sportviktorn

 

 

Den här veckan behövde ni inte vänta länge mellan texterna, utan nu är det dags att tjöta fotboll igen vilket man aldrig kan få nog av. Den här gången tänkte jag att jag skulle lägga fokus på stormatchen som spelade på Emirates igår mellan Arsenal och Manchester City, ur ett Arsenalperspektiv. Hur ser Arsenals situation ut? Hur långt kan de räcka? Och har Wenger blivit en mer flexibel tränare? Intressanta frågor som jag tänkte gräva lite i. 

 

 

För det första skulle jag vilja säga att det var en väldigt fin fotbollsmatch som vi fick se igår. Visst det var kanske inte den där sprudlande anfallsfotbollen där chanserna radades upp på löpande band, men det var ändå en välspelad match. Det var två lag som var noga med att inte bjuda på några gratislägen, men i och med att det finns så många offensivt skickliga spelare i bägge lagen som vill framåt då öppnas ytorna upp och då finns det goda möjligheter att skapa målchanser. Jag tyckte att det som var roligast att se i den här matchen det var nog ändå trion Özil, Walcott och Giroud. Alla tre är spelare som jag varit lite skeptisk till om de kommer att göra skillnad för Arsenal i det långa loppet. Ironiskt nog verkar Özil bara bli bättre och bättre ju mer jag kritiserar honom. Men jag står fortfarande fast vid att han är inte den spelaren som det händer mest saker kring. Jag kan alltjämt tycka att han har en förmåga att dra ner på tempot och väldigt ofta spela bollen i sidled istället för att sätta första, bästa passningen centralt i banan. Men samtidigt tycker jag att han har en sådan fin passningsfot och ett spelsinne som är av världsnivå att det kompenserar att han emellanåt kan se lite loj ut. Och jag kan inte göra något annat än att lyfta på hatten för den insatsen som han gjorde igår. Han vågar lyfta blicken och se vilket det smartaste passningsalternativet är, han låter sig inte bli övekörd vilket jag tycker har varit lite av hans problem stundtals att när det börjar bli tuffa tag ute på planen då går han lätt och gömmer sig. Nu fanns det perioder under matchen där det smälldes på lite mer i närkamperna, men Özil lät sig inte påverkas för mycket av det utan han litade fullt ut på sin fina spelförståelse vilket han gjorde rätt i. Walcott å sin sida har jag tyckt haft problem med att få till avsluten, och jag har dessutom inte hållit honom särskilt högt när det kommer till att skapa chanser på egen hand utan jag har uppfattat honom en spelare som behöver en riktigt bra omgivning för att lyckas. Nu har han en riktigt bra omgivning i Arsenal vilket gör det lättare för honom att producera mål, men en bra omgivning har ju Arsenal alltid erbjudit honom så det är självklart att det handlar inte bara om medspelarna i det här fallet utan Walcott själv har tagit ytterligare steg i sin egen utveckling. Och samarbetet mellan Walcott och Özil vid målet är ju briljant, Özil levererar bollen till Walcott som drar till och Özil i sin tur duckar så att det stör sikten för Hart tillräckligt mycket och så var det 1-0. En annan grej som jag tyckte var positivt med den här matchen för Arsenals del det var att det fungerade väldigt bra med Ramsey och Flamini som sittande mittfältare. De tog verkligen jobbet för laget, de vek inte ner sig för fem öre utan de stod upp i närkamperna och vann mycket boll. Jag har varit inne på det tidigare att jag har haft svårt att hitta en position för Ramsey, ska han spela på kanten som sittande mittfältare eller ska han en mer offensiv roll centralt i banan? Han har spelat i den sittande rollen tidigare men jag tycker att den här matchen blev det definitiva kvittot på att han klarar av att vara en av de bärande spelarna på det defensiva mittfältet. Och Flamini kommer in och gör det som han är bra på, det vill säga hårt jobb det är inte vackert men hans uppoffrande spelstil är viktig för Arsenal. Det här innebär att Wenger kan beroende på matchbild skifta mellan Coquelin, Arteta och Wilshere när väl alla är tillgängliga. Och defensivt gör Arsenal en riktigt fin insats. Bellerin och Monreal tycker jag är fantastiska ytterbackar som utan tvekan skulle kunna spela för större klubbar än Arsenal. Mittbacksfrågan har varit ett problem tidigare, men nu är det inte första gången som Mertesacker och Koscielny står upp och gör en fin insats mot en toppkonkurrent. Och jag tror att om Koscielny och Mertesacker kan hålla den här nivån mer än bara i enskilda matcher, då ser Arsenal helt plötsligt riktigt spännande och intressanta ut. 

 

 

Den här seger var viktig för Arsenal ur flera perspektiv. Dels bara det faktum att Arsenal på allvar blandar sig in i kampen om ligatiteln i och med att man går och vinner mot det lag som många tror och som ska vara det laget alla vill slå den här säsongen. Det var viktigt för spelarna att känna att de inte hamnade i en mental blockering vilket jag har tyckt att de har gjort vid flera tillfällen under tidigare säsonger, när det har varit dags att gå upp mot Chelsea, City eller United på hemmaplan då har de kört fast och de har inte haft förmågan att vrida tillbaka momentumet. Nu fick Arsenal en bra start i den här matchen och kunde spela ganska avslappnat i den andra halvleken i och med det psykologiskt viktiga 2-0 målet innan pausen. Men det var inte så att Arsenal vann den här matchen på ren tur, utan det man vinner den här matchen för att balansen i laget var bra, det fanns en tydlig plan hur de skulle hantera Citys bollhållande spel. Och när du ligger rätt i postionerna mot City och inte tillåter de att lyfta in bollen bakom backlinjen mot Agüero, ja då är det helt plötsligt upp till City att bli lite mer kreativa och försöka spela sig till chanser. Men återigen Arsenal gjorde en riktigt fin insats defensivt, där Mertesacker och Koscielny oftast hade bra koll på händelserna förutom vid några enstaka tillfällen. Och den här segern var också viktig för Wenger såklart. Det går att argumentera för att Wenger under en ganska lång tid har befunnit sig i ett mental underläge mot toppkonkurrenterna. Nu ska vi vara försiktiga med att dra för stora växlar av den här segern, jag säger inte emot de som säger att Wenger fortfarande befinner sig i ett mentalt underläge när det kommer till att möta riktigt bra motstånd. Och låt vara att det här inte var en match som avgjorde ligastriden här och nu utan att det bara var en match i slutet på december, så har Wenger faktiskt börjat få ordning på sitt Arsenal nu. Är det någonting som Wenger ska ha kritik för så har det ju varit att han i toppmatcherna har varit lite naiv, han vill gärna föra matcherna och han ska minsann vinna matcherna på sitt sätt genom sin fotboll oavsett motstånd. Men kanske har han efter alla dessa år kommit fram till att fotbollen förändras och att det går faktiskt att vinna matcher på flera olika sätt. Jag tycker att Arsenal sällan har haft några större problem med att plocka de poängen de ska i de så kallade "enkla" matcherna, speciellt på hemmaplan. Men det är ju just i den typen av matcher som vi såg igår som Wenger har gått i fällan ett flertalet gånger, och det många ställde sig inför säsongen det var om han hade lärt sig någonting från sina misstag? Jag förstår om Arsenalsupportrarna fortfarande är skeptiska till att Wenger ska ta den där ligatiteln som Arsenal inte har vunnit på länge. Men jag tycker mig se ett Arsenal som är på väg åt rätt håll. Och det beror dels på att det numera är ett lag som har mer erfarenhet från stora sammanhang. Ramsey, Koscielny, Walcott och Wilshere för att nämna några de är inte jätteunga längre utan nu börjar de komma upp i åren och förstår mer vad som krävs för att vinna titlar. Jag tror att spelarna och Wenger själv fick tillbaka tron och hoppet om att laget sakta men säkert rör sig åt rätt håll under de här senaste säsongerna när de vunnit FA-cupen. Och Wenger har tillsammans med klubbledningen tagit viktiga och avgörande beslut för att Arsenal ska vara fortsatt slagkraftiga. Det var viktigt att få in en kreativ mittfältare som kunde bära upp offensiven, och den spelaren var Özil. Alexis Sanchez kan skapa chanser på egen hand och tillsammans med Özil vara den som kan vara skillnaden mellan ett ligaguld eller en 2:a plats. Men framförallt så plockade Arsenal in Petr Cech inför säsongen. Jag tror inte att man ska underskatta betydelsen av Petr Cech när man diskuterar Arsenal. Han har haft fantastiska år i Chelsea, och han har visat att han är en målvakt som du utan tvekan kan ha i ditt lag om du vill vinna titlar. Och bara det faktum att Koscielny och Mertesacker mer och mer börjar se ut som ett mittbackspar som i mångt och mycket går att falla tillbaka på det tror jag är följd av att de har Petr Cech längst bak som är bra på att styra upp en defensiv. 

 

 

Helhetsintrycket är att Wenger trots allt ligger och ruvar på någonting stort. Om det innebär att han tar ligatiteln redan till våren eller om den får vänta det låter jag vara osagt, men jag är helt övertygad om att Arsenal går en mycket ljus framtid till mötes. Det känns som att det är ett lag som fungerar väl när det kommer till samtliga lagdelar. Och trots att skadesituationen är lite besvärlig så ser Wenger ut att ha hanterat den här situationen väl. Och om vi bara går till det spelmässiga så vill jag ge Wenger cred för att jag tycker mig se att han har fingrat en del på defensiven. Jag kan hålla med om att Wenger under de senaste åren varit lite av ett galet geni. Han har gett Arsenal Champions League spel och hållit de kvar i toppen av Premier League, men han kanske inte har haft förmågan att få laget att vara med och slåss om ligatiteln på allvar. Men nu verkar han ha insett att ska Arsenal bli att räkna med i en titelstrid då måste backlinjen styras upp. Och då handlar det inte bara om att få ordning på Koscielny och Mertesacker utan det gäller att ha ett helt lag som fungerar. Och nu finns Ramsey och Flamini redo att ta jobbet defensivt, det finns en Coquelin som har potential at bli en ny Viera att slänga in när väl han kommer tillbaka från sin skada. Alexis Sanchez är fortfarande borta på grund av skada, och när väl han kommer tillbaka kommer Arsenal bli ännu farligare offensivt. Özil levererar och det är ju ren fakta sen kan jag hacka på honom hur mycket jag vill men statistiken talar sitt tydliga språk. Giroud och Walcott har en del inklusive jag själv tvivlat på men nu har de visat att de faktiskt är att räkna med på den här nivån. Och framförallt Petr Cech vaktar målet. Med facit i hand var det helt rätt att skicka iväg Szczesny på lån till Roma och inte satsa  på Ospina heller, utan möjligheten fanns att plocka in en världsmålvakt som fortfarande är att lita på och Arsenal och Wenger tog vara på den möjligheten och det är en stor faktor till att Arsenal ligger där de ligger. Med andra ord det här ser väldigt spännande ut om man hejar på Arsenal. Jag ser ett lag som ser väldigt bra balanserade ut, och spelarna verkar ha fått tillbaka tron på att de kan vara med och slåss om de finaste titlarna under Wenger vilket jag inte känner har varit fallet under tidigare säsonger. För första gången på länge känns det som att Arsenal inte behöver panikvärva i januarifönstret, det behövs inte plockas in någon Kim Källström på deadline day för att uttrycka sig lite taskigt. Det finns en potential att nå riktigt höga höjder. Och avslutningsvis vill jag verkligen understryka att Wenger har någonting stort på gång här. Det verkar som att han nu till sist ser ut att ha lärt sig att det centrala är inte att ha bollen, utan det centrala är att vinna. Och nu är ju fotboll en så komplex sport att det går att vinna matcher utan att behöva föra varje match. Att Wenger faktiskt valde att släppa bollinnehavet till City igår tycker jag tyder på att han verkar ha lärt sig någonting om hur spelet fotboll fungerar idag. Här delas det inte ut några skönhetspoäng, utan här handlar det om att vinna matchen och om man gör det snyggt eller om man gör det fult det är inte relevant. Wenger kan ha gått från att vara ett galet geni till ett flexibelt geni, och det tror jag kan tala för Arsenal i en eventuell titelstrid.

 

Hallå och välkomna tillbaka till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag att det är dags att lätta lite på mitt hjärta, och då vet ni att det har blivit dags för mig att prata av mig om Liverpool. För det Liverpool vi såg igår borta mot Watford det är värt att säga en del saker om. Eller för att vända på det, egentligen är inte det Liverpool vi såg igår värda någon uppmärksamhet överhuvudtaget men lik förbaskat kommer de att få det eftersom det är mitt lag det är inte svårare än så. 

 

 

Det finns en risk att jag far iväg i min analys men jag ska försöka att fatta mig kort, men jag vill verkligen betona att i det här inlägget låter jag hjärtat tala snarare än min hjärna. För att gå rakt på sak det Liverpool vi såg igår var utan tvekan det sämsta Liverpool jag någonsin har sett. Från att Bogdan var ute och hängde tvätt vid en hörna som för övrigt borde ha förhindrats, så slutade Liverpool (Som Klopp beskrev det) att spela fotboll. Och visst syntes det även ut i tv-rutan att spelarna slutade upp att spela fotboll efter att Watford öppnade målskyttet efter 2 minuter. Om jag ska gå in på enskilda spelare? Ja jag vet inte vart jag ska börja om jag ska vara ärlig. Ni vet alla att Sakho är en favoritspelare för mig, för jag har sett honom vara briljant och jag ser en fin potential hos honom att blomma ut till en bärande spelare förhoppningsvis i Liverpool. Men vad Sakho höll på med igår det undrar jag om han själv förstod, för han var fullkomligt värdelös igår. Han låg mer ner än vad han stod upp och skulle försöka dribbla bort sin gubbe vid varje svår situation istället för att släppa bollen i tid. Emre Can, i vanliga fall brukar han ha en fin inställning och vinna mycket närkamper och därmed kunna sätta igång anfallen med sitt fina passningsspel. Igår såg vi en Emre Can som vek ner sig och som inte hade en siffra rätt i passningsspelet, och precis som Sakho hade han oerhört svårt att släppa bollen i tid. Lallana tycker jag har fått ett litet lyft under Klopp men han har under den här perioden när det har börjat gå sämre också varit högst medelmåttig, men igår var han inte ens medelmåttig utan snarare usel. När det gäller Coutinho så är jag bekymrad över hur länge han har varit inne i sin formsvacka. Han gjorde 2 mål mot Chelsea och då trodde jag att nu är han nog på gång, nu kan han ta ytterligare steg och bli ännu mer involverad i offensiven och göra fler poäng. Men jag blir bara uppgiven och bedrövad när jag ser Coutinho uppträda som han gjorde igår. Det handlar inte om att han överarbetar situationerna, utan det är precis tvärtom han gjorde ju ingenting i den här matchen. Han gick omkring och väntade på att få bollen och när han väl fick den då tog han inget initiativ att skruva upp tempot, vika in i banan för att dra isär Watfords backlinje eller ta avslut. Coutinho är en spelare som jag tycker att Liverpool ska bygga spelet kring när det gäller offensiven, men då måste ju Coutinho visa att han är beredd att ta på sig ett så stort ansvar. Låt vara att du är en av de bäst betalda i laget och du har nyss skrivit på ett kontrakt till 2020, men då måste du ju visa vägen för de andra och ta jobbet för laget du kan för tusan inte bara gå omkring och så lat ut. Firmino blir jag mer och mer orolig för, absolut går det fortfarande att luta sig mot att han håller på att anpassa sig till engelsk fotboll men det där argumentet håller inte hur länge som helst utan nu börjar det bli dags för honom att leverera. Jag kräver inte att han ska ösa in poäng, men han måste börja göra skillnad snart i offensiven, för igår var det ingen större skillnad om det var Benteke som spelade striker eller om det var Firmino som spelade striker. Och om Firmino börjar komma ner på Benteke nivå, då är det inte bra. Vi skulle kunna gå igenom varenda spelares insats i en fullkomligt förfärlig fotbollsmatch men det har vi inte riktigt tid med, vilket på ett sätt känns skönt. Men på något sätt om man ska vara lite filosofisk så kanske det var på tiden att Liverpool åkte på rejält med stryk. Nu har vi varit inne i en period där vi har spelat lite sämre, vilket har kostat oss en del poäng men vi har också fått med oss några gratispoäng tack vare lite tur. Men jag är helt likgiltig med att vi förlorar den här matchen med 3-0 mot en nykomling, uppträder man på det sättet som vi gjorde igår då vinner man inga matcher inte ens mot en nykomling inte ens mot League 2 motstånd. 

 

 

Det man kan ställa sig frågande om det är om det här var det Liverpool vi såg mot City i november eller om det här var det Liverpool vi såg i helgen? Svaret på den frågan är givet att det är både och. Och det är ju det som gör Liverpools situation så besvärlig att det verkligen är antingen eller. Helt plötsligt kan spela prestera en fotboll som får mig att drömma om topp 4 och att vi ska vinna titlar igen, för att sedan när man äntligen börjar känna sig trygg med hur laget presterar så kommer vi in i en rejäl dipp. Givetvis gör detta att situationen för Klopp blir jättesvår att hantera, och jag hoppas för guds skull att Klopp är kapabel att hantera den här situationen och fingrar på de detaljerna som behöver justeras. Det är lätt att svänga till höger och vänster i sina åsikter kring hur ett lag presterar. Jag skulle inte vilja säga att jag har svängt särskilt mycket när det gäller min syn på Liverpool. Jag har under en ganska lång tid hävdat att Liverpool som klubb befinner sig i något sorts mellanläge, och låt vara att det finns en potential i klubben men just nu har vi ett lag som mer lutar åt ett skitlag än ett stabilt topplag. På ett sätt var det naturligt att spelarna blixtrade till lite och gjorde fina prestationer mot Chelsea och City på bortaplan där man spelade skjortan av bägge två med 3-1 respektive 4-1 seger. När en ny tränare kommer in brukar det ofta ske att spelarna höjer sig lite extra för att de vill visa upp sig för honom och försäkra sig om att de kommer att få mycket speltid även under hans ledning. Men efter att ha följt laget under Klopps snart första 3 månader kan jag bara konstatera att det här laget är inte ens i närheten av ett stabilt topplag. Och då spelar det ingen roll att vi numera har en fantastisk tränare som rattar laget, utan det här handlar först och främst om spelarmaterialet. Vi får inte glömma bort att under Klopps första 2 säsonger i Dortmund kom han 6:a första året 5:a andra året. Att begära att han skulle kliva in i Liverpool och bara över en natt förvandla oss till ett lag som vinner ligan det är givetvis inte rimligt. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen, det här är ett väldigt begränsat lag för att inte säga ett skitlag som består av alldeles för få vinnarskallar. Nu kommer säkert Brendan Rodgers bli glad när jag säger det här, men det fanns ingen spelare i gårdagens match som visade karaktär och lite jävlar anamma. Henderson, Emre Can eller Skrtel så länge han kunde delta i matchen vevade inte igång laget när det började gå emot och det var det som hade behövts för att vi skulle kunna ta poäng i den här matchen. Och förutom att Watford gjorde en riktigt bra match så förlorade Liverpool matchen på grund av en usel attityd. Det är bara att titta på hur andra målet kommer till det är en boll som slås i djupled där både Sakho och Skrtel egentligen ligger rätt i sina positioner och givetvis borde vara först på den bollen. Men igår vek vi ner oss fullständigt, det var som att vi under hela matchen kände lite på temperaturen på vattnet istället för att ta tag i matchen och brösta upp sig. Jag inser såklart att vi även kommer att hacka under Klopps ledning, men den här förlusten kan man knappast skylla på honom utan den här matchen handlade enbart om spelarnas otroligt dåliga inställning. Igår gav inte spelarna allt för klubbmärket och det är det minsta man kan begära som supporter, sedan kan man förlora ändå men om man inte ens är intresserad av att ta jobbet för laget då är det bara att tacka för sig. Bär du en Liverpooltröja då är du skyldig att ge allt i varje match därför att du spelare för en av de största och finaste klubbarna rent historiskt. Den insatsen som spelarna gjorde igår är inte värda fotbollsklubben Liverpools tradition. Och igår var första gången på länge som jag verkligen skämdes över att hålla på det här laget. Uruselinsats och jag hoppas att spela fick lifta hem. 

 

 

Hur går Liverpool vidare från det här då? Ja det är omöjligt att sia om eftersom det är Liverpool vi talar om. För Klopps del är det ändå en ganska bekväm sits han kommer att sitta i under den här säsongen oavsett hur det går. Antingen lyckas han få spelarna att lyfta sig och får oss att ta små steg åt rätt riktning och då kommer han att bli hyllad. Eller så blir det någonting mittemellan och då kommer den här säsongen att ses som godkänt med hopp om att vi ska bli ett riktigt topplag till nästa säsong. Det sista scenariot vilket jag fruktar att det är det som kommer at ske det är att vi fortsätter att underprestera grovt, att vår skadesituation förvärras och att det blir svårt att få någon kontinuitet i truppen på grund av det. Jag känner att vi står inför en vägval vart vi ska ta vägen med den här säsongen. Det är lätt att gräva ner sig i jorden och bara vilja stanna kvar där men vi måste också försöka se fram emot framtiden med en liten form av optimism. Vi är ju trots allt i semifinal i ligacupen där vi har goda chanser att ta oss till final, Stoke ska i vanliga fall inte vara en övermäktig uppgift inte ens över ett dubbelmöte. Vi är kvar i Europa League och med tanke på att den här Premier League säsongen är den mest sjuka på länge där det är väldigt få lag som rycker i tabelltoppen så finns det faktiskt fortfarande en möjlighet att haka på om en Champions League plats. Det som gjorde extra ont med just med gårdagens förlust det var att det här var tredje gången i rad som Manchester United som haft ett litet grepp om 4:e platsen inte gjorde rätt resultat i sin match, för tredje gången i rad fick vi en inbjudan att blanda oss in i toppstriden och få kontakt i kampen om 4:e platsen. Men istället bommar vi den chansen ännu en gång och inte bara med en liten marginal utan med en ganska stor marginal. Det jag tycker Klopp borde göra det är att inte göra så stora förändringar i truppen, det är möjligt att det behövs ett par justeringar under januarifönstret någon enstaka spelare som kanske ska rakt in i startelvan men jag kräver inte så stora förändringar här och nu. Det som kommer att bli avgörande för i vilket håll vi kommer att röra oss mot det är vad som kommer att hända till sommaren. Jag skulle vilja se det som att den här vintern och våren blir ett stort test för spelarna om de är kapabla och framförallt om de är beredda att ställa upp på den fotboll som Klopp vill spela. För jag är helt övertygad om att den fotbollen som presterades igår det var inte Klopp fotboll. Jag hoppas att gårdagens match blev lite av en väckarklocka för samtliga som var involverade, att den typen av insatser duger inte. Men som sagt jag tycker Klopp gör rätt i att sitta rätt lugnt i båten och vänta ut situationen och se vilken kvalité den här spelartruppen över tid har att erbjuda. Men redan nu börjar jag inse att Klopp kommer att få ha mycket tålamod om han ska lyfta den här spelartruppen till titlar och Champions League spel redan till nästa säsong. Jag tror att för att Liverpool ska bli ett stabilt topplag igen då finns det en del spelare som bör dumpas. Jag tänker på Lallana, Skrtel och Joe Allen för att nämna några men listan kan göras lång. Det känns som att Klopps främsta uppgift det är att genom sitt mycket fina ledarskap, med sitt härliga engagemang försöka lyfta den här truppen till något form utav bättre resultat. Om det är en Champions League plats en Europa League plats eller en cuptitel det spelar mindre roll för mig, det handlar om att det ska finnas en positivitet och en känsla av att vi är på rätt väg. Det är i sommar när Klopp får chansen att investera på det sättet som Rodgers fick göra som de riktigt tuffa och avgörande besluten kommer att fattas. Och återigen det är en svår uppgift att kliva in mitt under en säsong och försöka göra underverk med ett lag som den tidigare tränaren i kombination med en inkompentent klubbledning förstört. Jag har inte så mycket positivt att säga om dagens trupp för tillfället. Det som gör att jag känner en viss form av framtidstro det är att vi nu inte har Brendan Rodgers vid rodret utan vi har en mycket kompetent tränare i Jürgen Klopp. Jag sätter mitt hopp till att Klopp på sikt kommer att frälsa oss. Men här och nu är jag såklart mycket orolig för hur den här säsongen kommer att arta sig. Hur vet jag då att Liverpool kan bättre? Jo för att jag har ju varit med om när det har gått bra på riktigt. Jag har sett oss vinna Champions League, jag har sett oss vinna cuptitlar och ett lag som huserat på Champions League platserna under en längre tid, och det är precis det jag är ute efter ska hända igen. Faktum är att det har inte varit ordning och reda i den röda delen av Liverpool sedan Benitez dagar. Med Klopp har jag fått tillbaka hoppet om att vi ska kunna etablera oss i toppen igen. Men då handlar det om att Klopp ska få den tiden som det krävs att ta oss tillbaka till toppen. Och så länge spelarna sviker Klopp vilket var fallet igår då är det klart att det kommer ta mycket lång tid innan vi är att räkna med igen. Men just nu är Liverpool som klubb i något form av mellanläge, det är inte den fina, stolta och stora klubben som vi en gång var, spelmässigt. Jag tror på Klopp, men jag i det långa loppet tror jag absolut inte på den nuvarande spelartruppen. En del spelare måste ut och en del spelare måste in, men det är ett arbete som jag tycker ska påbörjas först i sommar. Just nu handlar det om att göra det bästa av situationen. Och det som känns tryggt trots att laget emellanåt viker ner sig totalt det är att nu har vi en skicklig tränare vid rodret. Det är precis så jag känner just nu, det som kan rädda oss i stunden och i längden frälsa oss det är Klopps hjärna. Men givetvis kommer jag att vara fortsatt orolig över den tuffa period av matcher som vi nu går in i. Orolig kommer jag alltid att vara, det är definitionen av att vara Liverpoolsupporter att man ständigt går runt och är orolig. Med det sagt så fanns det ändå någonting positivt med gårdagens förfall och det är att sämre än såhär kan det inte bli. Eller? Må Klopp frälsa oss. 

 

Merry Kloppmass 

 

Hallå och återigen välkomna till fotbollshörnan, den här gången dröjde det inte lika länge mellan texterna och det finns en anledning till detta. Om man ska raljera lite kan man påstå att jag i gårdagens text stod för säsongens största jinx och den drabbade Chelsea. Under mitt uppsnack inför mötet i Champions League mellan PSG och Chelsea skrev jag att det är inte säkert att Mourinho får behålla jobbet, det kan vara så att Chelsea har en ny tränare i februari om resultaten fortsätter att utebli i ligaspelet. Och vad hände? Senare under eftermiddagen kom beskedet att Chelsea har kickat Mourinho. Om man är lite vidskeplig av sig vilket jag nog skulle se mig som kan vi bekräfta att det var jag som fick Mourinho sparkad. 

 

 

När ett lag går dåligt under en längre period då väntar de flesta på att någon radikal förändring kommer att ske, och den åtgärden brukar oftast bli att sparka tränaren. Ändå uppfattas beskedet när det väl poppar upp i medierna som en aning överraskande. Och i det här fallet är det både lite överraskande och till viss del väntat, men helhetsintrycket blir ändå att det slår ner som en bomb. Då menar jag inte att jag inte kunde se det här ske sett till hur Chelsea har sett ut under den här hösten, men faktumet att José Mourinho får sparken är något alldeles extra. Förra gången han lämnade Chelsea då var det hans eget beslut efter att relationen med Abramovich blivit aningen frostig. Men nu har han alltså fått sparken och då är frågan om det var rätt eller fel att göra sig av honom? Det som jag kan tycka är något märkligt i det här beslutet det är att man tidigt under hösten förlängde kontraktet med honom till 2019. Och då är vi tillbaka till det som jag brukar tjata om att varför förlänger man kontraktet med en tränare och signalerar att man tänker bygga upp någonting på sikt om man ändå kan tänka sig att sparka tränaren ett antal månader senare? Och nu kanske jag sticker ut från mängden men jag anser att trots att Chelsea har gått uselt i ligaspelet under hela hösten är det ändå inte helt självklart för mig att sparka Mourinho. Jag tycker att den här hösten har handlat om så mycket mer om José Mourinho eller om spelarna utan detta har handlat om klubbens varumärke och vad Chelsea vill vara för typ av klubb. Jag tycker att hade Chelsea menat allvar med att prata om kontinuitet och långsiktighet då hade man haft kvar Mourinho och bara konstaterat att alla storlag hamnar i svackor någon gång, det här är ett långsiktigt projekt och vi kan köpa att maskineriet kan hacka någon säsong. Dessutom får vi inte glömma bort att det är ingen duvunge som Chelsea med Abramovich i spetsen väljer att göra sig av med utan det här är ju en av de absolut största profilerna i klubben. Jag står alltid upp för Mourinho, okej att jag inte gillar hans personlighet men jag kommer alltid att ha respekt för vad han har lyckats prestera i sin karriär. Han är en mycket kompetent tränare kanske den bästa i världen efter Sir Alex Ferguson. Och under den här andra sejouren i Chelsea så står han där med en ligatitel och en ligacuptitel, han är en vinnare helt enkelt och jag tycker att det är lite av ett tjänstefel att slarva bort vinnare. 

 

 

Med det sagt är jag inte helt chockad över att Chelsea tog det här beslutet. Chelsea inledde säsongen med en fantastisk match mot Swansea som visserligen slutade 2-2 efter några individuella misstag från John Terry och Willian bland annat. Sedan åker man till Manchester för att möta City, och där blir man enligt mitt sätt att se på den matchen utspelade och förlorar dessutom med stora siffror och sedan dess har de inte fått ordning på varken spelet eller resultaten. Jag tror aldrig att ett beslut baseras på en faktor utan jag tror att det finns flera komponenter som gjort att Chelsea till slut valde att sparka Mourinho. Men det finns faktorer som är större och mer betydelsefulla än andra och jag tror att det som satte igång Chelseas förfall det var Mourinhos bråk med lagläkare Eva Carneiro. För det första tyckte jag att det var väldigt dåligt skött av Mourinho och snudd på respektlöst, det kanske finns en anledning till att han inte är lagläkare? Jag tror det är väldigt få i Chelseas stab som tänkt tanken att lägga sig i Mourinhos jobb, och vad är det då som säger att han har rätt att lägga sig i lagläkarens jobb det tycker jag till att börja med var uselt gjort av Mourinho. Och redan där tror jag att en stor del av det förtroende som jag tror att Mourinho byggt upp med spelarna sakta men säkert började dippa. Och sen dess har varken Mourinho eller spelarna i Chelsea varit sig själva. Dessutom har Mourinho inte haft några svar eller hittat några arbetsmetoder hur den här problematiken ska lösas. Han har istället riktat udden mot någon annan hela tiden istället för att erkänna att hans lag lider av enorma problem och nu måste vi lösa det här tillsammans. Det som jag tror fick bägaren att rinna över för Chelseas klubbledning det var förlusterna mot Bournemouth och Leicester. Lägg där till att Mourinho efter förlusten mot Leicester istället för att ta på sig ansvaret och flytta fokus från spelarna vilket han i vanliga fall är en mästare på så valde han istället att såga spelarna vid fotknölarna. Han sa bland annat att Hazard ska ha låtsas vara skadad och att han inte ville fullfölja matchen och dessutom att han blev förråd av spelarna och där och då tror jag att han kände att hans tid i Chelsea var över. Jag är lite konspiratorisk av mig och jag tror att Mourinho under det sista månaderna tappade förtroendet helt från spelarna. För att dra en liten parallel till NHL, där brukar man tala om att ett lag medvetet väljer att spela dåligt för att få så bra möjlighet till sommarens draft. Återigen det må låta sjukt men jag får lite samma känsla gällande Chelseas situation att spelarna mot slutet kände att nej det här går inte längre vi kan inte ha kvar Mourinho, och nu går vi stenhårt för att få honom sparkad. Jag hoppas att jag har fel, men om det ligger någon sanning i det då är det ju helt sjukt. 

