sportviktorn

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkomna tillbaka till ytterligare en stund här i min fantastiska fotbollshörna. Den här gången tror jag ni har räknat ut vad dagens text kommer att handla om? Ni gissade rätt, återigen har det blivit dags att snacka lite Liverpool som befann sig på Wembley igår då det var dags att sig ann Manchester City i ligacupfinalen. 

 

 

Jag brukar vara väldigt nervös oavsett vilka Liverpool möter och i vilket sammanhang är nervositeten kombinerat med förväntan oftast hög. Därför tyckte jag det var lite märkligt att jag var ganska avslappnad sista timmarna innan matchen då man egentligen ska vara som mest taggad. Sedan var det som vanligt livat under matchens gång, men inför matchen kände jag ändå att den här matchen blir lite vad den blir. För är det något jag har lärt mig nu efter att ha följt Liverpool på nära håll under många säsonger så är det att du vet aldrig riktigt vilken sida laget har vaknat på. Och det är klart att det finns en viss charm i att det är så även om jag personligen föredrar stabiliteten före ojämnheten för att inte säga ständigt kaos. 

 

 

Om vi då ska ta och titta lite på hur matchen var så tyckte jag faktiskt att det var en trevlig match för att vara en cupfinal. Jag är såpass gammal att jag har hunnit bocka av en del cupfinaler och Champions League finaler och ofta har jag fått tesen som säger att finaler tenderar att bli låsta och tråkiga då bägge lagen inte riktigt vågar släppa loss alla knutar utan prioriterar defensiven och försöka utnyttja ett misstag från motståndaren. Och när bägge lagen tänker så då uppstår det lätt en situation där ingen vågar kliva fram och ta risker och så blir matchen rena sömnpillret. Men i den här matchen tyckte jag att vi fick se två lag som inte var särskilt intresserade av att ta det hela till en förlängning eller ett straffavgörande, utan jag upplevde det som att bägge lagen gick för segern. Ur ett Liverpoolperspektiv finns det dessvärre inte särskilt mycket att lägga till på pluskontot då jag upplevde att vi stångade oss blodiga under hela matchen utan att nå resultat. Jag tycker att vi vinner den första kvarten på poäng, då vi lyckas etablera och föra lite spel på Citys planhalva och City hade svårt att skicka upp bollar mot Agüero. Men tyvärr kan jag bara konstatera att vi återigen har problem när det är upp till oss att bestämma tempot när det är upp till oss att föra matcherna då har vi problem med att luckra upp kompakta försvar som faller lågt. Jag är jättenöjd med att mittfältet i synnerhet Coutinho och Milner vinner sina närkamper, jag tycker mig se att Coutinho börjar hitta tillbaka till den formen han hade innan han åkte på sin senaste skada. Clyne och Moreno räds inte att fylla på med löpningar på sina respektive kanter, stundtals satte vi Citys backlinje under full sysselsättning vilket var positivt. Men återigen så kommer vi tillbaka till det här med beslutsamheten och kreativiteten kring den sista tredjedelen, där det återigen skiter sig. Och det som känns mest frustrerande det är att det var inte så att City gjorde det omöjligt för oss att skapa chanserna. Citys mittfält såg inte särskilt intresserade ut av att spela ett presspel exempelvis det Klopp står för. Yaya Toure såg ut som att han gick omkring och funderade över vilken klubb som skulle bli hans nästa, och överlag såg han väldit sömning och oengagerad ut. Ja förutom när han tog ett rejält grepp om Lallana efter att han själv satt in en riktigt ful tackling på honom i momentet innan, och att det inte blev rött kort det är ju något jag bara kan garva åt. David Silva är ju inte känd för att vara en spelare som deltar i intensvit presspel, och Sterling deltar oftast bara i en fas av spelet och det är kring straffområdet. Men varje gång Milner kom till inläggsläge på sin kant så började han att försöka dribbla eller spelar tillbaka bollen på stillstående spelare och så rinner anfallet ut i sanden. Moreno må han en fullkomligt usel inläggsfot, men det minsta man kan begära är att han försöker skicka in bollen i straffområdet när vi väl har mycket folk som löper in. Men tro fan att Moreno ska försöka sig på något konstnummer och så åker vi på en omställning, och inte nog med det då finns det också en risk för att vi åker på en frispark från farligt läge då Moreno inte är särskilt bra i hemjobbet. Och Firmino och Henderson, vart var de någonstans i den här matchen? Bägge två kan ha gjort sina sämsta insatser i Liverpooltröjan, inte så passande när det är en cupfinal som står på agendan. Igår fick vi se den Firmino vi såg under de första matcherna, en spelare som såg förvirrad och vilsen ut och som knappt kunde hantera bollen. Och hand upp den som kan förklara vad det är som har hänt med Jordan Henderson. Den typen av insatser som han gjorde igår det är ju insatser som han gjorde 2011/2012, när han var så usel att varken jag eller någon annan önskade att ha honom i startelvan. Men någonting är det som är helt galet för såhär dålig får du inte vara som lagkapten i en cupfinal. När spelet inte flyter på, när det går riktigt trögt då är det lagkaptenens ansvar tillsammans med de övrigt högt uppsatta spelarnas ansvar att veva igång laget till det bättre. Men det Henderson håller på med nu är bara inte okej, och för stunden ser ju det där femårskontraktet inte lika bra ut. Och den här fegheten, tycka synd om sig själv attityden eller vad vi nu än väljer att kalla det för den smittar ju till slut av sig på hela laget vilket var fallet även igår. Och jag har inga problem med att konstatera att Liverpool ska vara glada över att chansen på vinst faktiskt levde enda fram tills Yaya Toure säkert placerade in den avgörande straffen. 

 

 

När det kommer till Liverpool känns det som att den här bloggen börjar likna filmen Måndag hela veckan. Det känns som att jag har varit med om det här förut, och är det inte så att varje gång jag sitter här och ska försöka analysera och dra slutsatser så är det alltid samma problematik som jag pratar om både när det gäller hur det ser ut på planen och hur situationen ser ut i klubben? Jo det känns som att det här är lite av en Måndag hela veckan blogg när det kommer till Liverpool. För i min värld är det ingen slump att samma visa upprepar sig gång på gång, då kan man inte bara skylla på lite otur utan då tror jag att problemen är djupt mer rotade än så. Och det är ju precis det som har hänt när det gäller Liverpool. Och jag vill återigen backa bandet till Benitez dagar. Jag håller med om att Benitez kanske inte är den som spelar den roligaste fotbollen, men karln vet hur man sätter en defensiv och han tror på sin filosofi och den har gett resultat genom åren. Framförallt har Benitez känslan för att sätta sina värvningar, även om han såklart har gjort ett och annat misstag också, inte minst under Napolisejouren. Men det är ju bara att titta på vilken typ utav spelare som fanns i Liverpool från 2005 och fram till 2010 då Benitez fick lämna sin post. Xabi Alonso, Javier Marscherano, Fernando Torres, Daniel Agger, Pepe Reina för att nämna några. Liverpool där och då var ett lag där det fanns gott om vinnarskallar, och då har jag inte ens lagt till Steven Gerrard, Sami Hypiää och Jamie Carragher. Tro fan att Liverpool kunde nå bra resultat när det fanns så mycket vinnarskallar i laget. Men när jag tittar på dagens Liverpool och funderar över vilka är det som är vinnarskallarna i årets upplaga då kan jag inte komma på en enda spelare som uppfyller de kriterierna. Nu är det inte Brendan Rodgers som styr skutan längre, men jag vidhåller min starka uppfattning att han är fortfarande en del av den problematiken som finns i dagens Liverpool. För det första tilläts Rodgers ihop med den här väldigt stökiga transferkommitén bygga upp ett lag under 3,5 års tid där det inte fanns något sammanhang mellan spelarna. Det fanns inga tydliga besked när det gällde vilken typ av fotboll Liverpool skulle stå för. Och Rodgers med klubbens välsignelse fick grönt ljus att ja men det är okej att du inte vinner, se bara till att vi är med och touchar på en Europaplats då och då och när våra stjärnspelare har blivit tillräckligt bra då säljer vi de för överpris och sedan börjar vi om på nytt. Och då vill jag hävda att har du mentalt fått laget och klubben att mentalt acceptera att det är okej att inte vinna, och så går alla in i det läget att vi ska vara en säljande klubb, börjar det där sätta sig tillräckligt länge då är vägen tillbaka till toppen och till titlarna enormt lång. Och då kan man ju säga ja men det här är ju ändå Liverpoolspelare där drivkraften av att vinna borde vara större då det inte har regnat in titlar under de senaste 10 åren, och dessutom har vi inte spelat kontinuerligt i Champions League heller under de sista 6 åren. Men jag hävdar med en dåres envishet att det där med att få ett lag som mentalt har accepterat att det är okej att inte vinna till att helt plötsligt höja ambitionen att nu ska vi börja vinna, det är ingen kran du skruvar på eller en knapp du bara trycker på och sedan rullar det bara på. Utan drar man ner på kraven för länge då är vägen tillbaka väldigt lång. Och det är det som har hänt i Liverpools fall. Det kan tyckas att jag blir lite svepande eller far iväg i min analys, men det är just för att det handlar inte om den enskilda matchen igår utan vi pratar om ett större perspektiv. Rodgers kvävde vinnarmentaliteten även om han såklart aldrig skulle erkänna det i media. Sedan har vi en transferkommité som ihop med Rodgers knappt satt en enda värvning, och dessutom byggt upp ett lag där det inte finns något samband eller någon röd tråd i valet av värvningarna utan det blir mest att man chansar och hoppas på det bästa. 

 

 

Så för mig är Liverpool inte vinnarmentalitet för mig. Och jag är tacksam över att Klopp tog på sig det här mycket fina uppdraget vilket det fortfarande är och det kan inte ens de som föraktar Liverpool av hela sitt hjärta förneka. Men jag är rädd för att det som skulle sluta i ett lyckat giftermål det vill säga förälskelsen mellan Klopp och Liverpool kommer att sluta i en katastrof som till slut kommer att framkalla en skilsmäsa, sen om det är Klopp eller Liverpool som tar det beslutet det återstår att se om ett sådant scenario skulle uppstå. Men jag lägger absolut inte skulden på Klopp. Ärligt talat vad ska karln hitta på? Att det är en fantastiskt skicklig tränare som tagit Dortmund till toppen av Bundesliga och dessutom utmanat Bayern om Champions League titeln. Men trots sin fina energi och sitt härliga engagemang så kan inte Klopp kliva in och trolla fram några resultat. Hur man än vrider och vänder på det så är det spelarna som ska göra jobbet. Men Klopps sejour i Liverpool såhär långt börjar mer och mer likna ett självmordsuppdrag, och jag är rädd för att det blir Klopp själv som kommer att få bära hundhuvudet om säsongen skulle spåra ur fullständigt. Vad är det som säger att Klopp skulle få tid på sig om den här säsongen avslutas uselt när Kenny Dalglish fick sparken trots att ha tagit Liverpool till 2 cupfinaler varav en cuptitel, men hamnade 8:a i ligan? Och det går att argumentera för att Klopps sejour med Liverpool kommer att sluta olyckligt. Men det som är det väsentliga och det som jag främst bär med mig ifrån gårdagens cupfinal för att återgå lite kort till den det är att det var absolut ingen slump att Liverpool förlorade. Liverpool här och nu är inte vinnarmentalitet, några vinnarskallar i truppen finns inte. Utan Liverpool är ett förbannat segt och tröttkört lag som ser ut att bara sjunka ännu djupare. De är ju Rolling stones ute på turné 2016, det vill säga det må vara okej i vissa mått mätt men slutprodukten var bättre förr och det är inte tillräckligt bra här och nu. Och för att göra jämförelsen med City där har vi ett lag där det finns gott om vinnarskallar. Titta på hur Agüero och Yaya Toure trycker in sina straffar, det är inget snack om saken bolljäveln ska in i mål. Och Coutinho som är våran största stjärna i varje fall på pappret kliver fram till straffpunkten, men han stannar upp och tvekar och ingenting bra av den straffen. Och det smärtar mig att säga det men jag kan inte se på Liverpool på något annat sätt. Det här är ett lag som består av spelare som viker ner sig när det betyder som mest. Sedan är det möjligt att Klopp med sin drivkraft och sin pondus kan odla fram vinnarskallar ur den här truppen. Men så länge vinnarmentaliteten lyser med sin frånvaro och om Liverpool inte börjar rekrytera vinnarskallar i kommande transferfönster då är Klopps sejour på Merseyside dömd att misslyckas. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till en stund med mig här i fotbollshörnan. Det har varit många matcher på tapeten denna lördag och den matchen jag valde att lägga mest fokus på var derbyt som spelades på Santiago Bernabeu mellan Real Madrid och Atletico Madrid. 

