sportviktorn

 

Hallå och välkomna ska ni vara tillbaka till min lilla fotbollshörna. Som vanligt väntar en vecka med massvis av fotboll, och den här gången tänkte jag att jag skulle rikta allt ljus ut Newcastle United av alla klubbar. Förutom att det var två raka motsatser som möttes när Leicester tog emot Newcastle så var det även Rafa Benitez första match som ansvarig för "Skatorna". 

 

 

Det finns få saker som slår när två lag i helt olika skick möts, men som ändå delar exakt samma känsla. För matchen på King power stadium mellan Leicester och Newcastle kan inte beskrivas på ett annat sätt än en ångestmatch. På ena sidan har vi Leicester som känner att de på allvar kan vinna ligatiteln, och även om Ranieri puschar på spelarna att det är en match i taget som gäller och det handlar om att göra det bästa av situationen går det inte komma ifrån att det börjar smyga in lite guldfrossa i Leicester. Helt plötsligt blir det uppenbart för spelarna att vi kan faktiskt vinna ligan om vi inte förlorar för många matcher av det resterande spelschemat, och då leder det till att det blir ängsligt och osäkert i passningsspelet vilket gör att det inte flyter på, på samma sätt som i början av säsongen. Och på andra sidan stod ett Newcastle som var i desperat behov av poäng, och som under Steve McClaren befann sig i ett läge där det inte fanns någonting som talade för att laget på allvar skulle ha en chans att klara sig kvar i Premier League. Men nu har Benitez kommit för att försöka skicka upp Newcastle på säker mark, och vi vet att när ett lag byter tränare sker det ofta en förbättring resultatmässigt och över tid visar det sig om den nya tränaren är rätt man för uppdraget eller inte. Därför kändes det inte givet att Leicester skulle sopa hem 3 poäng utan problem, utan det hade faktiskt kunnat bli en skräll igår. 

 

 

Men nu blev det ju inte någon skräll, utan Leicester lyckades vinna den här matchen efter att Okazaki cykelsparkat in matchens enda mål. Och jag får lov att säga att trots att jag vill att Leicester ska vinna ligan, hade jag ändå uppskattat om Newcastle hade roffat åt sig någon poäng. Men varje gång jag ser Newcastle ju mer bedrövad blir jag över vilka spelare som faktiskt huserar i det där laget. Jag brukar gnälla på att mitt Liverpool inte har några vinnarskallar, men då pratar jag om icke vinnarskalle i den bemärkelsen att det finns inte tillräckligt med vinnarskallar och vinnarmentalitet för att vara med och slåss om titlar. När jag tittar på Newcastle börjar jag undra om det finns tillräckligt med vinnarskallar för att överhuvudtaget vinna matcher. Jag upplever det som att det är alldeles för få karaktärsspelare som får laget att dra åt samma håll oavsett matchbild. Visst finns det några få enskilda spelare som sticker ut från mängden, Jonjo Shelvey tycker jag är en hårt jobbande mittfältare som tar ett stort ansvarsområde över hela planen och han har även en fin passningsfot. Men problemet med Shelvey är att han är bara bra när det går bra för laget, men så fort det börjar gå emot blir det lätt att han börja tjura och hänga med huvudet och då vinner han inte lika mycket närkamper och har svårt att sätta sina lagkamrater i bra lägen. Moussa Sissoko är en bra spelare med fina fötter, men problemet där är du vet inte riktigt vad du får ut av honom. Ena dagen kan du få riktigt bra kvalité, och andra dagen kan han knappt slå en passning i sidled rätt och det är klart att det håller inte att ha så ojämna spelare om du siktar på att hålla dig kvar i Premier League. Det finns lite spets i form av Mitrovic och Ayoze Perez längst fram. Mitrovic tycker jag har potential att bära upp ett lag som Newcastle, men problemet är att det är lite för mycket Balotelli över honom. Och då syftar jag inte på att han har nummer 45 på ryggen, utan att han faktiskt likt Balotelli är en bra spelare i grunden men det är lite för sällan den fina talangen kommer fram. Han är bara bra när det passar honom själv vilket inte funkar, för att lyckas på den här nivån måste du vara bra vecka ut och vecka in. Och kommer du in en period där du inte producerar poäng då måste du bidra med att delta i presspelet och göra ett bra jobb utan boll, vilket jag tycker att Mitrovic sällan visar upp. Samma sak gäller Ayoze Perez, han deltar bara i en fas av spelet och det är kring den sista tredjedelen, att göra den där extra uppoffringen för laget verkar han inte vara så sugen på. 

 

 

Som ni märker finns det inte särskilt mycket målchanser för Newcastle att rapportera om från gårdagens match. Och det är just det som är det stora spelmässiga problemet när det gäller Newcastle. Det är alldeles för lite kreativitet i anfallsspelet, det är på tok för fantasilöst. Trots att Mitrovic och Perez har sina svagheter är det i stort sett bara de som kan hitta på någonting intressant med bollen. Och det är inte hållbart i längden att vara för beroende av få enskilda spelare, det säger sig självt att då kommer korthuset att rasa förr eller senare. Wijnaldum har gjort sina mål men det är samma sak där det är en spelare som inte är tillräckligt bra över tid, utan det blir att han glimtar till ibland för att sedan dippa ner på en nivå som inte är i närheten av att likna Premier League. Sen ska vi inte glömma bort att Coloccini inte var med i den här matchen, och det är klart att hans ledarskap behövs för att Newcastle ska plocka mycket poäng. Men samtidigt är det ett underbetyg till resterande delen av spelartruppen att det inte finns någon som har modet att få igång laget, antingen genom att föregå med gott exempel genom att göra saker av hög kvalité eller genom att veva igång och puscha laget. Och jag tycker att det finns en situation som är ganska talande för vad Newcastle har haft för typ av säsong. Det uppstod en situation när Mitrovic och Sissoko blir snudd på helt fria med Kasper Schmeichel men på något sätt lyckas de stå i vägen för varandra och så rinner målchansen ut i sanden. Jag tycker att det säger en del om skillnaden mellan ett topplag och ett bottenlag. Det finns inte tillräckligt med beslutsamhet bland spelarna när det blir skarpt läge. Självklart ska Mitrovic hojta till att den här bollen är min jag tar hand om det här, men istället blir det att både han och Sissoko tvekar och så krokar de i varandra och då uppstår den där dråpliga situationen. Att Janmaat mer eller mindre hade den bästa målchansen när han fyller på från sin högerkant och får på ett skott som blockeras av en Leicesterspelare säger en del om hur uddlösa Newcastle var igår. Och tittar man på vilka spelare som hoppar in från bänken är det verkligen inte några spelare som man blir särskilt orolig över att de ska ställa till med något. Andros Townsend har visserligen haft sina stunder i Tottenham, men det är ju ingen spelare som på något sätt är en potentiell bärande spelare i en klubb som Newcastle. Siem De Jong har väl inte gjort sig känd som en spelare att lita på. Han är inte särskilt snabb och han har problem med att hantera bollen och han saknar spelförståelse när det kommer till att ta rätt löpningar utan boll och är allmänt dålig. Och Seydou Doumbia är ingen spelare jag är särskilt imponerad av heller, han är en spelare som bara rycks med i den uselhet som Newcastle visat upp under hela säsongen. 