 

 

Vart tar Chelsea som klubb vägen nu? Spontant känns det som att det är det nog ingen som kan svara på, till att börja med tycker jag att vi ska vänta ut vem det är som tar över ansvaret. Jag tror ändå att Chelsea precis som Manchester City och Manchester United kommer att ställa sig i kö för att försöka locka över Pep Guardiola till sommaren, då allt talar för att han inte kommer att förlänga med Bayern München. Och då kommer det bara handla om att ta in en tränare som kommer att vara en tillfällig lösning fram till sommaren. Jag tror även att Chelsea är mycket intresserade av att plocka in Diego Simeone om Guardiola väljer något annat uppdrag. Men oavsett om det blir Guus Hiddink, Brendan Rodgers, Marcelo Bielsa eller Ronald Koeman som tillfälligt tar över ansvaret är det bara att slå fast att Chelsea för första gången på länge är illa ute. Jag tror att man som klubb i längden får det svårt att plocka in den typen av tränare som vill bygga upp en långsiktigt projekt om man signalerar att här får du inte den tiden på dig som det krävs. Låt säga att Simeone eller Guardiola skulle ta över laget nästa säsong då kommer såklart de ha krav på att de ska få tid på sig att sätta sin prägel på laget, jag tror inte att någon av de kommer vara intresserade av att kliva in och trolla fram ett lag som vinner trippeln över en säsong för att sedan tappa allt säsongen efter. Jag tror också att Chelsea i och med det här beslutet försvårar för spelarna från den egna akademin att ta en plats i laget. För under den här tiden med Mourinho har det pågått ett arbete där han gått igenom läget i akademin, där det har funnits en plan för att på sikt börja fasa in de egna spelarna i laget och vara något mer än ett köpelag vilket Chelsea mestadels har varit under en ganska lång tid. Och när Chelsea under en väldigt kort period först hade Villas-Boas, Di Matteo och slutligen Benitez vid rodret där och då försvårade man ju för de egna spelarna att ta sig upp i A-laget. Bland annat var Benitez bara intresserad av att gå för en titel, och innerst inne visste han att han var inget annat än en tillfällig lösning och därför var det viktigare för honom att lämna Chelsea med 1 titel istället för att försöka få klubben att börja slussa in de egna spelarna. Och det säger sig självt att byter man tränare för ofta då finns det till slut ingen röd tråd kvar och till slut tappar klubben sin identitet. Och jag trodde nog att Abramovich och de övriga som bestämmer hur klubben ska styras hade tänkt om när man bestämde sig för att ta tillbaka Mourinho. Jag tyckte att det var ett rätt beslut att ta tillbaka Mourinho, för vem är mest lämpad att bygga en dynasti i Chelsea? I min värld är det i stort sett bara Mourinho som är rätt man för ett sådant uppdrag. Men uppenbarligen är det business as usual när det gäller Chelsea som klubb och Abramovich. Jag tycker att Abramovich ännu en gång har bekräftat att han är lite av en Florentino Perez typ, hans lag ska vara en vinstmaskin och det får kosta vad det vill, det spelar ingen roll att tränaren i fråga har gjort fantastiska saker för klubben utan börjar det att gå lite utför då ska han bort. Jag har sett Chelsea vinna ligatitlar jag har sett de vinna Champions League och det imponeras jag av, men jag kan ju inte blunda för att vägen dit kanske inte har varit den bästa. Nu trodde jag att Chelsea hade tänkt om och tänkte bygga upp någonting på sikt och bli någonting mer än ett köpelag, men jag hade tydligen fel. Jag ska inte säga att det gör ont för jag är också lite nöjd med den situation som Chelsea har hamnat i, men som fotbollsälskare och om vi går till hur jag vill att en fotbollsklubb ska skötas kan jag faktiskt inte komma ifrån att det finns ändå någon form av sorg i att se hur Chelsea har hanterat den här situationen. Men återigen det är Chelsea, det är Abramovich vi talar om det är business as usual helt enkelt. Jag tror att Chelsea går en oviss framtid till mötes om man inte inser att det börjar bli dags att bygga upp ett långsiktigt projekt istället för att byta tränare lika ofta som en annan byter kalsonger. 

 

Hallå och hjärtligt välkomna tillbaka till fotbollshörnan. Nu är jag tillbaka efter en tids frånvaro. Det blir ju lätt att man kommer in i perioder då pennan inte är lika vass. Det har varit en period nu när det inte har blivit lika mycket matcher vilket är ett stort minus, jag får skärpa mig. I vilket fall som helst, idag tänkte jag att jag skulle ta och kommentera några av åttondelsfinalerna i Champions League. Matcherna lottades fram i måndags och det dök upp några matcher som jag tycker är extra intressanta och värt att dela med mig några rader om. 

 

 

Vi börjar med en åttondel som involverar ett av mina favoritlag och då vet ni att det är det svartvita laget från Turin som det handlar om. Juventus lottades mot Bayern München, vilket givetvis fick många att haja till. Det är givetvis en inspirerande uppgift för Juventus att möta en av de stora favoriterna till att ta hem hela turneringen. Att Bayern München kommer att leka hem det här dubbelmötet utan problem är något jag vänder mig starkt emot. Det är klart att Bayern München med sitt lagmaskineri skulle kunna vinna det här dubbelmötet med 1 eller 2 måls marginal. Men jag skulle vilja säga att det finns en aspekt som man måste väva in i när man diskuterar Bayerns framtid och det är hur det blir med Pep Guardiola. Nu kommer beskedet snart att komma om Guardiola blir kvar i klubben eller om han tackar för sig när kontraktet löper ut. Och eftersom jag är helt övertygad om att han kommer att lämna tror jag att det kan komma att få negativa konsekvenser för spelartruppen. Den absolut lurigaste situationen en spelartrupp kan råka ut för det är när det blir klart mitt under brinnande säsong att tränaren lämnar. Det går att argumentera för att spelarna svarar jättebra på ett sådant besked, att gruppen blir ännu mer sammansvetsad och att man går all in för att knipa den där tunga titeln så att tränaren får ett värdigt avsked. Men det kan ju också få effekten att spelarna går ner sig ett par procent då de kan känna att det kanske inte är värt att ta den där extra löpningen för tränaren, jag behöver inte vara orolig över min plats i laget för det kommer ändå att komma in en ny tränare efter säsongen. Och det återstår att se hur spelarna i Bayern kommer att reagera om Guardiola lämnar vilket jag som sagt tror. Juventus fick en tuff start på säsongen men där tycker jag att klubben har hanterat situationen på absolut bästa sätt. Istället för att ta åt sig vissa supportrars reaktioner på att Allegri skulle bort så satt man ganska lugnt i båten och förlitade sig på att saker och ting skulle ordna upp sig. Visst har allting inte riktigt gått som Juventus har tänkt sig, jag tänker på Khedira situationen, Mandzukic har inte motsvarat förväntningarna, Morata har såhär långt inte varit samma spelare som ifjol. Men nu har Pogba börjat komma igång vilket är viktigt då det är i år som han ska prestera som bäst i Juventus innan han förmodligen flyttar vidare. Och Dybala som många såg som en joker har ju visat sig vara riktigt bra, och ser ju redan nu ut att vara redo att bära upp offensiven inte bara i kampen om en ny ligatitel utan faktiskt för att kunna göra ett avtryck även i Champions League. Jag skulle vilja säga att det är lite av ett perfekt läge för Juventus att möta Bayern. Och jag tror också att Juventus cynism passar Bayern ganska illa. I det här fallet tror jag att Juventus kommer att må bra av att släppa bollinnehavet och fokusera på att sticka iväg på counter attacks, då jag tycker att de under Allegri har blivit riktigt duktiga på att straffa lag på det sättet. Jag håller givetvis Bayern som favorit men det är verkligen inte med mycket, det här dubbelmötet känns utan tvekan helt öppet. 

 

 

Om vi går vidare till nästa möte som jag valt ut att kommentera då landar vi in i Paris och i Chelseaområdet i London. För tredje året i rad ställs PSG och Chelsea mot varandra, det blir alltså ett kärt återseende mellan Zlatan och Mourinho igen vilket alltid är skoj. Och då kan man ju tycka att nu har de båda klubbarnas vägar korsats vid ett antal tillfällen att de borde lära känna varandra nu vilket borde innebära att det inte finns någon tydlig favorit? Hade allt varit som det skulle i Chelsea hade jag nog målat upp det här dubbelmötet som en 50/50 duell, men nu är ju fallet så att allt står inte rätt till i Chelsealand. Chelsea den här hösten har varit en enda stor gåta, och det finns nog ingen som har något riktigt svar på hur det har kunnat bli såhär dåligt över en sommar. Om man ska försöka vara lite mer positiv kring Chelsea så är det bara att konstatera att laget har hanterat pressen i Champions League spelet på ett bättre sätt än vad de har mäktat med att göra i ligan. Och till viss del vill jag backa bandet till säsongen 2011/2012 när Chelsea gick dåligt och såg ut att gå mot en dålig säsong, och då gjorde man sig av med Villas-Boas och plockade in Di Matteo som en med facit i hand en tillfällig lösning. Men det visade sig ju bli en väldigt bra tillfällig lösning, det blev visserligen en blygsam 6:e plats i ligan men laget ändå och vann Champions League. Alltså skulle jag inte vilja utesluta att Champions League slutspelet kan bli Chelseas räddningsplanka om laget skulle fortsätta gå dåligt i Premier League. Eller kan man vända på det och säga att PSG kommer utan problem att kontrollera bort Chelsea och därmed spä på deras förfall. Det är dessutom inte helt omöjligt att Chelsea vid fortsatt uteblivna resultat står med en ny tränare efter årsskiftet och då har klubben en helt ny situation. Men PSG får såklart gälla som favoriter i det här dubbelmötet. Jag skulle vilja säga att sedan projektet PSG startades upp när de fick alla miljoner att spendera då är årets upplaga nog den starkaste, och jag har sagt att PSG ska vinna Champions League och det står jag fast vid. Och vi kommer inte ifrån att Mourinhos oerhört defensiva fotboll förr eller senare slår tillbaka på hans eget lag, vilket ju blev fallet mot PSG förra säsongen. Alltså Mourinho är jättebra på att strukturera och organisera upp ett lag, men är det, det som Chelsea i grund och botten behöver bli bättre på? Nej det Chelsea behöver bli bättre på det är att få upp farten i passningsspelet och bli mer kreativa när de ställs mot riktigt bra motstånd. Och där sätter jag ett stort frågetecken om Mourinhos defensiva hållning i de här stora sammanhangen kommer att räcka till? Om han ens får behålla jobbet, vilket givetvis gör situationen i Chelsea än mer obekväm för spelarna och för hela klubben. 

 

 

Och till sist tänker jag dela med mig av några tankar kring mötet mellan Arsenal och Barcelona. Allt är som vanligt Arsenal åker alltid på mardrömslottning i Champions League åttondelen och sedan blir det respass och så får supportrarna drömma ett tag till om den där Champions League titeln. Nu tycker jag att Arsenal under den här hösten ändå har sett ut att ha någonting riktigt spännande på gång. Visst har de haft problem med att de har åkt på en del skador på viktiga spelare som Coquelin för att nämna en. Men jag tycker ändå att de ser ut att vara på väg mot en jämnhet i prestationerna som jag inte har sett på länge. De har inte varit inne i någon djup svacka såhär långt, och ur ett Arsenalperspektiv är det väl bara att hoppas på att laget inte drabbas av just det lagom till februari när Barcelona står för motståndet. Absolut sätter jag fortfarande stora frågetecken för Giroud, jag vet inte om han är en spelare som du kan luta dig mot om du har tänkt dig att gå för de tunga titlarna. Jag tycker att Walcott den här säsongen har varit bättre, och rent allmänt känner jag att det blir mer händelserikt kring straffområdet när Walcott spelar striker. Men den viktigaste negativa faktorn som spelar in inför det här dubbelmötet och som gör att Arsenalsupportrarna borde vara oroliga det är om backlinjen kommer att hålla ihop det. Mertesacker tycker jag inte räcker till på den här nivån längre, jag känner att han är på väg mot ett avsked i Arsenaltröjan och jag ställer mig tveksam till att om det isåfall kommer att bli ett värdigt avsked. Jag upplever Koscielny som en i grunden kompetent spelare, men samtidigt blir jag bekymrad när jag sitter och tittar på matcherna och ser hur ojämn tenderar att vara. Och i min värld får du inte vara så ojämn som mittback om laget ska vara med och slåss om de stora titlarna eller till och med gå hela och vägen och vinna. Men jag tror att det som blir avgörande för om Arsenal ska kunna göra match av det här dubbelmötet det är att Özil verkligen växlar på allvar och visar upp varför han har spelat i en av världens största klubbar en gång i tiden. Börjar han röra mer på sig och deltar i presspel och framförallt ser till att släppa bollen i tid när de offensiva löpningarna kommer då tror jag att Arsenal har en liten chans att slå ut Barcelona. Alexis Sanchez är en världsspelare, och kan såklart på egen hand ställa till med kaos för vilket försvar som helst. Och jag ser Barcelona som ett i stort sett komplett lag förutom i en lagdel och det är inte vilken lagdel som helst utan det är den viktigaste lagdelen som vi talar om. Nu talar jag emot mig själv här då Barcelona vann Champions League ifjol med just Pique, Mathieu och Marscherano, men jag vill ändå stå fast vid att det var inte tack vare de som det gick vägen utan det var supertrion i kombination med att Iniesta, Xavi, Rakitic och Busquets överglänste som såg till att Barcelona tog hem titeln ifjol. Och förr eller senare måste det straffa sig för Barcelona att de inte har löst mittbackssituationen som ju varit ett problem sedan Puyol tackade för sig. Och för att till sist lägga in ytterligare en brasklapp, skulle jag vilja hävda att med tanke på att de här bägge lagen har mött varandra vid ganska många tillfällen borde ju Arsenal förr eller senare att få till den där perfekta prestationen. Det är klart att spelare för spelare är Barcelona ett bättre lag än Arsenal, och det är klart att skulle lagen möta varandra 10 matcher i rad då skulle nog Barcelona gå segrande ur 9 matcher. Men ju mer du vinner mot ett lag ju närmre en förlust kommer du och det är precis vad jag tror kan komma att ske här. För vi har ju sett under hösten när Messi varit skadad att Barcelona verkligen har haft fullt fokus på att visa för fotbollsvärlden att man minsann inte är beroende av Messi. Nu har Messi kommit tillbaka och genast har Barcelona medvetet eller omedvetet växlat ner några nivåer och vad hände i helgen? Jo man tappade 2-0 ledning i hemmamatchen mot Deportivo La Coruna. Med andra ord kan även Barcelona vare sig det vill det eller inte hamna i ett läge där de känner att de är så överlägsna att de behöver minsann inte köra 100 procent i varje match. Ur ett Barcelonaperspektiv är jag lite orolig över att det är risk för att man underskattar Arsenal. Och Arsenal är absolut tillräckligt skickliga på att av egen kraft kunna bemästra de allra största lagen om de bjuds på tillräckligt mycket utrymme. Risk för underskattning säger jag, för att inte säga risk för stor underskattning till och med och då kan det här dubbelmötet bli någonting helt annat än en promenad i parken vilket jag tror att de flesta förväntar sig. 

 

För Malmö FF och för svensk klubblagsfotboll tog europaäventyret slut igår kväll. Efter att Real Madrid kört över de ljusblå med hela 8-0 slutade Malmö sist i gruppen på 3 poäng och 1-21 i målskillnad. Bättre reklam för svensk fotboll kunde man kanske önska sig? Ja eller så kanske är det dags att inse hur stor skillnaden är mellan svensk fotboll och den fotboll som spelas i de stora europeiska ligorna.

 

 

Till och med jag kan tycka att det blir lite märkligt att sitta här och kritisera Malmö och att de borde gjort på det där sättet eller spela annorlunda. Ärligt talat jag tror inte att det hade spelat någon roll vilken taktik Malmö hade kört med, Real Madrid hade vunnit med stora siffror ändå. Att det skulle bli 8-0 var det nog inte många som trodde, även om jag hade lite på känn att det kunde rinna iväg om Real Madrid och i synnerhet Ronaldo har en magisk afton, och det hade han kan man ju lugnt säga. Men samtidigt tycker jag inte att man bara ska vifta bort den här förnedringen helt och hållet och bara stryka ett streck över den utan det finns såklart en del att fundera över om man vill svensk fotboll väl. Och för att lite kort gå in på själva matchen, jag tycker Malmö ändå började helt okej under de första 10 minuterna. Jag upplevde det som att det inte bara handlade om att slå bort bollen så fort det fanns möjlighet att försöka bygga upp någonting, utan Malmö försökte göra konstruktiva saker med bollen. Jag tycker att Yotun såg bra ut i inledningen då han vid stressade situationer försökte hålla i bollen hitta en lagkamrat eller försöka skicka iväg ett uppspel där det fanns en tanke om vem uppspelet skulle nå. Jag tycker även att Adu, Berget och Lewicki ska lyftas fram som en av de mer tongivande Malmö under den korta period då det såg ganska bra ut. Adu stod för några luriga dragningar på mittplan där han bland annat vände bort en Realspelare på ett snyggt sätt. Lewicki tycker jag går från klarhet till klarhet och visar att han kommer att bli en viktig kugge i landslaget under många år framöver och han är definitivt redo att pröva på en bättre liga än Allsvenskan. Berget tycker jag är en nyttig spelare att ha om du vill spela med ett aggressivt försvarsspel och stå högt. Han viker sällan ner sig utan han fullföljer ofta i presspelet och vill hela tiden ta tillbaka bollen, en spelare som sprider mycket energi till resten av laget helt enkelt. Men efter att Real Madrid öppnade målkontot efter att Benzema tagit vara på att Yotun inte lyckats rensa undan bollen ordentligt redan där kändes det som att matchen var förlorad. Och när en fotbollsmatch känns avgjord vid 1-0 efter 10 minuter då säger det en hel del om hur stor skillnanden lagen emellan är. Om det nu fanns något halmstrå att ta tag i för Malmö så försvann det efter att Benzema öppnade målskyttet för sedan handlade det enbart om hur stora siffrorna skulle bli. Att det rinner iväg och slutar hela 8-0 känns på ett sätt lite onödigt och rätt synd med tanke på att det har funnits så mycket positivt att säga om detta Malmö och om svensk klubblagsfotboll i övrigt. Men å andra sidan, jag hade förmodligen suttit här och varit irriterad på Real Madrid om de inte hade kört över Malmö just för att spelare för spelare så ska inte Malmö vara i närheten av att kunna matcha Real Madrid så enkelt är det. 

 

 

Om man då ska försöka utvärdera om Åge Hareides insats i Malmö är det ju svårt att inte börja tänka på det faktum att det faktiskt blev 2 raka Champions League sejourer. Malmö har under genom 2000-talet vid några tillfällen varit framme och nosat på en Champions League plats när man bland annat åkte ur i kvalet mot FC Thun 2005, men det kval som jag kommer att tänka på det var när Malmö mötte Dinamo Zagreb. De förlorade med 4-1 på bortaplan och det såg mycket mörkt ut, men det dubbelmötet slutade med att endast ett stolpskott kunde skilja lagen åt efter att Mikko Albornoz om jag nu minns rätt träffade insidan av stolpen. Det Malmö hade haft problem med efter det äventyret det var att etablera sig som ett riktigt topplag som tar hem Allsvenskan mer än lite då och då. Men så kom säsongen 2013 och man tar hem titeln under Rikard Norlings sista säsong i klubben, Åge Hareide kliver in och tar det hela till en helt ny nivå och lyckas med bragden att ta Malmö in i det finaste av gruppspel hela 2 gånger. Jag kan bara lyfta på hatten för vad Hareide har gjort med Malmö under den här relativt korta tiden. Och jag vill verkligen trycka på att det är just Hareide som har haft en stor del i att Malmö fått uppleva de här fina framgångarna. Det är alltid lättare att vara tränare när du har ett mer eller mindre färdigdukat bord att jobba med. Jag skulle vilja säga att det är när det kommer till den här typen av tränaruppdrag som det är lättare att sätta betyg på huruvida en tränare har gjort ett bra jobb eller inte. Jag tycker att Hareide har bevisat under de här 2 åren att han är skicklig på att jobba med små medel. Då menar jag inte att Malmö haft begränsade resurser att jobba med, men det är inte en så stor klubb att de kan köpa in världsspelare utan det har handlat om att handplocka spelare från diverse ligor och även från Allsvenskan. Och det vi kan konstatera det är att Hareide har verkligen fått ut maximalt spelarmaterialet. Jag skulle även vilja dra det ännu längre och säga att jag tycker att det är en överprestation att Malmö gick in i Champions League till den här säsongen. För sett till hur laget har sett ut i Allsvenskan under perioder var det nog många som trodde att Malmö skulle bli chanslösa när de ställdes mot Salzburg en gång till. Visst jag kan hålla med om att Malmös prestationer i Europaspelet har gjorts på bekostnad av spelet i Allsvenskan, men det tror jag mer handlar om hur bred truppen har varit än att Hareide inte har haft kontroll på laget. Och jag tror att det blir lite psykologiskt läge att när Malmö känner att ett nytt guld börjar glida de ur händerna då blir det lätt att man lägger krutet på Europaspelet. Men när det betydde som mest när det var skarpt läge som det ofta blir i kvalmatcher till stora turneringar, då presterade Malmö som bäst och det tog de in i fotbollen finrum ännu en gång. Och det som jag tror är nyckeln till Malmös succé under Hareide det är att varje spelare känner sig trygg med honom. Vad jag har hört så är det ingen som har gått ut och gnällt om taktikval eller att en själv inte får spela och så vidare, det känns som att Hareide har varit väldigt duktig på att forma och få alla spelare att dra åt samma håll. Och det säger sig själv att hittar du inte en tränare som kan forma en grupp och få varje spelare att ställa upp för laget och inte spela för sig själv då är det omöjligt att uppnå de framgångarna Malmö har gjort i Europaspelet. Jag tycker att Hareide har visat att han är en klubbyggare som klarar av att bygga upp någonting från grunden och dessutom med begränsade medel och det ska han ha all heder för. Hareide ska ha alla hyllningar han kan få för det han har gjort med Malmö det kan ingen ta ifrån honom, han har gjort ett fantastiskt jobb med Malmö. 

 

 

Till slut tänkte jag att vi skulle lägga lite fokus på Malmös insats i just den här Champions League sejouren. Jag har inte sett alla matcher, men jag tycker att Malmö gjorde ungefär det som jag förväntade mig av de. När lottningen var klar utgår jag ifrån att det var ytterst få som på allvar trodde att Malmö skulle ha en chans att förlänga Europaäventyret över vintern. PSG och Real Madrid är 2 lag som Malmö inte ska ha en chans emot, det ska vara klasskillnad annars hade jag nästan blivit lite orolig. Men det finns några saker som gjort mig lite bekymrad under det här gruppspelet. För det första är Schaktar på bortaplan den stora besvikelsen. Som väntat blev det inbördes möten som fick avgöra vem som skulle knipa Europa League platsen. I och med att Malmö vann över Schaktar på hemmaplan hade man skaffat sig ett ypperligt tillfälle att koppla greppet om 3:e platsen. Men att åka ner dit och förlora på det sättet som man gör, det måste ändå ses som ett misslyckande. Även om Schaktar såklart är ett lag som är etablerat på den här nivån med mycket rutin från Europaspel. Jag tycker att Malmö kunde ha tagit vara på det lilla momentumet man skaffade sig när man vann hemmamötet med 1-0, att man förlorar med så stor marginal det grämer mig faktiskt en del. En skillnad från förra året är att Malmö inte lyckades få till försvarsspelet sett över hela gruppspelet. Statistiken talar sitt tydliga språk, 1-21 i målskillnad på 6 matcher det är siffror som såklart inte går att vara nöjd med. Och varför jag tar upp detta det är för att vi vill ju ändå ta nästa steg i Europa. Jag tror ingen är intresserad av att svenska lag ska gå in i Europaspel och sedan bara glida med och inte försöka etablera sig och till sist kunna vara såpass slagkraftiga att det finns möjlighet att nå längre i Europaspelet. Och visst PSG och Real Madrid är världslag och ska såklart inte gå att rubba för ett lag som Malmö, men det var ju inte så att Malmö gjorde det svårt för Real Madrid att göra mål igår. Vid 1-0 målet tillåts Isco kliva in helt fri och nicka bollen mot mål. Benzema får promenera in ett av målen som han gör, och Ronaldo hade Malmö alldeles för stor respekt för. Ett bättre organiserat Malmö hade nog gjort det lite kämpigare för Real Madrid att skapa chanserna, sedan hade Malmö förmodligen förlorat ändå men det är skillnad på att förlora på ett bra sätt och förlora på ett dåligt sätt. Och det sättet som Malmö förlorade på förutom bortamatchen mot PSG, det kan inte ses som ett bra sätt att förlora på. Och till sist för att släppa det sportsliga och återgå till Åge Hareide med tanke på att det var hans sista match med Malmö. Jag tycker att en tränare som har uppnått de framgångarna och tillfört ett lag så mycket han förtjänar ett värdigt och snyggt avsked. Och det spelar ingen roll om motståndet varit Real Madrid, CSKA Moskva eller FC Astana, det är aldrig okej att låta det rinna iväg när någon i klubben ska tackas av om det så är en spelare eller tränaren. Jag hade önskat att Hareide hade fått ett bättre avsked. Det hade räckt med 3-0 då hade det varit okej, nu känns det bara så oerhört onödigt att det rann iväg just för att det var Hareides avskedsmatch. Men till viss del kan jag förstå att det är svårt att motivera sig när det börjar rinna iväg, men jag känner ändå att oavsett motstånd så måste man behålla koncentrationen in på målsnöret just för att det handlar om att tacka av en tränare som gjort ett förbannat bra jobb med klubben. Jag tycker det är synd att Malmö inte får kvala in till Champions League nästa säsong, för det hade varit intressant om det här laget kunde ta ytterligare steg i den här turneringen med en helt annan lottning såklart. Men jag tycker inte att man ska vara så orolig över framtiden bara för att Malmö lät det rinna iväg till 8-0 igår. Jag ser en stor potential i klubben det är en stabil och välskött klubb och som dessutom mår bra. Så min uppfattning är att Malmö kommer att nå Europaspel fler gånger under de närmsta åren. Fortsätter Malmö med att sätta sina värvningar och får in en tränare som kan få ut maximalt av varje spelare då tror jag att Malmö kommer att fortsätta att nå framgångar i Europaspelet även i framtiden. En sak är säker Malmö gav i varje fall mig hopp om att svenska lag i Champions League under 2000-talet skulle upphöra att vara en utopi. Nu har Malmö bevisat att det går att nå hela vägen in i den finaste av fotbollsturneringar. Visst Malmö blev överkörda, men de tog sig in i gruppspelet och det var ett viktigt steg för Malmö men också för svensk klubblagsfotboll i stort. 

 

Hallå och hjärtligt välkomna ska ni vara till min lilla fotbollshörna. Den här gången tänkte jag att det återigen är dags att snacka lite Liverpool igen. Som ni alla känner till är det för tillfället lite roligare att vara Liverpoolsupporter jämfört med i början på säsongen och de sista 7 åren. Det där var väl ändå en underdrift? Det är hysteriskt roligt att vara Liverpoolsupporter för tillfället. 

 

 

Själva matchen utvecklades till någonting riktigt absurt och sjukt men på ett mycket positivt sätt, i varje fall om man vill Liverpool väl vilket jag gör. Visserligen kunde inte matchen ha börjat sämre då Southampton stack upp och satte 1-0 i matchens första anfall efter 40 sekunder, efter att Dejan Lovren och Alberto Moreno inte kunde bestämma sig för vem som skulle ta markeringen i straffområdet. Men det är väl en av få saker som jag tycker är värt att lägga på minuskontot, utöver det misstaget i försvarsspelet blev ju detta som sagt en mycket trevlig afton. Det finns några spelare som jag tycker förtjänar att lyftas fram lite extra för sin insats. Jag vill först och främst ge en dunk i ryggen till Martin Skrtel som jag tycker har fått ett fantastiskt lyft under Jürgen Klopp. Under en ganska lång tid har jag tyckt att det här är inte en mittback som du kan ha som den ledande spelaren i backlinjen om du ska gå för att vinna titlar eller att etablera dig som ett Champions League lag. Men den inställningen och den energin han utstrålar och också sprider vidare till sina lagkamrater det är smått rörande att se. Varje gång Southampton skickade in inlägg mot Graziano Pellé så kändes det aldrig riktigt farligt för man vet att Skrtel är där och tar hand om inläggen. Dejan Lovren var högst ansvarig för målet vi släpper in, men på något sätt har han lyckats skaka av sig de individuella misstagen han gör och höjer sig efter det. Nu ska jag inte måla upp Lovren som någon världsback helt plötsligt för det är han inte och det tror jag inte att han kommer att bli heller. Men han börjar faktiskt att se ut som en Premier League spelare igen, vilket han inte gjorde under Brendan Rodgers. Och lyckas Lovren komma upp i den nivån han hade i Southampton och Skrtel fortsätter hålla den här formen, då har vi plötsligt en ganska bekväm situation när det gäller vår backbesättning. Lucas fortsätter att ta ett stort ansvar defensivt, han har blommat ut till en viktig kugge i Klopps bygge som städgumma bakom det offensiva mittfältet och framför backlinjen. Joe Allen och Adam Lallana är i grund och botten riktigt dåliga spelare enligt mitt tycke men på något sätt är de inte så dåliga att de förstör för resten av laget utan det lyckas följa matchplanen och fyller i någon form en funktion om vi bara pratar försvarsspel. Framåt handlade det väldigt mycket om Sturridge och Origi till sist. Sturridge visade ikväll att han är en fantastisk målskytt och en fantastisk forward med spetskompetens. Och jag ber till alla fotbollsgudar som vakar över oss att Sturridge får vara hel under resten av säsongen. För om en spelare kan prestera de Sturridge gjorde ikväll det vill säga göra riktigt fina klassmål trots att spelaren precis har kommit tillbaka från skada och gör sin första match från start då blir man ju spänd på vad han kan göra om han börjar få kontinuitet och andrum. Origi har jag hållit som en fullkomligt värdelös avslutare och på något sätt tycker jag fortfarande att han tenderar alldeles för ofta att vara det, men han slår till med ett hattrick och även om det första målet var lite turligt så var det likväl ett hattrick och det behövde han för sitt självförtroende. Det är en oslipad diamant som givetvis ska få tid på sig att slå igenom i detta Liverpool, men i dagsläget är han inte redo att spela förstafiol och vara den som ska bära upp offensiven. Men om han kan växa fram till en bra komplementspelare då skulle jag säga att utfallet av den värvningen är fullt godkänt, om vi bara pratar om här och nu. Och sen måste jag ju bara kommentera Emre Cans framspelning till Sturridge andra mål. Vem fan kommer på att lägga en yttersida på det sättet? Ja uppenbarligen Emre Can. En fantastisk talang som Klopp säkerligen vet hur han ska få ut det bästa utav honom, och han tar små steg i rätt riktning och nu börjar vi också få ut lite mer av hans offensiva kvalitéer trots att han spelat som den lite mer defensiva mittfältaren under några matcher. Jag tror att Emre Can kan bli en fantastisk box till box spelare om han fortsätter att utvecklas åt rätt håll utan tvekan. 