 

 

Madridderbyt är fantastiskt, det slår absolut inte ett derby mellan Arsenal och Tottenham eller ett derby mellan Liverpool och Everton men det är inte långt därifrån. Framförallt tycker jag att Madridderbyt har blivit mer intressant på senare år då Atletico faktiskt börjat komma till ett stadie där de har kunnat matcha Real både spelmässigt och resultatmässigt. Faktum är att vi behöver gå längre bak i tiden för att hitta den senaste ligatiteln för Real Madrid än vad vi behöver backa bandet för att hitta den säsong då Atletico fick lyfta bucklan, vilket säger en del om hur fotbollskartan i Madrid har ritats om. Dessutom hade Real Madrid inför den här matchen inte vunnit mot lillebror Atletico på 3 år, vilket såklart borde ha fått det hela att tippa över till Real men så blev det inte utan Atletico vann det här derbyt med 1-0 efter mål av Griezmann. 

 

 

Jag tycker att den här matchen blev lite av en krock mellan två klubbar som jobbar på helt olika sätt. Om vi börjar med att titta på hur Real Madrid presterade skulle jag vilja säga att det här var inte en särskilt imponerande insats. Nu ägde Real bollinnehavet under i stort sett hela matchen och i perioder under den första halvleken tror jag att bollprocenten låg på 72-28 till Reals fördel. Och då är det lätt att man börjar stirra sig blind på siffrorna och börjar fundera över hur var det möjligt att Real Madrid inte vann den här matchen?. Ja är det något jag har fått lära mig genom åren så är det att statistik är en sak men hur det ser ut på planen är någonting helt annat. Och jag kan bara konstatera att Real Madrid återigen gick i Diego Simeones fälla. Simeone är känd för att prioritera den defensiva delen av spelet för att sedan kunna kontra bort motståndaren. Och visst går det att argumentera för att man måste kunna föra matcher för att själv kunna bestämma ödet över matchutvecklingen, för annars blir man inte framgångsrik över tid. Men när du möter ett Atletico Madrid som under Simeone är en av de bästa klubbarna i världen när det kommer till organisation och positionsspel då gäller det att du driver upp tempot och får Atleticospelarna att springa bort sig i presspelet. Men i den här matchen tyckte jag att Real Madrid inte ställde tillräckligt många frågor till Atletico. Toni Kroos som ska vara en av de som luckrar upp kompakta försvar hade inte mycket att komma med. Han har kvalitéerna att slå avgörande passningar och hålla igång bolltempot så att det blir mycket rörelse i motståndarens försvar. Men i den här matchen spelade ju Kroos mest i sidled och vågade aldrig chansa i sitt spel och skicka iväg bollar i djupled. James Rodriguez har jag hackat på enda sedan han kom till Real Madrid och den här gången tänker jag inte göra något undantag. Det är en jättebra spelare i sina bästa stunder, han har en teknik som är tillräckligt bra för att skapa chanser helt på egen hand, passningfoten är riktigt fin och han kan få på ett satans tryck i sin vänsterfot även när han är helt stillastående. Men det räcker ju inte att bara vara bra när det passar än själv, utan ska han vara Real Madrid material på riktigt då behöver han leverera betydligt oftare än vad han har gjort hittills, och framförallt mot den här typen av motstånd. Men det var ju inte så att Gabi, Diego Godin, Gimenez, Juanfran och Koke hade några större problem med att hantera James Rodriguez den här gången, om han ens behövdes hanteras. Och även Modric som brukar vara så duktig på att sätta igång spelet snabbt och kunna byta kant, vart var han i den här matchen? Men något som borde bekymra Real Madrid lägret det var hur blek Ronaldo var idag. Jag kan tycka att Ronaldo inte är samma spelare som han en gång var, men jag håller honom fortfarande som en av världens bästa poängspelare. Men det känns som att han har tappat farten kring sista tredjedelen, det där klassiska rycket som han kan få till där han viker in i banan och borrar upp bollen i krysset eller viker åt fel håll och drar in bollen med vänstern i bortre hörnet det ser vi inte lika ofta. Men så blek som Ronaldo var i den här matchen det har jag inte sett honom vara på väldigt länge. Och det mest intressanta är såklart att även om Ronaldo kan ha sina sämre matcher så får han alltid några chanser att göra mål och normalt missar han inte allihop. Nu fick han 2 jättelägen att bli målskytt, och läget när han får gott om tid på sig att placera avslutet i bortre hörnet där ska han göra det bättre. När det gäller nickläget är det möjligt att han inte riktigt tror på det från första början, men han är såpass fri att han ska få mer kraft i den nicken. Någonting har uppenbarligen hänt med Ronaldo, och det är möjligt att det är något som stör honom just nu och vad det kan vara det kan vi bara spekulera i. Men jag tror inte att man helt ska vifta bort att PSG ryktena för tillfället kan påverka Ronaldos prestationer. Jag har varit inne på Florentino Perez innan och jag kan bara konstatera att det fortsätter att gå knackigt för hans projekt. Nu var det här första förlusten för Real Madrid under Zidane, men ärligt talat det är ju inte så att det spelmässigt har sett särskilt mycket bättre ut. Och Real Madrid supportrarna får ursäkta men det finns någonting väldigt vackert med att Real inte går bättre än såhär. Det här är en följd av den sjuka tränarkarusell som Florentino Perez har sysslat med. Det har inte gynnat klubben men Perez vägrar att byta taktik, och då kan jag känna att då får man skylla sig själv. Jag tänker inte sitta här och döma ut Zidane som en Real Madrid tränare, men jag är definitivt redo att det är kört för Florentino Perez som president för klubben. Inte nog med att han sparkar tränare till höger och vänster, han har dessutom byggt upp en trupp som inte är ett starkt kollektiv. För mig är Real Madrid individualismen personifierad, det finns gott om kompetenta spelare om vi bara ser till speltekniska kvalitéer. Men är Real Madrid verkligen ett fotbollslag? Är detta snarare inte ett lag fullt av individualister som tycker det är viktigare att jaga mål och poäng än att offra sig för laget i täta matcher som den här? Jo jag tycker nog det. Och därför tycker jag att Florentino Perez får skylla sig själv. Det är inte alla tränare som fått tacka för sig under resans gång som är orsaken till att Real Madrid inte är en tydigare utmanare till Barcelona, det är Florentino Perez fel. Men karln är för självgod och för envis för att erkänna att det är han som är roten till allt ont. Och av den anledningen tycker jag att det finns någonting väldigt vackert med att projektet Real Madrid inte går bättre än vad man gör.

 

 

När det gäller Atletico Madrid ska jag inte göra en kort historia alldeles för lång. Det jag är ute efter här det är att jag vill bara berätta att jag har gått och blivit nykär. Ni som följer mig på diverse forum vet att jag ofta sitter och beklagar mig över hur det kan se ut när ett lag försöker spela försvarsspel. Och då tänker jag inte bara på mitt Liverpool utan det finns flera lag som har potential att kvala sig in på listan över dåligt försvarsspel. Men när jag ser hur Atletico Madrid i allmänhet och i synnerhet hur de hanterade den här matchen är det nästan att jag blir rörd till tårar. Här snackar vi verkligen om en spelartrupp som helt har underkastat sig sin tränare filosofi. Samtliga spelare vet precis hur man ska uppträda på banan. Och det börjar redan längst fram med Fernando och Torres och Griezmann. Det är inte så att de är världens snabbaste spelare men som de offrar sig i presspelet och hur smarta de är på hur värdera när det är läge att kliva fram i presspelet och när det är läge att bara avvakta och täcka ytor. För är det någonting jag inte uppskattar så är det när spelare totalt springer bort sig och bara är ute efter att jaga bollen. Det är balansen som är det avgörande för att du ska bli framgångsrik, det gäller att kunna värdera situationerna rätt när det kommer till att stå högt eller falla lågt och dessutom orka göra det över 90 minuter. Och då gäller det ju att ha en tränare som fokuserar tillräckligt mycket på den defensiva biten av spelet vilket Diego Simeone definitivt gör då det var en defensivt lagd spelare på sin tid. Och  såklart måste du ha spelarna för att kunna spela den här typen av disciplinerat försvarsspel, du behöver en spelatrupp som fattar detaljerna i den defensiva spelfilosofi som Simeone står för. Det har tagit sin tid men vilket fint lag det håller på att bli av Simeones Atletico Madrid. Och det är ju svårt att inte förälska sig i detta fantastiska fotbollslag för det finns ju så många sköna karaktärer i laget. Diego Godin, visst må han vara lite tokig emellanåt men som han offrar sig hänsynslöst när det bränner till och han står upp för laget när det blåser på toppen och vevar igång laget när det inte fungerar. Och sedan har han ju ett huvudspel som är svårslaget, jag skulle till och med vilja dra det så långt att Diego Godin besitter det bästa huvudspelet på den här planeten. Gimenez är ingen spelare man lägger märke till så mycket, men jag tycker det är en ganska bra beskrivning över hur bra han är som spelare, han gör ett oerhört hårt jobb i det tysta och går sällan bort sig. Felipe Luis tyckte jag var en besvikelse i Chelsea och jag var skeptisk till att Atletico skulle ta tillbaka honom, men uppenbarligen är han en spelare som individuellt sett inte är tillräckligt bra för att spela på den absoluta toppen men han passar bra in i sammanhanget Atletico Madrid. Och Gabi, Juanfran och Koke för att nämna några till är också spelare som jag hade betalat mycket pengar för att ha i mitt lag. De är allihop riktigt bra spelare både när det gäller deras speltekniska kvalitéer men också när det kommer till att vara lagspelare, oavsett vart på planen du sätter de kommer de att göra ett hundraprocentigt jobb för laget just för att laget är det viktigaste i deras värld och inte jaget. Och det som gjorde mig mest imponerad när det gäller Atleticos insats det var att de gjorde inte mer än vad som krävdes. De kom inte till Bernabeu med ambitionen om att spela ut Real Madrid och vinna med 6-0, utan man kommer dit och håller sig till sin grund och sin spelidé med ett lågt sittande försvar emellanåt men när det finns läge så är räds man inte att sätta intensiv och hård press på bollhållaren. Och det är ju bara att titta på vilka problem Kroos, Modric, James och Isco hade med att hantera Gabi och Koke bland annat. Atletico är ett lag där alla vet sina roller och där samtliga är bekväma med tränares spelidé, och man har tagit den till sig och köper den fullt ut. Och när till och med Torres ser ut som en kompentent spelare igen då har du som tränare verkligen gjort ett enastående jobb. Det är bara att konstatera att Atletico Madrid för stunden är en fantastisk välmående fotbollsklubb och ett fantastiskt fotbollslag. Och jag bara sitter och njuter i skrivande stund, jag tycker att det är hur kul som helst att titta på Atletico. Och om Real Madrid var individualismen personfierad så är Atletico Madrid för mig det starka kollektivet personifierat, och det är det som är den främsta anledningen till att de rödvitrandiga förmodligen kommer att sluta före de vita i tabellen. Och vill man sticka ut hakan ännu mer men samtidigt inte vara helt ute och cykla går det ju att argumentera för att Atletico Madrid för stunden är storebror i stan än att Real Madrid fortfarande skulle vara det? Jag kan tänka mig det i varje fall. Och som sagt jag har gått och blivit nykär. Jag älskar Atletico, och jag älskar Diego Simeone, ett fantastiskt fotbollslag och en fantastiskt tränare är vad vi har att göra med helt enkelt. 

 

 

Då har det blivit dags att säga hej och varsegoda att stiga in i min lilla fotbollshörna. Vi befinner oss mitt i Champions League slutspelet och inför gårdagens matcher var nog förväntningarna extra höga bland oss som brinner för internationell fotboll då det på menyn stod två kanonmatcher. Men jag tänker inte lägga fokus på det som utspelade sig i norra London utan den här gången tänkte jag prata om mig om mötet mellan Juventus och Bayern München. 

 

 

Man brukar prata om bra lottningar, mindre bra lottningar och mardrömslottningar när det kommer till den här typen av sammanhang. Jag ska inte sticka under stol med att när jag fick reda på att Juventus skulle ställas mot Bayern München poppade direkt tanken upp att det här kommer att gå åt skogen. Självklart ska Juventus ha all respekt för det som klubben har åstadkommit på hemmaplan under de sista 4 säsongerna, då man varit det klart bästa laget och dominerat italiensk fotboll. Men faktum är att Juventus inte har lyckats ta ytterligare steg i Europaspelet. Nu blev det en Champions League final mot Barcelona där man visserligen håller jämna steg i kortare perioder i matchen men på det stora hela är man ändå inte i närheten av att hålla den nivån som Barcelona håller. En svala gör ingen sommar brukar man säga, och det talesättet stämmer rätt bra när det gäller Juventus. Låt vara att den blev kort så fick vi ändå uppleva en ny era hos de svartvita med Pirlo som regissören bakom allt, med Vidal som tack vare sin enorma flexibilitet kunde gå från att vara avgörande poängspelare till att bli städgumma som höll fortet framför backlinjen. Och till sist fanns det en viss argentinare i form av Tevez som stod för det avgörande målen och poängen vilket var en stor del till fjolårssäsongen blev så succéfylld som den blev. 

