopp även om han såklart under resans gång har tagit en del tveksamma beslut han också. Liverpool som klubb har hamnat i ett läge där alla involverade har funnit sig i att det blir Europa League spel eller sämre, men några titlar är det inte ens tal om. Och jag väljer att fortsätta att hävda med en dåres envishet att har du mentalt accepterat att det är okej att inte vinna, genom att metaforiskt gå upp och vrida av den här kranen där vinnarmentaliteten kommer ifrån, då är vägen tillbaka mycket lång. Liverpool är ett lag som kryllar av spelare där det finns gott om spelare som viker ner sig när det gäller som mest och som skiter på sig när det blir skarpt läge. Och jag tycker att Coutinho och Firminos insatser igår är signifikant för vilket läge Liverpool som klubb befinner sig i. Det må vara fina toppar, vi kan när alla pusselbitar faller på plats spela fin fotboll men lik förbannat kan vi fortfarande inte prestera såpass bra att vi vinner titlar eller tar oss ut i Champions League. Och med en ägargrupp som inte bryr sig ett skvatt om klubben går bra eller inte utan där det istället bara handlar om att det ska vara plus i boken och att vi ska sälja våra bästa spelare kontinuerligt då är det svårt att få igång vinnarmentaliteten igen. Jag vill tro att Liverpool är på rätt väg, men jag är redo att argumentera för att Liverpool har hamnat i intetsägande tillstånd. Det är klart att det finns en stolthet för att Liverpool har fina siffror i boken. Men när det kommer till kritan då är jag övertygad om att många supportrar skiter fullkomligt i om det är plus i boken eller inte. Jag vill vinna titlar, jag vill att vi ska spela i Champions League. Men jag ser en spelartrupp som aldrig tar nästa steg, utan när jag väl får upp hoppet om att Liverpool kanske är på väg att bli den klubb som jag en gång fattade tycke för så släcks det hoppet ner genom att spelarna viker ner sig. Och därför ska det väldigt mycket till för att jag ska börja tro på att Liverpool någonsin kommer att komma tillbaka. Med komma tillbaka menar jag att bli den klubb som vi var under Gerard Houllier och Rafa Benitez dagar. Och för mig blev det som hände igår spiken i kistan på att Liverpool fortfarande inte är i närheten av att vara det som klubben ska sträva efter att vara. Och jag säger inte emot om någon skulle säga till mig att Liverpool aldrig kommer tillbaka till den nivå man en gång hade. Jag tycker absolut att det går att argumentera för att det här är ett nytt Milan. 

 

 

Så länge Klopp får förtroendet att göra det bästa av situationen finns det ändå en strimma hopp. Och det är bara att hoppas på att han får tillräckligt med mandat för att sätta sin prägel på laget det vill säga värva spelare i sommar. Men oavsett vad har Klopp ändå fått mig att inte sluta drömma. Sedan om Klopp är en del av en längre framtid det återstår att se. Jag vet inte om mina drömmar är realistiska, men jag konstaterar bara att drömmar om kontinuerligt Europaspel och att få vinna titlar igen lever kvar, och det är jag Klopp evigt tacksam för. 

 

 

Danke Jürgen. 

 

Då har det blivit dags att ägna några rader åt att tjöta lite allsvensk fotboll. Den här gången lägger vi fokus på gårdagens derby mellan AIK och Djurgården. 

 

 

Om vi börjar med att koppla ett grepp om vart AIK befinner sig någonstans efter den här matchen tycker jag att AIK supportrarna har rätt att vara optimistiska. Det har varit en del negativ kritik både när det gäller hur AIK har presterat sett till spelarmaterialet och om Andreas Alms kompetens. Nu tycker jag inte det är fel av AIK att ta in Rikard Norling då det är en tränare som kan klubben. Däremot tycker jag inte om det sättet som Andreas Alm fick lämna AIK. Och utan att ha satt mig in i alla turer och vad som egentligen var bestämt från början tycker jag ändå att det hade gått att sköta på ett snyggare sätt. Sedan tycker jag att man ska vara försiktig med att dra för stora växlar av en enskild match efter ett tränarbyte oavsett resultat. Precis som Norling själv säger så har Andreas Alm varit i allra högsta grad varit delaktig i uppladdningen till gårdagens match. Däremot är det lite av en slarvig sanning att ett lag automatiskt får en kick och en positiv effekt av ett tränarbyte. Oftast får du en kortsiktig effekt med 9 poäng på 3 eller 4 matcher tillexempel, men över den resterande delen av säsongen börjar det visa sig hur bra materialet egentligen är. I AIK:s fall tror jag däremot att det kan bli en fortsatt positiv effekt med Norling vid rodret. Norling är en tränare som vill spela fin fotboll med mycket rörlighet, han vill föra matcher och gå för seger i alla lägen. Jag tror dessutom att spelarmaterialet har kapaciteten och orken att spela den typen av fotboll. För när man tittar på AIK:s trupp är det ju inte så att det är fullt med begränsade spelare som lutar sig mot fysiken och att skicka iväg långbollar. För mig är AIK ett lag med mycket spelskicklighet och som i sina bästa stunder kan spela riktigt fin fotboll. Anton Saletros, Alexander Isak, Carlos Strandberg, Ahmed Yasin är bara några exempel på spelare som besitter bra speltekniska kvalitéer. Och det finns en mognad och en klokhet hos de här spelarna trots att de har större delen av sin karriär framför sig. Anton Saletros tycker jag för sin ålder ser oerhört mogen ut, han är bra att på att läsa spelet, han ger sig inte iväg på offensiva utflykter om han inte har täckning bakom och han spelar rejält i närkampsspelet. Ahmed Yasin är en lurig spelare som kan hitta på lite vad som helst med bollen och han är jobbig att möta för motståndarens backlinje just för att han är så svårläst. Alexander Isak är för mig en av de mest spännande talanger jag har sett. Han är ständigt ett hot och han sätter skräck mot vilken backlinje som helst. Det viktigaste här är att AIK ser till att vara rädd om honom och ser till att han inte svävar iväg för mycket. För när självförtroendet går över till osund hybris då kan det bli jobbigt för både spelaren och klubben. Carlos Strandberg är definitivt en av de bästa värvningarna i Allsvenskan den här säsongen, och här gäller det för AIK att försöka hitta en lösning att få behålla honom även om det kan betraktas som en omöjlig uppgift. Men hittills har ju utlåningen från CSKA Moskva varit klockren för både AIK och Strandberg själv. Och jag tycker att de spelare som jag nyss räknade upp är ett bra exempel på hur man uppträder vid skarpt läge och i synnerhet i ett derby. Istället för att bli flera centimeter mindre än motståndaren blir det precis tvärtom att spelarna blir några huvuden längre och tar steg framåt och visar att här är jag, jag vill vara med och delta. Och vi ska inte heller glömma bort att spelare som Nisse Johansson och Stefan Ishizaki fyller en viktig funktion med sin rutin och som ständigt eldar på de yngre spelarna att fortsätta ta jobbet för laget. Och det finns dessutom sparkapital i Denni Avdic, det gäller bara att han hamnar i full matchform och framförallt ser till att spela i rätt skor. Ofori satt på bänken igår och bara det säger ju vilken bred trupp AIK har i dagsläget. När en spelare av Oforis kvalitéer inte är given då tyder det på att kvalitén på truppen är bra. Jag har inte så värst mycket att säga mer om AIK:s insats utan jag tycker att de gick ut och visade från start till mål att de brann mest för uppgiften. Det var inte så att AIK var överlägsna, men jämfört med Djurgården var motivationen större hos de svartgula, samtidigt som vi inte ska underskatta att en Norling effekt kan vara på väg att blomma ut. 

