Gravity
Då mina vänner så tänkte jag att vi skulle ta och sväva iväg ett tag. Bokstavligt talat. Det ska handla om film och det ska handla om Gravity. Första gången jag hörde talas om den här filmen var i somras. Jag såg lite bilder och såg någon liten teaser. Efter det så tänkte jag inte så mycket på den här filmen men sen när jag såg den senaste trailern för någon månad sedan då blev jag helt såld. I 4 veckor har jag gått runt och tänkt på den här filmen och tjatat om den, så då förstår ni att den här dagen var efterlängtad.
Filmen handlar då om Dr Ryan Stone som spelas av Sandra Bullock, hon är ute på sin allra första rymdpromenad. Med sig har hon den rutinerade Matt Kowalski som är ute på sin sista färd före pensionen. Och allt verkar gå rätt till med deras uppdrag men så får de plötsligt information från Jorden om att det är farligt rymdskrot som är på väg mot dom och dom måste genast avbryta uppdraget och ge sig in i rymdfärjan igen. Men dom hinner inte och mardrömmen är ett faktum.
Det är en väldigt enkel story detta, det är Sandra Bullock och George Clooney som är i centrum av den här filmen och Sandra Bullock i synnerhet. Och den här filmen har ju höjts till skyarna som rena mästerverket och det har snackats om att det här är årets bästa film utan tvekan. Och nu hade det väl passat perfekt om jag kommer från ingenstans och sågar Gravity vid fotknölarna. Men jag kan med handen på hjärtat helt ärligt säga att Gravity är en väldigt bra film. Först och främst så tycker jag att detta är en otroligt vacker film, att bara sitta och titta på. Stundtals satt jag och bara njöt av hur otroligt snyggt gjord den är. Och jag tycker att den lyckas skildra rymden på ett väldigt trovärdigt sätt. Man sitter ju verkligen och känner att man är ute och svävar i rymden tillsammans med dom här två. Det som är det bästa med Gravity är att den tar inte så mycket tid på sig, den bygger inte upp någonting i början. Utan direkt när vi kommer in i filmen så håller Dr Stone och Kowalski på och arbetar utanför rymdfärjan. Och man får se dom under en enda lång tagning när dom håller på att pysslar med saker, jag tror jag fick det till en nästan 10 minuter lång tagning. Och dom kommunicerar med Houstonkontrollen och Dr Stone och Kowalski för en lång dialog med varandra och sedan så får det beskedet att rymdskrotet är på väg, sen förstörs rymdfärjan och sen är man bara inne i storyn. Nu med lite perspektiv till det hela så tycker jag verkligen att inledningen är magnifik. Det hade ju nästan blivit lite segt om filmen började med att bygga upp någonting och det skulle ta ett tag innan filmen kom till skott men så är det inte i det här fallet. De första 10 minuterna kan upplevas som lite sega men sen så är man bara inne i storyn som sagt. Om jag då ska fortsätta med att berömma lite till så tycker jag att filmen lyckas vara väldigt storslagen med scenerierna av denna oändliga rymd. Samtidigt så tycker jag att den är väldigt intim, under vissa scener så befinner man ju sig inuti Dr Stones rymdhjälm. Det finns en scen där kameran under en tagning går från att vara utanför rymdhjälmen för att sedan mycket långsamt smyga in innanför hjälmen och vi får se en närbild på Dr Stones ängsliga ögon. Sedan så zoomar kameran ut och är några sekunder senare utanför Dr Stones hjälm igen, den var extremt snygg den scenen. Det finns massa filmer där man som tittare stundtals kan känna sig ifrån kopplad från vad som händer i storyn. Jag kan ibland få den känslan att det är som att mellan mig och skärmen så är det ett stort plexiglas som gör att jag inte riktigt är med på vad som egentligen händer om ni förstår vad jag menar. Men när det gäller Gravity så känner jag faktiskt en sån otrolig stark närvaro. Jag har hört lite blandade åsikter om Sandra Bullocks skådespelarprestation. Jag tycker att hon sköter sig riktigt bra. Under vissa stunder så kunde jag verkligen känna hennes panik och ångest. När jag hör hennes intensiva andetag så fick jag verkligen lite av en klump i halsen det fanns en del sådana starka scener då jag fick en sån känsla. Och en grej som jag tycker är otroligt smart gjort är att ibland så blir det bara helt tyst. Och då börjar det ju verkligen kännas i kroppen på mig personligen då sitter man verkligen och är helt spänd på vad som ska hända härnäst. För det finns ju nästan inget läskigare än just tystnaden, det var extremt obehagligt när de momenten väl dök upp.
Nu har jag berömt lite och nu glider vi då in lite mer på filmens brister. För det första så känner jag rent spontant att jag hade hoppats på ännu mer riktigt pulshöjande moment. När jag såg trailern så kände jag att jag kommer ju vara helt slut efter jag har sett filmen och vara helt genomsvettig efteråt. Men det var jag inte. Det finns med några scener som innehåller riktig nagelbitande spänning men jag känner att de scenerna är lite för få för att jag ska vara helt såld. Och jag måste säga att stundtals så blir det lite segt när Dr Stone ensam glider runt i rymden och även om man fattar att det handlar om att hon ska försöka ta sig tillbaka till Jorden så tycker jag ändå att det blir lite segt att titta på. Det finns vissa ögonblick med Dr Stone som jag känner inte tillför filmen så mycket utan det känns som att det finns nån enstaka scen som man möjligen hade haft råd med att slopa. Det här brukar jag ofta gnälla lite på och det är väl synd att jag ska behöva göra det igen men jag gör det ändå. Stundtals så blir det lite för mycket stillastående drama. Och inte bokstavligt talat då, utan mer att det ibland är så att Dr Stone och Kowalski svävar omkring och för en dialog med varandra och man som tittare känner att nu vill man att filmen ska ta fart igen och att man ska få uppleva riktig thrillerspänning igen. Sedan tycker jag att slutet blir lite klyschigt. Jag ska inte gå in djupare på det för då blir det spoiler och jag ska inte vara ofin nog att förstöra filmen för er som inte har sett den.
Om jag då ska försöka mig på att göra en längre sammanfattning av mitt omdöme så vill jag sammanfatta det såhär. Min negativa kritik mot filmen är verkligen marginell för jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Alfonso Cuarón kan verkligen vara stolt över det han har skapat han har gjort detta jättebra som regissör. Och jag är inte förvånad att denne Cuarón gör det riktigt bra ifrån sig. Han gjorde tillexempel den klart bästa filmen i Harry Potter serien i Harry Potter och fången från Azkaban. Gravity är som sagt en otroligt vacker och välspelad film, stundtals med riktigt bra thrillerspänning. Och jag bryr mig verkligen om Sandra Bullocks karaktär Dr Stone, jag är helt investerad i hennes livsöde. Det är verkligen med stort intresse som jag följer hennes spännande resa. Förvisso så fick jag en George Clooney som bara är George Clooney men jag tycker att han är en väldigt bra skådespelare så för mig så får han gärna bara vara sig själv. Gravity är en fantastisk överlevnadsthriller som innehåller riktigt höga toppar och hade hela filmen innehållit samma thrillerspänning som de höga topparna så hade Gravity varit en fullpoängare för mig. Som ni då säkert har räknat ut så blir det betyget 4 av 5 till Gravity. Och anledningen till att jag inte kan ge den full pott har jag ju varit inne på. Men 4 av 5 är ju ett bra betyg på den här typen av film, det är ju ett väldigt riskabelt projekt att göra kan jag tycka. Visst upplägget låter spännande på förhand men det kan ju också mycket väl bli så att det blir segt och tråkigt och pannkaka av alltihop. Men jag tycker att det var väl utfört av Alfonso Cuarón som jag tycker gör en riktig snygg och spännande överlevnadsthriller. Ett kammarspel fast i den oändliga rymden. Och till sist ska jag bara säga att den här filmen är ingenting för storbildstv:n hemma i soffan utan Gravity ska man se på bio med 3D glasögon på och stor maffig duk. Det här är verkligen ett riktigt bioäventyr så jag tycker absolut att du som är intresserad av att se Gravity ska gå och se den på bio. Och det känns som att det här är en film för hela familjen, det är en otroligt enkel story det finns inga frågetecken. Det här är en film där alla fattar vad premissen är och vad som händer i berättelsen. Så om ni vill se någonting på bio så ska ni definitivt gå och se Gravity. Jag rekommenderar den starkt.
Det mest kompletta laget vann
Då kan vi konstatera att vi i den sista omgången av Allsvenskan kommer att få dramatik i bottenstriden men inte i guldstriden, för den avgjordes ikväll.
Jag såg inte Malmös bortamatch mot Elfsborg så jag kan inte tycka till om den men jag kan tycka till om Malmös säsong och om laget. Och den vanliga frågan som alltid poppar upp först av alla är givetvis om det var rätt lag som vann. Om man ska försöka vara lite lustig så tycker man nog det i Malmö men kanske inte i en annan skånsk stad. Skämt åsido Malmö är givetvis värdiga vinnare. Det sägs att en tabell aldrig ljuger och det gör den ju med handen på hjärtat naturligtvis inte. Vill man vara riktigt kortfattad och fåordig i sin analys så är det ju busenkelt det lag som tar flest poäng vinner serien. Jag tycker att AIK gjorde en helt fantastisk säsong med tanke på den tröga starten och som fick vara med om något helt fruktansvärt i och med Ivan Turinas tragiska bortgång. Göteborg gör en ganska bra säsong och var verkligen på gång under en period men man höll inte hela vägen. Helsingborg gjorde en helt outstanding vår men började darra under sommaren och tappade verkligen allt under hösten. Malmö visade att dom var det klart bästa laget. Det finns en hel del faktorer som har bidragit till att Malmö tar det här guldet. Till att börja med så tycker jag att man en riktigt bra målvakt i Johan Dahlin. Etrit Berisha tycker jag har varit allsvenskans bästa målvakt den här säsongen men under honom så kommer nog Johan Dahlin på en 2:a plats tillsammans med Helsingborgs Pär Hansson. Och det är ju såklart viktigt att bygga laget bakifrån med bra målvakter. Ska man vinna så måste man ha en riktigt bra sista utpost som känns trygg och harmonisk det är ju viktigt. Går vi vidare till backlinjen så känns det också väldigt stabilt där. Miiko Albornoz var ju uppmärksammad för något helt annat han gjorde utanför planen inför den här säsongen och det kan givetvis inte ha varit lätt för honom att hantera situationen. Men jag bedömer honom inte för det han presterar utanför planen utan jag bedömer honom som fotbollspelare det är det som är det väsentliga för mig. Och jag tycker nog att Albornoz har gjort en riktigt bra säsong. Han är nog en av Sveriges bäst vänsterfotade högerbackar, jag tycker att det för övrigt är en himla härlig kombination vänsterfotad och högerback. Albornoz styrka som fotbollsspelare är att han sällan begår några misstag. Han spelar riktigt stabilt, han läser spelet väldigt bra och han ligger hela tiden rätt i positionerna och det är inte ofta som han blir besegrad på sin högerkant av motståndaren. Jag tycker att Albornoz har vuxit fram till en riktigt spelskicklig ytterback, han har gått från att vara en ganska defensivt präglad spelare till att även kunna bidra i offensiven med sina inlägg. Och Hamrén bör nog se till att plocka upp Albornoz snart, för annars finns det nog en risk att han väljer att spela för Finland eller Chile. Om vi går vidare till mittbackarna så känns det som att Malmö verkligen har hittat rätt. Pontus Jansson som jag först lärde känna under säsongen 2010 då Malmö också vann sm-guld, det känns som att jag har ganska bra koll på honom. Han är stark och viker verkligen inte ner sig och han är verkligen riktigt svår att vinna nickdueller mot men även att besegra i en löpduell han släpper inte många löpdueller. Han är även ett giftigt vapen på fasta situationer det har han bevisat flera gånger att han kan smyga upp och nicka in någon boll då och då. Filip Helander en annan ung spelare som Malmö har lyckats få fram, jag är inte riktigt samma koll på honom som jag har på Pontus Jansson men det är klart att Filip Helander har gjort en riktigt bra säsong han med. Han är ung och hungrig och jag tycker att han med tanke på sin ålder redan nu spelar väldigt moget. Ligger rätt i positionerna han läser spelet bra och jag upplever honom som en väldigt trygg och spelande mittback. Fortsätter han att utvecklas så är det ingen tvekan om att han såsmåningom borde bli aktuell för att vara med i en landslagstrupp. Och Malmö ska vara glada så länge han spelar i Sverige, fortsätter han att ta nya steg i karriären då är det dags att söka sig utomlands. Sedan har vi ju underbare Ricardinho som jag bara älskar, jag tycker att han verkligen är en helt fantastisk fotbollsspelare. Jag tycker att han tveklöst är topp 3 bland bästa ytterbackar i allsvenskan. Och jag vill inte bara lyfta fram honom för hans offensiva kvalitéer även om det såklart är det han är mest känd för. Självklart ska hans offensiva kvalitéer lyftas fram han är enormt skicklig på att fylla på, på sin vänsterkant och komma till inlägg med sin vänsterfot och han har även ett hyfsat skott. Men jag tycker att det är väldigt sällan som han går bort sig i en, en mot en situation ute på kanten. Han släpper inte många gånger sin kant och han är oerhört nyttig för Malmös defensiv också. En sån som Erik Johansson har ju inte fått så mycket speltid utan har mest fått agera backup, men han har visat flera gånger att han kan kliva in och lösa av någon av mittbackarna så bakom Jansson och Helander så känns det som att Malmö har bra backup. På mittfältet så kryllar det ju av kvalité, man blir ju verkligen varm i kläderna när man tar upp detta. Rikard Norling har ett helt fantastiskt mittfält att jobba med. För visst kittlar det lite extra i kroppen när börjar räkna upp namnen på Malmös mittfält. Jiloan Hamad, Markus Halsti, Erik Friberg, Simon Thern, Simon Kroon, Ivo Pekalski, Emil Forsberg och Guillermo Molins. Tillsammans så har dessa briljanta spelare bildad allsvenskans bästa mittfält. Jag skulle inte byta ut någon av dessa spelare mot någon annan. Hamad är en riktigt bra spelare med både offensiva och defensiva kvalitéer. Och han har i år fått ett ännu större ansvar i och med att han har fått bära kaptensbindeln och jag tycker att han har klarat av den uppgiften oklanderligt. Markus Halsti är en spelare som man nästan glömmer bort i de här sammanhangen. Men han är verkligen riktigt bra, han är väl främst användbar i den defensiva positionen på det centrala mittfältet. Han gör ett hårt jobb i det tysta och jag tycker att han gör sällan en dålig match. Han är verkligen ett rivjärn som jag tycker får alldeles för lite cred, han förtjänar mycket mer cred än vad han har fått. Erik Friberg är en riktigt kvick spelare som är oerhört nyttig i offensiven, han bidrar verkligen med fart i anfallsspelet och han har varit en riktig tillgång för Malmö den här säsongen. Simon Thern behöver väl ingen närmre presentation han har varit stabil även den här säsongen. Dock så tycker jag att det finns ännu mer att hämta, det känns som att han inte har tagit sitt fotbollsutövande till riktigt höga höjder inte riktigt än. Kan han fortsätta utvecklas och verkligen växa fram till en riktig nyckelspelare då kommer Malmö bli ännu farligare nästa år, Simon Thern kan vara skillnaden mellan om Malmö tar ett nytt guld 2014 eller om dom inte gör det utan tvekan. Simon Kroon är en riktigt snabb spelare som inte har fått så jättemycket speltid i år men de gångerna han har varit inne så har han visat att det finns en stor potential i den kroppen. Han står på tillväxt och han kommer att ha en lysande karriär absolut. Ivo Pekalski var ju med redan 2010 och vann guld och var en utav Malmös bästa spelare den säsongen. I år har han hittills bara fått göra 1 match. Men han behöver inte bevisa någonting för mig han är en riktigt bra spelare som också även han står inför en lysande karriär om han får vara frisk och hel och få kontinuitet i sin karriär. Emil Forsberg är en väldigt kvick spelare som plockades in från Sundsvall och han har visat att han klarar av att leverera i en sån stor klubb som Malmö. Det har blivit en del mål också, han är verkligen en viktig kugge i Malmös offensiv och han gör snygga mål dessutom. Och till sist som grädden på moset så tog Malmö in ytterligare spetskompetens på mittfältet i Guillermo Molins. Och det visade ju sig att det var ett helt klockrent beslut att plocka in honom igen. Det rådde en viss oenighet i Malmös styrelse om att ta in Molins igen, men majoriteten sa att han skulle in igen och värvningen blev av. Jag tror att alla parter är nöjda med att det blev som det blev. Jag tycker att det är en mognare Guillermo Molins som vi ser idag. Jag upplevde honom som en liten divig lirare till en början när han slog igenom, men jag tycker att han har visat upp en ödmjukhet framförallt i sitt målfirande då han verkligen inte har försökt peka på att han är bäst i världen. Det känns som att han har satt laget i första hand och han har tagit att han inte har gjort mål i varje match. Men framförallt så har han ju växt fram till en riktig joker i leken och varit en stark bidragande orsak till att Malmö tog det här guldet. När det gäller anfallet så sas det ju att Malmö sålde guldet när dom sålde Tokelo Rantie till Bournemouth, men man tog in Guillermo Molins istället och det blev ju inte så tokigt det heller. Molins har fyllt Ranites plats på ett helt förträffligt sätt, det har inte märks att Rantie har varit borta under slutskedet på säsongen absolut inte. Sedan så har man ju Magnus Eriksson och jag känner lite att det är svårt att slå fel när man har en så pass komplett spelare som Magnus Eriksson att tillgå. Han kan inte bara göra mål utan han har snabb teknisk och han är även en bra framspelare det har han ju visat i år. Skönt läge för Eriksson att komma till Malmö efter en misslyckad sejour i belgiska ligan, i år kunde han bevisa att han är en helt fantastisk fotbollsspelare och att han mycket väl kan hamna ute i Europa igen. Men Malmö bör nog hålla hårt i honom för han är verkligen en nyckelspelare för laget. Om jag då går till tränaren Rikard Norling. Ja det går att vinna sm-guld även om man har en filosof som står vid sidlinjen. Nej då skämt åsido Rikard Norling har stått för fantastiska resultat sen han kom till Malmö. Han ska ha alla hyllningar han kan få. Visst jag kan tycka att han är lite speciell i personligheten men jag känner att det är inte så relevant i det här sammanhanget. Jag upplever det som att Norling är väldigt tydlig med vad han vill han vet vad han vill få ut av laget. Och han har ju bevisat både i AIK och i Assyriska att han är en tränare som är duktig på att bygga lag. Jag tycker det är konstigt om Malmö nu väljer att fimpa honom efter den här säsongen, för det känns som att han har helt rätt man att leda Malmö vidare in i framtiden. Han känns som rätt man att ta hand om och få fram nya talanger och få dom och växa och känna självförtroende.
Vad vill jag då säga med allt detta svammel? Jag vill komma fram till att Malmö är värdiga vinnare. Malmö vinner för att de har varit stabilast av alla topplag och de är när man gör en djupdykning kring deras säsong det mest kompletta laget och det brukar vara så att det stabilaste och det mest kompletta laget står som slutsegrare. En helt fantastisk genomförd säsong och det ska bli riktigt spännande att se hur laget står sig säsongen 2014 om dom kan upprepa succén och kanske ta sig in i det där finrummet som heter Champions League.