 

 

Gådagens match blev det första stora testet för årets upplaga av Juventus. Laget har fått en del ros med all rätt, men jag tycker att det har varit helt på sin plats att det har funnits en del frågetecken kring hur slagkraftigt årets upplaga egentligen är. Och under den första halvleken satt jag och fascinerandes av det jag såg på ett negativt sätt. Ibland brukar man prata om att vara lite cynisk och släppa bollinnehavet till motståndaren trots att man har hemmaplan, då det viktigaste inte är att vinna bollprocenten utan det viktigaste är att man vinner. Men inte ens Allegri kan ha varit särskilt nöjd med hur Juventus uppträdde i den första halvleken. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att bollinnehavet under de första 45 minuterna måste ha varit 80-20 till Bayerns fördel. Till viss del kan jag bli förförd av Guardiolas sätt att med sin filosofi gå in och mer eller mindre förändra hela fotbollsvärlden med sin mycket speciella syn på hur man når resultat. Men det som Juventus presterade i den första halvleken måste ha varit den sämsta av halvlekar som någonsin har presterats på Juventus stadium. Jag har inga problem med att vi inte äger bollen mest, men att backa ner med hela laget såpass mycket det straffar sig bara i längden. För vi hamnade i en situation där vi backade hem med hela laget, till och med Dybala och Mandzukic hamnade långt ner på egen planhalva och det säger sig självt att då kommer vi inte att kunna besegra Bayern om vi spelar så defensivt. Och under hela halvleken satte vi oss i svåra situationer vilket gjorde att vi inte kunde spela oss ur trånga lägen på ett tillräckligt bra sätt. När Lichtsteiner väl vann bollen droppade Cuadrado ner så djupt i banan att han nästan hamnade nere i knät på Lichtsteiner att det inte fanns någon att spela bollen till och så tappade vi bollen. Pogba och Marchisio slet något enormt, och Pogba lyckades bara bromsa upp Bayerns anfall en enda gång för att sedan sätta igång en kontring. Och jag tycker att vi här och nu kan bekräfta att Marchisio var en fantastisk spelare under Conte, men han är inte samma spelare som han en gång var. Han har tappat sina spetskvalitéer och ser numera ut som en spelare som inte borde starta i ett Champions League slutspel. Khedira brukar vara lugnet själv när det kommer till att sätta passningarna oavsett om det är i djupled, sidled eller rulla hem i backlinjen. Men när till och med Khedira ser besvärad ut då är det ett tecken på att motståndaren har full kontroll på matchen. Och trots att det såg ut som att Bonucci och Barzagli skulle reda ut stormen och se till att vi kunde gå in i paus med 0-0 hände det som absolut inte fick hända bara minuter innan halvtidsvilan. Jag minns inte hela situationen i detalj, men jag ser bara framför mig hur Barzagli står och sover och mer eller mindre får bollen på sig efter att bollen skickats in mot mål från vänster vilket gör att den styrs ut rakt i gapet på Thomas Müller som kunde revanschera sig efter att ha stått för årets miss efter Edin Dzekos miss i helgen. Fullt rättvist att Bayern kunde gå till paus med en

1-0 ledning. Sen kan man tjata hur länge som helst om att Lewandowski inte gavs mycket utrymme och att Thomas Müller inte tilläts vara få de där extra ytorna som han behöver för att göra mål, men det gäller att vara hundraprocentig i ditt försvarsspel när du möter Bayern. Ett litet misstag och då rasslar det till i nätet direkt, då hjälper det inte att ha en av världens bästa målvakter utan hela laget måste stå för en felfri insats defensivt vilket inte var fallet i den första halvleken. 

 

 

Klockan började närma sig 55 minuters spel och jag satt och funderade lite på vilken taktik som skulle gälla för resten av matchen. Marchisio tvingades kliva av men det tyckte jag inte var någon större försvagning då han som sagt inte på långa vägar är den där avgörande spelaren som han var för 4 år sedan. Å andra sidan vet jag inte om det är så smart att peta in Hernanes som ersättare, som också är en spelare som har passerat bäst före datum. Men jag hoppades att få se ett Juventus som vågade kliva fram mer i presspelet och som chansade lite mer det vill säga flytta fram mer folk. Att Dybala och Mandzukic ska husera djupt nere på egen planhalva när Bayern har bollen det är för mig ett väldigt destruktivt sätt att försöka matcha detta mycket skickliga lag. Men knappt hade jag hunnit börjat fundera över hur vi skulle vända på steken förrän en viss Arjen Robben gjorde ett klassiskt Arjen Robben mål. Ni som kan er fotboll vet hur det gick till, han får bollen på högerkanten och så viker han in och skickar in ett välplacerat skott med sådär lagom skruv i bortre hörnet. Givetvis en fantastisk prestation men samtidigt är det beklämmande att se en sån som Patrice Evra som varit med på den här nivån så länge totalt vika ner sig i den situationen. Jag kräver inte att han Evra ska tokrusa ut mot Robben och chansa på att han lyckas få undan bollen med en glidtackling, men att bara stå där med händerna i byxfickorna och inte göra någonting det är något som gör mig otroligt förbannad, man uppträder inte så på den här nivån det är helt oacceptabelt. Självklart kändes det som att Robbens drömmål var spiken i kistan för det som hade kunnat bli ett riktigt spännande dubbelmöte. Nu kändes det som att det var upp till Bayern om det ville gå för fler mål eller om de ville spela av matchen vilket de inte brukar ha några problem med. Och jag tackar för att Bayern valde det sistnämnda alternativet, för efter 0-2 målet kändes det som att Juventus märkte att de började få mer ytor att spela på och att de kunde få fram mer folk i anfallsspelet. Pogba som hade haft en besvärlig match så långt lyckades helt plötsligt med att vinna några motlägg, och på så sätt börja etablera lite längre anfall. Däremot saknades det där riktigt heta målchanserna för att det skulle kännas som att det kunde bli match av det här dubbelmötet på riktigt. Kimmich som mer eller mindre haft en felfri match så långt i Bayerns trebackslinje/fyrbackslinje eller hur man nu väljer att se på det stod för ett enda misstag då han står och sover och styr bollen rakt i gapet på Mandzukic när Juventus ställde om. Och Mandzukic är tillräckligt kylig att han hittar en fristående Dybala som kunde placera in reduceringen. Helt plötsligt var det match igen, fast ändå inte tänkte jag och säkerligen många med mig. Det är klart att Bayern inte tappar en 2-0 ledning det är de alldeles för bra för. Och nog satt jag och beklagade mig över hur tunn trupp Juventus har jämfört med de spelare som Guardiola har till sitt förfogande. När en Morata som fortfarande är lite i obalans och en relativt oprövad Stefano Sturaro byts in som främsta offensiva hot då är det nästan att man är redo att ge upp. Men så dyker det upp en sekvens där precis allting stämmer, alltifrån individuell kvalité till att studsarna är på din sida. Pogba får bollen i ryggen efter att Bayern misslyckats med ett uppspel och han fiskar upp bollen och på bara några få tillslag slutar det med att Morata med en mycket fin nickpassning lyckas nå fram till Sturaro som skickar upp bollen i första krysset. Sista kvarten är nästan svår att analysera för då blev det rena rama ge och ta fotbollen där båda lagen gick för ett segermål och jag tycker att Juventus ska vara glada över att det här dubbelmötet trots allt är öppet inför returen. 

 

 

Det finns vissa upphämtningar som är mer slående än andra, och jag tycker att den comebacken som Juventus stod för igår tillhör något av det absolut bästa jag har sett. Vem hade inte gett upp efter att Robben fullständigt haft lekstuga med ett Juventus försvar som gick på knäna? Det normala hade varit att bara lägga sig ner och dö, sedan är det inte det ett scenario som man köper som supporter men man kan ändå ha förståelse för att det sker. Det var inte ett Schaktar eller ett Dynamo Kiev vi mötte utan det var en av de stora favoriterna till att vinna Champions League titeln som stod för motståndet. Att komma tillbaka från ett 2-0 underläge efter att ha varit så utspelade under de första 45 minuterna ska inte gå, det är omöjligt för vilket annat lag som helst i Europa, förutom Juventus uppenbarligen. För det verkar som att ingenting är omöjligt för detta Juventus. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och varit lite bekymrad trots att segrarna i ligaspelet har radats upp efter den tröga säsongsstarten. Frågan om det verkligen finns tillräckligt med spets i laget för att utmana de allra största klubbarna även i år tycker jag har varit relevant. Och när det blir skarpt läge och då talar jag inte om att ha 0-0 länge mot Frosinone på bortaplan utan att hamna i en riktig knipa mot ett av världens bästa klubblag, kommer laget då vara kapabelt att resa sig ännu en gång. Jag kan knappt tro på det själv men svaret på den frågan här och nu är ja. För att hämta upp ett 2-0 underläge mot Bayern München trots att man varit så utspelade under en hel halvek det gör man inte på ren tur utan då måste det vara så att vi har att göra med en lagmoral som saknar motstycke. Och jag kan säga vad jag vill om Cuadrado som stundtals skämde ut sig med alla sina felbeslut som han tog, och Lichtsteiner som mer eller mindre såg ut att bli uppkäkad på sin kant under den första halvleken. Men det är bara att konstatera att även i år är Juventus något alldeles extra. För trots att spelet inte alltid klickar vilket det inte gör i alla matcher så finns det ändå en stabil grund att luta sig mot. Det finns en stabil backlinje med Bonucci och Barzagli i spetsen, Lichtsteiner och Evra gör oftast ett kopiöst jobb defensivt och gör det bra efter sina förutsättningar. Pogba har fått kritik för att han är en spelare som inte växer i de stora matcherna, men igår visade han att han kan inte bara vända ut och in på Ranocchia utan han är en spelare som absolut kan vara en spelare som på sikt utmanar om att vinna guldbollen. Och jag kan tycka att Sturaro och Morata inte är spelare du ska ha på planen när du möter riktigt bra motstånd. Men Allegri fortsätter att motbevisa mig, för lik förbaskat är det de två som står för målet som öppnar upp det här dubbelmötet på ett helt fantastiskt sätt. Och jag kan inte peka på exakt vad det är som gör att Juventus är så svårslagna mer än att vi har att göra med en spelartrupp som känner sig otroligt trygga i sina roller och som känner sig trygga med sin tränare. Och Allegri visade igår att han inte är en envis tränare som enbart ska vinna på sitt sätt, utan när han märkte att matchen och hela dubbelmötet höll på att avgöras då valde han att chansa lite. Och hade siffrorna runnit iväg för att Bayern spelat sig ur Juventus höga press hade Allegri säkert dumförklarats, men jag är glad att han vågade släppa lite på sitt taktikval. Och jag är glad att jag inte är i Allegris kläder inför returen då det finns en del viktiga beslut att ta. Ska vi spela med ett så lågt sittande och kompakt lag som möjligt och låta Bayern få göra lite vad de vill med bollen eller ska vi våga ta steget att spela ett presspel likt det Klopp eller Conte är kända för. För det går ju att argumentera för att Bayern fick mest bekymmer när Juventus flyttade fram positionerna i sitt försvarsspel. Och oavsett Juventus står som segrare eller förlorare efter returen på Allianz arena vill jag bara ta tillfället i akt att kärleksbomba Allegris manskap. Jag vet inte hur många liv detta Juventus har, men helt klart är att lagmoralen går det inte att klaga på. Det är som att spelarna har bestämt sig att vi kör tills domaren blåser av oavsett förutsättningar. Vilken fin lagmoral och vilket fantastiskt fotbollslag Juventus är, helt underbart. 

 

 

Då har det blivit dags att säga varmt välkomna tillbaka till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången har det blivit dags att snacka lite PSG som igår tog emot Chelsea i det första åttondelsfinalmötet i Champions League slutspelet. 

 

 

Det går alltid att diskutera till höger och vänster om de olika ligornas kvalitéer. Jag har inte varit och kommer nog aldrig att bli en fantast av Ligue 1. Jag kan tycka att det är ett riktigt underbetyg till de övriga lagen att PSG i mitten på februari månad kan leda ligan med 24 poängs marginal ner till 2:an Monaco och med +51 i målskillnad. Med det sagt så såg jag fram emot gårdagens match av den enkla anledningen att PSG inte har behövt ta ut sig fullständigt i ligaspelet utan de har under en längre tid kunnat lägga allt krut på den här matchen sedan lottningen blev klar. 