 

 

Om det är positiva tongångar i AIK efter en lite tyngre period tror jag inte att snacket i Djurgårdslägret är lika positivt. Nu sitter jag inte och följer Djurgården vecka ut och vecka in men jag har ändå haft lite koll på de då jag har varit nyfiken på att se vad Pelle Ohlsson kan hitta på med den här klubben som har mycket potential. Efter matchen fick spelarna gå fram till klacken och få sig en rejäl utskällning och det har jag full respekt för. Jag tror inte att Djurgårdens supportrar har större krav än andra lag i Allsvenskan. Det jag tror att det som har skapat ett agg mot spelarna och mot Pelle Ohlsson i synnerhet är att spelarna gång på gång viker ner sig när det gäller som mest. Det här handlar ju om ett uselt derbypsyke som varken Pelle Ohlsson eller spelarna har velat ta till sig eller försökt hantera. För nog för att AIK gjorde en stabil insats och spelade med mycket glädje och inspiration, men med handen på hjärtat var det ju inte så att Djurgården gjorde någon bra insats. I den första halvleken var det knappt någon spelare som ville hålla i bollen utan det kändes som att varje spelare ville bli av med den så fort han fick den. Djurgården hade problem med att spela sig loss från AIK:s presspel, det var i stort sett bara Sabovic som försökte göra något konstruktivt med bollen. Det fanns flera omställningslägen för Djurgården att utnyttja när AIK flyttade upp för mycket folk i anfallen, men då gick det alldeles för långsamt för att det skulle kunna bli någon farlighet. Elliot Käck hade 2 maxlöpningar i den första halvleken då han försökte driva upp tempot, vid ena tillfället hade han bollen och vid det andra tillfället försökte han erbjuda alternativ på överlapp. Sedan var kvalitén på Käcks inlägg inte tillräckligt bra, men han var en av få som försökte i varje fall. Amadou Jawo pendlade lite för mycket i sin prestation, där han stundtals visade upp några fina tekniska nummer men när det handlade om att få till avsluten hade han inte sin bästa kväll. Alexander Faltsetas må vara en helt okej balansspelare, men att skjuta är ingenting som han borde syssla med, därför är det för mig helt obegripligt hur han kan gå på avslut när Djurgården väl har fler spelare inne i boxen. Sam Johnson var den enda av de offensiva spelarna som hotade lite då han erbjuder mycket fart när han väl sticker iväg i djupled. Mathias Ranegie en gång i tiden skyttekung i både Häcken och Malmö, såg jag som en av de bättre värvningarna inför den här säsongen. Men när jag såg honom i den här matchen förstår jag varför han inte platsade i Watford och lånades ut till Millwall av alla klubbar. Ärligt talat sett till det namn han ändå har med sig efter hans tidigare framgångar i Allsvenskan och hur bra han skulle kunna vara för Djurgården är det för mig helt uppåt väggarna att han skämmer ut sig på det sättet som igår. Är du en anfallare på den här nivån och du vet om att du kan så mycket bättre då får du inte se så ointresserad och loj ut som Ranegie gjorde igår. Fullkomligt bedrövlig insats från Ranegies sida, och för mig är det helt obegripligt att han fick 90 minuter och det är ett rejält underbetyg till Pelle Ohlsson. Och Tim Björkström och Omar Colley vad gjorde de för någon match? Bägge två hade ju knappt en siffra rätt på hela matchen. Det började hända lite intressanta saker när Haris Radetinac kom in, men det tycker jag bara gör att underbetyget till de övriga blir ännu större mer än att Radetinac kom in och var briljant. Med det sagt tycker jag att Radetinac är en bra spelare, som kommer vara viktig för Djurgården när han är i full form då det är en riktigt bra karaktärsspelare och poängspelare för den delen. Men när en spelare oavsett vilken kvalité han erbjuder i grunden kommer in efter en lång tids skadefrånvaro och är bäst på planen, då går det inte att komma ifrån att de övriga som startat matchen inte har gjort bra ifrån sig. 

 

 

Och då kommer vi in på Pelle Ohlssons vara eller icke vara i Djurgården igen. Jag får känslan av att Pelle Ohlsson är mångt och mycket i en Hamrén situation det vill säga att varningsklockorna måste börja ringa snart inom klubben. Oavsett hur lite av den grunden av huset Djurgården som Pelle har byggt upp är det väldigt lite kvar av den grunden om det ens finns någon grund kvar. I grund och botten vill jag gilla Pelle Ohlsson då jag har stor respekt för det han har presterat med Gefle, att med så små resurser hålla ett lag kvar i Allsvenskan tycker jag är en imponerande prestation. Men nu är ju grejen att Djurgården inte är Gefle, de ska inte vara nöjda med att bara hålla sig kvar i Allsvenskan utan de är faktiskt en klubb som siktar högre upp än så. Sedan ska inte kravbilden vara orimlig för den delen. Tittar jag på Djurgårdens trupp spelare för spelare tycker jag inte att det är ett lag som ska vara en guldkandidat. Men jag tycker att truppen är tillräckligt bra och med rätt styrning borde vara slagkraftigt nog för en Europa League plats utan tvekan. Och det som jag tror är problemet med Pelle Ohlsson det är att han är lite för defensivt lagd för att fungera fullt ut i ett lag som aspirerar på att etablera sig i toppen av Allsvenskan. Det är en skicklig tränare som är bra på att sätta basen för ett lag, men sedan gäller det ju att ta nästa steg och det upplever jag inte att Pelle har kompetensen för att göra. När jag tittar på Djurgården får jag känslan av att då över en kortare eller längre period klättrar upp några steg ytterligare på trappan, men det känns aldrig som att de får ut maximalt av den kvalité och potential som klubben har. Utan då blir det att de faller tillbaka på ruta 1 igen och så får man börja om, och med falla tillbaka på ruta 1 menar jag att de går från att vara uppe och nosa på Europaplatser halkar de ner på en 6:e, 7:e plats eller ännu sämre. När det gäller just det dåliga derbypsyket är det något som Djurgården brottats med före Pelle Ohlsson också. Men inställningen till derbymatcherna har inte blivit bättre sedan Pelle Ohlsson fick jobbet utan det har blivit sämre och sämre. Och på det sätt som Djurgården genomförde gårdagens derby tycker jag tog priset för hur mycket en klubbledning eller supportrar borde tåla. Att det är individuella misstag som avgör matchen är en sak, men för mig handlar det inte bara om enskilda spelare för om det hade varit så enkelt hade det bara handlat om ett par små justeringar för Djurgården. När ett uppträder såhär lojt och ser så trötta ut i det som för supportrarna är årets viktigaste match då kokar det hela ner till att tränaren inte har fått upp intensiteten tillräckligt mycket. Och jag tror att Pelle Ohlsson inte är tillräckligt sträng för att få igång sina spelare till stormatcher eller att se till att pendeln svänger över till Djurgårdens fördel. 