 

 

Givetvis var det här en match som stack ut lite extra inte bara för att vi gör 6 mål utan på sättet vi kommer tillbaka från den bedrövliga starten är det som är mest imponerande och fascinerande framförallt. För som sagt det är samma spelare som var bedrövliga i inledningen av säsongen, och det är samma spelare som åker ner till Southampton och står för en oerhört stabil insats och en asfaltering. Återigen jag vill gärna vara försiktig med att dra för stora slutsatser, jag vill se att det här ska bli bra över tid men självfallet går det inte att blunda för hur mycket bättre det har sett ut sedan Klopp tog över laget. Det är klart att det har funnits perioder i matcherna där vi spelat bättre och där vi spelat sämre för att inte säga riktigt dåligt. Men mitt helhetsintryck det är ändå att Liverpool under Klopp har någonting riktigt intressant och stort på gång. Och jag ser en stor symbolik i att vi släpper in 1 mål direkt i matchens första minut, vilket kunde ha hänt under Brendan Rodgers men föll vi ihop som ett korthus efter det? Svar nej. Det här blir såklart bara spekulationer men jag får känslan av att spelarna ställer upp för Klopp på ett helt annat sätt jämfört med hur det såg ut under slutet under Rodgers tid vid makten. Klopp är en tränare med en tydlig spelfilosfi, det ska vara hög fart det ska vara en intensiv press det ska spelas med mycket energi helt enkelt. Och det känns som att varje spelare ute på planen har tagit till sig Klopps spelidé på ett klockrent sätt. Sedan kommer vi inte att kunna spela med det presspel som Klopp önskar under 90 minuter och inte heller i alla matcher, det vore sjukt att hävda att vi kommer att mäkta med det. Men spelarna utgår från Klopps spelidé, och från start jobbar det på med ett aggressivt och högt försvarsspel där Emre Can, Lucas och Milner varit riktigt bra på att styra presspelet. Men det bästa av allt såhär långt under Klopp det är att han har börjat få ordning i det där försvaret som jag nästan hade tappat tron om. Men helt plötsligt ser Skrtel ut som en av de bättre mittbackarna i ligan och Lovren ser ut som en spelare som skulle kunna funka som backup till Sakho när han kommer tillbaka. Och dessutom finns det ett tydligt samarbete mellan ytterbackarna när det gäller vem som ska kliva fram i anfallen och vem som ska ta ett kliv tillbaka. Och sedan har vi Lucas som städgumma som tar ett hästjobb i defensiven, och Joe Allen och Adam Lallana återigen de är inga favoritspelare för mig men de sliter ta mig sjutton för klubbmärket och ligger som oftast på rätt sida i positionsspelet och det är befriande att se. Detta är också en av förklaringarna till att Mignolet har höjt sig, det säger sig självt att har man otrygga och nervösa spelare framför sig då är det jobbigt att vara målvakt men har man spelare framför sig som spelar med pondus och sprider lugn i och kring straffområdet då är det lite lättare att vara målvakt. Och visst man kan raljera om att Bogdan behövde väl inte anstränga sig så mycket i den här matchen, ja men det berodde ju på att han hade utespelare framför sig som gjorde jobbet fullt ut och inte tillät Southampton att få igenom så många avslut och det är ju bara positivt. Det är ju inte meningen att målvakten ska behöva stå på huvudet och vara den som är bäst på planen, då är det enligt mitt sätt att se på fotboll något som inte stämmer. 

 

 

Vad tror jag då om fortsättningen för Klopps Liverpool? Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot det som komma skall givetvis. Nu går vi in i en väldigt tuff period med hårt matchande. Men just nu har jag en bra magkänsla om fortsättningen. Jag tycker att den här segern visar att Liverpool absolut blir att räkna med både i ligacupen och i kampen om en Europaplats. Men det gäller att Klopp visar fingertoppskänsla och spelförståelse genom att rotera vid rätt tillfälle, vila rätt spelare vid exakt rätt läge och så vidare. Och jag tycker att nu går vi in i en period där vi till viss del får lite av ett facit om hur långt Klopp har kommit med sitt bygge och vad den här truppen är kapabel till att prestera. Man ska komma ihåg att under succévåren 2014 när vi nästan vann ligan, det berodde förutom på att vi hade ligans bästa anfallspar att vi slapp Europaspel och cupspel. Förra året underpresterade vi grovt och uppenbarligen var klubben inte formad på ett tillräckligt bra sätt och Rodgers kunde inte hantera situationen, och vi klarade helt enkelt inte av att spela på flera fronter. Och den säsongen vart det till slut 3 fronter då vi hade både Europaspel ligan och mot slutet av säsongen FA-cupen att tänka på. Och jag är öppen med att ambitionen från min sida det är att vi ska göra det bra i ligan och Europaspelet och cupspelet får nog prioriteras ner en aning. Däremot håller jag helt med om att Liverpool behöver 1 cuptitel. Jag tror att 1 ny titel skulle förbättra vår profil igen, och hade varit ett sådant fint kvitto på att vi som klubb är på rätt väg men framförallt att Klopp får ta sin första titel och därmed köper sig ytterligare tid med att få ordning på det som förhoppningsvis är ett långsiktigt projekt. Nu tror jag att Klopp har mandatet att hävda att han ska få tid på sig med tanke på att han har en framgångsrik tid i Dortmund bakom sig. Och det känns verkligen som att Klopp under den här korta tiden har börjat sätta sin prägel på laget. Jag är imponerad av att det har gått såhär fort, att spelarna skulle ta till sig Klopps spelidé och köpa den fullt ut det trodde jag faktiskt inte. Sedan vill jag slå ett slag för att en svala gör ingen sommar, självklart vill jag se oss prestera bra över en längre period vilket betyder mer än bara här och nu. Men Klopp har absolut någonting på gång, och det är bara några få justeringar och pusselbitar som måste till för att det här ska bli riktigt bra. Och det ska bli väldigt spännande att se vad som händer i januarifönstret, om Klopp kommer att krydda det här laget med ytterligare spelare. En sak är säker, Klopp verkar utan tvekan ha förmågan och kompetensen att få ut maximalt av det som många med mig kallade för ett begränsat spelarmaterial, och jag har till och med dragit det ännu längre och kallat truppen för ett skitlag under perioder. Men just nu upplever jag att det finns en positivitet och en framåtanda som jag inte har känt på länge kring Liverpool och det är väl härligt att jag får uppleva den känslan igen. Liverpool under Klopp är riktigt spännande och roligt, och det har det varit från dag 1 och jag hoppas att vi kan bygga vidare på kvällens fina skalp och förhoppningsvis spelar vi ligacupfinal i februari och klarar av att slåss på fler fronter. En viss form av oro kommer det alltid att finnas över framtiden, men just nu i skrivande stund så sitter jag bara och ler över att jag fastnade för just Liverpool. Jag säger det igen, Liverpool är svinkul. Det är fantastiskt roligt att vara Liverpoolsupporter. 

 

 

Förresten vi fick Stoke i semifinalen. Mot Wembley.

 

Då har det blivit dags att hälsa er välkomna tillbaka till fotbollshörnan. Jag sitter fortfarande och är smått lyrisk över Liverpools bragd på Etihad stadium i lördags. Men hur trevligt det än är att prata om att Jürgen Klopps Liverpool är på gång så är det faktiskt dags att prata om något helt annat. Det har blivit dags att snacka lite om läget i Real Madrid, hur mår denna anrika stolta klubb egentligen? 

 

 

Jag utgår ifrån att ingen har missat att Real Madrid blev överkörda av ärkerivalen Barcelona i helgens El Classico. Det slutade hela 4-0 till Luis Enriques manskap och stackars Benitez har det inte särskilt lätt där han sitter, hur länge han nu kommer att sitta på sin post? Det är just det här jag vill ta upp idag, tränarfrågan i Real Madrid? Vem är mest lämpad att träna Real Madrid? Men den fråga som jag tycker är mest relevant att ställa sig det är om Real Madrid med president Florentino Perez i spetsen hanterat tränarfrågan på ett tillräckligt bra sätt? 

 

 

Om man bara tittar på själva läget i truppen skulle jag vilja säga att Real Madrids utfall hittills den här säsongen ungefär har motsvarat förväntningarna. Och när jag säger motsvarat förväntningarna då pratar jag såklart inte ur ett Real Madrid perspektiv utan hur jag ser på truppens kvalité. Jag tycker att Real Madrid utan tvekan har ett lag som kan vara med och slåss om de tyngsta titlarna, däremot tror jag att laget kommer att få problem med att slåss på två fronter. Trots den negativitet som cirkulerar i Real Madrid lägret tycker jag ändå att det finns några fina överraskningar i truppen. Jag var inte ensam om att döma ut Keylor Navas som förstemålvakt, och jag tyckte att Real Madrid gjorde bort sig totalt när man slarvade bort De Gea affären men Keylor Navas har ju visat sig fungera väldigt bra. Jag tycker att man sakta men säkert börjar lösa problematiken med att man inte haft något tillräckligt bra anfallsalternativ bakom Benzema då det finns en del unga spelare som pockar på uppmärksamheten. Sergio Ramos håller fortfarande på den här nivån och Varane är en potentiell världsback, och där ska Real Madrid vara väldigt försiktiga med att släppa iväg honom. Däremot finns det såklart en viss osäkerhet kring vissa spelare. Nu ser jag inte alla matcher med Real Madrid men av det jag har sett så håller jag fast vid min uppfattning att jag tycker inte att Gareth Bale är ett Real Madrid material. Det är i sina bästa stunder en riktigt skicklig spelare som kan göra sina poäng, men jag tycker fortfarande inte att han är en spelare som är typen som ska bära upp Real Madrids offensiv den dagen Ronaldo inte längre finns i klubben. Och på tal om Ronaldo, hur blir det med honom? Kan det vara så att det här är hans sista säsong i Real Madrid? Det vill säga blir det så att han till slut landar in i PSG som det har tjatats om ett bra tag nu. Det är givetvis en problematik som måste lösas så fort som möjligt, och jag tycker väl inte det är fel om man från klubbens håll går ut och är tydlig med vad som gäller. För annars kommer vi lekmän och framförallt de som jobbar med fotbollen fortsätta spekulera kring vart Ronaldo hamnar. Och jag tror att i den bästa av världar vore det bäst om man från klubbarnas sida tar död på spekulationer och rykten så fort som möjligt för att det är det bästa för klubben och för den enskilde spelaren. 

 

 

Det var en liten lägeskoll i truppen, om än mycket kortfattad det går såklart att kommentera mer kring enskilda spelare men det kan vi återkomma till. Jag skulle vilja ägna det här stycket åt att slå ett rejält slag för kontinuiteten i en fotbollsklubb. Jag tror att långsiktighet och kontinuitet är det allra bästa receptet för att nå bra resultat. Jag tycker att de allra bästa klubbarna det är de som håller fast vid en tränare eller vid ett koncept som de tror på. Det handlar om att bygga upp en identitet och ett upplägg för klubben som spelare och ledare trivs med. Det finns egentligen bara en anledning till att sparkar tränaren och det är om tränaren är direkt skadlig för klubben, där han istället för att förbättra situationen istället förvärrar situationen, typ den tränaren som rattade det röda laget som jag håller på. Men jag tycker inte att sparka tränaren är en metod som ska överutnyttjas, för då tycker jag att man som klubb börjar tappa bort sig själv. Nu är ju situationen i Real Madrid väldigt speciell jämfört med övriga fotbollseuropa. Jag vet att pengar inte växer på träd och jag därför såklart inte vart alla pengar kommer ifrån för att Real Madrid ska kunna värva alla dessa spelare för sjukliga pengar, men en sak vet jag och det är att Real Madrid har hur mycket pengar som helst. Och jag tycker väl inte att det är fel att spendera om möjligheten finns, men jag på något sätt gillar jag ändå inte att Real Madrid jobbar på det sätt som man gör. Jag vet att de har en akademi som har fått mycket beröm, men ärligt talat hur många egenfostrade spelare går via akademin och tar sig hela vägen upp i A-laget och blir ledande spelare i klubben? Det jag menar är att om man inte satsar tillräckligt mycket på den egna akademin och handplockar spelare utifrån då finns det snart inte någon röd tråd genom klubben längre. Jag med mitt utanförperspektiv upplever det som att Real Madrid under Florentino Perez de senaste åren sakta men säkert har börjat tappat bort sig själva. Det är klart att det går att argumentera för att det är en komplex situation som vi talar om, ja eller så kanske det inte är frågan om någon komplex situation. Real Madrid har en president i Florentino Perez som ska vinna, och han ska göra det till varje pris det vill säga det får kosta vad det vill. Och som sagt pengar har aldrig varit några problem för Real Madrid, speciellt inte för Florentino Perez som inte brukar backa för att öppna plånboken. Men nu har ju Perez kört på med sin övning att bara köpa in spelare för överpriser och bygga ett dreamteam men ändå står vi här och konstaterar att Real Madrid har vunnit 1 ligatitel under de senaste 7 åren. 

 

 

Jag tror att ett av de största problemen i Real Madrid det är inte att spelarna i grund och botten är för dåliga. Men just nu är Barcelona så bra att i stort sett inget lag i världen kan stoppa deras framfart. Det som är problemet i Real Madrid det är den här otroligt stora rotationen av tränare som har pågått i klubben. Real Madrid har så länge jag har börjat följa fotbollen mer noga inte kommit till ett läge där man hållit fast vid någonting. Man har haft Capello i klubben, man har haft Pellegrini, man har haft Mourinho, Ancelotti och nu är det Benitez som styr skutan. Alla de tränare som jag nyss räknade upp är alla i min värld mycket kompetenta tränare, sedan är det några som sticker ut mer än de andra men alla är kompetenta. Men vad är det som gör att Real Madrid har haft en så stor rotation på tränare under de senaste åren? Ja då kommer vi tillbaka till Florentino Perez igen. Jag var inne på att han är en president som vill att Real Madrid ska vara bäst och att det får kosta vad det vill, och det inkluderar inte bara de enorma pengarna han lägger på spelare utan det inkluderar också hans förkärlek för att sparka tränare. Det jag tror Perez inte inser det är att han förvärrat situationen i Real Madrid under de här åren när han har fått bestämma. Absolut kan jag hålla med om att han har byggt upp varumärket Real Madrid, och det är möjligt att klubben har fått in de intäkter de ska. Sedan om siffrorna är röda eller svarta det går att diskutera, men man får väl för deras skull hoppas att de är svarta. Men när kommer till hur laget presterar ute på planen då tycker jag nog att Perez har förvärrat situationen genom att hålla på med sin sparka tränare övning. För när en klubb börjar byta tränare så ofta som Real Madrid och även Chelsea för att ta ett annat exempel då börjar det spridas en osäkerhet kring spelarna i klubben. Dels för de spelare som redan finns i truppen och som spelar kontinuerligt, det kan börja dyka upp frågetecken kring vilken fotboll det är som ska spelas. Men jag tror även att det kan uppstå osäkerhet hos de spelare som är på gränsen till startelvan eller som försöker jobba sig in i A-laget via akademin. Då det finns olika tränarfilosofier tror jag inte att någon spelare mår bra av att en klubb byter tränare för ofta. Och för att prata mer konkret om valet av Benitez som tränare så måste jag säga att det till viss del var ett klokt val av Perez. Om nu Benitez var Perez förstaval, det är det som är grejen. Men för mig är det så uppenbart att Benitez bara är en tillfällig lösning. Och det jag undrar över det är varför Perez valde att ta in Benitez om när han ändå innerst inne vet om att det här är inte en tränare som jag kommer att ge fullt förtoende. Är det inte dags för Perez att börja bli lite mer självkritisk? Jag tycker att det börjar bli dags för honom att inse att det här med att sparka tränare till höger och vänster kommer inte att lösa någonting vare sig i det korta perspektivet eller i det längre perspektivet. Det är klart att fortsätter rotationen av tränare i Real Madrid då kommer de att ligga på den nivå de har gjort under ganska lång tid, de är framme och hugger på Champions League titeln och något år kanske man till och med går hela vägen. Men ändå över en längre period så är det Barcelona som är numret starkare. Och jag tror att Real Madrid är i behov att börja bygga upp någonting från grunden igen, det vill säga börja bygg ett lag som är hållbart över tid. Om man nu vill upp på den nivån där man dominerar i La liga och ute i Europa, då är det nog dags att man börjar bygga upp någonting istället för att fortsätta hålla på att hatta omkring. Men samtidigt är jag inte förvånad över hur Real Madrid och Perez har agerat. Perez tål inte att förlora, han ska till varje pris se till att Real Madrid blir bäst på riktigt igen och han försöker gång på gång med samma metod, att sparka tränaren så fort laget går lite knackigt men blir det någon förbättring? Svar nej. Det man kan fråga sig det är vem är mest lämpad för att komma in i Real Madrid för att försöka bygga upp en dynasti? Det är mycket svårt att svara på, men jag vet att Benitez inte är det om du frågar Real Madrid lägret. Jag tyckte att Ancelotti hade kompetensen för att lyckas med det, men han fick aldrig chansen att bygga vidare efter sitt succéfyllda första år då han tog laget till den där efterlängtade Champions League titeln. Och Benitez kommer förmodligen inte att få chansen heller att sätta sin prägel på laget. Och jag har en övertygelse om att i mittenklubbar och i mindre klubbar då kan tillfälliga lösningar kunna fungera bra det kan till och med fungera riktigt bra. Men i de allra största klubbarna då går det bara inte att ha nödlösningar eller tillfälliga lösningar, precis som när det gäller att värva spelare du ska ha ett lagbygge som du tror på och då inkluderar jag även tränaren i det lagbygget. Och det tror jag att vem som helst kan räkna ut att ingen mår bra av att veta att Benitez just nu är en tillfällig lösning i Real Madrid, varken spelare eller supportrar. Nu vet vi inte om Benitez kommer att få sparken eller om han faktiskt lyckas kravla sig kvar i klubben men om vi utgår ifrån att han inte blir kvar efter den här säsongen, då måste det finnas en tydlig plan från Real Madrids sida vem som han tar in. Nästa tränare som kommer in får bara inte vara en tillfällig lösning, utan det ska vara en tränare som har fullt förtroende och då menar jag fullt förtroende på riktigt. Någon som kan bygga upp någonting över en 10 årsperiod, den typen av tränare tror jag Real Madrid skulle må bäst av att få in. Om klubben fortsätter med den enorma tränarkarusellen som varit igång i klubben under så lång tid nu då är jag rätt övertygad om att man aldrig kommer att komma upp på den nivå som man strävar efter att vara, det vill säga vara numret större än Barcelona. Slopa tränarkarusellen och börja bygg ett lag från grunden igen, då tror jag att Real Madrid på riktigt kan bli en dynasti igen. 

 

Hallå och välkomna ska ni vara till fotbollshörnan där det har blivit dags att snacka lite Liverpool igen. Det har inte varit lika mycket inlägg om Liverpool under den senaste tiden vilket i sig är lite av en skandal, jag får skärpa mig. Ikväll ställdes Liverpool inför säsongens absolut svåraste uppgift när det var dags för Manchester City på bortaplan. Men den här matchen skulle bli någonting riktigt minnesvärt i varje fall för oss som har röda hjärtan. Det vart ju en asfaltering till slut, Manchester City 1 Liverpool 4. 

 

 

Givetvis fascinerande, det är så jag väljer att se på det först och främst. Jag tycker att den första kvarten tillhör det absolut bästa jag har sett ett Liverpoollag göra på mycket länge. Och det är inte så att jag för stunden öser på med superlativ utan i det här fallet är det fullt logiskt att spelarna ska ha massvis med beröm. Det är klart att det fanns en oro inför matchen hur vi skulle hantera City som i mångt och mycket är en lagmaskin. Hur skulle Dejan Lovren och Martin Skrtel ta sig ann Agüero som var tillbaka i startelvan efter en tids frånvaro? Han är som ni alla vet en av världens bästa målskyttar och med respekt till Lovren och Skrtel men jag har hela tiden uppfattat det som att det är inte ett mittbackspar att lita på när du möter riktigt bra lag. Men på något märkligt sätt lyckades Lovren och Skrtel att sköta sig på ett alldeles utmärkt sätt. Det är klart att det ser inte alltid så stabilt ut när Lovren ska ge sig på att skicka iväg ett uppspel, eller när man ser att Skrtel börjar dra i motståndarens tröja istället för att försöka jaga ifatt bollen men tack vare en stabil insats kollektivt lyckades vi hjälpa de tillräckligt mycket så att deras brister inte blev för mycket avslöjade. Men framförallt handlade den första halvleken om ett intensivt presspel och en effektivitet som jag inte har sett på länge. Efter en halvtimme var det 0-3 på tavlan efter att Coutinho och Firmino stått för en fin kombination där Firmino försökt slå den avgörande passningen in i straffområdet men där bollen tar på Mangala och går in i mål. Vilket för övrigt känns lite symboliskt med tanke på att det har snackats mycket om att Liverpool måste börja göra mål, men de har inte förmågan att skapa tillräckligt mycket bra chanser och de har inte riktigt det där flytet heller. Men vårt ledningsmål var minst sagt lite av ett slumpmål, för en gångs skull var det vår tur att lite tur med studsarna. Andra målet är det Firmino som hinner ikapp bollen efter en passning från Lucas om jag minns rätt och han hittar Coutinho perfekt som kommer och fyller på inne i boxen och placerar elegant in bollen efter marken. Firmino spelade som ensam striker i den här matchen, men det betyder inte att han ska göra allting själv. Därför var det befriande att se att när Firmino inte var längst fram i banan då fyllde vi på med spelare inne i boxen och vid just den här situationen var det Coutinho som tog på sig det ansvaret och det resulterade i ett mål. Det tredjemålet är ett cirkusnummer, Emre Can blir felvänd men hittar Coutinho med en klackspark och Coutinho i sin tur hittar Firmino som bara kan peta in den i öppet mål. Det var en upprullning utan dess like, och den halvtimmen måste vara det mest absurda jag har varit med om. Hade någon sagt till mig att Liverpool skulle leda med 3-0 på Etihad stadium efter 30 minuter då hade jag förmodligen skrattat personen i fråga rakt i ansiktet, men det är väl kul att man kan bli överraskad. Defensivt var det som sagt en stabil halvlek förutom ett individuellt misstag där Skrtel blir lite väl ambitiös i sitt agerande då han försöker sig på ett svårt uppspel som fångas upp och Agüero får ett tillräckligt bra läge för att utnyttja det och så var det 1-3 precis innan halvtidsvilan. Psykologiskt viktigt mål för matchen och frågan var om City kunde ta vara på det lilla momentum man skaffade sig i och med det målet? 

 

 

Svaret på den frågan blev sett över ytterligare 45 minuters spel nej. Nu är det lätt att brösta upp sig som Liverpoolsupporter och hävda att City var helt ofarliga, så var inte fallet. City hade sina chanser att reducera ytterligare men jag tyckte att det mer berodde på att vi emellanåt slarvade i vårt försvarsspel men även när vi skulle bygga upp våra anfall. Jag tycker exempelvis att en spelare som Emre Can kan bli alldeles för omständig i sitt spel med boll. Det blir ofta att han hamnar i lägen där han antingen har ryggen mot mål eller får läge att sätta passningarna ut på kanterna eller i djupled, men då ska han stå och hålla i den någon sekund extra och så får han press på sig och då blir det för trångt och så blir han av med bollen. Även Alberto Moreno tenderar att vara lite för bollkär vilket är ännu mer farligt när man är ytterback då man inte vill ge motståndaren en hel korridor att jobba med. Men totalt sett gjorde vi en stabil andra halvlek också, den var inte perfekt men tillräckligt bra för att vi skulle få avgå med segern. Sedan tycker jag att det är dags att lyfta fram Mignolet ytterligare en gång för sitt fantastiska målvaktsspel. Vi får inte glömma bort att Mignolet var smått hatad bland vissa supportrar, och jag tänker inte sitta här och låtsas som att jag inte var kritisk till hans målvaktsspel även om jag just inte hatade honom då jag tycker att det är ett lite för starkt ord för min smak. Men visst hade han perioder både under sin första säsong men framförallt under hösten 2014 där han inte alls visade upp ett särskilt bra målvaktsspel. Det som är viktigt det är att det känns stabilt längst bak, att man som utespelare kan tillåta sig själv att lämna över ansvaret till målvakten genom att låta motståndaren ta avslut. Det ska också kännas hyfsat lugnt vid fasta situationer, att målvakten går ut och boxar bort bollen eller plockar ner den och tar de skotten han ska och inte släpper billiga returer och så vidare. Tidigare var inte Mignolet bra på någon av de här sakerna jag nyss räknade upp, men från våren 2015 så har det hänt någonting med honom. Han gjorde några bra matcher och sedan har det helt och hållet bara gått spikrakt uppåt för hans del. Sedan går det att diskutera om han är en målvakt som du vinner titlar med, det återstår att se men att han har fått ett uppsving det är ett faktum och mer än välkommet. Den andra halvleken handlade mest om att säkra bakåt och sedan utnyttja de situationer som kunde uppstå om City blottade sig för mycket. Firmino kunde ha blivit tvåmålsskytt, med lite bättre skärpa i avslutet så är matchen avgjord mycket tidigare. Men framförallt är jag mest nöjd med hur vi försvarar oss i den här halvleken, där vi aldrig drabbas av panik även om det såklart ibland ser ut som att vi rensar i panik. Men Skrtel fortsatte att stå upp bra i närkampsspelet, och Lovren må inte ha världens bästa teknik men han går in rejält i duellerna och får undan bollen antingen via nick eller rensning. Och där har vi en spelare som har fått ett litet lyft under Jürgen Klopp. Självklart litar jag inte fullt ut på Lovren bara för en enskilt bra insats, men gör han den här typen av insatse lite oftare då ser jag inga problem med att han startar lite då och då. Jag tycker även att Clyne och Moreno gjorde riktigt fina insatser, de lyckades tillsammans med bra hjälp från mittfältet neutralisera De Bruyne och Sterling på respektive kant, och det är inte världens enklaste uppgift då det är två mycket skickliga spelare, i varje fall den förstnämnda den sistnämnda kan man väl diskutera hur bra han egentligen är men det kan vi ta en annan gång. Kul att Skrtel fick sätta punkt för tillställningen och skoj att han slog till med ett drömmål med tanke på att han har en värdelös teknik, men även en blind höna kan hitta ett korn såklart. 

 

 

Kvällens seger var så mycket mer än bara en tung seger på bortaplan mot Manchester City. Jag tror att vi kan mycket väl sitta här i maj och prata om att det var just i den här matchen som rätt signaler skickades, där vi har en spelartrupp som i någon form vet med sig att i vissa stunder kan de spela fin fotboll men man kanske inte kunde vinna någonting. Men jag säger inte emot att den här matchen kan ha varit en rejäl vändning ur ett Liverpoolperspektiv, jag är absolut inte främmande för det. Det finns några spelare som jag tycker förtjänar extra mycket beröm. Coutinhos första halvlek var magisk, så kvick med bollen men även att att han vågar ta initiativet att ge sig iväg i offensiva löpningar som vid 2-0 målet. Jag har alltid upplevt Coutinho sen han kom fram i Inter som en spännande talang, men det jag har saknat det är jämnheten. Jag känner att kan Coutinho hålla den här nivån över längre perioder då kan han utan tvekan bli så bra att han skulle kunna spela för de allra största klubbarna. Ironiskt nog började Coutinho att dippa så fort Klopp tog över laget och då började man ju bli lite orolig om han verkligen pallade att spela den fotboll som Klopp står för. Men förhoppningsvis var det bara frågan om en liten formsvacka, ikväll visade han hur bra han är och jag tjatar om det men högstanivån är så bra att det går knappt att beskriva. Det känns även som att Firmino börjar komma in i den engelska fotbollen. Han har ju haft en konstig period sen han kom till Liverpool, han fick mest sitta på bänken under Rodgers och dessutom spela på flera olika positioner och det kändes som att det inte fanns någon tydlig plan för hur han skulle användas. Vad jag förstått kan han spela både som striker men även som nummer 10 och på en kant. Men efter det jag såg ikväll är jag inte främmande för att starta med Firmino som striker och sedan ha Coutinho i en fri roll bakom där han ibland håller sig på vänsterkanten men också söker sig in i banan för att leverera passningarna. Det som känns skönt att om Firmino även räcker till på den här nivån då har vi hittat ett alternativ till Coutinho, tidigare kändes det som att vi nästan stod och var för mycket beroende av att ha Coutinho på planen. Med Firmino har vi fått in en spelare som kan sätta passningarna centralt i banan men även vara den som står för de avgörande målen och poängen. Jag vill också lyfta fram Lucas och Emre Can som gjorde ett hästjobb i defensiven. Lucas har varit fantastiskt bra under en väldigt lång tid nu, det går inte fort när han har bollen men han sätter nästan varje passning på foten. Ment trots att det inte går fort så släpper han bollen i tid och på så sätt så sprider han ett lugn framför backlinjen och bakom anfallet. Och har man Lucas och Emre Can i de sittande mittfältsrollerna då går det ändå att låta Emre Can få ut mer av sina offensiva kvalitéer då Lucas kan ta på sig att vara städgumman mellan offensivt mittfält och backlinjen. Och Lallana har ju gått från att se ut som en högst medelmåttig spelare till att se ut som en Premier League spelare igen, vilket han inte alltid gjorde under förra säsongen. Han springer och deltar i presspelet på ett helt annat sätt än under Rodgers, och framförallt han tar rätt beslut oftare både med och utan boll och det är glädjande att se. 

 

 

Det är oundvikligt att inte sitta och le lite när jag skriver det här inlägget. Det är smått otroligt, för det här är alltså samma lag som fick stryk mot West Ham på hemmaplan med 3-0, det är samma lag som vek ner sig totalt mot Manchester United på bortaplan. Samma lag har nu slagit Chelsea och Manchester City på bortaplan med 3-1 respektive 4-1, det är smått absurt det är helt sjukt och som sagt jag har svårt att hitta någon förklaring till det jag är bara glad. Jag brukar alltid slå ett slag för att utvärdera inte en tränares arbete efter några månader utan bedöm honom efter minst 3 år. Men jag tycker att det som man trots allt kan slå fast under den här korta tiden med Jürgen Klopp det är att Liverpool spelar med annan tro och med en annan glädje på planen än vad fallet var tidigare. Framförallt är Klopp en tränare som vet vilket typ av fotboll som han vill stå för. Klopp vill spela en offensiv fotboll, han vill spela med ett offensivt försvarsspel, men med det inte sagt att laget ska springa bort sig utan balansen är även viktig. Och är det något som jag klagade på under Rodgers tid vid makten så var det att det kändes som att det emellanåt inte fanns någon form av organisation i försvarsspelet utan det kändes som att alla spelare spelade för sig själva och det var totalt kaos inne i straffområdet. Nu åker vi till Etihad stadium och gör en riktigt solid defensiv insats, trots att vi saknar vår bästa mittback i Mamadou Sakho och det tycker jag tyder på att Klopp på den här korta tiden gjort ett fantastiskt jobb med laget. Och jag tror att Klopp är väldigt duktig på att se detaljer i spelet och kunna kasta om i laget om det skulle behövas. De taktiska dispositionerna blir ännu mer viktigare i dagens fotboll, och jag skulle vilja säga att Klopp är väldigt duktig på att fingra på detaljerna. Emre Can har fått hoppa runt i olika roller, ska han ha en defensiv roll eller ska han vara mer av en offensiv spelare? Klopp sätter honom som sittande mittfältare bredvid Lucas, men det betyder inte att Emre Can aldrig ska få delta i anfallsspelet utan då låter vi Lucas ta på sig att städa upp framför backlinjen och Can får till viss del mer lite fritt utrymme att delta i offensiven. Och Coutinho, under Rodgers fick mest spela på en kant och blev ofta fast där och fick inte utrymme att få ut tillräckligt mycket av sin potential. Klopp sätter honom i en mer fri nummer 10 roll men där han ändå kan utgå från kanten och skära in i banan. Och viktigast av allt Coutinho var under de första matcherna under Klopp dålig, och då menar jag riktigt dålig för att inte säga bedrövlig. Men det betyder inte att Coutinho är bänkad i matchen mot Chelsea på bortaplan, utan han fick fortsatt förtroende gjorde 2 mål och efter det har han börjat producera mer poäng. Så agerar en tränare som har koll på läget och som tror på någonting. Jobbar man på det sättet, är man en duktig tränare då anpassar man sig inte för mycket efter vad andra tycker utan man håller fast vid någonting som man tror på, samtidigt som man inte är rädd för att taktiska dispositioner om det behövs. Vad vill jag då komma fram till? Jag vill komma fram till att Klopp definitivt är något på spåren, och att han är en kompetent tränare framförallt. Är jag helt bekväm med att hålla på Liverpool efter kvällens bragd? Absolut inte. Är jag orolig? Ja orolig kommer jag alltid att vara eftersom det är mitt lag vi talar om, men jag kan väl säga som så att det är betydligt roligare att vara Liverpoolsupporter nu än vad det var under Rodgers. Men allt är såklart inte frid och fröjd man kan alltid göra det bättre, och i det långa loppet så handlar det om en helhet och att vi ska hitta ett spel som håller över 38 omgångar och som förhoppningsvis kan ta oss tillbaka till Champions League. Jag tror fortfarande att slå sig in bland topp 4 kan komma att bli en övermäktig uppgift, men jag tror definitivt att Klopp har kompetensen att få ut maximalt av laget. Och efter 4-1 seger mot City på bortaplan går det såklart inte att vifta bort Liverpool som ett potentiellt Champions League lag när vi tar 3 poäng i ligans svåraste bortamatch. Men som sagt det handlar om en helhet, vi står inför en tuff uppgift men jag tror absolut att Klopp har chansen att sätta helheten. Det är bara att titta på vad han har gjort med laget på den här korta tiden, han är något på spåren utan tvekan. Hatten av för Klopp helt enkelt.

