sportviktorn

 

Ännu en intressant kväll med allsvensk fotboll är över. Det är alltid kul med allsvensk fotboll såhär års. Hösten är den bästa tiden på det allsvenska fotbollsåret. Det är nu det gäller, höstmörkret börjar lägga sig över arenorna det är lite trevande fotboll men dramatiken den finns garanterat alltid där. Oavsett om vi pratar guldstrid eller bottenstrid så bjuder allsvenskan på en helt makalös dramatik varje höst.

 

 

Vi tar väl och börjar med guldstriden, Malmö spelade ikväll mot Mjällby hemma på Swedbank stadion. Mjällby som inte har någonting att spela för på hemmaplan, det borde ju innebära en enkel seger för Malmö det är bara att jogga hem 3 poäng. Tror man det då är man inte så insatt i vår inhemska fotboll. Faktum är att Malmö har haft ett rent helvete med Mjällby både historiskt och sedan de kom upp i allsvenskan igen 2010. Det har varit rysarmatcher och det har framförallt blivit målrika matcher. Mjällby har skakat om Malmö både hemma på Strandvallen och även i Malmö. Mjällby är verkligen en mardrömsmotståndare för Malmö och att få dom som motståndare i det här skedet på säsongen det är banne mig inte så kul. Mjällby är förmodligen det laget som arbetar hårdast i hela allsvenskan. De sliter oerhört mycket i försvarsspelet och egentligen så jobbar dom även hårt över hela planen. Det har också gett utdelning poängmässigt och det är därför som det kommer att spelas allsvensk fotboll på Strandvallen säsongen 2014. Nu såg jag inte så jättemycket på just den här matchen så egentligen är det svårt för mig att tycka till om matchen specifikt. Men jag är så pass insatt och påläst sen innan så jag vet vad det var för typ utav av. Slutresultatet säger sig självt. 1-0 i de sista minuterna det säger allt. Malmö hade enorma problem med att få hål på Mjällby som så många gånger förr. Mjällby jävlades med Malmö återigen och det höll nästan på att räcka till att få med sig ett 0-0 resultat och på så sätt skaka rejält liv i guldstriden igen. Men Erik Friberg lyckades nicka in ett inlägg ifrån Ricardinho och så var 3 poäng bärgade och Malmö har nu ett punggrepp om det allsvenska guldet. Inför matchen så var jag helt övertygad om att Malmö skulle vinna matchen. Visst jag visste med mig att Mjällby har satt käppar i hjulet för Malmö förut men jag trodde inte att Malmö skulle gå i fällan igen som man gjorde mot Djurgården. Inte skulle Malmö ännu en gång tappa poäng när man hade fått hjälp av andra lag då guldkonkurrenten förlorat dagen innan. Det höll på att gå åt skogen och ledningen hade kunnat vare 2 poängs marginal ner till IFK Göteborg. Nu är ledningen helt plötsligt 4 poäng. Mycket bekväm ledning för Malmö och jag har svårt att se att man ska släppa det här greppet om bucklan. Det är egentligen bara Malmö själva som kan sätta stopp för guldet, en total kollaps är det som Göteborg får hoppas på att Malmö drabbas av. Men jag ser inte att Malmö ska tappa greppet om det här guldet. I några av matcherna kvar så har dom bland annat Häcken borta och Elfsborg borta, riktigt svåra bortamatcher naturligtvis men laget är så pass spelskickligt och så pass erfaret att de bör kunna reda ut det här läget. Och jag tycker ju också att Malmö spelar den bästa fotbollen. Jämför Malmö med Göteborg det är ju egentligen som att jämföra äpplen och päron. Göteborg går väldigt mycket på duellspelet Malmö är ett mer spelande och spelskickligt lag som har lättare för att reda ut svåra situationer. Jag sticker ut näsan och säger att det är avgjort. Jag gratulerar Malmö till guldet redan nu och jag vet att jag kan mycket väl komma att få äta upp det när vi summerar i november. Men jag är beredd att ta den risken, så jag säger grattis Malmö till sm guldet.

 

 

Om vi då flyttar ner till de nedre regionerna av tabellen. Öster vår käre granne alldeles bortom hörnet som huserar på Myresjöhus arena. De rödblåa reste upp till nationalarenan för att ta sig ann ett revanschsuget AIK som haft en ganska tung vecka. Först förlust mot Göteborg och sedan tappad ledning och 2-2 i derbyt i torsdags. Öster är ett lag som lever väldigt mycket på sin kampmoral. Jag tycker ju personligen att dom inte har ett så särskilt bra lag. På pappret har man ett väldigt begränsat lag, det finns ingen spelare i startelvan eller i truppen överhuvudtaget som sticker ut riktigt. Jag saknar lite spets hos Öster och det görs ganska få mål i Öster. Nu har jag inte sett Öster så många matcher i år men av det jag har sett så har det varit väldigt ojämnt. Ibland så har det sett ganska bra ut medan det i vissa matcher har sett väldigt uddlöst ut. Fantasin har saknats det har inte funnits någon riktig inspiration i laget kan jag känna. I derbyt i tisdags så tyckte jag att Öster var bättre än Kalmar men där hade man väldig otur och då tänker jag inte bara på det som hände på slutet utan även under större delar av matchen, de var verkligen värda att inte förlora. I den här matchen så tycker jag att Öster håller rätt så jämna steg med AIK och jag tycker att man gör en väldigt bra insats. Det kanske inte var någon jättebra fotbollsmatch men jag tycker ändå att Öster verkligen var värda att få med sig någon poäng ifrån Friends. Men som så många gånger förr den här säsongen så lämnar Öster en match tomhänta trots att det inte är något större fel på prestationen. Och det här är så typiskt bottenlag, att man matchar de flesta lagen i serien men ändå så får man aldrig någonting med sig riktigt. Man har svårt att vinna flera matcher i rad framförallt och när man väl förlorar så förlorar man flera matcher i rad och då halkar man lite för långt efter dom andra lagen. Spontant så tycker jag att Öster gör inte bort sig på något sätt i kvällens match. Utan den enkla förklaringen är att när det väl börjar dra ihop sig till ett avgörande vid ställningen 1-1 så var det AIK som tog vara på den stora chansen när den dök upp. Och typiskt Öster så studsar bollen i stolpen och rakt ut till en AIK:are som kan bomba in 2-1 i helt öppet mål. Lite typiskt för ett lag som ligger och fightas i bottensträsket. Öster har kvar att möta Gefle på hemmaplan sedan väntar Göteborg borta och Norrköping borta sedan avslutar man mot Djurgården hemma. För mig är Gefle nyckelmatchen, det är den matchen som kommer att avgöra Östers öde den här säsongen. För jag ser inte att Öster ska kunna rå på vare sig Göteborg, Norrköping eller Djurgården. Alla tre är väldigt bra fotbollslag, Göteborg kanske inte är med i guldstriden då men dom vill ändå avsluta säsongen på ett snyggt sätt och dom vill säkra att få kvala till Europa League och Norrköping vet vi är ett bra lag och är riktigt svårslagna hemma på konstgräset på Nya parken. Djurgården som var så usla i början har varit strålande under Högmo vid rodret och även om han lämnar så är Djurgården fortfarande ett bra lag. Dom har en hel del spelare som är riktigt heta och vassa som Erton, Jawo, Andreas Johansson och inte minst Prijovic det nya stjärnskottet. Så jag ser det som så att nästa match mot Gefle hemma till helgen blir helt avgörande. Förlorar Öster den matchen samtidigt som Halmstad vinner sin match, då är risken mycket stor att Öster spelar derbymatcher 2014 mot Värnamo och Jönköping istället för Kalmar.

 

Ikväll tog Milan emot Sampdoria inför ett ganska glest befolkat San Siro. Detta eftersom kurvan där klacken står var avstängd efter att man skrikit rasistiska saker under matchen mot Napoli. På ett sätt så är det väldigt tråkigt när San Siro gapar tomt och vi inte får den festliga stämning på matcherna som den arenan bjuder in till. Samtidigt som jag tycker det är bra att italienarna börjar ta tag i det här problemet. För det är inte första gången det händer, utan det har hänt vid flertal tillfällen och det är helt oacceptabelt. Förhoppningsvis så lär sig supportrarna någonting av detta och slutar vräka ur sig rasistiska nedsättande glåpord till spelare. Ingen ska behöva få ta skit för sin hudfärg.

 

 

Själva matchen är ganska svår att analysera. För det första så skulle det bli intressant att se hur Milan skulle klara sig utan sin kelgris Mario Balotelli. Stephan El Shaarawy satt på läktaren och såg på matchen, av vilken anledning vet jag inte men han fanns i alla fall inte tillgänglig för spel. Allegri valde därför att satsa på Robinho och Matri längst fram i anfallet. En ganska vågad chansning. Robinho är ju den där talangen som bara förblev just en talang men han blev aldrig någonting. Och Matri har fått begränsad speltid i Juventus och kommer till Milan med kanske inte det bästa självförtroendet. Och att förvänta sig att Matri ska ösa in mål i Milan nä då har man inte direkt koll på vilken typ utav spelare som Matri är. Jag tycker att den första halvleken ändå var ganska småtrevlig. Dom lirade ganska bra fotboll Milan mot ett Sampdoria som givetvis valde att ligga väldigt lågt med laget. Ett tag så var nästan hela Sampdoria nere i knät på sin målvakt. Jag kan tycka att det där är lite väl tråkig då ett bortalag inte bjuder upp till kamp alls. Okej att man individuellt sätt är ett sämre lag än vad motståndaren är men varför ska det hindra en från att åtminstone vara lite ambitiösa och försöka spela fotboll istället för att bara parkera bussen framför mål och försvara sig. Milan försökte göra det bästa utav situationen och man skruvade vid några tillfällen upp tempot och då hängde inte Sampdoria med. Dock tycker jag att det hände lite för sällan. Det blev ofta att bollen hamnade hos De Jong eller Birsa på mittfältet och sedan blev de djupledsbollar mot Robinho eller Matri men där tog det stopp för att det var en Sampdoriafot i vägen. Jag saknade lite fantasi i Milans anfallspel den där riktiga inspirationen saknades kan jag tycka. Jag vet att det är en helt annan sak att spela inför ett halvtomt San Siro mot Sampdoria jämfört med att spela inför 80 000 i ett derby mot Inter. Men jag tycker att spelarna ska vara så pass professionella ändå. De får betalt för att spela fotboll och då ska man också kunna kräva att de ska tända till när det väl är match oavsett vad motståndet heter. Den första halvleken var långtifrån bra men den var ändå helt okej, absolut så når Milan godkänd nivå men inte mer.

 

 

Den andra halvleken blev inte så värst mycket bättre egentligen. Dock så fick vi ett väldigt tidigt mål. Valter Birsa av alla fick sätta dit den. Det var ett fantastiskt fint anfall från Milan måste jag säga och det var Robinho som stod för assisten och det var Birsa som stod för den läckra placeringen, målvakten chanslös. Drömstart för Milan målet kom redan i den 47:e minuten. Det här förändrade ju förutsättningarna skarpt. Milan hade nu en ledning att spela för och man behövde inte känna sig stressade ju längre halvleken går. Man kunde ju lätt föreställa sig hur det kunde ha sett ut. Milan har 0-0 fram till den 75:e minuten och spelet går fortfarande knackigt och burop börjar sprida sig från San Siros läktare och då är det riktigt svårt att reda ut situationen, det är svårare än vad man tror. Men nu fick Milan en ledning att spela på. Och Sampdoria är ett lag som inte är tillräckligt bra för att kunna föra en match på San Siro det är dom helt enkelt inte kapabla till. Så det passade perfekt att Milan fick det där tidiga målet i andra halvlek. Jag tycker att Milan kontrollerar sin ledning på ett förträffligt sätt. Milan spelade smart man gick inte ut för hårt för att gå för 2-0 målet och man drog samtidigt inte ner på tempot för mycket utan det var en bra mix, någonstans mittemellan. Milan höll i bollen väldigt bra och skapade också en hel del chanser till att utöka ledningen. Det stannade vid 1-0 och Milan och Allegri fick lite arbetsro efter lite skrala resultat på sista tiden. På ett sätt så var det nog skönt för Milan att kunna stänga en match resultatmässigt och vinna med siffrorna 1-0. För Milan har släppt in rätt så mycket mål i början på säsongen och framförallt mot Bologna var det ju totalt kaos senast, så jag förstår om Milan prioriterade defensiven ikväll. Det var ju lite olyckligt att det skulle vara hemmamatch den här gången då man förväntas att föra matchen och ligga på framåt. Det hade ju varit lättare att prioritera defensiven på bortaplan. Men jag tycker att Milan sköter sig bra, det kändes som att backlinjen inte alls gjorde bort sig. Utan man tog hand om de få anfall som Sampdoria försökte skaka fram. Nu hade Sampdoria inte så mycket boll och skapade inte så jättemånga klara målchanser. Det var en ganska enkel arbetsuppgift för Milans backlinje att ta hand om Sampdorias anfallsspel. Men håller man nollan så är det ändå ett kvitto på att man har skött sig felfritt och det tycker jag Milans backlinje gjorde. Mexes är en spelare som jag skulle vilja lyfta fram, jag tycker faktiskt att han bara blir bättre och bättre med åren. Många kanske upplever han som klumpig och det förstår jag. För det ser rätt så klumpigt ut när han dundrar fram med bollen men jag tycker att han är en riktigt bra mittback. Förutom att han är stark och bra i närkampsspelet och duellspelet så tycker jag att han är en spelande mittback och det är riktigt bra att kunna ha båda dom egenskaperna. Zapata tycker jag också gör bra ifrån sig, han känns som en stabil pelare och går inte bort sig i första taget. Utan han finns alltid på plats och läser spelet bra och han har en otrolig placeringsförmåga, missar sällan en markering. Den enda svaga länken är väl Constant som jag inte riktigt litar på, han känns väldigt darrig. Han kan blanda riktigt bra prestationer med dåliga prestationer och det är väl förvisso ganska naturligt att göra det men Constant är extrem i det fallet. För mig är Constant en säkerhetsrisk i Milans backlinje och där hade jag föredragit något annat alternativ om jag ska vara ärlig.

 

 

Och nu kommer vi till den stora frågan. Är Milan ett sämre fotbollslag utan Mario Balotelli? Svaret på den frågan är givetvis ja. Jag skulle vilja hävda att Mario Balotelli är för Milan vad Zlatan Ibrahimovic var för Milan när han var där. Milans anfallspel kretsar och bygger väldigt mycket kring Balotelli. Första bollen går mot Balotelli och han fördelar den vidare eller så går han på avslut. Och Balotelli har kommit så pass högt upp i hierarkin nu att han är en spelare som likt en Zlatan drar på sig mycket bevakning. Det gör att han kan skapa mycket ytor för sina kollegor som Robinho El Shaarawy eller Pazzini beroende på vem som spelar. Balotelli har utvecklats till en väldigt komplett spelare, han är inte bara en spelare som kan ta emot och fördela bollar. Han är en bra frisparksskytt han är en bombsäker straffskytt och han är även en spelare som kan gå i djupled på en långboll ifrån Mexes eller Zapata. Däremot så är det ju just hans psyke och humör som gör att han kan bli en belastning för Milan. Det är förbannat viktigt att Balotelli får ordning på sitt humör, för lyckas han bara skaka av sig sitt ibland fullkomligt idiotiska beteende så kan han på allvar bli världens bästa fotbollsspelare jag tycker att så pass bra är han idag. Men helt klart är att Milan är ett mycket sämre fotbollslag utan Mario Balotelli. Det syntes ikväll att när man skulle slå långbollar så var det i stort sätt bara Matri som gick i djupled, resten stannade kvar och tittade på. Och att lägga den bördan på Matri att han ska bli den nya målkungen i Milan då tar man sig vatten över huvudet om man hävdar att Matri ska ösa in mål. Matri är en spelare som kan göra upp mot 10 mål på en säsong kanske men inte mer än så. Balotelli kan om han är skadefri och fokuserar helt och hållet på att spela fotboll göra runt 23 mål i ligan, jag tycker att han är så pass skicklig att han bör klara av det. Med Balotelli på planen så har Milan den där sista lilla pusselbiten i sitt lagbygge. Då har man den där spetsen i anfallsspelet, den där luriga spelaren som kan göra lite vad han vill med bollen och som är oberäknelig på både gott och ont förvisso. Men jag är helt övertygad om att hade Balotelli varit med på planen ikväll så hade Milan vunnit med 3-0 minst och han själv hade säkert gjort något av målen. Balotelli är Milans nummer 1 så det är väl inte så konstigt att Milan är ett sämre lag utan honom och det syntes ju på planen ikväll i Milans anfallspel. Det fanns ingen riktig slutstation när den sista passingen skulle slås i anfallsspelet. För den slutstationen stavas Mario Balotelli. Gamla trötta Milan brukar vissa använda som skällsord. Och jag kan till viss del hålla med om det begreppet, för Milan håller på att gå igenom en generationsväxling men Balotelli är en av dom som erbjuder ungdomlig entusiasm och det är precis vad som behövs i Milan för att de rödsvarta ska nå framgångar både i ligan och i Europa. Men med det laget dom har idag så är jag helt övertygad om att man kommer att nå topp 4. Däremot är jag väl inte lika övertygad om att man kommer att nå långt i Champions League. Milan har ett lite för ålderstiget lag för att man ska lyckas fullt ut i Champions League. Möjligen om man får alla bitar på plats och kanske värvar in ytterligare spets i januari så kanske man kan nå en semifinal, men då ska verkligen allting klaffa och det är definitivt inte någon garanti. Men det är väldigt roligt att följa detta lagbygge. Milan är en storklubb med väldigt stora anor och dom hör hemma i toppen både i Serie A och i europaspelet, så det ska bli väldigt intressant att få följa med på ännu en resa och se vart Allegri kan ta det här laget.

 

Då var jag tillbaka här igen för femte dagen i rad om jag nu har räknat rätt. Det har blivit väldigt intensivt den senaste tiden, men så blir det ibland. Nu ska det återigen handla om film. Idag har jag sett en film som gick på bio för inte så längesedan. Jag har sett actionthrillern Olympus has fallen. Med bland annat Gerard Butler Aaron Eckhart och Morgan Freeman.

 

 

Jag har ju en förmåga att ibland välja att se filmer som inte riktigt går att ta på där historien är lite för invecklad. Men i det här fallet Olympus has fallen så är det en väldigt enkel story. Butler spelar secret service-agenten Mike som utvecklat en vänskaplig relation till presidenten som spelas av Aaron Eckhart. Han säger dock upp sig från sin tjänst då han misslyckas med att rädda presidentens fru i en bilolycka. Det är ingen spoiler direkt utan så börjar filmen. Man skulle kunna tro att den scenen kommer knytas samman någon gång under filmens gång men det gör den inte. Egentligen så hade man nästan kunnat slopa den scenen för den tillför ju inte filmen så mycket direkt. Sedan har det gått 18 månader eller vad det nu har gått och sydkoreanska premiärministern är på besök i vita huset. Och allt verkar gå som det ska med besöket, men plötsligt så glider det in flygplan som börjar att peppra mot gatorna och bomba sönder torn och bomba på marken. Det visar sig att dessa välklädda sydkoreaner har gått undercover. Det visar sig att det är ett gäng nordkoreanska terrorister som har som plan att inta vita huset och sätta skräck i världspolisen USA. Presidenten kidnappas och hans son försvinner dessutom i vita huset. Och Mike måste likt en superhjälte återgå i en tjänst och styra upp situationen.