 

 

På senare år upplever jag att det blivit lite av inflation i att placera tränare i olika fack och stämpla dem som bra eller dålig eller fantastisk eller usel. Och visst finns det många dåliga tränare i den här världen, men jag tror att i de allra flesta fallen handlar det om en tränare är bra för stunden i ett specifikt sammanhang. Jag vill inte vifta bort Pelle Ohlsson och sitta här och hävda att han är värdelös. Jag är otroligt imponerad av de resultat som han har visat upp med Gefle, och jag är helt övertygad om att han är en bra tränare på den nivån. Men jag tror samtidigt att Pelles kompetens bara räcker till en viss nivå. Jag tror inte att han är en tränare som på sikt kan bygga upp någonting som ska vara slagkraftigt för Europaplatser eller vinna SM-guld. Sedan är det inte Pelle Ohlsson som styr Djurgården helt själv, utan det är klart att Bosse Anderssons insats som sportchef spelar in i hur pass balanserad truppen är. Men det går inte att komma ifrån att det är Pelle Ohlssons uppgift att lyfta Djurgården till högre höjder jämfört med vilka resultat som klubben gjort under föregående säsonger. Men jag vidhåller vid det jag inledde den här diskussionen med att Pelle har hamnat i en Hamrén situation. I hans värld finns det bara ett sätt att spela fotboll på, men så glömmer han bort att det avgörande för hur bra du är som tränare är att du måste vara flexibel i ditt sätt att coacha. När det går emot måste du ha någon annan metod för att få laget att prestera bra resultat. Men jag får intrycket av att Pelle Ohlsson ska nå resultat på sitt sätt, och när inte det fungerar då har han inga svar att komma med, och då blir det lite att han ger upp matchen och det är klart att det smittar av sig och i förlängningen präglar hur det ser ut på planen. Återigen Pelle Ohlsson är inte en kass tränare, han är bara inte rätt tränare för Djurgården just nu. I mitt tycke är han lite för defensivt lagd för att fungera i en klubb som har ambitionen att vara ett topplag. För att bli ett topplag på riktigt då gäller det att kunna vara spelförande och avgöra matcherna på egen hand och inte bara spela på motståndarens misstag. Och framförallt gäller det att få dina spelare att bli motiverade till tusen när det är skarpt läge, och derbymatcher är definitivt sådana tillfällen. Att ta hand om en klubb som hela tiden får jobba i ett underdog-perspektiv där tror jag Pelle Ohlsson är perfekt lämpad, jag är helt övertygad om att han skulle göra fantastiska saker med ett lag som Falkenberg tillexempel. Men när det kommer till att ta nästa steg, det vill säga släppa lite på den defensiva hållningen, och förändra en matchbild genom konkreta beslut då tycker jag att Pelle Ohlsson fortfarande är ett frågetecken. Och faktum är att Djurgården har gått från att vara ett lag på övre halvan i inledningen till att det nu är ett kortare avstånd ner till kvalplatsen än till Europaplatserna. Spelarna har sin del i det hela, men Pelle Ohlsson har stor del i det hela. Jag brukar i grunden vara emot tränarbyten, men nu har det gått så pass långt att det kan vara dags att för Djurgården att titta på andra alternativ. För Djurgården här och nu är ett lag som viker ner sig när det gäller som mest, och det är inte det Djurgården ska syssla med utan klubbens potential är betydligt större än så. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag att vi skulle ta ett grepp om gårdagens match mellan Kalmar och Hammarby. För att tala klarspråk kändes den här matchen på förhand som en riktig ångestmatch. Bägge lagen behövde 3 poäng för att komma upp på fastare mark och för att bygga upp goda vanor då vi närmar oss ett EM uppehåll. 

 

 

Jag tycker det blir enkelt att dela in matchen i två olika delar då vi fick se 2 helt olika halvlekar. I den första halvleken fick vi se ett Kalmar FF från start tog tag i takpinnen och visade att det var vi som skulle vara spelförande och stundtals kändes det som att vi gick på knock under den första kvarten. Jag brukar gnälla på när jag läser kommentarer om att Kalmar FF har aldrig gjort en bättre halvlek, eller det här var den bästa halvleken på mycket länge. Men den här gången tänker faktiskt jag för ovanlighetens skull vara mer positiv kring det som Kalmar presterade i den första halvleken. Vi fick se ett varierat anfallsspel med mycket fantasi, ibland skickade backlinjen upp en längre boll mot Antonsson och ibland sökte vi oss ut på kanterna, där jag tycker att Tobias Eriksson gjorde ett fantastiskt jobb både offensivt och defensivt. Jag skulle även vilja lyfta fram Emin Nouri som en av frontfigurerna i den första halvleken, han läste spelet bra och chansade inte utan han var noga med när han skulle fylla på och när han skulle falla. Det jag önskar ska bli bättre från Nouris sida är kvalitén på inläggen, för antingen slår han de för löst och för lågt, eller så får han upp bollen i luften men då är inlägget missriktat. Tobias Eriksson och David Elm var solklart den första halvlekens bästa spelare. Ni som känner mig vet vad jag tycker om "Elm-situationen" och det är inte så att jag helt ändrat uppfattning gällande någon av bröderna. Men det går inte att förneka att David Elm i den första halvleken igår visade vad han kan tillföra om han är i form. Timeouten han tog var ju på grund av att han kände rädsla för att gå in i duellerna, men något tecken på rädsla för att kliva in i en närkamp syntes inte i gårdagens match. Han gick upp i flera nickdueller, han bromsade upp en del anfallsförsök från Hammarby och han var mycket nära att göra mål när han kolliderar med Hammarbys målvakt. Sen vet man aldrig med bröderna Elm vart man har dem, och i synnerhet när det gäller David. Det är möjligt att han var fylld med så mycket energi, han kanske var så spelsugen att han bara gick på rus under den första halvleken. Men när han spelar på det här sättet då fyller han såklart en funktion, men frågan är om han kommer kunna hålla den här nivån över en hel säsong? Där väljer jag att vara fortsatt skeptisk. Antonsson fick göra mål igen efter att ha blivit assisterad av en Hammarbyspelare, och avslutet är välplacerat. Skönt för Antonsson att få sätta dit den igen, då han mycket väl hade kunnat gjort 1 mål till från ett liknande läge där avslutet må vara lite för löst men där bollen rullar precis utanför. Vi ska vara glada över att vi har Antonsson, han visar att han utan tvekan skulle kunna spela i någon av toppklubbarna i Allsvenskan eller i en bättre liga. Utan Antonsson hade situationen varit ännu mer akut. 

 

 