 

 

Då kan man fråga sig varför Benitez väljer att ta på sig det här uppdraget som när jag pratar om Newcastle kan beskrivas som ett självmordsuppdrag? För det första tror jag att det inte fanns så många alternativ för Benitez om han skulle komma tillbaka till toppfotbollen. Om han hade velat få ett finare uppdrag och tagit sig ann en klubb med större anor än Newcastle hade han nog fått vänta ut säsongen och se vilka erbjudanden som kunnat dyka upp under sommaren. Men sedan tror jag att Benitez känner att han har en del att vinna på att ta just Newcastle. Och jag känner precis likadant, jag skulle till och med vilja dra det hela såpass långt att Benitez har allt att vinna i Newcastle. Nu kommer Napolisupportrarna att gå i taket, men det går inte att komma ifrån att Benitez är en väldigt skicklig tränare. Att han inte blev kvar i Real Madrid berodde inte på att han gjorde allting fel utan det handlar om att Real Madrid är en omöjlig klubb att verka i så länge Florentino Perez sitter där. Trots att Real Madrid vann med både tennissiffror och bandysiffror så dög det ändå inte och Benitez fick sparken. Och om man blickar tillbaka på vad Benitez har presterat är det imponerande resultat. Vi vet alla att hans främsta styrka ligger i att organisera ihop ett lag. Hans främsta styrkor ligger i den defensiva delen av spelet, sedan tenderar han att bli för defensiv i sin spelfilosofi vilket jag tror kan vara en av förklaringarna till att en del lite slarvigt uttryckt ser ner på honom. Men att det är en bra tränare som tror på sin grej är något jag lyfter på hatten för. Och är det något Newcastle behöver mer än någonsin i den situationen de befinner sig i då är det att få in en tränare som kan sätta ett försvarsspel. Men då gäller det för spelarna att köpa Benitez taktik fullt ut, och komma till den insikten att nu handlar det om att inte släppa in massa mål utan gå för att säkra bakåt och sedan ta vara på de chanser vi får. Jag tror inte man kan förvänta sig att med Benitez så kommer Newcastle att kunna föra spelet i varje match, men jag tror att det finns förutsättningar för Newcastle att börja grisa hem poäng. Och sedan är det frågan om det kommer att räcka över de matcher som återstår. Men jag väljer ändå att inte vika från linjen om att jag tycker att Benitez har allt att vinna på det här uppdraget. Han har option på 3 nya år om han klarar kontraktet, och lyckas han med det då kommer han att ses som frälsaren som kom till undsättning när Newcastle behövde som mest hjälp. Skulle det gå åt skogen kommer det givetvis att vara en plump i protokollet och då kommer det nog bli svårt för honom att få en storklubb igen. Men han kommer att klara sig från den stora delen av hatstormen som kommer uppstå om det blir degradering, och som i första hand kommer att riktas mot den inkompetenta klubbledningen som Newcastle har och som ägaren Mike Ashley har ett punggrepp om. Men trots att jag inte har mycket gott att säga om Newcastle när det gäller spelarmaterialet, klubbledningen och om Mike Ashley tycker jag inte att man ska ge upp hoppet helt om man håller på "Skatorna". Med rekryteringen av Benitez är det för första gången som Mike Ashley anställer en tränare på rätt premisser och som har potential att gynna klubben i långa loppet också, jämfört med Alan Pardew och Steve McClaren som man kan ställa sig frågande kring hur de har kunnat attrahera Mike Ashley sett till vad de åstadkommit tidigare under sina tränarkarriärer. Men vi vet alla vad Mike Ashley sitter med för ingångsvärde när han rattar Newcastle. Detta har lett till att det dragits ner på kvalitén på spelarmaterialet och där det helt saknas vinnarmentalitet. Men med Benitez har Newcastle fått in en kompetent tränare som vet hur man sätter en defensiv och som kan odla fram vinnarskallar och det tycker jag att klubbens supportrar ska vara tacksamma för. Av de tränare som fanns tillgängliga just nu skulle jag nog säga att Benitez var den bästa som kunde få jobbet. Och för Benitez handlar det nu bara om att göra det bästa av situationen, men jag tror att han med sina kunskaper och erfarenhet som han har samlat på sig både från bra år och dåliga år kan leda till att han kan skaka liv i den här ytterst begränsade spelartruppen. Men jag tycker att Benitez har gjort ett klokt val av klubb. Det här kan vara den perfekta omstarten som hans karriär länge har behövt, och trots att han är i en klubb med en fullständigt inkompetent klubbledning och en volatil ägare, är min magkänsla att han har gjort ett rätt val och har allt att vinna i det här läget. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till fotbollshörnan. Veckan har knappt börjat, matcherna duggar tätt, och den här gången ska vi lägga fokus på det som utspelade sig på Stamford bridge igår kväll och då vet ni att det handlar om Chelsea mot PSG. 