 

 

Då har det blivit dags att hälsa er välkomna tillbaka till min lilla fotbollshörna, det har blivit dags att sy ihop säcken genom att kommentera det som hände på Parken i Köpenhamn igår när Danmark tog emot Sverige. Nu skulle det avgöras, skulle det bli Danmark eller Sverige som knep en plats i EM slutspelet i Frankrike. Jag sa inför dubbelmötet att det kunde inte bli större än såhär, och exakt den känslan hade jag inför matchen att det var någonting riktigt stort som var på väg att hända. 

 

 

Den 17 november 2015 kommer att gå till historien som ett mycket klassiskt datum i svensk fotbollshistoria. Visst ska man vara försiktig med att ösa på med superlativ bara för att Sverige lite hastigt och lustigt har lyckats snubbla sig till EM, men på sättet vi gjorde det är fascinerande. Det som är viktigt att komma ihåg är att Sverige gick inte på något sätt in i det här playoffmötet som favoriter. Personligen tyckte jag att det kändes lite som 50/50 om vilka som skulle gå vidare oavsett resultat i den första matchen. Men hand upp den som tyckte att vi gick in som storfavorit inför det här dubbelmötet. Det har varit väldigt mycket negativt snack kring landslaget och i synnerhet om Hamréns sätt att matcha laget. Och om jag till att börja med ska ta tillfället i akt att gnälla lite igen på Hamrén och spelarna tycker jag att det var inte någon särskilt bra spelförståelse att gå ut och dela ut en känga till media. I grunden förstår jag vart man vill komma med den typen av kommentarer, att media ibland tenderar till att leka för mycket hejarklacksledare istället för att fokusera på att vara sakliga i sin analys. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att den fotboll som vi presterade under stora delar av kvalspelet kan vi inte på något sätt vara nöjda med. En tempofattig fotboll med mycket felpass och alldeles för lite rörlighet där det uppfattas som att det bara är Zlatan som kan göra någonting kreativt med bollen. Nu var det min tur att dra det lite väl långt som ni märkte men om jag ska vara ärlig är det så jag har upplevt oss under det här kvalet. När det går bra då ska man som spelare och tränare såklart få höra det från media och supportrar. Men det innebär inte att man ska få komma undan kritik om man spelar sämre, och framförallt om man presterar så uselt som vi stundtals gjorde under kvalet. Det går inte att hitta på att man har sett en jättebra match när det i själva verket inte var en bra match, precis som att man inte kan hävda att just den där passningen var en bra passning när spelaren i fråga slår den rakt i gapet på motståndaren. Så jag tyckte det var lite svagt av Hamrén och spelarna att hacka på media. Det spelar ingen roll om det var med glimten i ögat, det var dålig spelförståelse från Hamrén och spelarnas sida helt enkelt.

 

 

Om vi ska ta och titta till själva matchen tycker jag däremot att det finns utrymme för att hylla Sveriges insats. Visserligen tycker jag inte att vi startade särskilt bra, vi hade svårt att få fast bollen på Danmarks planhalva och vi förlorade en del 50/50 dueller på mittplan. Och när jag pratar om dålig start syftar jag enbart på första 15 minuterna, i övrigt tyckte jag att vi gjorde en fin insats. Sedan går det inte att komma ifrån att om du ska ta dig till mästerskap via playoffmöten då gäller det att ha marginalerna med sig. Det har raljerats lite om Kim Källströms precision att lyckas träffa ribban vid den situation som kunde ha gett oss ett underläge, men om en ska försöka vara lite mer seriös är det bara att tacka alla fotbollsgudar som finns för att den där bollen studsar i ribban och ut och inte ribban och när i mål. Källström är ur balans redan när bollen kommer emot honom och det känns som att det är mer eller mindre en reflex som gör att han lyckas få en fot på den. Och det är helt sjukt egentligen vilka små marginaler det kan vara i idrott och i synnerhet fotboll. Nu är det lätt att vara kaxig i efterhand men på något sätt inbillar jag mig att har man ett sådant flyt med någon ribbträff hit eller dit i precis rätt läge då når man hela vägen till ett mästerskap. Och det som imponerade mest på mig efter Danmarks jätteläge det var att vi inte började få panik och slå bort bollen så fort vi fick den. Lewicki och Källström försökte hålla i bollen och fördela den vidare, när det fanns att läge att hålla i bollen då gjore vi det för att flytta fram Mikael Lustig och Pierre Bengtsson för att få fram fler alternativ offensivt. Pierre Bengtsson gjorde förmodligen sin bästa landskamp någonsin utan konkurrens. Visst förlorade han några enstaka löpdueller, men det kändes aldrig som att det var oroligt när bollen spelades ner mot Bengtssons kant. Och nu ska Hamrén faktiskt få beröm för att han spelade med Bengtsson istället för Martin Olsson. I och med att jag inte ser Martin Olsson som en ytterback i ett 4-4-2 tycker jag att det är ett bättre alternativ att ha Pierre Bengtsson på vänsterbacken. Han kan följa med offensivt men han är framförallt bättre defensivt än vad Martin Olsson är. När dessutom Lewicki spelar som är den typen av mittfältare som droppar ner i backlinjen gör att man kan frigöra utrymme för ytterbackarna och i det här fallet främst Mikael Lustig att ge sig iväg i offensiven då är det en självklarhet att Pierre Bengtsson ska spela då han klarar båda delarna av spelet på ett bra sätt.

 

 

Det fanns perioder under matchen som vi dippade en aning i intensitet och i passningsspelet. Jag tycker att det märks att vi har en spelare i det här laget som sticker ut mer än de övriga vilket jag ber att få återkomma till längre ner i texten. Även om jag har tyckt att spelare för spelare är det inte helt värdelöst har det ändå känts som att med det laget här laget som Hamrén har tagit ut ska det inte räcka för att nå hela vägen fram till ett EM slutspel. Och med tanke på att det har aldrig varit lättare att ta sig till EM än i det här kvalet får man väl ändå säga att det är ett riktigt underbetyg till Hamrén, eller är det jag som underskattar materialet och Hamréns kompetens, välj själva. Men när det behövdes som mest då levererade Sverige två tillräckligt starka insatser rent kollektivt vilket gjorde att vi nu är i EM. Jag vill framförallt trycka på att det var igår som vi på allvar visade att vi faktiskt är värda att få chansen att delta i sommarens stora fotbollsfest. Det var inte något snack om att falla ihop spelmässigt och bara slå ifrån sig så fort vi fick bollen under sista halvtimmen, utan igår fick vi se ett disciplinerat försvarsspel från i stort sett varje spelare. Det finns några spelare som jag vill lyfta fram lite extra och som jag är lite förtjust i. En spelare som Lewicki kan man ju inte annat göra än att avguda, för så bra som han har varit under det här dubbelmötet. Det är bara att lyfta på hatten, jag har tyckt att han skulle fått chansen från start i EM kvalet och i de här matcherna visade han varför han är värd chansen. Det finns en situation som jag har fastnat för och det är när Danmark försöker dra igång ett anfall på sin högerkant men då helt plötsligt från ingenstans dyker Lewicki upp och står för en klockren brytning och så kan han sätta igång ett anfall för oss. Självklart är det ofrånkomligt att lyfta fram matchvinnarna och poängspelarna i ett lag men jag tycker faktiskt att vi ska vara rädda om den spelartypen som Lewicki är, för den spelaren måste du ha om du ska lyckas. Du behöver någon som hela tiden ligger rätt och täcker sina ytor och som går in med beslutsamhet och bryter ett anfallsförsök från motståndaren, och någon som är beredd att ta på sig den rollen att vara städgumma framför backlinjen istället för att vara den som alltid löper in i boxen. Jag tycker att Lewicki fick sitt stora genombrott igår och det ska bli väldigt intressant att se vad han kan prestera i landslaget i framtiden, personligen är jag rätt övertygad om att han kommer att vara en viktig kugge i svensk landslagsfotboll under många år. Lewicki är lite av en ny Tobias Linderoth, en mycket kompetent balansspelare helt enkelt. Pierre Bengtsson har jag också delat ut extra plus till, jag tycker även att Mikael Lustig förtjänar att lyftas fram. Det är inte så att han är dominant på något sätt men det känns inte farligt när bollen närmar sig honom och jag har litat på honom på ett helt annat sätt under det här dubbelmötet. Men en som verkligen imponerade igår var Erik Johansson, det kan inte vara lätt att gå från att vara inställd på att jag kommer förmodligen inte spela någonting i det här dubbelmötet och till den sista avgörande matchen är det just du som startar. Men jag tyckte Erik Johansson gick in och gjorde ett bra jobb, och det syntes inte alls att han och Granqvist inte hade spelat ihop så mycket tidigare. Och när det gäller Granqvist, jag tycker inte att det är en mittback du tar dig till mästerskap med men till och med han lyckades göra en av sina bättre landskamper igår. Säker i positionsspelet, gick aldrig bort sig, bra på att nicka undan bollen efter fasta situationer och spelade hela tiden enkelt när han fick bollen. Isaksson vill jag kort nämna också, han får ofta kritik för att vara dålig med fötterna och det håller jag ju med om men igår tyckte jag att även han hade ordning på det mesta. Säker i luftrummet och han tog det han skulle, och glöm inte bort att han hade en svår match. Visst hade Danmark perioder då de tryckte på men det var ju inte så att de vaskade fram en kavalkad med avslut mot Isaksson, men han tog det han skulle och släppte inga billiga returer rakt ut vilket var en trygghet. 

 

 

Om vi då ska komma fram till den spelare som ordnade EM biljetten till vårt älskade landslag. Som så många gånger förr kom det att handla om Zlatan Ibrahimovic. Det snackas ofta om att det är för mycket snack kring Zlatan och att en spelare gör inget lag och så vidare. Och det är helt rätt det är lagsport och visst kan jag hålla med om att det är synd när de övriga spelarna inte lyfts fram lika mycket. Men det kanske finns en anledning till att Zlatan lyfts fram som den viktigaste spelaren? Det är enkelt han är den bästa spelaren vi har. Och jag tror inte jag är ensam om detta när jag säger att Zlatan Ibrahimovic är för mig Sveriges bästa fotbollsspelaren genom tiderna. Nu ska jag inte hymla om att jag har varit lite negativ kring Zlatan, det är inte så att jag har hävdat att han är slut som spelare då jag vet att han fortfarande besitter spetsegenskaper. Däremot har jag varit tveksam till om han ska spela som striker då han inte är lika snabb längre. Ja eller så kanske det bara handlar om att Zlatan har kommit i ett skede i sin karriär att det är bara när det är skarpt läge som han mår som bäst. Det hade varit helt normalt för vilken världsspelare som helst att det låste sig under ett playoffmöte då man känner pressen att nu måste jag leverera, det är jag som ska bära upp hela den här fotbollsnationen på mina axlar. Men vad jag förstod sa Zlatan inför dubbelmötet att lagkamraterna ska inte känna någon press det är jag som tar på mig pressen. Och jag tycker att det beskriver fotbollsspelaren Zlatan på ett så fantastiskt bra sätt, han älskar ju att spela under press. Kommer ni ihåg debatten som gick när han skulle ta över kaptensbindeln i landslaget, och en del från fotbollsfolket sa att varför utser man Zlatan till lagkapten? Tar man inte bort en del av hans spelstil då? Och lägger man inte över en för stor press på honom som det faktiskt innebär att vara lagkapten för ett landslag. Men med facit i hand var det ett helt rätt besluta att låta Zlatan ta över kaptensbindeln. Det tog rätt lång tid för mig att inse detta, men nu har jag greppat att när det uppstår en kniven mot strupen situation när det är skarpt läge det är då Zlatan trivs som allra bäst. Det som är grejen med Zlatan det är att han har verkligen hela paketet som offensiv spjutspets. Han håller i bollen, han droppar ner han går i djupled, han gör mål och han gör assist han gör precis allt. En situation jag starkt minns från igår det är när Sebastian Larsson slår en usel passning som ser ut att försvinna ut över sidlinjen. Men Zlatan bestämmer sig för att springa ikapp bollen och han lyckas med det och i steget lyckas han ta sig förbi den danska backen och skicka in ett inspel som är så farligt att Daniel Agger håller på att göra självmål. Det är få spelare i världen som har den spelförståelsen att kunna tänka mer än bara här och nu utan vad är det jag ska göra i nästa sekvens och nästa och så vidare. Jag tycker att Zlatan igår visade hur överlägsen han är de övriga spelarna i det här landslaget. Nu har jag hyllat kollektivet Sverige under det här dubbelmötet men ska man plocka ut en spelare som gjorde skillnad så var det utan tvekan Zlatan, som så många gånger förr. Och det är så oerhört vackert att denna fantastiska fotbollsspelare får spela ett sista stort mästerskap i sin landslagskarriär. Gårdagen kunde ha blivit slutet på en dynasti, men än har inte dynastin som heter Zlatan Ibrahimovic tackat för sig. Och jag är så tacksam för att jag har fått vara med och uppleva Zlatan under alla dessa år i landslaget och på klubblagsnivå. Visst karln är ibland inte klok, jag menar vem fan ger sig på att försöka slå in frisparken rakt i mål om inte Zlatan? Och för att kort kommentera guldbollen diskussionen vill jag ta död på den snabbt genom att säga att Zlatan kommer att fortsätta samla på sig guldbollar så länge han spelar på den absolut högstanivån. Han är den bästa spelaren vi har, och igår visade han varför han är det. Tack ska du ha Zlatan för att du satte spiken i kistan och tog oss till fotbollsfesten i Frankrike. Hur det kommer gå i EM är just nu oväsentligt, jag är bara glad över att vi har tagit oss dit. En bättre defensiv och för en gångs skull några bra små justeringar av Hamrén gjorde att det ordnade upp sig. Men framförallt var det stjärnan, kungen och legenden Zlatan Ibrahimovic som med sin briljans och sina konster ordnade EM biljetten åt oss. Tack Sverige, men framförallt tack Zlatan Ibrahimovic, igår visade du varför du under så lång tid varit en hörnsten för svensk landslagsfotboll. Det är över, nu är vi i EM, nu njuter vi medan vi kan och sedan är det bara att blicka framåt mot sommarens stora fotbollsfest.

 

 

Tack, du store Ibra. Med en hård bredsida tvingar du dansken på knä. Bendtner, medelmåtta och snedsparkar. Zlatan, kungen gul och blå. Danskjävlar. 

 

 

DANSKJÄVLAR!!!

 

Godafton mina vänner och varmt välkomna ska ni vara tillbaka till min kära fotbollshörna. Nu har det blivit dags att tjöta lite fotboll igen vilket alltid är härligt. Däremot är det med stor spänning jag sitter och delar med mig av mina tankar gällande det som hände på Friends arena under kvällen. Det är oundvikligt att inte sitta och tänka på det som komma skall på tisdagskvällen i Köpenhamn. Och tänk att 1 enda skitmål åt fel håll förstörde en stor del av den glädje man kände i ungefär 60 minuter och lite till. Sverige lyckades för en gångs skull vinna en match mot Danmark, men på något sätt känns det ändå som en halv förlust och som sagt det gör det tack vare 1 ynka skitmål åt fel håll. 

 

 

Givetvis ska man inte dra för stora växlar av den här enskilda matchen då det är mycket fotboll som återstår innan vi vet hur det här dubbelmötet har slutat. Och man ska också inte ösa på superlativ precis som att det ska sparas med att ösas på med negativ kritik heller, utan det gäller att hitta någon sorst balans i analysen. Men däremot tänker jag faktiskt ta tillfället i akt att hylla en stor del av den svenska insatsen då det i ungefär 60 minuter var en riktigt bra landskamp. Framförallt tyckte jag att den första halvleken tillhörde till en av de bättre halvlekarna jag har sett Sverige spela under Erik Hamrén. Visserligen startade vi lite nervöst och det slarvades en del i passningsspelet och vi hade svårt att skapa målchanser. Det blev ofta att vi sökte djupledsbollar mot Marcus Berg och Zlatan, men Daniel Agger och Simon Kjaer hade bra koll på de och lyckades vara där med ett ben eller med pannan. Men det var befriande att se att vi för en gångs skull inte var helt beroende av att allt spel skulle gå via Zlatan. I den första halvleken tycker jag att Zlatan gavs möjligheten att fokusera på det han just nu är bäst på, nämligen att agera som den offensiva spetsen. Jag tycker ofta att Zlatan har hamnat i situationer där han droppar ner och blir den spelförande spelaren, men då är det för få som vågar gå i djupled eller på ett annat sätt visa tydligt att jag vill ha bollen. Nu tycker jag att vi via ett helt okej passningsspel från Kim Källström och en ganska pigg Jimmy Durmaz lyckades hitta luckor i Danmarks försvar inte bara centralt i banan utan även på kanterna. Och var det något som fungerade i den här matchen så var det vår vänsterkant. Emil Forsberg och Martin Olsson var stundtals helt fenomenala på sin kant, de hittade ett bra samarbete och var duktiga på att värdera när det var läge att gå för en överlapp eller om det fanns läge att gå på genombrott själv. Och med lite bättre skärpa från Martin Olsson vid den avgörande passningen då hade vi mycket väl kunnat göra fler än de 2 målen vi gjorde. Jag tycker även att en spelare som Oscar Lewicki ska lyftas fram. Jag tycker att han gör ett hårt jobb i det tysta och är mycket bra på att stå rätt och täcka ytor, han är en fin balansspelare helt enkelt som börjar påminna mer och mer om en Tobias Linderoth. Och är det någonting som Sverige har saknat så är det ju den där balansspelaren som skyddar backlinjen och som kan droppa ner i backlinjen vilket frigör utrymme för ytterbackarna att sticka iväg i anfallen, vilket passar bra då Martin Olsson gärna följer med offensivt Mikael Lustig likaså. Och målet vi gör det var ett cirkusnummer, den uppfattningen av Durmaz att på den korta tid han får på sig ute vid linjen att komma på tanken att klacka bollen vidare mot Lusig är fantastiskt fin spelförståelse från hans sida. Och för en gångs skull får Lustig på den där perfekta passningen som jag har längtat efter och det är ett distinkt avslut av Emil Forsberg. Och hade det inte varit för Schmeichels fantastiska räddning på Zlatans frispark och Marcus Berg hade varit lite mer kylig då hade det kunnat stå minst 3-0 i halvtid. 

 

 

Den andra halvleken kom att handla om åt vilket håll det här dubbelmötet var på väg åt och vilka förutsättningar som skulle gälla inför returen. Jag kan tycka att det är en lurig situation att handskas med när man har en 1-0 ledning med sig, ska man gå för ytterligare mål eller ska försöka säkra upp bakåt? Jag vill få det till att det ska vara ett mellanting med en bra balans men samtidigt våga satsa när Danmark går bort sig defensivt eller flyttar upp för mycket folk i banan. Nu kom straffen i ett perfekt läge då halvleken knappt hade satt sig, och det gjorde ju att Danmarks mentala läge blev ännu tuffare. För när man hamnar i ett 2-0 underläge inför en sån publik då spelar det ingen roll hur kvalitén på motståndet är utan de kommer att lyfta sig ett par procent extra och spela bättre eller till och med överprestera av ren energi från publiken. Om, och det är med ett stort om jag säger det om saker och ting sköts rätt om det finns en bra organisation i laget och tydliga linjer i hur man spelar försvarsspel. Men nu ligger det ju till såhär att Sverige skulle inte vara Sverige om de inte satte sig i jobbiga situationer trots att de får allt uppdukat på ett bord. Man får ett perfekt läge att ta full kontroll på matchen tack vare det tidiga 2-0 målet, det fanns ett ypperligt läge att ta vara på danskarnas förmodade nervositet och rädsla för att helt tappa greppet om dubbelmötet. Men istället blir det ju längre in i den andra halvleken vi kommer precis tvärtom att det är Danmark som tar över matchen. Vi tappar i intensitet, börja slå bort enkla bollar och får inte till några långa anfall överhuvudtaget. Stundtals backar mittfältet ner i knät på backlinjen backar ner i knät på Isaksson, och det håller inte att sänka så mycket på intensiteten som vi gör efter 2-0 målet. Det är livsfarligt att bli för bekväm när du leder med 2-0, för 1 enda mål för Danmark och då är det helt andra förutsättningar och tyvärr var det ju precis det som hände. Det som gör mest ont i hjärtat det är ju att det är på rent slarv som vi slänger in reduceringen åt Danmark. För det är ett faktum om det finns en tydlig organisation i laget, där alla vet vem som ska markera vem då ger vi inte bort 1 mål på det sättet som vi gör. Jag får det till att det är 3 svenska spelare som tittar på boll och glömmer bort vad som finns på bortre stolpen, där 2 danskar blir fria med Isaksson. Rent slarv och plötsligt hade vi tappat momentumet till Danmark och det återstod hyfsat lång tid kvar av matchen. Och sista kvarten handlade det ju bara om att rensa undan bollen så fort man fick den. Jag säger inte att vi bara som på en signal skulle spela bort Danmark utan problem det vore galenskap att hävda att vi skulle fixa det, men det måste ändå finnas någon form av stabilitet och energi i laget som gör att man som utomstående känner sig bekväm med situationen. Men ärligt talat var det närmre 2-2 än 3-1 under sista kvarten och det känns ju inte alls bra inför returen. Och med tanke på hur tröttkört vi såg ut under de sista minuterna och det är match på tisdag igen så undrar man ju hur detta ska sluta. 

 

 

Den första halvleken tillhör som sagt till en av de bästa halvlekarna jag har sett ett svenskt landslag spela på mycket länge. För ett ögonblick fick jag upp hoppet om att det här skulle kanske ordna sig. Men på något märkligt sätt är bara inte Erik Hamréns Sverige att lita på fullt ut, utan det är alltid någonting som ställer till det oavsett hur vi spelar. Och det man kan fråga sig är vilket Sverige vi kommer att få se på tisdag? Blir det det Sverige vi såg under den första halvleken eller kommer vi få se det Sverige som vi såg under sista kvarten? Det känns som att svaret på den frågan är 50/50 och det är ju det som är det stora problemet med Erik Hamréns Sverige det är att det verkligen är antingen eller. Vi glimtar till ibland och emellanåt kan vi bevisligen spela riktigt fin fotboll när väl alla pusselbitar sitter på plats, men det finns också risk att vi tappar all form av struktur och spelarna börja spela som vilsna individer än som ett kollektiv. Och det är ju det som gör den här situationen fortsatt ohanterlig för Erik Hamrén. Jag menar hand upp den som tror att Hamrén har full kontroll över hur Sverige presterar ute på planen, no fucking way säger jag. Och det fullkomligt bedrövligt dåliga försvarsspelet vid hörnan som leder fram till det danska reduceringsmålet ställer ju till det en aning för oss milt uttryckt. Nu är vi i en situation där vi mer eller mindre måste gå för att göra minst 1 mål i Köpenhamn. Visserligen är det ett riktigt dåligt Danmark vi möter, men de är ju inte sämre än att de kan peta in det enda mål som krävs för att de ska sno EM biljetten ifrån oss. Och de har några bra spelare som sticker ut och som kan avgöra matcher på egen hand, så det här dubbelmötet är inte avgjort på långa vägar. Det hade inte varit avgjort vid 2-0 heller men det hade varit en betydligt lättare situation för Sverige och inte minst för Hamrén att hantera. Och jag säger såhär att det är helt öppet inför returmötet. Danmark kan mycket väl göra sitt mål och kontrollera bort oss med ett bra försvarsspel och ett förmodat makalöst publikstöd i ryggen. Och visst de har ingen Zlatan och det är ju bra, men å andra sidan har de heller ingen Erik Hamrén och det är inte till Sveriges fördel om nu någon missförstod mig. Och det här med att Hamrén skulle vara kapabel till att kunna få det här otroligt begränsade spelarmaterialet att spela på ett resultat och gå för 0-0 på tisdag då säger jag aldrig i livet. Men absolut vi kan komma att snubbla oss till EM om vi har en riktigt bra dag, om vi är effektiva och tar vara på chanserna och försvarsspelet är tillräckligt bra kollektivt sätt då kan det ordna sig. Orolig kommer jag alltid vara eftersom det är mitt landslag vi talar om, men jag känner mig extra orolig inför returen då spelarna såg riktigt tröttkörda ut i slutet av matchen. Och det kan jag lova er att det kommer inte räcka med 60 minuters bra fotboll på tisdag, vi måste prestera en fotboll som är hållbar över 90 minuter. Med det inte sagt att vi ska spela ut Danmark, men vi får inte hamna i en situation där vi tappar all vår grund och inte får igång något eget spel överhuvudtaget och där vi bara slår iväg bollen i ren panik för då kommer danskarna att äta upp oss. Det kan gå vägen, vi kan snubbla oss in i EM men som sagt jag väljer att vara väldigt försiktig med optimismen inför returen. För som sagt det svenska landslaget är inte vad vi en gång var, det finns fortsatt stora frågetecken i det här laget som Hamrén inte har lyckats lösa. Och jag känner verkligen att skulle vi lyckas nå slutspelet då är det tack vare spelarnas individuella kvalitéer och i synnerhet Zlatans briljans, och inte på grund av att Hamrén har förmågan och kompetensen att spela på resultatet. Vi hoppas på det bästa och jag fruktar det värsta. 

 

 

Och förresten ni vet vem som är målvakt i landslaget? Erik Hamrén. Ni som fattar ni fattar, och ni andra får helt enkelt fundera på den. 

 

 

Då hälsar jag er varmt välkomna till min kära lilla fotbollshörna, det har blivit dags att tjöta lite fotboll helt enkelt. Och den här gången lägger vi fokus på Manchester United, denna oerhört fina och stolta klubb som poängmässigt fått en helt okej start på säsongen men som en del tycker att det går ut att få mer av. 

 

 

Om vi kort ska ta och gå igenom Uniteds match mot West Bromwich i lördags vilket borde gå fort då den matchen lämnade en hel del i övrigt att önska. Sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig och lämnade över ansvaret till David Moyes har United enligt många tyckare inte varit sig likt sedan dess. I just den frågan blir det ingen längre utläggning från min sida för jag håller fullständigt med om detta. Jag tycker att United sedan Ferguson gick i pension har jagat sitt förflutna och den klubb man var en gång i tiden. United för mig varit ett lag man alltid har haft respekt för trots mina Liverpoolsympatier så kan jag inte sitta här och påstå att jag inte har haft respekt för Manchester United. Under de åren jag har följt fotbollen har de alltid stått för en fin fotboll, kanske inte alltid klang och jubel föreställningar men de har alltid spela en effektiv fotboll som räckt långt både i ligaspelet och ute i Europa. Men under en ganska lång tid har United hamnat i ett läge där spelet hackar något rejält, och visserligen tar man sina poäng och är med uppe i toppen och slåss om Europaplatserna men det känns väldigt ofta som att det går ut att få ut betydligt mer av laget. Och matchen i lördags mot West Bromwich var inget undantag, jag tycker att matchen stundtals var ett stort sömnpiller med dåligt tempo i passningsspelet och det var ytterst lite intensitet i spelet både med och utan boll. Det finns några enskilda spelare som jag skulle vilja hacka lite extra på från helgens drabbning och då tänker jag först och främst på Schweinsteiger och Rooney. Schweinsteiger får väl anses som en av sommarens stora transferbomber då jag nog inte var ensam om att tro att han skulle vara kvar i Bayern München för resten av sin karriär. Nu har ju Van Gaal tränat honom tidigare under sin sejour i Bayern, så på så sätt kan man utgå ifrån att han visste vad han skulle få ut av Schweinsteiger. Men för mig är det lite av en gåta att man lägger över 150 miljoner kronor på en spelare som haft rätt mycket skadebekymmer och som knappt snittat 20 matcher i Bundesliga under de senaste 3 säsongerna om jag räknat rätt. Nu ser jag inte alla Uniteds matcher så det finns de som är bättre lämpade att reda ut det här än mig men jag har svårt att se vad det är Schweinsteiger ska tillföra det här laget. Av någon anledning vill jag göra en väldigt udda jämförelse nämligen med när Kalmar FF värvade tillbaka Viktor Elm. Det vill säga man går in och investerar väldigt mycket i att få in en spelare som ska gå rakt in i laget, men planen för hur man ska använda spelaren är väldigt luddig om det ens finns någon plan för hur spelarens ska användas. Och för att problematisera situationen ytterligare så kan man ju ställa sig frågan om Schweinsteiger var kapabel att fylla den luckan som United hoppades att han skulle göra. Jag tycker att Schweinsteiger alldeles för ofta drar ner på tempot och sätter sig själv i problem, det går långsamt och det är väldigt mycket spel i sidled på stillastående spelare. Och United är ju faktiskt tänkta att syssla med någonting annat än att spela i sidled och dra ner på tempot. Rooney skulle man kunna ha ett eget blogginlägg om men jag kommer till honom en bit ner i inlägget. 

 

 

Nu vann United den här matchen med 1-0 efter att Lingard stått för en fin individuell prestation då han snyggt placerade in bollen i bortre hörnet. Kul att det är en ung spelare som får kliva fram och fixa segern för United i en tid då en del vill hävda att på grund av Premier League klubbarnas ekonomiska förutsättningar så finns det inget utrymme att satsa på unga spelare, utan det handlar bara om att köpa ihop ett lag. Så därför finns det någonting väldigt vackert med att en egenfostrad spelare kliver fram i en storklubb som Manchester United och avgör en viktig match. Nu finns det såklart ingen garanti för att Jesse Lingard blir någon bärande spelare för United i 10 år framöver, men att han har fått en del speltid på slutet är något jag tolkar som att Van Gaal inte räds att släppa fram talangerna som knackar på Uniteds dörr och det ska han ha cred för. Men nu puffade jag för att det skulle handla om Wayne Rooney och det ska det göra för några rader framåt. Rooney har under lång tid haft ett stort namn inte bara i England utan även ute i fotbollseuropa och med all rätt för i sina bästa stunder har han varit helt fantastisk. Jag skulle vilja säga att när Rooney var som allra bäst då vill jag få det till att han var gjuten i en topp 5 anfallare i världen. Men nu känns det som att Rooney har tappat sina spetsegenskaper, det vill säga han har inte alls kvar skottet längre men det som är ännu mer oroväckande för Uniteds del det är att han tar sig väldigt sällan till lägen. Jag skulle vilja ta det ett varv till och säga att det ser ut som att Rooney mer eller mindre har tappat spelglädjen och kärleken till fotbollen. För det är svårt att tro något annat när man ser en lagkapten för en av världens största klubbar se så fruktansvärt oinspirerad och loj ut. Om man jämför med Özil i Arsenal har det funnits en kritik även där att han ser lite för loj ut och inte alls verkar vilja delta i spelet. Och visst det går kanske inte så värst snabbt när Özil bestämmer sig för att göra något med bollen men han gör åtminstone något med bollen, som i helgen då han står för den avgörande passningen till Gibbs mål. Rooney tar sig inte till några chanser, och han verkar inte villig att försöka göra något konstruktivt med bollen. Och jag vill hävda att som lagkapten måste du var beredd att göra det där lilla extra för att laget ska vinna matcherna, du måste visa vägen antingen genom att du tar fram bollen själv eller tar löpningar för dina lagkamrater så att du öppnar upp ytor för dem. Men jag upplever det som att Rooney har hamnat i ett läge där det är lite upp till hans omgivning att fixa allting medan han inte bidrar särskilt mycket i spelet. Och för mig är det fullkomligt vansinnigt att en lagkapten tillåts gå omkring på planen och se så oengagerad ut. För det är så jag ser på saken, Rooney går verkligen omkring på planen och ser inte ut att vilja spela fotboll. Nu vann United den här matchen ändå och visst det gick vägen den här gången, men jag tror att ska United på allvar vara med i en titelstrid då måste de ha en Rooney i full form.