Nu återstod det bara för Kalmar FF att bryta en negativ trend, att efter en bra första halvlek där ledningen kunde varit betydligt större gå ut och göra en stabil andra halvlek och kunna stänga matchen. Men som så många gånger förr kliver spelarna ut och viker ner sig totalt. Och nu tycker jag att jag börjar känna igen signalerna för när Kalmar börjar darra. Det börjar med att motståndaren får till några bra anfall men avsluten är lite för dåliga. Sedan börjar backlinjen slå bort enkla passningar, vilket så även var fallet här då både Biskupovic och Viktor Elm slängde bort flera passningar. Ismael och Romario slutar vinna närkamper, och till slut drabbas samtliga på planen av panik vilket innebär att vi upplever bollen som en tickande bomb, alltså så fort vi får den så är det bara att skicka iväg den så långt bort som möjligt från en själv. Och den sista fasen i det här fönstret det är att vi knappt slår en passning rätt och slutar komma upp över mittplan, vilket innebär att Antonsson och David Elm måste flytta ner djupt ner i banan vilket betyder att det finns inga alternativ att slå bollen mot när vi väl vinner boll och så får vi bara rensa undan i panik. Det var bara en tidsfråga innan Hammarby skulle kvittera och till slut kom också den välförtjänta kvitteringen. Symboliken kunde ju inte bli mer tydlig när Lindsdalssonen Erik Israelsson skruvade in bollen i bortre krysset framför Hammarbyklacken. Jag tycker inte att han syntes så mycket i spelet, men det är bara att konstatera att han är inne i ett sjukt flyt just nu där alla avslut sitter känns det som. Konstigt nog blev det inte en total överkörning efter kvitteringen även om Hammarby fortsatte att trycka på och gick för fler mål. Men på något sätt lyckades vi överleva den kvarten då vi var som mest pressade, och under de sista 10 minuterna tycker jag att spelet jämnade ut sig och att vi mycket väl kunde ha avgått med segern med lite skärpa i avsluten. Återigen ska jag ge beröm till försvarsspelet vilket jag gjort vid flertalet tillfällen under säsongen. Visst jag ska inte sitta här och påstå att jag är nöjd med hur vi spelar försvarsspel, men det är en klar förbättring jämfört med de senaste 2 säsongerna ur ett helhetsperspektiv. Det är klart att det har funnits perioder då det uppstår panik och totalkaos inne i straffområdet där jag som åskådare bara väntar på att vi ska kollapsa och tappa poäng eller förlora. Men jag upplever att det är inte lika ofta vi hamnar i situationerna då det blir hönsgård inne i eget straffområde. Däremot tycker jag att vi har släppt in för mycket mål och på tok för enkla mål. Det har varit för enkelt att göra mål på oss den här säsongen. Men jag hoppas att vi kan bygga vidare på den här insatsen om man bara tittar på defensiven. Och jag tycker att det har uppstått än intressant situation för Peter Swärdh då Viktor Elm faktiskt klev in och gjorde det rätt bra som mittback. Jag har ju tidigare varit nöjd med Biskupovic och Starke Hedlund, men nog bidrog Viktor Elm med lite mer fysik och tyngd i luftrummet? Jag välkomnar att Viktor gör fler insatser av den här kvalitén för då tycker jag inte det är lika givet att spela Starke Hedlund vecka ut och vecka in oavsett vad han presterar. Men återigen man vet aldrig vart man har "Elmarna". Det här kanske bara var en enskild bra insats av Viktor? Och på torsdag mot Djurgåden kanske han inte har en siffra rätt? Återigen jag litar inte på bröderna Elm för fem öre, de har mycket kvar att bevisa för att jag ska ryckas med i den i mitt tycke oehört osunda hajpen kring dem. 

 

 

Hur ska man då summera läget i Kalmar FF efter gårdagens insats? Jag är ledsen att behöva göra er besvikna men nu känns det som att pessimisten börjar kravla sig fram inom mig igen. För trots att det såg väldigt bra ut i den första halvleken igår upprepade sig samma sak igen då vi inte gjorde en tillräckligt bra andra halvlek. Jag skulle kunna sitta här i flera dagar och fundera över varför vi inte kan göra två bra halvlekar och jag lovar er att jag skulle inte komma fram till något vettigt svar ändå. Jag tror knappt att spelarna själva vet om varför det kan skilja sig så mycket i kvalité. Det som frustrerar mig det är att det här är inget nytt under solen, utan det här har vi ju sett i snart 3 år att vi inte kan göra två bra halvlekar. Någon gång måste vi ju lära oss att inte tumma på kvalitén, och inte gå in i någon falsk trygghet och sänka på intensiteten och tempot i passningsspelet. Jag begär absolut inte att vi ska rada upp anfall på anfall och spela någon sorts fotboll som man gör ute i Europa, men det måste finnas en stabilitet och en trygghet på att det här kommer vi att fixa. Det räcker med att vi håller bollen inom laget en stund, hittar rätt med den långa bollen mot Antonsson, Ring och Tobias Eriksson sticker iväg på respektive kant så att vi får motståndarens mittfält och backlinje att känna att de inte kan slappna av. Men nu blir det som att allt det bra som vi byggt upp raseras totalt då vi hamnar i något sorts låst läge och där balansen i laget försvinner totalt. Och med tanke på att vi har sett det här under så lång tid är det ju helt absurt att spelarna inte kan leverera i två halvlekar. Och jag vill hävda att det här är ett problem som måste lösas med omedelbar verkan. I längden håller det inte att hålla på såhär, det säger sig självt att det går inte att spela 45 minuter utan vi måste kunna spela två bra halvlekar, först då tror jag att vi kommer att börja vinna fler matcher. Sedan finns det ju några avgörande situationer, men det finns en som sticker ut mer än alla andra. Jag tänker på läget där Tobias Eriksson kommer in i straffområdet och hamnar ensam med målvakten mer eller mindre men han skickar bollen över. Jag tycker att den situationen är signifikant för det läge som vi befinner oss i. Det är inte många gånger vi har gjort oss förtjänta av att vinna, vid alldeles för många tillfällen har spelarna visat upp en attityd som inte på något sätt har varit i närheten av okej. Men när spelarna väl gör det bra, när inställningen finns där och vi lyckas spela oss till målchanserna ja då är vi för ineffektiva. Spelmässigt var den första halvleken såpass bra att vi borde ha haft ledningen med 3-0. Istället gör vi bara 1 mål, och sedan kommer vår obligatoriska dåliga andra halvlek och vi blir darriga och till slut tappar vi ledningen. Och jag tycker att det är en bra symbolik för hur svår situation Kalmar FF befinner sig i. Antingen är attityden för dålig och då klarar vi inte av att passa bollen till varandra, eller så visar upp en bra attityd och tar oss till målchanser men då är de speltekniska kvalitéerna för dåliga när avslutet ska tas eller när den avgörande passningen ska slås.

 

 

Det är klart att det finns en stolthet att spelarna visar upp en bättre attityd och visar att de faktiskt kan spela helt okej. Men problemet är att det duger ju inte att göra enskilda bra matcher för att sedan vara kass i de resterande matcherna. Vi måste ha ett spel som håller över en hel säsong och det tycker jag faktiskt att jag saknar och det är oroväckande. Och Viktor Elms senaste utspel i media gör ju inte att jag blir mindre orolig. Nu ville inte Viktor Elm gå in på några detaljer när han sa att det var saker som var fel i föreningen. Jag förstår att han inte vill gå in på detaljer eller peka ut enskilda namn då det handlar om lojalitet mot föreningen. Men det faktum att när någon spelare eller någon annan inom föreningen går ut och talar i gåtor föder ju spekulationer såklart. Men om jag får spekulera så tror jag att det är någonting bakom de stängda dörrarna som inte stämmer inom Kalmar FF. För det handlar inte bara om att enskilda spelare inte räcker till, det handlar inte om Peter Swärdh är lämpad för uppdraget eller inte utan det känns som att det här är problem som är djupare än så. Och när till och med en spelare går ut och kritiserar föreningen offentligt då tycker jag det är ett bevis på att vi har att göra med en förening som inte mår bra. Och det är klart att jag förstår att det är en svår situation, då vi har ett lag som inte presterar tillräckligt bra sett till de satsningar som har gjorts, och vi har en ekonomisk situation som är allt annat än optimal. Det är omöjligt för mig att peka på exakt vad det är som inte stämmer, men för mig är det uppenbart att det är någonting bakom kulisserna som inte stämmer. Föreningen mår inte bra och det är klart att det smittar av sig enda ner till fotbollsplanen. När jag läser Viktor Elms utspel och på sättet som Borstam bemöter kritiken, får jag känslan av att Kalmar FF är lite av ett luftslott. Och det är väl frågan om ifall luftslottet Kalmar FF kommer att sprängas och vad det skulle få för konsekvenser både när det gäller det sportsliga resultatet och vad som händer i föreningen internt.

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till ytterligare en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tror jag ni redan har listat ut vad det är som står på tapeten. Den här gången lägger jag fokus på Liverpool som under kvällen blev klara för sin första Europeiska cupfinal på 11 år. Finalbiljetten till Basel säkrades efter att "The Reds" i returmötet på Anfield vunnit med klara 3-0 efter ett självmål och varsitt mål från Daniel Sturridge och Adam Lallana. 