 

 

Jag vet inte om ni är särskilt duktiga på att läsa mellan raderna. För er som är duktiga på att läsa mellan raderna kanske redan har räknat ut att det här är en film som inte hamnar i min dvd tips låda. Nej ska jag vara helt ärlig så var Olympus has fallen en stor besvikelse. Till att börja med så skulle jag vilja ta upp en tråd som jag tycker är ganska intressant jag vet inte vad ni säger om det. Men jag tycker det är lite fascinerande ändå att vi har kommit så långt i tiden efter 11 september och att amerikanarna nu väljer att ta det allra heligaste i form av vita huset och göra filmer om att det invaderas av terrorister. Jag kan på något sätt tycka att det är ganska intressant. Kanske har man fått lite distans till det hela och då vågar man nuförtiden göra riktiga katastroffilmer där USA och världen är i fara. Frågan är om Olympus has fallen hade funkat att göra bara något år efter 11 september. Det är bara en grej som jag kom att tänka på. Om vi släpper det och om vi bara ska ta ett litet grepp om filmen då. För det första har det varit väldigt mycket blandade åsikter kring den här filmen. En del har hyllat den och en del har tyckt att det inte har varit någonting alls att skryta om. Jag tycker att den här filmen är om jag får säga det själv, helt förfärlig. Jag kan inte njuta av någonting i den här filmen. För det första så gillar jag inte direkt den här typen av enkla storys, där det inte finns så mycket tanken bakom det hela. Utan här gör vi en väldigt enkel pang pang action film, förvisso så innehåller den några få starka brutala scener men det räcker inte för filmen som helhet är för svag. En actionthriller ska vara riktigt spännande det ska vara riktigt bra puls i den för att man ska tycka om den. Och det viktigaste av allt, man måste verkligen kunna känna någonting för karaktärerna och tycka om dom eller inte tycka om dom. Men i Olympus has fallen så känner jag ingenting för karaktärerna. Jag bryr mig inte det minsta dugg om presidentens öde eller om Mikes öde. Jag brukar prata väldigt mycket om att jag vill bli engagerad i storyn att det är något som betyder väldigt mycket för mig. I det här fallet så lyckas filmen inte fånga mitt engagemang alls. Det känns mest som att man sitter av tiden. Speciellt under några sekvenser under filmens sista 40 minuter när dom bara bombar på med pang pang scener. Jag tycker att det blir lite tröttsamt om jag ska vara ärlig, det är för lite substans i det hela. Men visst för den som verkligen bara vill ha hjärndöd action så ja varsegod och se den här filmen. Sedan gillar jag ju verkligen inte det här otroligt patriotismiska i storyn. Det blir för överdrivet med flaggorna som vajar i vinden och framförallt slutscenen då presidenten håller ett tal till nationen det var groteskt dåligt, jag ska inte säga att jag skämdes när jag såg den slutscenen. Men jag blev nästan lite spyfärdig. Otroligt mycket patriotism i de scenerna. Och det är väl inget fel att älska sitt land det är inte det jag säger men man hade väl kanske inte behövt gå till överdrift på den fronten. Det kanske inte är den patriotism som framställs i Battleship men det är nästan på gränsen till det. Det tyckte jag var otroligt överdrivet och lökigt, nej det tyckte jag inte om alls. Sedan kan jag tycka att det blir lite för utdragna scener av slagsmålsscener och pang pang scener. Det finns en scen som är flera minuter då de bara bombar på med pang pang scener. Det finns även en lång slagsmålsscen där Mike gör upp med ledaren för det här terroristgänget där han till slut dödar honom. Den scenen kändes också väldigt utdragen, det kändes som att man kunde ha valt att korta ner det så hade filmen möjligtvis växt i mina ögon. Jag har problem med slagsmålsscener i film överlag. Antingen blir dom för långa eller också så blir dom lite för töntiga och saknar trovärdighet och man kan bara inte ta dom på allvar. Det finns några få undantag, som i Bournefilmerna där man bara slukas upp och är helt med på vad som händer i slagsmålsscenerna och man sitter och är så spänd på hur det ska gå. I Olympus has fallen så sitter man mest bara och suckar åt eländet om jag får säga det själv. Sedan så tycker jag ju inte att skådespeleriet är det bästa i det här actionschabraket. Visst Morgan Freeman är alltid Morgan Freeman och han gör det väl ganska bra i sin lilla roll. Aaron Eckhart och Gerard Butler fungerar väl också i sina roller men jag tycker ändå att det är lite bristfälligt skådespeleri från hela gänget. Sedan är ju handlingen verkligen inge vidare den är fullständigt förutsägbar. Jag lovar att om du ser den här filmen så kommer du efter en halvtimme veta hur filmen ska sluta och den känslan är ju förbannat tråkigt. En actionfilm om den inte är gjord med glimten i ögat ska ju vara riktigt spännande att man som tittare ska få sitta och gissa eller försöka föreställa sig vad som kommer att hända i nästa scen och hur filmen kommer sluta. Men jag kände direkt när jag hade kommit en halvtimme in i filmen hur det skulle sluta. Jag visste att presidentens försvunna son skulle räddas och jag visste att Mike skulle fixa sitt uppdrag och rädda presidenten och ta hand om terroristledaren. Och nu kommer vi till det som jag är som mest trött på. Att Mike kommer in som någon sorts Jason Bourne wannabe och ska fixa allting själv börjar jag bli otroligt trött på. Jag vet inte hur många nordkoreaner som är inne i vita huset under filmens gång det framgår aldrig men dom är säkerligen en del. Men självklart trotsar den före detta secret service-agenten Mike allting och kliver in i vita huset och tar hand om alla terrorister. Och han träffar varenda skott varenda knivhugg och varenda slag, medan terroristerna självklart missar alla skott de skjuter mot honom. Jag är otroligt trött på de här hjältarna som är oslagbara som fixar allt. Det spelar ingen roll hur illa dom ligger till vilken knivig situation dom än har hamnat i så slingrar dom sig ändå ur den. En hjälte ska ju stöta på många hinder på vägen och man ska ett tag känna en uppgivenhet att fan det kan nog gå åt helvete för den här karaktären men så lyckas han vända på steken mot filmens slut. Man vill kunna vara med på en spännande resa när man får följa en actionhjälte och man vill ha ett gripande livsöde. Men det får man ju verkligen inte här, utan här har vi en hjälte som bara kliver rakt in i vita huset och bara slår skjuter och skär halsen av ett gäng terrorister. Så det är filmens största svaghet, att handlingen är för förutsägbar och att hjältens öde i filmen inte är något vidare rafflande utan det blir bara tröttsamt att kolla på. Plus att jag tycker att det här är en otroligt ostig och smörig film och det blir verkligen typiskt amerikanskt klet mot slutet. Visst med en pizza och en öl hemma i soffan så fungerar det säkert att se den här filmen. Vill man bara ha lite lättsam pang pang actionunderhållning så visst då kanske man tycker att det här är en film som går hem. Men jag som är lite nördig när det gäller film jag kräver lite mer än så. Jag söker hela tiden efter en mäktig filmupplevelse och det fick jag verkligen inte här. Det kändes verkligen som att vi har sett det här förut. Jag fick nästan lite Die Hard vibbar när jag såg Olympus has fallen och då är det inte i positiv bemärkelse då utan det lutar verkligen mer åt det negativa hållet. Om vi sätter betyg på den här filmen så landar jag på 1 av 5, det är verkligen en 1 av 5 film för mig. Just för att den är så förutsägbar och bara tröttsam att se på och att det verkligen blir för mycket amerikansk smörighet och klet mot slutet. Så jag tycker att det här är underkänt, det tycker jag faktiskt. Och tyvärr så är det inte ens i närheten av 2 av 5, den är inte i närheten av att nå godkänd nivå. Utan det här var ett riktigt bottenapp. Men visst testa och se den så får ni se vad ni tycker. Men jag spoilar som sagt och anledningen till att jag gör det är för att filmen är så förutsägbar, man fattar att presidenten kommer bli räddad och att terroristledaren kommer bli dödad av Mike det är så förutsägbart så det är inte klokt. Det är ungefär som att ställa sig frågan vad tror du händer om jag lägger handen på plattan? Ja jag bränner mig uppenbarligen. Olympus has fallen var en riktig besvikelse den kändes ju ganska häftig och cool när man hörde talas om den men den var verkligen ingenting att ha. Men det finns väldigt blandade åsikter kring den så det är bara att gå till dvd byrån och ta hem den så får vi se vad ni tycker. Jag tycker att Olympus has fallen går under kategorin rent skräp.

 

Jag har en väldigt speciell och konstigt förhållande till derbymatcher. På ett sätt så älskar jag derbyn. Att få känna atmosfären och stämningen på arenan under derbymatcher är helt fantastiskt. Jag märkte ju det på båda klackarna och även bland dom människorna jag satt bland verkligen upplevde det som att det här var inte en match i den annars så tråkiga serielunken. Och så är det ju att Kalmar har ingenting att spela för förutom hedern och att ge oss supportrar hopp om en lyckad säsong 2014. Egentligen är det väl strunt samma hur det går under hösten, men är det någon match som man inte vill förlora så är det matcherna mot Öster.

 

 

Jag hade väl inte någon vidare magkänsla inför matchen. Börjar tyvärr bli ganska van vid det nu med tanke på hur spelet har sätt ut den senaste tiden. Jag hade en förhoppning om att vinna matchen men jag var ärligt talat inför matchen tacksam för om vi skulle få med oss någon poäng överhuvudtaget. Och matchen som sådan var ju inte alls någon vidare upplevelse. Det här var värre än en skräckfilm. Man satt ju med hjärtat i halsgropen vid flera tillfällen. Kalmar rivstartade och gjorde mål direkt efter en drömträff av Ismael. Bollen går i någon märklig båge rakt in i nät och då stod klockan på 1 minut och 50 sekunder. Då tänkte man att nu kanske det lossnar, ska det här bli kvällen då allt bara stämmer. Men det blev snarare så att Öster blev mycket bättre efter Kalmars tidiga ledningsmål. Öster visade upp ett riktigt bra spel, jag tyckte Öster gör en riktigt bra första halvlek. Man hittade fria ytor på båda kanterna och hade även en hel del bollar i djupled som var farliga. Lars Cramer fick verkligen jobba hårt för att freda sitt mål vid flera tillfällen. Och jag tackar gudarna för att vi hade en så pass bra Lars Cramer att tillgå denna kväll. Utan Cramer och en Thorbjörnsson i högform så hade det förmodligen inte gått så bra som det gjorde. Starkt av Cramer att stå emot Östers tryck och riktigt bra jobb av Kalmars backlinje att kunna hålla ställningarna. Samtidigt som det är ett litet svaghetstecken för Öster. Normalt så ska ett lag som har en sådan hård press i en halvlek göra både 1 och 2 mål. Men så är det för lag som ligger därnere i bottenträsket och krigar för nytt kontrakt. Man spelar ganska bra och håller jämna steg med egentligen alla övriga lag men det där lilla sista fattas.

 

 

Om vi då glider över lite till den andra halvleken så har jag väl egentligen inte så jättemycket att säga om den. Det måste vara jäkligt tråkigt för er att läsa den här bloggen nuförtiden för jag tar upp samma saker varenda gång. Det känns nästan som att jag skriver om samma blogginlägg om och om igen. Det är lite som måndag hela veckan man kommer tillbaka till ruta 1 igen hela tiden det blir ingen förändring. Hur som helst var passningsspelet återigen av absolut sämsta kvalité. Och man blir nästan lite förbannad. Här har vi välbetalda fotbollsspelare heltidsproffs som inte gör något annat än att spela fotboll året om och så kan de knappt slå en enkel passning. Jag tycker att man som supporter ska kunna ställa högre krav på spelarna. Jag kräver inte att det ska vara klang och jubel föreställning i varje moment i varje anfall, men ett tryggt passningsspel att ha som grund det måste man kunna kräva. Kalmar ska vara glada att Öster va så pass oskickliga nog att inte kunna ta till vara på Kalmars misstag i passningsspelet. Det var också vid flera tillfällen då spelare stack iväg i djupled och fick några riktigt bra bollar att jobba på. Som tur var så var det vid de flesta tillfällena offside, men det fanns några få tillfällen då det inte var offside och då kunde det ha blivit farligt. Men som tur är så har vi ju en norrbagge längst bak och han tog hand om bollarna. Om man ska dela ut lite plus till enskilda spelare så vill jag framförallt lyfta fram Cramer och Thorbjörnsson. Thorbjörnsson tycker jag är en gigant på planen, ikväll var han verkligen kung. Jag kände det under hela matchen att för varje långboll och varje inlägg så kändes det lugnt, de bollarna tar Thorbjörnsson hand om det är ingen fara. Lars Cramer är väl inte direkt någon offensiv målvakt som inte tar så stora initiativ, men han är placeringssäker och han står rätt vid flera tillfällen. Sedan är han på tå och gör dom här spektakulära räddningarna när det behövs. Hittills tycker jag att norrmannen har axlat Berishas manteln på ett alldeles förträffligt sätt. Emin Nouri tycker jag gör en bra insats återigen, även om han ikväll kanske inte va så involverad i spelet offensivt. Men likadant där precis som i Thorbjörnssons fall han står rätt och för varje boll som kom mot vänsterkanten så kändes det som att Nouri tog hand om dom flesta. Även Solheim på högerbacken tycker jag ska ha en dunk i ryggen för sin insats. Han gav ett ganska lugnt intryck, han kändes inte alls så påverkad av atmosfären kring den här matchen utan han spelade riktigt lugnt och stabilt. Ska vi vara helt ärliga så får vi vara förbannat tacksamma att vi åker från Myresjöhus arena med 3 poäng. Ska man vara realistisk och lite nyanserad i sin analys så var det verkligen inte rättvist. Jag ska inte säga att Öster kör över Kalmar fullständigt spelmässigt men Öster är i alla fall det klart bättre laget under hela matchen. Det fanns en tanke bakom Östers anfall man spelade ett bra varierat anfallsspel och ett bra passningsspel. Där Öster brister det är när man kommer till avslut. En situation som jag minns skarpt, det är efter att en boll har kommit in från höger tror jag och Cramer har boxat ut bollen och Öster spelarna har ett helt öppet läge i straffområdet. Det enda Österspelare behöver göra är att gå på kraft och dra in den i nät. Han lägger en lös lobb över målet. Det är där Öster brister i de avgörande momenten när det kommer till avslut, där håller man helt enkelt inte samma kvalité som tillexempel topplagen i den här serien. Det är inga konstigheter fotboll är väldigt enkelt, precis som med alla andra lagsporter de som gör flest mål vinner matchen det är ju enkelt. Men sedan har ju Kalmar sitt stabila försvarsspel att luta sig mot. Det är verkligen inte roligt att se på men samtidigt så får man väl säga som så att det skiter man ju i om man är rödvitt, bara poängen tickar in på kontot så är man nöjd. Men det går givetvis inte att vara nöjd med matchen om vi räknar bort de 3 poängen. Ingen Kalmarsupporter därute kan på allvar påstå att det är en bra insats för det var det inte. Jag tyckte att Kalmar lyfte sig något mot AIK och Gefle men ikväll var man tillbaka i samma gamla vanliga spel som man har haft under egentligen snart 3 eller 4 års tid. Ett passningsspel som man har enorma problem med att få ihop. Man kommer ofta i situationer där forwarden blir för ensam med motståndarens backlinje mittfältarna fyller inte på bra nog i anfallen och då blir forwarden för ensam och blir nästan lite isolerad och får inte ut något. Jag kan dock tycka att på ett sätt så är värvningen av David Elm rätt bra. På så sätt att han är en spelare som kan ta emot bollen och föredela den vidare till medspelare men då gäller det att medspelarna verkligen är på hugget att fylla på i anfallen och det var dom inte ikväll. Då är det inte lätt för David Elm ensam på topp att göra någonting åt situationen utan då blir det att han nickskarvar bollen vidare i banan och sedan tar Öster hand om bollen. Man blir inte klok på Kalmar FF den här säsongen. Att spela så dåligt och ändå ligga stabilt och tryggt i mitten av tabellen och vara topp 5 det är helt otroligt. Kalmar borde nästan få ett bragdguld för sin prestation, det är helt sinnessjukt att man ligger där man ligger.

 

 

Kort bara om situationen på slutet. Ja jag tar mig för pannan återigen. Fotbollen måste vara den enda sporten i världen som har en regel som inte är konsekvent. Jag ska inte gå in djupare på handsregeln det har jag gjort tillräckligt många gånger. Jag tycker bara det är tragiskt att vi har en regel inom fotbollen som är inkonsekvent. Återigen jag sagt det förut och jag säger det igen, vi kan inte ha det såhär. Den här hopplösa regeln förstör så mycket för så många människor och det är förbannat tragiskt. Så snälla när ska nån inse att det är dags att slopa den där regeln och istället införa den väldigt enkla regeln, bollen på handen alltid straff eller frispark. Jag förstår Östersupportrarnas protester. Och jag förstår verkligen Thomssons reaktion efter matchen. Hade jag varit Östersupporter eller om samma situation hade skett åt andra hållet att Kalmar jagade kvittering och en Österspelare tog bollen med handen då hade jag blivit vansinnig. För det kan jag säga att bollen tog på handen, jag har sett reprisbilder flera gånger om och det är ett faktum bollen tog på handen och det borde ha varit straff. Så det här blev en derbyseger med en något bitter eftersmak. Slutordet får bli att nu är höstens stora match avklarad och jobbet är utfört. Nu behöver vi inte engagera oss i hur det går för laget resten av säsongen. Jag tar matcherna som återstår med en stor nypa salt. Vi har ingenting att spela för, det som är viktigt är att avsluta den här säsongen på ett snyggt sätt och fortsätta bygga upp en framtidstro hos oss supportrar igen inför säsongen 2014.

 

 

Den här veckan är egentligen precis som vilken vecka som helst. Man går till jobbet och man försöker få vardagen att gå ihop, det är inga konstigheter. Men om man brinner för den runda bollen så är det rena julaftonen den här veckan. Kvällstidningarna kallar det för "SUPERVECKAN" och det passar väl ganska bra. Jag gillar verkligen den beskrivningen på den här veckan. Det är derbyvecka i tredubbel bemärkelse. Och den här veckan inleddes med ett klassiskt möte i form av IFK Göteborg mot AIK. Det är alltid någon speciellt med matcherna mellan Göteborg och AIK. Alltid mycket kamp och ganska hårda tag och ibland lite tjafs mellan tränarna. Det finns en brasa som ständigt brinner kring dom här matcherna. Göteborg jagade revansch efter förlusten på Friends arena tidigare under våren.