 

 

På förhand hade jag en känsla av att Chelsea skulle vara såpass triggade av det faktum att det fanns ett läge att bygga upp ytterligare momentum för resten av säsongen. Det förfall som Chelsea genomled under hösten är ett förfall som jag aldrig har sett ett mästarlag göra under min livstid. Det har varit mycket negativitet kring Chelsea, och om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag tycker att de ser så värst mycket bättre ut sedan Hiddink tog över laget. Men är det något som man ska ge Chelsea cred för sedan tränarbytet så är det att de har varit svårslagna och tröga. Och Hiddinks uppgift i det här vad det verkar tillfälliga uppdraget var att skapa någon form av stabilitet i laget igen, att göra det bästa av situationen och förhoppningsvis ta laget till Champions League även nästa säsong. Och jag känner att gårdagens match hade kunnat ge ett sådant momentum och massvis med medvind om Chelsea hade slagit ut PSG. Det hade skickat en signal om att de varit på gång igen, både internt och externt. Och jag tycker att de gör en helt okej insats så länge det här dubbelmötet levde, men när Zlatan skickade upp Di Marias suveräna passning upp i nättaket då var det som om all energi hos de blå försvann. Nu tycker jag att det vore konstigt om PSG inte hade gått vidare från det här dubbelmötet, med tanke på att de har kunnat fokusera på Champions League spelet sedan länge då de avgjort ligan för länge sen. Men nog borde Chelsea med det här spelarmaterialet göra mer match av det här på hemmaplan. Men det kräver också att toppspelarna presterar som bäst när det gäller som mest. Och det är bara att konstatera att Hazard som var Premier Leagues överlägset bästa spelare ifjol ser ut som om han inte kan spela fotboll längre. Han har fortfarande snabbheten i sig, men han tar ju sällan rätt beslut när det kommer till att bestämma sig för när det är läge att släppa bollen eller dribbla. Framförallt känns det som att han har tappat all vilja i närkampsspelet. För när Hazard presterade som bäst under förra säsongen var han ju ett monster med bollen, det gick inte att ta bollen ifrån honom hur stora spelare han än mötte. Nu gjorde Marquinhos en bra match på högerbacken, men jag tycker inte att Hazard satte honom på prov tillräckligt ofta. Fabregas är också en spelare man kan sätta en del frågetecken för när det gäller hur han ska användas. Jag tycker att det i de flesta fall är en styrka hos en spelare att kunna spela i olika roller, och i synnerhet hos mittfältare. Och jag tycker Fabregas har gjort bra matcher både som sittande mittfältare och i den mer offensiva rollen. Men med tiden har det uppstått en situation av total förvirring, där varken vi som tittar på eller Chelsea riktigt vet hur Fabregas ska användas. Han känns ju i mångt och mycket som en trött rockstjärna som envisas med att gå upp på scenen gång på gång och varje gång resulterar det hela med en flopp och åskådarna lämnar evenemanget missnöjt. Hur många rätta passningar lyckades Fabregas slå mot Diego Costa igår? Hur många gånger lyckades han nå fram till Hazard? Jag tror att det går att räkna på en hand, och det är alldeles för lite. Det var givetvis ett avbräck att Diego Costa fick kliva av i andra halvlek, men jag är i inte säker på att det hade hjälpt om han varit kvar på planen. Med all respekt för Diego Costa, jag beundrar honom även om det smärtar mig att säga det för jag tycker verkligen att han kan bete sig som en gris för ofta. Men det går inte att komma ifrån att det är en vinnarskalle som får med sig både publiken och medspelarna, både genom att ta löpningar, stå upp i närkamperna men också elda på sina medspelare när det går emot. Men sett över 2 matcher så ska PSG vara bättre än Chelsea med tanke på vilket skick den klubben är i. Och när du väljer att spela en John Obi Mikel som är slut sedan länge då kommer du definitivt inte att slå ut ett såpass skicklig lag som PSG är. Det är klart att det hade gjort en liten skillnad om John Terry hade kunnat vara med, men med den formen som Zlatan är i och hur bra synkade PSG:s offensiva spelare är så tror jag att Terry hade kunnat få åka en del karusell han också. Ur ett Chelseaperspektiv tycker jag att det som hände igår på något sätt bekräftade vilka problem som fortfarande finns i den där spelartruppen. Det är ett lag som fått jobba i uppförsbacke under hela säsongen, de frustar och pustar och det har gett en hyfsat effekt i ligaspelet men så kommer de in i Champions League slutspelet och då blir det uppenbart att de är så långt efter de stora lagen. Och jag kan känna när till och med PSG som kanske är 4:e favorit till att vinna Champions League på ett så kontrollerat sätt städar av dubbelmötet på Stamford bridge, då är det nog lika bra att Chelsea börja sikta in sig på nästa säsong. Det är möjligt att det är en era som är på väg att ta slut, även om jag inte vill döma ut den här spelartruppen helt och hållet. Men det finns en del frågetecken inför fortsättningen och framförallt inför det som händer till sommaren. Vem är tränaren som ska ta över efte Hiddink? Vilka är spelarna som ska få Chelsea på fötter igen och vilka behöver fasas ut för klubben bästa? Och jag tycker dessutom att det finns anledning att ta sig en funderare över om det var ett bra beslut att sparka Mourinho. För Mourinho fick verkligen ta all skit och nu när han fick sparken skulle allt bli så mycket bättre. Ja nu har vi facit där det visserligen har gått bättre resultatmässigt i ligan, men där det spelmässigt inte har varit någon större skillnad. Och att bli totalt bortkontrollerade av PSG under den sista halvtimmen på Stamford bridge är ju inte bra med Chelseamått mätt. Det är alltid en lurig situation när en tränare tas in och samtliga ser honom som en tillfällig lösning, och det är klart att det påverkar lagets prestationer. På något sätt tror jag att gårdagens resultat kan gynna Chelsea för resten av säsongen. Nu kan de sikta in sig på att göra det så bra som möjligt och ligan och med lite flyt och poängtapp från de övriga lagen kan de kanske nå en Europaplats. Och skulle de dessutom gå och vinna FA-cupen, då kommer det att balansera säsongen på ett fint sätt, och då tror jag att Hiddink kan se sig i spegeln och konstatera att han gjort ett godkänt jobb. 