 

 

Men jag måste säga att matchen ur ett PSG perspektiv var lite av en besvikelse. Visserligen hade PSG mest boll under i stort sett hela matchen. Nu tycker jag inte det säger så mycket om du vinner bollprocenten mot Chelsea då de är att ett lag som inte har som ambition att ha bollen mest, det är inte bara en Mourinho grej utan det är något som ligger i klubbens DNA. Men när du möter ett lag som Chelsea som prioriterar att backa hem och inte visar upp ett aggressivt presspel då är det upp till dig själv att skapa chanserna på egen hand. Men jag tyckte att PSG slarvade alldeles för mycket i de avgörande momenten. Det fanns ett flertal situationer då i synnerhet Lucas Moura, Zlatan och Maxwell tajmade löpningarna perfekt och som bara stod redo att få bollen på foten, men då var passningen från Thiago Motta eller Di Maria för dålig. Och jag tycker inte riktigt att PSG kom upp i intensitet i sitt presspel eller skruvade upp tempot tillräckligt mycket när de hade bollen. Och en spelare som Matuidi är jag oerhört besviken på i den här matchen. Han har växt ut till en favorit hos mig just för att han brukar vara en spelare som orkar springa hur mycket som helst. Han är bra både med och utan boll och han har en förmåga att utan några större problem vara den ultimata box till box spelaren som det finns ganska få av i dagens fotboll. Men igår vet jag inte vad Matuidi sysslade med, stundtals tyckte jag att han var helt katastrofal, deltog inte i presspelet och drällde för mycket med bollen och tog för lång tid på sig när det fanns omställingslägen. Di Maria har med all rätt fått mycket beröm, jag hyllade den värvningen rejält han blev klar och till en början såg det riktigt intressant ut. Men igår tyckte jag tyvärr för PSG:s del att vi fick se en Di Maria som såg väldigt tagen av stundens allvar, som knappt vågade ge sig på några egna initiativ alls som att transportera bollen flera meter centralt i banan och bli den som fördelar bollen vidare kring sista tredjedelen. Han är ju lite lik Matuidi på det sättet att han kan göra väldigt intressanta saker med bollen i väldigt hög hastighet. Och när varken Di Maria eller Matuidi är på topp då vilar ju mycket ansvar på Zlatan naturligtvis men även på en spelare som Verratti. Men i mitt tycke ska inte Verratti i första hand vara poängspelaren för PSG, det är klart att en och annan assist ser ju alltid lite snyggt ut i statistiken men det är inte poängproduktion som är hans främsta ansvarsuppgifter. Utan när det gäller PSG:s offensiv då är det Zlatan tillsammans Matuidi och Di Maria som ska vara de som styr lagets anfallsspel. Nu gick det vägen för PSG i den här enskilda matchen och de fick ett hyfsat resultat med sig att gå på inför returen. Men hade jag varit PSG supporter hade jag nog varit lite bekymrad inför returen. 

 

 

Sett till chanserna och bollinnehavet borde slutresultatet såklart varit större för att PSG skulle känna sig helt nöjda med den här matchen. Självklart får vi inte glömma bort att Chelsea gjorde en riktigt fin insats defensivt. Många trodde nog att det skulle bli rena rama svängdörrarna i John Terry och Kurt Zoumas frånvaro, men Cahill och Ivanovic stod för en försvarsinsats som tillhör bland det bästa jag någonsin har sett. Men trots att Chelseas backlinje gjorde en fantastisk insats så kommer jag inte ifrån att jag tycker att det gick att kräva mer av PSG. En röd tröd genom hela matchen var att den där sista växeln fick PSG aldrig till och det blev lite omständigt för att inte säga ängsligt anfallsspel. Det är möjligt att spelarna känner pressen av att de för första gången i de här sammanhangen är favoriter över att slå ut Chelsea i en åttondelsfinal. Samtidigt tycker jag att det är en ursäkt som inte håller särskilt länge, för det är trots allt riktigt rutinerade rävar som vi har att göra med. Zlatan har varit med länge, Thiago Motta har varit med länge, Thiago Silva börjar komma upp i åren, David Luiz må vara en usel spelare men han har ändå erfarenhet från att gå långt i Europacupspel. Och jag tycker även att de yngre i i PSG borde börja bli såpass vana vid de här sammanhangen att de faktiskt vet hur de ska hantera sådana här matcher. Så nog blir jag lite bekymrad när jag ser en Verratti som går och gömmer sig lite och en Marquinhos som inte bröstar upp sig tillräckligt mycket. Men oj vad viktigt det där målet från Cavani kan visa sig bli när vi summerar det här dubbelmötet i mars. 1-1 hade fått ses som ett stort fiasko ur PSG synvinkel, men nu fick de ändå det där ledningsmålet att spela på i returen. De behöver inte känna all press att de måste vara laget som anfaller hela tiden utan de kommer ha råd med att dra tillbaka styrkorna och få gå på lite egna counter attacks, och då känns det som att Chelseas backlinje helt plötsligt kommer att få det mycket svårare att bromsa upp Zlatan och co. Och visst blev det lite symboliskt att det var Cavani som fick avgöra gårdagens möte. Och där har vi väl den tydliga skillnaden mellan Cavani och Lucas Moura. Lucas Moura är en jättefin spelare som säkerligen har framtiden för sig. Men för mig börjar det bli tydligt att han är inte färdig på långa vägar, och då tänker jag främst på hans avslut. Det är klart att det finns någonting vackert med att se honom dribbla bort sina motståndare, men det är trots allt vad det stor i poängprotokollet som räknas. Och här och nu tycker jag inte att Lucas Moura är en tillräckligt bra poängspelare för att spela förstafiol i PSG:s anfall. Cavani må ha lite problem med attityden emellanåt, det såg vi inte ju inte minst igår på sättet han firade sitt mål på. Men vi kommer inte ifrån det väsentliga att Cavani är en målskytt av absolut världsklass, och det är precis det som PSG behöver i det här läget. Därför vill jag se att Blanc tar det något jobbiga beslutet att börja spela Cavani mer från start igen. För kom inte och säg att det inte finns utrymme för både Zlatan och Cavani på planen. Zlatan är såpass flexibel och ödmjuk att han skulle kunna utgå från en kant för att sedan ha en fri roll, och på så sätt skulle Blanc kunna få med Cavani mer centralt i banan. För Blanc handlar det om att prioritera, vad föredrar han? En Lucas Moura som bjuder på fina trix men inte producerar eller en Cavani som fortfarande levererar mål? Och sedan så måste Blanc ta beslutet att lyfta David Luiz ur backlinjen. Marquinhos imponerade inte särskilt mycket igår, men jag tycker att han måste få chansen som mittback bredvid Thiago Silva i de stora sammanhangen. Men jag förstår absolut varför Blanc envisas med att spela David Luiz i mittlåset. Det är för mycket prestige i den värvningen helt enkelt, det ser inte bra ut för ägarna om en spelare som köptes in för 50 miljoner euro och därmed blev världens dyraste mittback helt plötsligt hamnar på bänken i de viktiga matcherna. Men det är såklart inte Blancs fel, utan det ligger på de sportsligt ansvarigas bord att de har gjort en grov felinvestering.

 

 

Hur kommer då det här dubbelmötet att sluta? Direkt när lottningen kom kändes det som att PSG fick bära favoritskapet fördelat på omkring 60-40. Men sett till hur gårdagens match faktiskt såg ut känner jag mig absolut inte lika säker på att PSG är lika stora favoriter till att gå vidare. Jag är beredd att argumentera för att Chelsea kommer att fixa detta. Dels i kraft av hemmaplan, det är alltid tufft att komma till Stamford bridge även om det sett till hur hösten såg ut varit en rätt bekväm match för gästande lag att verka i. Men vi vet alla när Chelsea får spelet att flyta på, på sin hemmaplan då är de riktigt svårslagna även i Europaspelet. Det finns sparkapital i Hazard som inte har kommit igång än. Matic och Fabregas har varit riktigt svaga hittills och alla vet ju att när de är på topp då kan de städa upp allt som sker framför backlinjen. Och om Ivanovic och Cahill ska vara lika bra som de var igår då ska det mycket till för att Chelsea ska släppa in fler mål i det här dubbelmötet. Nu vet jag inte hur allvarlig skadan på John Terry var men skulle han vara tillbaka i elvan då kommer Chelseas försvarsspel såklart att bli ännu bättre nu när han verkar ha fått ett stort uppsving sedan Hiddink tog över laget. Sedan är det bara att konstatera att Chelsea är ett lag som idag jämfört med hur laget såg ut under hösten mår bättre. Och nu har dessutom Diego Costa börjat hitta målet igen vilket talar för att Chelsea kommer att vara fortsatt svårslaget. Sedan har vi ju faktiskt ren fakta att ta hänsyn till när vi diskuterar det här dubbelmötet och det är PSG:s och Zlatans Champions League förbannelse. För visst känns det som att detta PSG borde vara slagkraftigt för att vara framme och hugga på en Champions League semifinal. Men uppenbarligen är det något som knyter sig för den där klubben när de kommer upp på den riktigt stora scenen. Nu har PSG långsamt tagit små steg i rätt riktning även i Champions League spelet. Jag tror att de har växt av att ha åkt ut mot Chelsea på endast ett bortamål för att säsongen efter faktiskt lyckas göra rätt resultat på Stamford bridge och ta sig vidare. Men om det här ska vara den bästa utav PSG upplagor sedan ägarna från Qatar tog över klubben då tycker jag ändå att de borde ha gjort ett större avtryck i gårdagens match. Jag säger inte att PSG skulle ha vunnit med tennissiffror, men en stabil 2-0 eller 3-0 seger tycker jag inte alls är ett orimligt krav. Visst fanns det moment i matchen då PSG var det klart bättre laget, men när vi summerar matchen så är det en frispark av Zlatan som touchar på Obi Mikel och några sekunder av individuell briljans från Cavani som gör att de avgick med segern. Om det här nu är den bästa upplagor av det så kallade projektet PSG, ja men då tycker jag att de borde ha städat av den här matchen rätt enkelt och kanske rentav avgjort dubbelmötet. Men jag har mina farhågor när det gäller PSG, jag tycker mig känna igen detta. PSG för mig är ett lag med många skickliga spelare, men uppenbarligen är det någonting som fattas för att de på allvar ska vara med och tampas om Champions League titeln. Jag trodde inför säsongen att de faktiskt skulle bli att räkna med på allvar i Champions League. Jag trodde definitivt att de skulle klara av att hantera gårdagens match galant med tanke på att de har spelat hem ligatiteln sedan länge. Men om det här var allt som PSG hade att erbjuda mot ett Chelsea som fortfarande är lite i gungning efter en turbulent höst, då börjar jag verkligen bli fundersam. Och vi får inte heller glömma bort att det finns en Zlatan förbannelse i Champions League sammanhang att ta hänsyn till. Jag säger inte att Zlatan inte har levererat det han ska i Champions League sammanhang, men fortfarande så finns det en Zlatan förbannelse och ett Zlatan track record i Champions League sammanhang att ta hänsyn till. Och jag är rädd för att historien kan komma att upprepa sig själv även den här säsongen för Zlatan och PSG. Vi får väl se om PSG mäktar med att stå för en betydligt bättre insats än den man gjorde igår. Men här och nu är jag beredd att argumentera för att Chelsea kommer att slå ut PSG om vi får en liknande matchbild på Stamford bridge. Och framförallt det är Champions League förbannelsen som talar emot PSG i det här läget. Underskatta aldrig ett track record. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkomna tillbaka till fotbollshörnan. Fortfarande återstår det en del godbitar från denna fullspäckade helg, men helgens riktigt stora höjdpunkt har redan varit. Den här gången blir det givetvis fokus på seriefinalen i Turin mellan Juventus och Napoli. En match som många sett fram emot länge och jag också såklart. Hela veckan har det funnits en förväntan och en längtan på att matchen skulle dra igång, och vips nu är den helt plötsligt över. 

 

 

Om vi börjar med att försöka koppla ett litet grepp om kring vart vi har Napoli och vad vi kan förvänta oss av de ljusblå för resten av säsongen. Jag brukar inte banga för att skicka ut hyllningar till höger och vänster oavsett om det gäller lag eller enskilda spelare, men när det gäller Napoli så är det verkligen från hjärtat som jag vill hylla det här laget. Under de senaste säsongerna har jag upplevt Napoli som ett lag och som en klubb med fin potential som skulle kunna nå betydligt högre höjder än vad de har fått göra hittills, det vill säga att ta den där efterlängtade ligatiteln. Men känslan kring Napoli har ändå varit att det är någonting som har gjort att de inte har haft förmågan att lägga i den sista växeln för att ta ligatiteln. Mazzarri tog laget till Champions League men han kunde inte få laget att ta ytterligare steg för att vara med och utmana om scudetton, och framförallt så vek laget ofta ner sig i de matcherna som som i det långa loppet skulle bli säsongsdefinerande. Nu kommer jag få en del kritik när jag påstår detta men jag tyckte att Benitez gjorde ett bra jobb under sin sejour i Napoli. Under sin första säsong tog han laget till en cuptitel och fixade kvalplatsen till Champions League. Sedan så misslyckades han med att slå ut Athletic Bilbao i playoffet, och jag kan tänka mig att det är det som många Napolisupportrar stör sig på när de värderar Benitez insats. Fjolåret avslutades riktigt illa då Napoli åkte ut mot Dnipro Dnipropetrovsk i Europa League semifinalen, och dessutom förlorade den sista och helt avgörande matchen om kvalplatsen till Champions League mot Lazio. Men det tyckte jag snarare var en konsekvens av att spelare som Higuain, Koulibaly, Albiol och Britos totalt vek ner sig när det gällde som mest. Jag tycker absolut inte att Benitez ska ha all skit för att Napolis fjolårssäsong blev en besvikelse. 