 

 

Och visst skulle de blåvita få sin revansch på de gulsvarta. Den första halvleken präglades av de uttrycken jag gillar att använda mycket kamp. Det var verkligen inte mycket till skönspel i den första halvleken. Jag blev nästan lite besviken på både Göteborg och AIK. Det känns som att det här är den här säsongen två spelande lag, det är två lag som inte bara går in för att kriga och kötta utan det är två lag som vill spela fotboll. Den första halvleken var en stor besvikelse. Inget av lagen kom aldrig riktigt igång och det var förvånansvärt väldigt få målchanser. Men var det något lag som var det något bättre laget så var det hemmalaget Göteborg. Göteborg kändes något kvickare och lite rappare än AIK. AIK kände jag inte riktigt igen. AIK brukar vara tunga och möta de är stora och starka och de brukar vinna kampen på mittfältet och erövra bollen på mitten för att sedan kunna etablera anfall. Men AIK:s tyngd i spelt lös med sin frånvaro under hela den första halvleken. Det skulle falla 1 mål i den första halvleken. Det var ett mycket kyligt sådant. Tobias Hysén blir frispelad och här är det inget snack om en saken en lätt liten lyftning över målvakten och så var det 1-0. Tyvärr så blev målet mycket kontroversiellt. För alla som har sett reprisbilderna har såklart konstaterat flera gånger om att målet aldrig borde ha godkänts. Målet var felaktigt, det var solkar offside. Jag brukar vara känd för att gnälla på domaren, kanske inte så mycket i den här miljön men i andra sammanhang. Jag har med åren börjat ta domarna lite i försvar och försökt att inte gnälla så mycket på dom. Men när det är uppenbart felaktigt domslut då ska domarna ha kritik. Jag tycker det är bedrövligt att assisterande domaren som har bäst vinkel inte kan se att Hysén är offside, jag förstår ingenting. Allvarligt talat hur är det möjligt. Lite högre krav på domarna tycker jag att vi kan ställa. Fruktansvärt svagt av assisterande domaren att inte se att Hysén är offside. Och det är ju extra viktigt att domarna är på tå i det här skedet av serien och speciellt i en match av den här digniteten.

 

 

Den andra halvleken blev klart mycket bättre. Alm måste ha sagt några visdomsord eller kanske han höll ett brandtal jag har ingen aning men det var i alla fall ett helt annat AIK på planen i den andra halvleken. AIK började sätta press på Göteborgsspelarna när de hade bollen. AIK gjord det svårt för Göteborg som vid flera tillfällen fick rensa undan bollen istället för att bygga upp kontrollerande anfall. Nu började man känna igen AIK, tyngden i spelet och den här pressen som AIK är så duktiga att sätta när de väl får spelet att fungera. Men när AIK pressade på som mest så rasslade det till i mål bakom Stamatopoulos. Han fick plocka ut bollen ur eget nät igen. Jag uppfattade inte först situationen men jag ser på reprisen att det är ett snabbt och långt inkast mot Robin Söder som går i djupled och han placerar in bollen i bortre gaveln. Riktigt smart spelat av Göteborg i det läget, inkast ska inte underskattas det kan vid rätt läge och med rätt tajming i kastet och löpningen i djupled vara ett komplement i anfallsspelet. 2-0 och matchen kändes givetvis stendöd. Inte skulle väl AIK hämta upp ett 2-0 underläge på Gamla Ullevi inför den där kokande publiken. Men det skulle bli lite nerv mot slutet av matchen. Nisse Johansson petade in en boll efter en hörna och det blev lite dramatik mot slutet. AIK höll på att få en jättechans till kvittering men då rensades bollen undan i sista stund av en Göteborgsspelare. Sedan avgjordes det hela på en straff som kändes ganska klar när man såg situationen live. Philip Haglund satte straffen säkert och Göteborg tog hem 3 poäng via en 3-1 seger.

 

 

 

Göteborg vinner den här matchen på grund av att de är lite tyngre än vad AIK är. De känns tyngre och starkare i varje duell. Det som jag tycker är nyckeln till Göteborgs framgång det är det hårda arbetet. Till skillnad från Malmö som är om jag får uttrycka mig jävligt slarvigt är Sveriges Barcelona så är Göteborg den totala motsatsen. Göteborg är inte något spelande lag. Göteborg är ett hårt arbetande lag som kan vara illa ute under matcherna men de lyckas på något märkligt sätt varje gång kriga och äta sig in i matcherna gång på gång och sedan lyckas dom få resultaten med sig. Sedan lever Göteborg mycket på Tobias Hysén längst därframme, jag säger inte att det är det enda anfallsvapen dom har det finns såklart andra spelare som tillför laget mycket offensivt. Men jag skulle vilja säga att Hysén är basen för Göteborgs anfallsspel. Att han leder skytteligan säger väl en del om hans betydelse för Göteborg om inte annat. Jag tror att det kan ha varit nyttigt för Micke Stahre att ha fått det där förstaåret i Göteborg och göra ett litet mellanår då han tog laget till en 7:e plats ifjol. Många trodde kanske att det var läge att fimpa honom om resultaten inte blev som de skulle i inledingen. Men jag tycker att Göteborg ska ha all heder för att man har valt att satsa på Stahre. Göteborg har haft tålamod som klubb även från supportrars håll och jag tror att Stahre känner sig mycket mer bekvämare att coacha IFK idag än vad han gjorde för 1 år sen. Det känns som att den där stora nageln i ögat bland Göteborgssupportrarna gällande Stahres AIK bakgrund har lagt sig och nu står supportrarna enade bakom Stahre och stöttar honom och laget fullt ut igen. Göteborg känns oerhört harmoniska och det är ett väldigt starkt kollektiv. Samtliga 11 man på planen jobbar oerhört hårt för varandra. Och Göteborg har en skön mix i sitt spel, i grunden så är dom ett hårt arbetande lag som sliter arslet av sig varje match men samtidigt så kan dom vara väldigt spelskickliga. Göteborg är verkligen riktigt svåra att möta. I och med den här segern så är Göteborg med i guldstriden i allra högsta grad. IFK har på något sätt varit laget som ingen riktigt har pratat om när det gäller guldstriden. Det har hela tiden handlat om Malmö eller Helsingborg. Sedan flera veckor och ja till och med månader tillbaka så har vi snackat upp Skånederbyt på Olympia som kommer nu på onsdag. Skånederbyt kommer att avgöra hela guldstriden. Men nu har vi en situation där faktiskt Göteborg kan vara den stora vinnaren om Helsingborg vinner Skånederbyt snarare än Helsingborg själva. För förutsättningarna ser ut som så att om Helsingborg vinner derbyt och Göteborg gör sitt jobb och vinner mot Gefle ja då är helt plötsligt Göteborg i ensam serieledning. Vem hade kunnat tro det, ja det var nog inte många som trodde det i alla fall. Göteborg har varit uträknade under en längre tid och framförallt efter förlusten i Malmö. Och det är väl det som är den riktiga anledningen till att Göteborg inte är i serieledning, att man har precis som AIK inte presterat bra nog i matcherna mot sina toppkonkurrenter varken spelmässigt och framförallt inte resultatmässigt. Men ikväll blev det ett trendbrott på den fronten och det trendbrottet var nödvändigt. Kvällens seger mot AIK skickade Göteborg rakt in i guldstriden på allra största allvar. Jag nyper mig i armen och får nästan lite gåshud men är det möjligt att vi får ett trelagsrace om det allsvenska guldet säsongen 2013. Det enda vi vet är att det är sjukt spännande och att vartenda mål varenda liten poäng som delas ut kommer att spela en avgörande roll i racet. Även om det inte var den bästa av underhållningar på Gamla Ullevi ikväll så tackar vi ändå det vi fick se. Nu är det bara 2 dagar kvar till den stora matchen den här veckan. Utsålt Olympia Helsingborg mot Malmö och jag sitter här med ett stort leende på läpparna. Jag är så tacksam över att jag får vara med och uppleva det här. Det är så häftigt. Vem fan bryr sig om Premier League, för vi har ju vår egen allsvenska och den är stekhet för varje år som går. Och hösten är den bästa tiden på det allsvenska fotbollsåret utan tvekan.

 

Somliga säger att allsvenskan är en riktig korpserie. Det är tomt på läktarna det är en usel fotboll som spelas och det är 0-0 nästan jämt. Det är inte bara en myt utan det är en jävla myt. Allsvenskan blir bara hetare och hetare för varje säsong som går. Det må vara så att vi har en utav de absolut sämsta ligorna i världen det kanske är en jäkla skitserie. Men vi har en dramatik varje höst som är av världsnivå. Dramtiken i allsvenskan hittar inte du inte på många ställen. Det är därför vi älskar våran egen liga. Vi ska vara rädda om vår inhemska fotboll och vi ska akta oss för att pissa på den för mycket. Jag tycker det är en helt fantastisk serie som vi har, jag tycker vi ska vara stolta över den.

 

 

2 av lagen i guldstriden var i farten under denna kväll. På Nya parken i Norrköping tog hemmalaget emot Malmö och på Olympia tog Helsingborg emot ett avsågat Syrianska som redan är klara för superettan i praktiken. Den här gången valde jag att zappa lite mellan de båda matcherna. Av det jag såg från matchen i Norrköping så tycker jag att Norrköping öppnade matchen väldigt bra och pressade Malmö en hel del i början. Jag tyckte mig ana att det fanns en nervositet och en osäkerhet i Malmö. Det där riktiga flytet i passningsspelet saknades och det här så underhållande och vackra spelet som Malmö kan prestera lös med sin frånvaro. När jag tyckte att Malmö såg väldigt tillbakapressade ut så gick dom givetvis upp och satte en balja. Ett mycket vackert anfall som Guillermo Molins avslutade. Han har varit otroligt nyttig för Malmö sen han kom tillbaka, han är en viktig pusselbit nu när Tokelo Rantie försvann till Bournemouth. Med Molins så får man kanske inte en lika snabb spelare i djupled som Rantie men man får en spelare som är mer stark och som inte bara kan ta löpningar utan även ta emot bollar och fördela bollar vidare. Enligt dom rapporter jag har fått så var det egentligen inget snack om saken i den andra halvleken utan Malmö lyckades peta in en boll till och vann rättvist med 2-0.

 

 

Värsta rivalen och tillika guldkonkurrenten Helsingborg hade på pappret en bekväm uppgift hemma på Olympia. Åtminstone inför matchen. Ärligt talat här har vi ett guldjagande Helsingborg som tar emot ett Syrianska som redan är klara för superettan i praktiken och har ingenting att spela för mer än att de behöver vara professionella. Det är självklart att det ska vara klasskillnad mellan lagen. Jag trodde inför matchen att Helsingborg skulle vinna med 4-0 minst. Istället så slutar matchen 2-2. Med all respekt till Syrianska som gör av det jag såg en riktig kämparinsats de slåss med allt dom har och ska verkligen ha en dunk i ryggen för sin insats. Men Helsingborg, det är alldeles för dåligt. Har man ambitionen att vinna ett guld ja då kan man inte tappa poäng mot ett lag som redan har åkt ur serien på sin hemmaplan. Återigen om jag ska återkoppla till det jag sa i inledningen det säger såklart en hel del om allsvenskan. Och när jag säger det säger en del om allsvenskan så är det verkligen i positiv bemärkelser. Allsvenskan är förmodligen en av världens jämnaste ligor, kanske den mest jämna till och med. Hur ofta ser man Barcelona tappa poäng mot ett lag som redan har åkt ur på Camp Nou, det händer ju aldrig. Men i allsvenskan så kan det hända, ingenting är omöjligt. Om man ska försöka försvara Helsingborg på något sätt vilket är svårt så kan jag säga som så att det är ändå lite lurigt att möta dom här lagen som ligger därnere i bottenträsket. Kanske är det ännu svårare att möta ett lag som inte har någonting att spela för. För ett lag som är hopplöst sist och som inte har något att spela för, så kan det snarare vara en fördel. Helt plötsligt så vågar man spela ut och man kanske är beredd att ta några risker och ta den där extra löpningen eller glidtacklingen som man inte hade vågat annars. Jag skulle vilja backa bandet till förra hösten då Malmö i omgång 29 bara skulle köra över Örebro som redan hade åkt ur och skaffa sig fördel i guldstriden inför sista omgången. Matchen slutade 1-1 Malmö spelade över matchbollen till Elfsborg och som sedan gick och vann guldet i den sista omgången. Så att det är inte så lätt som många tror, även om man självklart tycker att det nästan blir lite bisarrt. Ett guldjagande lag ska bara klara av ett lag som redan har åkt ur 9 gånger av 10 egentligen. Men så har vi den där gången då det omöjliga verkligen inträffar och det inträffade idag. Jag kan känna att jag inte är särskilt förvånad över hur det har sett ut i Helsingborg den senaste tiden. För det är något som har hänt med Helsingborg under sommaren och en bit in på hösten här. I våras så hyllades Helsingborg till skyarna och man spelade helt klart den bästa fotbollen. En offensiv snabb fotboll och man producerade mål i massor. Men sedan så hände det någonting ju längre säsongen har gått. Om jag inte missminner mig så förlorade man borta mot Djurgården under sommaren. Och under den senaste månaden så har man spelat 0-0 mot Norrköping hemma förlorat mot Mjällby borta med 4-3 och även förlorat mot Häcken med 3-2 så sent som förra helgen. Så självklart så är det inte riktigt samma flyt i Helsingborg längre. Jag är för dåligt insatt för att gå in på om det är någonting med harmonin i laget som inte stämmer eller om det är någonting som har gått snett internt. Men det är ett faktum att det är någonting som inte stämmer hos Helsingborg. För man ska helt enkelt inte förlora mot dom här lagen som jag nyss räknade upp. Kvällens resultat innebär att Malmö har fördel inför derbyt på onsdag. Och jag är inte så säker på att Helsingborg kan luta sig tillbaka mot att det är hemmaplan. Malmö är ett riktigt svårt lag att slå och spelar Helsingborg inte bättre än vad dom har gjort under den senaste tiden då kan det mycket väl sluta i förlust och så är det allsvenska guldet hos Malmö. Derbyt på onsdag känns dock helt öppet. Hade jag varit en pokerspelare eller vanlig spelare så är derbyt på Olympia en typisk match som jag hade undvikt att spela på. Man måste känna att man har en fördel men här ser jag ingen riktigt fördel utan detta står helt öppet, det är fruktansvärt svårtippat.

 

 

 

Vi får heller inte glömma bort IFK Göteborg som vi på något sätt har räknat bort helt och hållet från guldstriden under en ganska lång tid känns det som. Men även AIK som blev den stora vinnaren förra helgen trots att man bara fick 0-0 mot Kalmar. Passande nog så möts Göteborg och AIK imorgon på Gamla Ullevi. Förutsättningarna kan ju inte bli mycket mer delikata. Vinner Göteborg så är man 1 poäng efter Malmö och är med i guldstriden i allra högsta grad. Vinner AIK så är man på samma poäng som Helsinborg och dessutom bara 3 poäng bakom Malmö. Jag tror vi kan slå fast att om vi nu får någon vinnare eller förlorare i morgondagens stormatch, så är det laget som vinner en mycket stor vinnare. Det förlorande laget kan vi definitivt räkna bort från guldstriden då det vågar jag nästan påstå. Och jag skulle vilja avsluta med att återknyta till det jag var inne på i början, att vi har en guldstrid som är helt makalös. För det första så är det mästaren från 2007, 2009, 2010 och 2011 som är inblandade i guldstriden det är dom som gör upp om det vilket är riktigt häftigt. Sedan att man verkligen inte vet vart man har dessa 4 lag utan det är ett faktum att de är enormt oberäkneliga. Jag menar vem hade trott att Malmö skulle förlora mot Djurgården hemma i måndags. Vem hade trott att AIK skulle spela 0-0 mot Kalmar. Vem hade trott att Göteborg skulle ha en riktigt bra chans på guldet efter förlusten i Malmö för några veckor sedan. Det svänger från vecka till vecka och från dag till dag och man vet verkligen inte vart man står. Ena dagen tycker man si och andra dagen tycker man så. Och jag har ju nästan skrattat lite åt mig själv att jag tippade AIK som guldvinnare efter den katastrofala starten dom fick på säsongen. Men helt plötsligt så har vi en situation då AIK är med i guldstriden igen om man vinner i Göteborg imorgon. Allsvenskan är omöjlig att förutse. Varje mål varje snedsteg varje felpass kan vara avgörande för vart guldet hamnar. Det är helt fantastiskt att vi har en guldstrid som är så spännande och att alla matcher som topplagen spelar verkligen kan sluta precis hur som helst. Så jag tycker vi ska sluta gnälla och vara stolta och tacksamma för att vi har en liga där alla verkligen kan slå alla och att vi har en guldstrid och en bottenstrid för den delen som lever enda in i novembermörkret. Allsvenskan är inte La liga där det handlar om 2 lag i topp och när 3:an som ska vara utmanaren till dom 2 möter 2:an så blir det 6-0. I Allsvenskan så handlar det verkligen om 16 lag, där ett avsågat lag som är klara för nedflyttning kan åka och ta poäng av ett guldjagande lag. Det är därför allsvenskan förmodligen är världens mest jämna liga. Och det är väl fan så mycket roligare att få vara med och uppleva den här dramtiken varje höst år efter år än att veta att det hela avgörs i 2 matcher som i La liga och sedan resten av matcherna kan man strunta i för dom betyder ingenting. Vår så kallade skitserie är helt fantastisk och jag är förbannat glad över att jag får vara med och uppleva samma sanslösa dramatik varje höst. Handen på hjärtat det är det här man lever för.

 

Ja ni kan ju det här lika bra som ni hittar i er egen ficka. Kalmar och Gefle spelade mot varandra idag, Kalmar och Gefle spelade 0-0 idag. Innan jag ska ge er mina tankar om dagens match så har jag ett förslag till svenska fotbollsförbundet eller vem det nu är som ordnar matchschemat. Lagen möter varandra 2 gånger per säsong i allsvenskan en hemma och en borta. Jag har ett mycket bättre förslag när det gäller matcherna mellan Kalmar och Gefle. Oavsett om de spelar i Gävle eller i Kalmar så kan ni lika gärna stryka dom matcherna. Dela ut varsin poäng till vardera lagen och skriv att det blev 0-0 och sedan skippar man att spela matcherna. För alla vi utomstående vet redan i flera månader innan matcherna spelas att dom kommer sluta oavgjort, 0-0 eller 1-1. Stryk matcherna mellan Kalmar och Gefle i seriesystemet så man slipper se eländet.