Fotboll är världens konstigaste sport
Den näst sista omgången i allsvenskan fortsätter att rulla vidare och idag så var mitt Kalmar i farten då man gästade Olympia. En arena som Kalmar inte har stortrivts på direkt. Senaste segern på Olympia kom våren 2004 då slutade matchen 1-2. Gustav Andersson gjorde 1-0 och sedan så vände Kalmar på steken efter mål av Svante Samuelsson och Cesar Santin. Och det finns ju en del matcher på Olympia som man helst bara vill glömma. Det gör ont i själen men jag minns ju självklart förnedringen i augusti förra säsongen, då slutade det hela 7-2. Och hösten 2007 så slutade det 5-0.
Nu till kvällens match. Jag tycker att den första halvleken präglades av ett ganska tamt Kalmar. Jag tycker att Kalmar uppträdde inte särskilt bestämt. Det fanns en tveksamhet i laget, man gick inte in ordentligt i duellerna. Och jag är ledsen om jag upplevs som tjatig i detta sammanhang men återigen så måste jag lägga fokus på passningsspelet. Stundtals så är det alldeles för dåligt passningsspel för att inte säga horribelt. Det fanns flera tillfällen då spelarna hade hur mycket tid på sig som helst att kunna spela bollen vidare och bygga upp ett anfall. Istället så slog man bollen rakt i gapet på en Helsingborgare. En sak om man gör det när man spelar i juniorlaget då man fortfarande har en hel del kvar att lära. Men det här är ju ändå heltidsproffs, de har lirarna lever på att spela fotboll och då tycker jag att man kan begära att passningsspelet håller bra kvalité. Sen kan ju alla göra fel givetvis men det får inte ske vid för många tillfällen. Och jag tycker att det hände för många gånger för att jag ska vara helt nöjd med passningsspelet. Det finns en hel del att jobba på för Kalmar när det gäller passningsspelet. Jag vill ha ett passningsspel som är varierat, ibland så bollar man runt och håller bollen inom laget och när tillfället dyker upp så tycker jag att man ska försöka skruva upp tempot och försöka med en djupledsboll eller ett instick mot forwards som kan gå på avslut. Så ser det perfekta passningsspelet ut för mig men det verkar ju som att jag kommer att få vänta ett tag till innan jag får se det där perfekta passningsspelet som Kalmar var ruggigt skickliga på när laget vann sm-guld för 5 år sen. Och på tal om passningsspel så var det just ett horribelt misstag som bäddade för Helsingborgs 1-0 mål. Rasmus Sjöstedt som jag för övrigt tycker inte är den bästa spelaren som Kalmar har fått fram stod för ett ganska tamt agerande. Han har hur mycket tid på sig som helst att göra sig av med bollen och få bort den från farligt område. Istället så petar han iväg bollen lite löst rakt i gapet på Helsingborgaren, otroligt fjuttigt gjort och man vill ju bara slita sitt hår. Sedan så går det givetvis inte att göra någonting åt Helsingborgs spel som leder fram till målet efter att Sjöstedt tappat bollen. Det är ett fint inlägg och det är en perfekt tajmad löpning in i straffområdet av Kahlili, det är en riktigt fin språngskalle som han får på där. Cramer är chanslös på målet vi ska inte lasta honom för det han kan bara agera statist. Men på det sättet som målet kommer till det är inte bra. Rasmus Sjöstedt måste var mycket mer bestämd i den situationen. Och det är så enkelt, det är bara att dra iväg bollen bort från farligt område men att istället bara peta iväg bollen lite löst rakt in i banan det håller inte. I övrigt när det gäller den första halvleken spelmässigt så tycker jag inte att Kalmar kommer upp i någon vidare kapacitet. Jag tycker som sagt att man var väldigt tama och inte så bestämda i vare sig duellspelet eller i passningsspelet. Och jag tycker inte riktigt att det funkade med att ha en sån som Erik Israelsson ute på vänsterkanten. Jag vet inte riktigt vad Nanne ville få ut av det men enligt min åsikt så är Israelsson verkligen inte någon kantspelare. Israelsson är en spelare som ska husera på innermittfältet med defensiva arbetsuppgifter i första hand och ibland kunna komplettera i det offensiva spelet. Tobias Eriksson tycker jag inte heller riktigt fick det att stämma på sin kant, även om han gör det helt okej så tycker jag ändå inte att han fick till det. Annars så tycker jag att Rydström och de övriga på mitten lyckades stundtals med att matcha Helsingborg, de stoppade upp en del anfall men ibland så blev de ju uppätna av stora tunga Helsingborg. För det får man verkligen ge Helsingborg, de är oerhört tunga och svåra att möta.
Jag hade förhoppningar om att den andra halvleken skulle bli betydligt bättre än den första. Men de första 20 minuterna var inte alls vad jag ville se. Kalmar såg riktigt sega ut och man hängde inte alls med i Helsingborgs höga tempo. Nanne pratade om att visa mod inför den andra halvleken och jag tycker verkligen inte att Kalmar visade upp något mod under den andra halvlekens första 20 minuter. Passningsspelet var så dåligt så man blir ju mörkrädd och Kalmar var sist in i närkampssituationerna, Helsingborg var klart hetare under den andra halvlekens inledning. Och när islänningen Smarason gjorde 2-0 på ett mycket elegant sätt då var det ju definitivt god natt. Nu handlade det bara om att avsluta matchen på ett snyggt sätt och att helst få en snabb reducering för att möjligen ge sig chansen att kunna trycka på för en kvittering. Till att börja med så genomförde Nanne alla sina 3 byten. Melker Hallberg, Bjarnar Holmvik och Jonathan Ring var det som fick förtroendet. Det skulle väl egentligen inte spela någon roll tänkte jag för Kalmar var inne i en period där man spelade som om man hade huvudet under armen. Man kunde knappt slå en passning rätt och man började med att försöka vara överkonstruktiva vid vissa situationer nere på egen planhalva vilket höll på att resultera i ytterligare baklängesmål. Tacka Cramer för att det inte blev fler baklängesmål. Men trippelbytet blev med facit i hand ett genidrag av Nanne. Jag har hackat en del på Jonathan Ring under hela säsongen och tyckt att han inte alls håller på den här nivån. Men jag tycker att han idag stod för ett riktigt bra inhopp och tveklöst sin bästa insats i Kalmartröjan. Och det var just Ring som kom loss på in vänsterkant och skickade in bollen i straffområdet och där kom David Elm och stötte in 2-1 reduceringen. Då fick man lite hopp men samtidigt så tänkte man att det var väl ändå för mycket begärt att Kalmar skulle hämta ikapp ett 2-0 underläge på Olympia. Men efter 2-1 målet så spelade Kalmar mycket bättre. Kalmar uppträdde med ett bra självförtroende och mycket energi och man såg helt plötsligt lite mer inspirerade ut i allt man gjorde. Fasta situationer har jag ju nästan struntat i att bry mig om varje gång Kalmar får nuförtiden, för Kalmar gör nästan aldrig mål på fasta situationer. Kalmar har gått från att ha fasta situationer att luta sig mot som sitt främsta anfallsvapen till att knappt skapa någon målchans på fasta situationer. Men efter att David Elm nickat bollen i ribban på en tidigare hörna så lyckas nästa hörna med att resultera mål. Och det var Jonathan Mcdonald som var där med en nicktouch och vem dyker upp om inte Nenad Djordjevic av alla. Han som suttit längst in bland fiskpinnarna i Nannes frysbox och varit så långt ifrån att få spela kliver fram och får göra mål. Och jag tycker att var så värd detta. För jag tycker verkligen att han borde gå före Ludvig Öhman i backlinjen, jag tycker att han är en riktigt bra fotbollsspelare och jag ser honom som en oerhörd tillgång för Kalmars spel defensivt som offensivt. 2-2 och nu handlade det väl ändå bara om att hålla detta x och få med sig 1 riktigt skön poäng. Men bara några minuter senare så kommer Ring loss på kanten igen och slår ett inspel mot David Elm som på något märkligt sätt får en riktigt lurig träff med sin vänsterfot och bollen går via stolpen och in i mål och vi hade makalösa 2-3. Och mer mål blev det inte utan Kalmar tog alla 3 poängen. Det är fullständigt osannolikt att Kalmar kommer tillbaka från 2-0 underläge på Olympia där man har haft ett helvete att ta poäng överhuvudtaget och lyckas fullborda vändningen till 2-3 och tar med sig alla 3 poängen. Jag fattar fortfarande inte vad det är vi har fått vara med om. För mig är det här det enskilt största fotbollsögonblicket med Kalmar så länge jag har följt laget. Att Kalmar lyckas vända på steken, efter att ha varit så utspelade och inte gjort något rätt under de första 20 minuterna det är riktigt stort. Vi kan gnälla och hacka på Kalmar hur mycket vi vill men det här ögonblicket kan ingen ta ifrån Kalmar, de har stått för en fantastisk bragd. Och det öppnar ju upp möjligheten att sluta topp 4 i tabellen på ett helt fantastiskt sätt. Fotboll det är något speciellt med det. Det är världens konstigaste sport, jag menar tänk hur det kan svänga. Kalmar är helt utspelade under den andra halvlekens första 20 minuter och sedan så gör Nanne ett trippelbyte efter 2-0 målet och sedan så bara vänder allt och Kalmar slår till med att göra 3 raka mål. Det är helt sjukt men det är samtidigt helt magiskt, det är fotbollsmagi i allra högsta grad.
Nu handlar det om att verkligen fullborda den här snygga avslutningen på säsongen mot Mjällby på söndag. Jag hoppas verkligen att laget tar sig samman och verkligen går ut och står för en riktigt stark prestation. Jag kräver ingen överkörning men det vore jättetrevligt med fin fotboll och en vinst för Henke Rydström och Nannes skull. Dessa herrar är värda att få avsluta sin tid i Kalmar med en seger inför hemmapubliken. Och jag har ett drömscenario framför mig. Kalmar får straff i de sista sekunderna och Rydström kliver fram och sätter dit den säkert i ena hörnet och Guldfågeln arena exploderar. En av de största hjältarna i Kalmars fotbollshistoria är så värd att få göra mål i sin sista match för de rödvita. Jag hoppas att det kommer mycket folk på söndag och verkligen ser till att ge Rydström och Nanne ett värdigt och vackert avsked. Jag tror att kvällens mirakulösa vändning definitivt inte försämrade oddsen för det.
Liverpools lägstanivå blir avgörande
Idag så blir det ett litet annorlunda inlägg om Liverpool eftersom jag den här gången inte såg hela matchen mot West Bromwich. Strömavbrott är ju något som kan komma sådär plötsligt och det drabbades vi av här i Kalmar vid 16:30 tiden. Snacka om antiklimax, här hade man gått och laddat hela dagen för match och så fick man bara se en halvtimme av den. Men jag kan åtminstone tycka till om det jag såg och lite om säsongen som helhet såhär långt.
Jag gillade verkligen det jag såg från Liverpool under den första halvtimmen. Jag upplevde det som att Liverpool var mer bestämda jämfört med tidigare matcher. Och jag har ju klagat på att jag tycker att vi har ett väldigt klent mittfält. Förutom matchen mot Crystal Palace så har det känts som att vi har blivit uppätna på något sätt. Och det känns också som att Liverpool bara har orkat under en viss period av den första halvleken att spela bra. Idag så spelade Liverpool rakt igenom under av det jag såg av den första halvleken i alla fall. West Bromwich är ett lag som Liverpool har haft en hel del problem med. Och det var som någon sa det verkar som att Liverpool under varje säsong får ett lag minst som de har problem med att få resultat mot och framförallt får problem mot spelmässigt. Stoke är ett lag som har ställt till med ett helvete för Liverpool under flera år i rad nu. Men vi får inte heller glömma bort West Bromwich, som vann båda mötena mellan lagen ifjol och man tog även en seger på Anfield under säsongen 2011/2012 då med 1-0. Så det kändes verkligen som att det var viktigt för Liverpool att vinna den här matchen att verkligen markera att vi är ett bättre fotbollslag än vad West Bromwich är. Samtidigt så är West Bromwich ett lag som man inte riktigt vet vart man har till vardags. Det är ett lag som blandar riktigt bra prestationer med riktigt svaga prestationer. De kan stå för en heroisk insats på Old Trafford och vinna för att sedan i omgången efter åka och torska mot Hull borta. Och det är väl också därför som vi hittar de på den nedre delen av tabellen. West Bromwich var enligt mig tillsammans med Sunderland och Everton inför säsongen det mest svårtippade laget, det kändes som att det kunde bli allt mellan en 4:e och en 18:e plats. Men jag tycker Liverpool visade upp ett mycket bättre spel igår jämfört med matchen förra helgen mot Newcastle tillexempel. Mot Newcastle så var Liverpool otroligt tama i både offensiven som defensiven och det var inte mycket som stämde. Man sökte hela tiden den svåraste passningen istället för att försöka ta det den enkla vägen. Igår lyckades Liverpool med att luckra upp West Bromwich backlinje med Jonas Olsson i spetsen. Och jag tycker även att man lyckades neutralisera Anelka på topp på ett mycket effektivt sätt. Anelka är West Bromwich spets i anfallsspelt även om han nu börjat att komma upp i åren så är det fortfarande en väldigt bra målskytt och en skicklig fotbollsspelare. Luis Suarez hade stor show och var kungen på planen som så många gånger förr. Han lurade upp Jonas Olsson på läktaren att köpa korv. Den tunneln som han gör på honom den är inte att leka med, det är urtjusigt gjort av Uruguayanen. Där visar han upp sina absoluta bästa sidor som fotbollsspelare, hans kvickhet och briljanta teknik i det han gör det möjligt för honom att göra sådana där mål. Det andra målet är också världsklass. Cissokho samarbetar han med och Cissokho slår ett inlägg ganska långt ut mot i straffområdet men Suarez kommer i tillräckligt hög fart för att kunna nicka in bollen i mål och som han gör det. Den nicken är riktigt hård och välplacerad, den går rakt i krysset och målvakten är helt chanslös. Det kändes som att det hade inte spelat någon roll vilken målvakt som stod där utan det var så hårt. Och Luis Suarez har återuppstått på Anfield Road ytterligare en gång. Jag har hört rapporter om att när hans egen sång har ljudit på pubarna kring Anfield så har merparten av supportrarna börjat att bua, vilket sänder en signal att de inte har förlåtit honom efter det han har gjort. Men igår så ekade Suarez egna ramsa från The Kop igen, jag tror nog att han ändå är förlåten av majoriteten av Liverpoolsupportrarna. Ni vet redan vad jag tycker personligen, det var förjävligt det han gjorde mot klubben men samtidigt så får man dra ett streck över det hela och gå vidare vi är alla människor och vi gör misstag det är inget mer med det. Men det är klart att de som har stått på The Kop i 50 år och som inte är vana vid att ha den här typen av personligheter i klubben det är klart att det kan bli en nagel i ögat på att Suarez är kvar i klubben. Men han är Liverpoolsupportrarnas kelgris vi kommer inte ifrån det. Han kommer dock aldrig att bli en ikon. Men han kan fortsätta att vara en tillfällig hjälte och som är uppskattad för stunden och som inte kommer att vara hatad den dagen han lämnar Liverpool. Liverpool gjorde också 3-0 i den andra halvleken och jag har sett målet i efterhand och det är ju också det ett fint mål. En frispark från Gerrard och Suarez är där och får pannan på bollen och skarvar den kanon rakt in i nät. Sedan fick West Bromwich en straff men Sturridge avslutade målskyttet med en fantastisk chipp, det var ren konst att se det. 4-1 slutade alltså matchen.
Återigen så är poängen det viktiga i det här sammanhanget. Jämför årets första två månader på säsongen med samma situation förra säsongen. Då spelade Liverpool ändå en hyfsad fotboll och var stundtals riktigt bra men poängen uteblev. Hittills den här säsongen så har man vid flera tillfällen under flera matcher inte kommit upp i den kapacitet som man vet att man kan. Det har känts som att det har funnits ännu mer att ge. Och det känns ju riktigt bra att Liverpool ändå har tagit så pass många poäng som de har gjort och ändå upplevs det som att det finns ännu mer att hämta. Jag tycker att den halvtimmen jag så av gårdagens match var bland det bästa jag har sett. Det var ett Liverpool som kom ut bestämt och tog tag i matchen från början. Och jag tyckte det var så befriande att Liverpool inte krånglade till det så mycket. Utan man sökte ofta bollen mot Suarez eller Sturridge. Man kom loss på kanterna vid flera tillfällen. Förutom Suarez och Sturridge där framme så har laget också ett riktigt bra hårt jobbande mittfält med Jordan Henderson i spetsen faktiskt. Jag öste skit över Henderson under hans första 2 år i Liverpool, men jag tycker att han den här säsongen har varit bäst på plan under flera matcher och kanske som helhet så har han varit den bästa spelaren i laget såhär långt. Det har varit riktigt kul att följa den här utvecklingen, från att han har varit en medioker spelare till att vara en riktig fältherre som krigar stenhårt varje match och som är otroligt nyttig för laget. Jag kan tycka att det känns inget vidare med den här trebackslinjen som Liverpool har kört med under en period. Jag känner mig inte riktigt trygg med trebackslinjen. Jag vill ju gärna ha en fyrbackslinje med Johnson, Agger, Skrtel alternativt Toure och så Enrique eller Cissokho på vänsterbacken. För det är ändå väldigt få lag som klarar av att spela med trebackslinje och göra det riktigt bra och inte släppa till så många målchanser. Juventus är väl det laget som jag först kommer att tänka på när vi pratar trebackslinje. Liverpool är inte riktigt där än att de kan leva på en trebackslinje. Det är ju dumt att vinna på ett vinnande koncept men jag skulle inte tycka det var fel om Rodgers tog tillbaka fyrbackslinjen och går tillbaka till grunden igen. Men så länge laget plockar poäng så spelar det väl ingen roll om man spelare 4-5-1 eller 3-5-2, någon sa att spelsystem var en lek med siffror och till viss del så kan jag väl hålla med om det. Liverpools högstanivå är riktigt bra det visade laget igår mot West Bromwich. När mittfältet verkligen vinner sin match i matchen och tar hand om varenda duell och kan sätta igång Suarez och Sturridge då är Liverpool riktigt farliga. Det som kommer att bli avgörande om Liverpool ska fortsätta vara ett topplag det är helt enkelt lägstanivån. För det känns verkligen som att Liverpool kan dimpa ner på lägstanivån då och då. Och det gäller att man kan höja upp lägstanivån så mycket som det går och ändå spela så pass bra så att man inte förlorar de stora matcherna som väl ändå blir avgörande för vart Liverpool slutar i tabellen när vi summerar i maj. Liverpool sätts ju på prov nu framöver. Härnäst väntar Arsenal på Emirates, ett Arsenal som har gått som tåget efter premiärförlusten mot Aston Villa. Det blir en riktig utmaning men skulle Liverpool vinna den matchen så är man ju i allra högsta grad med och slåss om ligatitel. Men det är väl frågan vart Liverpool vill lägga ambitionsribban. Jag känner att det är viktigt att man höjer den så mycket som det går och inte sänker den för varje omgång som går. Målsättningen inför säsongen blev givetvis att bli topp 4. Men skulle de haka på Arsenal enda fram till jul då tycker jag att man ska satsa fullt ut på att försöka ta den där efterlängtade Premier League titeln. Men det som blir helt avgörande det är Liverpools lägstanivå, kan de höja upp sin lägstanivå då kan man räcka långt men lyckas man inte med det ja då blir den här säsongen riktigt oviss ännu en gång. Då kan det mycket väl bli så att laget slutar på en 7:e plats ännu en gång. Och då tror jag definitivt att tränare Brendan Rodgers smekmånad är över, då kommer han nog att bli stekt av Liverpoolledningen. Men Liverpool har skapat sig ett bra läge för att fortsätta haka på topplagen och det känns ju förbannat kul att de åtminstone är med i racet på allvar, till skillnad från de 4 senaste åren.