 

Sedan kommer Sarri in från Empoli, och det går att argumentera för att det var klokt tränarval lika mycket som att det var en stor risk i det beslutet. Men såhär med lite facit i hand så ser ju valet av Sarri som Napolitränare se ut att vara en riktigt succé. För hur skönt var det inte att se Napoli i den här seriefinalen? Jag tyckte att vi fick se ett Napoli som spelade med ett stort mod men samtidigt ett stort kunnande. Juventus är en utav de absolut tuffaste bortamatcherna i Europa, de släpper inte många poäng ifrån sig, eller målchanser överhuvudtaget för delen. Men stundtals fick Napoli, Juventus att se ut som att de var ett bortalag. Att komma till Juventus stadium och tro att man ska kunna föra matchen må låta mycket naivt och det är det förmodligen. Men Napoli under Sarri har blivit ett betydligt kaxigare och roligare lag att titta på. Insigne med sina fina vändningar och fina spelförståelse är numera en spelare som sätter skräck i vilken backlinje som helst. Higuain må ibland försvinna lite ur matcherna, men lik förbaskat är han ständigt ett hot för att han den här säsongen har haft en jäkla bra förmåga att hitta målet. Och hade inte Bonuccis tåspets varit i vägen för Higuain ikväll så hade han avgått ifrån den här matchen med ett nytt mål på kontot. Hamsik tyckte jag inte hade någon av sina bättre kvällar men även där finns det mycket kvalité. Visst fanns det en liten oro för hur han skulle klara sig utan sina gamla kompisar Lavezzi och Cavani. Men med Higuain och Insigne i den här formen tycker jag att Hamsik har fått en ännu bättre omgivning. Det går att skicka fram djupledsbollar mot Higuain, och det går lika bra att slå inlägg mot honom då han är fantastiskt bra på huvudet. Insigne kan både gå i djupled och vara den första du skickar iväg bollen mot, men han har också förmågan att gräva fram bollen och sätta igång ett anfall helt på egen hand. Framförallt när han får bollen på vänsterkanten och kan vika in och ta avslut eller skicka in ett inlägg då är han riktigt farlig. Sen låter det kanske inte så sexigt med Allan, Callejon och Jorginho men de är alla tillräckligt bra spelare i en Napolimiljö just nu. Allan med sin fina inställning och styrka i närkampsspelet gör ett fantastiskt jobb defensivt, Callejon är mycket lurig på sin kant och kan utan tvekan avgöra matcher på egen hand. Jorginho gör ett bra jobb i det tysta, sedan är det inte en spelare som sticker ut på något sätt men han är en spelare som smyger med lite i bakgrunden och som städar upp och kompletterar de övriga på ett bra sätt. Men framförallt ser försvarsspelet betydligt bättre ut i Napoli under Sarri än vad det gjorde under förra säsongen med Benitez. Och återigen Benitez ska inte ha all skit för att det gick åt skogen för Napoli ifjol, men är det något han ska ha kritik för då var det att försvaret ballade ur fullständigt mot slutet. Men under Sarri har det hänt någonting med Napolis försvarsspel. Koulibaly som jag och många med mig höll som en potentiell världsback såg ju i mångt och mycket ut som ett skämt under förra säsongen, men helt plötsligt är han ju numera klok och vet hur situationerna ska värderas. Framförallt ser han ju riktigt orädd ut, han tvekar inte att kliva in i en 50/50 duell och ta en smäll, och han ödslar ingen onödig tid på att försöka sköta uppspelen utan han fokuserar på att spela hårt och enkelt. Och han ser ju ut att trivas med att vara den bärande spelaren i backlinjen, och hittills har han klarat den uppgiften riktigt bra. Nog kommer jag alltid vara tveksam till att se Raul Albiol på den här nivån, men det är svårt att argumentera för att han har varit lika usel i år som han var ifjol. Med reservation för att jag tror inte att Albiol är sådär magiskt bra som han ser ut att vara, jag tror bara att det handlar om att han är en produkt av Koulibaly. Jag är helt övertygad om att plockar du bort Koulibaly då är Albiol helt plötsligt inte lika stabil längre. Men Sarri och hans Napoli har definitivt någonting intressant och spännande på gång. Det är ingen skam att förlora på Juventus stadium, särskilt inte efter att ha gjort en så fin insats spelmässigt. Det är få lag i Europa som kan åka till Juventus stadium och stundtals föra matchen, då har man gjort det riktigt bra. En tåspets från Bonucci en jätteräddning av Buffon och ett skott som touchar Albiol är det som skiljer lagen åt efter 90 tuffa minuter. Jag tycker inte att det finns så mycket att klaga på när det gäller Napolis insats. Tvärtom Napoli ska hyllas, Sarris manskap här och nu går en riktigt ljus framtid till mötes. 

 

 

När det gäller Juventus så slutar jag aldrig förvånas när det gäller det här laget, och då menar jag på ett positivt sätt. Vi får inte glömma bort att laget inledde säsongen ursuelt, och det var väl den sämsta starten på 50 år om jag minns rätt. Och jag var inne på det här resonemanget tidigare både här och på andra forum att en ny ligatitel var det inte att tala om. Säljer man sina 3 bästa spelare i Tevez, Pirlo och Vidal då är det naturligt att det kommer en reaktion på det. Det vore helt orimligt att kräva att man då ska sopa hem en ny ligatitel på beställning, det viktiga den här säsongen skulle bli att fixa fortsatt spel i Champions League. Lik förbaskat sitter vi här dagar innan det är dags för Champions League slutspel och Juventus är tillbaka i serieledning. För mig är detta en uppryckning och en prestation som saknar motstycke. Det finns ju inte att du efter en så bedrövlig start och med den press och uppståndelse som blir kring en så stor klubb att du ska kunna repa dig och orka äta ikapp och till och med ta dig förbi Napoli inför de sista 13 matcherna eller hur många matcher det nu är kvar. Men återigen detta Juventus slutar aldrig att förvåna mig, det är någonting som sitter i väggarna i den här klubben som gör att de alltid kommer tillbaka. Och jag tror att det här väldigt mycket att göra med att det finns en så tydlig rollfördelning i laget. Alla vet vad de ska bidra med, det här är min roll och det är just det här som förväntas att jag ska tillföra till den här gruppen i det här sammanhanget. Och för att snacka lite konkreta spelare så kan jag väl säga som så att jag brukar ofta beklaga mig över att min favoritklubb i England har lite problem med att få fram vinnarskallar. När jag tittar på detta Juventus både under Conte och Allegri men kanske framförallt under den här säsongen kan jag bara konstatera att Juventus är ett lag som är fullt av vinnarskallar. Dels är det ärvda vinnarskallar från Contes lag, där en del spelare visserligen funnits i klubben sen en tid i klubben men Conte hade förmågan att få ut maximalt av varje spelare och få spelare som inte alltid varit vinnarskallar till att se ut som vinnarskallar. Men det som gjorde att Juventus inte lyckades ta några ytterligare steg i Europaspelet tyckte jag berodde på Contes lite för defensiva hållning när han mötte de större lagen att han blev lite för feg. När Allegri tog över laget tänkte nog många att hur ska han av alla kunna ta Juventus att ta ytterligare steg i utvecklingen? Men någonting har ju skett med laget sedan Allegri tog över. Titta bara på spelare som Bonucci och Barzagli, det har aldrig varit något större fel på attityden men de har ju emellanåt helt saknat de tekniska kvalitéerna och spelförståelsen för att kunna lyfta upp den där backlinjen när Chiellini inte har kunnat spela. Men nu ser de helt plötsligt hur trygga ut som helst i sina roller. Och om vi tittar på Lichtsteiner och Evra så är de ju i grund och botten ett ganska offensivt ytterbackspar, men Allegri är så klok att han väljer att dra tillbaka de några snäpp i banan vilket frigör mer utrymme för bland annat Pogba och Dybala att stå för det kreativa. 

 

 

Innan jag svävar iväg i all min lycka över den här segern så vill jag säga att den uppryckning Juventus har gjort under den här hösten och vintern är något jag knappt har upplevt tidigare. Och jag håller med om att visst fan kan en sitta och reta sig på att det måste gå att kräva mer av det här laget. Pogba är lite för bollkär, Marchisio ser ibland ut som att han inte kan spela fotboll längre, Morata har gått runt och tjurat och jag har upplevt att vi inte riktigt har samma slagkraftiga bänk jämfört med tidigare år vilket borde innebära att det är svårt att förändra matcher där det går emot. Men lik förbaskat så hittar vi ett sätt att vinna matcherna. Antingen tröttar vi ut motståndarna att de till slut inte orkar stå emot trycket, eller så kan vi ha en sådan dag där alla kombinationsförsök går hem och där Dybala och Pogba spelar fotboll som om de vore från ett annat solsystem. Det är helt sjukt vilken lagmaskin Juventus har blivit, det här såg jag verkligen inte komma för 8 år sen. Och det värsta är att jag har ingen bra förklaring till att det ser såhär bra ut jag är bara glad. Anledningen till att jag en gång i tiden valde Juventus som favoritlaget i Italien var ju just att de sprang och kämpade och att de var en sådan förbaskat bra lagmaskin. Och som sagt det fanns gott om vinnarskallar där och då i Fabio Cannavaro, Lilian Thuram, Pavel Nedved, Zlatan Ibrahimovic, Del Piero och Zidane för att nämna några. Sen tyckte jag att Juventus fungerade bättre som lag när inte Zidane drog ner på tempot, men det är en helt annan diskussion som vi kan ta en annan gång. Jag är mycket imponerad av hur Allegri har fått ihop den här gruppen. Det är lätt att en spelartrupp vänder sig emot tränaren när det börjar gå dåligt och lägger all skuld på honom. Men i Juventus fall känns det som att varje spelare har gått till sig själv och funderat över vad det är som måste bli bättre. Vi vinner tillsammans och vi vinner tillsammans, den känslan tror jag har funnits i Juventus trupp under den tuffa starten. Men när du har en organisation som mår bra där det finns en kompetent klubbledning och du har en mycket skicklig tränare på plats och en spelatrupp som består av massvis med vinnarskallar då är det inte så konstigt att det förr eller senare kommer att vända. Och jag känner att mycket talar för att det faktiskt blir ännu en ligatitel för "Den gamla damen". För i ärlighetens namn det var ingen sprakande fotboll som presterades av Juventus den här gången. Om fotboll handlade om att samla på sig mest stilpoäng ja då hade Napoli avgått med segern, då de under stora delar av matchen var det bättre laget. Men om Juventus inte ens förlorar när inte spelet stämmer till hundra procent, och mot Napoli dessutom som ändå får ses som den främsta konkurrenten till ligaguldet, vem fan ska då stoppa Allegris manskap. När till och med Simone Zaza kliver in från bänken och avgör en sådan här match då är ta mig sjutton allting möjligt. Jag kan inget annat än att konstatera att Juventus ska bli riktigt spännande att följa under våren. Jag kommer aldrig att ta ut någonting i förväg när det gäller mina favoritlag, men nog vågar jag säga att Juventus i och med den här blytunga segern här och nu vandrar med raska takter mot scudetton. 

 

Visst uppskattar vi väl alla lyckliga historier. Visst älskar vi vi väl alla när det omöjliga blir möjligt. Och det som sker i Leicester City just nu är inget annat än en saga och det är frågan om den ska få ett lyckligt slut. 

 

 

I inledningen på säsongen ryckte jag och många med mig mest på axlarna åt Leicesters framfart. För vi som följer Premier League vet hur svårt det har varit för lag som inte har begränsat med resurser att slå sig in i Premier Leagues topp 4 skikte för att sedan etablera sig där. Självklart kan man lyfta fram Manchester City som ett exempel som jobbat sig uppåt under den senare delen av 00-talet. Men då får vi inte glömma bort att Manchester City är en klubb som verkar ha hur mycket pengar som helst, jag tror inte att det är några problem för den klubben att skita ur sig pengar. Riktigt så gott ställt har inte Leicester City det, även om de har thailändska ägare som såklart kan skjuta till pengar att lägga på att köpa in bra spelare. Men det som gör Leicester från det de var ifjol till det de är nu till en saga det är på vilket sätt de har tagit sig till toppen. Vi snackar alltså om ett lag som ifjol vid samma tidpunkt låg på nedflyttning och med -16 i målskillnad. Sedan avslutade man säsongen på ett alldeles utmärkt sätt och lyckades greja kontraktet trots att man var uträknat av i stort sett samtliga experter. Att Leicester klarade att fixa ett nytt kontrakt tycker jag var en bragd i sig. Men det som Leicester håller på med nu är inget annat än en fantastisk saga. För det ska såklart inte gå för ett lag som Leicester att vara serieledare med 13 matcher kvar att spela med tanke på vilka förutsättningar de andra topplagen i synnerhet Manchester City har att ta titeln och hur mycket de har investerat och så vidare. Men Leicester har visat att allting är möjligt, och hur långt det än kommer att räcka kommer de att kunna se sig i spegeln efter säsongen och konstatera att vi har gjort det fantastiskt bra. 