 

 

Det är ju inte direkt med någon större inspiration som man ska försöka få ner på papper vad man tycker om den här matchen. För det första så ska jag bara droppa ett faktum och det är att Gefle spelar absolut tråkigaste fotbollen i hela allsvenskan. Att se Gefle spela fotboll det är som att se målarfärg torka. Gefle är ett lag som parkerar bussen framför målet hela matchen och möjligen, högst två gånger under matchen så sticker det upp i ett anfall och försöker göra något konstruktivt med bollen för omväxlingens skull. Det är verkligen inte lätt att göra någonting av situationen när man möter ett lag som Gefle som spelar en sån fruktansvärd destruktiv fotboll. Även om det för tillfället känns som totalt mörker så finns det ändå några få ljusglimtar ifrån den här matchen. Det finns alltid ett ljus i tunneln. Till att börja med så skulle jag faktiskt (betoning på faktiskt) vilja lyfta fram en sån som Mcdonald. Jag tror inte att jag tar i för mycket om jag hävdar att han gör sin bästa match i Kalmartröjan. Förvisso hade han inte så värst mycket boll i matchen. Men han kändes ändå piggast i Kalmar och var den som var involverad i anfallet där framme och det blev ändå lite halvfarligt när bollen kom mot honom. Han stod dessutom för några riktigt fina tajmade löpningar och en hel del fina passningar på ett tillslag. Så för en gångs skull så ska jag inte trycka ner Mcdonald en gång till och bara önska att det första att Kalmar gör inför nästa säsong är att sälja honom. Dock så står jag fortfarande fast vid att han har fått så mycket speltid som han faktiskt har fått i år det är för mig en stor gåta, jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur Nanne resonerar där. Åh andra sidan så var inte det någon nyhet för jag har aldrig förstått mig på den där fotbollstränaren. Eller ja fotbollstränare och fotbollstränare. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om Nanne Bergstrands ledarskap. Men det är ett annat blogginlägg det tar vi inte här. Emin Nouri var en spelare som jag tyckte var väldigt pigg idag. Han fick förvånansvärt mycket yta ute på sin vänsterkant. Och det blir lite extra farligt i och med att han har foten inåt i planen för då kan han slå inåtskruvade inlägg med sin högerfot och ibland till och med komma till skott. Det kändes som att det blev som mest farligt när bollen kom ut mot Nouri. När det väl hände någonting framåt och det luktade målchans så var det efter spel på Nouris vänsterkant. En som däremot inte var bra var Sebastian Andersson. Spelaren som man såg som ett riktigt kap efter han gjorde det där fantastiska kvalet mot Syrianska för några år sen. Nu hade Kalmar hittat spelaren som skulle göra målen och verkligen tillföra mycket offensivt. Och ja vad blev det?. Jag menar han kan ju stundtals knappt ta emot en boll, vad är det för spelare vi egentligen värvar. Man kan ju bara garva åt eländet. Första halvleken var knappt godkänd men absolut inte mer än så.

 

 

 

Den andra halvleken var inte så mycket bättre den. Jag menar att den andra halvleken var betydligt sämre än den första halvleken. Man anade det från läktarplats och mycket riktigt så lockades Kalmar in i Gefles lugna tempo och det blev bara segt. Långsamt passningsspel och istället för att söka den första enkla passningen så valde Kalmar att säkra och ta den där lilla extra passningen som egentligen inte ska vara nödvändig. Om jag lite kort ska beskriva den andra halvleken så har jag egentligen bara ett ord för det. Bonkarfotboll. Kamp och långbollar det var precis vad den andra halvleken bestod av. Den enda ljusglimten i den andra halvleken var Melker Hallberg som stod för några riktigt fina krossbollar ut mot kanterna. Killen är 17 år och han har redan det här spelstinnet, det är otroligt imponerande. Fortsätter han att utvecklas såhär så kanske han hamnar i tillexempel Groningen nästa sommar vem vet. Men i övrigt så var den andra halvleken inte så mycket att hänga i julgranen. Det är frustrerande som supporter att sitta och titta på det. För det är ju inte med någon glädje man sitter och kollar på Kalmar FF:s matcher nuförtiden. Utan personligen så blir det mycket suckande stönanden och en hel del svordomar. Vilket inte är så konstigt alla som har sett Kalmar FF den senaste tiden förstår verkligen min frustration. Det här "fantastiska" tillställningen kunde ändå ha fått ett lyckligt slut. Det kunde ha skrivits en mycket fin saga. Erik Israelsson som har varit långtifrån laget på grund av en skada fick göra ett inhopp. Och han gjorde väl inte så mycket på planen men han fick på ett skott mot slutet av matchen och bollen seglade i ribban. Tänk om han hade fått avgöra detta, det hade väl nästan varit för bra för att vara sant. Men nu blev det inte så utan det blev 0-0. Vi ska också lägga till att Kalmar hade en boll i stolpen. Tyvärr så börjar detta bli tjatigt nu men jag måste ju analysera det jag ser och jag ser tyvärr samma sak om och om igen. Jag ser ett Kalmar som har förbannat svårt att komma till avslut jag vet inte hur många gånger jag tjatat om det men det blir ingen bättring på den fronten. Kvalitén på avsluten är inte bra dom heller, ja förutom vid några enstaka tillfällen då. Kalmar kommer fram till straffområdet i och kring straffområdet men sedan tar det stopp. Och det var ett bra tag sedan Kalmar gjorde ett vanligt spelmål. Kalmar gör ju knappt några mål nuförtiden och göra man inga mål då vinner man inga matcher det är en ganska enkel logik. Och som har jag har varit inne på tidigare det är helt otroligt att Kalmar ligger där dom ligger i tabellen. Och det är en ganska konstig situation, man snackar och skriver om Kalmar som att dom var ett lag som står på fallrepet rakt ner i superettan. Men ändå ligger dom stabilt i mitten år efter år och ändå så upplever jag det som att det bara går sämre och sämre. Hela Kalmar är en gåta som inte går att knäcka, man skulle kunna beskriva det här fotbollslaget som en gåta som inte går att besvara. Jag är en sån som aldrig ger upp utan jag ger upp när det hela är över och det inte går att påverka mer. Men nu börjar till och med jag att tröttna. Jag är fruktansvärt trött på att sitta här, för jag och många andra konstaterar samma problem varje gång och det händer inte ett jäkla skit. Så eftermiddagens match blev lite av droppen för mig. Det finns bara en match som jag bryr mig om av de matcher som återstår av den här säsongen. Det spelas ett Smålandsderby på tisdag och jag ska dit och det känns som att där avslutas Kalmars säsong för mig personligen i alla fall. Efter det så känns det ganska ointressant. Kalmar ligger där dom ligger dom kan inte vinna sm guld och dom krigar inte för att säkra kontraktet dom kommer att hamna där i mitten. Och jag känner väl som så att jag har väl aldrig längtat så mycket efter en ny säsong som efter den här säsongen. Vi har fått en ny sportchef det kommer att komma in en ny tränare det kommer att bli en nystart för hela föreningen. Det är en nystart för spelarna för oss supportrar, alla sluter upp bakom klubben igen när en ny tränare kommer in och det är en friskt fläkt för allihop. Så nä Kalmar FF ni får ursäkta men efter derbyt på tisdag så har jag tankarna redan mot nästa säsong. För jag är förbannat trött på att se er spela fotboll just nu. Det finns betydligt roligare saker att göra än att se Kalmar spela fotboll. Ge mig säsongen 2014 nu med detsamma.

 

 

 

Jajamänsan det ska även den här gången komma att handla om film. Och jag tänkte att vi skulle fortsätta på superhjältespåret. Jag tänkte nämligen dela med mig av mina tankar kring Batman, eller Läderlappen om ni så vill.

 

 

Det som jag tycker det bästa med Batman är att han är en väldigt cool karaktär. Jag gillar verkligen Batman i de gamla filmerna från sent 80-tal och från 90-talet, men i synnerhet så gillar verkligen Christian Bales Batman. För Christian Bale lyfte verkligen Batman till extremt höga höjder. Han gjorde Batman så jäkla cool och en superhjälte ska ju bara vara cool. Det här inlägget ska komma att handla lite om The Dark Knight Rises, den sista delen i Christopher Nolans trilogi. Men jag tänkte jag skulle ventilera lite tankar om trilogin generellt först. Det som är mest lyckat med den här trilogin är att den är väldigt mörk och ibland nästan lite läskig. Och det som är en jäkla styrka med den här trilogin är att det finns med några riktigt brutala scener i filmerna, vilket gör att där tappar ju Nolan en hel del tittare men det tycker jag att det får vara värt. Så det tycker jag är en styrka av Christopher Nolan, att han gör 3 ganska brutala actionfilmer. Och det absolut svåraste i den här triologin det går tillbaka till den första filmen Batman Begins. Här ska man alltså då berätta hur Batman blir till och det är banne mig inte lätt. Det finns en stor risk att det kan bli ganska patetiskt och löjligt. Men tack vare ett fantastiskt skådespeleri av Liam Neeson och Christian Bale så blir det ganska trovärdigt ändå och man tar det verkligen på allvar, man rycker inte bara på axlarna eller börjar garva åt det hela. En annan grej som jag tycker är väldigt intressant med den här trilogin är att det finns ett ganska intressant politiskt perspektiv i det hela. I The Dark Knight Rises så lyfter ju Christopher Nolan frågan vad händer i ett samhälle när det blir för stora inkomstklyftor. Jo ungdomarna trycks ner i kloakerna, dom har ingen organiserad brottslighet men de söker sig ner i kloakerna för dom vet att där finns det jobb. I Batman Begins så finns det också med ett politiskt perspektiv på så sätt att det har ruttnat Gotham rent ekonomiskt och det blir så mycket kriminalitet. I The Dark Knight så har vi hela den här grejen med att de sätter mikrofoner på alla telefoner i Gotham och det ställer frågan om det är moraliskt rätt det här med att man avlyssnar folk. Det blev jag väldigt förvånad över att det fanns med de här perspektiven i filmerna. Det är ganska ovanligt i en sån här stor blockbuster att det finns ett politiskt perspektiv med i bilden.

 

 

Nu glider vi in på The Dark Knight Rises lite mer då. Det har då gått 8 år sedan Batman försvann i natten i The Dark Knight. Batman är som bekant en jagad flyktning i polisens ögon. Under de här 8 åren så har det lugnat ner sig i Gotham, de finns ingen organiserad brottslighet kvar. Bruce Wayne har dragit sig tillbaka och han har det ganska tufft för det visar sig att han har levt i en depression. Men Gotham hotas snart av en typ av det lite mer biffigare slaget. Terroristen Bane dyker upp i Gotham och den här snubben verkar ju vara oslagbar. Han tänker precis som Jokern skapa kaos i Gotham och förinta staden. Så Bruce Wayne måste givetvis dra på sig den här dräkten igen.

 

 

Spontant så är mina tankar om The Dark Knight Rises att jag tyckte väldigt mycket om den efter att jag såg den på bio för 1 år sen exakt. Det var en grym bioupplevelse verkligen. The Dark Knight Rises var verkligen värd biobiljetten för det är ju en film som verkligen ska ses på bio. Sedan har jag kört den hemma i tv soffan och det funkar det också. Actionen är väldigt välgjord och det är riktigt bra puls i den. Inledningsscenen med planet som Bane kapar är som ren action ganska häftig att skåda. Dock så tycker jag inte att den scenen kommer upp i den nivån som inledningsscenen i The Dark Knight med det spektakulära bankrånet. Och det finns ett fantastiskt ögonblick när Jokern sliter av sig masken och säger "What doesn't kill you makes you stranger", det är helt obeskrivligt det är så jäkla häftigt. Den nivån tycker jag saknas lite i scenen där Bane kapar flygplanet. Som helhet jag tänkte på det när jag såg om filmen för ett tag sen. 2 timmar och 45 minuter lång är den och det finns inte en minut eller sekund då man börjar snegla på klockan, utan man sitter och njuter av en riktigt skön upplevelse. Det dramaturgiska upplägget skådespeleriet, det mesta klaffar. Och det är världens gäng i rollistan, Christian Bale visar återigen hur grym han är som Bruce Wayne/Batman. Vi har en av mina absoluta favoritskådespelare kanske den absoluta favoriten till och med, Tom Hardy som vi känner igen från Inception, Warrior och en hel del andra filmer. Tom Hardy is my hero så är det bara och han gör Bane riktigt bra. Anne Hathaway som Catwoman fungerar alldeles utmärkt hon är väldigt bra i den rollen, hon och Christian Bale har en riktigt bra kemi filmen igenom. Om jag kort ska jämföra Heath Ledger som Jokern och Tom Hardy som Bane så tycker jag nog ändå att Jokern är en fetare skurk. Och inte fysiskt då, utan mer att han är så mäktig och man blir riktigt rädd för honom för han är extremt obehaglig. En väsentlig skillnad mellan Jokern och Bane är också att Bane hade någon form av ideologi som han gick efter. Jokern njuter av varje slag varje knivhugg varje explosion han lever för att skapa kaos omkring sig. Det berättar han ju själv i The Dark Knight då han säger till Harvey Dent att han är som en hund som jagar en bil och även om han fick tag i bilen så visste han inte vad han skulle göra med den. Men Bane är inte dålig han heller, jag menar när Bane började prata då dog jag. Och visst man kan tycka att det låter ganska dåligt och man kan nästan höra att det är pålagt i efterhand. Men för min del så tänkte jag inte alls på det jag tyckte bara det var så häftigt när han började prata. The Dark Knight Rises är verkligen en fantastisk story, det är verkligen en konklusion här det märks verkligen att det här är slutet på Christopher Nolans saga om Bruce Wayne. Och det jag gillade med The Dark Knight Rises var att det inte var Bane som var huvudskurken. Jag hoppas att ni verkligen har sett filmen för om ni inte har det så sluta läsa omedelbart. Det är ju så att det är Talia Al Ghul som är huvudskurken. I filmen så försökte de finta med att det var Bane som var Ra's Al Ghuls son. Men om man har läst serietidningarna så vet man med sig att Ra's Al Ghul har ingen son utan han har en dotter. Men om man inte har läst seriealbumen eller har glömt bort att Ra's Al Ghul har en dotter då blir det ju givetvis rena twisten för en som tittare. Samtidigt tycker jag det är bra att Bane inte var hjärnan bakom allting. Utan han ska vara den här hunden som man släpper lös och så finns det ändå någon i bakgrunden som har kontrollen över alltihop. Jag tänkte inte gå igenom hela filmen för det blir för tråkigt utan jag tänkte dela med mig lite om mina tankar kring slutet. Handen på hjärtat mot slutet så fick jag verkligen ståpäls den där kvällen i biosalongen, det var riktigt mäktigt. Dock så har jag några invändningar emot slutet och det är följande. När Alfred sitter på caféet och tar sitt glas så tittar han upp och ler och då får man se Bruce Wayne och Selina Kyle sitta på ett bord en bit därifrån. Och det tyckte jag förstörde lite av slutet. Jag hade velat haft ett slut när Alfred tittar upp och ler då klipper dom svart och där tar allting slut. Att man får se Bruce Wayne det förstör allting. Slutet kan man tolka på olika sätt, det finns de som hävdar att Bruce Wayne dog och det finns de som hävdar att han överlevde. Efter att ha sett filmen några gånger nu så har jag verkligen tagit en rejäl funderare över det här. Och jag har kommit fram till att han överlevde. För när Lucius Fox mot slutet av filmen efter den här explosionen för övrigt tror jag att det är, är nere och besöker mekanikern. Och då påpekar han ju för mekanikern att autopiloten är det fortfarande problem med. Då säger mekanikern nej men det är lugnt den är redan fixad. Och så nämner han något datum när den är fixad. Jaha, säger Lucius Fox vem fixade den då? Bruce Wayne säger mekanikern. Då fattar man ju då har han ju fixat autopiloten och så har han kunnat dyka ner i vattnet innan skeppet sprängdes. Och ja jag vet att bomben hade en sprängradie på en mil, men jag tolkar det ändå som att Bruce Wayne överlevde. Jag menar för mig så överlever Batman allt. För att man ska tycka om The Dark Knight Rises fullt ut så tror jag att man måste köpa serietidningsdramaturgin för att gilla den fullt ut. Och till sist så kommer vi till min största invändning som jag har mot filmen och som är anledningen till att jag bara inom citationstecken kan ge den en 4 av 5 och inte 5 av 5. När Catwoman har avlossat skottet mot Bane så har man ingen närbild på honom när han dör eller någonting. Han är bara borta och sedan är han inte med under resten av filmen. Och om jag då lite kort ska dra en parallell till föregångaren The Dark Knight så är det precis samma sak med Jokern. Han dör ju inte utan han hänger ju i linan ut genom fönstret och håller en lång monolog och sedan försvinner han också ur storyn. Det här gör mig ganska besviken. Man kan inte bygga upp en karaktär så starkt som Jokern och Bane och sedan är dom bara borta ur filmen. Man måste få ett ordentligt avslut för en karaktär för att historien ska föras framåt enligt mig i alla fall. Detta spär ju givetvis på ryktena om en eventuell uppföljare till The Dark Knight Rises att Bane inte är död utan att han kanske dyker upp i en uppföljare. Jag tror ju att så inte är fallet utan för mig är det bara en rejäl miss i en annars väldigt bra actionfilm.

 

 

Batman är och förblir en stor hjälte för mig. Han är Gothams tysta väktare och han är "The Dark Knight". Han är den där superhjälten som för mig inte riktigt går att ta på. Christian Bale gjorde honom så cool att jag vill verkligen inte att Ben Affleck nu i kommande Batmanfilm går in och förstör vad Batman är för mig. Det är ett riktigt hedersuppdrag att få spela Batman och jag hade gärna sett Christian Bale göra Batman i kommande film Superman vs Batman. Men nu blev det Ben Affleck och det får vi köpa på något sätt vi får ge honom en rejäl chans men jag är mycket skeptisk till den castingen. Men en sak är säker. Christopher Nolan har gjort 3 superhjältefilmer som är oslagbara. Han har lyft superhjältegenren till en helt ny nivå. Med bombastisk musik och fantastiska skådespelarinsatser så har han gjort en oförglömlig Batmantrilogi. En Batmantrilogi som har en given plats i hjärtat. Den här trilogin kommer alltid att finnas där.

 

 

Nu ska det handla om film ännu en gång. Väljer att när jag känner för det försöka slänga ut en filmrecension här. Och den här gången ska det komma att handla om en remake på en superhjältefilm. Igår så såg jag nämligen Marc Webbs The Amazing Spider-Man.