Öster ligger illa till
Jag tänkte koppla ett litet grepp om den allsvenska bottenstriden och lite om Öster, min "käre" granne bortom hörnet.
Till att börja med så tar jag och kopplar ett litet grepp om kvällens enda match, nämligen den mellan Häcken och Halmstad. Jag tycker att det var en helt okej allsvensk match för att vara den här tiden på året. Vid den här tiden på året så brukar spelet oftast präglas av ångest och riktigt dålig kvalité. Men jag tycker nog ändå att Halmstad går ut och gör en riktigt stabil insats på Rambergsvallen. Jag är otroligt imponerad av Halmstad att de på det sättet går ut och gör en sådan kanonmatch i ett sådant pressat läge det är riktigt starkt. Man fick ju en drömstart med mål redan efter 7 minuter eller vad det nu var. Visserligen kvitterade Häcken i den 14:e minuten men jag tycker ändå att Halmstad inte påverkades så mycket av det. Man fortsatte att lugnt och fint att följa sin gameplan och det är inte lätt i ett sånt pressat läge att kunna följa sin gameplan fullt ut. Det är lätt att paniken sprider sig spelare för spelare och att man vill göra om saker och ting och ändra taktik. Men samtliga spelare i Halmstad tycker jag skötte sig oerhört proffsigt och man hanterade situationen väl. Det finns egentligen inte någon speciell spelare som jag vill lyfta i Halmstad utan jag tycker verkligen att det är en kollektiv stark insats av Halmstad. Jag tycker att de har visat i matcherna framförallt mot slutet här att det har funnits en energi i laget som inte finns i Öster. Att vinna borta mot Häcken som definitivt är en utav allsvenskans tuffaste bortamatcher det är riktigt starkt. Man vinner inte på Rambergsvallen på ren tur utan man vinner där av ren vilja och Halmstad vann verkligen där på ren vilja.
Om vi sätter de här lagen mot varandra så tycker jag väl spontant att de är rätt lika varandra. Det är två lag som spelar efter sina förutsättningar. De har absolut inte det bästa spelarmaterialet på pappret. Det som gör att Halmstad och Öster ligger i botten av tabellen är att de inte har tillräckligt med spetskompetens framåt i anfallsspelet. Lägg där till ett ganska så svagt försvarsspel. Och för att man ska vara framgångsrika så måste man till att börja med ha ett bra försvarsspel. Det låter ofta som en klyscha när man säger att man ska bygga ett fotbollslag bakifrån men det är verkligen så. För att du ska lyckas i fotboll så behöver du till att börja med en bra målvakt och en stark backlinje, bara där är mycket vunnet. Kan du dessutom krydda det med spets framåt i anfallsspelet då kan du skapa ett väldigt bra fotbollslag. Men Öster och Halmstad har som sagt inte tillräckligt med spets framåt. Halmstad har en islänning som de förlitar sig mycket på, nu minns jag inte namnet på honom bara för det men de förlitar sig mycket på honom hur som helst. Öster har Pablo Pinones Arce den gamle Hammarby och BP spelararen, han gjorde visserligen 4 mål på Borås Arena men i övrigt så har väl han inte gjort något speciellt den här säsongen. Det känns som att det är väldigt tunt framåt när det gäller Öster, jag saknar verkligen spets därframme i anfallet. När det gäller Halmstad så kan jag väl inte peka på någon specifik händelse som utlöste att de ligger där de ligger idag. Utan det beror helt enkelt på att man är nykomlingar och att man inte har en tillräckligt bred trupp. Jag tror alltid att det är viktigt att få en bra start och Halmstad fick inte någon tillräckligt bra start på säsongen. Det känns som att de har legat nere i botten av tabellen under i stort sätt hela säsongen och en tabell ljuger ju som bekant aldrig även om jag i ett tidigare inlägg började ta mig en rejäl funderare över den klyschan. Öster åh sin sida har ju haft en väldigt märklig säsong. Man inledde säsongen bedrövligt tillsammans med Djurgården. Och jag var helt övertygad om att man skulle komma sist i tabellen och åka ur med dunder och brak. Men efter en usel höst så hände det någonting under sommaren och sensommaren. Helt plötsligt så började Öster få igång laget och börja vinna framförallt. Man radade upp matcher med poäng och jag tror att man hade en svit på hela 5 raka matcher med poäng. Och man stod för en riktig knall på Borås Arena. Som jag nämnde Pablo Pinones Arce gjorde hela 4 mål i matchen som slutade 2-4. Kan ha varit säsongens skräll. Det är inte många lag som åker till Borås och tar poäng överhuvudtaget och att Öster tog med sig samtliga 3 poängen från Borås och gjorde 4 mål, det var en dundersensation. Men efter den matchen så har det bara gått utför för Växjögänget. Jag vet inte vad som har hänt, jag kan verkligen inte sätta ord på det. Men jag tror det handlar om självförtroende helt enkelt. Det började med att man efter bragden i Borås åkte på en 4-0 förlust borta mot Åtvidaberg. Det är möjligt att det tog lite knäcken på dom, men jag kan tycka att man bör kunna skaka av sig en sådan förlust ganska kvickt. Men sedan så blev det ju också förlust mot just Halmstad hemma på Myresjöhus arena med 1-0 och den förlusten kan visa sig bli väldigt kostsam. Självklart så var den matchen en nyckelmatch för att Öster ligger där dom ligger idag. Hade dom vunnit den matchen så är det möjligt att Öster hade varit i en helt annan situation idag. Tung förlust i derbyt mot Kalmar där man gör en ganska bra match men ändå inte får något från den. Och den riktiga plumpen i protokollet var ju 4-1 förlusten på hemmaplan mot Gefle av alla lag, laget som aldrig gör några mål. Det är givetvis alldeles för dåligt, det duger inte om man vill spela i allsvenskan. Man tog visserligen senast 1 poäng i Göteborg mot Blåvitt och den poängen trodde jag skulle bli väldigt värdefull men i och med Halmstads seger ikväll så kan det visa sig när vi summerar säsongen att den poängen ändå inte räckte hela vägen fram till ett kvalspel.
Förutsättningarna är glasklara inför avslutningen. Halmstad har 4 poäng ner till Öster, vilket innebär att om Öster förlorar sin bortamatch mot Norrköping på måndag så är Öster klara för spel i Superettan. Om Öster vinner så är man i allra högsta grad med i racet om att knipa en kvalplats. Spelar man oavgjort så har man fortfarande chansen men då kommer det bli en målskillnadsaffär som kan komma att avgöra alltihop. Att sätta sig i en sån situation att det eventuellt kan avgöras på målskillnad, det vore dumt av Öster så man bör nog se till att vinna i Norrköping. Det är givetvis ett jätte pressat läge för Öster, att gå ut på Nya parken i Norrköping och veta om att förlorar vi den här matchen så är det kört. Det är ju mycket ångest i det hela och det blir ofta att när man väl får en motgång så känns den motgången mycket större än vad den egentligen är. Som när man får en tidig ledning tillexempel och man känner bra nu är vi med i matchen och har chansen på 3 poäng. Man tappar ledningen och istället för att man tänker jaja gör vi 2-1 så får vi ändå 3 poäng, det är lättare att tanken smyger sig på att oj den här poängen är riktigt skör nu det här börjar bli jobbigt. Det låter ju väldigt lätt det jag beskriver att det bara är att gå ut och köra och visa hjärta men det är verkligen inte lätt. Jag har full respekt för att det kan låsa sig för spelarna, det måste vara en otroligt jobbig situation att vara med i och hantera. Men för att summera så säger jag såhär att Öster ligger riktigt illa till. Även om man nu skulle göra sitt jobb och vinna sina 2 resterande matcher så är det ju inte säkert att det räcker. För skulle Halmstad vinna sin sista match mot BP då klarar de sig undan från att åka ur. Så chansen procentuellt att Öster ska klara sig undan nedflyttning och får spela kvalspel den chansen är minimal. Om jag ska tippa procentuellt hur stor fördelen för Halmstad är i kampen med Öster så säger jag att den är så mycket som 84-16.
En målspruta måste in
Fotbollssäsongen här på hemmaplan lider mot sitt slut. Och lider det är väl en ganska bra beskrivning på hur man som Kalmarsupporter har upplevt fotbollsåret 2013. Jag ska inte överdriva, det finns dom som har det mycket värre som knappt får verksamheten att gå runt och som spelar en usel fotboll. Kalmar ligger trots allt stabilt i mitten av tabellen och kommer att bli bättre än förra årets placering. Men självklart är man inte nöjd.
Om vi då ska ta och koppla ett litet grepp om kvällens match mot Djurgården. Djurgården är ett av de absolut hetaste lagen i serien så jag förväntade mig definitivt inte någon lätt match. Jag hade förväntat mig ett Djurgården som kom till Kalmar för att försöka föra matchen, så pass skickliga har Djurgården blivit under säsongen att de är tillräckligt kompetenta för att föra matcher även på bortaplan. Som vanligt när Kalmar spelar så blev det verkligen lite av varje. Kalmar fick en drömstart och gjorde 1-0 redan i den 2:a minuten. Jag hade inte riktat min uppmärksamhet mot vad som hände men helt plötsligt så ser jag att bollen går i mål. Det är David Elm som får en passning och vänder upp och placerar in bollen i nät, ett ganska snyggt och säkert avslut. Drömstart för Kalmar och nu hoppades man på att det skulle bli en sån där kväll då allting lossnade. Men istället så tog Djurgården över alltmer ju längre den första halvleken gick. Det var verkligen en plåga att se Kalmar spela fotboll stundtals. Tyvärr så känns det som att jag har tagit upp detta förut och jag tvingas nog ta upp det ännu en gång. Det är inte roligt att se Kalmar spelar fotboll säsongen 2013. Det är ett slarvigt passningsspel, laget presterar verkligen inte på topp utan det är väldigt ojämnt i allting som dom gör. Och det är en del spelare som har gått ner sig något såhär på höstkanten. En sån som Melker Hallberg som jag har hyllat enda sedan jag såg honom första gången tyckte jag var helt briljant under våren. Han var bäst på plan i flera matcher under våren och jag trodde verkligen att han skulle få sitt riktigt stora genombrott detta året. Istället så känns det som att han har stannat upp en hel del i sin utveckling. Hallbergs styrka som fotbollsspelare tycker jag är hans passningsfötter. Hallberg är en av få spelare på Kalmars mittfält som har hotande passningsspel. Men jag tycker att han på senare tid har slarvat en hel del i sitt passningsspel. Och det kändes som att han aldrig riktigt kom in i matchen. Och det märks när inte Hallberg kommer igång med sitt passningsspel ja då har Kalmar väldigt svårt att luckra upp motståndarens backlinje. När Sobralense var i Kalmar så var det han som var en av få spelare på mittfältet som hade det där hotande passningsspelet och idag så är det istället Hallberg som Kalmar är beroende av att ha på plan. Men ikväll när inte Hallberg klev fram och tog ansvar ja då måste någon annan göra det och det kändes aldrig som om någon verkligen klev fram och tog ansvar. Sedan så är det dags att börja skälla på Kalmar på allvar och tyvärr så känns det som att jag har gjort det förut den här säsongen, men det är oundvikligt när Kalmar presterar så uselt försvarsspel. Ärligt talat vad är det för försvarsspel som Kalmar har att visa upp. Att Kalmar har släppt in minst mål i allsvenskan det kan man inte tro när man såg kvällens match. Jag upplevde det som att det var väldigt virrigt stundtals och det var inte någon i backlinjen som verkligen tog tag i taktpinnen och blev den ledande spelaren i backlinjen. Thorbjörnsson brukar ju ta på sig den rollen och styra och ställa backlinjen men jag tycker inte att han kom upp i normal standard ikväll. Sedan kvitteringsmålet är ju helt horribelt. Ett individuellt misstag som för övrigt var en kopia av landslagets pojklagsagerande mot Tyskland förra veckan. Jag såg inte vem det var men någon skickade bollen rakt i gapet på Djurgårdsspelare och Erton utnyttjar misstaget hänsynslöst. Istället för att rensa undan bollen ordentligt så ska Kalmar hålla på och fjanta sig och försöka spela en svår passning. Det är så dåligt, man vill ju bara slita vartenda hårstrå när man ser såna där misstag som Kalmar gjorde vid kvitteringsmålet. Djurgården var klart bättre i första halvleken man var kvickare i allt man gjorde jämfört med Kalmar som såg sega och trötta ut.
Kalmar har gjort det till sin grej att göra en bra halvlek och en bedrövlig halvlek och det var inget undantag ikväll. För Kalmar gick ut och var ett helt annat lag i den andra halvleken. Jag tyckte att Kalmar spelade mer bestämt och var väldigt tydliga i vad man ville göra. Man sökte sig ofta ut mot kanterna för att försöka slå inlägg mot David Elm eller Mcdonald. Vid flera tillfällen kom man till distansskott men oftast så skickade man bollen utanför eller över. Sett till hur spelet såg ut i den andra halvleken så tycker jag att Kalmar är värda att vinna matchen, men tyvärr så skulle misstag återigen fälla avgörandet. Prijovic tog med sig bollen med fart och jag tror att det 4 eller 5 spelare runtomkring honom och samtliga spelare bara backar hem mot Cramer och tittar på vad Prijovic ska göra. Självklart måste någon gå dit resolut mot Prijovic och försöka slå undan bollen för honom. Det går bara inte att vara så passiv som Kalmar är i det läget. Precis som vid kvitteringsmålet så är det ett mycket grovt misstag som bäddar för målet, fast den här gången är det ett kollektivt misstag. Jag förstår verkligen ingenting, någon måste väl ändå vara så pass klok att inse att nu kommer Prijovic och avancerar med bollen mot mål då gäller det att gå dit och blockera vägen för honom och inte bjuda in honom till att gå in och ta skott mot mål. Riktigt uselt försvarsspel och det gör ont i hjärtat att behöva konstatera detta återigen, men det är så dåligt det är pojklagsnivå på det. Om jag ska vara lite mer positiv så tycker jag ändå som sagt att Kalmar var värda att vinna matchen sett till hur den andra halvleken faktiskt såg ut. Kalmar lirade hyfsat bra och man försökte verkligen göra något konstruktivt med bollen. Och det fanns några tillfällen då man faktiskt kom runt på kanterna och slog inlägg mot David Elm eller Mcdonald. Och den sistnämnde skulle jag nästan kunna skriva en hel text om. Jonathan Mcdonald, jag vet inte vad Nanne såg för kvalitéer hos den spelaren. Jag är helt ärlig när jag påstår detta. Mcdonald måste var den sämsta värvningen som Kalmar har gjort så länge jag har följt laget sedan tidigt 2000-tal. Han springer och springer och det är väl bra i och för sig men han får ju inte ut någonting av det. Han tillför ju verkligen ingenting till laget och det måste väl ändå vara det mest väsentliga när det gäller spelare. Även om en spelare inte öser in mål så måste det ju ändå vara så att spelaren i fråga tillför något till laget och finns på planen av en anledning. Jag vet inte om Mcdonald ser stekhet ut på träningarna eller vad det är frågan för jag begriper verkligen inte hur han kan ha fått spela så mycket fotboll som han har fått göra i år. Han har fått sina chanser, alltså bokstavligt talat. Men så fort han ska komma till avslut så skickar han ju bollen rakt ut i universum och gör ingen glad. Jag tycker att Mcdonalds dagar i Kalmar är räknade, han fick sitt första år förra säsongen och den här säsongen så var det dags att leverera resultat i form av mål. Han har gjort 2 mål den här säsongen, en spelare som varit relativt given i Kalmars startelva har alltså mäktat med 2 mål. Det säger allt det duger inte Mcdonald måste bort och det illa kvickt. Åh andra sidan så har Kalmar inte så mycket att slänga in, Mcdonald byttes ut mot Sebastian Andersson. Och jag menar ställer man Mcdonald och Sebastian mot varandra så är det lite av same shit det blir pannkaka av det ändå. Och i ärlighetens namn så ligger nog Sebastian mer illa till att inte få förlängt kontrakt när väl det går ut än att Mcdonald inte ska få stanna kvar i laget. Om jag ska slutföra mina tankar om matchen så har jag egentligen inte så jättemycket mer att säga om den. Kalmar gör som så många gånger förr den här säsongen en alldeles för ojämn insats för att man ska vara fullt nöjd med den. En ganska tam första halvlek men en helt okej andra halvlek som med lite tur hade kunnat resultera i ett oavgjort resultat. Men jag känner samtidigt att skapar man så mycket chanser och bränner så mycket som man gör, ja då har man bara sig själv att skylla helt enkelt. Det jag känner spontant nu när vi börjar närma oss säsongens slut och sakta börjar blicka mot 2014 är att till den säsongen så måste Kalmar verkligen se sig om efter en forward. En målspruta måste bara in i truppen, Kalmar skriker efter en riktig målskytt. Vi behöver en Ingelsten som gick in och gjorde nästan 20 mål under säsongen 2008. Eller en Ari som vann skytteligan under en säsong då han var här. En målskytt av högsta kvalité, en forward som alltid är på hugget som dyker upp på rätt plats och kan sätta dit den. Och som även har egenskaperna att han kan komma i en mot en läge och bara stänka dit den från 20 meter rakt in i nät det hade varit perfekt. Försvarsspelet har varit grunden för att Kalmar ligger där dom ligger och det behövs kryddas med ett bättre anfallsspel och en riktig målskytt. Lyckas Kalmar med att hitta rätt när det gäller rekryteringar av forwards då kanske 2014 kan bli säsongen då allting faller rätt och man kan vara med och slåss om topp 4 placeringar på allvar. För vi som har ett utanförperspektiv, innerst inne så vet vi ju att Kalmar kan prestera riktigt bra fotboll om dom bara har tillräckligt bra spelare som passar in i Kalmars spelmodell. Jag tycker verkligen att det är det enda som fattas, en målspruta måste in i truppen och det är bara att hoppas att Kalmar hittar den där efterlängtade målsprutan som man har saknat så länge nu till nästa säsong. Helt klart är att Jonathan Mcdonald inte är den anfallare som Kalmar har letat efter.
Hypotetisk chans till spänning
Den allsvenska guldstriden går vidare. Vi närmar oss med stormsteg omgång 30 som är den sista omgången och den spelas den 3 november. På söndag om 2 veckor så får vi veta vart sm-guldet hamnar.