 

 

När det gäller PSG finns det mycket att prata om, men hur mycket jag än vill prata om tusen andra saker än Zlatan Ibrahimovic slutar det med att jag landar i att allt ljus ska riktas mot honom. Zlatan kan vara en av de största vinnarskallar som någonsin har klivit ut på en fotbollsplan. Det är att slänga sig med kaxiga citat i media om att man är en världsspelare och att man ska vinna det och det och så vidare. Men Zlatan är ju en av få spelare som faktiskt har rätt att vara lite kaxig eller att ha glimten i ögat som jag hellre vill kalla det, för att han är så otroligt bra. Men det som fascinerar mig mest när det gäller Ibrahimovic det är att han fortfarande har så mycket mer att ge på den absoluta toppnivån. Hur sjukt det än låter så fyller karln 35 år i höst, och för många spelare oavsett position brukar du vara som bäst från 27-32. Men när du börjar närma dig 35 då börjar tröttheten smyga sig på, och du tappar snabbheten och du börjar få svårt att hänga med. Men när det gäller Zlatan så är det precis tvärtom. Det verkar som att han blir bara bättre ju äldre han blir, vilket är sjukt fascinerande. Och jag blir mörkrädd när det snackas om att Zlatan kan tänka sig att flytta till Kina, USA eller Qatar till nästa säsong. För i helvete, vi snackar om en spelare som inte är färdig på den största scenen, han är alldeles för bra för att syssla med jippon i USA eller dra in lite extra Qatar eller Kina pengar. Och hade jag suttit på ledande position i PSG hade jag så fort som möjligt slängt fram ett nytt kontrakt till honom. Man kan prata om tillfälligheter till höger och vänster men för mig är det inte tal om några tillfälligheter när det gäller Zlatans framfart. Han är bara så förbannat bra, han spelar sitt livs fotboll, det är fortfarande en spelare du kan bygga din offensiv kring, för mig är det ingen tvekan om att Zlatan ska stanna kvar på den europeiska scenen. Sedan har ju PSG kryddat till sitt bygge när de tog in Di Maria, och jag tror att det också har varit en viktig pusselbit. Och det känns som att Zlatan och Di Maria fungerar utmärkt ihop. Det är bara att titta på passningen som Di Maria levererar vid Zlatans mål, den är perfekt slagen och Zlatan tajmar löpningen perfekt och anfallet är ett skolboksexempel. Sedan finns det många bra karaktärsspelare med Matuidi, Thiago Motta och Maxwell att luta sig mot. Det finns dessutom sparkapital i Pastore och Cavani, vilket också säger en del om PSG:s bredd. Självklart går det att sätta ett frågetecken kring om David Luiz och Thiago Silva är dett mittbackspar du går och vinner Champions League med. Thiago Silva var helt okej igår, men jag tycker att han tenderar att ryckas med i det kaos som David Luiz har en förmåga att skapa. Och Kevin Trapp är inte en målvakt jag skulle lita på för fem öre, det är lite för mycket Simon Mignolet över den mannen. Men när det kommer till den där sista spetsen så är det ingen tvekan om att PSG kan konkurrera om att slåss om Champions League titeln. Zlatan kanske inte syns så mycket i speluppbyggnaden längre, men han öser in poäng och det är det som jag tror kommer göra att han kan bli tungan på vägen när det börjar hetta till ordentligt i slutspelet. Jag tror dock att PSG skulle må bra av att slippa att möta Barcelona eller Bayern då jag tar för givet att de två kommer att ta sig vidare. Över ett dubbelmöte tror jag det kan bli för tufft för PSG att rå på de två giganterna. Men i en enskild match kan PSG definitivt vara numret vassare än Barcelona och Bayern. Men för den som vill PSG väl så finns det all anledning att andas optimism inför fortsättningen av slutspelet. Trots att Ligue 1 är en död liga som PSG joggat hem sedan de fick in alla sina Qatarpengar går det inte att komma ifrån att det här bygget har tagit steg för steg för varje säsong. Jag tror att de har dragit lärdom av att åka ut mot Barcelona i kvartsfinalen, om än på två olika sätt. Det var ett viktigt statement att de slog ut Chelsea ifjol sett till hur förutsättningarna förändrades i den avgörande matchen på Stamford bridge och med tanke på hur slagkraftigt Chelsea var där och då. Men återigen igen vill jag avslutningsvis landa i att det som talar mest för att PSG kan bli en outsider till att vinna Champions League det stavas Zlatan Ibrahimovic. Zlatan är just nu i sitt livs form, och jag tror att han har börjat tvätta bort sitt Champions League komplex. Nu känns det som att han på egen hand kan se till att PSG tar den där efterlängtade stora titeln. Och med alla de övriga karaktärsspelarna som jag nämnde och att samarbetet med Di Maria fungerar så bra håller jag utan tvekan PSG som en av favoriterna till att sopa hem hela kalaset. Men då måste de spela med ett större mod och kaxighet om Barcelona eller Bayern dyker upp på vägen, då har de störst chans att rå på de. Blir det ängsliga och skickar ut signaler om att de finner sig med att vara underdog då tror jag att de kommer bli rätt uppkäkade. Men jag tror att Zlatan kommer pusha för det andra tankesättet att PSG inte på något sätt är nöjda med att nå en kvartsfinal eller semifinal utan att man faktiskt i år är redo att ta hem alltihop. Och med en Ibrahimovic som aldrig varit bättre är det omöjligt att vifta bort PSG som en potentiell vinnare. Återigen, vad vore PSG utan Zlatan? Ingenting förmodligen. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen tillbaka till min egen lilla fotbollshörna. Ny vecka och massvis med nya fina fotbollsmatcher. Den här gången har det blivit dags att koppla ett litet grepp om matchen som spelades på Santiago Bernabeu igår. Då vet ni att det handlar om Champions League slutspelet, det har blivit dags att koppla ett grepp om det andra åttondelsfinalmötet mellan Real Madrid och Roma. 