 

 

Ja Spider-man alias Peter Parker behöver väl egentligen inte någon närmre presentation. Och ärligt talat så behöver väl filmen inte någon större presentation den heller. Utan det handlar som tidigare om nörden Peter Parker, han går i skolan och lever ett ganska normalt liv. En dag när han är på besök i ett labb så blir han biten av en spindel. Detta leder som bekant till att han får superkrafter, han kan nämligen skicka iväg spindelnät. Sedan börjar han tillverka en dräkt och han blir sakta men säkert Spindelmannen eller Spider-Man om ni så vill. Efter det så blir han stadens beskyddare och är ute om nätterna och härjar för att hålla ordning och reda. För mig var det lite oklart men jag tror att det är Green Goblin som är skurken även i den här filmen precis som i den tidigare filmen. Det är egentligen strunt samma om det är samma skurk eller inte, det är en slags grön ödla som är skurken och som blir ett hot mot staden och Peter Parker måste därför dra på sig dräkten för att rädda sin stad.

 

 

För det första så vill jag berätta att jag älskar verkligen filmer om superhjältar. Att bara få leva sig in i en värld som är så långtifrån verkligheten som man kan komma och bara få njuta av en riktig cool och mäktig filmupplevelse, det har jag alltid uppskattat. Och precis som de flesta fans av superhjältar så har jag naturligtvis läst serietidningarna när jag var mindre. Jag läste en hel del Spider-Man när jag var yngre jag var väl en 10, 11 år eller hur gammal jag nu va. Jag läste även en del Batman när jag var yngre, jag minns hur jag prenumererade på serietidningarna och man gick bara och väntade på att nästa tidning skulle dyka upp i brevlådan. Det var riktigt häftigt. Och nånstans så har serietidningarna byggt fundamentet och lagt grunden för att man har det här brinnande intresset för superhjältar. Så när första Spidermanfilmen med Tobey Maguire kom ja då tände man till på alla cylindrar. När jag såg den första filmen med Tobey Maguire så gjorde den ett väldigt starkt intryck på mig och man uppskattade den väldigt mycket. Sedan när jag blivit äldre och kommit upp lite i åren och sett om filmen och filmerna i efterhand så har jag väl inte uppskattat dom lika mycket. Jag kan tycka att Tobey Maguire i dom "gamla" filmerna gjorde sin karaktär kanske lite töntig och förstörde en del av coolheten hos Spiderman. Men om jag bara ska tala om filmen så tyckte jag att den filmen efter att ha sett den några fler gånger att den kanske inte håller någon vidare kvalité. Och om jag då ska glida in lite mer på den här filmen då The Amazing Spider-Man, så är min spontana känsla att jag är lite besviken på herr Webb. Jag tyckte att den här filmen var ganska tråkig och den lyckades inte riktigt tillföra någonting. Och i skrivande stund så kommer jag på att det inte är Green Goblin som är skurken i den här filmen utan det är Lizard, så då fick jag det sagt. Rätt ska vara rätt. Nej men jag tycker som sagt att den här filmen var ganska tråkig och den tillförde inte speciellt mycket. Jag har varit inne på detta tidigare men jag kan lika gärna dela med mig av mina tankar en gång till. När man gör en film om superhjältar då dansar du och balanserar du på en mycket skör tråd att det här kan bli ganska löjligt, eftersom det är ju så långtifrån verkligheten. Och ibland så lyckas man genom ett fantastiskt skådespeleri ett bra berättande och ett riktigt bra foto och då blir det succé. Eller så blir det som i det här fallet ganska dåligt. När det gäller skådespeleriet så tycker jag att det är väl inget större fel på Andrew Garfield han gör det väl jättebra på alla sätt och vis men filmen är för svag och då spelar det ingen roll hur bra skådespeleri Andrew Garfield visar upp. Det som jag saknar mest när det gäller The Amazing Spider-man är att jag saknar några riktigt brutala och otäcka scener i filmen. Det blir ju lätt att man jämför med den fantastiska Batmantrilogin av Christopher Nolan och det är väl egentligen ganska dumt för det är ju som att jämföra äpplen och päron men jag väljer att göra det ändå. Lite brutalitet vill man ändå ha tycker jag för att det ska vara spännande. Nolans Batmantrilogi är från 15 år och där finns det några brutala läskiga och riktigt mörka scener. Och The Amazing Spider-man är från 11 år och den innehåller inte en enda brutal eller obehaglig scen. Och där kan jag känna att det är lite svagt av Marc Webb och manusförfattarna att inte försöka få in lite brutalitet. Det är givetvis en avvägning för så fort du blandar in lite brutalitet och lite läskiga scener i en film då stiger åldersgränsen upp till 15 år oftast och då lär du tappa en hel del biobesökare eller vanliga filmtittare. Men jag kan tycka att det är värt att offra några tittare för att höja filmens kvalité på något sätt. Och framförallt så handlar det om att få in lite spänning och puls. Jag kände det igår efter att jag hade sett klart filmen, ja men det här var väl inte så farligt. Det var ingen spänning och puls riktigt. Återigen jämför med Batman där jag i biosalongen när jag såg The Dark Knight Rises och fick ståpäls mot slutet, The Amazing Spider-man nä jag rycker mest åt axlarna åt den filmen. Och samtidigt så tycker jag att varför göra en nyinspelning 5 år efter att den sista delen i triologin med Tobey Maguire kom ut. Det kan ju vara ett tecken på idétorka där borta i Hollywood, samtidigt som vi lite tragiskt kan lätt räkna ut att det handlar om pengar. Money talks. Spiderman är så mycket mer än bara filmerna, jag menar det säljs ju serietidningar lakan kläder och leksaker och ja allt möjligt. Men The Amazing Spider-man var verkligen en besvikelse. Och jag som är mer av ett Batmanfan än Spider-man fan tycker ju att det är lite synd att den här filmen inte kommer upp i Batmanfilmernas kvalité och nivå. Den skulle kunna göra det om man bakade in lite brutalitet och kanske gjorde filmen till en lite mer mörk historia. The Amazing Spider-man är egentligen om man kokar ner mina åsikter till väldigt få ord en ganska töntig, barnslig och dålig film. Sedan tycker jag inte att skurken är så intressant. Jag menar den här ödlan Lizard, jag bryr mig inte ett dugg om honom i filmen jag är totalt oengagerad i hans öde. Och ärligt talat så blir jag inte så engagerad i händelserna med Spiderman heller. Nu kommer det ju komma en uppföljare till den här filmen den går upp på biograferna i maj 2014. Jag hoppas då att den filmen lyfter Spiderman till en helt ny nivå. Och det vore så häftigt om den kunde komma upp i samma nivå som Christopher Nolans Batman. Den mäktiga bioupplevelsen som jag fick med Batman den vill jag uppleva igen med Spiderman. Jag vill bli påmind varför jag innerst inne uppskattar den här karaktären väldigt mycket, jag vill bli påmind om varför jag älskar filmer om superhjältar. Så jag hoppas verkligen att Marc Webb kommer med någonting riktigt stort nu i The Amazing Spider-man 2. Men mina förväntningar är inte alltför höga efter herr Webbs första film för det är en av de sämre superhjältefilmer jag har sett. The Amazing Spider-man får 2 av 5.

Ja i den sena timme så tänkte jag ge er mina synpunkter kring kvällens enda Premier League match. Det var mitt Liverpool som var i farten igen då de gästade Liberty Stadium i Wales för match mot Swansea.  För det första så är Swansea borta en utav Premier Leagues absolut tuffaste bortamatcher. Swansea släpper verkligen inte många matcher hemma på Liberty stadium. Det är svårt att komma dit som motståndare, Swansea är ett spelande lag också som vill föra matcherna och hålla mycket i bollen. Och kommer du fel in i matchen från början då kan du få en riktigt jobbig kväll eller eftermiddag. Det var viktigt att få en bra start i matchen och någon bra start fick ju Liverpool verkligen inte. Redan i den 2:a matchminuten så rasslade det till bakom Simon Mignolet i Liverpoolmålet. Det kändes ganska välregisserat att det var en viss Jonjo Shelvey som inledde målskyttet. Han hade svårt att få förtroendet när han var i Liverpool och spelade väl lite till och från i laget under förra säsongen men var aldrig riktigt ordinarie och under sommaren så hamnade han i Swansea. Naturligtvis lite speciellt och jag ska återigen erkänna att jag kunde inte låta bli att le lite när jag såg vem som gjorde målet. Tuff inledning naturligtvis, med det trycket som det var på arenan och det blev ju inte sämre av det tidiga ledningsmålet. Nu gällde det för Liverpool att skaka av sig målet och försöka ta kontroll över matchen. Men Swanseasupportrarna hade väl knappt hunnit fira färdigt Shelveys mål förrän det var dags för Swanseas målvakt att plocka ut bollen ur målet. Den här gången var det Jonjo Shelvey igen som var involverad men kanske inte i en lika fullt smickrande roll. Han serverade nämligen elegant Daniel Sturridge måltjuven som är inne i ett stim och han är skoningslös och sätter distinkt dit kvitteringen. Givetvis oerhört skönt för Liverpool att få den där snabba kvitteringen och ta ner publiken på jorden igen och kunna arbeta vidare i lugn och ro och sakta men säkert äta sig in i matchen. Och jag tycker att Liverpool verkligen tog sig i kragen efter kvitteringsmålet och spelade riktigt bra. Jag skulle vilja gå så långt att det var Liverpools bästa halvlek hittills den här säsongen, det är starka ord men jag tycker verkligen det. Det var bra fart i passningsspelet och det fanns en riktig arbetsmoral i att ta tillbaka bollen efter att man hade förlorat den. Mittfältskampen vann Liverpool gång på gång under den första halvleken och man etablerade verkligen spel på offensiv planhalva under de större delarna av den första halvleken. Sedan var det dags för Shelvey igen att hjälpa sin gamla arbetsgivare, istället för att gå på bollen så ska han markera en spelare i hemjobbet och öppnar upp helt och hållet för Victor Moses som placerade in 1-2 målet. Angenämt naturligtvis för Moses som får öppna gatan i stort sett och kan bara placera in bollen i mål.   Liverpool hade skaffat sig ett riktigt bra utgångsläge inför den andra halvleken. Men gissa vad, den andra halvleken gick för att använda små bokstäver inte särskilt bra. Liverpool började slå en hel del felpass och det slarvades något oerhört i koncentrationen när det gällde uppspelen mot offensiva spelare. Daniel Sturridge försvann ur matchen, Coutinho försvann även han mer och mer ur matchen. Till slut så fanns det inte så mycket kreativitet kvar på planen. Och när Coutinho dessutom fick kliva av på grund av skada och när man satte in Iago Aspas ja då försvann ju i stort sett all kreativitet för Liverpool. För Aspas är väl inte den typen av spelare som kan göra det oväntade med bollen utan han har andra kvalitéer. Liverpool spelade verkligen inte bra i den andra halvleken och Swansea tryckte på mer och mer. Det var bara en tidsfråga innan kvitteringen skulle sitta och den kom mycket riktigt till slut. Den här gången var det Shelvey som nickade fram Michu som kunde peta in 2-2. Shelvey som alltså spelade 2-2 med sig själv denna kväll, en oförglömlig afton för honom kan jag tänka mig på både gott och ont naturligtvis. Liverpool får skylla sig själva man sjönk alltmer ner djupare mot Mignolet som fick mer att göra och även om Mignolet gör en kanonmatch så kan inte han stå emot allt. Han måste få tillräckligt med hjälp av försvararna för att han skulle kunna stå emot trycket som Swansea skapade men det fick han inte. Mot slutet av matchen blev det riktigt nervöst och jag satt verkligen och bet på naglarna. För det som Liverpool presterade ikväll det var det klart sämsta som Liverpool har presterat på hela säsongen. Alldeles för många felpass inget etablerat anfallsspel och misslyckade uppspel och även till viss del lite naivt spel i backlinjen. Jag känner mig inte alls så trygg med Andre Wisdom på högerbacken. Det är en kille som har framtiden för sig säkerligen men frågan är om han är tillräckligt mogen för att ta en plats i Liverpools startelva säsongen 2013/2014. Jag föredrar nog Glen Johnson på högerbacken den dagen han kan bli aktuell för spel igen. Nyförvärvet från PSG Mamadou Sakho imponerade inte alls på mig. Han såg nästan lite övertänd ut och jag upplevde honom som en väldigt klumpig spelare. Kom fel in i situationerna emellanåt och gjorde ett allmänt osäkert intryck så han är jag inte heller nöjd med. Men mittfältet ska ha plus jag tyckte att de arbetade väldigt hårt och gjorde en stabil insats. Särskilt på slutet där Swansea tryckte på så försökte dom att hålla i bollen så gott det gick men det är klart att energin och orken fanns väl inte riktigt där. Men det här är något som Liverpool måste bli bättre på under säsongen att kunna spela i 90 minuter. Det går inte att spela 45 bra minuter utan man måste hålla stegen uppe i hela 90 minuter för att vara garanterade poäng. Men med handen på hjärtat så är det så att de frågar oss inte hur vacker fotboll vi spelar utan de frågar oss hur många poäng vi plockade efter 38 omgångar. Det är det som är det väsentliga här poängutdelningen. Liverpool har 10 poäng efter 4 omgångar vilket är mer än godkänt. Förra säsongen kändes det som att vi fick vänta långt in i november innan vi var uppe på tvåsiffrigt i poängprotokollet. Så givetvis så är starten betydligt bättre rent poängmässigt. Men spelmässigt så finns det väldigt mycket man kan jobba på och förbättra. Både offensivt och defensivt skulle jag säga. Defensivt gäller det att bli lite mer resolut i sina beslut och i de avgörande momenten kring eget straffområde. Och offensivt så gäller det att kunna etablera ett spel och kunna rulla upp ett lag för att sedan söka ett instick mot Sturridge och såsmåningom Luis Suarez. För ikväll så blev det lite uddlöst när bollarna gick upp mot Sturridge och han sprang där förgäves mot 4 Swanseaspelare. Jag vill ha ett lite mer varigerat anfallsspel med bollar mot Sturridge, ibland spela sig fram centralt via Gerrard Lucas och Henderson och ibland söka sig ut mot kanterna. Det är med största ödmjukhet som jag som supporter tar med mig 1 poäng ifrån Wales. För sett till den andra halvleken så var Liverpool stundtals helt katastrofala, så det är verkligen med största ödmjukhet och tacksamhet som vi suger på den här poängen ett tag. Nu väntar Southampton hemma på Anfield på lördag och det finns ett bra läge här att fortsatt i inledningen på säsongen att haka på tåget däruppe i toppen. För tillfället ser jag ändå en bra säsong framför oss, några små justeringar bara så kan nog Brendan Rodgers få ihop alla pusselbitar på plats.  

 

Genoa Cricket and football club grundades 1893 av ett gäng britter. Det var ett gäng sjömän och officerare som i väntan på att skeppen skulle avgå behövde någonting att fördriva tiden med. I början så fick inte några italienare vara med, utan bara britterna. I hela 53 år så var Genoa CFC ensam på tronen i hamnstaden. Men det skulle bli ändring på det. 1946 så grundades UC Sampdoria, efter en sammanslagning av de 2 klubbarna Sampierdarenese och Andrea Doria. Efter detta blev det naturligtvis lite spänd stämning i hamnstaden när det nu fanns 2 klubbar som fightades om framgångarna. Att lagen dessutom delar samma arena nämligen Stadio Luigi Ferraris spär ju givetvis på rivaliteten ännu mer. Och man kan väl säga som så att fördelningen mellan respektive klubbs supportrar ser ut som så att Genoa är lite mer av "stadens lag" medan de som bor lite utanför stan håller på Sampdoria. Derbymatcherna lagen emellan kallas för Il derby della lanterna. Fyren, symbol för staden och för derbyt. Många brukar klassa detta som Italiens hetaste derby. Jag håller helt med om den här digniteten. Jag menar vad är ett Romderby eller ett Milanoderby jämfört med ett derby på Stadio Luigi Ferraris mellan Genoa och Sampdoria, det är ju lite som att jämföra äpplen och päron. Det bästa med det här derbyt är att rivaliteten finns där med all rätt, men det finns ändå en respekt mellan fansen för varandra man respekterar den andra klubben. Till skillnad från tillexempel ett Romderby. Sedan kan Genoa och Sampdorias fans vara ganska hetsiga mot varandra fortfarande, men det blir aldrig något stök på läktarna eller i samband med matcherna vilket jag tycker är bra. Det är en rivalitet mellan klubbarna men derbymatcherna är inget annat än en stor fotbollsfest och det är precis så det ska vara.

 

 

Om vi då ska ta och koppla ett litet grepp om kvällens match då. Sampdoria var segerlöst inför kvällens match precis som Genoa som hade inlett med 2 raka förluster. Med andra ord så var det 2 lag med stor press på sig inför det här derbyt. Speciellt var det nog press på Genoas tränare Fabio Liverani, 3 raka förluster och dessutom en förlust mot lokalkonkurrenten Sampdoria då hade nog hans dagar i klubben redan varit räknande faktiskt. Men nu blev det ju inte så. Utan det här var Genoas match från början till slut. Spelmässigt så var det en ganska jämn första halvlek där Sampdoria hade ganska mycket boll men fick ändå inte ut så värst mycket av det. Och det är ju det som är det absolut viktigaste, det spelar egentligen ingen roll hur mycket boll du har det viktigaste är vad du får ut av bollinnehavet. Det var "bortalaget" som skulle inleda målskyttet. Efter ett snyggt anfall så satt bollen i nät till den södra kurvans förtvivlan. Och det var Luca Antonini av alla som höll sig framme och skickade in bollen i målet med sin högerfot. Bara en sån sak. Han kom från Milan till Genoa och nu har han alltså gjort sitt första mål för klubben och vad passar bättre än att göra det i derby della lanterna. Sampdoria svarade inte så bra på baklängesmålet, det kändes ganska trögt och återigen visst så hade man en hel del boll men man fick inte ut så mycket av det. Det hände för lite helt enkelt. Jag tycker att Genoa va det lag som stod för det konstruktiva spelet på planen. Stundtals ett par riktigt fina kombinationer och ibland några försök till instick på Gilardino även om de flesta insticken inte gick hem så kändes det ändå farligare när Genoa anföll än när Sampdoria gjorde det.