 

 

Hur har då Van Gaal skött sig under säsongsinledningen? Ja, jag tycker att det finns en del grejer som han har gjort bra men det finns också andra grejer som han behöver lösa. För det första vill jag återgå till det här med Wayne Rooney, det vill säga Rooney problematiken måste lösas så fort som möjligt och helst redan innan det här kalenderåret är över. Jag är helt övertygad om att på längre sikt är det direkt skadligt för United att ha en lagkapten som ser så loj ut som Rooney har gjort. Det kan leda till att spelare som Ander Herrera och Memphis Depay för att ta några exempel som för tillfället hålls utanför laget kan börja ifrågasätta varför spelar Rooney vecka ut och vecka in trots att han inte är villig att ta skitjobbet för laget. Och det är det som är det viktigaste för Van Gaal i det här läget, att få Rooney att hitta tillbaka till spelglädjen igen. Med det inte sagt att allting kommer att lösa sig automatiskt, jag säger inte att Rooney kommer att ösa in poäng men om han börjar att se delaktig ut igen då är det en bra början. Om inte annat kanske det börjar bli dags för Van Gaal och Rooney att sätta sig ner och hitta rätt roll för Rooney. Han kanske inte ska vara striker utan han kanske ska droppa ner i en nummer 10 roll eller till och med på en av kanterna så att Juan Mata kan komma in på den positionen. Juan Mata fick inte plats centralt i nummer 10 rollen förra säsongen och hölls ett tag utanför startelvan för att Di Maria skulle spelas på den positionen. Nu har Rooney fått hoppa runt mellan rollen som striker och nummer 10, men Juan Mata har ändå fått spela mycket på vänsterkanten och det gör faktiskt lite ont i hjärtat att se honom slarvas bort för det är ju verkligen inte hans position. Martial var det många som var kritiska till kanske inte just till vilken typ av spelare han var utan det berodde nog mer på den höga prislappen. Men hittills har ju värvningen av Martial fallit väldigt väl ut, jag tycker att med honom har United fått in ytterligare spets i laget. Det är en spelare som inte räds för att utmana i en mot en, och inte viker ner sig om han gör bort sig utan han fortsätter att spela med en stor tro på sig själv vilket är oerhört viktigt om du ska lyckas i en storklubb. Och han kan fördela boll och han är mycket farlig i djupled vilket gör att United har fått en möjlighet att spela lite rakare. Och hade jag varit Van Gaal hade jag spelat med Martial längst fram, Memphis Depay till vänster, Schneiderlin och Herrera centralt i banan och Ashley Young till höger. Med andra ord i min elva får inte Rooney plats, jag tror att det kan vara dags för Van Gaal att ge honom en anna roll i laget. Nu vet jag inte hur Rooney skulle ta att få vara bänkspelare och bara få speltid genom att hoppa in sista 15 eller sista 20 minuterna, men jag tycker att Van Gaal får chansa lite här faktiskt. För jag tror inte att det är hälsosamt för varken Rooney United som lag eller för dess supportrar om deras lagkapten fortsätter göra medelmåttiga för att inte säga usla insatser, det är inte bra för någon. Kan man få Rooney att göra bra ifrån sig och komma upp i någorlunda hög kapacitet igen som inhoppare då tycker jag att det är mer värt att ha honom i den rollen än den roll han har nu där han inte presterar. Och Van Gaal måste bara börja spela in Memphis Depay i laget, att han helt plötsligt har gått och blivit bänkspelare det är för mig helt obegripligt. Nu tycker jag att United såg smått bedrövliga ut under de första matcherna, men var det någon som stod för lite kreativitet framåt så var det ju Memphis Depay. Fin teknik, vågade utmana framförallt visade upp en vilja att ta bollen framåt där var det inget snack om att dra ner på tempot och bara spela i sidled. Visst kan hans förstatouch bli bättre, men herregud grabben är ung ge honom tid så kan han bli en riktigt nyttig spelare på Old Trafford. Och jag tycker även att balansen i laget blir bättre när Herrera och Schneiderlin spelar tillsammans. Återigen det är inte det att Schweinsteiger har varit värdelös, men det känns bara inte som att han är spelaren du satsar fullt ut på om du ska gå för ligatiteln eller rentav en Champions League titel. Och jag tycker att Carrick har skött sig helt okej, men med honom och Schweinsteiger på planen samtidigt blir Uniteds mittfält lite för statiskt och defensivt för att supportrarna ska bli nöjda tror jag.

 

 

Samtidigt vill jag passa på att påminna om att det är Van Gaal vi pratar om här, det är inte vilken tränare som helst. Det är en tränare som tidigare har lyckats när kritikerna tyckt att han inte riktigt har haft de bästa förutsättningarna för att uträtta stora saker. När han styrde Ajax hade han enligt en del inte backlinjen som krävdes för att räcka särskilt långt. Det var en backlinje som bland annat bestod av pappa Blind, det var ena brodern De Boer som lirade mittback. Gick det åt helvete i Ajax för Van Gaal? Tvärtom, de gick och vann Champions League. Och jag är helt övertygad om att vi kan ju fortsätta kritisera och hacka på Van Gaal hur mycket vi vill och hävda att han inte har ett tillräckligt bra spelarmaterial för att vinna tunga titlar redan i år, men karln kan bevisligen lyckas uträtta mirakel trots att alla pusselbitar inte finns där. I min värld ska det inte gå att vinna tunga titlar om du har en backbesättning med Daley Blind, Marcos Rojo, Phil Jones och allt vad de heter men nu är det så Van Gaal vill ha det. Han har bestämt sig för att han ska göra detta på sitt sätt, det är The Van Gaal way som gäller helt enkelt och det är ju lyckats förut och det går såklart att argumentera för att han kan lyckas igen. Däremot tycker jag att man som Unitedsupporter ska han en väldig respekt för verkligheten, det vill säga att visst det finns någon form av stabilitet i laget vilket har gjort att de har tagit sina poäng i ligaspelet och ligger i en bra position i sin Champions league grupp. Det är inte totalt kaos i försvaret som det var under David Moyes och som det var under vissa perioder under Van Gaals första säsong. Och det finns spelare som sticker ut och som kan vara tungan på vågen även mot de allra största klubbarna som United kan komma att få möta i ett Champions League slutspel. Men samtidigt så krävs det inte så värst mycket för att det här korthuset ska falla ihop totalt. Om David De Gea skulle försvinna antingen på grund av skada eller om Real Madrid gör ett nytt försök i januari att signa honom då står Van Gaal där med en Romero som inte gav det mest stabila intryck när han fick förtroendet i säsongsinledningen. Och det är ju ingen som vet om Chris Smalling just nu har en formtopp eller om han faktiskt börjar växa ut till en kompetent spelare, vilket han inte har varit på väldigt länge om hans ens någonsin har varit det. Och om inte Rooney problematiken får ett slut utan bara fortsätter vad händer då och hur kommer det att påverka stämningen i gruppen? Det väntar ett januarifönster strax bortom hörnet och det återstår att se om Van Gaal ser till att United öppnar plånboken ytterligare en gång. Det kan komma att behövas lite spets i de offensiva positionerna för att United ska vara slagkraftiga i både ligan och Champions League. Eller så har Van Gaal redan ett lag som kan gå och sopa hem någon av de tunga titlarna om han bara sköter sina kort rätt? Eller så försöker Van Gaal sig på att göra det på sitt sätt, The Van Gaal way. Det kan lika gärna bli succé eller så blir det bara fruktansvärt jobbigt för alla inblandade och det är ju det som gör hela situationen så underbar, i varje fall om man är neutral i sammanhanget. 

 

Hallå och återigen varmt välkomna tillbaka till min lilla fotbollshörna där jag tar upp lite allt möjligt kring världens bästa sport. Den här gången tänkte jag att jag skulle ägna några rader åt att kommentera den Erik Hamréns trupp till playoffmatcherna mot Danmark. Är det en väntad trupp eller finns det några överraskningar som ska bli intressanta att följa? 

 

 

Om vi börjar med att titta till målvaktsfronten tycker jag att det inte var några konstigheter där. Att Robin Olsen fick en plats är naturligt då han har bevisat tidigare att han har en hög nivå i sig och han skulle nog kunna spela i någon av de riktigt stora ligorna. Nu har jag ju inte någon vidare koll hur det har gått för honom sedan flytten till grekiska ligan, men han har visat under sin tid i Malmö att han är en mycket kompetent målvakt och att han kommer att vara med och fightas på allvar om förstaspaden den dagen Andreas Isaksson tackar för sig. Det var riktigt kul att Patrik Carlgren fick en plats i truppen, även om alla vet att han är inte tänkt att starta mot Danmark vare sig om alla är friska eller om Isaksson skulle dra på sig en skada då går nog Robin Olsen före. Däremot tycker jag att det var alldeles självklart att ta me Carlgren till de här matcherna. Har du en målvakt som gör en sådan dundersuccé som han faktiskt gjorde under sommarens U21-EM då är det enligt mitt tycke rent tjänstefel att inte plocka med honom till A-landslaget. Vi har en situation där vi behöver göra ett generationsskifte i alla lagdelar men inte minst på målvaktssidan. Isaksson är fortfarande en helt okej målvakt och jag tycker det vore fel att hänga ut honom som den stora anledningen till att Sverige bommade direktplatsen till EM, han är fortfarande en målvakt som håller på den här nivån. Däremot ser jag det som nödvändigt att Hamrén eller vem det nu blir som leder oss i kommande VM-kval att börja titta på andra alternativ när det gäller vem som vaktar målet. Därför är det helt rätt att ta med Carlgren till den här samlingen, det är ett ypperligt tillfälle för honom att få vara med och se och lära och få den här rutinen som är så viktig. Sedan får man mest rutin från att spela matcher såklart, men man får inte glömma bort att det är viktigt att en spelare blir uttagen till flera samlingar så att han känner att han är med och hugger på lite speltid annars finns det en risk att spelaren i fråga tappar självförtroende. Däremot är det inget snack om att Isaksson ska spela i bägge matcherna oavsett hur det går i det första mötet. Det vore en väldigt stor chansning att byta målvakt och slänga in Robin Olsen eller Patrik Carlgren bara för att se vad som händer. Jag tycker det är bättre att låta Isaksson få det här dubbelmötet på sig, och skulle vi bomma EM slutspelet ja då kan det nog vara dags för Isaksson att tacka för sig. Återigen det är inte att Isaksson är helt värdelös, men det känns ändå som att det kan vara bra tajmat att börja spela in en ny målvakt i kommande VM-kval. Däremot om Isaksson visar sig vara så värdefull att det vore ett för stort risktagande att peta honom då är jag inte främmande för att köra på med honom, om han nu inte själv väljer att tacka för sig efter playoffet eller ett eventuellt EM. 

 

 

När det gäller försvarare kan jag tänka mig att det råder delade meningar om vilka val Hamrén har gjort. Personligen är det backbesättningen jag har störst problem med i Hamréns landslag. Mikael Lustig tycker jag i sina bästa stunder är en mycket följsam och stabil ytterback och som kan stänga en kant. Men han har haft lite skadeproblem och har inte sett så värst bra ut under sina senaste landskamper. Och jag tycker att det har funnits flera tillfällen då Hamrén har kunnat börja skola in Anton Tinnerholm på den positionen. Då jag önskar att vi spelar en mer offensiv fotboll där ytterbackarna ofta följer med då hade Tinnerholm varit ett riktigt bra alternativ. Pierre Bengtsson har hållit till på högerbacken under en period vilket inte alls har funkat, han har gjort det bästa av situationen men att spela en vänsterfotad spelare som högerback det blir lite som att spela med huvudet under armen det blir fel helt enkelt. Med det sagt sitter jag inte och säger att Pierre Bengtsson inte får plats i min startelva. Eftersom Tinnerholm inte är med hade jag spelat Lustig som högerback, flyttat över Pierre Bengtsson till vänsterbacken och samtidigt flyttat upp Martin Olsson i en mer offensiv roll på vänsterkanten, som wingback eller vanlig ytter. Det borde inte vara några problem för Hamrén med tanke på att han visat sig vara ganska flexibel när det kommer till val av formation, eller så är det ett tecken på att Hamrén inte riktigt vet vad han vill men det beror såklart på vad man som åskådare har för inställning till Hamréns insats som ansvarig. Mikael Antonsson och Andreas Granqvist har jag haft enorma problem med under ganska lång tid. Jag tycker inte att de har haft något särskilt bra samarbete, och ibland får jag intrycket av att de spelar lite för sig själva och att det finns ingen tydlig struktur i deras försvarsspel. Nu ska man vara försiktig med att ändra för mycket på nyckelpositionerna och jag vill hävda att mittlåset är en av nyckelpositionerna. Men samtidigt tycker jag det är lite beklämmande att oavsett hur dåliga Antonsson och Granqvist är så får det förnyat förtroende i match efter match. Hade de varit 20 eller 25 hade det varit en sak då hade man ändå sett att det här kanske kan ordna upp sig på längre sikt och att det till slut visar sig vara rätt lösning. Men Antonsson är 34 och Granqvist är 30, och de har börjat tackla av rätt rejält och på dörren knackar bland annat Filip Helander, Erik Johansson och jag skulle även vilja ta med Joseph Baffo och Alexander Milosevic i den diskussionen. Men tyvärr har Hamrén valt att hålla fast vid de gamla gubbarna och jag är inte så säker på att det är till det positiva den här gången, och det är definitivt inte till Hamréns fördel om han nu funderar på att köpa sig mer tid bland supportrarna. Jag hade valt att åtminstone spela Helander eller Erik Johansson från start just för att låta de få den här rutinen av viktiga matcher. Det är en sak att spela träningslandskamper mot halvbra eller ibland rentav uselt motstånd, men det är i den här typen av matcher där det bränner till det är då du får som mest erfarenhet och som du kan dra nytta av under resten av din framtida landslagskarriär. Men jag känner på mig att det blir Antonsson och Granqvist som startar i bägge matcherna, nog för att Hamrén har hattat en del i backlinjen men just nu känns det som att han har valt att köra på med dessa två herrar. Om det är ett tecken på att Hamrén känner sig trygg med att ha Antonsson och Granqvist på planen eller om det är ett tecken på att vi behöver en ny förbundskapten det går att diskutera. 

 

 

Och då har vi bara mittfält och forwards kvar att gå igenom och där finns det några positiva överraskningar och lite negativt att ta upp. Vi måste ju börja med det faktum att Emir Kujovic fick chansen efter sin fantastiska säsong med IFK Norrköping. För mig är det inget snack om saken att Kujovic skulle få chansen att vara med till den här landslagssamlingen. Jag kan förstå att han inte var aktuell under vårens träningsmatcher för en gångs skull ska jag ge Hamrén rätt på den punkten. Men så bra som han har varit under den här säsongen och särskilt under hösten då går det inte att undvika att plocka med honom. För är det någonting som jag har saknat under flertalet landskamper under Hamréns tid vid makten då är det spelare som är i form. Och visst det går att argumentera för att man vill se någon prestera bra över en längre period innan man tar ut honom i ett landslag. Och jag följer inte Norrköping slaviskt så jag är inte rätt person att sitta och säga om Kujovic bara har dansat en höst eller om han faktiskt är på riktigt. Men det spelar ingen roll, när det kommer till playoffmatcher då handlar det om att prestera bäst under en kortare period, det är här och nu som gäller och just nu är Kujovic en av svensk fotbolls hetaste spelare och då är det inget snack om saken att han ska få vara med. Däremot föredrar jag fortfarande att vi spelar med Zlatan och Guidetti på topp. Jag tyckte mig se glimtar av ett fint samarbete de två emellan i sista matchen i kvalspelet mot Moldavien. Det var ju det som många var spända på om Zlatan och Guidetti skulle fungera ihop, och jag tyckte att de inte var några större problem. Guidetti försökte ofta nå Zlatan när han fick bollen men han var inte heller rädd för att försöka skapa chanser på egen hand. Marcus Berg är jag lite kluven till, han känns som en helt okej spelare att ha att slänga in när man ska trycka på med bollar in i boxen men om han är en spelare som gör skillnad över 90 minuter i en sån här viktig match det ställer jag mig mer tveksam till. Om vi går över till mittfältet har jag lite blandade känslor kring vilka spelare som kommit med. Det var roligt att Oscar Hiljemark fick komma med och jag har tjatat om att han ska ha en plats åtminstone i en trupp men om han är en startsspelare det kan man diskutera. Men han har kommit in klockrent i Palermo och har fått sin speltid även om han inte startat alla matcher. Att han överhuvudtaget får vara med och känna på spel i en av världens bästa ligor det är imponerande. Erkan Zengin och Jimmy Durmaz har varit med några gånger nu och där känns det som att vi vet ungefär vad vi får av de. Den som sticker ut mest av dessa två är Zengin, han är ändå lite lurig i sitt spel och kan stå för individuella prestationer och bryta mönstret. Jag tycker att Durmaz inte har imponerat särskilt mycket när han väl fått chansen, men tycker ändå att det kan vara värt att låta honom få fightas om en plats. Nu återstår det att se hur det blir med Lewicki, men om han kan spela är jag inte alls främmande för att spela honom från start. Spelar otroligt moget för sin ålder, väldigt duktig på att värdera situationer. Och han kan fungera som en spelare som droppar ner i backlinjen vilket skulle göra att ytterbackarna får mer utrymme att börja delta i det offensiva spelet vilket jag var inne på tidigare. Sebastian Larsson är varken värdelös eller bra, han är bara där och det är det som är det största problemet med att han är med i truppen. Nu verkar det som att det i första hand är högerback som han konkurrerar om, om jag uppfattat saken rätt. Jag håller honom som en bättre spelare defensivt än offensivt, eller han gör i varje fall mer nytta i en mer defensiv roll rättare sagt. Kim Källström och Abdul Khalili är två spelare som jag inte förstår vad de gör i truppen. Okej det var hårt vinklat kanske när det gäller Kim Källström, men jag tycker att han är en av fler spelare som börjar tappa greppet och som har passerat bäst före datum när det kommer till landslagsspel. Han slarvar för mycket i passningsspelet och det känns inte som att han bidrar med spets i offensiven längre som han faktiskt gjorde på den tiden när "Anders eller Kim" debatten var som hetast. Sverige stod för en bragd i sommarens U21 EM men var det någon spelare som inte var bra i den turneringen så var det Abdul Khalili, och jag kan verkligen inte hitta ett enda argument för att han ska ha en plats i truppen. Då tycker jag att det hade varit bättre att ge en spelare som Simon Tibbling chansen som ändå gjorde ett riktigt bra U21 EM. Robin Quasion kan spela på alla positioner på mittfältet och skulle även kunna spela som släpande forward eller winger om man vill spela med 3 anfallare. Så Kim Källström och Khalili är jag inte särskilt imponerade av. Wernblom, Toivonen och Emil Forsberg vet vi vad vi får av, 2 av de här spelarna fyller ändå en viss funktion och 1 gör det inte och det behöver jag väl inte ens redogöra för? 

 

 

Jag tänker inte sitta och ösa lovord över Hamrén och börja måla upp honom som en fantastisk förbundskapten för Sverige. Men den här gången tycker jag faktiskt att han kan få beröm för några enskilda val av spelare. Det var befriande att Kujovic fick följa med, det visar att Hamrén är beredd att gå på spelare som är i form och som inte bara har varit med tidigare. Det var bra att Guidetti fick vara med igen, då det skickar viktiga signaler om att han är en av de som ska bära landslaget på sikt lite längre fram. Det är en sak att få starta i en match mot Moldavien där vi på förhand mer eller mindre vet att det blir playoff ändå. Men nu får han förhoppningsvis vara med och känna på skarpt läge, vilket han kommer att behöva. Det som ska bli mest intressant att se det är hur Hamrén väljer att formera mittfältet, blir det en 4-4-2 uppställning eller blir det 4-2-3-1 för att kunna få plats med ytterligare en mittfältare? Samtidigt tycker jag att det är viktigt att trycka på att det här handlar inte i första hand om val av formation eller huruvida den spelaren inte kom med i truppen utan det här handlar om en helhet. Hittills har Hamrén inte varit i närheten av att sätta helheten trots att han lyckats ta oss till ett EM slutspel. Det känns som att det här är ögonblicket då det är sista chansen för att Hamrén att visa om han är en matchcoach och om han är en vinnare. Jag kan till viss del uppskatta hans sätt att förespråka en mer offensiv fotboll, men under de senaste 2 kvalspelen har jag upplevt att han mer och mer har börjat tappa greppet. Det har varit väldigt mycket stora ord, och han är en bra talare det ska man inte ta ifrån honom men problemet är att om inte resultaten kommer och framförallt om vi inte ser ett spel som är hållbart över en längre tid och som är slagkraftig i mästerskap då blir hans argumentation lite av en parodi. Som tur är finns det en spjutspets som heter Zlatan Ibrahimovic som vi alla vet kan ha en sån där magisk afton och göra lite vad som helst med bollen. Jag tycker fortfarande att Zlatan börja gå ner sig men då pratar vi marginellt, det är fortfarande en anfallare som är gjuten i en topp 5 eller topp 10 lista i världen. Och har han två fantastiska kvällar då finns det stora chanser att det här kommer att ordna sig. Det som jag är mest orolig över det är att vi inte har en backlinje som egentligen inte ska räcka till på den här nivån. Nu blir det upp till bevis för Antonsson och Granqvist att visa upp om de verkligen är ett mitttbackspar du kan räcka långt med, men jag är rädd för att vi har inte en backlinje eller ett försvarsspel att falla tillbaka på. Lyckas vi vinna över Danmark då är det för att vi får igång offensiven och inte för att vi stänger till och kan spela på ett resultat. Och jag håller ändå Danmark som favorit inför det här mötet. De finns rutin i mittförsvaret i Daniel Agger, man har spelare som sticker ut och som kan skapa chanser på egen hand som Daniel Wass och Christian Eriksen. Och det känns som att Danmark så länge jag har fått följa fotboll har haft ett psykologiskt övertag på Sverige. Hur matcherna än har sett ut så har det ofta slutat med att Danmark gått segrande ur striden. Så jag är lite smått pessimistisk men ändå lite försiktigt optimistisk ändå just för att jag vet att Zlatan kan med sin erfarenhet och spetsegenskaper vara den som gör att pendeln svänger över till oss. Men det kommer att krävas ett bra insats i defensivt rent kollektivt, och vi måste få upp tempot i passningsspelet och försöka spela lite rakare så att vi inte hamnar i situationer där vi bollar runt i sidled vilket gör att motståndarna kan försvara sig utan några större problem. Men till sist jag vill se att vi tänder till på allvar, det är Danmark som står på andra sidan i ett avgörande playoffmöte för att ta oss till ett mästerskap. I min värld går det inte att få mer tändvätska och motivation för att försöka ta sig till EM, vi ska visa hjärta och gå in med stor inspiration till det här mötet. Det väntar ett utsålt Friends arena i första mötet, det går inte att begära så mycket mer än det. Det blir inte större än såhär och nu är det dags för spelarna att visa det även på fotbollsplanen, kom igen nu Sverige! Mot Frankrike! 

 

Hallå och hjärtligt välkomna ska ni vara till min egen lilla fotbollshörna. Och här sitter jag och är på ett riktigt bra humör för en gångs skull. Det finns mycket för mig att vara glad över, bland annat stod mitt Liverpool för en heroisk insats på Stamford bridge och tog med sig alla 3 poängen. Men det är faktiskt inte det jag tänkte ta upp den här gången utan det finns en annan match som jag är glad över att ha fått uppleva och det var den match som spelades på San Siro mellan Inter och Roma. 

 

 

Det här var en match som hade det mesta, det var högt tempo, det smällde i närkamperna och det var många fina tekniska nummer som vi fick se från bägge lagen. Serie A får ofta mycket skit för att vara en helt död och ointressant liga och att det inte är särskilt bra fotboll som presteras. Men jag som tycker om stöveln och den fotbollen som spelas där måste givetvis stå upp för den ligan. Jag tycker att kvällens match bekräftade att Serie A minsann inte är en död liga, utan det är en liga som lever i allra högsta grad. Det är bara att titta på vilka lag som ligger i toppen och det är bara att titta på vart de regerande mästarna Juventus ligger i tabellen just nu. Serie A är en jämn och spännande liga att följa med många sevärda spelare, sedan att glappet mellan toppen och botten kanske är rätt stort det förnekar jag inte men så är det ju i de flesta ligor. Att vi inte ser så många 6-0 matcher från topplagen mot bottenlagen i Serie A tycker jag snarare är en styrka hos den ligan, om vi jämför med La liga där jag kan tycka att det snarare är en svaghet att Real Madrid kan vinna med 9-1 och 6-0 och 8-0 och så vidare. Men jag ville bara slå ett slag för den italienska fotbollen, jag tycker att kvällens match var den bästa reklamen som Serie A kunde få. Intensiteten, aggressiviteten och tempot i spelet höll absolut världsklass och det fanns inte en enda sekund som matchen gick ner i kvalité utan båda lagen bjöd publiken och oss tv-tittare på en riktig föreställning och det är jag tacksam för. Så snacket om att Serie A är en död liga det köper jag inte för fem öre. 

 

 

Om vi börjar med att titta till läget i Inter så kan vi konstatera att är det någon som köpt sig extra tid vid rodret så är det Mancini. Tanken var nog att han skulle kliva in efter Mazzarri och rädda vad som räddas kunde, medan klubben kanske väntade på att ta in ett ännu större namn vid spakarna. Men Mancini fick fortsatt förtroende och har får man väl ändå lov att säga gjort ett fantastiskt jobb med Inter. För vad är det då för ett Inter som vi ser ute på planen för stunden? Jag tycker mig se ett Inter som är riktigt bra organiserat både offensivt och defensivt men i synnerhet defensivt. Jag har under ganska lång tid tjatat om att Inter inte har haft backlinjen för att vara med och utmana om titlar eller om en Champions League plats. Och Mancini har roterat en hel del för att ta reda på vad det är för en backlinje som gäller, men jag tycker att han i den här matchen hittade helt rätt. Visst är det aningen märkligt att Martin Montoya som var en tung prestigevärvning på lån från Barcelona fick sitta på bänken i en sån här match, men samtidigt ska D´Ambrossio göra sådana här bra matcher då har jag ju svårt att se att Mancini ska peta honom. Murillo och Miranda tyckte jag gjorde ett fantastiskt jobb, de hade koll på Dzekos djupledslöpningar de lyckades få stopp på Gervinho när han kom farandes både med och utan boll. Det enda jag kan kritisera lite det är att det tillät Manolas och Rudiger att gå upp ostört vid fasta situationer vid ett flertal tillfällen men bortsett från tyckte jag att de stod för en mycke fin insats. Nagatomo har många och däribland jag själv viftat bort som att han är slut och det är bara en tidsfråga innan han byter klubb, men så kommer han in i en sån här match och är helt fenomenal. Och det var inte världens lättaste uppgift han fick att jobba med dessutom då han ställdes mot Salah. Det var några härlig löpdueller de emellan, men Nagatomo vann de flesta av de duellerna och vid ett tillfälle är han anledningen till att Salah inte lyckas förvalta ett halvt friläge då han är där och stör tillräckligt mycket vid skottögonblicket. Sedan tycker jag att Inter har ett helt okej mittfält som jobbar stenhårt för varandra. Jag håller med om att det kanske inte är det mest namnkunniga mittfältet, när man hör nanmn som Perisic, Gary Medel, Fredy Guarin och så vidare så är det ju inte så att man hajar till direkt och tänker att wow vilket fantastiskt mittfält. Men de lägger ner ett otroligt jobb både med och utan boll och kan bevisligen prestera tillräckligt bra för att kontrollera bort riktigt bra motstånd. Och framåt är det ganska tydligt hur Inter vill spela, det är mycket som kretsar kring Stevan Jovetic såklart. Han är otroligt skadebenägen men om han får vara hel för en gångs skull då har Inter verkligen träffat rätt i den värvningen. Han är bra i djupled, han har en bra teknik och framförallt kan han bryta mönstret vid sista tredjedelen och göra något oväntat. Och sedan har man Ljajic och Perisic som springer otroligt mycket och fyller på med löpningar inne i boxen vilket gör det svårare för motståndaren att inte bara hålla koll på Jovetic. Och då har vi inte ens nämnt Icardi som för dagen fick finna sig i att inte spela alls. För mig är det inga konstigheter att Icardi inte är en given startspelare. Jag tycker att det är en otroligt fin spelare med en enorm potential, han skulle kunna spela för de allra största klubbarna i världen. Men fortfarande så har han mycket kvar att bevisa för att han ska ha mandadet att få göra lite som han vill på planen och framförallt säga vad han vill i media. Nu är han fortfarande lite för ojämn och då är det helt på sin plats att Mancini bänkar honom när han gått ut och gnällt om att hans omgivning är inte tillräckligt bra och att han måste få bättre passningar. Jag tycker att Mancini sänder rätt signaler utåt till supportrarna att ingen är störrre än klubben. Men det gick ju bra även utan Icardi och jag ser det bara som positivt att Inter vinner den här matchen utan honom. Det är bara positivt att Inter inte står och faller med Icardis individuella kvalitéer vilket lite var fallet förra säsongen. Nu känns Inter starka rent kollektivt, det känns som att de har flyttat fram sina positioner i sitt försvarsspel det råder det ingen tvekan om. Och sedan tycker jag att de är väldigt roliga att titta på när de får igång sitt passningsspel och hittar in med den långa bollen bakom backlinjen mot Jovetic. Och framförallt känns det som att Inter verkar ha hittat rätt i tränarfrågan. Jag ska inte sitta och säga att allting är perfekt för Inters del för det vore faktiskt att dra det lite väl långt, men jag tycker ändå att det finns en stabilitet i Inters spel. Jag upplever det som att Inter har ett grundspel att falla tillbaka på, där man springer otroligt mycket utan boll men att man samtidigt inte jagar ihjäl sig utan de är riktigt bra på att värdera när det är läge att gå upp i press och när de ska dra tillbaka styrkorna. Och det är ingen slump att Gary Medel och Fredy Guarin passar så bra in i just Inter, det måste finnas hårt jobbande spelare men samtidigt smått galna spelare för att de ska vara Intermaterial. Och som sagt jag ser det bara som positivt att Inter inte står och faller med Icardi, och jag tycker att Icardi bör ta sig en funderare över hur han ska vinna tillbaka förtroendet från Mancini. Men det här var en smått fantastisk match för Inters del, även om jag tycker att de dippade en del i den andra halvleken men de lyckades stå emot det tryck som Roma skapade och efter Pjanic utvisning var det inget snack om saken att det skulle bli seger. Att Gary Medel skulle bli matchvinnare var det nog dock inte många som trodde. 