 

 

Inför det som skulle utspela sig i den spanska huvudstaden var känslan att det skulle bli en rätt avslagen match. Real Madrid hade skaffat sig ett bra utgångsläge genom att ha fått med sig en 2-0 seger från Olympiastadion i Rom. Att Roma skulle göra match av det här fanns på förhand inte på kartan. Ändå sitter vi här dagen efter och konstaterar att Roma var närmast att få med sig rätt resultat från det här dubbelmötet än vad Real Madrid var, detta trots att det här dubbelmötet slutade med 4-0 seger till Real. Totalt sett tycker jag inte att Roma ska skämmas över gårdagens insats. Jag förstår att det inte kan ha varit lätt för spelarna och Spalleti att veta hur de skulle hantera den här matchen. Det är klart att man alltid ska gå för att nå nästa slutspelsrunda, men jag tror ändå att Romaspelarna inför matchen kan ha känt på sig att det här skulle bli en övermäktig uppgift. På något sätt känns det som att det är mer eller mindre omöjligt att få med sig ett bra resultat från Santiago Bernabeu om du klantar till det i första matchen. Det blir ju en lurig situation för du vet inte med vilka metoder du ska få med dig rätt resultat när Real Madrid kryllar av många indiviudellt skickliga spelare. Det är ju bara att titta på hur målen kommer till i den här matchen, det är ett inlägg från höger där Ronaldo dyker upp på rätt plats och bara vräker upp bollen i nättaket, ett mål som är omöjligt att försvara sig mot helt enkelt. Jag kan tycka att det är lite av en målvaktstabbe av Szczesny att ställa sig helt och hållet vid den främre stolpen, och det ser lite väl enkelt ut när James placerar in det avslutet men det går så fort i det anfallet att det är svårt att hänga med. Men jag tycker att den här matchen blev ett kvitto på att Roma fortfarande inte är moget att ta ytterligare steg på den stora scenen i Europa. Det här är ett lag med på tok för många spelare som viker ner sig när det gäller som mest. Nu ser inte jag alla matcher med Roma, men av det jag har sett av en spelare som Pjanic har det stundtals sett riktigt bra ut jämfört med fjolåret. Men igår tyckte jag att vi såg den Pjanic som vi såg under stora delar av förra säsongen. Och det var ingen slump att han bara fick en halvlek, då han inte gjorde någon skillnad i spelet. Nu vet jag att Spalletti börjat med en övning att spela Pjanic som sittande mittfältare. Och det är klart att det skulle kunna göra att en del press försvinner från Pjanic på så sätt att han då inte behöver vara den stora kreatören på mittfältet och vara den som ska ligga bakom målchanserna. Men paradoxen i det hela kan ju bli att Pjanic märker att han inte klarar av att hålla fortet vilket krävs om du ska spela sittande mittfältare, och blir ännu mer ängslig och går och gömmer sig. Och det var ju precis det som hände igår, återigen försvann Pjanic helt ur matchbilderna, han slarvade i passningsspelet och gjorde inte någon skillnad för Roma. När till och med en Toni Kroos som går på halvfart tillåts att göra lite som han vill då är det illa ställt. Men jag tycker inte att Pjanic ska få ta all skit efter det som hände igår utan det finns flera spelare som inte räcker till på den här nivån. Seydou Keita har jag tyckt varit en kompetent spelare som är nyttig att ha får ditt lags balans, men även han visade inte upp särskilt mycket tecken på att vara vinnarskalle igår. Perotti försökte och försökte men lyckades inte riktigt skapa chanserna. El Shaarawy gick inte alls att känna igen, det är ju inte alls samma spelare som vi under perioder i Milan. Snabbheten har han kvar, men tajmingen i löpningarna och när det kommer till att slå den sista passningen eller gå på avslut saknas. Salah tycker jag igår var sådär bra som han var under stora delar av sin sejour i Fiorentina. När han trampar iväg med bollen då får jag riktiga Messi vibbar, nu tror jag inte att han kommer att bli så bra men att han har liknande ryck i steget när han drar iväg på sina rusher det är härligt att se. Men han skulle ju ha gjort minst 2 mål igår, han hade ett jätteläge i den första halvleken där han i stort sett rundar Keylor Navas men skjuter i burgaveln. I den andra halvleken har en ett friläge igen men drar avslutet utanför. Och de lägen som Dzeko brände ska vi inte tala om. Ärligt talat vad har egentligen hänt med Dzeko? Det är ju ett förfall som saknar motstycke. Det är en pålitlig målskytt i grunden och jag var lite besviken på att han inte fick mer speltid än vad han fick i Manchester City. Men nu när vi sitter med ett facit i hand är det bara att konstatera att om vi ska sätta stämpel på värvningen av Dzeko så är det ju en totalflopp. Roma har inte samma spets som Real Madrid har, vilket är den främsta förklaringen till att de inte går vidare till kvartsfinal. Sedan håller ju inte försvarsspelet mot den här typen av motstånd heller. Manolas tyckte jag såg skakig ut, Zukanovic hade ine någon vidare dag på jobbet. Övningen med Florenzi på högerbacken tycker jag är så galen att det är snudd på sparken bara av den anledningen, vilket ju Rudi Garcia också fick. Och Lucas Digne tyckte jag ändå såg intressant ut under de få matcherna han fick i PSG, men det kanske fanns en anledning till att Blanc inte ville satsa på honom. Jag tycker att Digne har blivit lite avslöjad att han räcker helt enkelt inte till på den här nivån. Det är möjligt att han kan ta några steg till i sin utveckling, men att han kommer att bli en bärande spelare för Roma i ett eventuellt titelrace det kommer ni inte att få med mig på någonsin. Men som sagt Roma ska inte skämmas för sin insats rent kollektivt sett. Det är bara det att jag tycker att det är synd att de inte tog vara på att Real Madrid faktiskt gick på halvfart och som redan hade tagit ut kvartsfinalplatsen i förskott. Då måste man vara på hugget, när Dzeko och Salah får sina lägen då måste de sitta så att Real Madrid spelarna börjar tänka till lite, kanske publiken börjar bua, det måste hända någonting helt enkelt. Nu var Roma nära att skaka om Real Madrid om vi tar med Salah och Dzekos lägen i beräkningen. Men spelmässigt blev ju Roma helt bortkontrollerade av Real Madrid, och som supporter till Serie A så gjorde det lite ont i hjärtat att se. 