 

 

Inför den här matchen visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Jag är alltid orolig inför en Liverpool match, och med tanke på hur ojämna laget har varit i ligaspelet men samtidigt gjort det riktigt bra i Europa League har det varit fullständigt omöjligt att sätta någon sorts stämpel på vart laget befinner sig i. Därför var jag väldigt pessimistisk inför matchen. Även om det har varit svårt att veta vart Liverpool har stått under säsongen har jag upplevt att jag har kunnat se en röd tråd för vår säsong. Det här är ett lag som i perioder kan spela fin fotboll, men när det är skarpt läge när det har betytt som mest då har spelarna hamnat i något mentalt underläge som de inte har kunnat bryta sig ur. Och precis som vi har kunnat vinna matcher på de mest sjuka sätt, som vändningen mot Dortmund lika stor risk har det varit att vi kan slänga bort segrar som på förhand har varit givna eller efter att vi har skaffat oss ett bra utgångsläge att vinna. Hela säsongen har varit som en enda lång mental bergochdalbana, när jag trott att Klopp börjat få ordning på spelarna och att de börjat ta till sig hans sätt att spela fotboll på så har de gått ut och gjort fullkomligt bedrövliga insatser. Matchen mot Watford i december tillhör bland det värsta matcher jag har sett ett Liverpool lag göra, och även om det var ett reservbetonat lag som åkte till Swansea i söndags är det inte acceptabelt att förlora på det sättet som man gör. Det som Liverpool presterade i Swansea var under all kritik och inte värdigt klubbens tradition. Och det första mötet nere i Spanien slutade ju inte särskilt lyckligt, då vi inte behåller skärpan hela vägen ut. Moreno går upp i en kontring och tar ett avslut vilket var ett idiotiskt beslut då han kunde ha spelat bollen mot den bortre stolpen där Ibe (om jag minns rätt) kom farandes. Istället kontrar Villareal in 1-0 i de sista sekunderna, och därmed skaffade det sig den där extra och som jag trodde avgörande fördelen. Nu var det upp till Liverpool att ta kommandot över matchen redan från start. Nu ställdes allting på sin spets, nu var det vi som skulle föra matchen det var vi som skulle skapa våra chanser på egen hand, medan Villareal så länge vi inte fick hål på de kunde spela avslappnat och likt en huggorm slå till så fort vi inte var på vår vakt i försvarsspelet. 

 

 

Men istället för en match som slutade i ett antiklimax utvecklades den här tillställningen till något av det bästa och mäktigaste jag har sett ett Liverpool lag göra på Anfield. Det här var utan tvekan vår bästa match för säsongen. Och då har vi ändå tagit några skalper längst vägen med dubbla segrar mot Manchester City och vi har också slagit ut Manchester United på vägen fram till finalen. Men jag tycker ändå att kvällens match mot Villareal slår alla övriga skalper med hästlängder, och då är det bara att hoppas att vi orkar göra en likadan prestation i finalen. Den intensiteten och farten som Liverpool visade upp ikväll det var så vackert att titta på att det är nästan att man blir tårögd när man tar det till sig. Det som är det absolut bästa med Liverpool när vi väl spelar som bäst det är att vi är en enhet som drar åt precis samma hel. När vi spelar den här typen av fotboll då är det aggressiva offensiva försvarsspelet som lägger grunden till att vi avgår med segern. Och det börjar hela vägen längst fram med Sturridge som för kvällen var spjutspets. När Villareals målvakt ska skicka iväg en uppspel ja då är det hård press som gäller, då tar Sturridge en idiotlöpning för att sätta press på honom, och vi ett tillfälle gav sig både han och Lallana iväg för att markera närvaro. Det må se lite komiskt och tokigt ut men det är så Jürgen Klopps presspel ser ut. Det handlar inte om att dra tillbaka styrkorna och bara fokusera på att vi måste ligga i rätt position utan här handlar det om att brösta upp sig och få upp engagemanget och tron på att vi kan vara bättre om vi spelar ett aggressivt försvarsspel. Sedan går det inte att tokrusa på precis allt utan det handlar om att värdera situationerna på rätt sätt. Men i det här fallet är jag helt övertygad om att Klopp jobbar stenhårt på träningarna med att banka in i spelarnas huvud att de måste lära sig att läsa av situationerna rätt när de spelar med en sådan fart och intensitet i spelet. För det är klart att om Sturridge och Lallana båda kliver fram och pressar backlinjen eller målvakten när motståndaren ska skicka iväg ett uppspel då ställer det krav på spelarna som befinner sig ett kliv längre ner i planen. Då gäller det för James Milner, Emre Can och Firmino att vara väldigt noga med att kommunicera ut vem som ska gå på bollhållaren och vem som faller ner och täcker upp ytorna som kan uppstå framför backlinjen. Det gäller också för ytterbackarna att inte gå för långt fram, i varje fall kan inte båda ytterbackarna kliva upp i banan samtidigt för då blir mittbackarna Lovren och Toure i det här fallet helt övergivna. Och är det någonting Liverpool ska se upp med så är det att inte utsätta Lovren eller Toure för 1 mot 1 situationer mot spelare med bra teknik och kvicka steg. Lovren och Toure må ha fysiken för att klara av när det blir mycket luftdueller och bök och stök inne i boxen, och främst vid fasta situationer. Men de är inte i närheten av snabba mittbackar, att vinna en löpduell på 40 meter tror jag att de flesta spelare klarar av. Men då gäller det som sagt att se till att de inte ska hamna i den typen av situationer, och i den här matchen tycker jag att vi hade en väldigt bra organisation för hur vi skulle spela försvarsspel. Emre Can gjorde en smått fantastisk insats, då han klarade både offensiven och defensiven på ett bra sätt. Det är inte lätt att hux flux kliva rakt in i startelvan efter att ha varit borta under en period på grund av skada. Men Emre Can spelar väldigt mycket på energi, han ger alltid hundra procent och även om han ibland kan vara för bollkär och slarva rejält i passningsspelet tycker jag att han håller på att växa ut till en riktig vinnarskalle och en potentiell lagkapten i klubben. James Milner visade återigen att han kan vara en nyttig spelare för Liverpool även i ett längre perspektiv. Han må vara tekniskt begränsad, han kan skicka iväg passningar som till och med min pappa kan slå bättre, men som han jobbar i spelet utan boll, titta hur han offrar sig då han kan springa tills han stupar och det är sällan han hamnar i besvärliga situationer då han kan spela på flera positioner. Firmino var lysande i den här matchen, utan tvekan en av de bättre matcher han gjort i den röda tröjan. Och Sturridge gjorde det han skulle göra nämligen mål, och han visar återigen hur viktig han är för laget. Han må inte vara den domianta spelaren som gör mål efter slalomåkningar som Messi gärna gör, men hitta målet det kan han och han kan göra det från alla möjliga vinklar. Det gäller bara att han får vara skadefri, då tror jag att han kommer att fira stora triumfer på Anfield framöver. Och jag tycker att den glädje som han visade för oss som vill klubben väl att han tar sin uppgift på största allvar. Snacket om att det skulle finnas någon schism med Klopp och att han mer eller mindre ställt in sig på att lämna klubben det är ett rykte som vi här och nu kan vifta bort. 