 

 

Roma då? Ja detta Roma jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Ni som kan ert Roma vet att de har haft en del tuffa år och liksom Inter har de också haft problem att hitta rätt i tränarfrågan. Man har haft Ranieri där, man har haft Montella vid rodret, Luis Enrique fick chansen och även Zeman har varit där under en period. Rudi Garcia gör nu sin tredje säsong som ansvarig för Roma och jag har hyllat honom vid flera tillfällen men börjar nu tvivla lite på honom. Det är klart att helhetsintrycket är ändå att Rudi Garcia har gjort ett mycket fint jobb med Roma, han har lyckats ta de tillbaka till Champions League och fått de till att vara en contender i ligan. Men nu är det ju så att klubbledningen och supportrarna säkerligen och med all rätt förväntar sig att Roma ska ta nästa steg redan nu. Och jag tycker det är helt i sin ordning att det här kommer att bli säsongen då det börjar bli dags att sätta betyg på Garcia och bedöma hur bra han har varit för Roma. Men för mig har Roma under Rudi Garcia tyvärr gått och blivit litegrann av de nya "Galna Inter". Sjävklart finns det bara ett "Galna Inter" och det Inter själva såklart, men jag tycker att Roma har börjat gå åt det hållet och det är inte bra. Att släppa in 4 mål på bortaplan mot Bayer Leverkusen och tappa den matchen på det sättet som man gjorde, nej då är inte allt helt i sin ordning. Samtidigt kan man å andra sidan spela riktigt bra emellanåt, såpass bra att jag ibland vill måla upp de som en solklar kandidat till scudetton. Och jag säger inte emot att Roma har stått för några riktigt fina insatser under den här hösten, jag har sett de vinna välförtjänt mot Juventus jag har sett de i flera andra matcher spela riktigt bra fotboll. Och i den här matchen inleder man väldigt bra, men tillåter Inter att ta över taktpinnen och efter att 1-0 målet kommer har de svårt att skapa målchanser och lösa situationen på egen hand. Och det är ju det som gör att den här situationen börjar bli jobbig för Garcia, vilket är rätt sjukt att man ska behöva säga det om ett lag som faktiskt för stunden ligger 2:a i ligan. Men det är ju just det som gör att den här situationen börjar bli än mer ohållbar att det är verkligen blandad kompott från Romas sida. Ena stunden kan det vara rena rama propaganda fotbollen och i nästa sekund kan de trilla ner på en nivå som inte är i närheten av att vara mästarklass. Däremot tycker jag inte att materialet i sig är dåligt, det är ett bra lag med bra spelare och det finns en potential som jag inte tycker ska underskattas. Jag tycker att med Dzeko så har man fått in en spelare som med mer bestämdhet kan löpa i djupled och som dessutom kan agera som target om det skulle behövas. Detta gör att Gervinho kan fokusera mer på sin roll det vill säga att vara som mest effektiv i omställningsspele. Pjanic har tagit ytterligare steg i sin utveckling och gick ett tag som på rus, men just ikväll hade han en ganska svag insats tyvärr och dessutom drog han på sig 2 mycket onödiga varningar vilket förstörde en hel del när Roma skulle försöka gå för en kvittering. Men Pjanic har utan tvekan varit klart bättre den här hösten än vad han var under hela förra säsongen. Salah gjorde så gott han kunde ikväll men för kvällen mötte han en helt magisk Nagatomo som kontrollerade bort honom vid varje löpduell och då är det inte mycket att göra åt. Men Salah är en spelare med spetsegenskaper, och jag har stundtals jämfört honom lite med Messi när han väljer att dra iväg på egen hand med bollen. Okej det går inte lika fort som det gör när Messi sätter fart men jag tycker ändå att man kan jämföra Salah med honom. Däremot tycker jag inte att Roma har löst mittbackssituationen på ett tillräckligt bra sätt. Rudiger gjorde inte någon vidare insats ikväll, och hans agerande vid målet är under all kritik han kan inte vända ryggen till. Och jag kan verkligen inte förstå hur Roma kunde släppa Yanga-Mbiwa i somras, som tillsammans med Manolas var ett av ligans bästa mittbackspar. Men det ansvaret ligger ju inte först och främst hos Garcia utan det ligger mer på sportchef Sabatinis bord. Men om vi bara går till hur det ser ut på planen vill jag dra slutsatsen att Roma känns som ett av de mest spännande lagen att följa i Serie A. Jag ser en stor utvecklingspotential, här finns Nainggolan, här finns Pjanic, här finns Salah, Lucas Digne och så vidare. Garcia har absolut ett bra material att jobba med, men frågan är om Garcia verkligen har förmågan att sätta helheten? Eller kommer Roma att fortsätta pendla såhär mycket i sin prestation och hur mycket kommer det att avspegla sig på resultaten? Det är svårt att svara på redan nu och man ska ge det här laget mer tid, men för stunden tycker jag fortfarande att Roma är på tok för ojämna för att vara en säker contender till scudetton. Och jag tror inte att det här laget är slagkraftigt nog för att ställa till med saker i Champions League spelet, det känns som att man måste komma upp på en betydligt mer jämn nivå än det man presterar för tillfället. Men med Dzekos intåg och om Pjanic och Salah kan fortsätta vara de som gör skillnad mellan kryss eller vinster då står Roma definitivt inte och faller med Gervinho vilket jag tyckte var ett stort problem under förra säsongen. Slutligen Totti och De Rossi har jag inte ens nämnt. Ja återigen det är alltid svårt när ikoner ska fasas ut, men kanske är tiden där Totti och De Rossi startar varje match helt förbi nu? 

 

Hallå och varmt välkomna tillbaka ska ni vara till min egen lilla fotbollshörna. Här sitter jag och andas ut över det faktum att Kalmar FF imorgon avslutar säsongen 2015 borta mot IFK Göteborg helt utan press. Kontraktet säkrades i måndags då Gefle kom på besök. Matchen slutade 3-1 men det var i ärlighetens namn i underkant. Kalmar kunde om de hade varit ännu mer effektiva gjort 3-0 redan i halvtid. Samtidigt får vi inte glömma bort att vi mötte ett för dagen ett ganska ointresserat Gefle som mest såg ut att vilja spela av matchen från första början. Men det tar inte ifrån den fina insats som Kalmar gjorde, vi var de klart bättre laget och förtjänade segern mest. Nu är kontraktet äntligen säkrat och jag känner att det redan nu är läge att börja summera och samtidigt blicka framåt. 

 

 

Förra säsongen var ganska enkel att dela in i två delar, fjolårets säsong bestod av en succéfylld vår och sen går det att argumentera för att spelet hackade redan då men resultatmässigt var det en bra vårsäsong. Den här säsongen känns inte lika enkel att dela upp i olika delar. Men en sak är säker och det är att helhetsintrycket är att 2015 var ur ett Kalmarperspektiv ett riktigt skitår. Och då talar jag inte bara om att den här säsongen handlade om att revanschera sig ifrån fjolårets säsong som höll på att sluta riktigt illa, utan vi ska komma ihåg att vi satsade otroligt mycket för att få ihop ett slagkraftigt lag igen. Vi tog tillbaka Rasmus och Viktor Elm vi gjorde oss av med Hasse Eklund och tog in Peter Swärdh som tränare. Den här säsongen handlade om att få en ny omstart och jag tyckte att Peter Swärdh redan under sin första presskonferens uttryckte sig väldigt bra när han talade om att det handlade om att hitta en hållbarhet över tid, det vill säga lite likt det som Nanne Bergstrand sa när han kom till Hammarby att det handlade om att hitta ett spel som var hållbart för Allsvenskan. Och enligt mitt sätt att se på vart i fotbollshierarkin Kalmar FF står var det absolut viktigaste att hitta ett spel som just var hållbart för fortsatt allsvenskt spel. Jag ska inte säga att det gick åt helvete redan från första början för det vore nog att dra det lite väl långt, men jag hoppades att få se glimtar av någonting bättre än det vi hade att jämföra med ifjol men det fick vi inte se. Listan kan göras lång på riktiga skitmatcher under både vårsäsongen och höstsäsongen. Vi åker upp till Gefle och skapar knappt någon målchans på hela matchen och slår bollen fel flera gånger. Jag minns bortamatchen mot Djurgården vilket kan ha varit en av de värsta fotbollsmatcherna jag har sett. Vi hade ett jätteläge att ta ledningen då Jonathan Ring får öppet mål efter att Kenneth Höie misslyckats med att få grepp om bollen men han hinner inte få iväg skottet. Vi har enorma problem med vårt passningsspel och stundtals var det parodiskt att titta på den matchen. Sedan har det funnits matcher då vi inte saknat chanser men där vi inte haft förmågan att sätta dit den och det har sänkt oss i det långa loppet. Och ju längre säsongen gick hamnade vi i en situation där det kändes som att så fort vi släppte in första målet i matchen oavsett hur bra vi än hade spelat fram tills dess så föll vi ihop som ett korthus. Vi fick aldrig någon kontinuitet eller någon jämnhet i vår prestationsnivå och det kostade oss otroligt mycket poäng vilket höll på att köra ner oss i ett mycket ångestfyllt kval. Nu blir det fortsatt allsvenskt spel på Guldfågeln arena även nästa säsong, men jag är orolig att snart finns det inte särskilt många räddningsplankor kvar att luta sig mot. Vi måste börja inse vilken allvarlig situation vi befinner oss i både sportsligt och inte minst ekonomiskt. 

 

 

Om vi bara ska titta på hur spelarna har presterat är det ganska enkelt om man nu vill vara lite bitter att summera det hela med att alla har varit lika usla. Men det är klart att det finns undantag, det finns alltid några enskilda spelare som sticker ut och som ändå kommer undan med betyget godkänt oavsett hur dåligt ett lag än presterar. Jag skulle vilja lyfta fram Papa Diouf som jag tycker får alldeles för mycket negativ kritik, jag tycker att den ibland tenderar att bli överdriven. Visst jag håller med om att tanken var när han värvades att han skulle bli en ny skyttekung smälla in mål efter mål, men riktigt så har det ju inte blivit. Och visst det är ett underbetyg att han under den här säsongen bara mäktat med att göra 1 mål, det säger jag ingenting emot det är för dåligt. Men samtidigt får vi inte glömma bort att är det någon enskild spelare som inte har fått någon kontinuitet på fotbollsplanen så är det Papa Diouf. Både under Nanne Bergstand, Hasse Eklund och Peter Swärdh har Papa Diouf fått hoppa runt på olika positioner. Han har fått hålla till som ytter i ett 4-4-2 och ibland har han fått spela som ytterforward i ett 4-3-3, och dessa byten har fått ske på tok för många gånger för att ska kunna hitta rätt i sin position. Personligen ser jag Papa Diouf helst som renodlad striker i ett 4-4-2 eller 4-2-3-1 för den delen om han får tillräckligt med hjälp från mittfältet vilket jag ställer mig mycket tveksam till. Samtidigt tror jag inte det är mycket som talar för att det blir någon kontraktsförlängning då det till slut som offensiv spelare och framförallt anfallare handlar om att producera. Och Papa Diouf har alltid varit en löpvillig spelare som alltid gör sitt bästa, men det är kring sista tredjedelen som han har stora problem med att få iväg avslutet eller den sista passningen. Visst finns det något väldigt vackert med att se en offensiv spelare ta ett kopiöst jobb i defensiven, men vi kommer inte ifrån att det är inte det han köptes för utan han ska göra mål och de har uteblivit tyvärr. Jag tror ändå att Papa skulle må bra av att få en absolut sista chans att kunna komma upp i en nivå som åtminstone är hög allsvensk nivå. Och gör han det riktigt bra då får han tillbaks det där självförtoendet som är så viktigt för en anfallare och då kommer andra klubbar att höra av sig och då kommer vi att kunna sälja honom för ett bra pris, en win, win situation helt enkelt. 

 

 

Ludvig Öhman har jag skällt på mycket sedan han lyftes upp i A-laget, jag har tyckt att han har haft svårt att samarbeta med sina kollegor och att han oftast har tajmat sina beslut väldigt dåligt som att läsa av när det är läge att gå upp i rygg eller falla tillbaka. Men nu är ju människan en så fin varelse att den kan ändra uppfattning vilket är fallet när det gäller min syn på Ludvig Öhman idag. Jag tyckte att han gjorde ett riktigt bra jobb när han vikarierade för Emin Nouri på högerbacken och jag var ett tag inte helt främmande för att behålla honom på högerbacken och låta Nouri får vara backup då han inte alls varit sig själv den här säsongen. Dock var jag tveksam till om Öhman skulle klara av att vara en ledande spelare i mittlåset då jag fortfarande var orolig för att han skulle bli avslöjad igen om han fick det förtroendet. Spelar man dessutom med Thorbjörnsson och Marcus Nilsson då är det inte särskilt lätt att prestera bra försvarsspel. Jag tycker inte att Öhmans säsong är felfri på något sätt men jag måste säga att jag är mycket imponerad av hans säsong, framförallt tyckte jag att han var riktigt bra under sensommaren och i stort sett under hela hösten. Visst några enskilda misstag har begått på planen men det gör alla, skillnaden mellan riktigt dåliga spelare och en bra spelare det är att dåliga spelare är en säkerhetsrisk både med och utan boll medan bra spelare inte är det. Men Öhman har lyckats minimera sina misstag och växte under säsongen ut till en klippa både i luftrummet men lyckades även bli bättre på att styra uppspelen och var ofta säker i sina brytningar. En riktigt bra säsong från Öhman helt enkelt, och nu ska jag inte överdriva det är inte så att vi snackar landslaget och flytt utomlands redan nu men med Kalmarmått mätt gjorde Öhman en väldigt bra säsong. Utan tvekan den bästa mittbacken och den bästa spelaren i backlinjen överhuvudtaget. 

 

 

Marcus Antonsson hade jag inte så värst mycket koll på förutom att han gjorde en succéfylld höst i Halmstad då han bland annat sänkte Kalmar på Guldfågeln arena. Nu kan jag tycka att Antonsson till viss del kommer undan mycket negativ kritik just för att han gjort sina mål, för att han varit så fantastisk som en del vill få det till det håller jag inte riktigt med om. Men jag tycker ändå att han förtjänar betyget godkänt då han under perioder har visat att han har en hög nivå i sig och att han med en ännu bättre omgivning skulle kunna spela i Elfsborg, IFK Göteborg eller AIK. Jag tror att Antonsson är en potentiell 20 målsskytt i Allsvenskan om han bara fick bättre bollar mot sig och framförallt fick mer hjälp av sitt mittfält. Tyvärr för Antonssons del har Kalmar FF:s anfallsspel mest bestått av att det ska skickas upp långbollar till honom och sedan är det bara att hoppas på det bästa. Detta har lett till att Antonsson till slut har tvingats droppa ner för att möta upp bollen och då har det inte funnits någon att slå den där långbollen mot. Men han är väldigt löpvillig och snabb framförallt, och han är även hyfsat lurig i sina vändningar då han kan vända bort en försvarare trots att han från början står med ryggen mot målet. Antonsson är lite som Lasse Vibe i sina bästa stunder, dock är han inte alls lika effektiv som honom då Vibe under sin tid i Göteborg gjorde mål på allt medan Antonsson haft gott om bra lägen som han borde sätta dit, exempelvis friläget mot Gefle i måndags. Men återigen med Kalmarått mätt har Antonsson gjort en bra säsong och förtjänar definitivt att gå rakryggad ifrån den här säsongen, utan honom är jag inte så säker på att Kalmar FF hade spelat allsvensk fotboll nästa säsong. 

 

 

Och nu det viktigaste av allt hur ska Kalmar FF agera nu efter 2 mycket usla säsonger? Ja nu gäller det verkligen att ta sig i kragen för nu har vi en situation där vi inte har haft ett lag som har varit tillräckligt slagkraftigt för allsvenskt spel. Och det är verkligen det jag vill trycka på att det måste vara prio 1 för föreningen just nu, att vi ska ha ett lag som håller en nivå som räcker till för att få fortsätta spela i Allsvenskan. En del argumenterar för att ja men Kalmar har ju trots allt klarat sig kvar under det här 2 säsongerna och det måste ju innebära att de räcker till för allsvenskt spel. Jag delar inte alls den uppfattningen, jag tycker att vi ska vara tacksamma över att vi inte har åkt ur serien under de här senaste 2 säsongerna. Det vi har fått uppleva från sensommaren 2014 och fram till idag det är ett komplett fotbollshaveri. Självklart är det till viss del hårt vinklat, det går säkert att hävda att det såg ännu värre ut under Hasse Eklund och att Peter Swärdh fått till någon form av stabilitet i laget, ja men hur förklarar ni då att vi var ännu närmre att få kvala den här säsongen jämfört med under Hasse Eklund? Med det inte sagt att allting är Peter Swärdhs fel för det är det inte han är en del av de problem som finns, men jag har insett att problemen i Kalmar FF är så mycket djupare än vem som tränar laget. Det största problemet med Kalmar FF under de här senaste säsongen det har varit en mycket märklig självbild. Vi har trott att vi fortfarande är det där fantastiska laget från 2008 som vann SM-guld och dessutom var mycket nära att nå gruppspel i Uefa cupen. Och såhär i efterhand hur smart var det egentligen att börja prata om SM guld senast 2018 och att vi skulle ut i Europa när vi uppenbarligen inte hade spelarmaterialet för det? Absolut att en förening ska ha höga ambitioner, men man måste verklighetsförankra det man håller på med. Och vi får inte glömma bort att när en klubb går från att vara ett etablerat topplag och som i Kalmar FF:s fall till och med bäst i landet, när du väl börjar glida ner från det där höga berget då är vägen dit tillbaka lång. Och det är klart att jag inbillar mig att alla som vill klubben väl inser att vägen tillbaka till toppen är lång, men hur lång den är det kan det råda delade meningar om vilket verkar vara fallet i Kalmar FF. För mig som supporter är det inga konstigheter, jag kräver inte att vi ska vara ett lag som slåss om titlar eller är med och försöker etablera oss i Europa League. Det jag tycker är ett rimligt krav det är att vi ska ha ett spel som räcker till för att stanna kvar i Allsvenskan. Och jag står fast vid att just nu är vi i Allsvenskan på lånad tid, men med det sagt är jag helt likgiltig inför det faktum att vi har inte varit bättre än såhär. Vi klarar oss med nöd och näppe undan ett negativt kval tack vare en räddningsplanka som heter Falkenberg. Men frågan man kan ställa sig är varför vi inte har ett bättre lag än såhär? Ja det är för att Kalmar FF har under de senaste åren ägnat sig åt nostalgivärvningar istället för att satsa ungt. Jag har inte full koll på vår ungdomsverksamhet men det finns ju gott om spelare i de egna leden som får vara med på landslagsuppdrag, något lag har vunnit titlar åt föreningen till och med. Uppenbarligen finns det gott om unga talangfulla spelare som knackar på dörren för att få chansen i A-laget, men så får de inte det på grund av att vi har en sportslig ledning som vägrar att satsa ungt. Och det man kan fråga sig är om Peter Swärdh kanske till och med har fått order högre uppifrån att nu ska Viktor Elm spela till varje pris oavsett hur han presterar istället för att släppa fram en ung spelare som behöver allsvensk rutin för att få fart på karriären. Och det är klart att det var en chansning att värva en Cesar, man trodde att han fortfarande var bra men det visade sig att han var slut som spelare. Det var en chansning att ta in youtubefenomenet Melvin Platje, det gick åt skogen. Rasmus och Viktor Elm värvades in i hopp om att göra skillnad redan från start, såpass stor skillnad att vi skulle vara redo att slåss om guldet eller knipa en topp 3 placering. Det är klart att det var stort önsketänkande som la grunden för de besluten som föreningen tog. Ibland har man tur med önsketänkanden, men tur ska man också förtjäna och den här otroligt misskötta föreningen den kan för stunden inte förtjäna tur. Jag säger inte att det går att lösa den här situationen genom att bara knäppa med fingrarna, men jag tror att en av de absolut viktigaste åtgärderna det måste vara att börja satsa på våra ungdomar. För fortsätter vi i samma spår då kommer det leda till att ungdomarna som står på gränsen mellan att vara kvar i ungdomslagen eller kliva in i A-laget att tröttna och så flyttar de vidare. Och vi är i ett mycket tufft ekonomiskt läge och en lösning för att stabilisera ekonomin det är att sälja spelare, men om vi inte släpper fram några egna produkter hur ska vi då kunna sälja vidare spelare för bra priser? Borstam och de övriga som är sportsligt ansvariga för rekryteringen av spelare, det är dags att sluta upp med nostalgivärvningar och börja lyfta fram det egna talangerna. Nu måste vi bestämma oss för vilken typ av förening vi vill vara, vill vi vara den där fina plantskolan som vi en gång var eller vill vi vara en förening som totalt skiter i våra ungdomar och som bara värvar spelare som lever på gamla meriter? Jag vet vilken typ av förening jag vill att Kalmar FF ska vara, men frågan är om Kalmar FF vet vilken typ av förening man vill vara. Och jag vill hävda att nästa säsong blir de som sitter och bestämmer hur föreningen ska styras absolut sista chans att visa hur de ska bygga upp Kalmar FF till den fina förening som vi en gång var.

 

Hallå där och varmt välkomna ska ni vara till ännu en stund här i min lilla fotbollshörna. Ytterligare en fullspäckad fotbollshelg har vi lagt bakom oss och det finns en del att prata om. Den här gången tänkte jag att det har blivit dags för mig att snacka lite om mitt Liverpool igen. Sist jag skrev om Liverpool hade klubben under samma kväll kickat Brendan Rodgers och som ni alla känner till är det numera den mycket omtyckte tysken Jürgen Klopp som tagit över. Jag tycker att det är på sin plats att titta till läget i Liverpool och vad som har hänt sedan Klopp tagit över. Ser vi några förändringar eller är det samma gamla Liverpool som vi fått vänja oss vid under de senaste åren? 

 

 

Gårdagens hemmamatch mot Southampton kan kort och gott beskrivas med följande ord, misskavalkad och frustration. För det var precis vad den här tillställningen bestod av. Jag tycker inte att Liverpool startade särskilt övertygande, det var lite ängsligt och lite nervöst på en del spelare. Möjligen kan det vara att en flera av spelarna känner pressen över att spela inför en ny tränare, då det lätt blir att säsongen börjar om på nytt då det gäller att visa upp sig för den nya tränaren och skicka ut signaler att det är mig du ska satsa på. Men det kändes inte som att vi hade det rätta tålamodet i den första halvleken för att luckra upp Southamptons förhållandevis rätt kompakta försvar. Det blev ofta lite för stillastående spel och som så många gånger förr spel på felvänd spelare. Det har varit signifikant under de perioderna när det har gått riktigt dåligt för oss att vi lyckas aldrig fånga någon som är på väg framåt i banan. Till en början handlade det bara om att slå långt mot Benteke sedan har vi försökt att spela bollen mer efter backen men igår tyckte jag att vi var tillbaka att slå lite för mycket långbollar men mot Origi då. Och om vi ska stanna till lite vid Origi är jag riktigt kluven till honom. Nu har jag inte sett honom alls när han varit utlånad och jag har ganska dålig koll på vad det här är för en spelare vi har att göra med, men jag kan bara bedöma det jag har sett under den här korta tiden. Det känns som att Origi är en mer rörlig forward en Benteke, han kan gå i djupled och han har en fart i sina löpningar som gör att motståndarens backlinje ofta får problem när han bestämmer sig för att sätta fart. Men mitt största problem med Origi det är att han verkar ha väldigt svårt för att få fast bollen på motståndarens planhalva. Och är det någonting vi behöver så är det en forward som kan få fast bollen på offensiv planhalva så att yttrar och ytterbackar kan hänga med i anfallet och så tar vi det därifrån. Men jag tycker att Origi både i matchen mot Tottenham och i synnerhet i den här matchen vägde alldeles för lätt i närkamperna och han lyckades aldrig göra någonting konstruktivt med bollen och skapa chanser på egen hand. Och om en anfallare inte klarar av att skapa chanser själv då är det viktigt att han har förmågan att skapa ytor för andra och bidra till nyttan på det sättet, men inte ens det tycker jag att Origi har lyckats med hittills. Jag förstår att han får spela från start då Klopp inte har särskilt många alternativ att välja bland nu när både Danny Ings och Sturridge är skadade och Benteke uppenbarligen inte riktigt är redo för 90 minuter än. Men om man bara tittar på Origi och bedömer honom utifrån vad han har presterat hittills så tycker jag inte att han är en spelare som jag skulle känna mig bekväm med att starta i de avgörande matcherna. Det är möjligt att vi sitter på en mycket oslipad diamant här jag är inte främmande för det, men det gäller att vara rädd om talangerna och långsamt och omsorgsfullt skola in de i laget och för Origis bästa tror jag att han skulle må bäst av att spela andrafiol för tillfället. Just nu är han inte redo att vara den bärande spelaren som ensam striker, utan jag tycker att Benteke och Sturridge går före helt klart. I övrigt fanns det inte särskilt mycket mer att haka upp sig på från den första halvleken, möjligtvis kan jag sitta och reta mig lite över att det inte finns en tydlig rollfördelning på mittfältet. Det är solklart att Lucas är den mer defensiva mittfältaren och det är inte rimligt att han ska vara den som blir regissör kring den sista tredjedelen. Men Coutinho, Milner och Lallana måste börja ta sig en funderare över vem det egentligen är som ska vara den stora offensiva kreatören. För mig är det inget snack om saken att det är Coutinho som vi ska bygga vårt anfallsspel kring, men om vi ska göra det då måste han verkligen visa att han vill vara med och ta tag i vårt anfallsspel. För just nu tycker jag att han droppar ner alldeles för djupt ner i banan och han tvekar när han får bollen rättvänd och vet inte riktigt vad han ska göra med den vilket gör att motståndaren hinner samla sig. Och jag tycker att Liverpool är som bäst när Coutinho får komma rättvänd centralt i banan eller utgå från en kant och komma stormades och så kan han slå den sista passningen eller gå på skott. Men just nu tvekar han för mycket och visar inte upp det bästa av kroppspråk för att jag ska känna mig nöjd med honom. Självklart är han en mycket viktig spelare för oss kanske våran bästa om man ser till speltekniska kvalitéer, men han är ingen världsspelare och därför kan han inte få hur mycket tid på sig som helst. Om Coutinho fortsätter att ge ett såhär osäkert intryck under matcherna då har jag inte några problem med om Klopp börjar titta på andra alternativ eller försöker spela in någon annan på den positionen av de spelare som redan finns tillgängliga. Det finns en Emre Can som inte verkar trivas så värst mycket med att spela på vänsterkanten, och han ser jag som en potentiell nummer 10 om inte Coutinho skärper till sig snart. 

 

 

Inga övriga jämförelser men det är lite Kalmar FF över årets Liverpool såhär långt. Ett av de stora problemen under säsongsinledningen har varit att vi inte har haft förmågan att leverera i 2 halvlekar. Som tur är har vi inte havererat fullständigt, men när vi är dåliga då handlar det väldigt mycket om att vi tar för mycket omvägar i vårt passningsspel och vi sätter inte tillräckligt med fart på bollen. Och om den första halvleken var sisådär så var den andra halvleken betydligt bättre. Jag tyckte att vi lyckades trycka tillbaka Southampton gång på gång, och vi fick stopp på deras försök till omställningar och framförallt vann vi nästan varje andraboll vilket är otroligt viktigt om du ska få hål på ett lag som väljer att stå lågt med sitt försvar. Lallana började ta mer löpningar och sökte sig oftare in mot boxen vilket han gör rätt i. Jag vill i grund och botten gilla Lallana och det gör jag i vissa mått mätt, för det ser kanske inte så snabbt ut när han springer iväg i djupled men han har bra fart och han har förmågan att hamna där bollen hamnar när inlägget kommer. Och han är helt okej på huvudet och han har ett helt okej skott, även om han inte visade upp det igår. Men det som gör att jag ändå inte är helt bekväm med att Lallana startar det är att han har en teknik och förstatouch som stundtals är fullkomligt värdelös. Och när han kommer i en mot en lägen på någon av kanterna då blir han väldigt tveksam och så bestämmer han sig för att göra en enkel dragning och den går inte motståndaren på och så stannar anfallet upp. Jag tycker även Milner hade sina problem på högerkanten med att vinna sin match i matchen. Det går inte att klaga på att Milner är otroligt löpstark och han viker sällan ner sig i närkamperna, men jag tycker att man måste kunna kräva mer av en vice kapten än vad Milner har visat upp hittills. Jag ser honom inte veva igång laget i perioder när det går trögt som det stundtals gjorde under gårdagens match. Hans passningar är ibland så usla att man undrar om han ens har spelat Premier League fotboll innan. Och jag utgår från att Milner värvades väl ändå inte för att bara bidra med löpningar på en kant eller centralt i banan utan tanken var väl ändå att han skulle göra skillnad på något sätt, både offensivt och defensivt. Nu har han sedan Klopp tog över flyttats ut på en kant vilket inte är hans bästa position enligt honom själv men då tycker jag att man ändå kan kräva att han ska göra det bästa utav situationen. Nu var det ett fint inlägg han slog mot Benteke vilket ledde fram till vårt ledningsmål, men mitt helhetsintryck gällande Milner såhär långt är en stor besvikelse. Han måste bidra med någonting mer än att bara springa, jag vill att han är den som gör skillnad och kan slå den avgörande passningen och ständigt vara ett hot i anfallsspelet vilket är viktigt nu när Coutinho är inne i en svacka och Firmino inte riktigt har slussats in i startelvan än. Men hittills har inte Milner levt upp till förväntningarna, som sagt han verkar kunna springa hur mycket som helst men jag skulle önska att han gjorde mer konstruktiva saker med bollen och framförallt kring sista tredjedelen än vad han gjort hittills. Och om han inte börjar växla upp snart då är kontraktslängden och lönen inte något jag som supporter är särskilt nöjd med, och det tror jag att de allra flesta Liverpoolfans skriver under på. Vi gjorde som sagt 1 mål och ett mycket vackert sådant, där Milner skickar in bollen och Benteke kommer och trycker in ledningsmålet. Det kändes väldigt bra och nu handlade det bara om att försvara ledningen, men Liverpool skulle inte vara Liverpool om de inte klantade till det ännu en gång. Milner är sen in i en tackling och Southampton kan flytta upp mycket folk inne i straffområdet. Frisparken slås mot den bortre ytan och den nickas mot mål och varken Milner eller Mignolet lyckas få bort bollen utan Saidou Mané kan skicka in kvitteringen från nära håll. På reprisen syns det att Milner inte har koll på att Mané finns ensam vid ena stolpen, och det är dålig koncentration och dålig spelförståelse av Milner i det läget. Sedan kan Mignolet göra det bättre också men situationen hade kunnat undvikas om Milner hade plockat upp Mané för då hade Mignolet förmodligen kunnat plocka ner bollen ostört. Bittert poängtapp med bara 4 minuter kvar av ordinarie matchtid. 

 

 

Givetvis går inte jorden under bara för att Liverpool spelade oavgjort för jag inte vilken gång i ordningen. Men helt klart är det att frustrationen bara växer och växer över hur den här säsongen har sett ut. Vi har varit nära i flertalet matcher att få med oss viktiga segrar men vi har inte haft förmågan att ta vara på chanserna när vi väl har haft ett övertag. Men på ett sätt kan jag tycka att det är skönt att det inte är ett dussintals åtgärder som behövs för att det här ska bli riktigt bra. Enligt min uppfattning är det offensiven som behöver komma igång för att vi ska bli ett slagkraftigt lag som kan utmana om en Champions League plats och vinna titlar. För jag tycker trots allt att vi under den här korta tiden med Klopp börjar se något bättre ut defensivt. Jag tycker att Sakho har fått ett lyft sedan han äntligen flyttats in som mittback och slipper slarvas bort som vänsterback i en trebackslinje. Jag tycker att Clyne gör ett fortsatt bra jobb defensivt, det är en viss skillnad att ha honom på högerbacken än Glen Johnson utan tvekan. Moreno tycker jag blandar och ger på ett sätt som inte är hälsomsamt ur ett supporterperspektiv. Ena sekunen skickar han iväg ett skott högt över målet och så långt bort som möjligt från Anfield, och i nästa sekund tar han en monsterlöpning i hemjobbet och står för en klockren brytning så klockren att Bill Shankly börjat spinna i sin grav. Han har i stort sett allt för att vara en riktigt bra ytterback, men han behöver bättra på sitt tillslag och framförallt när det kommer till att ta avslut men defensivt gör han ett gediget jobb han bidrar med både tyngd och fart vilket är ett stort plus i kanten. Skrtel börjar mer och mer se ut som en spelare som förmodligen gör sin sista säsong som förstavalet i mittlåset. Jag tycker att det syns tydligt att han inte riktigt hänger med när han möter riktigt kvicka anfallare och han har svårt att styra upp backlinjen och han spelar med lite för små marginaler. När han inte hänger med vill han gärna dra lite för mycket i motståndarens tröja och förr eller senare kommer det där att få konsekvenser det vill säga att vi får en straffspark mot oss. Jag uppskattar Skrtel för att han varit klubben trogen under en ganska lång tid och han är på många sätt en skön profil och han har på senare år blivit något form av hjärta för klubben och särskilt nu när varken Carragher eller Gerrard finns med på planen. Men trots många fina år med Skrtel kan jag ändå inte blunda för att han har tacklat av rätt rejält och ska vi gå för en Champions League plats vilket jag utgår ifrån att vi kommer att göra då hade jag nog velat göra om i mittlåset. Jag tror att Klopp gör rätt om han börjar titta på mittbackar i januari och om det inte blir någon affär där och då får den frågan lösas i sommar. Mittfältet har jag redan gått igenom och forwardsbesättningen ser ut som den gör, det är ett knivigt läge. Men det går inte att gå och vänta på Sturridge hela tiden utan vi måste göra det bästa utav situationen och då får vi vrida och vända på varje sten och försöka pussla ihop det här så gott som det går. 