 

 

När det gäller Real Madrid är jag inte så imponerad heller av det som presterades. Ur ett Real Madrid perspektiv tycker jag nästan att totalt 4-0 efter 2 matcher ska nästan vara ett minimum om man ser till spelare för spelare. Men det är något märkligt med detta Real Madrid, det känns som att jag får samma uppfattning säsong efter säsong. Det känns som att de har en högstanivå som är helt otrolig och där det finns få lag som kan mäta sig med de, där Barcelona mer eller mindre kan vara snäppet bättre ändå. Lik förbaskat känns det som att det här är ett Real Madrid som inte är ett klassiskt Real Madrid lag för min smak. Vi vet att supportrarna är krävande, vi vet att det finns en galen president som inte tål att se laget förlora, alltså kan man ju tycka att det borde trigga spelarna såpass mycket för att de ska prestera på topp lite oftare. Men jag känner att den där högstanivån som är av absolut världsklass den dyker inte upp så ofta som jag vill se den. Visst är det vackert att se Luka Modric av alla bjuda på klacksparkar, och jag kan absolut uppskatta att Marcelo tar sina offensiva utflykter då det är riktigt underhållande att skåda. Men som lag betraktat tycker jag inte att Real Madrid uppträder på ett korrekt sätt i de här sammanhangen. Klyschan enda in i kaklet som en viss landslagstränare myntade en gång i tiden kan jag ju inte kännas mer aktuell att väva in när man ska analysera Real Madrid. För mig är det fullkomligt vanvettigt att börja gå på halvfart, och att medvetet dra ner på tempot och helt och hållet försöka spela på resultatet när man har de kvalitéerna som Real Madrid har. Toni Kroos spelade mer eller mindre bara i sidled, det var inte många gånger han satte djupledsbollar mot Ronaldo, Bale eller James. Ronaldo såg inte så intresserad ut av att spela den här matchen, James var alldeles för bollkär, och Bale tyckte jag tappade koncentrationen helt i en mot en duellerna. Lyckligtvis för Real Madrids del var inte Roma kapabla att ta vara på chanserna, men mot ett bättre motstånd då åker de på storstryk om de spelar med såhär lågt tempo i passningsspelet. Och för mig kan inte det här vara ett medvetet taktikval ifrån Zidane, utan det här måste handla om att spelarna i Real blir för bekväma med situationen, de tappar i koncentration och på något sätt rycks alla spelare med i det, förutom Keylor Navas som definitivt var med på noterna när det brände till. Nu är Real Madrid absolut ingen favoritklubb för mig, jag tycker att det är ett lag som ska ha mycket skit för att de inte spelat alla korten rätt när det kommer till sättet att värva spelare och fiffla lite med verksamheten och hit och dit. Men trots det så finns det ändå en del av mig som sitter och blir smått förbannad på när jag ser Real Madrid uppträda på det sättet som de gjorde igår. Hur kan man gå ut och slå av på takten såpass mycket? För mig är det helt oacceptabelt. Och när jag ser Pepe och Sergio Ramos tappa såpass många markeringar som de gjorde igår då blir jag nästan lite mörkrädd. Det naturliga vore ju att säga ja men det är bara en effekt av att Pepe är på planen och då kan vad som helst hända, men till och med Sergio Ramos har ju haft flera matcher nu när han sett riktigt förvirrad och vilsen ut. Jag har pushat för att Varane ska bli nästa fanbärare i mittlåset för Real Madrid, men även han har ju gjort insatser i år som varit helt katastrofala. Och jag säger det redan nu att det kan bli en rejäl målfest i nästa El Classico om Real Madrid ska vara såhär öppna bakåt. Sedan går det att vända på det att Real Madrid gjorde det som krävdes, och de undvek skador på nyckelspelare vilket är viktigt inför slutspurten i ligan och för resten av Champions League slutspelet. Men jag tycker definitivt att Real Madrid kan bättre än vad de visade upp igår, spelmässigt. Självklart borde de med all den kvalité som finns på planen samtidigt kunna spela en mer offensiv och roligare fotboll. Och jag tycker också att det finns anledning att börja tvivla på om Zidane kommer att kunna få ut maximalt av laget. För faktum är att försvarsspelet är sämre än under Benitez, och vi har inte sett att laget höjer sig i de största sammanhangen än. Det var en riktigt blek insats mot Atletico Madrid för några veckor sedan, och gårdagens match städades visserligen av men återigen om Roma hade varit effektiva hade förmodligen blivit en riktig rysare. Och överlag känns det här lagbygget enormt spretigt. Du har en offensiv med Bale, Benzema, Ronaldo och James som alla är bra spelare men fungerar de verkligen ihop, är det samma fina samarbete som det vi ser mellan Messi, Neymar och Suarez i Barcelona? Nej det tycker jag inte. Ska Toni Kroos verkligen vara ledaren på mittfältet när det börjar gå emot? Kommer han att palla det? Det ställer jag mig tveksam till. Casemiro känns oprövad i de här sammanhangen, är det meningen att han ska spela sittande mittfältare mot ett Bayern München eller Barcelona i en eventuell semifinal? Och Danilo tycker jag inte har motsvarat förväntningarna på högerbacken än, det känns som att han inte stänger sin kant på ett tillräckligt bra sett. Och när Keylor Navas har en dag där han inte räddar varje skott, då måste backlinjen stå upp och se till att han inte utsätts för lika mycket avslut. Men om Ramos och Pepe ska fortsätta hålla den där låga nivån i försvarsspelet och om Varane dessutom skulle komma in och förvärra situationen då vet i sjutton om Real Madrid ens kommer att vara topp 4 i Champions League den här säsongen. Att det ser ut som det gör har inte bara med att göra med dålig attityd hos de största stjärnspelarna, lika lite som att det handlar om att Zidane är för dålig som tränare utan problemen i Real Madrid är djupare än så. Men jag känner att jag har tagit upp problematiken med Florentino Perez rätt mycket på sista tiden så jag tycker att vi kan lägga den diskussionen åt sidan för den här gången. 