 

 

Det var en fantastisk match, Liverpool spelade bokstavligt talat ut Villareal. Den gula ubåten var inte i närheten av att inte bli sänkt. Jag var inne på att jag alltid är orolig inför en Liverpool match, och orolig kommer jag alltid att vara eftersom jag vet att jag blir bara besviken om jag tar ut segrar och framgångar i förväg. Men efter den första halvleken vi gjorde var jag för en gångs skull rätt avslappnad inför fortsättningen. Det kändes som att vi hade kontroll på matchen, vi spelade med den intensiteten i försvarsspelet som jag önskade. Det var bra rörlighet i anfallsspelet, det enda som fattades var skärpan kring den avgörande passningen och udden i avsluten. Men skulle vi göra en identisk andra halvlek då kände jag mig trygg med att det här skulle gå vägen. Skulle vi sätta oss i förarsätet då talar tiden för oss, då vi under Klopp har förbättrat vårt omställningsspel på ett riktigt bra sätt. Och det jag gillade med den här matchen var att när Sturridge skickade in det andra målet då slog vi oss inte till ro. Vi kanske inte gick stenhårt för att till varje pris försöka göra 3-0 målet, men vi gav oss tusan på att vi skulle ha mycket boll vi skulle inte låta oss tryckas tillbaka. Utan när Villareal försökte få igång något form av minivariant av Barcelonas gamla tiki-taka fotboll då var det inget snack om saken hur vi skulle agera. Upp med Milner som sätter press på bollhållaren och kommer han inte loss med bollen ja då dyker Clyne upp och försöker bromsa upp anfallet och så vidare. Och under hela matchen kändes det som att vi inte lämnade någon i sticket. Moreno är i min bok absolut inte någon spelare som jag til varje pris vill ha i mitt lag, han tar konstiga beslut han tenderar att hålla i bollen lite för länge och han spelar ofta korten högt när motståndaren tar sig in i straffområdet eller närma sig det. Men då gäller det att inte låta motståndaren få ett övertag på Moreno, utan ställs han i 1 mot 1 läge då måste vi se till att vi har någon som kan backa upp honom om han blir överspelad. Och då har vi Lovren som är stor och stark som kan kliva in, vi har Milner som inte viker ner sig i en närkamp vi har Emre Can som är stor som ett hus, vi har Kolo Toure som är rutinerad som varit med i den här typen av sammanhang förut. Återigen när vi spelar som bäst och när succén är ett faktum, då är det tack vare en stark kollektiv insats. Det finns väl ingen fotbollstyckare som med trovärdighet kan hävda att Liverpool är ett lag med massvis med stjärnor och som vinner sina matcher tack vare individuell briljans. Jag köper inte det för fem öre, utan jag vill få det till att Liverpool är ett lag som jobbar otroligt hårt för varandra. Vi deltar i presspelet tillsammans och vi faller tillbaka tillsammans, ingenting lämnas åt slumpen. Sedan är det inte alltid vi lyckas för spelarna har kanske inte alltid orken att ta idiotlöpningar i varje sekvens, och då handlar det om att organisera upp laget på ett annat sätt vilket såklart kokar ner till Klopps uppgift. Men faktum är att när vi har spelat som bäst vilket har gjort att vi slagit City stått upp mot både Arsenal och Tottenham då har det varit för att samtliga spelare varit med på uppläget. Det går inte att gå på halvfart och vänta på att bollen ska komma till mig, precis som att det går inte att tumma på detaljerna i försvarsspelet, vi måste ha koll på vart bollen befinner sig men vi får heller inte lyfta blicken och ha koll på vad som händer på kanterna och bakom ryggen. Anledningen till att Mignolet får hålla nollan ikväll beror ju inte på att han var en vägg på något sätt, utan han höll nollan tack vare att han fick god hjälp från utespelarna. Det var inte särskilt många farliga målchanser som Villareal lyckades skapa, och när de väl kom till avslut så kunde Mignolet enkelt ta hand om de för att han hade fri sikt eller så var kvalitén på avsluten för dåliga. Mignolet ska inte behöva få spela ut hela sitt register, den dagen vi vinner en match på grund av att Mignolet varit matchens bästa spelare då börjar jag bli orolig över hur det egentligen står still. Återigen det handlar om en enhet som jobbar tillsammans. Det som jag upplevde att både Kenny Dalglish, Brendan Rodgers och till viss del Roy Hogdson hade fel i det var att de satte inte en tillräckligt bra bas i vare sig försvarsspelet eller anfallsspelet. Utan allt handlade om att den individuella kvalitén som skulle få det hela att tippa över. Och det är för mig helt fel sätt att matcha ett Liverpool lag sett till vilket spelarmaterial som klubben haft till sitt förfogande under de senaste åren. Och Klopp har varit öppen med att han vill spela en så fartfylld och offensiv fotboll som möjligt, men han har samtidigt varit väldigt noga med att fingra på försvarsspelet, jobba med kommunikationen mellan spelarna, när det gäller vem som ska kliva fram i presspelet och vem som ska falla. Och jag börjar få uppfattningen att nu börjar bitarna falla på plats att det här laget har potential att uträtta bra saker även på längre sikt. 

 

 

Jag pratar mycket om Klopp, så mycket att det nästan blir tjatigt för en del kan jag tänka mig. Min tes har alltid varit att jag ställer mig frågande till hur bra kan en tränare göra ett lag egentligen? I grund och botten är det väl ändå materialet som ska göra jobbet i långa loppet? Förvisso sant, men samtidigt gäller det att ha någon som klarar av att se när saker och ting behöver rättas till, när det är läge för att ta till taktiska dispositioner. Och för mig handlar det hela om att ju längre tid du får jobba med ditt lag, desto viktigare blir de taktiska dispositionerna för hur långt ditt lag kan räcka. Jag tycker att sättet som Klopp valde att matcha laget ikväll visar på hur bra han är på att se detaljer i spelet. Lucas må vara en bra spelare när det blir mycket kamp på mittfältet och inte så mycket spel efter backen. Men Klopp visste att det här skulle bli en intensiv och fartfylld match, han visste att Villareal kommer att gå på knock så fort vi tappade bollen eller i brist på intensitet i presspelet bjöd in de till att slå en längre boll eller en genomskärare. Och det är klart att om matchbilden blir en riktig snabb historia, en typisk Klopp match med "Heavy Metal fotboll" som han själv väljer att kalla det, ja då är det klart att det inte är hållbart att låta Lucas starta en sån match. Då är det såklart bättre att spela med Lallana på ena kanten och Milner och Can som de två sittande som har kapaciteten att orka springa tills de stupar på det centrala mittfältet. Och att Sturridge spelar spets var också ett klockrent val, för då kan Firmino ligga lite bakom i en fri roll och inte ha pressen på sig att han alltid behöver vara den som ska stå för avsluten. Och dessutom står vi inte och faller med att Coutinho ska göra några dribblingar för att sedan skicka upp bollen i bortre krysset, utan vi kan hantera om Coutinho har en sämre dag. Med Firminos passningsfot och Sturridges spetskompetens behöver vi inte alltid förlita oss på att det är Coutinho som ska stå målen. Och när dessutom Milner, Can och Lallana tar på sig ett enormt ansvar i presspelet och är fanbärare för att få upp engagemanget då är det lätt att vara Sturridge, Firmino och Coutinho. Allt det som jag beskriver kokar ner till Klopp. Det går inte att komma ifrån att det är Klopps Liverpool som tagit sig till Europa League final. Om någon hade sagt till mig i oktober att vi skulle spela Europa League final då hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet. Jag kunde verkligen inte förutspå detta. Trots att jag var nöjd med att Klopp kom in var jag ändå orolig för att materialet inte skulle vara redo för att spela en sådan intensiv fotboll. Och jag har suttit här vid flera tillfällen och konstaterat att det här är ett skitlag och det finns ingen annan utväg än en rejäl utrensning i sommar. Men nu står vi där i en Europa League final, efter att ha slagit ut storfavoriten Dortmund och 4:an i La liga. Det gör man inte på ren tur eller tillfälligheter utan lyckas man med det då har man verkligen någonting som faktiskt är att räkna med. Men det absolut viktigaste som har hänt under den här säsongen sedan Klopp in det är att det har hänt något på det mentala planet. Låt vara att spelarna har blandat toppinsatser mot riktigt bra motstånd till att spela sämre än fotboll än Ipswich Town och Bradford City, så vågar jag ändå tro på att Klopp är på väg att banka in vinnarmentalitet i den här truppen som under de sista 3 säsongerna uppträtt som förlorare. Sen är det omöjligt att förutse framtiden, det kanske är så enkelt att många av spelarna befinner sig i sitt livs formtopp vilket var fallet under våren 2014. Det som gör att jag tror att det här är mer än en formtopp, det är på sättet som vi har studsat tillbaka från sämre insatser. När vi förlorar ligacupfinalen mot Manchester City så spelar vi ut de fullständigt 3 dagar senare på Anfield, inte på grund av att vi var bättre när det gäller det speltekniska utan vi tog de på ren vilja. Klopp har fått spelarna att få upp hoppet om att med ett starkt kollektivt jobb i försvarsspelet och med en effektiv offensiv med så få tillslag som möjligt kan vi matcha vilket lag som helst. Spelarna har fått tillbaka tron helt enkelt på att de faktiskt inte är slagna på förhand vilka de än möter. Det hade inte varit några konstigheter om Liverpool hade gått ut ikväll och sett tröga och tagna av stundens allvar och så hade Villareal kontrollerat matchen och fått till 0-0. Men Klopp håller på att skjuta till vinnarmentalitet i den här truppen som innan tysken tog över var ett lag utan identitet och i totalt förfall.