 

 

Men viktigast av allt vad tycker jag då om Jürgen Klopp? Jag tycker att man som supporter ska vara nöjd med att han är hos oss. Jag är helt övertygad om att hade Klopp velat ta ett riktigt toppjobb redan under sommaren då hade säkerligen Real Madrid eller Manchester City hört av sig. Men tack och lov uppstod det en möjlighet att vi kunde knyta till oss hans tjänster. Dock vill jag betona att jag tycker att man ska vara ödmjuk inför den situationen som Liverpool som klubb befinner oss i. Under de senaste 3,5 åren har vi haft en tränare som inte stått för någon tydlighet och som i kombination med en inkompentent klubbledning och en transferkommité som visserligen träffar rätt men inte alltid har dragit ner oss på en nivå som vi inte är nöjda med. Och jag vidhåller min starka uppfattning att jag tror att det är en mycket svårare uppgift att komma in mitt under en brinnande säsong och försöka skapa ordning och reda än att få arbeta en hel försäsong med spelarna. Däremot är jag tacksam över att Klopp fick chansen att ta hand om laget redan i det här skedet på säsongen, då han får ganska gott om tid på sig att försöka bygga upp någonting som förhoppningsvis räcker för att knipa en Europaplats. Men trots att Klopp bara har varit här under några veckor tycker jag mig redan se små injektioner av den fotbollsfilosofin som han står för. Han vill spela med en hård och aggressiv press och det tycker jag att vi har fått se Liverpool göra under samtliga matcher. Problemet har varit att när vi har mött lag som är tillräckligt skickliga på att spela sig ur ett lag som pressar högt då har det sett ut som att vi har farit omkring som yra höns och inte haft koll på läget. Men för mig är det inga problem att se en spelare som Lucas delta i press spelet längst fram i planen, tvärtom jag tycker snarare att det är befriande att se på. Till och med Joe Allen har börjat springa lite mer och försökt få tag i bollen, och när till och med Joe Allen ser ut att göra något bra då har man som tränare lyckats köpa sig extra tid hos mig. Det som är viktigt att ta med när man diskuterar Klopp det är att han inte ska få ett samlat omdöme redan nu eller ens efter den här säsongen. Fortfarande håller vi på att försöka städa bort Rodgers arvet och försöker bygga upp någonting stabilt som är hållbart inte bara i ett kortare perspektiv utan också i ett längre perspektiv vilket Rodgers inte satte som prio 1 under sin tid vid makten. Rodgers fick en sista sommar på sig att förstärka laget och det är fortfarande Rodgers Liverpool som vi ser springa runt på Anfield i mångt och mycket. Så jag tycker inte att Klopp ska ha för mycket skit om det under säsongen kommer att pendla väldigt mycket i prestationerna, då det inte är rimligt att han ska få ta skit för vad hans företrädare ställt till med. Utan jag tycker att oavsett om man var en anhängare av Rodgers eller inte är det bara att accepetera det faktum att nu är det Klopp som styr skutan. Och jag tycker att Klopp ska få tid på sig. Jag tycker inte att vi supportrar ska hänga upp oss för mycket över hur det ser ut i tabellen utan det avgörande för mig är hur det ser ut på planen. Det handlar om att hitta ett spel som är hållbart för att vara med och slåss om Europaplatser och vinna titlar, det handlar om att få en kontinuitet och en jämnhet i prestationerna som gör att det finns ett grundspel att falla tillbaka på. Om den grunden är en sprudlande offensiv och där vi tummar lite på defensiven eller ett mycket stabilt försvarsspel som ger oss chansen att ta många uddamålssegrar det är helt upp till Klopp att bestämma. Och jag vill verkligen understryka att för mig är det helt i sin ordning att låta Klopp få en rekordlång smekmånad på sig att bygga upp Liverpool till det klubben strävar efter att vara. Om Rodgers fick 3,5 år på sig att få ordning på Liverpool då tycker jag att Klopp definitivt förtjänar mer än knappt 1 hel säsong på sig att sätta sin prägel på laget.

 

Ännu en fullspäckad fotbollshelg har vi precis lagt bakom oss och den här helgen blev det extra mycket matcher att hålla ögonen på. Som ni alla känner till har ett speciellt TV-hus köpt rättigheterna för Serie A och La liga och även Ligue 1 från och med nästa säsong. Vilket TV-hus? Ledtråd det är de som sedan ett bra tag tillbaka har visat Champions League och Premier League och då tror jag att ni inte behöver några fler ledtrådar. Kul att kunna ta del av alla matcher på ett annat sätt än att sitta och leta fulstream via datorn. 

 

 

Och en av matcherna som jag valde att titta lite extra på i helgen var den mellan Barcelona och Rayo Vallecano. Jag ska vara ärlig med att säga att listan kan göras lång på lag som går före Barcelona när det gäller att ha koll på alla våra lag ute i Europa men när Messi står på skadelistan då blir man ju genast nyfiken på hur det här laget ska klara sig utan sin bästa spelare. Svaret på den frågan om man bara tittar på resultatet i den här matchen blev ett solklart ja. För det blev en asfaltering då Barcelona mäktade med att göra hela 5 mål framåt. När Barcelona fick igång tempot i passningsspelet bjöd de stundtals på en riktig fotbollsshow. Och den som hade störst show av de alla var Neymar. Neymar skulle jag kunna ägna ett helt eget inlägg om men det har vi inte riktigt tid med men jag måste ändå stanna till lite vid Neymar. När jag för första gången hörde talas om Neymar var jag lite skeptisk till hur bra han var. Att en såpass ung spelare i brasilianska Serie A där och då skulle vara bättre än Messi det lät inte särskilt troligt, det kändes som att de brasilianska medierna slog på stort och sedan hakade även Europa på. Men nu har jag ändå följt Neymar ganska noga sedan han kom till Barcelona. Jag kan tycka att han hade en sisådär första säsong, däremot tyckte jag att förra säsongen blev en riktigt lyckad säsong. Nu talar jag lite emot mig själv för Neymar har bevisligen gjort oerhört mycket mål i Brasiliens landslag, men är det någonting jag har haft synpunkter på så är det att jag tyckte att han dribblade lite för mycket och hade svårt att komma till skott. Att göra lyckade dribblingar på kanten eller centralt i banan är ju vackert i sig, visst finns det en charm i den typen av moment men i det långa loppet handlar det om att producera mål och poäng och då måste man se till att ens dribblingar resulterar i mål och poäng. Men jag tycker att Neymar med tiden har blivit mycket bättre på att värdera när det är läge att gå på genombrott, när det är dags att släppa bollen och när det finns läge att verkligen göra någonting riktigt oväntat med bollen. Titta bara en av straffarna som Neymar får med sig när han är på väg att göra en tunnel på Rayospelaren som tvingas dra omkull honom. Där kan jag tycka att det är okej att gå på genombrott om du känner att backen inte riktigt är vaken och då gäller det att snabbt utnyttja det antingen genom en snabb passing över hela boxen eller försöka dribbla bort backen. Sedan var det nog väldigt viktigt för Neymar att få sätta bägge straffarna i den här matchen, då han har missat straffar tidigare under säsongen. Jag utgår från att Messi alltid kommer att vara första straffskytten i Barcelona, men det gäller att ta vara på chansen när man får den och visa att man är redo att ta ansvar när lagets stora stjärna inte finns tillgänglig. Neymar hade en sån där kväll likt Ronaldo och Messi kan ha, en kväll där det mesta stämde helt enkelt. Och att han kliver fram och gör 4 mål i en och samma match det tyder ändå på att han är uppe och nosar bland topp 10 bästa anfallare i världen. Det han behöver förbättra det är att stå upp i varje situation, för så fort det blir minsta lilla kontakt då faller han på tok för lätt och ibland går domaren på det men det finns också situationer då domaren inte alls går på det och väljer att låta spelet gå vidare. Och ska Neymar bli respekterad och uppskattad av en hel fotbollsvärld det vill säga inte bara hemma i Brasilien då måste han undvika att filma för det är väldigt få inom fotbollsfolket som uppskattar den typen av fuskmetoder. Framförallt är Neymar för bra för att hålla på att filma vid minsta lilla närkamp, det är samma sak som att Suarez är för bra för att hålla på att filma och bitas med för den delen. Men jag tycker att Neymar förtjänar extra cred för helgen insats, inte bara för målen utan att han faktiskt gör allt han kan för att fylla Messis tomrum på bästa sätt. Det enda jag kan sakna hos honom det är kanske att han skulle bli bättre på att dra till från distans, och jag tycker även att hans frisparkar kan bli bättre. Och han måste våga att vika in i banan likt en Arjen Robben och dra till med favoritfoten, han har definitivt kvalitéerna för att klara av att göra den typen av prestationer. Men igår fungerade det mesta för Neymar, 4 mål går inte att skoja bort, då är man något alldeles extra helt klart. Är Neymar en potentiell guldbollen vinnare? Det återstår att se, men han har absolut potentialen att bli så bra. 

 

 

Men nu var ju inte denna text någon enskilt stor hyllning till Neymar även om det kanske verkade så utan det ska ju handla om laget Barcelona först och främst. Jag har inte sett alla matcher med Barcelona i år men det har ändå blivit några stycken, tillräckligt många matcher för att jag ska kunna dra vissa slutsatser. Jag skulle vilja dela upp Barcelona i 2 sidor då jag tycker det finns stora skillnader i de olika lagdelarna. Tittar man på offensiven känns det som att Barcelona i grund och botten har kapaciteten att prestera den fotboll vi fick se under stora delar av förra säsongen och då tänker jag främst efter höstens El Classico när säsongen tog fart på allvar. Neymar som jag var inne på tidigare blir även om han fortfarande är ojämn bättre och bättre. Suarez behövde skolas in långsamt och omsorgsfullt och det tog ett tag innan Barcelona hittade rätt position för honom. Men jag tycker nog att det är helt rätt att spela honom centralt i det 4-3-3 som Barcelona spelar, just för att när Messi är med då är det han som styr anfallsspelet genom att slå den sista passningen eller gå på genombrott eller dikterar tempot i anfallen. Suarez tror jag inte skulle ha några som helst bekymmer med att droppa ner i plan och bli spelfördelare men i och med att Messi gärna vill ha så mycket boll som möjligt ser jag det som mer lämpligt att ha Suarez som slutstation i anfallsspelet. Och för att igen jämföra med Neymar, jag tyckte att Suarez var grym när han var i Liverpool han är absolut en av de bästa spelarna som har spelat för den klubben men nog kunde han ha gjort ännu fler mål under sin tid på Anfield. Nu känns det som att han har blivit bättre på att ta vara på chanserna, vilket det går att argumentera för att det är lättare i La liga då kvalitén på försvarsspelet hos lagen utanför toppskiktet inte är i närheten av det vi ser i Premier League. Samtidigt som det inte spelar någon roll på hur bra försvarsspelet är hos lagen man möter, det är ändå upp till anfallaren att ta vara på chanserna och är man tillräckligt bra då ska inte kvalitén på spelarna man möter ha någon betydelse. Suarez har utvecklat sitt målskytte och han gör ju mål på alla möjliga sätt, han kan nicka han kan komma smygande in på främre eller bortre ytan och slå in den på ett tillslag. Men han är också en väldigt bra spelare att spela väggspel med då han har riktigt kvicka fötter och är duktig på små ytor. Det går att lita på att Neymar och Suarez kommer att göra sina mål, ger du de tillräckligt många lägen då kommer de att ta vara på det, det är jag helt övertygad om. Men jag ser ändå ett litet problem när Messi inte finns med. När Messi inte är med då är det inte lika självklart vem som tar tag i spelet och blir katalysatorn i anfallsspelet. Vi ska inte snöa oss in för mycket på det nu men jag tänker att i Manchester City är det tydligt vem som är katalysatorn och motorn i anfallsspelet. Det är till viss del Yaya Touré men det är framförallt David Silva. Och i Barcelona är det givet att det är Messi som är regissören bakom i stort sett nästan varje anfall just för att han är så komplett. Men jag tycker mig se en stor skillna i Barcelonas anfallsspel när Messi inte är med. Då blir det inte samma flyt i Barcelonas passningsspel, de har inte alls samma rörelse i spelet då. I helgens match blev det stundtals att man tvingades börja om flera gånger i backlinjen och så fick Pique eller Mathieu försöka skicka upp bollen och det blir sällan bra. Sedan tycker jag att Barcelonas mittfält är inte tillräckligt offensivt lagt när inte Iniesta finns med. Visst Rakitic var hur bra som helst under en period förra säsongen, men i längden tror jag inte att det är en spelare som kommer att göra skillnad på Barcelonas mittfält. Det återstår att se om han är på riktigt och om han ska han en plats i den där startelvan, men idag känns det som att han hade en vanlig formtopp och inget mer än så. Sergio Busquets tycker jag inte att man kan begära att han ska bli någon form av Xavi typ då hans främsta arbetsuppgifter är att städa upp framför backlinjen. Och det är frågan om Barcelona verkligen har tillräckligt med kreativa spelare i offensiven bakom sin supertrio där framme och bakom Iniesta. Jag ställer mig tveksam till det. 

 

 

Och när jag ändå är inne på Barcelona måste jag återigen passa på att ta en titt på den där backlinjen. Jag tjatade under hela förra säsongen att med den nuvarande backbesättningen som Barcelona har så går det bara inte att vara slagkraftiga i Champions League. Nu visade det sig att jag fick fel och ni andra rätt? Ja eller så kanske det bara gick att vinna Champions League på ett annat sätt. Det är klart att har man världens bästa anfallstrio att luta sig mot då är det ganska bekvämt att vara försvarare i ett lag. Men jag vill hävda med en dåres envishet att det kommer att komma matcher eller kanske till och med längre period där det inte rullar på, på samma sätt för Messi, Neymar och Suarez. Nu kan det ju räcka att bara en av de tre gör en ganska bra insats så är matchen vunnen, men jag tror att även den här trion är mänskliga det är klart att det kommer komma matcher när det inte är lika självklart att de levererar. Och vad är det man brukar säga nu igen? Jo att försvar vinner mästerskap. I min värld är det glasklart, du måste ha mittbackar som räcker till på den absolut högstanivån för att du ska vinna titlar och då snackar vi inte om enstaka cuptitlar utan vi pratar liga och Champions League titlar. Nu lyckades Barcelona ta dubbeln förra säsongen, men det intressanta är kan man göra det en gång till med samma backlinje? För mig är det självklart att Barcelona kan vinna dubbeln på grund av supertrion men att de skulle gå och vinna dubbeln med hjälp av sin backlinje absolut inte. Mathieu är ingen dålig spelare, men jag tycker inte riktigt att han är Barcelonamaterial. Och efter att ha följt Pique under ganska många år nu blir det för mig mer och mer tydligt för hur "bra" han är. Pique är en mittback som är beroende av att han en mittback av absolut världsklass som kan skydda honom och kompensera de brister som han har. Och jag är mer övertygad om att Pique enbart var en produkt av Carles Puyols briljans mer än att han individuellt sett är en mittback av världsklass. Jag tycker ofta att han hamnar i situationer när han inte har koll vad han har bakom ryggen, och det känns inte som att han är den där chefsgeneralen som står upp när det hettar till. Han går inte in och dikterar villkoren i straffområdet, och för mig är det inget snack om saken. En riktigt bra mittback det vill säga en mittback som är fantastisk, den kan utan problem gå in och peka med hela handen vad som ska göras eller ta initiativ i markeringsspelet eller i att följa med i löpningar. Men jag upplever Pique som en väldigt långsam och ganska stillastående mittback, och det känns som att han hela tiden vill att bollen ska komma till honom, han är sällan redo att möta upp den. Marscherano tycker jag är riktigt bra som mittback, men problemet är att jag tror att han gör mer nytta på mittfältet. Det Luis Enrique skulle kunna göra det är att spela Marscherano som ensam sittande mittfältare så att han kan droppa ner i backlinjen för att stötta Mathieu och Pique. Detta skulle innebära att Jordi Alba och Dani Alves fick ännu mer fria händer att göra lite mer offensivt vilket skulle gynna Barcelonas anfallsspel nu när Messi inte är med. För det var ingen slump att Jordi Alba och Dani Alves inte var så pigga att följa med på sina respektive kanter i anfallen i den här matchen. Det är klart att det är en stor risk att ge sig iväg som ytterback när du vet att du har ett mittbackspar där den ena har en helt okej teknik men är lite för långsam i sitt agerande och medan den andra är lite smått tokig och kan hitta på lite vad som helst både med och utan boll, självklart att du tvekar att ge dig iväg på en offensiv utflykt. Nu ska vi inte gå in för mycket på silly season, men jag tror ändå att Barcelona skulle må bra av att leta mittback i januari. Visst det skulle kunna funka med Marscherano som droppar ner i backlinjen, men jag tror inte att det är en långsiktig lösning faktiskt. Och Pique måste få en kraftigare konkurrens om speltiden, han har en alldeles för bekväm situation just nu då han är i en situation då han kan vara hur dålig som helst men han spelar lik förbaskat match efter match. 

 

 

Som ni hör allt är inte frid och fröjd i Barcelona. Ironiskt nog får de den här kritiken av mig när de har vunnit med 5-2 mot Rayo Vallecano. Men å andra sidan det kanske inte var så svårt att köra över detta Rayo Vallecano, utan jag pratar i ett större perspektiv. Om Barcelona vilket de såklart har tänkt sig ska fortsätta vinna ligatitlar och lyckas med det som är så svårt att vinna Champions League 2 säsonger i rad, då krävs det nog att man lyfter in en ny mittback. Alternativt försöker utveckla Bartra till en riktigt bra mittback som kan öka konkurrensen för Pique och Mathieu. Jag tycker inte att Barcelona har en backlinje för att lyckas vinna Champions League igen och även ta en ny ligatitel. Jag tror att de kan klara av att ta dubbeln enbart på grund av supertrion, men den måste ändå kompletteras med någon ytterligare spelare kan jag tycka. För när Messi, Neymar och Suarez kommer ha sin sämre matcher då krävs det att någon annan kliver fram och vågar ta initiativ genom att sätta igång med passningar och gå på genombrott. Men framförallt tycker jag att Barcelonas anfallsspel tenderar att bli fantasilöst när inte Messi finns med, då är det inte samma tydliga rollfördelning vem som ska göra vad. Och när Iniesta inte är med då blir det inte alls samma fart i det omställingsspel som Barcelona var så framgångsrika med under förra säsongen. Självklart ska vi inte måla upp det som att Barcelona är i någon akut situation för det vore att missbruka det begreppet. Men jag tycker att man kan sätta en del frågetecken kring det här bygget. Inför säsongen var det självklart för mig att Barcelona var favoriter att ta dubbeln kanske till och med trippeln, nu känns det inte lika självklart längre. Det är fortfarande ett fantastiskt bra lag, men jag upplever inte Barcelona som ett självspelande piano som man var under förra säsongen där man sakta men säkert stormade fram mot att bli världens bästa klubblag. Räcker Barcelona till utan Messi? Om du plockar bort Messi, Neymar och Suarez är Barcelona lika slagkraftiga då? Och borde det inte få negativa konsekvenser att ha så medelmåttiga mittbackar i det långa loppet? Problem i de bakre leden och det kan bli problem även offensivt, och det ska bli spännande att se vad Barcelona hittar på framöver. Jag kan tänka mig att vi får ett kvitto på hur bra laget är när det är dags för El Classico och när de går in i Champions League slutspelet. Men här och nu känns det som att det går att kräva mer av Barcelona, jag tycker inte riktigt att man har visat upp mästartakterna än. Det går nog att kräva mer av detta Barcelona, det är den slutsatsen jag drar efter helgens match.

 

Ännu ett kvalspel slut, för den här gången. Fast för svensk del är det ju inte riktigt sant då det stundar ett playoff möte där Sverige kan komma att ställas mot nationer som Irland, Slovenien, Norge och Danmark. Hur det kommer gå för Sverige i playoffspelet är mycket svårt att sia om då det känns som att vårt kära landslag står och stampar men ingen vet åt vart vi är på väg. 

 

 

Om man på något sätt ska försöka summera Sveriges insats i detta kvalspel vet jag inte riktigt vart jag vill börja för det finns väldigt mycket att säga, med andra ord det finns mycket som är fel med detta landslag. Jag ska inte börja prata om Hamrén vs Lagerbäck då jag känner att jag redan har tagit den diskussionen men jag tror att vi alla kan enas om att Sverige har under det här kvalspelet presterat sämre fotboll jämfört med tidigare kval. Det gör ont att säga det men med handen på hjärtat kan jag utan några större problem konstatera att det landslaget som jag fått uppleva under detta EM kval är det sämsta jag har sett. Det är givetvis ett dåligt betyg till Hamrén men det såklart ett ännu sämre betyg till spelarmaterialet. Ska man bara titta på tabellen och försöka vara någorlunda objektiv är det inte så svårt att peka på varför Sverige inte knep en direktplats till EM. Vi förlorar bara 2 matcher men förlusterna har kommit mot Ryssland på bortaplan och mot Österrike på hemmaplan. Och utan att gå in för mycket på hur de matcherna såg ut säger det sig självt att ska du ta en direktplats till ett mästerskap då måste du vara bäst när det gäller som mest nämligen mot dina toppkonkurrenter. Men det som retar mig ännu mer det är att jämfört med tidigare kval har vi börjat tappa poäng mot de så kallade sämre nationerna. I tidigare kval har vi lyckats köra över lag som San Marino på bortaplan, och om vi går ännu längre tillbaka i tiden har vi utan problem lyckats vinna mot Malta och Moldavien. Det är där den stora problematiken ligger, att vi inte har lyckats ta de poängen som alla förväntat sig att vi ska göra. Med all respekt till Montenegro som visserligen har några spelare som sticker ut i Stevan Jovetic och Mirko Vucinic men ska man överhuvudtaget ha i ett EM och göra då ska det vara full pott mot den typen av lag, men Sverige mäktade bara med att få 1-1 i bortamatchen mot Montenegro. Men för att återgå till avslutningen av kvalet blir jag bara mer och mer arg ju mer jag tänker på hur det såg ut under de sista matcherna. Sverige hade inte spelat bra under en ganska lång tid, men ändå hade vi skaffat oss ett läge där ett bra resultat från både Ryssland och Österrike matchen hade gett oss ett bra läge inför fortsättningen och jag vågar till och med säga att då hade vi inte behövt spela playoff. Men att gå ut och vara så passiva i en bortamatch mot Ryssland där ingen av spelarna inte är ett dugg intresserade av att delta i presspelet och att inte se särskilt intresserade ut av att försöka flytta fram positionerna när vi har boll det gjorde mig otroligt upprörd. Österrike matchen är hur enkel som helst att analysera, Österrike var klasser bättre än vad vi var i den matchen och vann rättvist det går inte att snacka bort. Men det var ju inte så att vi gjorde det särskilt svårt för Österrike att vinna matchen. Och hur vårt försvarsspel med Antonsson och Granqvist i spetsen såg ut under stora delar av det här kvalet är ju så pinsamt att se att man tappar ju nästan hoppet för svensk landlagsfotboll.

 

 

Nu har jag fått skriva av mig om detta landslag som vid varje match under det här kvalet gett mig gråa hårstrån, men nu gäller det att försöka blicka framåt även om det känns svårt. Men jag skulle vilja lyfta diskussionen om vår absolut bästa spelare och då vet ni att det handlar om Zlatan Ibrahimovic. Det blir ju mycket snack och skriverier om Zlatan, vissa tycker att det blir för mycket Zlatan surr medan andra vill hävda att det är naturligt då han är den bästa spelaren vi har. Jag står någonstans lite diplomatiskt mittemellan de båda åsikterna, men jag lutar nog mer åt att det är inga konstigheter att det blir mycket fokus på Zlatan. Jag tycker att avslutningen på det här kvalet mot Moldavien är ett väldigt tydligt exempel på hur mycket Zlatan har betytt och fortfarande betyder för ett svenskt landslag. Okej han kanske inte är lika snabb längre, och jag kan tycka att han emellanåt tenderar att dra ner på tempot när det inte alls är läge för det. Men få spelare i vårt landslag har förmågan att läsa spelet och värdera situationer så bra som Zlatan har. När Zlatan är på planen så sitter jag inte och är nervös över vad han ska prestera, det känns alltid som att det går att lita på Zlatan då du vet exakt vad du får ut av honom. Sedan kan Zlatan precis som alla spelare ha bättre och sämre matcher, men det som är Zlatans stora styrka det är att även om han har en sämre match bidrar han ändå i spelet och kan lyfta upp offensiven och göra poäng. Han vet också när det är läge att droppa ner och bli spelfördelare och när det är läge att gå i djupled. Det som kan bli problemet med att ha en spelare som är så överlägsen de övriga spelarna i laget oavsett om vi pratar landslag eller klubblag det är att de övriga spelarna förlitar sig på att den stora stjärnan ska fixa allt. När Antonsson eller Granqvist ska försöka ge sig på att stå för uppspelen och sätta igång anfallen då försöker de slå den långa bollen mot Zlatan. När Kim Källström, Albin Ekdal eller Erkan Zengin får bollen då är det inte Martin Olsson eller Mikael Lustig som fyller på, på kanterna som är de första spelarna man söker utan det är Zlatan. Och jag tycker att de övriga spelarna sedan Zlatan började bli riktigt bra men framförallt under de sista 2 landslagsåren blivit alldeles för rädda för att ta egna initiativ. Vi haft matcher där Zlatan har kört fast och där motståndarna har örnkoll på honom, och då måste det finnas en annan typ av fotboll att spela än att bara söka Zlatan med långbollar eller i djupled. Men jag kan ändå till viss del förstå att det har sett ut som det har gjort under de senaste åren och att vi producerar färre mål, för jag tror att det finns två enkla förklaringar till det. Dels tror jag att Hamrén med all rätt vill bygga offensiven kring Zlatan och ge honom så mycket utrymme som möjligt vilket är fullt förståeligt, men den avgörande faktorn blir hur man bygger spelet kring sin största stjärna. Lyckas du inte utveckla och lyfta upp de övriga spelarna på en riktigt bra nivå och det slutar med att de bara kan prestera det usla spelet som vi fick se mot Moldavien när Zlatan byttes ut då har du begått ett misstag. Vi kan inte bara förlita oss på att Zlatan ska fixa allt, vi måste ha yttrar som bidrar med fart och vi måste ha centrala som vågar ta initiativet och fylla på med löpningar inne i boxen för att ställa till med mer problem för motståndaren. Men Hamrén har inte haft kompetensen eller viljan (välj själva) att få ut maximalt av de övriga spelarna i truppen och det har gjort att vi nu står inför ett lurigt playoffspel. 

 

 

Men nu skulle ju den här delen i texten handla om Zlatan och inte om Hamrén, men det är svårt att undvika att inte nämna Hamrén såklart. Om jag då ska försöka summera det hela. Alla har såklart sin uppfattning om vad Zlatan har presterat i landslaget, men jag tror att väldigt många är eniga om att han har gjort fantastiska saker i landslaget. Han har stått för massvis med avgörande mål och poäng i de viktiga matcherna. Och snacket om att han inte har gjort särskilt mycket mål i landslaget och att han inte har lyckats eller levererat fullt ut det stämmer inte enlig mitt sätt att se på det, det är ju bara att titta på hur många mål han har gjort. Det kommer dröja många år innan svensk fotboll får fram en spelare som när han var som bäst var topp 3 anfallare och fotbollsspelare i världen om det ens händer att vi får fram en lika bra spelare igen. Och jag är tydlig med vad jag tycker kring Zlatans vara eller icke vara i landslaget. En Zlatan i full form och som fortfarande förstärker ett landslag och som kan bära upp offensiven och vara en hörnsten i anfallsspelet ska givetvis få fortsätta spela för oss. Så länge ligger på den nivån han gör nu och så länge han känner att han vill vara med och bidra med sina insatser då ska han ha en gräddfil utan tvekan. Vi snackar om en världsspelare och om Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna, det är klart att han ska ha en gräddfil om han är motiverad att fortsätta spela. Men det finns en faktor som gör att jag är redo att dra lite i handbromsen när det gäller att Zlatan ska spela i landslaget även över nästa säsongs VM kval. Jag vill se Zlatan i ett svenskt landslag så länge det bara går, men inte om det blir ohälsosamt för landslaget. Om de övriga spelarna bara blir sämre och sämre och att de inte vågar försöka skapa chanser även när Zlatan inte har sin bästa dag då ska han inte vara med i landslaget. Och då spelar det ingen roll om det är Erik Hamrén som är huvudansvarig eller inte, blir Zlatans omgivning sämre och sämre och det inte är tydligt vem som ska bära fanan vidare när Zlatan väl lägger av då är det dags att plocka bort Zlatan. Samtidigt vore det intressant att se om den nya generationen när de väl får chansen på riktigt kan hantera att spela med Zlatan, att de kan vifta bort lite av de nerver som uppstår när man spelar med en så stor spelare som varit med om så mycket och varit en fanbärare för landslaget under så många år. Men frågan man kan ställa sig är om det är värt att chansa? Men det är nog en längre diskussion som jag inte ska gå in på nu. Jag tycker i varje fall att Zlatan ska ha en gräddfil så länge han vill spela för oss, men jag är inte heller främmande för att låta honom vara utanför landslagstruppen. Och återigen det handlar inte om att han i första hand inte skulle platsa, men uppstår det en situation där resten av spelarna sätter allt hopp till Zlatan och inte vågar ta för sig och deras egen utveckling tar stopp på grund av att Zlatan är med då ska vi inte ha kvar honom. Det är möjligt att den här diskussionen är meningslös, det är möjligt att Zlatan redan har bestämt sig för att sluta efter den här säsongen med landslaget. Men det är alltid intressant att spekulera och diskutera. Och jag ville bara vigda diskussionen lite. Vi är nog många som vill njuta av Zlatan i landslaget ytterligare några år, men jag tror att det är viktigt att man väger in vilka negativa konsekvenser och effekter det kan få för de övriga spelarna i landslaget. För det är ju inte bara Zlatan Ibrahimovic som existerar i landslaget trots allt, även om det kanske såg ut så i den andra halvleken mot Moldavien. 

 

 

Snart går vi in i det absoluta slutskedet av kvalspelet till EM i Frankrike som sparkar igång till sommaren. Det finns såklart en spänd förväntan över hur vårt kära landslag kommer att sköta sig i de avslutande matcherna. Självklart vill jag precis som många andra att Sverige ska få delta i nästa sommars stora fotbollsfest, men frågan är om det är värt att nå ett mästerskap oavsett vilken kvalité laget har att erbjuda? 

 

 

Jag må vara ung men jag är ändå tillräckligt gammal för att minnas på den tiden svensk landslagsfotboll mådde ganska bra. Visst jag var lite för liten för att minnas EM 2000 när Sverige åkte ur direkt ur gruppspelet, efter att ha bland annat spelat 0-0 mot Turkiet i Eindhoven. Det sägs att den matchen kan ha varit den tråkigaste landskamp som ett svenskt landslag någonsin har gjort, tur att jag inte minns den med andra ord. Men VM 2002 har jag en del minnesbilder ifrån när Sverige tog sig vidare från det som kallades för "Dödens grupp" med Argentina, Nigeria och England. Jag minns all bedrövelse över Anders Svenssons stolpskott efter den fantastiska snurrfinten i åttondelsfinalen mot Senegal, precis som jag minns tomheten när El-Hadji Dioufs strumprullare letade sig in vid stolproten och VM var över. Jag har även haft turen att få uppleva rysarmatcher som den mellan Sverige och Italien i EM 2004 och inte minst 2-2 matchen mot Danmark i samma mästerskap där bägge nationerna gick vidare som bekant. Allt det här som jag nu har rabblat upp skedde under ledning av Lasse Lagerbäck, och jag kan tänka mig att nu är det många som gärna vill hävda att jag tjatar om att det var bättre förr. Ja men med handen på hjärtat, var det inte bättre förr? Var det inte roligt att följa vårt kära landslag under Lagerbäcks ledning? Säga vad man vill om den fotboll som han förespråkade men den gav resultat och han tog oss till mästerskap på mästerskap vilket gjorde att varannan sommar blev en enda stor fotbollsfest. Sedan tänker jag inte sitta här och påstå att Lagerbäck gjorde precis allting rätt under sin tid vid rodret, jag kan tycka att han tog konstiga beslut när han tog ut laget och han hade en övertro på vissa spelare vilket gjorde att vi kanske inte kunde göra ett större avtryck i mästerskapen än vad vi gjorde. Men återigen tog oss till alla de här mästerskapen och gav oss ett landslag att vara stolta över, visst kan sättet han gjorde det på diskuteras men han tog oss till mästerskapen och det är det som räknas. Och i min värld tycker jag att Lagerbäck har fått alldeles för mycket skit för att vara en tråkig tränare och att han skulle stå för en tråkig för att inte säga destruktiv fotboll. Ja men vad är då tråkig fotboll? Visst att slå långbollar mot Zlatan i varje anfall och förlita sig på att han ska fixa allting och bara ha ett anfallsvapen, det kan jag tycka är en svaghet hos ett lag och därmed tråkig fotboll. Men att klara av att sätta helheten det vill säga att sätta försvarsspelet med det relativt begränsade spelarmaterialet som finns tillgängligt, men ändå kunna spela offensivt och producera sina mål framåt som Lagerbäck lyckades med är det tråkig fotboll? Nej det tycker jag nog inte. Min samlade bedömning är att Lagerbäck gjorde ett förbannat bra jobb med landslaget med tanke på förutsättningarna. Men det jag uppskattade mest med Lagerbäck det var tydligheten i hur han ville få resultat det kändes som att det fanns en tydlig röd tråd från honom och enda ut till spelarna. När vi inte har bollen då ligger vi rätt i våra positioner och tar inga onödiga risker, men trots att vi släpper bollinnehavet så har vi ändå en ordentlig struktur och organisation i vårt sätt att spela försvarsspel. När vi möter Portugal på bortaplan är inte det centrala att ha boll det centrala är att få med oss ett bra resultat, och då prioriterar vi defensiven men med det sagt innebär det inte att vi ska sänka på intensiteten i press spelet men det handlar om att värdera situationerna rätt. De här pusselbitarna är viktiga att få ihop för att sätta en helhet och för att nå resultat med små medel, och det tyckte jag att Lagerbäck lyckades med under sin tid vid makten. 