 

 

Det dröjde inte länge in i den andra halvleken förrän vi fick se nätrassel igen. Den här gången så var det Calaio som fick bli målskytt efter att ha blivit mycket vackert framspelad av Gilardino. Den gamle skyttekungen fick agera framspelare den här gången, han kan det också. 0-2 på tavlan och matchen kändes avgjord när den andra halvleken knappt hade börjat och hunnit sätta sig ordentligt. Sampdorias energi försvann mer och mer och det var Genoa som fick luft under vingarna istället. Jag tycker att Genoa kontrollerade resten av matchen från början till slut egentligen. Sampdoria var oerhört uddlösa den här kvällen, i antal skott på mål så är det nog lätträknade. Om man dessutom kokar ner det till antal farliga skott på mål som faktiskt som verkligen var farliga och höll på att ställa till det för Genoa så är det nog verkligen inte många. De kan vi nog räkna ut på fem fingrar. Det skulle sluta Sampdoria 0 och Genoa 3. Och vilken avslutning vi fick på matchen när det gäller målskyttet. Francesco Lodi, en av världens bästa frisparksskyttar helt klart. Han har en vänsterfot som är helt fantastisk. Det är tryck i den det vill jag lova. Det är ett makalöst mål han bjuder på helt enkelt. Vilken projektil, det är fotbollsgodis på hög nivå det är äkta fotbollsgodis. Om inte matchen redan var avgjord vid 0-2 målet så var matchen definitivt avgjord vid det där skedet. Genoa vinner lanternas derby med 3-0. Genoa var det bättre laget och vann väldigt rättvist. Det var kanske inte den mest välspelade matchen men så brukar det ju sällan bli heller när det är derbymatcher oavsett vilket land det handlar om. Men jag tycker att Genoa gjorde det bästa utav situationen och var mest kreativa på planen. Sampdoria åh sin sida var inte alls bra, de såg oerhört bleka ut. Sampdoria såg riktigt sega ut det fanns inget riktigt engagemang och driv bland spelarna som jag uppfattade det och det är lite konstigt eftersom matcherna mot Genoa är de roligaste matcherna man kan spela som Sampdoriaspelare och tvärtom också. Så Sampdoria var verkligen en stor besvikelse i den här matchen medan Genoa imponerade. För tränare Fabio Liverani så var den här segern enormt viktig. Som jag var inne på tidigare det kunde mycket väl ha blivit förlust i en sån här viktig match och dessutom i sådant fall 3 raka förluster och då kan det gå snabbt och dagarna i klubben kunde vara räknande. Nu får istället Liverani den här arbetsron och hans lag kan rida lite på den här vågen i flera dagar och ja jag vågar nog till och med säga i flera veckor. Däremot så är det väl inte lika lugnt hos Sampdoria. Hittills så är man segerlösa den här säsongen och vi har visserligen spelat 3 omgångar bara och det är väldigt mycket poäng och spela om. Men en sådan här förnedring i derbyt, det är verkligen inte bra för framtiden. Det gör ju inte supportrarna mer lyckliga direkt. Naturligtvis så måste Sampdoria börja spela ett mer vägvinnande spel. Och i grund och botten så behöver man verkligen komma mer till avslut. För det var inte alls så värst många avslut från Sampdorias sida ikväll.

 

 

Hamnstaden Genua kan erbjuda Italiens vackraste och hetaste fotbollsderby. Varför älskar vi Serie A och så mycket och i synnerhet dessa derbymatcher. Jo för passionen och känslorna som det rör upp. Livet består precis som ett lanternaderby av enormt mycket känslor och jag älskar det. Är man rödlila så är det med ett stort leende på läpparna som man med glädje går till jobbet imorgon. Är man blå, så vill man nog bara dra filten över sig och helst dö redan imorgon. Så är livet som fotbollssupporter och om man dessutom har ett derby att följa. Historiskt så har Sampdoria vunnit flest matcher av de drygt 90 derbyn som har spelats. Men på senare år så har Genoa varit strået vassare och Sampdoria har haft ganska svårt att vinna mot dom. Genoa bildades 1893 och fyllde 120 år för 8 dagar sedan. Sampdoria bildades 1946. Ikväll visade den rödlila delen av hamnstaden att det är Genoa som är storebror, ikväll visade den rödlila delen av Genua att det är Genoa som är kungarna av hamnstaden. Och det kommer dom så förbli, ja tills dom möts nästa gång naturligtvis. Då är det ny match nya möjligheter nya förutsättningar för ett nytt klassiskt fotbollsderby som jag har en obeskrivlig kärlek till.

 

 

Det har varit lite skralt med mina åsikter kring Kalmar FF under den senaste tiden. Det blir ju lätt så när de internationella ligorna startade och sedan har det varit VM kvalmatcher och sådär. Men här kommer i alla fall lite tankar inför morgondagens match mot AIK på Friends arena.

 

 

Till att börja med så ska vi väl kanske blicka lite bakåt även om jag mest gillar att titta framåt så ska vi nog ändå ta och titta lite bakåt. Säsongen började ju så bra, med en bra poängutdelning och framförallt ett bra spel som gav framtidstro. Guldkornen från våren är matcherna mot AIK, Helsingborg och Öster. De 3 var riktigt bra fotbollsmatcher, då Kalmar verkligen visade upp ett bra spel. Sedan under sommaren så går det ju verkligen inte att klaga på poängutdelningen eller läget i tabellen för den delen. Kalmar ligger på en 5:e plats inför morgondagens match mot AIK och det ska vi vara jätteglada för. Det är otroligt imponerande, med tanke på och nu kommer den stora motorsågen fram med tanke på att spelet har varit helt bedrövligt på slutet. Nu har jag inte sett alla matcher under sommaren men av de rapporter jag har hört och det jag har fått berättat för mig så har matcherna under sommaren inte varit särskilt bra, milt uttryckt. Exempel på det är Häcken borta, BP borta det är de 2 matcherna som poppar upp i huvudet först och främst. Även matchen mot Syrianska var inte heller något vidare, där vi med nöd och näppe lyckades klara av att vinna den matchen med 1-0 på sista sparken i matchen. Nu på slutet så har jag kunnat se matcherna och det har inte varit någon vacker syn direkt. Jag har ett så färskt minne av att jag såg en helg Malmö-AIK, en helt fantastisk fotbollsmatch med hög intensitet och 2 lag som satsade framåt och som verkligen spelade en attraktiv fotboll. Och sedan på måndagskvällen så ser jag Åtvidaberg-Kalmar. Och det var inte någon fotbollsmatch. Det var 2 lag som låg i sina skyttegravar och bara väntade ut motståndaren. Det hände ingenting i den matchen det var en målchans på hela matchen, Mcdonald hade ett skott i stolpen utöver det så skapade Kalmar ingenting. Under våren var jag väldigt optimistisk och trodde verkligen på det här laget med de unga spelarna och även de rutinerade som fortfarande höll måttet. Men på senare tid så har inte bara de rutinerade rävarna gått ner sig även de unga spelarna har gått ner sig. Söderqvist och Hallberg vad sjutton är det som har hänt? Även dom försvinner ur matcherna på senare tid. Anledningen till att vi ligger stabilt i mitten på en 5:e plats stavas Etrit Berisha. Han är varit helt outstanding under sommaren här. Utan honom så hade Kalmar inte plockat så mycket poäng som de faktiskt har gjort under sommaren och under de senaste veckorna. Jag vågar knappt tänka på vad Kalmar vore utan denne Etrit Berisha. Vi får väl se för nu är Etrit Berishas dagar i Kalmar räknade, han blev under transferfönstrets sista dagar klar för spel i Lazio. Och nu är det då norrmannen Cramer som går in mellan stolparna och ska axla Berishas mantel och det ska bli intressant att se hur han löser den uppgiften.

 

 

Men vad allt detta handlar om egentligen är att jag är orolig. Jag har gått från att vara optimist till en orolig pessimist. Och det är ju inte så konstigt eftersom spelet har varit så fruktansvärt uselt på sista tiden. Vi ligger på en 5:e plats i tabellen. Jag kan verkligen inte förstå det. Det är helt sjukt att vi ligger 5:a i tabellen, med tanke på hur spelet har sett ut. Egentligen så borde vi ligga nere i botten och kriga om nytt kontrakt istället för att ligga uppe i mittenskiktet. Jag är inte bara orolig kortsiktigt utan jag är också orolig på lång sikt. För med det här spelet så kommer vi att få ett helvete att överleva nästa säsong. För om spelet ser ut som det har gjort den senaste tiden så kommer vi nästa år att kyssa det allsvenska kontraktet farväl, det är ju sanningen. Men vi ska inte gå händelserna i förväg utan vi ska ta och fokusera på nuet. Jag vill att Kalmar avslutar den här säsongen på bästa sätt. Egentligen så är det ointressant om vi kommer 5:a i tabellen eller 9:a i tabellen utan det handlar om att ge oss supportrar en framtidstro igen, för just nu så existerar det ingen framtidstro hos mig i alla fall. Man måste komma upp i en jämnare nivå för att vi ska kunna känna oss nöjda och tillfredsställda. Ni vet säkert att jag har tröttnat på Nanne för längesen jag tyckte han skulle ha avgått redan efter förra säsongen men det blev efter den här säsongen istället. Jag kan tycka att det hade inte varit helt fel om han klev åt sidan redan nu. Mitt förtroende för Nanne har minskat mer och mer ju längre den här säsongen har gått. Och det förtroendet blev ju inte bättre av att det blev respass i svenska cupen mot Torslanda. Ja ni läste rätt, Kalmar åkte ur cupen mot Torslanda. Det är ju helt sjukt. Samtidigt så ska jag inte lasta Nanne för allt det onda, jag vet inte jag kanske måste gå till mig själv och fråga om Nanne är roten till allt ont. Om jag får fundera en stund så kommer jag förmodligen komma fram till att så är inte fallet. Det är flera faktorer som spelar in. I grund och botten så måste du ha ett tillräckligt bra fotbollslag och det är ju det som har varit problemet under de senaste åren. Problemet har varit att vi har haft för dåliga spelare och att vi inte har fått igång spelet och kunnat hålla oss på en jämn nivå en hel säsong för att vara ett topplag. För det är ju det vi vill, vi vill ju att Kalmar ska vara ett topplag igen och det må vara så att dom är ett topplag i tabellen men verkligen inte spelmässigt. Kalmar har egentligen den här säsongen haft bättre resultat än vad själva spelet har visat. Kalmar är oberäkneliga, man vet verkligen inte vart man har dom. Och det som blir lite lustigt i sammanhanget är att här sitter jag och är orolig över Kalmars framtid och vi ligger 5:a i tabellen och kommer att spela allsvensk fotboll även nästa säsong. Jag menar det finns ju klubbar som har det betydligt värre än vad vi har. Och det är en skum känsla, trots bra sportsliga resultat så finns det ändå en enorm orolighet och en osäkerhet inför framtiden. Kort det som blir viktigt inför morgondagens match mot AIK. Det är att våga hålla i bollen och inte göra sig av med den så fort man vinner bollen. Våga gå framåt när det dyker upp chanser. Man måste våga misslyckas för att till slut lyckas. Backlinjen kommer att få jobba hårt med spelare som Henok Goitom, Martin Mutumba, Celso Borges Nahir Bahoui. Egentligen så är det viktigaste inte 3 poäng imorgon, det viktigaste är att Kalmar genomför en bra match spelmässigt och ger oss supportrar en framtidstro igen om ett ljust 2014.

 

Som ni vet så är film mitt stora sidointresse utöver sporten. Har börjat att ta upp tråden med att skriva lite filmrecensioner och jag har en ambition att fortsätta med det. Den här gången ska det dock inte handla om en specifik film, utan den här gången så ska det komma att handla om någonting som jag är så fruktansvärt trött på. Och alla ni som älskar 3D, bara lugn jag kommer inte att uttrycka mitt hat mot 3D formatet det har jag gjort tillräckligt känner jag. Denna gång ska det komma att handla om uppföljare. Uppföljare i stort.

 

 

Det är möjligt att det har varit känt sedan tidigare bland dom riktiga filmnördarna och då talar vi sådana som är ännu mer insatta när det gäller film än mig, det har säkert varit känt för dom att Jurassic park serien kommer att förlängas. Men jag fick vetskapen om att Jurassic park 4 kommer upp på bio sommaren 2015. Och det är möjligt att jag har ändrat min grundinställning till den här filmen när det väl är dags att se den, men just nu idag så har jag ingen vidare positiv inställning till detta. För det första så älskar jag Jurassic park, när jag såg första filmen så gjorde den ett väldigt starkt intryck på mig och jag tyckte det var väldigt häftigt. Och man tyckte ju såklart att det var lite läskigt med dessa dinosaurier, för jag var väl en 6 eller 7 år eller vad jag nu va. Sedan nu när man har blivit äldre så kanske man ser filmerna med en stor glimt i ögat medan när man såg filmerna första gången tog dom på ett väldigt seriöst sätt och blev nästan lite rädd för dom. Jag tycker att den första filmen är den bästa filmen i serien. Det är en väldigt enkel story, Jurassic park är en film för hela familjen på så sätt att den är väldigt enkel att hänga med i. Det finns inga konstiga tvister utan upplägget är busenkelt. En äldre man bjuder in en man som har yrket som jag nu inte kan stava till och sina barnbarn och några till för att ge dom en inblick i hans dinosauriepark. Och så finns det då som i alla storys en bad guy som ställer till det, jag vill inte säga hur men ni som har sett filmen ni fattar vad jag menar. Den andra filmen har också ett väldigt enkelt upplägg, då man har låtit dinosaurierna få gå omkring fritt på den där ön och sedan så kommer det dit ett team som har ett helt annat syfte än att bara kolla på dinosaurierna. Den andra filmen är något sämre än den första filmen men den är ändå klart sevärd. Sedan så kommer vi till den tredje filmen. Det är hemskt att behöva säga det men den är så oerhört usel. Det är en pojke som har försvunnit och hans föräldrar kommer tillsammans med Dr Grant till ön och ska leta reda på honom. Och det kändes bara som dryga 2 timmars upprepning och fruktansvärt urmjölkat och det blev bara tröttsamt att titta på. Och nu så är det då klart att det ska bli en 4:e film. De riktiga hardcorefansen kanske jublar och vill nästan mordhota mig nu när jag skriver detta. Men nej jag tog mig för pannan när jag fick det här beskedet under dagen. Jag vill verkligen inte se en film till i Jurassic park serien. Jag tycker att detta kunde få vara en trilogi med 2 bra filmer och en riktigt dålig sista 3:e film, varför måste man fylla på med en 4:e film. Och det här gäller inte bara Jurassic park, det gäller alla dessa franchise och blockbusters. Terminator är likadant där det kommer att komma en 5:e film. Och Man of steel kommer att få en uppföljare även det sommaren 2015. Vi har Avatar, där den första filmen var helt fantastisk och det ska bli 3 nya filmer.

 

 

Vad vill jag då säga med allt detta?. Jo att jag är förbannat trött på uppföljare. Jag har ingenting emot uppföljare i allmänhet. Ser jag en riktigt bra film som jag tycker väldigt mycket om så vill jag självklart ha mer. Men det får ju inte bli en uppföljare bara för sakens skull och för cashens skull. Tyvärr så känns det väl lite så att det är det som det hela handlar om i grund och botten, pengar. Varför ändra på ett vinnande koncept som publiken redan köper och att man inte riktigt vågar chansa med någonting nytt. Men jag kanske sticker ut lite i och med att jag har den här åsikten men jag står för min åsikt. Jag ställer frågan helt öppet. Varför måste man fortsätta Jurassic park? Varför måste man fortsätta Terminator? Varför måste man fortsätta Avatar? Varför?. Varför måste man hela tiden bygga på med ytterligare en film eller filmer till och med istället för ha en film som kan stå stadigt på egna ben och vara riktigt bra. Varför måste "vi" hela tiden bygga på med filmer där kvalitén är riktigt dålig men man spelar in filmen bara för att det är en uppföljare till en tidigare succé. För mig så är det självklart att det viktigaste är vilken kvalité som filmen har. Storyn måste hänga ihop med den tidigare filmen eller de tidigare filmerna. Det får inte bara bli en film med samma tema där kvalitén inte är ett dugg bra och där storyn inte hänger ihop. Jag slår verkligen ett slag för riktigt bra filmer som kan stå stabilt på egna ben och som inte behöver några uppföljare. För om jag ser en film som jag bara älskar som jag tycker är helt felfri, så är jag nöjd med det. Jag behöver inte ha 3 eller 4 filmer till som definitivt inte kommer att hålla samma kvalité.

 

 

För att knyta ihop säcken. Det kommer säkert sluta med att jag kommer att gå och se samtliga kommande filmer som jag nyss räknade upp lik förbannat. Men i framtiden så hoppas jag att regissörer och manusförfattare tänker ett varv extra. Om man nu har gjort en riktigt bra film som har fått en stor publik till sig och som väldigt många uppskattar, är det då ett måste att göra ytterligare en film?. Nej jag tror inte det, jag är helt övertygad om att öppna för ytterligare en film inte är så himla positivt längre. Jag uppskattar om man någon gång lyckas i filmserier lyckas knyta ihop säcken och få en slutkläm på det hela. För ingen orkar väl med en filmserie som bara fortsätter och fortsätter och som aldrig får något slut. Dessa uppföljare, ständigt dessa jävla uppföljare. Usch vad trött jag blir.

 

 

Vi tar och gör en liten resa bakåt i tiden, till en tid då det svenska herrlandslaget i fotboll kunde åka till lite udda ställen ute i världen och promenera hem 3 poäng lätt. Minns ni tillexempel när Sverige mötte Malta i VM kvalet 2005, Zlatan gjorde 4 mål och Sverige körde över Malta totalt med 7-0. Sverige åkte till San Marino i det senaste EM kvalet och vann med 5-0, om det inte blev 6-0 till och med. Det var gamla goda tider det.