Börjar med att koppla ett litet grepp om den tidiga matchen och det var då Göteborg som tog emot Öster. Två lag som spelade för helt olika öden. Göteborg jagar som bekant Malmö och Öster spelar för nytt kontrakt, speciellt efter 5 raka förluster. Göteborg har under den senaste tiden slängt bort en del poäng och då tänker jag framförallt på förlusterna mot Kalmar och mot Djurgården. Inför matchen mot Öster så kom Göteborg till spel utan Tobias Hysén. Jag var helt bombsäker på att Göteborg inte skulle ha några som helst problem med att ta hand om Öster. Jag menar sätt er in i situationen. Öster kommer till Gamla Ullevi med dåligt självförtroende och Göteborg har publiken i ryggen och har allt att spela för. Och jag trodde verkligen att Göteborg skulle ta hand om Öster lätt trots att Hysén inte var med. Men jag måste vara ärlig att säga att ett Göteborg utan Tobias Hysén är ett helt annat Göteborg. Helt plötsligt så saknade man spelare som tog initiativet att gå i djupled och sätta motståndarens backlinje i full sysselsättning. Jag tror inte att jag under ett enda tillfälle kunde se en Göteborgsspelare gå i djupled och verkligen ställa den öppna frågan till Östers backlinje "Hänger ni med nu?". Göteborg var en stor besvikelse i den här matchen. Jag vill inte ta ifrån Öster någonting utan jag tycker verkligen att de gör en väldigt bra insats, de krigar verkligen och de viker inte ner sig och det är starkt. Trots att de har haft en väldigt tung period så kommer de ändå till Göteborg och viker inte ner sig. Men Göteborg åh sin sida gör det ju verkligen inte bra. Precis som när lagen möttes på Myresjöhus arena då Öster vann med 2-0 så blev jag besviken på Göteborg. Jag tycker att Göteborgs spel var ganska fantasilöst, det kändes som att inspirationen saknades. Det fanns ingen som kunde slå den avgörande bollen mot en spelare som gick i djupled som i sin tur kunde ge laget ett friläge. Jag tycker även att Göteborg stundtals förlorade kampen på mittfältet, Öster gick segrande vid flera tillfällen ur avgörande dueller på mitten. Kampen på mittfältet är väldigt avgörande om man ska vinna fotbollsmatcher och Göteborg vann inte tillräckligt många dueller. Och det är ju lite märkligt att Göteborg känns klena på mittfältet när det nästan har varit deras signum den här säsongen. Göteborg ska vara tunga och svåra att möta, de viker inte ner sig de är ruggigt svåra att ha och göra med på mittfältet. Men i den här matchen så saknade Göteborg verkligen pondus på mittfältet och det gjorde mig besviken, jag tycker verkligen att man kan kräva mer av Göteborgs mittfält. Under hela matchen så kändes det inte som Göteborg under någon stund hade något riktigt stadigt grepp om matchen. Det var inte så att Göteborgsspelarna tryckte på och skickade ner Östersspelarna i knät på målvakten Wulf. Öster höll under stora delar av matchen väldigt jämna steg med Göteborg. Det här är givetvis en paradox om man får använda Nanne Bergstrands favoritord. Men visst är det så att fotboll är ett motsatsförhållande. Det finns en motståndare som står på andra sidan som går ut och kör sitt spel och då gäller det att kunna matcha det och skapa ett övertag på motståndaren men det klarade inte Göteborg av. Normalt så ska ju Göteborg bara vinna en sån här match med 4-0 utan några som helst problem. Men samtidigt så är de här lagen som ligger nere i botten väldigt starka som grupp även om man har svårt att tro det. När man hamnar i prekära lägen då blir det ofta så att man som grupp blir ännu starkare och knyter näven och bestämmer sig för att tillsammans ska man lösa det här. Sen är det ju inte alltid så att rätt inställning och mentalitet räcker utan det är givetvis så att det är kvalitén i spelet som är det avgörande. Men jag tycker även att Öster spelar ganska underhållande fotboll, kanske mer underhållande fotboll än Göteborg till och med. Och det är väl bara att konstatera att utan Tobias Hysén så är inte Göteborg något märkvärdigt fotbollslag. Och det trodde jag aldrig att Göteborg skulle vara så beroende av Tobias Hysén men det visar man ju i och med dagens prestation och resultat att man verkligen är beroende av denne Hysén. Jag tycker samtidigt att det är svagt av Göteborg att inte kunna vinna en sån här match. Det är hemmaplan och man möter ett sämre lag, inte bara på pappret utan även om man tar en liten titt på tabellen. Jag vet inte vad det kan bero på, det kanske är självförtroendefråga. Efter förlusten mot Kalmar så har det gått utför för Göteborg. Jag tyckte att Göteborg såg riktigt starka ut och jag ansåg att de var den främsta utmanaren till Malmö efter att Helsingborg försvann från guldstriden, men nu ser de ju oerhört tama ut. Och jag tror det kan vara så enkelt som att laget inte har ett tillräckligt bra självförtroende för tillfället. Det är helt klart att förlusten i Kalmar satte sina spår, de rev upp ett stort sår hos Göteborg och det verkar ju som att det såret inte hinner läka i tid om man säger så. Vad vore detta Göteborg utan Tobias Hysén? Jag tycker att det är en väldigt relevant fråga efter att ha sett dagens match mot Öster.
Då går vi vidare till kvällsmatchen nämligen den mellan Malmö och Brommapojkarna. Malmö har det ju som bekant ganska gott ställt idag. Laget spelar bra man har ett fantastiskt lag både på pappret och uppenbarligen ute på planen och det känns som att det är väldigt mycket positivt kring Malmö just nu. Men i kvällens match mot BP så fick Malmö ändå lite att bita i. Och precis som att jag trodde att Göteborg inte skulle ha några problem med att klä av Öster så trodde jag att BP skulle bli en munsbit för serieledaren Malmö. Men jag måste säga att jag tycker att BP gör en riktigt bra insats. BP har den sämsta truppen i den här serien tillsammans med Syrianska. Den är otroligt känslig för skador på nyckelspelare. Sen har det varit lite rörigt i BP man har värvat in några spelare och man har lånat in lite spelare och det känns som att det inte riktigt har blivit någon riktig kontinuitet i klubben. Med tanke på de förutsättningarna som BP har med så lite publik som kommer på deras matcher och att klubbar som AIK, Djurgården och Hammarby är mer attraktiva än dom att fler spelare väljer dessa klubbar före BP så tycker jag att BP har gjort det helt fantastiskt. Att BP överhuvudtaget ligger i allsvenskan är helt sinnesjukt och nästan orimligt, det ska bara inte gå. Att BP är på väg mot att säkra det allsvenska kontraktet är en stor bragd. BP har ju haft det svårt att etablera sig i allsvenskan och man gör nu ett nytt försök och man är på väg att lyckas och det är helt otroligt. Jag var som sagt helt övertygad om att BP skulle vara helt chanslösa mot ett hungrigt Malmö. Men Malmö hade stora problem med att luckra upp BP:s försvar. Stundtals så lyckades Malmö med att komma runt på kanterna och skicka in bollen mot Molins eller Magnus Eriksson, men det var inte vid många tillfällen. Trots att Malmö till skillnad från Göteborg såg klart piggare ut så kändes det ändå som att det var lite trötta huvuden och lite segt spel från skåningarnas håll. Jag gillar ju inte att använda ordet guldfrossa men jag undrar om det inte smög sig in lite guldfrossa hos Malmöspelarna ändå. Jag är inte redo att gå så långt som att hävda att Malmös 2-1 seger var fullt rättvis. Jag tycker att BP stundtals kunde hänga med i Malmös höga tempo och ibland lurades Malmö in i fällan i BP:s lugna tempo och det höll på att straffa sig. Skillnaden mellan de här två lagen är givetvis kvalitén i de avgörande situationerna. BP hade en hel del boll och framförallt i den andra halvleken men man gjorde sällan något konstruktivt med den. Det slutade med att man tappade bollen på mitten eller så kom man fram till straffområdet och sedan tappade man bollen där när man skulle komma till avslut. Malmö kom till flera avslut vid flera tillfällen. Om jag räknade det rätt så tror jag att det var över 20 avslut i matchen från Malmös sida, jämför det med BP:s ynka 5 avslut. Och skapar du 20 chanser under en match då ökar ju chansen såklart att vinna matchen. Visserligen har BP en bra målvakt i Vazgec men han kan ju inte rädda laget varje gång och det kunde han inte ikväll heller utan han fick till slut ge sig. Molins kyla vid 2-1 målet sätter verkligen fingret på det som jag har varit lite inne på att Malmö är mer skickliga i de avgörande situationerna. En BP spelare hade förmodligen inte kunnat göra så mycket av den fina passningen som Molins fick. Molins tar hand om Magnus Erikssons delikata passning med en utmärkt chipp över målvakten och bollen går visserligen stolpe, stolpe och in men tur är ingenting som man bara får utan tur är någonting man förtjänar. Malmö var illa ute ett tag men till slut kom verkligheten ikapp BP. Malmö är ett tusen gånger bättre fotbollslag än vad BP är och därför så ska man också bara vinna en sån här match och det gjorde man.
Avslutningsvis så kommer vi då till det som alla vill ha svar på är guldstriden avgjord nu. Absolut inte, jag envisas med att försöka hålla spänningen vid liv även om jag innerst inne fattar att Malmö kommer ta hem det här. Men jag säger bara såhär, AIK spelar imorgon mot Norrköping och vinner de den matchen så är de bara 5 poäng bakom Malmö. Lägg där till att Malmö ska ta sig en ann allsvenskans absolut svåraste bortamatch i Elfsborg. Det kan mycket väl bli så att det blir förlust för Malmö i Borås. Även om det verkligen inte är samma Elfsborg den här säsongen som det var förra säsongen då de tog sm-guld. På Borås arena är Elfsborg riktigt svåra och de förlorar väldigt sällan där, så Malmö kommer verkligen att få det hett om öronen i den matchen och jag håller definitivt Elfsborg som favorit. Malmö ska vara riktigt nöjda om de får med sig ett kryss från den matchen men jag tror faktiskt att Elfsborg mycket väl kan besegra Malmö. Ponera att Malmö förlorar i Borås och AIK vinner sin match på Grimsta mot BP så är AIK helt plötsligt 2 poäng bakom inför den sista omgången. Vi kan få en situation då vi får ett direkt avgörande i sista omgången. Malmö möter Syrianska som redan har åkt ur men Syrianska kan egentligen bara gå ut och njuta och spela med stor stolthet och försöka avsluta säsongen på ett värdigt sätt. Och Malmö hade stora problem med BP ikväll så varför skulle man då köra över Syrianska utan några problem. AIK möter Helsingborg i sista matchen och det är ju helt klart en svår match, där kommer AIK att få det tufft. Men vi är inte där än. Men jag bara talar om att guldstriden är inte avgjord än. Självklart så känns det avgjort, att AIK ska ta full pott under de matcher som återstår samtidigt som Malmö ska förlora både mot Elfsborg och Syrianska nej det ska bara inte gå. Så rent hypotetiskt så kan vi bjudas på ett drama och lite spänning enda in i kaklet men det ska väldigt mycket till. Samtidigt så är allsvenskan världens mest galna och jämnaste serie, precis allting kan hända i den här serien. Malmö har gått i fällan förut, vi trodde att de skulle göra ett ordentligt guldryck när de skulle möta Djurgården på hemmaplan och vad hände? Jo de förlorade med 2-0. Det är mycket psykologi i det hela, jobbet ska göras fullt ut matcher ska vinnas och då gäller det att ha rätt inställning och verkligen inte ha inställningen att allt är klappat och klart för då är lever man farligt. För att göra er ännu mer förvirrade så avslutar jag det här inlägget med att påstå att guldstriden lever fortfarande men ändå inte.
Ibland ljuger kanske tabellen
Helgens stora händelse på fotbollsfronten för mig personligen var givetvis Liverpools bortamatch mot Newcastle. Topplaget Liverpool mot Newcastle som huserar lite mer i mittenskiktet såhär i inledningen på säsongen. Newcastle hade revansch att utkräva eftersom det senaste mötet lagen emellan slutade hela 6-0 till Liverpool.
Jag upplevde det som att det var en ganska konstig match. Jag tycker inte att Liverpool kommer upp i den standard som man kan kräva och som jag vet att Liverpool kan. Stundtals blev det väldigt grötigt och kladdigt i spelet. Liverpool sökte hela tiden den svåra passningen in centralt mot Sturridge eller Suarez. Tanken är väl god men när Sturridge och Suarez får 4 man emot sig när de ska ta emot bollen då är det inte lätt att göra någonting konstruktivt. Det jag mest saknade var spelet på högerkanten. Glen Johnson är tillbaka och i ärlighetens namn så är han bättre som offensiv högerback än som defensiv högerback, att då inte riktigt ta till vara på hans kompetens fullt ut genom att söka bollar ut mot hans kant det tycker jag är svagt. Ska vara ärlig med att säga att Newcastle var inte mycket bättre för den delen. Newcastle spelade ett slarvigt anfallsspel och slog bort på tok för många bollar och Liverpool gjorde likadant. Newcastle skulle dock ta ledningen och det var efter ett distansskott från 35 meter. Jag är fortfarande kluven till Mignolets ingripande vid situationen. Jag delar uppfattningen att det är klart att en proffsmålvakt ska ta ett skott från 35 meter. Och bollen går inte i krysset utan den går i den höjden som målvakterna brukar tycka om. Samtidigt så gick bollen i en lite lurig båge och det var ett väldigt hårt skott, plus att det var en lurig studs i gräset precis innan bollen når fram till Mignolet. Målvaktstabbe tycker jag är hårt att säga men visst skottet är inte helt omöjligt att ta om man får uttrycka sig lite diplomatiskt. Liverpool var illa ute efter ledningsmålet helt klart. Jag fick se ett Liverpool som var ängsligt och som inte riktigt vågade spela ut. Det blev väldigt försiktigt och det kändes som att när spelare för spelare väl fick bollen så ville man nästan genast lämna över ansvaret till en annan spelare. Och det där det funkar inte. Jag tycker att man på ett sätt måste sätta jaget före laget. Det innebär då att man ställer sig frågan vad kan jag bidra med för att vi ska vinna matchen, inte vad kan min medspelare göra bättre utan man får gå till sig själv vad kan jag göra för att vi ska lyckas bättre och vinna matcher. Och jag tycker inte att någon spelare i Liverpool va tillräckligt bestämda i sina beslut. Det skulle dock bli kvitterat innan halvtidsvilan. Suarez kommer fri med målvakten och rivs ner. Jag är helt öppen med att jag är Liverpoolsupporter men samtidigt så kan jag se situationer ur ett objektivt perspektiv. Det är helt klart att det är en kontakt mellan Suarez och Newcastlespelaren, han tar tag i Suarez arm och rycker lite i den. Men självklart så kan Suarez välja att stå på benen istället för att ramla. Men jag säger inte att straffen inte är helt obefogad, utan det finns en kontakt där och det är dåligt och rentav idiotiskt av Newcastlespelaren att ta den risken att börja rycka i Suarez arm för det finns en risk att domaren beivrar det och blåser straffspark. Straffen tog Gerrard hand om och som han gjorde det, hur säkert som helst så satte han dit den som om han inte hade gjort något annat. Det var ett speciellt mål för det här var Gerrards 100:e mål i Liverpooltröjan. Den 5 december 1999 mot Sheffield Wednesday gjorde Steven Gerrard sitt första ligamål och nästan 14 år senare så gjorde han sitt 100:e mål för Liverpool, det är riktigt stort. Newcastle fick dessutom en spelare utvisad i samband med straffsituationen, vilket gjorde att förutsättningarna förändrades totalt.
Jag hade förhoppningen om att Liverpool skulle koppla ett grepp om den andra halvleken och verkligen kunna få in både 1-2 och 1-3 och ro hem 3 poäng. Men istället så fick jag se ett ängsligt Liverpool återigen, som spelade för svårt som hela tiden sökte den svåraste passningen mot Sturridge och Suarez istället för att spela rakt och enkelt. Och jag tycker det är så obegripligt att Liverpool går i fällan gång på gång. Om man märker att en viss metod inte fungerar då är det väl ändå rimligt att man betyder strategi. Och jag tror det var Albert Einstein som sa att "Galenskap det är att göra om samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat" det säger sig självt att det funkar inte. Jag blir besviken på när Liverpool gör om samma misstag gång på gång, de måste lära sig att få bort de där misstagen eller så ser man till att minimera misstagen. Och på tal om misstag så kommer vi till ytterligare ett problem i Liverpool som vi har sett under hela inledningen på säsongen. De fasta situationerna, det är helt otroligt vilket horribelt försvarsspel som Liverpool visar upp vid fasta situationer. Jag vet inte vad problemet är men Liverpool är extremt tama vid fasta situationer. Man sitter ju med hjärtat i halsgropen vid varje hörna och varje frispark i närheten av straffområdet. 2-1 målet är ett klockrent exempel på vad jag pratar om, det är en långboll som lyfts in i straffområdet och Newcastlespelaren får helt ostört sätta dit bredsidan och sätta bollen rakt in i nät. Och då ska det tilläggas att Liverpool alltså ställer upp med hela 3 mittbackar på planen i Sakho, Toure och Skrtel och ändå klarar man inte av att ta hand om den fasta situationen som resulterade i 2-1 målet. Det är så oerhört uselt så att man vill ju bara gå och hänga sig. Som tur är så har Liverpool Premier Leagues bästa anfallspar som jag ser det i Daniel Sturridge och Luis Suarez. Liverpool ska vara så tacksamma över att man har dessa två spelare att tillgå. Utan Suarez och kanske framförallt Sturridge med tanke på att den förstnämnde har varit borta på grund av avstängning i början på säsongen så hade Liverpool inte haft så många poäng som de faktiskt har samlat ihop. Och om jag för ett ögonblick får bli lite mer positiv så är det bara att lyfta på hatten. Det är ett helt fantastiskt fotbollsmål som firma Sturridge/Suarez står för. Suarez får bollen från Cissokho tror jag det är och han kommer in i straffområdet och chippar in bollen mot Sturridge som kommer perfekt in i straffområdet och vräker in bollen i mål med pannan i maxfart. Det är fotbollsgodis på hög nivå. Lite hopp fick man om att Liverpool skulle kunna orka få in ett segermål mot slutet. Men det slutade 2-2 även om det kunde ha blivit ett förlösande segermål i de absolut sista sekunderna. Suarez fick ett frisparksläge utanför straffområdet men han lyckades träffa muren.