 

 

Det som är mest slående när det gäller Leicester det är att de har inget att be om ursäkt för när det gäller sin tabellplacering. För att återgå till det jag inledde inlägget med där jag nämnde att jag inte la märke till lagets framfart så berodde det på att det normala hade ju varit att dippen hade kommit runt jul eller i januari. Och Leicester var inne i en liten period där de inte riktigt fick med sig resultaten, några enstaka kryss här och där och Jamie Vardy slutade att göra mål under en liten period och då trodde ju alla att nu kommer dippen. Men Leicester har visat att de är faktiskt en potentiell kandidat till att ta hem ligatiteln. Och att Pontus Kåmarks gamla gäng för tillfället seglar mot klubbens första Premier League titel det beror på 3 saker. För det första tycker jag att Leicester ser väldigt balanserade ut som lag, det börjar bakifrån med Robert Huth och Wes Morgan som jag tycker lyfter upp försvarsspelet på ett fantastiskt sätt. För det andra är Leicester ett lag där alla ställer upp för varandra. Alla är inte lika bra och normalt ska de inte räcka till när de möter riktigt bra motstånd för att spelare för spelare så är de andra topplagen bättre om man bara tittar på pappret. Men genom ett starkt kollektivt arbete har spelarna sett till att göra det svårt för motståndaren att luckra upp deras mycket kompakta försvar. Och för det tredje så har Leicester några spelare som sticker ut från mängden och det är Jamie Vardy, Mahrez och Okazaki. Jamie Vardy är en saga i sig som knappt någon visste vem det var innan han dök upp i Leicester och började ösa in mål. Jag har ingen aning om vart Leicester hittade Mahrez men utfallet av den värvningen har ju hittills inte varit någonting annat än en succé. Okazaki är också en spelare jag inte haft någon bra koll på men även han har ju varit helt fantastisk stundtals. Oerhört kompetent fotbollsspelare, väldigt snabb, duktig i en mot en situationer och är också en fin avslutare vilket kan komplettera Jamie Vardy om han inte gör mål i varje match. Och dessa 3 spelare som jag nyss redogjorde för är tillsammans med Leicester inne i ett sådant jävla flow just nu att de är kapabla att ställa till med ett rent helvete för de övriga lagen. Det är ju bara att titta på dagens match, där Leicester får ett tidigt mål och givetvis börjar de backa hem och försöker slå vakt om ledningen. Och visst fanns det perioder då Leicester började gå på knäna då City började trycka på och ta sig till fler och fler målchanser. David Sillva, Agüero och Sterling lyckades vid flera tillfällen skapa oro i Leicesters straffområde. Men antingen stod Wes Morgan i vägen och täckte skott eller så var Huth där eller så var det någon annan som var där, det fanns alltid någon där som täckte skottförsöken från City. Och sedan har de en hyfsat bra målvakt i Kasper Schmeichel som jag tycker mig vilja måla upp som en av ligans absolut bästa målvakter. Han är inte den målvakten som gör de där vansinnigt snygga räddningarna alltid, utan har står ofta rätt och är ständigt på plats där bollen dyker upp och väldigt duktig på att plocka ner inlägg också. Och i inledningen på den andra halvleken är det City som försöker anfalla men Leicester bromsar upp anfallsförsöket och bollen skickas upp mot Mahrez som står för en helt fantastisk prestation, pang i bygget och 0-2 på tavlan. Och 12 minuter senare håller sig Robert Huth sig framme om vid ett inlägg från vänster och placerar in sitt andra mål i matchen och så var det 0-3 helt plötsligt. Under resten av matchen var det Leicester som kontrollerade spelet fullständigt. De kunde bolla runt inom laget och välja när de skulle tempoväxla och när de bara skulle hålla i bollen. Stundtals sprang City runt och jagade boll på sin egen hemmaplan mot uppstickare som året innan varit på fallrepet och nära att trilla ur Premier League. Jag undrar om det går att hitta en situation som vore mer förnedrande för City? Med all respekt för Liverpools 

4-1 skalp på Etihad stadium i höstas så ligger den här förnedringen för City på en helt annan nivå. Men återigen Leicester behöver absolut inte be om ursäkt för den här mycket fina skalpen. Leicester var det klart bättre laget och vann rättvist, och sedan kan Citysupportrarna säga vad de vill om de ljusblås insats men Ranieris manskap var bättre. 

 

 

Och på tal om Ranieri så är det ju bara för mig att gratulera honom till det han är på väg att göra med Leicester. Ranieri är en tränare som verkligen delar fotbollsvärlden i ett stort läger och ett lite mindre läger. Och det lite mindre läget vill nog ändå måla upp honom som en mycket kompetent tränare som har presterat rätt bra resultat i sin karriär. Och nu ska jag göra någonting väldigt oväntat, det har nämligen blivit dags att omvärdera min uppfattning om Ranieri. När jag spelade fotboll fick jag lära mig att omvärdera en del situationer, det vill säga slog jag en passning inne i eget straffområde efter en fast situation då sa tränaren till mig att det är bättre att skicka iväg bollen till ett inkast eller så långt bort som möjligt från det egna målet. Så nästa gång jag hamnade i en liknande situation tror ni då att jag försökte passa bollen efter en fast situation? Svaret är såklart nej, utan jag hade lärt mig att omvärdera vad jag skulle göra i den enskilda situationen. Och jag tycker det är dags att börja reflektera över Ranieri som tränare. Jag har inte varit så imponerad av det han gjorde i Chelsea och jag blev inte så imponerad av det han gjorde med Roma heller även om han under någon säsong lyckades ta laget till en 2:a plats i Serie A. Jag var definitivt inte imponerad av det han gjorde med Juventus, jag minns den perioden alltför väl. Det var på den tiden Juventus var ett fullständigt haveri även om det kanske inte bara var tränarfrågan som var det stora problemet där och då. Och efter som Juventus är mitt lag i Italien så har jag i ärlighetens namn varit lite bitter över att Ranieri har vänt upp och ner på Leicester, samtidigt som jag likt en åsnas envishet sagt att ja men dippen kommer och att Raneiri är ingen vinnare och hit och dit. Men för att återgå till det magiska ordet så är jag beredd att omvärdera min uppfattning om Ranieri. Det är inte lätt att komma in och ta över ett lag som har varit på fallrepet säsongen innan och få det laget att lyfta till den absoluta toppen över en säsong. Men det som imponerar mest när det gäller Ranieri det är att han kommer ju inte in med ambitionen om att Leicester ska spela någon form av engelsk tiki-taka fotboll, där det ska vara klang och jubel föreställning och målen ska bara trilla in. Utan Ranieri har prioriterat att fingra på försvarsspelet och det har såhär med facit i hand varit ett helt rätt beslut. Min tes är alltid att för att vara ett slagkraftigt lag både här och nu och över tid då måste du ha en bra backlinje. Jag vet att det låter klyschaktigt när man säger att man bygger laget bakifrån med en bra målvakt och en bra backlinje, men det är ju verkligen så fotboll fungerar. Och tittar man på Leicesters startelva förutom Vardy, Mahrez och Okazaki så är det inte särskilt många namn i den där elvan som man hajar till över. Danny Drinkwater, Mac Albrighton och Danny Simpson det är ju inte spelare som skulle vara i närheten av Citys startelva. Och tittar man på truppen spelare för spelare så är det klart att Leicester inte ska ha en chans att mäta sig med City. Men spelarna i Leicester passar väldigt bra in i det här sammanhanget, de verkar inte vara ett dugg rädda för att förlora utan de bara går ut på planen och har kul och det kan ibland räcka rätt långt. Och så discplinerade som Leicester är defensivt det är så vackert att titta på att jag nästan blir tårögd. Och jag tror inte bara att det handlar om att Robert Huth, Wes Morgan, Danny Simpson, Kante och allt vad de heter spelar sitt livs fotboll just nu utan jag tycker nog att vi kan slå fast att Ranieri just nu gör ett enastående bra jobb med Leicester. Min tes har alltid varit att man måste själv kunna bestämma ödet över sina matcher det vill säga föra matcher för annars vinner man inte på sikt. Men det Ranieri håller på att åstadkomma med Leicester med sin oerhört defensiva spelfilosofi är sjukt imponerande och det är bara att lyfta på hatten. Och skulle det räcka hela vägen till en ligatitel då är det bara att ge Ranieri priset som årets tränare, även om Luis Enrique går och vinner trippeln med Barcelona i år igen. Att lyfta ett lag som varit nära att åka ur högstaligan till att ta laget till en ligatitel året det är ta mig sjutton en större bedrift än att vinna trippeln 2 år i rad med ett på pappret ganska färdigdukat bord som vi väl ändå få lov att säga att Barcelona faktiskt är. Och därför har jag omvärderat min uppfattning när det gäller Ranieri, karln må vara lite galen och likt Wenger och Brendan Rodgers jävligt envis men nu är han faktiskt på väg att stå för en av tidernas absolut största bragder inom fotbollen. Än en gång jag ställer mig bara upp och applåderar för det han har gjort under den här tiden. Och oavsett om Leicester vinner ligan slutar 3:a, 4:a eller 5:a i tabellen så tycker jag att Ranieri gjort ett fantastiskt jobb med Leicester. 

 

 

Men frågan är hur långt Leicester kan räcka? Det är omöjligt att sia om då vi just nu upplever den mest galna av Premier League säsonger. Det är utan tvekan den roligaste Premier League säsongen jag har upplevt om vi pratar ur ett neutralt perspektiv, hur det går för mitt röda lag som jag håller på talar vi för stunden inte högt om. Men det är klart att jag kan inget annat än att bli rörd till tårar över Leicesters framfart. Det är många som säger att fotbollen börjar mer och mer bli en sport som bara är till för storstadslagen och de lagen som har mest pengar och att det alltid är det laget som har starkast ekonomiska resurser som vinner titlarna. Men Leicester har visat att det går ta sig från skiten enda upp till den absoluta toppen över en säsong. Visserligen är Leicester inte fattiga och de har absolut pengar att spendera, men resursmässigt kan inte alls mäta sig med lag som City, United, Chelsea och till viss del Liverpool när det gäller att spendera pengar på spelare. Ändå sitter vi här i början på februari och konstaterar att Leicester toppar Premier League med 6 poängs marginal ner till City. Och United och Chelsea har sina problem och Liverpool stångar sig fortsatt blodiga utan att nå några resultat. Givetvis otroligt fascinerande och såklart smärtsamt att konstaterar om man håller på något av de där 3 lagen. Men som supporter till själva sporten fotboll så tycker jag att det är helt underbart att Leicester just nu leker med allt och alla i Premier League. För mig kan det inte bli mer vackert om ett lag som Leicester går och vinner ligan och sopar mattan med oljeshejks pengarna dessutom. Det får mig att få upp hoppet om att det faktiskt går att knäppa de stora elefanterna som har obegränsat med pengar på fingrarna. Genom att anställa en bra tränare som har en tydlig filosofi och bygga ett lag där alla kanske inte är stora stjärnor men är tillräckligt bra karaktärer för att passa in i det enskilda sammanhanget så kan du uppenbarligen nå resultat. Jag vill återigen flagga för att Leicester City faktiskt är ett bevis på att klubbarna med mest pengar är inte de som alltid vinner. Det är ju bara att titta på vad som har hänt här hemma i Sverige under det senaste åren. När Malmö fick in sina Champions League intäkter då trodde alla att nu kommer de segla iväg och nu kommer Allsvenskan att bli som skotska ligan där Celtic går och vinner guld efter guld. Men vad hände? Jo Norrköping gick och vann efter att året innan varit på gränsen till att åka ur. Och jag tycker mig se vissa likheter med Leicester också. Precis som att Norrköping gick och vann SM-guldet trots Malmös Champions League miljoner, IFK Göteborg och Stockholmsklubbarnas resurser så kan Leicester mycket väl gå och vinna Premier League trots att City, United, Chelsea och Liverpool kan skita ur sig pengar, om än att vissa klubbar jobbar mer efter att förhålla sig till FFP reglerna mer än andra. Leicester City är inget annat än en saga och jag hoppas av hela mitt hjärta att Leicester klarar av att hålla hela vägen. För Leicester City är en helt fantastisk och fascinerande saga och jag ber till alla möjliga fotbollsgudar att sagan om Leicester City kommer att få ett lyckligt slut. Kom igen nu Leicester, kom igen nu Ranieri! Gå och vinn den där jävla ligatiteln nu! 

 

Hallå och varmt välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag att vi skulle ta att lägga fokus på det laget som ligger mig varmast om hjärtat när det kommer till italiensk fotboll och då vet ni att det har blivit dags att snacka lite Juventus. 