 

 

Det här var kvällen då jag på allvar fick upp hoppet om att Jürgen Klopp kunde uträtta stora saker med Liverpool. Ett av de första orden som Klopp sa när han tog över laget var att han vill förändra attityden i truppen och även bland supportrarna. Det var dags att få skulle gå från tvivlare till "Belivers". Och jag brukar mer än gärna hacka på våra amerikanska ägare som jag vid tillfälle i affekt hävdat inte förstår sig på fotboll. Då ska jag rätta mig själv att om FSG hade noll koll på fotboll, då hade de förmodligen kört på med en Rodgers som både hade tappat bort sig själv och som dessutom inte kunde kompensera det genom att plocka hem en och annan cuptitel. Det känns som att FSG läste situationen rätt, de satte sig ner och tittade på situationen ur ett större perspektiv. FSG insåg att vi måste få in en tränare som på kort sikt kan få en effekt, han ska ha ett stort namn vilket gör att vi kan locka till oss de spelare vi verkligen vill ha. Det ska vara en tränare som inte bara får en kortsiktig effekt, utan som på sikt med rätt förutsättningar från oss kan bygga upp Liverpool till vad klubben strävar efter att vara och i min värld uppfyller Klopp alla de kriterierna. Sedan är ju Klopp lite av en gud och det gör ju inte saken sämre. När till och med Dejan Lovren börjar se ut som en Premier League spelare och när Milner får ut maximalt av sin kapacitet, då handlar det inte bara om en formtopp eller tillfälligheter utan då måste det vara tränaren som haft en stor påverkan på den slutgiltiga produkten. Jag tycker vi kallar vår älskade tysk för gud i fortsättningen. Eller galet geni om ni så vill. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången har det blivit dags att koppla ett grepp om gårdagens Londonderby på Stamford Bridge mellan Chelsea och Tottenham. Förutsättningarna var glasklara, Tottenham var piskat att vinna matchen för att hålla fortsatt liv i titelstriden annars skulle Leicester ta hem klubbens första ligatitel. Chelsea och sin sida hade ingenting mer än ära att spela för, men å andra sidan tror jag inte att Chelseasupportrarna ville se Tottenham lyfta bucklan, en information som verkade ha letat sig ner i spelartruppen. För det här blev en riktig holmgång till match. 

 

 

På förhand spekulerades det en del hur motiverade Chelsea skulle vara i den här matchen. Tottenham som inte har vunnit ligan sedan 1961 borde väl ha större motivation och vilja offra sig lite mer än Chelsea som under hela säsongen befunnit sig i ett mellanläge. Då vill jag säga att man ska aldrig underskatta drivkraften och viljan hos ett lag att förstöra för en lokalkonkurrent. Och även om spelarna alltid är skyldiga att vara proffsiga och gå in med inställningen att försöka vinna varje match så blir det en extra laddning när man ges möjligheten att förstöra en rivals titeldrömmar. Det är klart att det inte bekommer Chelseasupportrarna ett dugg om laget slutar 6:a, 8:a eller 11:a, men tanken på att se Tottenham lyfta bucklan är ett scenario som bara inte får uppstå, och då är det självklart att supportrarna kräver att Chelseas spelare ska gör allt för att ta död på Tottenhams titelchanser. Som ni vet fick Ranieri lämna Chelsea då Roman Abramovich inte ansåg att han var en tränare som kunde vinna ligan. Men trots det har Chelseasupportrarna stor respekt för Ranieris tränarinsats, och igår kunde vi se supportrar som höll upp en skylt där det stod "Låt oss göra det för Ranieri". Så om Leicestersupportrarna var oroliga över att Chelsea inte skulle vara tillräckligt taggade till den här matchen kunde de efter ett tag känna sig bekväma med att Hiddinks manskap skulle sälja sig dyrt. 

 

 

Matchen i sig såhär med lite perspektiv går att beskriva på olika sätt. Det går att sitta och beklaga sig över att det var en väldigt stökig match där det utspelade sig en del scener som absolut inte hör hemma på en fotbollsplan. Det går också att argumentera för att det här är derbymatcher personifierat och när dessutom såhär mycket står på spel då kan det leda till att spelarna tappar huvudet. Jag väljer att stå någonstans mittemellan. För visst håller jag med om att det fanns inslag i den här matchen där det gick för långt. Men samtidigt kan jag tycka att så länge spelarna är ärliga, ger och tar och lägger ner "Det var han som började" mentaliteten då kan jag tycka att det är okej att det är tuffa tag ute på planen. Sen får jag ju lov att säga att domare Mark Clattenburg tappade kontrollen över matchen. Att Eric Dier inte fick syna det röda kortet är ju för mig ett skämt, och då är det bara att youtuba upp hans 3 mycket fula tacklingar på bland annat Fabregas och Hazard. Att Diego Costa fortfarande inte har fått ett rött kort i Premier League är för mig en gåta. Jag ska inte göra världens utläggning om Diego Costa men jag ska fatta mig kort. Diego Costa är en enorm vinnarskalle, kanske en av fotbollsvärldens absolut största vinnarskallar. Men det betyder inte att han är en bra vinnarskalle. För det beteendet som han visar upp i matcher av den här digniteten det är för mig helt galet. Han känns i mångt och mycket som ett barn, som älskar att gå omkring och reta alla till vansinne men när han blir tillrättavisad då börjar han gråta och börja vifta med "Det var han som började" kortet. Men det är inte Diego Costas fel att han aldrig blivit utvisad i Premier League såklart ,han vill vinna till varje pris, han tar epitetet vinnarskalle för långt i min bok men det är såklart domarnas jobb att upptäcka när han håller på med dumheter och visar ut honom. Men igår fick jag intrycket av att Clattenburg i samspråk med sina kollegor kommit fram till att okej det är slutet på säsongen, Costa får göra lite som han vill. Såhär resonerar inte proffsdomare och det är ingen fakta jag kommer med, men jag tycker det är allvarligt att man som tittare får intrycket av att domarteamet lät Costa göra precis som han ville trots att han klev över gränsen flera gånger. Sedan tycker jag såklart inte om att det uppstår tumult efter att matchen är slut. Jag har inga problem med att det kan hetta till på planen, även om det finns grader i helvetet även på den fronten, men när matchen är slut då tar man varandra och i hand och tackar för en bra match. Det ser inte särskilt snyggt ut att hålla på med tuppfäktning i spelargången direkt efter matchens slut. Det handlar om vuxna människor som är stora förebilder för väldigt många barn och ungdomar, och då tycker jag att man har ett ansvar att visa upp ett moget och acceptabelt beteende. Även om jag i grunden förstår att Tottenhamspelarna är upprörda över att ha tappat en 2-0 ledning och missat ligatiteln tycker jag ändå att man måste vara såpass kall att man skakar av sig det hela, går bort och tackar sina supportrar och sedan går in i omklädningsrummet. Vill avsluta den här delen med att ge Pochettino en dunk i ryggen för den intervju han gav efter matchen. Så otroligt proffsigt gjort att stå rakryggad och svara lugnt och sansat på frågorna och inte skuldbelägga domarinsatsen för att Tottenham inte avgick med segern. Det är lätt att det brinner till och så säger man något i affekt och så massa skriverier dagen efter. Gör som Pochettino, behåll kylan, känn lugnet och var proffsig. 