Liverpool har problem det är ingen tvekan om det. Man spelar alldeles för svårt både offensivt och defensivt. Jag vill se ett Liverpool som spelar mer rakt och enkelt och framförallt mer bestämt. Det största problemet som jag ser det hos Liverpool av de matcher som jag har sett det är spelet på mittfältet. Vi har inte ett tillräckligt starkt mittfält det är ingen tvekan om det. Vi blir uppätna nästan match efter match av motståndarens mittfält. Gerrard, Lucas och Henderson klarar helt enkelt inte av att bära upp mittfältet och stabilisera spelet på mittfältet. Och mittfältet är ett fotbollslags motor, det är mittfältarna som avlastar backlinjen och det är till stor del mittfältet som matar anfallarna med bollar. Men jag tycker verkligen inte att mittfältet känns stabilt varken offensivt eller defensivt. Det är möjligt att det behövs en riktig fältherre på mitten, jag börjar verkligen fundera på om Liverpool behöver fylla på med en mittfältare till i truppen. Och då tänker jag på en spelare med så pass stor pondus och som har så pass mycket erfarenhet att han kan gå rätt in i laget och styra upp det här mittfältet. Visst längtar man tillbaka till tiden då Javier Marscherano och Xabi Alonso tillsammans med Gerrard huserade på Liverpools mittfält, herregud vilket starkt mittfält laget hade då. Idag så ser det ju verkligen annorlunda ut på Liverpools mittfält, det är ett otroligt svagt mittfält enligt min uppfattning och där behövs förstärkningar. Backlinjen litar jag inte heller riktigt på. Offensivt har det sett helt okej ut både när det gäller uppspelen och när det gäller att fylla på, på kanterna. Nu är Glen Johnson tillbaka så han lär spela de flesta matcherna och han är som sagt en av Premier Leagues bästa offensiva ytterbackar. Sedan har José Enrique startat de flesta matcherna i inledningen men idag var han inte med från start. Jag tycker att Cissokho gjorde det helt okej men långtifrån felfritt. Han känns lite klumpig i allt han gör och det känns inte helt stabilt när han tar sig fram offensivt. Defensivt litar jag verkligen inte på backlinjen. Skrtel är stor och stark och en riktig kämpe och han ska ha all respekt för det han har gjort för klubben. Men jag tycker verkligen inte att han är så stabil som jag skulle vilja att han var. Det känns som att han kan komma helt fel in i situationerna, ibland är han verkligen helt ute och cyklar och man vill bara slita sitt hår när han tar vissa felaktiga beslut. Sakho litar jag inte alls på, han känns otroligt klumpig när han tar sig fram och jag kan tycka att han känns lite långsam i sitt agerande det går inte särskilt fort. Jag vet att han håller på att skolas in i den engelska fotbollen och att han håller på att lära sig språket men jag tycker ändå att man kan begära mer av en spelare som går rakt in i laget och petar en sån som Daniel Agger. Och om jag då lite kort ska tycka till om just Agger så är det ganska uppenbart vad jag tycker. Jag tycker självklart att finns Agger att tillgå är han frisk så ska han givetvis spela från start, tillsammans med Toure eller Skrtel. Att Brendan Rodgers föredrar en sån som Sakho före Agger det tycker jag är mycket märkligt. Många hävdar att Agger är överskattad men jag tycker verkligen inte det, jag tycker att han är helt fantastisk och han är så pass bra att han ska spela från start så länge han är frisk och tillgänglig för spel. Sakho passar perfekt att lösa av Agger några gånger under säsongen men han är definitivt ingen startspelare, det tycker jag inte efter att ha sett han i ett antal matcher nu. Till sist så vill jag bara säga att det sägs att en tabell ljuger aldrig och jag brukar ofta försvara det påståendet. Men jag undrar om jag inte är beredd att överväga vad jag egentligen tycker om det påståendet. För att Liverpool ligger på en 3:e plats med tanke på hur spelet har sett ut det är helt otroligt. Att spela så mediokert men ändå ligga bland topp 4 det är osannolikt. Det är många matcher kvar vi summerar säsongen någon gång i maj, men Liverpool uppträder verkligen inte som ett lag som ligger topp 4. Och det känns tyvärr som att om det fortsätter såhär så kommer det att sluta som det har gjort de senaste 4 åren, med en placering någonstans i mitten och då pratar vi 6:e 7:e och 8:e plats. Och jag känner att ska Liverpool sluta topp 4 så krävs det att de övriga potentiella topp 4 lag underpresterar grovt. Och om det här är det bästa Liverpool kan prestera såsom de har gjort i inledningen på säsongen då blir det absolut inte någon topp 4 placering. Det håller inte att bara göra en bra halvlek i en match utan man måste kunna spela bra fotboll i 90 minuter. Plus att Mignolet kan inte rädda oss i varje match, det kommer komma tillfällen där han inte kan rädda oss och då måste Liverpools spel i övrigt som helhet vara tillräckligt för att de ska ta poäng. Och det som Liverpool presterar just nu kantrar mer åt ett lag som ligger 7:a, 8:a än ett lag som är med och slåss om topp 4 placeringar.
Rush
Då mina vänner så är det dags för mig att tycka till om film igen. Jag är ju som bekant en stor fantast av drama men den här gången har jag kanske lite otippat gått och sett Rush. Och den innehåller en hel del brum, brum om ni förstår vad jag menar. Jag har egentligen haft noll pepp inför den här filmen, jag har sedan jag hörde talas om den inte haft något som helst intresse av att se den. Men så var det ändå någonting som lockade och jag valde att gå och se den.
Till att börja med så ska jag säga att jag är en person som skiter totalt i motorsport och bilar överhuvudtaget. Jag avskyr att se på Formel 1, jag tycker att det verkligen är bland det absolut tråkigaste som man kan göra. Att se på Formel 1 race är som att se målarfärg torka ungefär. Och jag satte mig ner i salongen och förväntade mig en film som bara skulle vara lite lättsam popcornunderhållning och som bara rann av en och som mest var en axelryckning. Och vad händer?. Istället får jag mitt livs bioupplevelse. Jag tycker att Rush är helt fantastisk. Att filmer bygger på en sann historia är en beskrivning som används väldigt slarvigt. Det finns massor med filmer som har inspirerats av sanna historier och så har man kryddat på lite extra i själva storyn. Men av det jag har hört och läst så är Rush väldigt trogen den sanna historien om Formel 1 förarna James Hunt och Niki Lauda. Rush handlar då kortfattat om James Hunt och Niki Laudas rivalitet och relation. Den handlar om hur de psykade varandra och försökte sänka varandra utanför racingbanan. Filmen visar hur de betedde sig både på och utanför racingbanan. James Hunt är då en playboy det är mycket alkohol det är mycket kvinnor med i bilden, medan Niki Lauda är mer den tillbakadragne och är mer fokuserad på racen så uppfattade jag det som i alla fall. James Hunt hade ett stormigt förhållande och äktenskap som tog slut ganska kvickt. Medan Niki Lauda hade en fru men hans fokus var hela tiden på tävlingarna. En utav de absolut bästa grejerna med Rush är att man som tittare känner en sån oerhörd närvaro. Filmen är väldigt häftigt gjord och filmad från alla möjliga vinklar. Det är närbilder på avgasrören det är bilder inifrån hjälmen och det är till och med bilder inuti motorn att man kan se ventilerna inne i motorn som rör sig och det är så jäkla häftigt. Jag är verkligen inte någon supporter av bilaction, jag tycker att det kan bli ganska tröttsamt att titta på. Men i det här fallet så köper jag bilactionscenerna fullt ut. Och visst det här är en film som till stor del handlar om Formel 1 och då är det naturligt att den innehåller många racingscener. Men jag tycker inte att de blir tröttsamma, jag tycker att det blir riktigt intressant att kolla på. Jag satt verkligen i salongen och bara njöt av dessa enormt bullriga bilactionscenerna. Och det är ju helt magiskt att jag av alla sitter och är helt såld på bilactionscener när jag i grund och botten är väldigt anti mot just det. En annan grej som jag skulle vilja lyfta fram är att jag är helt engagerad i James Hunt och Niki Laudas öden. Det finns jättemånga filmer som erbjuder en de tråkigaste av karaktärer som jag inte bryr mig det minsta om. Men i det här fallet så sitter jag verkligen och är riktigt orolig för hur det ska gå för både Hunt och Lauda när de är ute och kör på racingbanan. Och jag gillar verkligen att dessa två herrar är varandras motsatser, sedan om det var så i verkligheten eller inte det kan jag såklart inte yttra mig om men jag gillar verkligen att de var varandras totala motsatser i filmen. Men jag tycker väldigt mycket om dessa två karaktärer. Jag fick stundtals lite faderskänsla för dom. Som i slutscenen när det är dags för säsongens sista race i ett riktigt skitväder så satt jag och tänkte "Ta det försiktigt nu". Och det är inte ofta jag sitter och engagerar mig så mycket i filmkaraktärer att jag sitter och tänker den typen av tankar. Detta säger en hel del om att Rush är en väldigt bra film. Skådespeleriet är helt fantastiskt. Deras tugg när de stöter på varandra i samband med race tycker jag är helt klockrena. Under filmens gång så var jag lite orolig för att dramabitarna inte riktigt skulle fungera. Att när det skulle bli lite mer allvarigt och inte handla så mycket om Formel 1 så trodde jag att filmen skulle dippa något och dra ner betyget. Men jag tycker att dramabitarna funkar alldeles utmärkt. Jag är utan tvekan lika engagerad kring vad som händer utanför racingbanan som jag är engagerad kring det som händer på racingbanan och det är ett stort plus. Det finns ju en risk att racingscenerna är det stora och filmens guldögonblick och sedan fyller man ut det med rätt så kassa dialogscener som man inte köper för fem öre. Men jag hade verkligen inga problem med drambitarna. Och det finns verkligen några starka dialogscener både mellan James Hunt och hans fru och mellan Niki Lauda och hans fru.
Jag tycker att Rush är ett mästerverk. Det är en otroligt fascinerande sann historia som jag verkligen engagerar mig i. James Hunt och Niki Lauda avskydde verkligen varandra på racingbanan, de satt verkligen inte och drack kaffe tillsammans direkt. Men trots att de hade ett tydligt agg mot varandra så fanns det ändå en respekt dom emellan. Och jag tycker att scenen inför det sista racet i ösregnet i Japan när Lauda i stort sätt har kommit tillbaka efter den där fruktansvärda olyckan, Hunt kunde ju valt att psyka honom ännu mer och säga något riktigt vasst till honom precis innan de ska köra iväg. Men han bara höjer handen mot honom, som en riktig lycka till hälsning och Lauda gör samma sak tillbaka. Och den scenen tyckte jag var jättefin, för den betonade verkligen att trots att de avskydde varandra och att de var den tidens kanske bittraste rivaler så fanns det ändå någon form av hatkärlek. Om man bara lite löst har hört talats om Rush så kanske man tror att det här är en film enbart för killar. Jag hävdar att det här verkligen inte är en film enbart för killar utan jag tycker att tjejer också kan gå och se Rush. Visst filmen är väldigt macho, men den innehåller verkligen inte bara bullriga actionscener utan det kryllar av dramabitar i den här storyn. Slår man ut det så är det ett faktum att actionscenerna inte är särskilt långa, utan det är precis lagom med actionscener. Rush har den perfekta mixen mellan drama och action. Och filmen handlar inte bara om Formel 1, utan den handlar också om James Hunt och Niki Laudas relation och hur de under den här tiden betedde sig på racingbanan. Rush är en film om rivalitet och hatkärlek och det är känslor som jag tror vi alla kan relatera till.
Jag ger Rush högsta betyg jag ger den 5 av 5 faktiskt. Jag tycker att den är totalt felfri. Jag fick en Chris Hemsworth som var briljant och jag fick en Daniel Brühl som gör sitt livs roll. Jag bjöds på ett actiondrama som verkligen trycker på alla mina knappar. Jag satt verkligen i salongen och bara njöt i 2 timmar och 3 minuter. Inte under någon minut eller sekund satt jag och började titta på klockan eller tänkte på om jag skulle passa på att ha råd att missa någonting genom att gå på toa. Jag satt helt fastklistrad och var helt såld på storyn. Jag älskar actionscenerna jag älskar dramabitarna, jag är helt engagerad i Hunt och Laudas öden. Och mot slutet så fick jag faktiskt lite ståpäls, det var riktigt mäktigt. Så jag rekommenderar verkligen att gå och se Rush på bio, det är verkligen en biofilm. Biljetten är värd varenda krona. I Rush fick jag mitt livs bioupplevelse och tveklöst årets bästa film jag sett hittills. Ron Howard kan slå sig för bröstet han har gjort detta jättebra som regissör. Snacka om mästerverk.
Vägen till VM är lång
Då är kvalet till VM i Brasilien nästa sommar avslutat, i alla fall när det gäller gruppspelet. 10 matcher är spelade och det blev som bekant Tyskland som tog hem gruppsegern och går direkt till VM. Sverige kommer att få spela playoff och kommer att få försöka ta sig den vägen till Brasilien.
Börjar med att koppla ett litet grepp om avslutningen i gruppspelet i det här kvalet. Jag hade ju förväntat mig en ganska klar tysk seger. Jag trodde att Sverige skulle vara helt chanslösa. Med tanke på hur spelet såg ut mot Österrike i den första halvleken så trodde man ju inte direkt att Sverige skulle ha någon chans att matcha denna lagmaskin. För Tyskland är verkligen en lagmaskin, de är som robotar. De åker omkring och plockar upp 3 poäng där check 3 poäng här check och så vidare. Men det här skulle bli en väldigt konstig match. Tyskland ägde mycket boll under större delen av den första halvleken men Sverige lyckades täppa till bakåt. Och Tobias Hysén gav faktiskt Sverige ledningen, efter en mycket fin framspelning som jag tror var av Kim Källström. Hysén skickade bollen mellan benen på Neuer och vi hade 1-0. Men sedan var det Tyskland för hela slanten. Om Sverige var utspelade mot Österrike i den första halvleken i fredags så var det ingenting emot vad vi fick se ikväll. Tyskland ägde bollen helt och hållet. Det var Tyskland som bollade gris och det var Sverige som fick jaga boll hela tiden. Stundtals blev det nästan lite pinsamt att titta på, inte en enda gång fick Sverige låna bollen. Och när Sverige väl fick tag i bollen så tappade man den direkt och så fick man ställa om till försvarsspel igen. Man satt framför tv:n och bara väntade på att Tyskland skulle kvittera. Istället så får helt plötsligt Kacaniklic ett friläge och placerar elegant in 2-0. Vad sjutton var det som höll på att hända? Skulle Sverige slå lagmaskinen Tyskland och se till att detta Tyskland åkte på sin första förlust på bortaplan i VM-kval sammanhang?. Man började ju undra, för 2-0 är en ganska stor ledning i fotboll. Och även om det var Tyskland som stod för motståndet så kändes det som att kunde Sverige få med sig en 2-0 ledning med sig in i halvtidsvilan så kunde man ha chansen att få med sig poäng garanterat. Tyvärr så reducerade Özil bara 1 minut innan halvtidsvilan. Samtidigt så får man vara ärlig och med handen på hjärtat säga att hade Sverige gått in med en 2-0 ledning i halvtid så hade det varit så sinnessjukt, det hade varit fullständigt otroligt med tanke på hur matchbilden hade varit. Det hann inte gå många minuter av den andra halvleken innan Tyskland kvitterade. Då började det inte kännas lika bra, det kändes som att det kunde rinna iväg till både 2-5 och 2-6. Sedan så måste jag tyvärr börja kritisera vår backlinje och i synnerhet mittbacksparet i form av Antonsson och Nilsson. Jag litar inte på dom två helt enkelt, jag tycker inte att dom klarar av att bära ett landslag på sina axlar. Dom har bevisat flera gånger att dom inte håller på den här nivån. Att Hamrén väljer att starta med Antonsson och Nilsson är helt otroligt. Nu vet jag inte om Granqvist var petad eller om han var skadad. Men jag känner såhär, är Granqvist tillgänglig för spel när playoffet ska till att börja då ska ju bara han gå rakt in i startelvan tillsammans med Jonas Olsson tveklöst. Jag ska vara ärlig att säga att jag är inte det största fanet av Granqvist men han är tusen gånger bättre än vad Antonsson och Nilsson är. Det är två riktigt individuella misstag som bäddar för Tysklands 2-3 och 2-4 och det känns inte alls bra. Tyskland är tillräckligt bra för att skapa sin chanser själva, Sverige behöver inte hjälpa dom på traven till att göra mål. Onödigt riktigt onödigt och mitt förtroende för Antonsson och Nilsson har ju inte ökat direkt inför stundande playoffspel. Lite hopp fick vi efter Tobias Hyséns 3-4 mål och sicket mål. Smart variant av Sebastian Larsson och Hysén på volley rakt upp i krysset, det är världsklass. Dock så kom inte Sverige närmre än så utan Tyskland hann istället med att göra 3-5 och det stannade där. Det är givetvis inte bra att släppa in 5 mål inför ett stundande playoff. Det skickar ju inte ut rätt signaler. Och jag har verkligen gått ifrån att vara orolig för Sveriges anfallsspel till att helt plötsligt vara orolig för försvarsspelet. För återigen jag litar verkligen inte på vår backlinje med Antonsson och Nilsson i spetsen. Dom här två funkar ju bara inte i landslaget och det måste ju bara Hamrén inse. Visst det är bra med kontinuitet i landslaget att man inte byter så mycket från match till match men jag tycker ju att bäst spelare ska få spela från start. Och jag har sett tillräckligt mycket fotboll för att kunna göra den bedömningen att Antonsson och Nilsson håller inte på den här nivån. Med sådana där individuella misstag i playoff ja då kan vi kyssa Brasilien farväl direkt. Finns Jonas Olsson och Andreas Granqvist att tillgå så ska dom in i startelvan det är inget snack om saken.
Sverige kan stöta på Ukraina, Portugal, Kroatien och Grekland om jag har uppfattat det rätt. Om jag bara då lite kort ska gå igenom motståndare för motståndare. Till att börja med skulle vi möta Portugal så är det bara att ställa ut skorna på planen för vi har inte en chans mot Portugal. En av världens bästa fotbollsspelare finns i det portugisiska landslaget. Christiano Ronaldo, behöver jag säga något mer. Så skulle vi stöta på Portugal så kan vi glömma VM.
Ukraina är också en riktigt lurig match. Det är absolut inte någon garanti att Sverige slår Ukraina över 2 matcher. Jag kan tycka att Sverige egentligen är ett bättre fotbollslag än vad Ukraina är. Men det tyckte jag även inför EM premiären förra sommaren, lik förbaskat så var det Shevshenko som sänkte Sverige i den där hemska matchen. Att möta Ukraina på bortaplan är riktigt tufft inför deras entusiastiska publik. Så Ukraina undviker jag helst.
Kroatien är minst lika bra som Portugal är, kanske något sämre än Portugal men de håller ändå en hög kvalité. De har en del riktigt skickliga spelare och jag kan inte rabbla upp alla men den som jag främst kommer att tänka på är Luka Modric. Även Niko Kranjar är en spelare som Sverige får se upp med om han nu är uttagen i truppen, det finns mycket kompetens i de fötterna. Alla minns vi kvalet till VM i Tyskland 2006, då åkte vi på förlust i båda matcherna mot Kroatien. Kroatien är ett svårt lag att möta både hemma som borta och framförallt på hemmaplan. Liksom Ukraina så har de en otroligt entusiastisk publik, en publik som man verkligen inte vill ha emot sig utan den vill man helst att den ska rikta sin ilska och hets mot sina egna spelare. Jag tror att Kroatien liksom Portugal skulle slå ut Sverige över 2 matcher.
Och till sist då Grekland. Jag kan tycka att det här med "drömlottning" är ett ganska tramsigt begrepp att använda i dessa sammanhang. För alla lag som tar sig till playoff är bra fotbollslag, är man i playoff så är det inte för att man har haft tur över 10 matcher utan då har man faktiskt presterat ganska bra fotboll. Men det är klart att av de 4 lag som jag nu har räknat upp så är det ingen tvekan om att jag väljer Grekland om jag måste välja. Det är det svagaste laget utav dessa 4. Grekland vann EM 2004 man hade en grym turnering den sommaren då allt gick rätt och man hade några jokrar i leken som klev fram och avgjorde när det verkligen gällde något. Sedan dess har det grekiska landslaget verkligen gått ner i standard. Visserligen gick man till kvartsfinal i det senaste EM:et men man har inte direkt rosat marknaden när det gäller att spela riktigt bra fotboll. Men återigen man kommer inte 2:a i en grupp på rent flax, utan är man i playoff då har man också presterat bra fotboll det är inget snack om saken. Men det är ett faktum att Grekland är det lag som Sverige har störst chans att slå ut om man ställer Grekland mot Ukraina, Portugal och Kroatien.