 

 

Det har ju spelats fotboll nere i stövellandet mitt i veckan och för Juventus del väntade Genoa på hemmaplan. Jag brukar alltid vara nervös när mina favoritlag är i farten, det känns som att det alltid innan och framförallt under matchen smyger sig på en känsla av att det kommer att gå åt skogen. Men just nu är Juventus inne i en sådan positiv period att man som supporter knappt behöver vara orolig. Det känns så tryggt och så stabilt i det där laget just nu. Visst ska jag vara ärlig med att matchen mot Genoa i sin helhet inte var den bästa fotbollsmatchen som spelats den här säsongen, men det var en tillräckligt bra insats för att vinna. Det finns några spelare som jag tycker förtjänar att lyftas fram lite extra och då tänker jag först och främst på Pogba och Morata om vi bara pratar om offensiven. Precis som för hela laget inledde Pogba säsongen ganska knackigt och till en början var jag orolig för att han kanske bara var inne i en sådan sjuk formtopp i perioder under förra säsongen. Men man brukar prata om att de riktigt stora spelarna, det vill säga de som når världsklass nivå det är de som klarar av att hantera och ta sig ur svackor och det är precis det Pogba har klarat av att göra. Från att inte ha kunnat slå en passning rätt och inte varit tillräckligt bra på att värdera situationerna kring den sista tredjedelen och dragit ner på tempot alldeles för mycket har Pogba nu börjat likna den spelare vi lärde känna under hans debutsäsong. Hans dribblingar på mittplan, hur han lurar skjortan av sina motståndare är så underhållande och samtidigt så oerhört vackert att titta på. Att se Pogba spela fotboll är för stunden rena rama kulturupplevelsen, så bra fotboll spelar han just nu. Visst har jag mina funderingar kring om han kommer fortsätta vara såhär bra under resten av säsongen och framförallt om han kommer att vara som bäst när det börjar dra ihop sig till Champions League slutspel. För än så länge har Pogba inte visat sig vara de stora matchernas man, men han är på god väg att bli det nu. Och jag känner att fransmannen kan komma att spela en avgörande roll i kommande dubbelmöte mot Bayern München. Morata är en spelare som har haft en hyfsat märklig sejour i Juventus såhär långt. Jag tyckte att han var fullständigt katastrofal i början när han fick sina inhopp, och jag ville absolut att Llorente skulle gå före honom vilket såhär i efterhand är helt sjukt. Och man får väl lov att säga att Morata mer eller mindre på egen hand sänkte Real Madrid i Champions League semifinalen där han klev fram och gjorde mål i bägge matcherna. Men under den här säsongen har han haft det lite tyngre, jag tycker att han har sätt rätt ointresserad och loj ut vilket har irriterat mig ordentligt. För det är så att ska du spela i Juventus, då måste du acceptera att förhålla dig till Juventusandan (Juventinita), det vill säga att det behöver inte alltid vara det vackraste av fotboll som presteras på planen men du ska lägga ner ett hårt jobb för laget. Är inte tröjan svettig när du kliver av planen då har du inte gjort bra ifrån dig. Men den Morata vi såg under hösten var ju stundtals helt bedrövlig och ett tag tyckte jag att han påminde lite om när Yaya Toure kan komma in i sina perioder i Manchester City när han får för sig att bara gå omkring på planen och knappt delta alls i spelet. Men såhär långt har 2016 varit ett bra år för Morata då jag upplever det som att han har sätt bättre ut under den senaste månaden. Han har förstått att okej jag kommer inte att ta mig till lika många lägen längre, men då måste jag börja om från grunden och börja ta jobbet för laget för då kommer det att belöna sig i det långa loppet. Och det är ju precis det som har hänt, han fick göra mål 2 mål mot Inter i cupen och han fick även göra 2 mål förra helgen mot Chievo. Givetvis oerhört skönt att se att Morata börjar bli den spelare som han var under fjolåret. Extra viktigt är det att han kommer igång vi kanske inte kan räkna med att Dybala kommer att hålla den här formen hur länge som helst, det är inga konstigheter om han kommer in i svackor emellanåt och då behöver vi fler som kan kliva fram offensivt. Men det är ju inte bara det att Morata har börjat göra mål igen som känns bra, utan det är att han har börjat visa upp en bättre attityd. Jag tycker att matchen mot Genoa är ett bra exempel på hur han har börjat hitta tillbaka till sig själv igen, då han deltar i presspelet och vid trånga situationer börjar han inte krångla till det utan han ser till att lösa situationerna på enklast möjliga sätt. 

 

 

Juventus är nu uppe i 13 raka segrar i ligaspelet vilket givetvis är ett grymt facit. Och det som känns bra är att det är att jag tror att vi kan spela ännu bättre än såhär. Det finns sparkapital i spelare som Cuadrado och Lichtsteiner, och vi har visat att vi kan spela i ett väldigt högt tempo men vi föredrar att dra ner lite på tempot och kontrollera boll. Men det ordet som jag tycker personifierar Juventus de senaste 4 säsongerna men kanske framförallt under den här säsongen det är stabilitet. Och då kan man ju fråga sig vad är stabilitet för något när det kommer till fotboll? Ja för mig är det att du som supporter vet att du har ett lag framför dig som du vet alltid fungerar att det finns ett tryggt grundspel att falla tillbaka på. Och när det gäller Juventus tycker jag att stabiliteten börjar redan bakifrån med Buffon mellan stolparna. Jag är otroligt imponerad av att han fortfarande kan hålla den nivån som han gör. Han är 38 år men han är fortfarande en av världens bästa målvakter, och det skönaste är att han är ju inte den där galna målvakten som springer ut och gör konstiga utrusningar eller så. Han har inte heller någon som gärna deltar i speluppbyggnaden och skickar iväg uppspelen, utan han står ofta rätt och tar det han ska göra. Backlinjen med Bonucci, Chiellini och Barzagli har ju stundtals varit helt fantastisk. Det fina här är att vi står inte och faller med att alla de här tre spelarna ska vara tillgängliga för spel. Visst föredrar jag att om Allegri väljer att spela med trebackslinje då ska Bonucci, Chiellini och Barzagli vara med men bevisligen så är det inte ett måste. I senaste matchen spelade Caceres, Bonucci och Barzagli i trebackslinjen och det funkade ju alldeles utmärkt. Och det som fascinerar mig är att det ska ju inte gå att ha en rätt så trög Barzagli på vänsterbacken med fel fot inåt, men han är såpass flexibel att han spelar där hans tränare placerar honom och uppenbarligen klarar han båda positionerna utsökt. Caceres tyckte jag gjorde ett bra jobb på högerbacken, han sticker inte ut på något sätt men man vet att han alltid är att räkna med. Tyvärr börjar hans skadeproblem bli ett bekymmer, och vad det verkar ser det ut som att han kan bli borta för resten av säsongen. Jag har all respekt för vad Caceres har gjort under sin andrasejour för oss men som sagt skadorna börjar bli problematiskt, och jag ställer mig tveksam till om tålamodet är tillräckligt stort hos klubben när det gäller hans skadeproblematik. Dessutom är konkurrensen väldigt hård då Lichtsteiner klarar av att spela högerback lika bra som han klarar av att spela högerytter och det finns en Rugani som knackar på dörren också. Och från mittfältet och framåt tycker jag att det även där ser väldigt stabilt ut. Absolut att Khedira har sina skadeproblem och det råder en del osäkerhet om vi kan räkna med att han kommer att kunna fullfölja den här säsongen på ett tillräckligt bra sätt, men när han väl spelar gör han det väldigt bra ifrån sig. Det är få spelare i världen som har det lugnet som Khedira har när han får bollen, för det är verkligen en spelare som aldrig stressar upp sig. Marchisio har under ganska lång tid varit lite av mitt hatobjekt, och visst han är inte samma spelare som han en gång var. Han har helt slutat upp att fylla på med löpningar inne i boxen och gör inte lika mycket poäng längre, men han ligger ofta rätt i positionsspelet och han kan stänga till framför backlinjen. Ironiskt nog är han bättre utan boll än med boll, men hans defensiva kvalitéer kompenserar att han inte är lika bra offensivt längre. Pogba har jag redan varit inne på hur bra han har varit och Dybala har ju stundtals varit utomjordiskt bra. Lite nervös är jag ändå om Dybala bara är i hysteriskt bra form just nu eller om han faktiskt är såhär bra. För när han sätter fart med bollen när han kommer rättvänd centralt i banan då tycker jag att jag får lite Messi vibbar, såpass bra har han varit. Med andra ord det finns en stabilitet från Buffon mellan stolparna och hela vägen fram till Dybala och Morata. Men vi ska inte heller glömma bort Mandzukic som inledningsvis såg helt bedrövlig ut och jag ville bara ha honom på bänken så fort som möjligt, men har varit väldigt nyttig för laget under en längre period och det är verkligen synd att han just nu inte kan spela på grund av en skada. Och Alex Sandro, Patrice Evra och Stefano Sturaro är spelare som man kanske inte tänker så mycket på när man pratar om Juventus och det är möjligt att de individuellt sätt inte gör någon större skillnad. Men de passar bra in i sammanhanget Juventus, och de har accepterat att det finns spelare som är bättre än de och som kan gå före ibland. Därför upplever jag att det finns en stabilitet i detta Juventus på planen, då jag upplever det som att alla vet sina roller och ingen spelare verkar ha några problem med att sitta på bänken. 

 

 

Men jag tycker även att det finns en stabilitet i Juventus ledningsmässigt. Vi får inte glömma bort att kritiken mot Allegri var någorlunda påtaglig efter att vi inlett ligaspelet lite knackigt. Det hade varit enkelt för klubbledningen att konstatera att spelarna underpresterade grovt och att en förändring måste till. Att sparka tränaren är ofta den förändringen som en klubb som är i gungning väljer att göra. Men jag står fast vid det som Sir Alex Ferguson sa en gång i tiden. Nämligen att i en klubb där man vet att de sportsligt ansvariga aldrig backar tränaren när det går dåligt och inte tvekar en sekund att göra sig av med tränaren, då blir det en klubb som inte styrs utav sportslig kompetens utan styrs utav spelarna eller supportrarna. Det vill säga att om spelarna börjar tröttna på tränaren då kan de göra sig av med honom, precis som att supportrarna kan börja ropa efter att tränaren ska få sparken. Att sparka tränaren är en åtgärd som bara ska tillämpas om tränaren i fråga är direkt skadlig för klubben och ser till att klubben är på väg åt helt fel håll, lex Brendan Rodgers. Men i Juventus fall så handlade det inte om att det var Allegri som var problematiken. Jag tror det mer handlar om att alla storlag hamnar i svackor någon gång under en säsong, och oturligt nog hamnade vi i vår svacka direkt i säsongsinledningen. Men istället för att sparka Allegri så backade klubbledningen honom och gav honom en ärlig chans att vända på steken och det är ju det som har skett här. Och jag är så glad över att Juventus som klubb verkar ha växt ifrån det här med att sparka tränare så fort det går dåligt. För hur snyggt hade det sett ut om Juventus efter en lite trevande inledning sparkart tränaren som under föregående säsong tog klubben till en Champions League final. Det Allegri har gjort med Juventus är något helt enastående, och jag håller honom som en bättre Juventustränare än vad Conte var. Beslutet att behålla Allegri var ett rejält statement för Juventus som klubb och symboliskt otroligt viktigt för klubben att ta. Nu har familjen Agnelli visat att man tänker att ge Allegri fullt förtroende oavsett hur den här säsongen kommer att sluta, och att man är redo att ge honom möjligheten att bygga upp en dynasti. Agnelli har visat att vi numera är en klubb som börjat stå för långsiktighet och kvalité istället för att börja gå efter det som fungerar bra här och nu. Jag tror att det bästa receptet för att skapa slagkraftiga lag och nå framgångar det är att hålla fast vid någonting. Och nu har familjen visat att de är någonting annat än kortsiktiga typer som bara vill ha snabba resultat. Tålamodet finns och det smittar av sig både på Allegris sätt att jobba och givetvis även på spelarna. Detta talar för att vi går mot en spännande vår även i år och att vi går en fin framtid till mötes. Det finns säkert massa förklaringar till vad ordet stabilitet innebär, jag tycker att det börjar bli dags att väva in Juventus i beskrivningen är det ordet. För, för mig är Juventus just stabilitet. Vi har en bra spelartrupp vi har en mycket kompetent tränare och vi har vettiga ägare, därför är vi stabilitet, och därför tror jag att framtiden tillhör oss. 

 

Hallå och välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här min lilla fotbollshörna. Den här gången tänkte jag att vi skulle lägga fokus på gårdagens sena kvällsmatch i Serie A och det var inte vilken match som helst. För igår drabbades de samman igen, de rödsvarta mot de blåsvarta, jag talar om Milan mot Inter. 