 

 

Idag har vi ett landslag som bjuder oss supportrar på rysarmatch efter rysarmatch. Till och med mot Färöarna så lyckades vi inte ens vinna enkelt med större siffror utan det blev seger borta med 2-1 och seger hemma på Friends med 2-0. Det är bara att inse det faktum att fotbollsvärlden har förändrats. De så kallade blåbärsnationerna har kommit närmre de större nationerna. Kazakstan borta låter som bekant inte så himla farligt på förhand. Men det är en match svårare än vad man tror. Inför en ganska entusiastisk hemmapublik och ett mål i baken då kan det bli riktigt jobbigt. Jag bad inför matchen om att få ett tidigt mål, det skulle vara perfekt för då trodde jag det skulle lossna för Sverige. Och det är ju väldigt intressant för vi fick ju verkligen ett tidigt svenskt mål, alltså bokstavligt talat. Det börjar med att kazakerna är uppe och anfaller direkt och slår ett inlägg som ser lite halvfarligt ut men Isaksson är ute och boxar bort bollen. Sverige ställer om och Albin Ekdal väggar sig fram via Johan Elmander om jag inte missminner mig och skickar en perfekt passning till Zlatan. Zlatan lyckas springa sig fri från sin markering och placerar perfekt in bollen i nätmaskorna. 27 sekunder stod klockan på. Snabbaste landslagsmålet på 101 år, då någon Hjalmar gjorde mål i en träningslandskamp efter 11 sekunder. Givetvis en drömöppning för Sverige. I en sån här match så blir ju första målet oerhört viktigt och att det föll så tidigt var ju helt perfekt. Och då trodde man ju att det äntligen skulle lossna för Sverige. Jag ska inte påstå att jag trodde på någon 7-0 seger eller tvåsiffrigt absolut inte men jag trodde kanske på en stabil 3-0 seger något i den stilen. Men självklart så lossnade det inte alls för Sverige efter målet. Precis som i Dublin så var det inte någon särskilt bra insats spelmässigt, kanske var det till och med en sämre insats än den mot Irland. Jag tycker att Sverige både stundtals mot Irland och även under de större delarna av matchen mot Kazakstan var ganska darrig. Jag kan tycka att det stundtals är ett väldigt slarvigt passningsspel och att den där riktiga skärpan saknas i passningsspelet. Jag tycker även att Sverige oftast på senare tid söker den där riktigt svåra passningen i anfallsspelet. Och jag kan känna en viss frustration, varför måste man hela tiden söka den svåra passningen i varje anfall?. Jag föredrar hellre att man spelar ett varierat enkelt anfallsspel, där man ibland söker sig mer centralt inåt och försöker ta avslut rakt utifrån. Ibland kan man försöka med ett par passningar runtomkring straffområdet och sedan köra ett instick mot forwards och i vissa fall så ger man sig på att köra inläggsspel från kanterna. Men det blev inte mycket av Sveriges offensiv den här kvällen. Om vi räknar bort det väsentliga nämligen Zlatans mål efter 27 sekunder så skapade Sverige inte så värst mycket, inga konkreta farliga målchanser i alla fall. Och det är ju ändå lite oroväckande att vi i en bortamatch mot ett lag som Kazakstan inte skapar mer än en riktigt tydlig målchans. Samtidigt så har jag inte ändrat uppfattning mot vad jag va inne på i fredags. Jag tycker att Kazakstan borta är en betydligt svårare uppgift än vad många kanske tror. Individuellt sett så är Sverige självklart ett bättre fotbollslag än Kazakstan men så har vi alla dessa aspekter med ödmjukhet och hårt jobb och tummar man på det ja då kan det mycket väl bli så att man tappar poäng. Okej att Sveriges insats spelmässigt om vi ska tala att komma upp i kvalité så var det absolut inte en av de bättre insatserna av Sverige i den här serien. Men det här var en svår match och Sverige gör totalt sett en riktigt bra arbetsinsats. Samtliga spelare stämplade in och gjorde jobbet fullt ut och det var det som la grunden för den här segern. Jag skulle också vilja lyfta på hatten för Antonsson och Nilsson i backlinjen. De är ganska oprövade i det här sammanhanget men jag tycker att de gjorde det riktigt bra, det är inte lätt att bara kastas rakt in i landslagstruppen. Har hela tiden dragit en lans för Jonas Olsson att han är framtidens namn för den svenska backlinjen men jag kanske får tänka om och omvärdera min uppfattning om detta. Nilsson och Antonsson riktigt stabila, men visst ska vi väga in att motståndet inte var det bästa men jag tycker Nilsson och Antonsson ska ha beröm för sin insats. Isaksson i målet som jag har kritiserat ett bra tag nu, har hävdat att han ser väldigt darrig ut i sitt sätt att agera i allting egentligen. Det har inte varit helt lugnt när han har gått upp i luftrummet och ska plocka ner ett inlägg eller en hörna eller när han ska använda sina fötter, han är ju inte känd för att vara särskilt bra med fötterna vilket är en viktig egenskap hos en målvakt. Jag menar att Isaksson idag gör en av sina bättre landskamper och kanske den bästa på väldigt länge. Han var stabil han höll oss kvar i matchen när vi var illa ute vid några enstaka tillfällen och jag tänker framförallt på situationen kort efter Sveriges mål då kazaken kommer relativt fri mot mål men Isaksson är nere och parerar. Hade det blivit 1-1 där så är det absolut inte så säkert att Sverige hade gått av planen med 3 poäng.

 

 

Precis som mot Irland så var detta en riktigt viktig seger för Sverige. Och nu när dessa 2 matcher har spelats klart och vi sitter med ett facit i hand så är det bara att lyfta på hatten för Sverige. Detta lag som varit så utskällt av medierna och jag ska inte säga utskrattad men lite på gränsen till utskrattat lyckas resa sig efter förlusten mot Österrike och tar 6 poäng på dessa 2 extremt tuffa bortamatcherna. Jag var helt övertygad om att det var kört efter förlusten mot Österrike och jag gick till och med ut i det här forumet och sa att det var kört vi kunde glömma VM, nu handlade bara resten av kvalspelet om att rädda hedern. Istället så skaffar Sverige sig ett perfekt utgångsläge att ro hem 2:a platsen i gruppen. Förutsättningarna är väldigt enkla för fortsättningen av kvalspelet. Just nu spelar Österrike mot Irland och oavsett hur det går i den matchen så är Sverige klara för playoffspel om man vinner mot Österrike på Friends arena. Men skulle Sverige tappa poäng mot Österrike och vi säger att Österrike vinner kvällens match mot Irland då har vi en helt ny situation då måste Sverige ta poäng mot Tyskland i sista matchen. Givetvis vore det bästa om Österrike tappar poäng mot Irland och att Sverige vinner mot Österrike i mitten på oktober månad så är det inget snack om saken då behöver vi inte spekulera längre. Självklart kommer det här bli en kamp om det hela och en riktig rysare. Sverige har haft matcher mot Österrike där man har dominerat matcherna och varit det bättre laget men det har varit österrikarna som har gjort målen och avgått med segern. Matchen mot österrikarna senast var ingen vidare insats, även om Sverige började bra. Sedan så fick Sverige en straffspark emot sig om jag minns rätt och så var den kvällen förstörd. Men Sverige har givetvis ett guldläge att spela hem playoffplatsen inför hemmapubliken på Friends arena. Och det känns förbannat skönt att Sverige har avgörandet i egna händer. Tänk om Sverige hade varit beroende om hur det hade gått i de andra matcherna tillexempel även om de hade vunnit mot Österrike nu i den kommande matchen, det är alltid lika tungt att vara påverkade av andra resultat. Nu ligger Sveriges öde i deras egna händer, det är en match mot Österrike hemma på Friends det är där det ska avgöras förmodligen och förutsättningarna är så enkla som dom kan bli. Skulle Sverige missa ett playoffspel så är det givetvis ett misslyckande. Men samtidigt så har Sverige varit uträknande inte bara av mig utan av en hel del andra också efter förlusten mot Österrike. Att Sverige nu har ett läge att spela hem playoffplatsen i oktober, det trodde jag inte var möjligt och Sverige ska ha all cred för att de har lyckats resa sig ur ruinerna ännu en gång. Sverige har gjort det igen, de har bevisat för oss supportrar igen att man ska aldrig räkna bort Sverige för dom kommer alltid tillbaka. Jag vill också passa på att berömma Erik Hamrén, han har fått mycket kritik men jag tycker att efter dom förutsättningarna han har med det svenska landslaget så tycker jag att han har gjort det riktigt bra. Han har tagit oss till ett EM och är på väg att ge Sverige chansen att kvalificera sig till ett VM slutspel via playoff. Så oavsett hur det går efter det här kvalspelet så ska Sverige ha all cred för att de kom tillbaka in i serien och gav sig själva chansen att nå playoff, för i och med att Tyskland dansar mot en enkel gruppseger så var playoff målsättningen och Sverige är på väg dit. När domaren blåser av matchen mot Österrike en mörk kväll i oktober på Friends arena så är Sverige antingen klara för playoffspel eller så får vi ett avgörande i den allra sista omgången. Jag hoppas att jag har fel men jag tror tyvärr på det sistnämnda, jag tror inte Sverige säkrar playoffspel i nästa omgång. Trots perfekta förutsättningar med hemmaplan och att Zlatan finns att tillgå så tror jag ändå att det blir svårt att rubba Österrike. Men det är klart att Sverige mycket väl kan vinna den matchen, de har bevisat motsatsen när vi inte har trott på dom och dom kommer säkert att göra det igen. Summasumorom att Sverige överhuvudtaget är med i VM kvalgruppen igen på allra största allvar är en bragd i sig och det ska dom ha en rejäl dunk i ryggen för.

 

 

 

Då ska det återigen komma att handla om film. Jag har nämligen igår faktiskt sett om en film sen jag såg den på bio. Och filmen det ska handla om den här gången är Hungerspelen, eller The Hunger Games om ni så vill.

 

 

Det är lite oklart när filmen utspelar sig men den utspelar sig i alla fall någon gång i ett framtida USA. Landet kallas Pandem och det är en diktatur. Varje år så arrangeras Hungerspelen. En ung man och en ung kvinna mellan 12 och 18 år väljs ut genom en lottning att representera sitt distrikt i tävlingen. Och det är då landets rika och förmögna personer som då sitter och gottar sig i detta och blir underhållna. I en tävling som bara kan vinnas av en, de andra som har förlorat striden dör på vägen. Det är ingen spoiler utan det är ingen hemlighet det är en hel del som dör i den här filmen. Och huvudkaraktären heter Katniss Everdeen. Hon älskar sin lillasyster Primrose över allt annat och gör allt för att beskydda henne från Hungerspelen. Men när det är dags för lottningen av den 74:e upplagan av Hungerspelen så dras naturligtvis Primrose Everdeens namn. Katniss får panik och ser ingen annan återvändo än att frivilligt ta Primrose plats i tävlingen. För övrigt var det en väldigt stark scen, då Katniss ska föras upp på scenen och Primrose storgråter för att hon är för att förlora sin storasyster. Och Peeta Mellark väljs ut bland de unga männen att representera distrikt 12.

 

 

Till att börja med så kan jag säga som så att när jag såg Hunger Games på bio, så tyckte jag ganska mycket om den. Jag tyckte det var en riktigt cool bioupplevelse. Hunger Games är verkligen en biofilm och därför kommer jag förmodligen att gå och se uppföljaren på bio också. Som ren äventyrsfilm så tycker jag att filmen absolut håller måttet. Annars så finns det väldigt mycket skräp man ser men Hunger Games tillhör helt klart en av de bättre äventyrsfilmer jag sett. Jag kan tycka att den är lite för lång och att det tar lite för lång tid innan filmen kommer till skott. Jag tycker att filmen är ganska slö och tråkig till en början. Det kräver att man verkligen är på ett bra humör och verkligen är fokuserad för att kunna ta sig igenom den första timmen. Först ska då Katniss och Peeta åka in till huvudstaden och där ska de stylas upp och de ska ligga i hård träning inför tävlingen och de ska intervjuas. Det blir lite för utdraget det kändes som att man kunde ha kortat ner dom sekvenserna. En annan invändning som jag har mot filmen är att jag tycker man kastas nästan rakt in i tävlingen när den väl drar igång. Från att filmen har hållit ett väldigt lugnt tempo i 1 timme och 10 minuter så helt plötsligt pang så skruvar vi upp tempot rejält. Och det blir till en början när tävlingen är igång lite svårt att följa när de springer i skogen och det blir svårt att hänga med vad som egentligen händer. Jag tror att det är likt som man gör i Bournefilmerna att dom klipper en bild varannan sekund, eller till och med två i sekunden. Det finns säkert dom som köper det, men för mig så blir det för mycket jag orkar inte med det. Sen att filmen fick en 11 årsgräns tycker jag är helt rätt. Visst det finns en del lite obehagliga scener. Bland annat så är det en ung tjej som får ett spjut rakt igenom magen, för vissa kanske det är tufft att se. Men ni känner ju mig jag är en hårding så jag tyckte inte det var obehagligt överhuvudtaget men det där är ju väldigt individuellt vad man tycker är obehagligt. Under resten av filmen så får vi följa Katniss äventyr i skogen och kampen om att överleva. Och nu kommer ytterligare en grej som jag tycker jag har problem med filmen. Inga övriga jämförelser, men i Twilight så bryr man sig om karaktärerna man engagerar sig verkligen hur det går för dom och man känner ett brinnande engagemang för vad som händer i storyn. I The Hunger Games så känner jag mig stundtals ifrån kopplad från storyn. Det känns som att mellan mig och skärmen så är det ett stort plexiglas som gör att jag har svårt att titta in i den här världen. Och det är väldigt synd för jag vill ju känna ett engagemang och ett starkt brinnande intresse för den här berättelsen, men det gör jag inte. Sedan kan jag tycka att den här lilla romansen mellan Katniss och Peeta inte riktigt håller måttet, nu kanske jag är väldigt grinig men nej den tyckte jag inte om alls den hade man nästan kunnat slopa.

 

 

Om jag då ska kommentera lite om slutet. Katniss och Peeta tillsammans med en person till har överlevt genom hela tävlingen. Katniss och Peeta blir jagade av ett gäng kamphundar som ett kontrollrum har placerat ner i skogen bara från ingenstans vilket också är en invändning mot filmen jag tycker det blir nästan lite fånigt. Men Katniss och Peeta är i alla fall jagade av de här kamphundarna och de kommer fram till en plattform. Och nu är det ju verkligen spoiler så ni som inte har sett filmen, se filmen först och sedan återkom och läs resten av inlägget. Det blir en liten närstrid mellan Peeta och den här andra deltagaren och det slutar självklart med att till slut så besegrar Katniss och Peeta den här deltagaren som ramlar ner från plattformen och blir hundmat. Från att det har varit mörkt så blir det nu ljust igen. Och tidigare har de ropats ut i högtalarna att 2 deltagare från samma distrikt kunde tillsammans vinna tävlingen, vilket är anledningen till att Katniss känner en desperation tidigare i filmen att hitta Peeta. Men nu så sägs det i högtalarna att den regeln har helt plötsligt slopats, vilket gör att bara en kan stå som segrare och överleva. Katniss och Peeta tittar på varandra och ingen av dom vill såklart avliva den andra. Det bestämmer sig då för att ta livet av sig båda två så att ingen vinner. Men precis när dom ska göra det så ropas det i högtalarna "Stopp!". Då vet man ju direkt att beslutet har ändrats igen och att båda vinner och båda överlever.

 

 

Avslutningsvis så är jag fortfarande väldigt kluven till The Hunger Games. Betyget är att jag ger den betyget bra det är 3 av 5. Och det är ju ett bra betyg på den här typen av film. Och då förstår ni att det är en svår film att tycka till när jag fortfarande är kluven efter att ha sett den 2 gånger. Jag tror att man måste köpa äventyrsdramaturgin för att gilla filmen fullt ut och jag tror att där har vi nyckeln till att jag inte är frälst på The Hunger Games. Det kan inte bli mer än 3 av 5 för att inledningen på filmen är för slö och håller inte någon så värst bra kvalité kärleksrelationen tycker jag inte riktigt passar in i storyn. Plus att jag tycker att man blandar lite för många genrer i en och samma film det är alltifrån action, äventyr, drama, sci fi och det gör att det välter på något sätt för mig. När du gör en sån här typ av film med det här temat oavsett om det är om superhjältar eller om det är äventyr i fiktiva världar och samhällen då balanserar du alltid på en otroligt smal lina av att det kan bli ganska löjligt. Jag ska inte säga att Hunger Games är en löjlig och töntig film men det är lite på gränsen. Nu bygger ju detta på böcker så det är ju naturligt att kommer uppföljare till den här filmen. Annars så känner jag att när man gör det här klassiska framförallt i amerikanska filmer att man öppnar för ytterligare en film och en franchise jag är inte så säker på att det är så jäkla positivt alltid. Hade Hunger Games varit en film byggt på ett vanligt filmmanus så hade jag känt, varför måste man fortsätta Hunger Games? Varför måste man?. Kan det inte bara få vara en helt okej film som kan stå på stabilt och stadigt på egna ben än att det ska komma uppföljare som är riktigt dåliga. Men för att summera det här så är min åsikt om The Hunger Games såhär. En helt okej äventyrsfilm det funkar absolut att sitta och käka popcorn till det här och få en ganska cool filmupplevelse. Men det finns en del saker som man störs sig på i filmen då man bara tänker nej men varför gjorde dom sådär, men det är ju för att föra historien framåt. Jag rekommenderar ändå att se The Hunger Games, utan tvekan. Vi får se vad uppföljaren Catching fire ger som kommer upp på bio senare i höst.

 

 

Det höll på att sluta i total misär, ett riktigt debacle. Ett pojklagsmisstag kunde ha gjort att drömmen om VM i Brasilien nästa sommar dog. Istället så var det en skalle och en höger insida som räddade i mörkret i Dublin.

 

Det där var ett försök att på något poetiskt sätt försöka beskriva vad vi varit med om för en stund sen. Ödesmatch nummer 1 spelades alltså i Dublin, ett pressat Irland som verkligen hade kniven på strupen de hade verkligen inte råd att förlora den här matchen mot ett pressat Sverige som också behövde 3 poäng. Som väntat så blev det inte den bästa fotbollsmatchen utan det blev en match med en hel del kamp. Men för att vinna fotbollsmatcher och av den här digniteten så gäller det att visa upp ett stort hjärta en vilja och en rejäl kampmoral. Jag delar uppfattningen om att svenska landslag presterar som bäst när de nästan har blivit lite uträknade och när nästan ingen riktigt bryr sig om dom längre. Det verkar på något märkligt sätt bara gynna gruppdynamiken och så tar de sig samman och så vinner ödesmatcherna. Första 25 minuterna var inte alls bra, det såg riktigt darrigt ut. Sverige hade väldigt svårt att skapa målchanser och hade otroliga besvär med ettriga Irland som satsade på ett aggressivt offensivt försvarsspel. Irland är riktigt tunga de får fast bollen väldigt ofta på fasta situationer och där kunde det har blivit fler mål än vad det faktiskt blev i den första halvleken. Som tur är med blågula ögon sett så blev det bara 1 irländskt mål i den första halvleken. Och det var väl på sin plats att det var en gammal Liverpoolspelare som gjorde målet. Även om Robbie Keane mest är ihågkommen för det där drömmålet han gjorde borta mot Arsenal säsongen 2008/2009 så kan jag tycka att det var lite festligt att han gjorde målet. Jag erkänner rakt uppochner att jag kunde inte låta bli att smila lite när han skickade upp bollen i nättaket efter att det blivit en stolpretur. Men givetvis otroligt tungt att få den där mardrömsstarten med dels dåligt spel i allmänhet och så ett mål i baken. Men Sverige skapade en chans direkt efter baklängesmålet, Johan Elmander fick ett läge men han missade det. Men jag tror ändå att det gav en signal till laget att fan vi kan skapa målchanser vi är med i matchen fortfarande. Och efter det så kom Sverige in i det mer och mer och spelade väldigt bra och det var välförtjänt som man kvitterade till 1-1 via Elmander. Lite revansch för Mikael Lustig som  stod för det där pojklagsmisstaget jag inledde att ta upp i början av inlägget men han fick sin revansch och fick en assist på målet om vi ska tala hockeyspråk.