I playoff blir det lite av europacupsspelskänsla. Helt plötsligt så handlar det inte längre om att backa hem och säkra 1 poäng vid ställningen 0-0. Då är det bättre att gå för att få med sig mål ifrån matchen till returen på hemmaplan om man nu börjar på bortaplan. Bortamål är så otroligt viktiga i de här sammanhangen och det är ingen skillnad nu när Sverige går in i playoff. Börjar man borta så är det bättre att förlora med 2-1 än att förlora med 1-0 hur konstigt det än kan låta. Börjar Sverige på hemmaplan så är det bara att gasa på och gå för att få med sig ett riktigt bra resultat till bortamatchen. Men då gäller det att hantera all press som kommer både utifrån och inifrån och det är inte alltid så lätt det är mycket psykologi i det hela. Självklart med Zlatan Ibrahimovic i laget så kan Sverige givetvis rå på alla motståndare. Det är Zlatan som är det svenska landslaget, han bär landslaget på sina axlar det är bara att erkänna det. Med en Zlatan i form och ett starkt kollektiv så har Sverige givetvis en chans att nå VM. Men det kommer att bli otroligt svårt vilka vi än kommer att få möta. Att möta Grekland i Athen är ingen lek att åka till Kiev är ingen lek det heller. Att spela i Zagreb kan vara rena mardrömmen och att möta Portugal i Lissabon det vill jag inte ens tänka på det är nästintill en omöjlig uppgift. Vi ska givetvis hoppas på det bästa att kollektivet Sverige lyckas göra 2 tillräckligt bra arbetsinsatser som räcker för att ta oss till VM. Men vi ska absolut inte ställa kravet att Sverige ska ta sig till VM, är man så naiv så att man tror att Sverige ska segla igenom ett playoffspel hur enkelt som helst då vet jag inte om man kan särskilt mycket om fotboll. Men allt hänger givetvis på hur resultatet blir i den första matchen, resultatet i första matchen brukar bygga fundamentet och grunden för hur den andra matchen kommer att se ut. Samtidigt är det underbart att den här sporten som vi alla älskar väldigt sällan är logisk, så det är självklart att Sverige kan klara av ett playoff. Jag säger inte att det är omöjligt men jag tror det blir oerhört svårt så jag är ganska pessimistisk inför stundande playoffmatcher. Men det är självklart att hjärtat hoppas på att Sverige får åka till Brasilien nästa sommar, men min hjärna säger något helt annat. Jag är rädd att min hjärna kommer att få rätt. I november får vi veta om hjärtat eller hjärnan fick rätt.
Vi är bäst
Då ska det komma att handla om film igen. Jag kom för en stund sen hem och jag har varit och sett Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst. Dock en liten missvisande titel, den skulle lika gärna kunna heta Punken dog inte eller något åt det hållet. För det är bland annat det som filmen handlar om att punken är inte död.
I filmen får vi följa 13-åringarna Klara och Bobo som är bästisar. De lever ett ganska normalt liv dom går i högstadiet och umgås med varandra på fritiden. De står varandra väldigt nära, de är inte ett dugg rädda för att slå varandra en signal. Är det något som är på tok så kan de alltid vända sig till varandra, de har en riktig stark vänskapsrelation. Och de bestämmer sig för att starta ett punkband. Och trots att de blir utskrattade och utdömda av omgivningen så står de på sig. Framförallt Klara som minsann har en bestämd uppfattning om punken. När en av hennes klasskamrater talar om för henne att punken är död så suckar hon bara och svarar "Den är inte död". Att starta ett band var ju lätt, problemet är bara att Klara och Bobo inte klarar av att spela en ton rätt. De ser sig om efter hjälp, efter någon som kan hjälpa de att komma igång. Och valet faller lite otippat på den kristne enstöringen Hedvig, visst låter det som en lite udda kombination. Och det är där som storyn börjar.
Jag hade laddat upp inför Vi är bäst med att se om Ulf Malmros fantastiska film Tjenare kungen och en av Lukas Moodyssons filmer nämligen Tillsammans. Jag var under filmens gång verkligen kluven, både när det gällde betyget och vad jag egentligen tyckte om filmen rent allmänt. Men jag måste ändå säga att jag är med lite perspektiv till det hela väldigt nöjd med vad jag fick. Jag satte mig i biosalongen redo för en bra feel good film och jag tycker att jag fick det som jag begärde. Sedan vill jag säga att jag tycker att det är något speciellt med filmer om subkulturer och tonårsliv, det är något med den kombinationen som känns väldigt intressant. Och filmen handlar ju väldigt mycket om att punken är inte död, framförallt Klara hävdar bestämt att punken är inte död. Trots att filmen utspelar sig under en tid då discomusiken kanske började ta över något. Men sedan tycker jag att filmen handlar om mycket mer än bara musiken. Filmen handlar också om hur det är att befinna sig i ett stadie där man varken är i vuxenvärlden eller är i barnvärlden utan man befinner sig någonstans mittemellan. Och den känslan är ju inte så rolig direkt, att inte riktigt känna att man passar in någonstans. Och jag tycker verkligen att filmen lyckas förmedla den känslan ut till en som tittare på ett tydligt sätt. Även fast jag är kille så kunde jag ändå på något sätt känna igen mig i karaktärerna, att det är ta mig sjutton inte lätt att vara tonåring. Det som jag tyckte var det bästa med Vi är bäst var ju just att Klara och Bobo är bästisar men de är varandras motsatser totalt. Klara är en riktig tuffing som verkligen inte är rädd för att säga vad hon tycker, tycker hon någonting så talar hon inte i gåtor utan hon säger det bara rakt ut. Och ser man filmen så förstår man precis vad jag menar, för det finns gott om scener där Klara verkligen släpper loss med sina rappa repliker när olika ämnen diskuteras. Bobo åh sin sida är väldigt försiktig och lite mer tillbakadragen och är nästan lite blyg. Och det tyckte jag var intressant och det bästa med filmen, att det här omaka paret ger sig på något som att starta ett punkband. Stundtals så fick jag lite sköna Tjenare kungen vibbar bland annat under scenerna när Klara, Bobo och Hedvig repar och att de inte riktigt kan bestämma sig för vilken stil de ska köra eller vad deras låtar ska handla om. Och jag känner verkligen att jag kan känna sympati för karaktärerna och jag tycker om dom. Det finns ingen karaktär som jag skulle vilja byta ut mot nån annan eller slopa, för jag tycker verkligen att alla tre tillför filmen något. Nu har jag berömt lite och då kommer vi in på de lite mer negativa bitarna och filmens brister. Jag känner att Lukas Moodyson förlitar sig väldigt mycket på de här tre tjejerna att de ska klara av att bära filmen helt själva. Men jag tycker att skådespeleriet är lite bristfälligt emellanåt. Ibland blir det ganska gapigt, skrikigt och tramsigt medan det i vissa stunder är helt briljant och man blir riktigt imponerad. Men jag känner att man kan inte begära att tre 13-åringar (oavsett kön) ska kunna klara av att bära en hel film på sina axlar stadigt det känns inte rimligt. Skådespeleriet är riktigt ojämnt, det finns vissa scener där man sitter och stör sig en del på skådespeleriet. Sedan tycker jag att det till skillnad från Tjenare kungen så är det lite för lite fokus på Klara, Bobo och Hedvigs musikutövande. Jag upplevde det som att det var rätt så få scener som fokuserade på när de repade och försökte att komma igång med sitt band. Under större delen av filmen så har de hetsiga diskussioner vid matbordet eller på fester eller så glider de runt på stan och fjantar sig. Jag hade velat att huvudfokuset i filmen skulle vara på deras musikutövande, det hade gjort Vi är bäst till en riktig höjdare. Men för att återgå till skådespeleriet. Visst det är väldigt ojämnt, men jag känner samtidigt att vad kan man begära av dessa tre. De är ju så unga, så jag köper att skådespeleriet under vissa stunder inte är det bästa. Jag köper helt och hållet att de ibland trampar snett i sitt skådespeleri just för att de är så unga, jag menar att begära att skådespeleriet ska vara mästerligt från start till mål det är lite naivt i det här fallet kan jag tycka. Filmens bästa moment är scenerna när de repar och har fokus på musiken och scenerna tillsammans med de vuxna.
Och nu kommer vi då till min dom, det är dags att sätta betyg på den här filmen. Handen på hjärtat sådana här filmer är ju inte lätta eller roliga att sätta betyg på. Ska vara ärlig att erkänna att under filmens sista kvart så satt jag och funderade vad jag skulle sätta för betyg. Jag dividerade under hela sista kvarten så jag har verkligen tänkt igenom när det gäller betyget och kommit fram till ett slutgiltigt omdöme. Det blir ändå 4 av 5 till Vi är bäst, visst jag har mina invändningar och filmen har verkligen sina brister men jag måste kapitulera. Vi är bäst av Lukas Moodysson är värd 4 av 5 för att den gav mig trots allt den filmen som jag hade hoppats på. Den gav mig en riktigt gullig historia som jag tycker skildrar tonårslivet på ett trovärdigt sätt. Lukas Moodysson gav mig en historia som handlar om att va inte rädd för att vara den du är, våga gå din egen väg. Och även ifall du blir utskrattad och utdömd av din omgivning så ska du inte vika ner dig utan du ska stå på dig. Vi är bäst är en otroligt gullig, rolig och underhållande historia om 3 tjejer som vågar sticka ut och satsa på punken trots att punken sägs vara död. Jag tycker inte att Vi är bäst kommer upp i Tjenare kungen nivå som är en solklar 5 av 5 på alla sätt man kan betrakta en film, men den är absolut klart sevärd. Efter att ha fått lite distans till det hela så är jag ändå nöjd. Jag känner att det här är en film för dig som antingen är 13 nu eller som va 13 ganska nyligen och som 20-åring så räknar jag mig inte som att jag va 13 nyligen. Men jag kunde ändå sitta och få en väldigt mysig och trevlig stund i biosalongen och tycka om den här historien. Jag rekommenderar verkligen att se Vi är bäst, stark rekommendation.
Nya tag i November
Nu har det gått en bra stund sedan Sverige spelade ödesmatchen mot Österrike hemma på Friends arena. Och jag behövde verkligen en stund på mig att samla tankarna. För det tar ett tag innan man lyckas skaka av sig en sån här match. Jag känner mig nästan bakfull och lite knockad efter det vi fick se på nationalarenan. Vilken rysare.
Jag måste givetvis dela upp den här analysen i två delar. Det blir fullt logiskt att göra på det sättet eftersom det var så två helt olika halvlekar. Vi börjar att koppla ett grepp om den första halvleken. Jag lovar er att den första halvleken var bland det absolut sämsta jag har sett ett svenskt landslag göra under min korta livstid. Det fanns ju verkligen ingenting i den första halvleken i Sveriges spel som var bra. Många vil säkert kunna peka ut några få ljusglimtar men jag tycker inte att det går att hitta några. Det kändes redan från början som att Sverige inte riktigt var fysiskt närvarande. Utan Sverige kändes både fysiskt frånvarande och psykiskt frånvarande. Sverige var inte med i matchen helt enkelt. Österrike gör väl ingen större insats i den första halvleken men dom var det klart bättre laget i alla fall under den första akten utan tvekan. Sverige gjorde mig mycket besviken under de första 45 minuterna. Jag tycker det är pinsamt av Sverige att inleda matchen som dom gör. Jag vet att Tysklandsmatchen återstår men detta var i praktiken en direkt avgörande match om Sverige skulle nå playoff eller inte. Att då på hemmaplan inför ett fullsatt Friends arena vika ner sig som man faktiskt gör det tycker jag är skamligt. Sverige ska verkligen skämmas över den först halvleken. Inte en passning rätt inte en vunnen duell ingenting fungerade, helt otroligt det går inte att förklara hur dåligt det var.
Och då kommer vi till den andra halvleken. Om Sverige var urusla i den första halvleken så var det ett helt annat Sverige vi fick se i den andra. Vi fick se ett beslutsamt Sverige, ett Sverige som bara skulle framåt och vända på steken. Och jag är väldigt imponerad av moralen i det här laget. För det finns verkligen en moral i det här laget som nästan är unik. När publiken buar ut en och förmodligen de flesta redan har gett upp matchen så knyter spelarna näven och går ut och gör en helt briljant andra halvleken. Det var inte full fart från start däremot, utan det tog ett tag innan Sverige kom igång. Martin Olssons kvitteringsmål var det som satte igång maskineriet på allvar, då tog Sverige över helt. Och det räckte med att se Olssons ansiktsuttryck efter målet så förstod man vad det här målet betydde för laget. Jag ska lite kort flika in och poängtera att Andreas Isakssons fotparad i den första halvleken, det var ett cirkusnummer. Vi ska i första hand tacka Isaksson för att det gick som det gick. Hade Österrike gjort 2-0 där ja då hade det definitivt varit god natt. Kvitteringen var såklart oerhört viktig för moralen i laget och det kändes som att Sverige bara blev starkare och starkare. Det var fler spelare som började höja sig. Zlatan började bli lite mer involverad i spelet och han började att ta emot bollar och fördelade de vidare. Kacaniklic började få lite mer ytor på sin kant och lyckades slå sin gubbe ute på kanten och det var viktigt att han fick ett mentalt övertag. Anders Svensson fick lite mer boll och kunde slå fler avgörande passningar mot Elmander och Zlatan centralt eller ut mot Sebastian Larsson eller Kacaniklic på kanterna. Jag tycker även att backlinjen blev mer resolut i sitt agerande. Det såg väldigt darrigt ut med Antonsson och Per Nilsson. Jag litade verkligen inte på dom i den första halvleken men i den andra halvleken så började även jag att känna mig trygg med dom där bak. Men ska egentligen inte peka ut enskilda spelare som gjorde bra ifrån sig utan det var hela laget som reste sig i den andra halvleken. Det var inget annat än ett kollektivt lyft från Sveriges håll. Sedan spetsade Hamrén till det genom att byta in Kim Källström Jimmy Durmaz och Pontus Wernblom. Den sistnämnda förstår jag verkligen inte hur Hamrén resonerade. Det Pontus Wernblom är bra på är att tackla och att han har världens bredaste leende. Han är ingen bra fotbollsspelare och att han ens är med i truppen är för mig ett mirakel. Han är en hyfsad bra fotbollsspelare som är duktig på att tacklas men han är ingen landslagsspelare. Och nu glider vi in på det stora ögonblicket i matchen. Jag minns inte vilken minut det skedde men det är oviktigt det viktiga är vad som faktiskt inträffade. Kim Källström slår en krossboll med sin känsliga vänsterfot och Zlatan kommer i en perfekt tajmad löpning. Han får ordning på bollen och sätter den i det bortre hörnet. Det är så symboliskt att det är Zlatan och Kim Källström som samarbetar vid det målet. Det är dom två största spelarna vi har i landslaget och dom briljerar i ett sånt här viktigt läge, det är helt fantastiskt att se. Och den sekvensen är inte ett vanligt fotbollsmål och en helt vanlig situation. Det är mer än konst, det är exorcism det är obeskrivligt det är så otroligt stort så jag finner helt enkelt inte några vettiga ord. Sedan handlade det om att försvara sig under de sista minuterna. Nu kommer vi till en situation som blev ännu mer delikat och som höll på att sluta i ett antiklimax. Zlatan tar en taktisk varning får vi väl ändå lov att säga i slutminuten. Men i sekvensen efter så får Österrike en frispark precis utanför straffområdet, ett drömläge helt enkelt. Hade det blivit mål där så hade Sverige varit tvungna att ta poäng av Tyskland, utan Zlatan som är avstängd på tisdag. Det hade ju varit för mycket om den frisparken hade suttit i de absolut sista sekunderna. Jag säger bara tänk om den frisparken hade suttit. Vi ska också komma ihåg att det var banne mig inte långt borta, den smeker utsidan av buren vill jag minnas. Däremot så tycker jag att Sverige lyckas neutralisera Österrikes stora stjärna. Han har inte särskilt mycket boll, han är inblandad i några fasta situationer och han har ett friläge som Isaksson som bekant gjorde en makalös fotparad på. Där ska Sverige ha beröm att man lyckades få honom ur matchen, även under den första halvleken trots att man var så oerhört usla. Det är någonting med Sverige och andra halvlekar, det är då det ska ske. Samtidigt känner jag att det var onödigt av Sverige att sätta sig i en sådan situation. Det känns som att det hade kunnat undvikas om Sverige bara hade varit på tå i den första halvleken från start. Och det känns som att det är svårt att slå fel, när man har Zlatan Ibrahimovic Alexander Kacaniklic att tillgå. Och vi märkte ju direkt när båda dessa spelare lyfte sig i andra halvlek då blev Sverige bättre. Vad vore det svenska herrlandslaget utan denne fantastiske Zlatan. Ja förmodligen vore vi ingenting helt ärligt. Då hade vi varit ett bonkargäng som aldrig hade varit i närheten av att kvala in till mästerskap. Bakom Zlatan så finns det ingen riktig tydlig ledare och stjärna. Kim Källström säger jag kommer efter Zlatan men han är ju absolut inte en av världens bästa spelare. Det känns som att Sverige går igenom den långsammaste generationsväxlingen just nu. Det känns som att man kommer inte riktigt till skott med det. Nu hoppas många på Albin Ekdal och Kacaniklic tillexempel. Ja det är frågan om dom är redo att ta steget och etablera sig i landslaget och spela en avgörande roll i framtida kvalmatcher. Jag är tveksam till det men jag hoppas att jag har fel. Men helt klart är att utan Zlatan då vore vi ingenting, vi ska vara otroligt tacksamma och stolta över att vi har Zlatan. Han är en sån oerhörd tillgång för landslaget. Och jag har gnällt på honom att han kanske inte har gjort så många viktiga mål i kvalmatcher men han har ju verkligen gjort det jag har ju verkligen fel. Han har ju stått för alla de avgörande målen och poängen i de viktiga matcherna. Han betyder så otroligt mycket. Och att få ha chansen att få ha med en sån typ av spelare i sitt land det är otroligt stort. Vi måste verkligen inse det, det är en av världens bästa fotbollsspelare han är ju hur viktig som helst. Han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig den dagen hans fotbollskarriär når sin livslängds slut. För att summera det här så är det bara att lyfta på hatten för Sverige. Jag var helt övertygad om att det var kört efter förlusten i Wien, istället så tog Sverige de poängen som behövdes för att ta sig till playoff. Jag tycker att det är en stor bragd, för ingen trodde på Sverige dom var uträknande och utdömda av supportrar och media. Att då kunna resa sig och vinna 4 raka matcher efter förlusten i Wien det var otroligt starkt med tanke på vilket tufft utgångsläge dom hade med 2 tuffa bortamatcher mot Irland och Kazakstan. Hur det går i playoffet? Vem vet, precis vad som helst kan hända. Men nu är vi i alla fall i playoff och vi har gett oss chansen att gå till VM och det känns bra än om Österrike hade gått dit och så kvalat sig in det hade inte känts särskilt bra. Grattis Sverige, den andra halvleken ni gjorde gör mig oerhört stolt som svensk. Det är över nu, satan vad skönt. Nya tag i november.
Skumtimmen
Nu ni mina damer och herrar. Det har blivit dags att tycka till om film igen. Vi ska förflytta oss till Allvaret. Som då ligger på Öland kanske ska tilläggas ifall det finns några som inte hängde med på geografilektionerna. Och det är där som dramathrillern Skumtimmen utspelar sig och den bygger på Johan Theorins bok. Själv är jag inte det största fanet av böcker och framförallt inte deckare. Det finns några få fiktiva berättelser jag har läst men annars så läser jag bara faktaböcker. Så det blir då ingen jämförelse med boken utan jag kan bara tycka till om filmen.
Huvudkaraktären i berättelsen är Julia. Hennes 5-årige son Jens försvinner under mystiska omständigheter från hennes föräldrars gård någon gång på 1970-talet. Nu har det gått 20 år och Julia är tillbaka på Öland därför att gården ska säljas. Och Julia har aldrig riktigt förlåtit sin pappa för att han lämnade Jens ensam med mormor. Julia vill helst bara glömma det som har hänt och hon försöker gå vidare i livet. Men hon vill samtidigt veta vad som egentligen hände med hennes son. Och hennes pappa har själv grävt lite i mysteriet och han har en teori om att en mytomspunnen mördare kan ha varit inblandad. Haken i den teorin är att denna mytomspunne mördare har varit död innan Jens försvann. Eller?