 

 

Nu har det varit på tok för mycket nostalgi tycker ni kanske, men jag gillar ju att bli nostalgisk och backa bandet det är viktigt att göra det lite då och då. Men vad är då min samlade bedömning av Erik Hamrén av det jag har sett hittills av landslaget? För jag tror att alla vi som i grund och botten brinner för svensk landslagsfotboll kan enas om att nu har vi kommit till ett läge där det börjar bli dags att sätta betyg och utvärdera Hamréns tränargärning. I grund och botten vill jag gilla Erik Hamrén för det kändes som att han tog över landslaget i helt rätt läge, under den absolut sista tiden under Lagerbäck började spelet se lite sämre ut och vi missade VM slutspelet i Sydafrika. Det kändes som att det var rätt lämpligt för Hamrén att komma in och försöka sätta sin prägel på landslaget. Men såhär i efterhand nu när vi faktiskt nästan har hela facit i handen, har Hamrén verkligen gjort det så fantastiskt bra med landslaget? Mitt svar på den frågan är såklart nej, för jag tycker att det ska gå att få ut mer av vårt landslag än vad Hamrén har lyckats med. Och ska man vara lite bitter i diskussionen upplever jag det hela som att Hamrén är i mångt och mycket i den situationen som Brendan Rodgers hamnade i under sin tid i Liverpool. Vem som helst kan inte bygga ett hus men vem som helst kan förmodligen riva ner det utan problem, och Hamrén har hamnat i en situation där han lyckats riva ner det mesta utav huset, och det är väldigt lite kvar av den grunden som huset stod på om det nu ens finns någon grund kvar. Det jag tycker är ett av Hamréns stora brister det är att han inte har förmågan att bygga och lyfta upp en spelare på en nivå som åtminstone håller bra landslagsklass. Jag tycker även att han hattar för mycket när det gäller att ta ut spelare. Behrang Safari kastade ett dåligt inkast i 4-1 förlusten mot Holland i kvalet till EM 2012, sedan var han knappt påtänkt. Jonas Olsson trodde jag skulle vara vår nästa chefsgeneral i mittlåset med tanke på att han ändå spelar i Premier League. Absolut att Jonas Olsson inte har varit den spelaren för oss men har han verkligen fått chansen att visa vad han går för? Nja i min värld har han nog inte det. Det kändes som att Hamrén förtroende för Jonas Olsson dog ut efter att han väntade in studsen i bortamatchen mot Österrike som låg bakom att vi sekunder efter åkte på en straffspark och dessutom förlorade vi matchen. Problemet här är att Hamrén har blandat bort korten helt och hållet. Det är skillnad på att vara klubbtränare och förbundskapten . Självklart jobbar ett klubblag och ett landslag mot samma mål att de över tid ska prestera och leverera bra resultat, skillnaden är det finns olika förutsättningar för att nå bra resultat. Om du som en tränare har hand om ett klubblag och har hyfsade ekonomiska resurser då kan du helt enkelt plocka bort en spelare du inte tycker håller och bara köpa in en ny spelare på den positionen. Men när det kommer till ett landslag då handlar det om att bygga en spelare, det vill säga de får göra misstag men de måste känna att de har förtroendet. Jag tror inte att grundproblemet ligger hos Mikael Antonsson och Andreas Granqvist egentligen att försvarsspelet har sett ut som det har gjort under ganska lång tid nu. De är inte några fantastiska mittbackar, men de har ju sett ut som amatörer för att de har blivit helt övergivna när vi åker på omställningar eller när motståndaren kommer loss på kanterna. Och därför vill jag hävda att det ser ut som det gör i försvaret det ligger på Hamréns bord. Och vart jag ville komma tidigare i inlägget var att Hamrén förlitar sig mest på att han har en världsspelare i Zlatan Ibrahimovic, men han har glömt bort att en spelare gör inget lag utan varje lagdel måste fungera vilket inte har varit fallet här. 

 

 

Det som gör att jag tror att Hamréns dagar som svensk förbundskapten kan vara räknade är att han vägrar att göra en generationsväxling på allvar. Oviljan att släppa fram yngre spelare är för mig riktigt oroväckande. Ett exempel, jag kan förstå att John Guidetti inte var aktuell för landslaget så länge han tillhörde City och spelade reservlagsfotboll. Men när han väl lånades ut till Celtic och fick speltid och dessutom gjorde en hel del mål varför fick han inte chansen då?. Nu har han kommit till Celta Vigo och är visserligen inte helt ordinarie men han har ändå fått sina inhopp och han spelar i ett lag i en liga som många inom fotbollsfolket hävdar är världens bästa. Men på presskonferensen har Hamrén sagt att Guidetti är minsann inte aktuell för att starta i någon av kommande matcher. Om Hamrén nu har så låg tilltro till John Guidetti varför tar han då ens ut honom om han ändå inte är aktuell för mer än 5 minuter borta mot Lichtenstein? Han är ingen duvunge längre, utan han är 23 år och han är ju så redo man kan bli för att få en ärlig chans i landslaget. Vi såg under U21 EM som slutade med ädlaste valör att Guidetti inte bara är en poängspelare utan han kan ta på sig ett ledarskap och vara den som står upp när det blåser på toppen och får med sig resten av laget att visa en bra attityd. Anton Tinnerholm har haft en riktigt fin positiv utveckling sedan han kom till Malmö från Åtvidaberg. Han är utan tvekan en av Allsvenskans bästa ytterbackar, han har till och med visat att han uppenbarligen håller på Champions League nivå och då är det ju inte så att han har fått möta några skräplag utan vi snackar lag som Juventus, Real Madrid och PSG. Hade det inte varit för att Emil Forsberg blev skadad hade Tinnerholm varit utanför landslagstruppen. I min värld är det inte klokt hur man kan föredra en Pierre Bengtsson på högerbacken som har stora problem på den positionen före en Anton Tinnerholm som bara går från klarhet till klarhet i Malmö. Då Martin Olsson inte är en typisk ytterback i ett 4-4-2, varför inte flytta över Pierre Bengtsson på vänsterbacken så att Tinnerholm får plats i fyrbackslinjen? Det är en enkel justering som Hamrén borde kunna göra men han har inte gjort det än så länge. Samma visa när det gäller mittfältet, att föredra en gammal Kim Källström som har passerat bäst före datum och en Sebastian Larsson som rätt ofta sitter på bänken i Sunderland på en av kanterna det är för mig att begå tjänstefel. Och i min värld ska man inte få komma undan med tjänstefel och det är frågan om Hamrén blir undantaget som bekräftar regeln. 

 

 

För att återkoppla till det jag nämnde i början och för att försöka knyta ihop säcken vill jag säga följande. Det var bättre förr är en klyscha som brukar användas så fort det går lite trögt, och jag kan tycka att den klyschan används lite för ofta. Men under Lagerbäcks styre kände jag en glöd och ett engagemang för landslaget som jag inte har upplevt att jag har haft på under Hamréns styre. Han tog oss till EM i Ukraina 2012, men gjorde vi ett avtryck? Spelade vi en fin fotboll? Kan vi se tillbaka på det mästerskapet med stolthet? Svar nej. Det har bara blivit sämre och sämre under Hamréns ledning och jag tycker att lyckas vi inte ta oss till kommande EM då är ett skifte helt på sin plats. Nu blir jag återigen lite bitter men helt ärligt tycker jag att Hamrén har börjat bli lite av en parodi på sig själv under den senaste tiden. Hur smart är det att gå ut på en presskonferens och hävda att man är nöjd med den senaste landslagssamlingen när man har torskat mot Ryssland och Österrike i två helt bedrövliga matcher?. Hur smart är det att redan på presskonferensen meddela att John Guidetti är inte aktuell att starta mot Lichtenstein? Vad ska vi med träningar till om Hamrén redan har bestämt sig när han tar ut truppen vem som ska starta och inte starta? Och att tala sig varm om att visa "Shining" och visa mod allt vad han nu brukar prata om när man när det väl kommer till kritan går ut mot Ryssland på bortaplan och mer eller mindre backar ner i knät på Andreas Isaksson och inte är ett dugg intresserade av att försöka vinna matchen? Och varför är det så förbannat svårt att göra den där generationsväxlingen som svensk landslagsfotboll suktar efter? Listan kan göras lång på konstiga laguttagningar och märkliga citat från Hamrén under det senaste året och jag skulle bli duktigt förvånad om Sverige inte går in i kvalet till VM i Ryssland med en ny förbundskapten. Vare sig om man vill det eller inte, men det är nog på sin plats att byta ut Hamrén, hans tid som förbundskapten lider mot sitt slut. 

 

 

Då har det blivit dags att titta till läget ute i fotbollseuropa och den här gången blir det fullt fokus på Liverpool. Tanken var att jag för en gångs skull skulle skriva om Manchester Citys överkörning av Newcastle igår eller några rader om Arsenals mycket fina insats mot Manchester United. Men den här gången blir det bara Liverpool fokus och det finns anledningar till det. 

 

 

För under kvällen kom beskedet efterlängtat eller inte beroende på vart man som Liverpoolsupporter står någonstans. Liverpool har till slut kickat Brendan Rodgers. Och jag är öppen med vart jag står någonstans, och ni som följer bloggen och följer mig i sociala medier vet vad jag tycker om Rodgers. Givetvis tycker jag att det var helt rätt beslut av ägarna att till slut göra den här förändringen. Det är klart att oron finns alltid över att ägare envisas med att hålla fast vid en tränare trots att han gång på gång visar att han inte räcker till och är fel person att leda klubben. Och efter att vi torskade med 6-1 mot Stoke på bortaplan i fjolårets säsongsavslutning och Rodgers ändå fick vara kvar, då blev jag ju orolig över hur länge han skulle tillåtas att hålla på med sina experiment. Men under den senaste tiden har det ändå skickats ut små signaler om att slutet för Rodgers började närma sig med stormsteg och det är framförallt 3 konkreta saker jag tänker på. Dels Rodgers uttalande efter att vi blivit bortkontrollerade i en för övrigt usel fotbollsmatch borta mot Manchester United då han gick ut och pratade om att vi måste jobba ännu hårdare på träningarna och visa karaktär och allmänt svammel. Sedan hade vi nyligen en match i ligacupen mot Carlisle där vi visserligen vinner, men vi gör det efter straffar efter att inte ha kunnat kontrollera bort ett mittenlag i League 2. Och slutligen har vi Rodgers uttalande efter segern mot Aston Villa med 3-2 där han började prata om att han är helt rätt man för klubben och att det skulle pågå någon sorts kampanj mot honom. De kängorna han delade ut via medierna tycker jag tyder på att Rodgers kände att han var på väg bort och nu var det dags att slåss med näbbar och klor för att försöka rädda sitt jobb. 

 

 

Det är klart att Rodgers inte får sparken på grund av dagens derby mot Everton som slutade 1-1. Jag har varit inne på det här vid flera tillfällen under ganska lång tid nu att det handlar inte om enskilda matcher eller om enskilda spelare utan det här har handlat om en helhet och Rodgers har inte varit i närheten av att sätta helheten. Jag förstår de som är anhängare av Rodgers och att det finns röster som tycker att Liverpool ska stå för kontinuitet och långsiktighet, i den bästa av världar ska det givetvis vara så. Men nu lever vi i en fotbollsvärld där 3,5 år är ganska lång tid för en tränare att sätta sin prägel på ett lag. Och jag köper inte snacket om att Rodgers inte har fått chansen, han har verkligen fått chansen och han ska vara glad över att han överhuvudtaget fick vara kvar över sommaren. När tappade jag förtroendet för Rodgers då? Precis som med alla tränare tycker jag att de är värda att få chansen att visa vad de går för och så tyckte jag även var fallet med Rodgers. Men det var efter förra säsongens match mot Leicester på hemmaplan som jag tappade allt förtroende för vår nordirländske vän. På bara några minuter tappade vi en 2-0 ledning mot dåvarande jumbon Leicester, och då började jag känna att nej nu får det vara nog det här kommer Rodgers aldrig att få ordning på. Och mycket riktigt så har Rodgers inte lyckats få ordning på det här laget sen dess. Han kom till Liverpool med en spelidé om att vi skulle spela en passningsorienterad fotboll med väldigt offensiv backlinje. Året efter var det bara kontringsfotboll och under år 3 kändes det som att han bytte taktik och formation lika ofta som jag byter kalsonger. Det som gör att Rodgers nu får lämna sin post handlar enbart på grund av att han har tappat bort sig själv. Jag tycker inte att han kan peka på att jag fick inte den spelaren eller jag fick inte säga mitt när det gäller spelarvärvningar. Visserligen är det uppenbart att övningen med att ha en transferkommité inte har fungerat väl och det är nog dags att ta en titt på om den verkligen behövs. Men det har varit uppenbart under de här 3,5 åren att kommitén och Rodgers har haft väldigt olika syn på vilka spelare som ska värvas in. Men det är inte så att Rodgers har haft för lite att säga till om när det gäller spelarvärvningarna, snarare tvärtom i varje fall om man ska tro på det han säger själv att han har haft sista ordet. Men grejen är att ska du vara både tränare och leka lite sportchef då måste du vara säker på vad du gör och ha en tydlig plan för de spelare du plockar in. Lazar Markovic är en väldigt spännande spelare, men han fick under Rodgers tid mest spela på kanten som ytter och ibland som wingback och det är ju inte hans position. Balotelli värvas in för visserligen billiga pengar och då är väl inte pressen på att spela honom lika stor men när han väl fick spela fick han spela som ensam striker vilket är helt fel då det inte är så han ska användas. Och det här eviga hattandet med formationerna och i synnerhet i backlinjen gjorde ju att man som supporter blev så less på eländet att man nästan funderade på om det var värt att bry sig. Det råder givetvis olika åsikter om Rodgers insatser i Liverpool och det respekterar jag, men jag vidhåller min uppfattning om att Rodgers tappade bort sig själv under de här 3,5 åren och det blev hans fall till slut. Visst det var mycket nära att han vann ligan när laget exploderade under våren 2014, men som sagt det var Luis Suarez som var hjärnan bakom den succén det var inte Rodgers som stod där med trollstaven och gjorde något magiskt med laget. Och nära skjuter ingen hare, det är någonstans där jag landar såhär med lite perspektiv på våren 2014, små marginaler javisst men återigen nära skjuter ingen hare. 

 

 

Nu ska det såklart bli väldigt spännande på vem som tar över och ska försöka få laget på fötter igen. Det som blir viktigt är att anställa en tränare som både klarar av att träna laget men som har koll på transfermarknaden och vilka spelare som passar in hos oss. Men den absolut viktigaste egenskapen som jag vill att Rodgers efterträdare ska ha det är att han ska vara tydlig med vilken fotboll han vill spela. Det måste vara tydliga linjer i hur vi ska spela, därför vill jag ha en tränare som håller fast vid någonting men som samtidigt kan vara flexibel om situationen skulle bli ännu mer allvarlig. Det är klart att det går att rabbla upp kandidater som skulle kunna ta över men det avgörande är givetvis hur rimliga alternativen är. Det är klart att det kittlar oerhört mycket att ta in Jurgen Klopp. Jag har respekt för det han gjorde med Dortmund då han tog över ett lag i kris men han lyckades ta de till 2 ligatitlar och 1 Champions League final, och med små medel dessutom och det ska han ha all heder för. Det jag gillar med Klopp är att han gillar att spela med hög press likt det offensiva försvarsspelet som Juventus spelade med när Antonio Conte där. Sedan hade Klopp problem med att föra matcher under sin tid i Dortmund också, men jag tror absolut att han skulle kunna gå in och styra upp backlinjen vilket gör att vi skulle kunna utnyttja vårt omställningsspel på ett bättre sätt. Walter Mazzarri har också varit en kandidat som det snackats lite om även om det verkar som att han kan vara på gång till Sunderland istället. Men jag kan lite kort nämna vad jag tycker om Mazzarri. Jag tyckte att han gjorde ett ganska bra jobb med Napoli, då han bland annat tog de in i Champions League och man var uppe där och snurrade en vända och mötte Chelsea bland annat men åkte ut. Visserligen klarade Napoli inte av att spela på flera fronter då klubben var inte riktigt formad och Mazzarri var inte van vid situationen. Men min samlade bedömning är ändå att Mazzarri gjorde ett fint jobb med Napoli, och därför tycker jag att det vore spännande att se honom i Liverpool. Carlo Ancelotti har också varit uppe på tapeten. Att Ancelotti nämns som en potentiell Liverpooltränare är för mig väldigt stort då jag har stor respekt för honom som tränare. Det är bara att kolla på hans titlar, det är få tränare i världen som kan stoltsera med de titlarna han har tagit. Däremot kan jag känna att Ancelotti är en tränare som är bra på att förvalta ett bra material som redan finns på plats, med andra ord Ancelotti skulle förmodligen gå in och göra 2 säsonger kanske för att sedan dra vidare. Skulle Klopp ta på sig det här mycket ärofyllda uppdraget då tror jag att han skulle gå all in för att sitta på sin post i minst 5 år om inte ännu mer till och med. Jag håller nog fast vid att Klopp ändå är mitt förstaval, det kan vara första och kanske sista chansen att få honom att ta ett tränarjobb i Liverpool och den chansen tycker jag inte att vi ska bränna. Självklart kommer vi inte gå att vinna ligan i år om Klopp skulle ta över, men jag tror att han har passionen och framförallt kunskaperna för att kunna göra ett riktigt bra jobb hos oss. Om han kunde ta Dortmund till 2 ligatitlar och 1 Champions League final så kan han definitivt kunna lyfta Liverpool tillbaka till den övre halvan av Premier League. Jag tror även att Frank De Boer skulle kunna vara en potentiell efterträdare, och jag är inte helt främmande för att ge honom chansen också. 

 

 

Det blir spännande att se vem som tar över, det är med stor förväntan och med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot den närmsta veckan. Jag vill summera dagens inlägg på det här sättet. Med Rodgers fanns det ingen ny nivå att ta av, jag tycker att det har varit tydligt under så lång tid att han har kört fast. Laget har underpresterat grovt och Rodgers har inga svar på hur problemet ska lösas, utan han har bara fortsatt med att hatta med formationerna och vilka spelare som ska in i elvan. Rodgers övertro på sig själv blev till slut hans fall och det går inte att klaga på att han inte har fått chansen. Han har fått både en och två och kanske till och med en tredje och en fjärde extra chans på sig att få ordning på laget men han har inte alls tagit till vara på den möjligheten. Den bedrövliga matchen mot Carlisle i ligacupen 3-0 förlusten hemma mot West Ham med den usla säsongsavslutningen med i beräkningarna tror jag fick våra amerikanska ägare FSG att till slut sätta ner foten och ta till åtgärder, och den åtgärden blev mycket väntat att plocka bort Brendan Rodgers. Vad Rodgers hittar på i framtiden det bekommer mig inte så värst mycket, jag är bara lättad över att han nu har fått sparken. Nu sitter vi här med facit i hand, och jag står fast vid att Rodgers inte är en fantastisk tränare men framförallt han var inte rätt tränare att träna Liverpool och jag är tacksam och lättad över att FSG till slut även insåg detta faktum. Det blir spännande att se vem som tar över, men jag vet vem jag vill ha. Klopp till The Kop säger jag. Med röd keps såklart. 

 

 

Då har det blivit dags att titta till vad som har hänt ute i fotbollseuropa på sista tiden och det finns mycket att ta av. Jag tänkte titta till läget i ett blått Londonlag vid namn Chelsea som tränas av en José Mourinho som för en gångs skull har en del att jobba med. Igår tog sig Chelsea ann Newcastle på bortaplan. 

 

 

Ångestmatcher är ett begrepp som folk kastar till höger och vänster utan att det egentligen finns någon som helst grund för att kalla matchen en ångestmatch. Men inför gårdagens sena match mellan Newcastle och Chelsea skulle jag vilja säga att det fanns inte något annat begrepp att ta till. I Newcastle råder det ångest och allmänt kaos det vill säga allt är som vanligt medan Chelsea letar efter ett tryggt grundspel och framförallt har de slitit med sitt försvarsspel som var så stabilt under förra säsongen. Jag har sett Chelsea en hel del under säsongsinledningen och jag får lov att säga att de har varit en av de stora besvikelserna såhär långt och gårdagens match var inget undantag. Jag tycker att Chelsea hade dålig intensitet redan från start och det kändes som att spelarna inte riktigt var redo att ta det där extra hårda jobbet i närkamperna för att vinna. Nemanja Matic höjdes till skyarna under stora delar av förra säsongen med all rätt för att han visade upp insatser av absolut världsklass. Men vad är det som har hänt med Matic under den här säsongen? När det blir en duell där båda spelarna har chansen att gå in och bryta bollen då backar han ur duellen och går och gömmer sig och vill inte riktigt vara med när det hettar till ordentligt. Och antingen är det Mourinho som har blivit ännu mer defensivt lagd och som vill dra tillbaka sina styrkor ännu mer eller så är Matic väldigt trögstartad, för vi vet att han kan betydligt bättre än det han presterar just nu. Chelseas anfallsspel lämnade en hel del att önska i den här matchen också, jag tycker att det är alldeles för få spelare som gör någonting konstruktivt med bollen. Hazard är i sina bästa stunder en av världens bästa spelare, men skillnaden mellan Hazard och exempelvis Messi det är att Hazard visar inte upp ett spel i världsklass vecka ut och vecka in. Jag tycker att Hazard var sisådär i derbyt mot Arsenal, och i den här matchen var han rätt medelmåttig för att inte säga riktigt dålig. Jag kan förstå att Hazard ibland kan tröttna på att han får så mycket smällar men att han ändå får så få frisparkar med sig, det kan givetvis göra att det kan vara svårt att motivera sig att fortsätta utmana sin spelare på kanten. Men samtidigt tycker jag att det är ju det som är skillnaden mellan riktiga vinnarskallar och spelare som till viss del viker ner sig. Trots att du blir nedsparkad eller om någon rycker dig i tröjan så måste du fortsätta utmana för till sist tar du dig förbi eller så hinner inte motståndaren med att han till slut måste dra ner dig så grovt att domaren blåser frispark. Men precis som Matic tycker jag att Hazard tenderar att gå och gömma sig och inte vågar ta vara på sin fina teknik och fart genom att utmana i en mot en situationerna. Jag tycker även det är väldigt sällan som han viker in i banan och testar avslut, det är ett anfallsvapen som han borde utnyttja mer. Den här matchen slutade 2-2 och jag tycker att Chelsea ska vara väldigt tacksamma över att de får med sig 1 poäng. Otroligt trög start från Chelseas sida, och man var verkligen illa ute när Newcastle satte 2-0 men nu är ju Newcastle inte något lag i särskilt stabilt skick. Efter reduceringen efter ett drömmål av Ramires så lyckades Chelsea ta vara på de nerver som Newcastlespelarna började visa upp. Det är visserligen att skitmål som räddar Chelsea då Willian slår en frispark som går rakt igenom och Tim Krul blir ställd då det är lite trafik framför mål för att tala hockeyspråk och bollen letar sig hela vägen in i mål. Någon riktig anstormning för ett segermål fick vi aldrig se och det blev nytt poängtapp för Chelsea, extra tungt för Mourinhos manskap då Manchester City förlorade mo Tottenham med hela 4-1. 

 

 

Det jag undrar nu när vi ändå har kommit en bit in i säsongen det är vart har vi egentligen Chelsea och vad kan vi förvänta oss av det här laget både i ligan och i Champions League?. När jag såg Chelsea i premiären som jag tror var mot Swansea då tyckte jag att jag fick se ett helt annat Chelsea jämfört med vad jag sett tidigare. Jag har ofta hackat på Mourinho inte bara för att han har en attityd som jag inte tycker okej på något sätt utan också för att han står för en fotboll som jag inte förespråkar. Mourinho har alltid prioriterat defensiven före offensiv fotboll och kreativitet i sista tredjedelen. Men mot Swansea fick vi se ett Chelsea som vågade spela ut och som visade upp ett press spel som jag inte sett de ha tidigare vilket gjorde att förväntningarna givetvis skruvades upp. Men sedan har det sakta men säkert blivit sämre, och det har varit en del rotationer i startelvan och i synnerhet i backlinjen men det har inte blivit bättre. Nu vann de derbyt mot Arsenal men med all respekt till Arsenal men det kanske inte var så oväntat att Chelsea skulle vinna det där derbyt vilket de brukar göra i varje fall när Mourinho möter Wenger. Och det var inte något fantastiskt Chelsea på något sätt mot Arsenal, det var en ganska jämn match och hade inte Diego Costa provocerat fram en utvisning på Gabriel då hade vi förmodligen fått en helt annan matchbild. Och för att återgå till gårdagens match kan jag tycka att Chelseas spelare brottas med att få upp engagemanget på planen när det är sämre motstånd. Matic, Fabregas, Cahill eller Ivanovic någon av de här lite mer etablerade spelarna behöver bli bättre på att veva igång det här laget när det inte flyter på, på samma sätt som det gjorde förra säsongen. Sedan kan jag tycka att Mourinho till viss del formerar laget på fel sät. Han ställer upp med en 4-2-3-1 formation med Fabregas och Matic som sittande mittfältare och Hazard, Oscar och Pedro som offensiva mittfältare med Loic Remy som ensam striker. Enligt min uppfattning gör Mourinho ett Brendan Rodgers misstag när han formerar laget på det här sättet, då jag inte tycker att han tar till vara på sitt mittfälts kvalitéer. Fabregas har visserligen varit bra som sittande mittfältare och kan tillsammans med Matic stänga till framför backlinjen, men att ha en så spelskicklig mittfältare på den positionen är för mig slöseri av Fabregas kvalitéer. Nu är inte Loic Remy lika vass som Diego Costa på att ta vara på chanserna, men när han väl spelar istället för Diego Costa då tycker jag att han är i stort behov av att ha Fabregas som kan sätta den sista passningen. Men det säger sig självt att det blir svårt för Fabregas att vara regissören offensivt om han ska få ett så stort defensivt ansvar. Och för mig handlar det här bara om små justeringar som Mourinho behöver göra. Sätt Fabregas som central offensiv mittfältare bredvid Pedro och Hazard och flytta ner Oscar som sittande mittfältare. Jag har haft svårt att hitta en position för Oscar men nu när jag har följt honom under ganska lång tid både i Chelsea och även sätt honom få chansen i Brasiliens landslag vill jag nog hävda att han är mer av en defensiv spelare. Han har offensiva kvalitéer också, han har förmågan att kunna väggspela sig igenom ett försvar och hans inspel är det inget fel på. Men jag ser honom mer som en hårt arbetande mittfältare som fungerar bäst när han får hålla till längre ner i banan och städa upp framför backlinjen. Och med tanke på att Mourinho gärna vill täppa till så mycket bakåt som det bara går då är det för mig helt obegripligt att han inte spelar Oscar som sittande mittfältare för tillsammans med Matic blir det ju så defensivt lagd uppställning det kan bli i den delen av banan. Och det här med försvarsspel kan ju Mourinho lika bra som jag hittar i min egen ficka och därför är det slående att Chelsea har släppt in så mycket mål såhär långt. Och det är ju inte bara att Chelsea har släppt in mål där det funnits en del frågetecken kring deras försvarsspel utan även i situationer där det inte har blivit mål uppfattas det som att inte riktigt är som det ska i den där backlinjen. Och när man ser Fabregas agerande vid hörnan som leder till Newcastles 2-0 mål, det är så dåligt att jag blir riktigt förbannad. Fabregas har markeringen på Wijnaldum men när hörnan slås då backar han ifrån Wijnaldum och lämnar honom helt fri att nicka in bollen i mål. Det där är ett försvarsspel som man inte ens ser i League 2, det är så uselt försvarsspel att det får en att tappa hakan. Även vid 1-0 målet är det ett inlägg från höger och Kurt Zouma duckar istället för att gå dit och nicka bort bollen och Perez kan i lugn och ro prickskjuta in bollen. Och då går det ju att ställa sig frågan om Mourinho håller på att tappa kontrollen över laget? Jag tycker det är för tidigt på säsongen för att svara på det. Jag tror ändå att Chelsea inte riktigt är igång men då utgår jag ifrån vad jag såg under förra säsongen. Men om man lite slarvigt ska ge sig på att dra några slutsatser av säsongsinledningen skulle jag vilja jämföra Chelsea med det Manchester United som David Moyes fick ta över inför säsongen 2013/2014. Säsongen innan hade United gått och vunnit ligan och David Moyes fick ta över truppen och det blev ingen större omsättning i spelartruppen utan han fick förmånen att spela med det lag som vann ligan men det gick åt skogen. Uppenbarligen gjorde Moyes en ganska dålig analys av vad Uniteds trupp där och då hade för kvalitéer. Det är lite den känslan jag får av det jag har sett av Chelsea under den här säsongen. De vann ligan förra året och på ett överlägset sätt dessutom då de gick in och dödade spänningen väldigt tidigt, och nu är det i stort sett exakt samma trupp som Mourinho har till sitt förfogande men resultaten har inte blivit som de ska och spelarna har underpresterat. Hade det varit Rodgers som tränat Chelsea hade jag inte varit förvånad över att det såg ut såhär, men nu är det ju så att Mourinho inte är Rodgers utan han är ju en världstränare som vet hur man sätter en helhet. Men frågan är om Mourinho ändå inte begick ett stort misstag under sommaren när han satte sig ner och utvärderade sin trupp. Det är möjligt att han tyckte att den här truppen var slagkraftig för ett nytt ligaguld och för att vara en contender i Champions League. Men frågan är om han vägde in att det var en trupp som behövde förstärkas ordentligt både i de bakre leden och i de främre leden. Diego Costa kan inte bära en hel forwardsbesättning i det långa loppet, och på bänken finns det en Loic Remy som bara levererar mot de mindre lagen men aldrig i stormatcherna och du har en Falcao som uppenbarligen är helt slut som spelare. I backlinjen har du både en Cahill som inte alltid visar upp samma stabilitet i sitt försvarsspel som han har gjort under de senaste åren, och du har en John Terry som har tacklat av rätt rejält och en Kurt Zouma som visserligen har potential men är det rimligt att lägga ansvaret på att en 21 åring ska bära upp din defensiv utan någon som kompenserar de brister som han har? Möjligen har Mourinho övervärderat årets upplaga av Chelsea. Men jag tycker att det märks att Mourinho är ur balans för just nu känns det som att han bråkar med allt som rör sig. Under sommaren har han bråkat med Wenger vilket han alltid gör, han har bråkat med Benitez, han har även bråkat med Benitez fru, och det har varit tjafs med Pellegrini och han har bråkat med Chelseas lagläkare. Det går givetvis att argumentera för att den typen av incidenter inte påverkar hur det ser ut på planen men det är klart att om du har en tränare som ställer till med kaos utanför planen det är klart att det tar mycket energi. Mourinho kommer förmodligen alltid att köra på med sin "vi mot världen" mentalitet men frågan är om det är hållbart i längden det känns som att den typen av tränare som står för just den attityden den förlorar bara i det långa loppet. Och det är svårt att hacka på Mourinho då han har de titlarna han har men jag börjar ändå bli mer övertygad om att han håller på att tappa greppet och att hans argumentation gör att han skjuter sig själv i foten. Men vi får väl se om han lyckas få ordning på det här laget och om Chelsea är en contender i Champions League och slåss om ligatiteln. Men jag börjar faktiskt tro att det här kan vara säsongen då Mourinho för första gången på länge åker på en riktig motgång, för såhär dålig fotboll som Chelsea presterar det har jag aldrig sett något Mourinho lag göra tidigare. Och tesen om att Mourinhos lag dippar under år 3, för att spelarna inte orkar med honom då det är väldigt krävande att spela i ett Mourinho lag där det centrala är att jobba stenhårt defensivt istället för att få göra roliga saker med bollen ser ju ut att stämma hittills. Och frågan om Mourinho har övervärderat årets upplaga av Chelsea känns för tillfället väldigt aktuell.