 

 

Kvitteringen var givetvis viktigt för hela moralen och självförtroendet i truppen jag tror att hade Sverige inte fått in kvitteringen innan halvtidsvilan så hade det förmodligen inte gått lika bra som det gjorde. Då hade man fått möta en entusiastisk och kokande irländsk publik som hade varit väldigt jobbig att hantera. För stundtals så blixtrade publiken till och skapade ett vansinnigt tryck på arenan och det är jobbigt mentalt att spela med en sån publik emot sig. Nu fanns det även hos irländarna precis som i det svenska laget en osäkerhet för vart den här fighten skulle ta vägen. Och jag tror det var väldigt nyttigt att irländarna fick dela den osäkerheten med Sverige än att svenskarna skulle bära den själva. Jag tycker Sverige står för en heroisk insats i den andra halvleken. Den första halvleken går det att klaga på mycket men Sverige går ut och gör en helt fantastisk andra halvlek. Försvarsspelet fick man ordning på och man spelade smart i offensiven man stressade inte fram lägena utan man väntade ut irländarna och vågade chansa när det fanns chanser framåt. Full fart framåt håll tätt bakåt brukar djurgårdarna sjunga och det var det Sverige presterade i den andra halvleken. Det andra målet är ju en riktig delikatess en perfekt boll i djupled av Zlatan och Anders Svensson den gamle räven är smart och timar sin löpning perfekt och undviker offsiden och så rullar han elegant in 1-2. Då kändes det riktigt bra Sverige satt i förarsätet i matchen och hade som man säger i Skåne ett punggrepp om de 3 poängen. Samtidigt så fanns det en osäkerhet och en nervositet hos mig personligen och det tror jag många tv tittare och dom som var på plats kände ju närmre slutet vi kom. För fotboll är en sport som inte är logisk. Det kan kännas hur lugnt som helst, ett lag kan ha full kontroll på matchen och det finns inga som helst indikationer på att man ska släppa in 1 mål. Och så kommer det ett inlägg från högerkanten och så missar ena mittbacken sin markering och sedan är det en skalle på bollen och sedan rasslar det till i nätet bakom målvakten. Så det är verkligen en skör ledning att leda med 1 måls marginal mot slutet och det gäller verkligen att knyta ihop säcken och lite som en vallhund man måste lappa ihop det samla in alla får man måste ordning på det hela. Och Sverige lyckades med att vinna sin match i matchen mot irländarna. För individuellt sätt så är Sverige ett bättre fotbollslag än vad Irland är, det är just i huvudspelet och i kampspelet som det hela kommer att avgöras och Sverige vann båda dom matcherna i matchen.

 

 

Givetvis en otroligt viktig seger för Sverige. Jag satt ju här innan sommaren och hävdade att det var helt kört och att vi kunde glömma VM. Jag minns inte riktigt om jag öppnade dörren för att det fortfarande fanns en strimma hopp men om jag inte missminner mig så hävdade jag bestämt att det var kört och att det inte blev något VM spel nästa sommar. Nu har förutsättningarna förändrats radikalt, helt plötsligt så sitter Sverige i förarsätet i kampen om den där 2:a platsen som innebär ett playoffspel. Vi ska inte heller glömma bort att Österrike och Irland möts i nästa match och skulle Österrike tappa poäng där och Sverige vinner mot Kazakstan ja då är ju saken mer eller mindre klar. Sverige har kopplat ett rejält grepp om 2:a platsen i gruppen. Och jag tycker att det är riktigt starkt gjort. Det har varit väldigt mycket negativa rubriker och skriverier (det inkluderar även mig själv) så det måste vara oerhört skönt för Hamrén och hans manskap att få den här arbetsron och kunna fokusera fullt ut på matchen mot Kazakstan. Är det något som vi ska vara lite bekymrade över så är det ju att vi inte vann mot Irland på Friends, det är ju vinster hemma oavgjort borta som gäller brukar man säga. Men ikväll ska vi vara riktigt stolta över vårt kära landslag för jag tycker att man gör en heroisk insats och vändning. Att vända på steken i Dublin med den kokande publiken emot sig det är otroligt imponerande. Och det förändrar ju förutsättningarna i den här gruppen på ett helt fantastiskt sätt. Jag menar helt plötsligt får allt en innebörd, miraklet i Berlin den poängen som man hämtade där betydde ingenting efter förlusten mot Österrike helt plötsligt så spelar den poängen i Berlin en avgörande roll igen. Med risk för att vara lite av en glädjedödare i sammanhanget, jag ber om ursäkt förlåt men jag måste ändå ta ner er på jorden igen innan ni svävar ut i rymden av lycka. Det är fortfarande ett helt öppet race om 2:a platsen i gruppen. Sverige måste få med sig ett bra resultat från Kazakstan på tisdag innan vi kan luta oss tillbaka och känna oss lugna och trygga med hur det ser ut i tabellen. Enligt min uppfattning så krävs det minst 7 poäng av 9 möjliga för att skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt inför avslutningsmatchen mot Tyskland på hemmaplan. Men självklart vore det bästa om Sverige vinner i Kazakstan och vinner mot Österrike på Friends så är det inget snack om saken då är det hela klappat och klart. Det är givetvis ett drömscenario, men det går inte att ställa ut skorna och tro att det ska lösa sig av sig självt. Det är hårt jobb som gäller, det krävs en minst lika bra arbetsinsats av samtliga spelare på planen som mot Irland om inte lite bättre. Kazakstan låter ju kanske inte så himla sexigt, men det är en riktigt otäck match en riktigt otäck match. Det är svårare än vad man tror. Självklart så är Sverige ett bättre lag än kazakerna, men hårt jobb kontra brist på ödmjukhet ja då vinner oftast hårt jobb. Så det gäller för Sverige att gå in med inställningen att det kommer att bli en svår match och göra jobbet fullt ut, då tror jag att det kommer att lösa sig. Och till sist så vill jag bara säga det att det var otroligt skönt att det inte var Zlatan som spelade hjälterollen den här kvällen. För det finns dagar då denna fantastiska fotbollsspelare inte levererar några mål och då måste någon annan kunna ta ansvaret och kliva fram. Och ikväll så klev Elmander och Svensson fram, det är helt perfekt. Det är väl ändå rimligen som så att det är Sverige som spelar det här VM kvalet och inte Zlatan själv.

 

Vi är med i VM kvalgruppen igen, njut nu men ropa inte hej än. Ödesmatch nummer 1 bockar vi av på listan, ödesmatch nummer 2 är på tisdag. Frågan är om vi får ytterligare ett drama med samma lyckliga slut? På tisdagkväll får vi svaret.

 

 

Har under hela eftermiddagen och såhär in på kvällskvisten spenderat min lediga tid åt att följa deadline day. För er som inte vet vad det är så är det alltså den sista dagen på transferfönstret i fotboll ute i Europa. Och på ett sätt så älskar man ju den här dagen och på ett sätt så bara avskyr man den här dagen och bara vill att den ska ta slut så fort som möjligt. Det finns en form av förväntan att nya spelare ska komma in samtidigt som man är orolig för att de spelare som man tycker väldigt mycket om eller som är så jäkla viktiga för laget helt enkelt ska försvinna.

 

 

Under hela sommaren och fram till idag så har vi haft 3 stora följetongar att haka upp oss på. Gareth Bale har varit tjurig för att han inte har fått lämna för Real Madrid men det blev klart under dagen. Wayne Rooney har ingen riktigt vetat vad han vill eller ska, men han blev kvar i Manchester United. Och till sist då Luis Suarez, detta geni som samtidigt är en idiot har det varit mycket rykten kring. Och det här inlägget kommer att handla om denne Uruguayan. Det har framförallt handlat om 3 klubbar och det har varit Arsenal Barcelona och Real Madrid. Enligt min åsikt så har väl Arsenal och Real Madrid varit de hetaste spåren. I Barcelonas fall så har det väl egentligen aldrig funnits något konkret utan det har mer varit ett rykte som har gått, men det tynade bort ganska snabbt under den senaste tiden. Det har framförallt handlat om Arsenal och Real Madrid. Och när det gäller Arsenal så har det ju varit en väldigt speciell situation. Liverpool ville såklart inte skeppa iväg Suarez till en förmodad toppkonkurrent i kampen om en Champions League plats. Skulle Arsenal har värvat Suarez så skulle Arsenals chanser att ta ett kliv upp i tabellen att öka och Liverpools chanser att ta en champions League plats minska radikalt. Sedan har Liverpoolledningen mer eller minder omöjliggjort att Suarez skulle kunna ha möjlighet att gå till Arsenal. Där har Liverpool varit stenhårda och bestämt sig som klubb att den styrkedemonstrationen ska vi i alla fall lyckas åstadkomma. Personligen så tycker jag det är riktigt skönt att Suarez inte hamnade i Arsenal. Det hade varit otroligt tungt om Suarez hade sänkt mitt Liverpool i en avgörande match om fjärde platsen till exempel. När det gäller Real Madrid spåret så har väl den spanska giganten visat ett intresse för att få ner Suarez till den spanska huvudstaden men Liverpool har stått på sig. Och detta tycker jag är förbannat skönt. Jag var helt övertygad när sommaren började att Suarez skulle flytta till Real Madrid. Jag är väldigt glad idag för att Liverpool har kunnat stått emot, för jag tror att det här skickar rätt signaler till det som vi supportrar vill ha. Att kontrakten är faktiskt värda någonting och att bara för att en spelare blir missnöjd så kan han inte bara sätta sig på tvären efter att han har signat ett långtidskontrakt, för då får vi ju en situation där kontrakten inte betyder någonting. Så jag är otroligt stolt och glad över att Liverpool verkligen har stått på sig och inte valt att sälja Suarez. Visst man kan tycka att Suarez är ett jävla svin som bara ställer till djävulskap, visst kan man tycka så men samtidigt är han ju så förbannat värdefull. Ett Liverpool med Suarez på planen och ett Liverpool utan Suarez på planen är nästan som två helt olika lag ja inte bara det, det är som två helt olika sporter. Med en Suarez på spelhumör som fokuserar på rätt saker och med Sturridge Coutinho och kompani så kan Liverpool vara med på allvar och fightas om en Champions League placering. Självklart är jag otroligt besviken på Suarez att han gick ut i media både i radio och i tidningar och tjatade om att han ville lämna laget och att han ett tag var beredd att gå till domstol för att kunna gå till Arsenal. Jag tycker att det var dåligt av Luis Suarez, för jag tycker att okej om man inte trivs med sin situation men gör då som Gareth Bale och Wayne Rooney sitt ner och håll käften istället för att gå ut i media och gnälla. För att gå ut och gnälla i media gynnar ingen, det förstör oerhört mycket för i det här fallet Liverpool som klubb det stör deras arbete att få ihop ett bra fotbollslag. Jag tycker såhär för att försöka summera det hela. Suarez ska vara hundra procent fokuserad på spelet han ska vara med och göra sina 23 mål i ligan och vara en stark bidragande faktor till att Liverpool går till Champions League till nästa säsong. Lyckas han med det då kan han dra till vilken jävla klubb han vill, ja till och med Everton jag bryr mig inte. Jag vill bara att han ska fullfölja sitt uppdrag och sitt jobb att hjälpa Liverpool att bli ett topplag igen och sedan är han som sagt fri att gå vart han vill det är helt okej för mig. Och Suarez har sagt förlåt, det satt säkert hårt inne och det tog sin lilla tid men han sa till slut förlåt och det tyckte jag var starkt gjort. För det är ett faktum att ingen är större än klubben och det tog ett tag för Suarez att inse det men till slut så fick han den insikten och gick ut och bad om ursäkt och det tyckte jag var väldigt bra gjort. Så från och med nu så vänder vi blad, nu ser jag fram emot en säsong med en glad Luis Suarez som fokuserar på rätt saker nämligen att göra mål.

 

Det finns vissa matcher som man bara rycker på axlarna åt och som bara är en match i den vanliga sega lunken. Och så finns det matchers om man absolut inte vill förlora. Liverpool tog under eftermiddagen emot Manchester United. En utav de absolut största klubbmatcherna i brittisk fotboll, den största om du frågar mig. Otroligt mycket prestige i den här typen av matcher. Det var en speciell stämning på Anfield, det märktes att detta var inte vilken match som helst. Intressant att den här matchen kom i det här skedet av säsongen, då Liverpool har fått en bra start på säsongen under Brendan Rodgers andra år som tränare för klubben. Men det mest intressanta den här säsongen är ju att David Moyes coachar Man United och inte Sir Alex Ferguson. Och den stora frågan var skulle Moyes ta med sig effekten från sin tid i Everton att inte kunna vinna på Anfield. Svaret på den frågan blev efter 90 plus 5 minuter, ja.

 

 

Jag må vara Liverpoolsupporter men samtidigt så kan jag vara nyanserad och vara objektiv till en viss del. Handen på hjärtat, individuellt sätt så är Manchester United ett bättre fotbollslag än vad Liverpool är. Jag tycker att United har mer spets och mer tyngd i sina anfall. När man bollar runt bollen runt offensivt straffområde och de skapar detta massiva tryck mot målet, då blir man nervös för man vet att det kan smälla närsomhelst. Det viktigaste i den här matchen var ju naturligtvis att få stopp på Manchester Uniteds långa anfall och även deras snabba omställningsspel som dom är väldigt skickliga på. Liverpool fick en drömstart, redan i den 4:e minuten så slog Gerrard en hörna och Agger satte skallen på den och Sturridge får bollen i bakhuvudet eller hur det nu går till när han duckar och skarvar in bollen i mål utan att han vet om det. Det säger en hel del om Liverpools start på den här säsongen och kanske framförallt Daniel Sturridge start på säsongen. När man har det där flytet då gör man mål på alla möjliga sätt, ibland utan att veta om det. Målet kom i ett skede då matchen inte riktigt hade satt sig än, så det blev självklart intressant att se hur Liverpool lyckades förvalta den här ledningen och hur United skulle reagera. Det var väl egentligen inget snack om saken, United var det klart bättre laget under större delar av den första halvleken. Man kom runt på kanterna vid flera tillfällen och man kom även samlade centralt på mittfältet i anfall. Van Persie hade några få lägen att sätta skräck i Liverpools backlinje, men jag tycker att både Agger och Skrtel hade bra koll på holländaren. Lite kort så måste jag få tycka till om Skrtel. Killen har varit petad under hela förra våren och ändå är så professionell och finner sig i det och när han väl får chansen så går han in och gör sitt livs match, förmodligen i hans sista match i den röda tröjan. Det verkar ju som att han försvinner innan transferfönstret stänger. Så all cred till Martin Skrtel, jag har stor respekt för honom.

 

 

Den andra halvleken var helt galen. I den första halvleken så var det ett böljande spel och mer öppet spel och även om Liverpool inte skapade så många klara målchanser i den första halvleken så var man ändå uppe och hotade United vid några tillfällen. I den andra halvleken så fick Liverpool knappt låna bollen. Det beror såklart på att United började bli desperata och ökade tempot och intensiteten och satte hård press och gjorde det svårt för Liverpool att få igång något spel. I kombination med att Liverpool slarvade en hel del i sitt passningsspel både på egen planhalva när det gällde enkla pass i sidled och när det gällde att slå avgörande offensiva passningar i djupled. United pressade och pressade men ändå så skapade man inte så värst många chanser. Men ändå så satt man bara och väntade på att United skulle få in den där kvitteringen och kanske till och med hinna göra ett segermål. Ur ett neutralt perspektiv så skulle såklart United ha fått med sig poäng ifrån Anfield, för att ha så mycket boll och ha ett sådant tryck mot mål i en hel halvlek borde generera i 1 mål minst. Samtidigt så ska Liverpool ha en klapp på axeln för att de spelade ett väldigt uppoffrande spel, alla jobbade för varandra och belöningen blev 3 poäng. När väl United kom till avslut så var Simon Mignolet på rätt ställe. United var bra men samtidigt så tycker jag att de går inte riktigt att känna igen. Det lär nog ta ett tag innan Moyes lyckas sätta sin prägel på det här laget. Och Liverpool är för tillfället ett lag som har flytet med sig, under de senaste åren så har Liverpool haft de berömda små marginalerna emot sig just nu så har dom de små marginalerna med sig.

 

Detta är givetvis en drömstart på årets säsong, 9 poäng på 3 matcher var självklart ingenting jag hade räknat med. Och den här starten är så viktig, dels för att Brendan Rodgers nu gör sitt andra år som tränare i klubben och nu börjar det bli dags att leverera resultat. Så den här segern betyder oerhört mycket för självförtroendet i truppen och att Brendan Rodgers får ytterligare arbetsro. Det kunde lika gärna ha varit 3 förluster och så hade kris stämpeln kommit direkt och det hade ropats på Rodgers avgång och det hade varit allmänt kaos i klubben. Samtidigt så vet vi hur snabbt det vänder i den världen. 3 förluster och då är vi tillbaka på ruta 1 igen och allt bara är elände. Men för stunden så är känslan givetvis väldigt positiv kring Liverpool. Jag har sett samtliga 3 matcher och jag tycker att det har sett väldigt bra ut. Liverpool försöker vara ett mer passningsskickligt lag detta året och hittills så har det gått ganska bra. Defensiven har skött sig jättebra, det känns mycket tryggt där bak och även Mignolet börjar växa in i kostymen mer och mer. För det är ju ett stort steg att gå från Sunderland till en så pass stor klubb som Liverpool trots allt. Offensivt så ser det också lovande ut även om vi inte fick se så mycket av det den här eftermiddagen, utan det handlade väl mest om defensiven denna eftermiddag. Sedan får man vara ärlig och säga det att Liverpool har inte kommit så långt i sin utveckling att de kan föra matcher mot storlag som United och City, utan man får helt enkelt anpassa sig och spela mer på kontringar. Men offensivt det känns odödligt på något sätt förstår ni vad jag menar. Det känns som att det är svårt att slå fel när man har Philippe Coutinho Daniel Sturridge och ett mittfält som kan lösa av dom två och fylla på emellanåt. Jag tycker att Gerrard gör ett hårt jobb i det tysta nu när han har fått en liten mer defensiv roll. Och jag vill också ge beröm till Jordan Henderson. För som jag skällde på honom under sitt första år när han var i Liverpool, jag tyckte att han var oduglig och totalt överskattad. Men han har verkligen vuxit in i kostymen och spelar otroligt moget, idag tycker jag att han gör sin bästa match i Liverpooltröjan utan tvekan. Kan Liverpool nu lyckas behålla Suarez och få honom på spelhumör så kan det bli riktigt festligt på Anfield under den här säsongen. Men det är med största ödmjukhet som jag konstarerar att Liverpool har full pott efter 3 omgångar. United spelade ut Liverpool i den andra halvleken och borde både ha kvitterat och vänt på matchen, men tack och lov så är det målen som räknas i den här sporten. Och vi ska inte glömma bort jag kommer tillbaka till detta att vi spelar för sista omgången det är därför vi spelar. Vem bryr sig om vem som låg 1:a efter omgång 3, det är när vi har spelat 38 omgångar som det verkligen gäller något det är då slutresultatet skrivs ner och då får vi se hur långt Liverpool räckte.

 

Och avslutningsvis, imorgon skulle en legend ha fyllt 100 år. Bill Shankly, mannen som förde Liverpool från botten av division 2 till den absoluta toppen i Europa under sina 15 år som tränare i klubben. En dag som denna så tror jag att han spinner i sin grav.