Sådana här filmer är ju verkligen inte lätta att sitta och recensera. Spontant känner jag att filmen kanske är värd ett högre betyg eller kanske till och med ett lägre betyg. Jag återkommer till betyget. Men jag känner att jag måste nästan sova på det för att kunna ge ett riktigt uttalande om Skumtimmen. Men jag måste ändå säga att jag är besviken på herr Daniel Alfredson. Jag hade hoppats att Skumtimmen skulle vara mer spännande än vad den faktiskt var. Jag hoppades att den skulle sticka ut jämfört med alla tröttsamma TV-deckare som Beck och Wallander som jag ärligt talat tycker att de flesta av de filmerna håller en medioker nivå. Det finns ingen riktig spänning och puls riktigt. Jag tycker inte att det finns någonting som för historien framåt riktigt. I en bra deckarthriller så ska det finnas någonting som ändå pirrar i magen lite, mestadels så är det helt dött tyvärr. Det finns dock några få moment där jag satt och var lite nervös och spänd på vad som skulle hända. Som när Julia ensam ger sig in i ett öde hus, då började mitt hjärta att slå lite fortare. Då fick jag den här känslan att nu kan vad som helst hända. Och när Julia backar tillbaka med bilen och börjar gå mot huset så var det nästan så att jag ville ställa mig upp och ropa "Gå inte in där för i helvete". Skådespeleriet är faktiskt ganska bra. I de flesta TV-deckare så kan jag tycka att skådespeleriet är ganska trött och det gör inte att man blir särskilt engagerad som tittare. Och Lena Endre som jag nästan sett lite för mycket av efter alla Wallanderfilmer där hon spelar Wallanders chef, den rollen är ju rätt så enkel att göra får vi väl ändå lov att säga. I det här fallet så tycker jag att hon får lite mer att bita i. Jag tycker att Lena Endre nästan är filmens behållning, hon gör riktigt bra ifrån sig. Som tittare så känner man verkligen för Endres karaktär Julia. Jag kunde verkligen lida med henne och känna ångest över att hon i så många år har levt i en ovisshet om vad som kan ha hänt hennes son. Det tror jag vem som helst kan sätta sig in i hur det skulle vara att leva i en ständig ovisshet om något som har hänt för många år sedan. För det är som ett stort sår som man inte kan se, utan det sitter inuti huden och det vill aldrig läka. Det läker aldrig förrän man får reda på sanningen. Nu har jag berömt lite och nu börjar jag glida in ännu mer på det negativa bitarna då. Jag tycker som sagt att den här berättelsen inte är så rafflande och spännande. Det är möjligt att boken var riktigt spännande det kan jag inte yttra mig om men filmen lyckas inte riktigt fånga in mig i ett fast grepp. Jag sitter inte på helspänn och bara funderar på nästa minut nästa scen vad är det som ska hända sen. Sedan är jag en person som inte riktigt uppskattar filmer som erbjuder en att tänka mer själv än att filmen mer berättar vad som händer eller har hänt. Jag vill gärna på ett så tydligt sätt som möjligt få förklarat för mig vad är det karaktärerna säger och vad är det som händer i berättelsen, det är grunden för att jag ska tycka om en deckarthriller. Skumtimmen är med facit i hand efter att ha sett filmen inte en historia som är för invecklad för att man ska kunna köpa den. Men under filmens gång så blir det lite för mycket pusselbitar som ska läggas ihop. Och jag känner att det blev lite för mycket för min del, jag hade väldiga problem under första timmen att verkligen få grepp om vad är det som egentligen händer. Det är en hel del karaktärer som ska introduceras och det finns en tillbakablick från Kuba som jag tycker funkar sådär. Jag tycker inte att den tillbakablicken tillför så mycket till filmen, även om det knyts samman mot slutet så kändes det som att det var en liten sidostory. Det var först när de var nutid på Öland som jag satt och fokuserade på vad som hände. Men jag tror nog att det här är mer personligt vad jag känner. Är man en person som är skicklig på att tänka själv och kunna likt en mästerdetektiv räkna ut saker och ting och lägga ihop ett pussel då tror jag man uppskattar filmen mer. Men jag ska vara ärlig att säga att ju närmre slutet vi kommer så är storyn inte så invecklad. Och nu vänder jag tillbaka lite mot det som jag tycker är bra med Skumtimmen. Det blir ganska enkelt mot slutet. Jag ska inte säga hur allting hänger ihop för då blir det spoilers men så mycket kan jag säga att det är inte för många trådar ute utan storyn hänger faktiskt ihop. Sen kan jag tycka att det mot slutet liksom många andra TV-deckare blir lite för klyschigt. Inte för att jag hade räknat ut slutet en halvtimme innan slutet kom men jag hade mina aningar om hur det skulle sluta. Det fanns några frågetecken direkt efter filmen men jag har fått allt förklarat för mig nu och då kan jag till viss del acceptera filmen mer. Men jag kommer tillbaka till det att det är lite för stelt, det finns ingenting som pirrar riktigt. Stundtals så är det rätt mycket stillastående drama. Det är för mycket att Julia pratar med sin pappa om vad som kan ha hänt med Jens. Och pratar hon inte med sin pappa så pratar hon med polisen eller någon annan om vad som kan ha hänt. Det blir faktiskt i längden ganska tröttsamt att titta på. Men det är faktiskt till skillnad från många andra tråkiga TV-deckare riktigt bra skådespeleri med Lena Endre i spetsen. Jag tycker att hon lyckades göra sin karaktär så pass bra att jag sitter och bryr mig om Julia. Jag sitter inte och struntar fullständigt i vad som händer med henne utan jag bryr mig verkligen om henne och det är ett plus. Stundtals så sitter jag och tänker nästan mer på vart scenerna är filmade än vad som händer i själva filmen. Vilket hus är det och vilket ställe är det och så vidare. I och med att jag känner till många av platserna där berättelsen utspelar sig så blir det mer att jag sitter och tänker på vart det hela tar plats. Men där har jag väl på ett sätt bara mig själv att skylla. Utan att göra en fördjupning på det här ämnet men jag kan tycka att det här är lite fantasilöst regisserat. Och det är ju lite deppigt att Daniel Alfredson gör mig besviken. Han gjorde ju bland annat de två sista filmerna i Milleniumtrilogin. För Skumtimmen är verkligen en besvikelse. Det finns vissa moment där man blir lite darrig och blir orolig för vad som ska hända men totalt sett så är det en besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer. Mina förhoppningar satt i att jag skulle få en riktigt spännande dramathriller som var pulshöjande. Istället fick jag en ganska slö och tråkig film, vilket gör mig riktigt besviken eftersom att upplägget lät väldigt spännande på förhand. Jag hade hoppats på att Skumtimmen var något speciellt som stack ut och som var tio gånger bättre än vad alla Beck och Wallanderfilmer. Men tyvärr så vill jag nog placera den bland alla tidigare deckarthrillers vi har sett. Jag ska inte säga att vi har sett det här förut, men det lutar lite mer åt det hållet. Det känns lite som en axelryckning. Den kommer ju ut på dvd och säkerligen så dyker den upp på SVT eller på TV4. Ta och se Skumtimmen hemma istället med en tacos, istället för att gå på bio. För jag tycker verkligen inte att det här är något bioäventyr. Utan den funkar som TV-deckare. Den kommer säkert att passa utmärkt att se när man har fredagsmys hemma i tv-soffan men jag tycker inte att den håller för bioformatet. Men det mest grundläggande till att jag tycker att det här inte är något som faller mig i smaken så mycket är att jag tycker inte att den här berättelsen är så rafflande och spännande direkt. Jag sugs verkligen inte in i den här berättelsen utan det är mest en axelryckning. Som ni säkert har räknat ut så kommer jag inte att dela ut något toppbetyg utan det blir faktiskt bara 2 av 5 den får godkänt men inte mer. Möjligen så är det 2 av 5 med lite guldkant, för det finns som jag var inne på några få bra moment i den men om man kokar ner mina åsikter i några få ord så är Skumtimmen inte så mycket att hänga i julgranen. Det är en besvikelse, det är en film som inte står särskilt stadigt på egna ben. Men om man tillexempel har läst boken och inte kan hålla sig och vill ha den här berättelsen på stor duk visst det är bara att gå och titta. Jag tycker att den är värd 2 av 5 för skådespeleriet och för det snygga fotot men inte mer än så.
Det är vinna eller dö Sverige
Det har väl inte undgått nån att fotbollsligorna ute i Europa nu går in i ett landslagsuppehåll. Ingen ligafotboll nästan helg. Och det är inte vilka landskamper som helst som ska spelas, utan det är ganska viktiga sådana. För svensk del så väntar en extremt viktig match på Friends arena mot Österrike.
Begreppet "ödesmatch" är ett begrepp som används väldigt slarvigt i medierna till höger och vänster men den här gången så är det precis rätt ord för vad som komma skall. Det är på alla sätt en ödesmatch som väntar för svensk del när spelarna går ut på planen inför ett förhoppningsvis utsålt Friends arena. Förutsättningarna kan inte bli så mycket tydligare, vi behöver ingen som ska reda ut ett och annat utan det är busenkelt. Sverige behöver ta 2 poäng till för att säkra 2:a platsen i gruppen vilket skulle innebära playoffspel till kommande VM. Då kan ni enkelt räkna ut att om Sverige skulle vinna matchen mot Österrike så är saken klar. Skulle Sverige inte vinna så har förutsättningarna förändrats. Då har Sverige inte råd att förlora mot Tyskland, utan då måste man ta poäng mot dom. Hur många poäng som skulle behövas i den matchen beror på hur det går på fredag. Österrike har Färöarna på hemmaplan i sista matchen och där vet vi ju hur det kommer sluta. Österrike lär vinna matchen med 4 eller 5-0, för så pass mycket bättre är Österrike än Sverige att de inte ska ha några problem med Färöarna. Magkänslan inför matchen är väldigt blandad. Jag erkänner att det är nervöst och det finns en förväntan och någon form av känsla inför en julklappsöppning, vad är det man får för någonting? Ja det vet vi ju inte än. Det känns ändå som att det är mycket positivt kring landslaget nu efter de 2 senaste vinsterna mot Irland och Kazakstan. Jag tror inte vi som följer landslaget utifrån har fattat vilket guldläge Sverige har hamna i. Sverige är 2 poäng ifrån att få spela playoffspel till VM. En målsättning som var så långt bort som hur stort universum är, det fanns ju inte på kartan att Sverige skulle nå playoff efter den oerhört tunga förlusten borta mot Österrike. Men det går snabbt i fotboll och det var inga konstigheter Sverige behövde 6 poäng på de 2 matcherna som återstod innan Österrikematchen och man fick jobbet utfört och sitter nu i ett guldläge att spela hem en playoffplats på sin hemmaplan. Det är riktigt starkt. Jag vill verkligen börja med att hylla Sverige för att man har satt sig i den här situationen. För ni känner säkert till att jag dömde ut Sverige totalt efter förlusten mot Österrike. Jag sa att det var kört och att det bara fanns en teoretisk chans att gå vidare till playoff men att den verkligen bara fanns i teorin. Jag hade mentalt redan börjat blicka framåt mot nästa kvalspel och då pratar vi EM kval. Jag hade redan börjat fundera på om Hamrén skulle sitta kvar på sin post efter att Sverige hade missat playoffspel i det här kvalspelet. Men helt plötsligt står vi inför en situation där Hamrén kan ta Sverige till ytterligare ett mästerskap och det skulle ju verkligen förstärka hans chanser till att sitta kvar som förbundskapten ett litet tag till. För det har ju varit en hel del snack om det är dags för Hamrén att lämna över till någon annan i och med att det gick som det gick i VM kvalet under en period. Men nu börjar det svänga över till att han ska sitta kvar. Det säger en hel del om hur otroligt resultatfixerad fotbollsvärlden är. För en tränare så är det väsentliga det sportsliga resultatet. Om du spelar drömfotboll och bjuder publiken på målkalas i varje match men ändå förlorar och inte går till några mästerskap då är det ingen som kommer att komma ihåg dig för att du har gjort ett bra jobb. Säga vad man vill om Lagerbäck, han kanske inte stod för den mest underhållande fotbollen. Handen på hjärtat så var det ganska tråkigt att se landslaget under Lagerbäcks tid, men han tog oss till 5 raka mästerskap och det är det som är det viktiga. Det är självklart att det för respekt med sig och det är därför han förmodligen är väldigt respekterad bland de flesta svenska fotbollsupportrar. Men det känns verkligen som att det är mycket positivt kring landslaget nu och jag känner verkligen att Hamrén är helt rätt man att leda det här laget. Jag kan tänka mig att han sitter kvar efter kvalspelet oavsett hur det går.
Till själva matchen då lite kort. Det blir ju givetvis en riktig rysare. Jag kan inte tänka mig att det kommer att rinna iväg åt något håll. Sverige måste verkligen prioritera ett riktigt bra försvarsspel. För borta mot Österrike så var det verkligen inte något bra försvarsspel. Österrikarna kom igenom alldeles för lätt vid flera tillfällen. Och tyvärr minns vi väl alla motvilligt Jonas Olssons pojklagsmisstag vid ett av Österrikes mål. Han låter alltså bollen studsa i gräset efter en utspark, det är ju kriminellt sådär får det bara inte gå till. Tidigare så har jag varit mest orolig över Sveriges offensiv. Det har känts som att vi inte har tillräckligt många spelare som kan leverera offensivt när det gäller målproduktionen. Nu har det svängt över till att jag är mer orolig för defensiven och backlinjen än det offensiva spelet. För visst så blir jag nervös och nästan lite darrig på när jag tänker på att Mikael Antonsson och Per Nilsson huserar i mittförsvaret framför Andreas Isaksson. Det känns som att dom inte riktigt har den här erfarenheten som krävs för att spela på den är nivån och framförallt inte i en sån här viktig match. Jag hade nog föredragit en sån som Jonas Olsson och Andreas Granqvist. Nu är jag inte det största fanet av Granqvist och jag är väl inte den största supporter av Jonas Olsson heller men jag väljer helt klart dom före Antonsson och Nilsson. Med all respekt till Nilssons oh Antonssons klubbar men att vara given startspelare i ett bottenlag i Serie A och ett halvbra lag i Bundesliga det är för mig inte så himla sexigt. Granqvist har ändå varit runt lite och spelat i Genoa bland annat och numera spelar han i ryska ligan. Jonas Olsson gör det jättebra i West Bromwich, har stått för två jätteinsatser under den senaste tiden. Gigant på Old Trafford och senast bra när West Bromwich kryssade mot Arsenal. Så jag hade valt Olsson och Granqvist före Antonsson och Nilsson helt klart. Men det lär säkert bli så att Hamrén väljer att köra med de sistnämnda, för jag tror att han vill få lite kontinuitet i truppen. Att spela Antonsson och Nilsson i flera matcher nu och i ett sånt här viktigt skede av kvalspelet skickar ut en signal till dom att Hamrén tror på dom det är dom som ska vara med och vara en stor faktor till att Sverige kniper den där andra platsen i gruppen. Lite kort om ytterbackarna så känns det väl som att det är ganska tydligt där vad jag tycker om den frågan. Det är en del som vill se Sebastian Larsson som högerback. Jag menar ju att det är helt fel väg att gå. Sebastian Larsson är en yttermittfältare så är det bara, ha ska vara med och ta löpningar på kanten och slå inlägg med sin fina högerfot. Dessutom så tror jag inte att han vill vara det heller, jag tror att han vill spela i landslaget men jag tror inte att han vill vara högerback. När det gäller vänsterbacken så är det ingen tvekan där heller. Martin Olsson spelar från start i Norwich i Premier League och spelar man från start i världens bästa liga då ska man ha en given plats i landslaget. Martin Olsson kommer vara en viktig kugge i svensk landslagsfotboll i många år framöver. När det gäller mittfältet så är det ett ganska stort avbräck att inte Albin Ekdal är med. Jag tycker att han har gjort det riktigt bra under de här matcherna jag har sett han. Många underskattar Ekdal, det är en fantastiskt duktig spelare och han gör det hur bra som helst i Serie A där han spelar från start vecka ut och vecka in. Det är verkligen synd att han missar avslutningen av kvalet. Men nu får vi ju tillbaka Rasmus Elm och det känns ju riktigt bra. En spelare som går att använda i flera positioner. Rasmus är en ganska komplett spelare, han kan både ta ett ansvar offensivt men han kan även ta ett steg tillbaka och få mer defensiva arbetsuppgifter. Och sedan är det Källström och Kacaniklic som gäller i övrigt. Sedan är det Zlatan och Elmander som gäller längst fram. Med det här laget så borde det ju gå vägen mot Österrike tycker man ju. Men jag höjer verkligen ett varningens finger för Österrike. Visst man kan tycka att Sverige individuellt sett spelare för spelare så är man ett bättre fotbollslag än vad Österrike är. Men Österrike har en hel del spelare i Bundesliga och man har även en hel del unga spelare som ser riktigt intressanta ut. Österrike brukar kallas för "Lilla Tyskland" och då menar jag kanske inte för storleken på landet utan för sättet man spelar fotboll på. Österrike är liksom Tyskland väldigt tunga att möta. Dom kan göra mål på flera sätt. Jag menar att Tyskland tillsammans med Österrike i den här gruppen har det bästa anfallsspelet. Och det grundar jag i att Österrike och Tyskland kan göra mål på så många olika sätt. Säkrar man försvarsspelet både i omställningsspelet och i etablerade långa anfall så är det risk att man tappar bort dom på en fast situation istället. Det är oerhört jobbigt att möta sådana lag som kan göra mål på alla möjliga sätt. Sedan gäller det såklart att ha tillräckligt skickliga spelare för att klara av att ha ett så brett anfallsspel och det får man ju säga att både Tyskland och Österrike har. Jag förväntar mig verkligen inte den bästa fotbollsmatchen på fredag. Men jag vill se att Sverige som verkligen inte blir försiktiga och som avvaktar utan verkligen tar tag i matchen från start. Gå ut och visa Österrike direkt att ni kommer att behöva prestera någonting riktigt extra om ni ska få med er någonting härifrån. Det handlar om inställning. För mig handlar det här inte om att få se en vacker föreställning, det handlar om att jag vill se ett riktigt kollektiv som jobbar hårt för varandra. Stämplar varje spelare in och verkligen har rätt inställning att det hårda jobbet ska göras, då kommer att vinna över Österrikes kanske lite mer spelskickliga lag. Om Zlatan har en bra dag eller inte spelar också in såklart. En Zlatan i högform är det som Sverige verkligen behöver just nu. Men Zlatan är ju en spelare som verkligen tänder till på alla cylindrar när det är dags för matcher där det är kniven på strupen när det verkligen gäller något. För att summera detta så ser jag det som såhär att vi behöver inte bry oss om Tysklandsmatchen. Det är inte mot Tyskland det avgörs om Sverige slutar 2:a i gruppen eller inte utan det är avgörs mot Österrike. Vinner inte Sverige mot Österrike då kan dom hälsa hem. För även om Tyskland kommer att vara klar gruppsegrare inför sista matchen så kommer man att vara professionella och göra sitt bästa för att vinna matchen. Visst Sverige kunde slå Holland men det var ändå ett ganska omotiverat Holland men jag tror verkligen inte att tyskarna är omotiverade till den matchen. Och det har ju världsklasspelare som Thomas Müller Miroslav Klose Mesut Özil inte minst, det finns inte en chans att Sverige tar poäng mot Tyskland även fast det är hemmaplan. Det hela kommer att avgöras på fredag och hur det går? Jag har inte en aning. Man kan tala om att hemmaplan kommer att avgöra men det där är också svårt att sia om, man kan vända på det och se det som så att det kan vara en nackdel att ha hemmaplan i det här läget. Åh andra sidan får Sverige en bra start spelmässigt och får göra det första målet i matchen då kommer publiken vara en oerhörd tillgång för spelarna, då kan dom rida på den vågen länge in i matchen och bäras till 3 poäng. Ingen vet hur det kommer gå på fredag men jag kan garantera att det kommer att bli en rysare, det kommer att bli den värsta skräckfilmen du kan tänka dig. Och jag håller alla mina tummar och kroppsdelar för att den skräckfilmen kommer att få ett lyckligt slut.