 

 

För det första så vill jag säga att det här derbyt var en klar förbättring när det kommer till kvalité och energi jämfört med tidigare matcher. Det finns till och med folk som vill hävda att Milanoderbyt nuförtiden är ett helt dött derby och med tanke på hur det har sett ut på senare år så är det ju svårt att argumentera emot, men igår var det ändå bättre. Om jag ska vara lite positiv innan jag tar fram den stora motorsågen så vill jag ägna några rader åt att ge Milan en rejäl dunk i ryggen. För den energin som Milan visade upp igår var en energi som jag inte har sett på väldigt länge. Jag har sett ganska många matcher med Milan den här säsongen och jag tycker ofta att de har spelat riktigt tråkigt och tempofattigt. Men igår spelade Milan med en helt annan rörlighet och fart. Istället för att i någon form av desperation bara slå långt mot Bacca så försökte de spela bollen efter backen och hitta rätt i kombinationsspelet vilket mycket väl kunde har resulterat i fler mål. Bonaventura tycker jag har varit en av få ljusglimtar under hösten, men igår visade han att han även kan leverera i stora matcher även om han inte gjorde mål. Men hans sätt att delta i presspelet, att hela tiden vilja ha bollen och försöka lösa svåra situationer på ett konstruktivt sätt gjorde mig väldigt imponerad. Honda har under stora delar av den här hösten varit en stor besvikelse, och jag har varit inne på att Milan borde ha försökt göra sig av med honom sett till hur svaga hans prestationer har varit. Men igår var ju Honda verkligen spelsugen, stundtals flög han ju fram längst kanten och vågade hela tiden utmana och lyckades dessutom att vinna sin duell mot Santon på Inters vänsterkant. Och framförallt han släppte bollen i tid, och kvalitén på hans instick och inspel var betydligt bättre i den här matchen jämfört med tidigare. Abate har jag upplevt som en ytterback som gärna deltar i offensiven men som inte alltid har koll på att han måste säkra upp bakåt ibland. Vad gjorde han igår? Jo han valde att fokusera på att stänga sin kant istället för att chansa för mycket offensivt. Och det är givetvis ett fint betyg till Abate men också ett mycket bra betyg till Sinisa Mihajlovic som valde att prioritera att försöka neutralisera Jovetic, vilket var en stor nyckel till att Milan vann matchen. Jag säger inte att det här var en perfekt match för Milan, men i vilket fall som helst så var detta en tillräckligt bra insats för att ta 3 viktiga poäng i kampen om en Champions League plats. Sedan kan jag fortfarande sitta och irritera mig på över hur svårt Milan har att skapa chanser på egen hand. Bacca är en bra poängspelare men han skulle ändå behöva ännu mer hjälp med att skapa chanserna. Det är möjligt att Bonaventura kan vara den avgörande styrande mittfältaren för Milan, men jag är ändå lite tveksam till om hur långt han kan räcka till på den här nivån. Och Kucka och Montolivo gör ett helt okej jobb defensivt, men jag kan tycka att har du sådana spelartyper på planen då tenderar det till att spelet stannar upp och blir lite statiskt emellanåt och det är inte det Milan behöver. Sen tycker jag bara att det finns en 1 mittback av någorlunda bra kvalité i Milan och det är Romagnoli men han skulle behöva en riktigt högklassig kollega bredvid sig för att ta ytterligare steg. Och när det gäller offensiven så sätter Milan oftast hoppet till att det är Bacca som ska vara tungan på vågen. Men det kommer dagar då han inte har sin bästa match och inte gör mål och då behöver Milan någon annan att falla tillbaka på. Och det var ju en chansning att ta tillbaka Balotelli och det var ju verkligen en rejäl chansning att ta tillbaka Boateng, och hittills har ju varken Balotelli eller Boateng levererat som Milansupportrarna hoppats på. Fast i Boatengs fall tycker jag att man ska ge honom mer tid, men ändå han ser lite otränad ut och väldigt seg ut i steget och det är ändå lite oroväckande. Men i vilket fall som helst det här var en mycket viktig seger för Milan och för Sinisa Mihajlovic inte minst. Det är självklart att Sinisa nu har köpt sig ytterligare tid, om än att den tiden bara gäller säsongen ut. Men vi minns alla hur Juventus efter ett sent avgörande i derbyt mot Torino ifjol helt plötsligt fick fart på säsongen och det vände rejält. Jag tror inte att man ska underskatta derbymatchernas betydelse, det kan såklart bli för mycket ångest för spelarna som till slut blir ohanterlig och spelarna viker sig istället för att växa av pressen. Men lyckas du få till en fin insats och desutom vinna övertygande då har du skaffat dig ett momentum som absolut inte ska underskattas. Så det är möjligt att när vi ska summera säsongen i maj, och Milan kanske har fixat en Champions League plats och vi bara ska peka på en enskild match som fick säsongen att vända åt rätt håll då är det nog gårdagens derby som vi kommer att peka på. 

 

 

Om det är positiva tongångar i Milan för tillfället så kan det inte vara särskilt god stämning i Interlägret. Jag har sett Inter göra många dåliga matcher under säsongen, jag har sett de göra ytterst märkliga insatser där man undrar vad spelarna egentligen sysslar med. Men gårdagens match tar nog ta mig sjutton priset. Ärligt talat vad i helvete var det för insats som Inter gjorde igår? Det är ingen överdrift att säga att hade inte Handanovic stått i vägen hade siffrorna blivit större än 3-0 som det stannade vid. Fullkomligt bedrövlig insats, och jag det gör mig så förbannad att se ett lag uppträda på det sättet som Inter gjorde igår. Nu har Miranda och Murillo fått mycket beröm för att de har funkat riktigt bra ihop i mittlåset och jag har inte haft några problem med att skriva under på det, men vad gjorde de igår? De hängde ju inte alls med när Bacca kom löpandes eller när Milan skickade in inläggen. Nu ska vi inte ta bort för mycket cred från Honda som slår ett fint inlägg som Alex med en distinkt nick skickar in matchens första mål på, men det försvarsspelet som Inter visar upp där får en ju att börja gråta. Det är ju ingen som går upp och tar duellen med Alex utan Handanovic blir ju helt övergiven i den situationen. Och det kan inte komma som någon överraskning att Milan väljer att skicka in ett inlägg när de har så många spelare samlade inne i boxen, då måste man räkna in rätt eller så får man släppa sin markering man hade från början och gå upp och ta kampen mot den spelare som bollen kommer emot. Men nu fick ju Alex all tid i världen på sig att nicka in bollen, och på reprisen ser man ju tydligt hur Juan Jesus, Murillo, Brozovic med flera bara står och tittar på och för mig var det beklämmande att se jag blir riktigt förbannad när jag ser den typen av lojt försvarsspel. Men det var ju inte bara ett försvarsmässigt haveri ifrån Inters sida igår utan över hela planen var det ju lite av ett haveri. Det fanns ju knappt någon tanke med passningarna som skickades upp mot Jovetic och Eder. Absolut att det går att ställa högre krav på Eder och i synnerhet Jovetic att de ska klara av att göra skillnad på egen hand och skapa chanserna själva. Men såpass bra spelare är varken Eder eller Jovetic att de ska kunna dominera en match helt på egen hand, utan de behöver all hjälp de kan få. Ljajic vad hade han för en match igår? Han brukar ju skapa en del chanser men har en förmåga att bränna samtliga, men igår skapde han ju knappt några chanser, han var högst medelmåttig. Och mittfältet med Brozovic, Perisic och Medel gjorde ju inte heller någon vidare reklam för sig igår. Medel har jag varit imponerad av för hans sätt att arbeta och verkligen ge allt i varje närkamp, han har smeknamnet "Pittbull" och det har han ju av en anledning. Men igår vart jag nästan förvånad över när kommentatorn nämnde Medel vid namn, för han kan inte ha rört bollen särskilt många gånger. Och framförallt han bidrog inte med en energin i försvarsspelet som han ska göra, han var fullkomligt värdelös. Brozovic och Perisic, det är samma sak där ingen av de tog jobbet defensivt vilket man måste göra om en match spelmässigt börjar glida en ur händerna. Men både Brozovic och Perisic såg mest ut att bara vilja att bollen skulle komma till deras fötter, och om de råkade bli av med den ja då struntade man i att ta hemjobbet och försöka ta tillbaka den. Och ska man sammanfatta Inters insats skulle jag vilja säga att Inter förlorade den här matchen på grund av en alldeles för dålig attityd och att man inte var i närheten av att ha något eget grundspel att falla tillbaka på. Hoppet sattes till att Jovetic eller Eder skulle vara skillnaden lagen emellan men de hade en svag insats, och när inte mittfältet avlastar Jovetic och Eder då har inte Inter tillräckligt mycket kreativitet för att vinna den här typen av matcher. Och att Icardi kommer in och bränner en straff det är ju bara ytterligare en del av problematiken när det gäller om Mancini ska spela honom från start eller inte. Men jag tycker att vi faktiskt börjar få lite av ett facit när det gäller vilken typ av spelare Icardi är. Jättefin fotbollsspelare, han kan göra helt galna mål emellanåt, han är verkligen en riktig lirare på planen, hans dribblingar och övriga konstnummer är mycket vackra att titta på. Men jag är beredd att argumentera för att Icardi är inte den där fantastiska världsklasspelaren som en del vill få honom till. Och att han skulle vara kapabel att bära upp Inters offensiv på egen hand det tror jag inte en sekund på. När du inte startar i ett derby mot Milan då menar jag att vägen till att vara den avgörande spelaren för Inter är väldigt lång. Och jag tycker inte bara det här handlar om att Mancini inte har fått Icardi att fungera ihop med Jovetic, utan jag vill faktiskt slå fast att Icardi är inte den där 800 miljoners spelaren som en del vill få honom till att vara. 

 

 

Det är klart att den här förlusten var oerhört tung för Inter. Det är alltid tungt att förlora ett derby, men det finns bra och mindre bra sätt att förlora på. Hade Inter stått upp och hållit jämna steg med Milan och torskat med uddamålet då tror jag inte att kritiken hade varit särskilt stor mot spelarna och Mancini. Men att Inter under i stort sett 90 minuter lägger sig platta på marken för att bli totalt överkörda det är det som gör att den här förlusten sticker extra mycket i ögonen hos Intersupportrarna. Men på ett sätt kan jag tycka att det är inte mer än rätt att Inter nu har hamnat i ett lite knivigt läge. För jag tyckte inte att Inter i början av säsongen spelade särskilt bra men de vann ändå matcherna och då är det lätt att hylla allt och alla. Men de var inte så bra som en del ville få de till, och nu börjar verkligheten komma ikapp Inter. De förlorade mot Sassuolo på hemmaplan efter att ha fått en sen straff emot sig, och de tappade poäng på övertid mot Carpi också det på hemmaplan. Och med all respekt till Sassuolo och Carpi men klarar man inte av att vinna mot de lagen på hemmaplan då undrar jag om man har någonting i toppen av tabellen att göra. Och nu åkte Inter dessutom på en tung förlust mot Juventus i cupen med 3-0, och igår blir de totalt överkörda av värsta rivalen Milan. Mancini var som bekant ute och bråkade med Napolis tränare Sarri när lagen drabbade samman i cupen. Jag vet inte vad bråket handlade om men hur som helst var det inte några trevliga saker som Mancini och Sarri kallade varandra för. Och igår blev Mancini så upprörd över att Inter inte fick en straffspark när Eder ramlade omkull efter en duell med Donnarumma. Jag kan förstå att Mancini blir upprörd över den där situationen, för i min bok är det där nog straff. Men att han inte klarar av att vara så kylig att han bara låter situationen rinna av honom, och istället blir uppvisad på läktaren det är för mig lite oroväckande. Och att han dessutom väljer att peka finger åt Milansupportrarna när han kliver av tycker jag är ett tecken på att han är i obalans. Man brukar säga att en gång är ingen gång men två gånger är en vana och en gång för mycket och allt vad det heter och i det här fallet så stämmer det verkligen. Att Mancini rök ihop med Sarri må så vara, det var i stridens hetta sen tyckte jag att han sjönk ner till en sådan otroligt låg nivå när det gällde vad han skrek åt Sarri, men det är ändå en situation som kan inträffa. Men nu är det andra gången på kort tid som Mancini skämmer ut sig och då tycker jag att man kan prata om att han är i obalans. Och vi vet alla hur illa i det kan bli när en tränare är i obalans eller inte mår bra. Vill det sig riktigt illa kan det gå snabbt utför, kolla bara på situationen i Chelsea även om Inter såklart inte har hamnat i en sådan situation än men jag tycker ändå att jämförelsen är relevant att göra. För om inte Mancini visar styrka och håller ihop det här fortet då kan det helt plötsligt börja bli en riktigt jobbig situation för Inter. Det är en sak om du har en spelatrupp som inte gör jobbet, men har du ändå en tränare som är trygg med situationen och som är tillräckligt mentalt stark och kan behålla kylan när det gäller att ta avgörande beslut då finns det goda förutsättningar att få ordning på laget igen. Men om du har en tränare som helt och hållet tappar humöret och dessutom gör det vid upprepade tillfällen på kort tid, då har du helt plötsligt en situation som börjar bli ohållbar. Vi ska inte utvärdera Mancinis jobb i Inter än, jag tycker att han borde få mer tid på sig men faktum är att Inter ser ut att ha inlett en ganska djup svacka och det gäller att Mancini ser till att vända på steken så fort som möjligt. Men som Inter har sett ut under den senaste tiden och i synnerhet igår så hade jag såklart varit riktigt orolig om jag varit Intersupporter. Att förlora mot Milan är en sak, men att göra det på ett sådant brutalt sätt där Inter gör en av de sämsta insatserna jag någonsin har sett laget göra på väldigt länge då är det riktigt illa. Det är ett svek mot supportrarna utan tvekan. Men som sagt det verkar inte bara vara spelarna som har problem att prestera som de ska, Mancini är uppenbarligen i obalans just nu. Och med risk för att låta sarkastisk men byter man in Felipe Melo mot slutet av matchen i hopp om att det ska vara den avgörande faktorn till att vända på matchen då är man nog lite i obalans kan jag ju tycka.