 

 

Tottenham såg länge ut att ha full kontroll på händelserna. Jag är imponerad av den första halvlek som de presterade. Nu har Eric Dier fått sig en känga av mig tidigare men bortsett från de tacklingarna som kunde resulterat i ett rött kort stod han för en fin insats. Eric Dier som under förra säsongen var mittback, och gjorde det okej men det blev inte riktigt det resultatet som Tottenham hade hoppats på. Inför den här säsongen valde Pochettino att flytta fram honom ett steg i planen som sittande mittfältare. Och både på pappret och under de första matcherna kändes det ju som ett galet experiment och lite av en Brendan Rodgers övning från Pochettino. Men Eric Dier har utan tvekan vuxit ut till en av ligans bästa mittfältare och fyller en vikig funktion i Spurs, och är en spelare som Tottenham definitivt kommer att ha nytta av i många år framöver. Mousa Dembele är jag nog inte ensam om att stundtals ha skrattat åt då han var inne i perioder då han inte fick någonting att stämma. Men nu är det ju en klok spelare som släpper bolllen i tid, och som dessutom kan gå på genombrott själv och är oberäknelig, och han dessutom både bra offensivt och defensivt. Erik Lamela såg till en början ut att inte alls passa in i Tottenhams sätt att spela fotboll på, men har också anpassat sig på ett bra sätt. Det tog sin tid men nu är Lamela en riktigt bra spelare, som inte bara kan bjuda på fina trix utan han har börjat producera mer poäng vilket är det absolut viktigaste. Sedan går det ju inte att sluta tjata om spjutspetsen i Harry Kane när man pratar om Tottenham. För under den första halvtimmen i gårdagens match tycker jag inte att Kane var särskilt delaktig. Det kändes som att Terry och Cahill hade bra koll på honom, och han tvingades droppa ner och hämta boll för att bli mer delaktig istället för att söka sig inne i boxen. Men så uppstår sekvensen när Terry står och sover och Harry Kane blir frispelad och ensam med Begovic gör han inga misstag då han rundar honom och rullar in bollen i öppet mål. Så gör en målskytt av absolut världsklass. Jag trodde att Harry Kane inte var på riktigt, och till en början tyckte jag att hajpen var helt obefogad. Jag ville se om han var något mer än bara målskytt, och jag ville framförallt veta om han kunde upprepa succén från ifjol till att göra det lika bra eller ännu bättre i år. Det är möjligt att det går att kräva mer av Harry Kane när det gäller fritt spel, jag kan tänka mig att argumentera för att han inte är den kompletta spelaren. Men att han är en fantastisk målskytt det kommer vi inte ifrån, för han kan ju verkligen göra mål på alla möjliga sätt. Men jag tyckte det blev tydligt igår att Kane i första hand ska vara slutstation i Tottenhams anfallsspel. Han ska vara den som avslutar anfallet, han ska inte vara med i speluppbyggnaden utan han är i stort behov av att få perfekta bollar servade till sig. Och då är det upp till Christian Eriksen, Mousa Dembele, Lamela eller Son att stå för de avgörande passningarna. Och Tottenham hade på det stora hela bra kontroll på den här matchen. Men såhär med facit i hand blev Ryan Masons miss förödande för Tottenham. Jag är inte så säker på att Chelsea hade hittat tillräckigt mycket med energi för att orka resa sig en gång till, det hade nog blivit en för övermäktig uppgift. 10 minuter senare är det istället 2-2 på tavlan efter ett fint samarbete mellan Diego Costa och Eden Hazard. 

 

 

Eden Hazard tycker jag kan beskrivas som säsongen 2015/2016:s stora mysterium. Precis som många spelare i Chelsea låt vara av olika anledningar tappade all kvalité över en sommar är det för mig helt otroligt att Eden Hazard varit en helt annan spelare den här säsongen jämfört med förra. Vi snackar om en spelare som blev utsedd till säsongens spelare i Premier League och som var bärande i det lag som tog hem ligatiteln. Någonting måste ha hänt bakom stängda dörrar vilket gjorde att Hazard blev så irriterad att han mer eller mindre slutade spela fotboll på det mentala planet. Och är givet att har du inte tillräckligt med motivation eller mental styrka att komma till varje träning och varje match och ge allt för klubbmärket då kommer du heller inte att prestera bra. Om man ska vara lite cynisk i sammanhanget går det ju att lägga in brasklappen att Hazard medvetet försökt vara så dålig som det bara har gått för att på så sätt sänka prislappen på sig själv i hopp om att få lämna klubben så fort som möjligt, det blir såklart spekulativt men det är en rolig och kittlande tanke. Och det blir ju väldigt intressant att se vad som händer med Hazard i sommar, det känns som att sista ordet är inte sagt där. Men på något sätt blev det lite av symbolik i matchminut 83 när Hazard efter ett mycket fint samarbete med Diego Costa placerat in en bredsida i bortre krysset. Sett till hur dålig Hazard har varit den här säsongen är det inte konstigt att han inte har startat varje match, uppenbarligen har det fungerat bättre med Pedro på den positionen. Men igår var det som att Hazard hade bestämt sig för att visa England och hela fotbollsvärlden vilken fin fotbollsspelare han faktiskt är. Jag brukar sällan hetsa upp mig över när en spelare gör ett inhopp, men det inhopp som Hazard gjorde igår tillhör något av de absolut bästa jag har sett en spelare göra. För han när han kom in då började det hända någonting med Chelseas anfallsspel. Helt plötsligt fick de in en spelare som kunde hålla i bollen och se till att laget kunde flytta fram positionerna istället för att bara slå djupledsbollar mot Pedro och Diego Costa. Och Hazard är en spelare som drar på sig mycket bevakning vilket frigör mer utrymme för andra kreativa spelare i Chelsea, som exempelvis Willian. Och det var Hazard som fick sista ordet. För 1 år sedan sköt han ligatiteln till Chelsea. Igår satte han stopp för Tottenhams titeldrömmar och sköt ligatiteln till Leicester. Jag tror inte att Hazards inhopp påverkar särskilt mycket gällande hans framtid i klubben, då jag tror att klubben har en tydlig plan för vart man står någonstans gällande den unge belgaren. Men helt klart är att igår var kvällen då Eden Hazard återuppstod på Stamford Bridge, det må ha varit för sent för Chelsea men för Leicesters del var det helt rätt match för Hazard att visa upp sitt rätta jag igen.