Den konstigaste fotbollsmatchen 2013
Jag är en person som är väldigt bra på att se mycket fotboll. Slår man ut det på ett år så kanske vi nästan hamnar runt lite över 200. Men jag lovar er att kvällens match på Strandvallen mellan Mjällby och AIK var bland de mest konstigaste och galnaste fotbollsmatcher jag har skådat. Jag har förvisso en dvd om en match som slutade 6-6, där domaren delade ut 9 gula och 4 röda kort och dessutom blåste för 5 straffsparkar. Kvällens match levde kanske inte riktigt upp till den nivån när det gäller galenskap. Men det var hyfsad galet ändå.
AIK kom till den här matchen på Strandvallen med en förkrossande statistik mot Mjällby på just Strandvallen. På de 5 senaste bortamatcherna mot Mjällby så hade AIK inför matchen målskillnaden 11-0. Lägg där till att man hade 4 segrar och 1 oavgjord match. Så det var verkligen inte mycket som talade för att Mjällby skulle vända på den trenden. Förra årets möte minns jag om än ganska svagt men jag minns att det slutade 0-1 och det var en ganska jämn match. Den här matchen skulle bli något helt annat. Matchen inleddes i ett ganska långsamt och lugnt tempo och det tog verkligen ett tag innan matchen kom igång. Mjällby tycker jag började matchen bäst och hade också ett litet övertag en bit in i matchen. Mjällby skapade väl inte riktigt några jättechanser under första 20 minuterna av den första halvleken men man var ändå framme och högg. Lägg där till att man hade en boll inne i målet men det målet blev tveksamt bortdömt för offside. Efter att ha sett reprisbilderna några gånger så kan jag konstatera att det är väldigt svårt att se om det är offside eller inte. Spontant känns det som att det inte är offside, visserligen är det offside på en Mjällbyspelare men han påverkar inte spelet. Utan jag vill få det till att den som hoppar över bollen och skymmer sikten för målvakt Stamatopoulos inte är offside. Samtidigt så ska jag vara ärlig att jag har inte sett situationen från alla vinklar så jag kanske ska vara lite försiktig med att göra ordentliga uttalanden om situationen. Mjällby har det bättre laget under de första 20 minuterna och jag satt egentligen bara och väntade på ett 1-0 mål. Då sticker AIK upp emellan och är så fräcka och sätter bollen i mål. Bahoui tycker jag har gjort en riktigt bra säsong, han är en riktigt lurig spelare som är enormt skicklig på att fylla på i offensiven. Den här gången så fyller han på då han sticker in i straffområdet och får också bollen av Henok Goitom och säkert rullar han dit 0-1. Som en blixt från klar himmel kom det målet. Givetvis viktigt för AIK att få första målet och få den där tillfälliga arbetsron skulle det visa sig men ändå viktigt att känna lugnet. Det är alltid lurigt att komma till Strandvallen och att få första målet är otroligt viktigt i den typen av matcher som det blir mot Mjällby. Efter AIK:s ledningsmål så upplevde jag det som att spelet jämnade ut sig något. AIK började rada upp anfall på anfall medan Mjällby var fortsatt orädda för att gå till attack. Mjällby hade bestämt sig för att inte lägga sig ner och dö utan man tänkte ge AIK en rejäl match om 3 poäng. Men uppförsbacken skulle visa sig bli ännu jobbigare och högre för Listerlandets stolthet. Martin Mutumba slog en helt misslyckad hörna men Quasion snappade upp bollen och slog ett inlägg från vänsterkanten. Henok Goitom dyker upp helt perfekt inne i straffområdet och nickskarvar urtjusigt in bollen inre burgaveln. Ett helt fantastiskt fotbollsmål. Energin började gå ur Mjällby lite och AIK började ta över händelserna fullständigt. Och AIK skulle också hinna med att göra 0-3. Kennedy Igbonananike var helt orädd och gick in i en duell med en Mjällbyspelare. Och det är ganska svagt av Mjällby som har 3 backar att tillgå i den situationen men ändå så är det Kennedy som kommer loss med bollen. Helt fri med Asper så gör han inga misstag. Viktigt för Kennedy att fortsätta producera, innan målet mot Öster tidigare i veckan så hade han inte gjort mål sedan den 22 juli vilket var ett bra tag sen. Kennedy är nu uppe på 11 mål den här säsongen och han har ju totalt sett varit otroligt nyttig för AIK. 0-3 på tavlan och nu var väl matchen avgjord, nu skulle matchen bara spelas av på ett tråkigt sätt. Trodde jag och det trodde förmodligen alla som såg matchen. Men skam den som ger sig. Blomqvist visade helt plötsligt upp sin högervrist och den bollen satt ju perfekt uppe i krysset nästan. En stenhård högervrist helt enkelt. 1-3 och lite hopp i matchen, men ändå kändes det som att AIK skulle kunna stänga butiken och inte släppa till något mer. Men bara några minuter senare så uppstår det en situation då en boll kommer in mot Stamatopoulos och vi tror att han har bollen tryggt i famnen. Men det visar sig att det har han inte, utan Pär Ericsson gräver loss den och får helt öppet mål och kan göra 2-3. 5 mål på en halvlek, det måste vara något sorts rekord. Med tanke på hur matchbilden såg ut under sista 20 minuterna av halvleken så var det ju helt bisarrt att det stod 2-3 på tavlan när domaren blåste för halvtid. AIK borde ha kunnat stänga igen matchen helt och hållet och bara spela av den. Men lite tillfälligheter och bollen studsar rätt några gånger och 2 snabba mål och så var det match igen. Ibland så behövs det inte mer än lite tur.
En annan anledning till att den här matchen tveklöst var den konstigaste matchen jag har sett under den här säsongen var att det var 2 helt olika halvlekar. Den första halvleken innehöll allt. Målchanser på löpande band, matchbilden skiftade karaktär vid ett flertal tillfällen. Mjällby började bäst för att sedan mattas av något och AIK tog över och sedan fick Mjällby ändå en gratisbiljett in i matchen. Den andra halvleken innehöll verkligen i stort sätt ingenting. Det var tråkig fotboll det var ett väldigt lugnt tempo och det blev mycket segt att titta på. Ett tag tappade jag fokus och började nästan pilla med telefonen, så dålig kvalité var det i den andra halvleken och det säger allt. Jag är lite besviken på AIK som inte klarade av att spela ut eller åtminstone stänga butiken med ett bra försvarsspel och ett tryggt bollhållande spel. Lagen turades om att ha boll i den andra halvleken och jag fick känslan av att bollinnehavet borde ha varit ganska jämnt. Men det väsentliga är som sagt inte hur mycket man har bollen det viktigaste är vad man gör med den. Mjällby lyckades inte få ut något konstruktivt spel alls. Det kom inga bollar upp mot Pär Ericsson eller Kristian Haynes för den delen. Och det är ju 2 riktigt snabba och giftiga forwards. Men Mjällbys mittfält klarade inte av att leverera de bollar som behövdes. Mittfältet är motorn i ett fotbollslag och forwards måste bli matade med bollar men Mjällbys mittfält lyckades väldigt sällan att leverera något hotande uppspel mot Ericsson eller Haynes. När det gäller AIK så var väl Kennedy på hugget hela tiden han sprang på allt som han alltid gör. Men AIK fick inte heller till det offensivt i den andra halvleken. Mutumba fick alltför lite bollar att jobba med ute på sin vänsterkant vilket jag tycker är synd. Mutumba har växt fram till en nyckelspelare i AIK för mig, med sin kvickhet och irrationella spelstil så är han ständigt ett hot för en ytterback. Men precis som i Mjällbys fall med Ericsson och Haynes så fick inte Mutumba tillräckligt många bollar att jobba med. Ironiskt nog när det var en så pass galen match som det var så föll målen i den första halvleken medan den andra halvleken blev mållös. Men det var verkligen en helt bisarr fotbollsmatch och fotbollskväll. För det första så borde Mjällby ha tagit ledningen under de första 20 minuterna i den första halvleken då man var på gång. Åh andra sidan så borde AIK ha kunnat stänga butiken vid ställningen 0-3. För man ska bara inte släppa upp motståndaren till 2-3 det är för dåligt helt enkelt, utan att ta ifrån någonting från Mjällbys insats. Men leder man med 3-0 i fotboll då ska saken vara klar. Att det sedan kunde bli en så tråkig andra halvlek med dåligt passningsspel och få målchanser det är också för mig en gåta. Båda lagen borde inte ha varit så försiktiga. Jag var helt övertygad om att Mjällby skulle chansa mer och lyfta upp laget, men det blev aldrig av. Sedan at AIK blev lite passiva det kanske är naturligt när man har ett litet grepp om det 3 poängen men jag trodde ändå att AIK skulle våga köra på när chanserna väl dök upp men man var alldeles för passiva. När det gäller läget i tabellen så kan jag väl då konstatera att Mjällby behöver inte oroa sig dom kommer att spela allsvensk fotboll även nästa år. Det är möjligt att det behövs någon poäng till för att säkra kontraktet men den poängen eller de poängen kommer Mjällby att ta. Det finns lag i den här serien som är betydligt sämre än va Mjällby är. Mjällby är för mig en sensation, att dom har lyckats få ihop det under dessa 4 säsonger i allsvenskan är helt otroligt. Att Mjällby, en håla därnere på Listerlandet lyckas mäta sig med de stora drakarna det är helt galet det ska bara inte gå. Det är väl ändå ett litet underbetyg till svensk fotboll. Och det är bara att konstatera det faktum att standarden på svensk fotboll när det gäller den inhemska fotbollen är så pass dålig att lag som Mjällby och Åtvidaberg kan ligga i allsvenskan. När det gäller AIK så kopplade man i och med kvällens seger ett grepp om de där åtrovärda platserna som ger Europa League kval. Och enligt mig så är det inget snack om saken. Topp 4 kommer när vi summerar säsongen i november att bestå av de båda skånelagen och av Göteborg och AIK. Kalmar och Elfsborg är något sämre och inte lika stabila som de övriga 4 lagen är. Och jag känner ändå att i sina bäst stunder så är AIK ett riktigt bra och svårslaget fotbollslag. AIK bör klara av att ta de poängen som krävs för att säkra en plats ute i Europa till nästa säsong. Så svaret på frågan om AIK kvalar till Europa League sommaren 2014, det är helt klart ja.
Kvällens match bekräftade återigen varför jag älskar den runda bollen. För den där leksaken är verkligen rund och allt kan verkligen hända. Och dramtiken i allsvenskan det är en dramatik som de bara kan drömma om i Spanien, England och i övriga Europa. Dramtiken i allsvenskan är unik.
White house down
Då var det dags att tycka till om film igen. Ikväll begav jag mig in i biomörkret och såg actionthrillern (med en stor glimt i ögat) White house down.
Och jag börjar verkligen fundera på detta att vilka läckor det måste finnas i Hollywood bland regissörer och manusförfattare. För ett tag sen så recenserade jag ju Olympus has fallen. Då var det några nordkoreaner som intog vita huset och det var en före detta Secret service agent som tog på sig hjälterollen och fixade allting själv. Och nu har det kommit en likadan film till. White house down, den här gången kretsar handlingen kring en som heter John som söker jobbet som Secret service agent. Han verkar ha lite problem med sin 11-åriga dotter som inte riktigt uppskattar honom. Men när han berättar för henne att hon ska få gå en rundtur i vita huset, ja då blir han genast lite mer poppis. Det som är lite intressant med White house down jämfört med Olympus has fallen är att i den sistnämnda filmen där skildrade man en story där hotet kom utifrån. Den här gången är det så att hotet kommer inifrån, så man har vänt på konceptet totalt om vi bara pratar om den vinkeln. Men annars så har dom här 2 filmerna exakt samma upplägg. Vita huset är under attack och intas av ett gäng terrorister. Och i det här fallet så råkar John vara på plats när allt det här sker och tar på sig hjälterollen att rädda presidenten och hela världen. Dessutom så hamnar ett barn vilse i vita huset och så är det även i Olympus has fallen.
Den här filmen har fått väldigt mycket dålig kritik. Jag har läst en hel del recensioner och det var ingen rolig läsning direkt om man säger så . Så det var ju verkligen med noll förväntningar som man satte sig ner i salongen för att se på det här actionschabraket. Men jag måste säga att jag blev rätt så positivt överraskad. Det är säkert många som inte håller med mig när jag hävdar detta. Men jag hävdar att White house down är tusen gånger bättre än vad Olympus has fallen är. Då ska jag dock poängtera att det säger verkligen ingenting om hur bra filmen är. Den här filmen känns ändå rätt så stabil och den klarar att stå stadigt på egna ben under hela resans gång. Jag tycker att den är ganska rolig och underhållande. Det här är popcornunderhållning verkligen. Jag är däremot ganska så kluven till den här filmen. Det känns som att jag måste sova på saken för att kunna göra ett ordentligt utlåtande om White house down. Jag tycker att det är en väldigt ojämn film. Det finns vissa moment i den som är helt perfekta som verkligen funkar där man bara känner "yes helt briljant" medan man i vissa stunder sitter och kliar sig i nacken och undrar "Nej men varför gjorde dom sådär". Det som jag tycker är det största problemet med White house down är att den kan inte riktigt bestämma sig för vilken typ av film den är. Ibland så får man verkligen lite Die Hard vibbar eller vibbar från de första Bondfilmerna. Den är till viss del gjord med glimten i ögat och det är väl i grund och botten meningen att man under vissa stunder ska börja skratta åt det man ser. Medan ibland tar sig filmen till en betydligt mörkare nivå och sida. Det finns en del moment som jag tycker faktiskt är lite obehagliga. Som när James Woods karaktär riktar pistolen mot Johns dotter. Riktigt läskigt. Jag är nog inte ensam om att få ångest över när barn råkar illa ut, jag vill verkligen inte se barn skadas eller dödas på film jag mår riktigt dåligt av det. Så man vet inte riktigt vem den här filmen riktar sig till. Det kanske är så att filmen är ett äventyr för hela familjen det är mycket möjligt, jag kan dock känna att så är det väl ändå inte. Man bör nog ha kommit upp lite i åren för att se White house down. Sedan tycker jag ju att filmen är som många andra sådana här spektakel rätt så förutsägbara ju närmre slutet man kommer. Om jag då ska gå in på spoilers så är det som så att det självklart finns en mullvad som med hjälp av ytterligare en person har fått in skurkarna i vita huset. Och mullvaden läckan är då James Woods karaktär Martin Walker säkerhetschefen, han hjälper skurkarna in i vita huset. Och Walker visar sig ha ett starkt motiv till att döda presidenten som jag inte ska gå in på för då förstör jag verkligen för dom som inte har sett filmen. Men han har i alla fall ett starkt motiv för att döda presidenten, han är ute efter hämnd helt enkelt. Det hör ju till i sådana här spektakel att dialogen kanske inte är den bästa, det är inte det den här typen av filmer väljer att fokusera på direkt. Utan den stora grejen i filmen är ju helt klart actionscenerna. Vi snackar all möjlig action. Vita huset brinner, vita huset rasar ihop saker exploderar det är slagsmålsscener och det finns även med en biljakt som i alla andra actionfilmer. En grej som jag tycker är ganska intressant och ganska roligt är porträttet av presidenten. I Olympus has fallen så är presidenten väldigt allvarlig som har koll på saker och ting. Men i den här filmen så målar man upp en bild av presidenten som vi kanske ska vara glada inte stämmer med verkligheten. Den här presidenten han kan inte hantera vapen och så vidare. Han levererar några riktigt sköna repliker. Som funkar till en viss gräns men ibland så blir det bara för mycket med hans enormt töntiga och lökiga repliker, då är det nästan så att man letar efter skämskudden. Sedan så vill väl regissören skapa en bild av världen att våld är inget bra och att det löser ingenting utan man borde föra samtal och man borde vara mer diplomat. Med diplomati så kan man lösa alla konflikter. Och det är hopplöst naivt det är verkligen inte särskilt trovärdigt. Filmen försöker måla upp en bild av världen där alla är sams och det kommer aldrig existera folk som vill annat folk något ont, det är det som är det naiva för att förtydliga. Men jag kan tycka att det på ett sätt är ganska gulligt och charmigt. Så på så sätt så är White house down en väldigt söt actionsaga om man nu väljer att se filmen på det sättet. Och till er som ska se filmen nån gång så har jag väl bara ett råd till er. Gå in med väldigt låga förväntningar. Förvänta er inte något mästerverk som Bournefilmerna eller något annat liknande utan se det som en ganska dum men ändå ganska charmig actionfilm. Precis som sin tvillingfilm Olympus has fallen så blir White house down lite överpatriotisk emellanåt. Och ni vet redan vad jag tycker om det, jag blir spyfärdig av sånt. För USA är verkligen inte något föredöme dom har gjort fruktansvärda handlingar historiskt dom är absolut inte felfria. Dock så tycker jag att det spårar verkligen ur i Olympus has fallen när det gäller de patriotiska, medan det i White house down inte riktigt blir lika tydligt. Dom är smarta nog att tona ner den biten lite och det tycker jag är bra, jag är väldigt tacksam för detta. Sedan är det en del som har tyckt att slutet är förfärligt. Jag vet inte riktigt om jag delar den uppfattningen. Jag tycker inte att slutet var så farligt. Visst det kanske blev lite för mycket när Johns dotter står där på gräsmattan och viftar med presidentens flagga när flygplanen kommer emot vita huset redo att bomba det. Men jag tycker inte att det var så farligt ändå. Sedan var väl slutscenen inte så tokig. Man visste ju att det var talmannen som var inblandad i spelet och låg bakom attacken och att han hade avslöjat ett och annat och verkligen låg bakom attacken. Sedan blev ju slutet gott allting gott presidenten överlevde efter att ha blivit skjuten och John och hans dotter återförenades och de flög iväg med flygplanet och det var en jättefin scen på alla sätt och vis så det slutet köpte jag fullt ut. Visst jag håller med om att filmen blir lite klyschaktig ju närmre slutet man kommer. Jag kände verkligen att vi har sett det här för förut. Det är inget nytt och White house down sticker verkligen inte ut jämfört med andra spektakel av det här slaget. Men för att knyta ihop säcken jag tycker att den här filmen överraskade rätt stort på mig. Den var faktiskt rätt kul. Ibland behöver inte filmer ge dig den bästa storyn som är så otroligt rafflande att man är helt mållös efteråt. Ibland räcker det bara med att se en ganska dum men rätt så charmig actionfilm. Ibland så räcker det bara med att bli underhållen. Och jag blev ju verkligen underhållen, i 2 timmar och 10 minuter satt jag där och sög in alla intryck. Första dryga halvtimmen är lite seg då karaktärerna ska introduceras men sen när väl den första explosionen kommer då är det verkligen full fart från start till mål. Och dom spar ju verkligen inte på krutet när det gäller actionscenerna. Jag vet inte hur många skott som avlossades under filmens gång men det är sexsiffrigt det kan jag lova er. White house down var en positiv överraskning men det är inget mästerverk, det är en typisk mellanfilm. Och jag tycker inte att det är något riktigt bioäventyr. Utan jag tycker faktiskt att man kan ta den här filmen hemma med hämtpizza istället för att gå på bio. Men den kommer säkert att lyckas på bio också för actionen är helt okej och det är helt okej puls i den. White house down får 3 av 5 jag tycker att den är bra men den har givetvis sina brister, men man får ta den lite med en klackspark för med handen på hjärtat den är ju gjord mest för att man ska skratta åt det. Hoppas jag i alla fall för alla dom inblandades skull.