 

 

Avslutningsvis vill jag bara ta tillfället i akt att ge Real Madrid publiken cred för att de ställde sig upp och applåderade när Totti byttes in. Totti är en spelare som förtjänar så mycket mer än att gå under öknamnet "Spotti" som han fick efter EM 2004. Vi snackar om en spelare som har varit sin klubb trogen under hela sin karriär. Från Roma akademi har det blivit många fina och tuffa år för de vinröda. För mig är inte Totti väldigt mycket förknippad med Roma, för mig är Totti Roma. Ingen kan ifrågasätta att han har gjort allt för sin stad och sin klubb. Tydligare fanbärare för en klubb är det svårt att hitta i dagens fotboll, om det ens finns några kvar. Och det blir lätt att jag får en klump i magen ju mer jag tänker på att snart är spelarna från det sena 70-talet borta, det är inte alls många kvar. Jag förstår att det har varit svårt för alla involverade i Roma att hantera Totti situationen. Det är ett faktum att ikoner måste fasas ut förr eller senare, sedan handlar det om hur man ska fasa ut de. Oavsett vilket så var sprang Totti in på Santiago Bernabeus gräsmatta av allt att döma för sista gången. Jag kan säga vad jag vill om publiken på Santiago Bernabeu, jag kan tycka att de liksom Florentino Perez har en väldigt grandios självbild där man hävdar att oavsett vilket lag man ställer på banan så är man bäst i världen och ingen annan klubb en spelare kan mäta sig med oss. Men mitt i all den arrogans så finns det ändå en värdighet hos publiken på Santiago Bernabeu. Real Madrid supportrarna är krävande, de ställer sig inte upp och applåderar vem som helst, i Real Madrid lägret applåderar man bara mästare. Och jag tycker att gårdagens stående ovation för Francesco Totti en gång för alla bekräftade vilken fantastisk spelare han har varit. Inte för att man bara ska gå på vad Real Madrid supportrar tycker, men just för att en spelare i ett motståndarlag kan få en stående ovation från fotbollsvärldens kanske mest krävande publik då har du haft en strålande karriär. Vi får väl se om Totti kommer tillbaka till Champions League scenen nästa säsong. Jag tror inte att det kommer att ske, jag tror att vi igår fick se det sista av Totti på den stora europeiska scenen. Han fick komma in i ett läge där dubbelmötet redan var avgjort, men han fick ta emot applåder från fotbollsvärldens mest krävande och bittraste publik, och det var vackert. Stående ovationer för en fantastisk spelare. Francesco Totti, inte Spotti, han är inte värd det öknamnet. Totti har gjort tillräckligt många bra saker i sin karriär för att bara vara Totti. Och för mig kommer Totti alltid vara Totti. En fantastisk spelare som gett allt för sin stad och sin klubb, och den typen av spelare förtjänar extra mycket respekt. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkomna till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Det har varit en fullspäckad dag med intressanta matcher. 2 matcher sticker ut från mängden och då vet ni att jag talar om North London derbyt på White hart Lane och matchen mellan Watford och serieledande Leicester. 

 

 

Jag kan tycka att det pågår någon sorts inflation både hos diverse lag och diverse fotbollstyckare att det vi kallar för "Den moderna fotbollen" att för att nå bra resultat så måste du spela ett bollhållande spel. Och jag kan till viss del hålla med om att i långa loppet tror jag att det blir svårt att nå resultat och vinna titlar om du inte kan skapa chanserna på egen hand. Men så finns det undantag som bekräftar regeln, och årets undantag kan mycket väl bli Leicester City. Jag satt och tittade på deras match mot Watford på bortaplan och blev som så många gånger förr den här säsongen fascinerad av hur det här laget har tagit sig till den här succéfyllda säsongen. För det är inte via något form av Barcelona kopierad tiki-taka spel som Leicester stormar mot ligatiteln med utan det är en solid defensiv som är grunden till alltihop. Och jag blir inte mindre fascinerad av att Leicester ligger där de ligger sett till vilken backlinje de ställer upp med. När Robert Huth kom till klubben från Stoke då kändes det som att han mer eller mindre hade gett upp sin fotbollskarriär och att tänkte varva ner lite i ett lag som skulle komma att hoppa lite mellan Premier League och Championship. Men under den här säsongen har ju Huth varit helt fantastisk. Han är kraftfull och bidrar med pondus och bra fysiskt spel, det är inte vackert men det är rejält och det räcker gott och väl när du spelar i ett lag som Leicester. Och sedan har han inte den bästa passningsfoten heller, men de andra kvalitéerna som jag redogjorde för kompenserar hans inte helt klockrena passningsspel. Wes Morgan har under större delen av karriären huserat i Nottingham Forest vilket innebär att han inte upplevt särskilt många framgångar. Och då kan man ju fundera över om Wes Morgan är en spelare som du vinner Premier League med? Förmodligen inte, om det här hade varit en normal säsong. Men nu är ju inte det här någon normal säsong utan det här är en säsong utöver det vanliga. Liksom Robert Huth har Wes Morgan sett riktigt bra ut, jag tycker att han tillsammans med sin tyske kollega har lyft upp Leicesters försvarsspel på ett alldeles utmärkt sätt. Jag har inte mycket att klaga på när det gäller Wes Morgan förutom att han precis som Huth ibland slarvar lite för mycket i passningsspelet för att det ska kännas helt stabilt. Jag tycker inte att han är en mittback att lita på som ska sköta uppspelen, men när det kommer till att vinna nickdueller och vara på rätt plats och täcka skott och hela den biten tycker jag att han fyller en viktig funktion. Och Danny Simpson och Fuchs kändes som två väldigt tveksamma kort att satsa på, på ytterbacksplatserna. Danny Simpson minns vi alla gjorde väl ingen glad i Newcastle och den kvalitétshöjningen som skatorna fick till när de ersatte honom med Debuchy på högerbacken var en uppgradering som i mitt tycke saknar motstycke. Och Fuchs ser också lite trög ut och inte stabil i alla lägen men lik förbaskat funkar den där fyrbackslinjen riktigt bra. Och från bänken finns en Daniel Amartey att slänga in om någon skulle bli skadad, och vi vet alla att Daniel Amartey gjorde det riktigt bra i Djurgården. Sedan är det en sak att prestera i Allsvenskan, men när en spelare går från FC Köpenhamn till ett Premier League lag då är man i mitt tycke en kompetent spelare. Och över hela planen tycker jag att Leicester har ett gediget lag som alla tar jobbet för varandra. Danny Drinkwater, Albrighton och Kanté och allt vad de heter gör ett fantastiskt jobb på mittfältet. Leicester är jobbiga att möta, de är svårslagna just för att alla lägger ner ett hästjobb i försvarsspelet. Det är inte så att spelarna i Leicester spelar för sig själva utan man deltar i försvarsspelet som ett kollektiv och det är nyckeln till succén. Och så länge försvarsspelet sitter och Vardy och Mahrez fortsätter att göra sina mål då har jag svårt att se att något annat lag ska fälla Leicester i titelstriden. 

 

 

När det gäller derbyt på White Hart Lane är det dags att använda ordet fascination för jag inte vilken gång i ordningen idag, för fascinerad var precis det jag blev. Det var en match som svängde både en och två gånger, och det var underhållande som satan för att tala klarspråk. Att det blev delad pott i den här matchen ser jag som fullt logiskt då jag tycker att det var mycket ge och ta matchen igenom. Tottenham var lite för ineffektiva och borde nog ha gjort mål redan i den första halvleken, särskilt under de första 25 minuterna då man skapade ett makalöst tryck mot Arsenal. Och jag håller inte med om att Wenger medvetet släppte bollinnehavet till Tottenham och att den första halvleken var helt ordning matchplanen. Utan jag tror helt enkelt att Arsenal hade inget bra svar mot Tottenhams presspel och intensiva tempo i spelet med boll. Bellerin hade stora problem med både Danny Rose och Erik Lamela. Arsenal hade under de första 25 minuterna så lite boll att Alexis Sanchez hade nog behövt droppa ner i backlinjen om han skulle fått något vettigt att göra under den perioden. Och som så många gånger förr tycker jag att Özil försvann ur matchen när det var som mest intensivt och mycket närkamper. Och det är väl det som är Özils största brist som spelare att han blir lite feg när det hettar till riktigt ordentligt i närkampsspelet. Özil är en fantastisk spelare med en passningsfot som tillhör en av de bästa i världen, men för mig är han mer av en lirare än en ledarfigur som håller fortet när det bränner till. Det handlar inte om att han är dålig, men tittar man till hur han presterar i den här typen av matcher när det gäller som mest så tycker jag inte att han är en titelvinnande spelare. Och då snackar vi om en spelare som har vunnit La liga, jo men det var ju inte så att han gjorde allting själv i Real Madrid utan han had en rätt så bra omgivning där minst sagt. Men att Özil skulle vara redo för att tillsammans med Alexis Sanchez leda Arsenal till ligatiteln det ser jag inte riktigt. Det räcker inte att vara briljant mot Bournemouth och Norwich, utan det gäller att prestera i de riktigt stora matcherna också. Nu lyckades Arsenal komma tillbaka och fixa 1 poäng trots att man under så lång tid fick spela med en man mindre sedan Coquelin dragit på sig sin andra varning, och man gjorde det utan att Özil spelade någon större avgörande roll. Men jag tror att om Arsenal ska vinna ligan då behöver de en Özil som är den dominanta spelaren inte bara i statistiken utan även spelmässigt. I min värld blir det lite fel att lägga över allt ansvar på Alexis då han kommer att behöva hjälp med att skapa chanserna. Och nu gjorde Ramsey ett mycket vackert mål i den här matchen, men att han helt plötsligt skulle börja producera massa poäng det har jag väldigt svårt att se. Sen tror jag att Arsenal kommer att behöva Koscielny och Cech i längden, för jag litar inte riktigt på Gabriel och Mertesacker i mittlåset. Mertesacker vet vi är en säkerhetsrisk individuellt sett, men kan fungera helt okej när han har Koscielny bredvid sig. Och Gabriel tycker jag faktiskt har varit lite av en besvikelse såhär långt, han blandar och ger alldeles för mycket för att det ska kännas helt stabilt.

 

 

Det är ingen tvekan om att Leicester blev den stora vinnaren idag. Varken Tottenham eller Arsenal tror jag är nöjda med att de bara fick 1 poäng med sig. Och jag börjar på allvar tro att Leicester kommer att klara av att löpa hela linan ut i den här titelstriden. Inför säsongen tippade jag Arsenal som mästare då jag tyckte att man hade gjort smarta värvningar och att man hade en bra stomme att bygga vidare på. Jag upplever det som att man även från supporterhåll fått upp hoppet om att Wenger skulle kunna vinna ligan en sista gång innan han tackar för sig då laget vunnit FA-cupen de senaste 2 säsongerna. Men jag börjar undra om Arsenal ändå inte lider av någon form av mental blockering när de plötsligt inser att de har chans på ligatiteln. Jag har sett Arsenal köra över Manchester United på 20 minuter tidigare under säsongen, jag har sett de spela klokt och kontrollerat mot Manchester City på hemmaplan och vunnit. Men om nu Arsenal tänker gå för titeln hur är det då möjligt att de förlorar mot Swansea på hemmaplan tidigare i veckan? Och väg då dessutom in sättet man gör det på. Det är något som bara inte får hända om du ska vinna ligan. Och jag får känslan av att oavsett hur många räddningsplankor som Arsenal kommer att få kommer de inte att ta till vara på det. För det måste vara frågan om en mental blockering som spelarna drabbas av när de inser att de har chansen att vinna ligan. För det är inte första gången man åker på en riktig plump den här säsongen. Man har blivit överkört av Southampton med 4-0, man har förlorat mot ett mycket svagt Mancheser United för att nämna några exempel. Och jag trodde att Arsenals säsong på allvar tog fart när Danny Welbeck i de sista sekunderna satte segermålet i hemmamatchen mot Leicester. Men Arsenal har inte lyckats ta till vara på det momentum man för tillfället skaffade sig där och då, och då känner jag att om Arsenal inte ens klarar av att på allvar få fart på säsongen efter den typen av segrar då är de dömda att aldrig mer vinna ligan under Wengers ledning. Faktiskt är jag redo att dra det så långt att det skulle vara kört för Arsenal att vinna ligan så länge Wenger leder laget. Och med det inte sagt att Wenger är värdelös, men jag ställer mig tveksam till att om han verkligen får ut maximalt av laget. Att Arsenal har en bra spelatrupp på plats råder det inget tvivel om, men att det är problem med mentaliteten och förmågan att vara bäst när det gäller som mest är en problematik som vi sett bra länge i Arsenal nu. Tottenham tror jag ändå kommer att smyga med på ett tydligare sätt. Det känns som att det finns en större trygghet i Tottenham än vad det gör i Arsenal. Framförallt tycker jag mig inte se någon större ängslighet i Tottenham, utan alla vet vad som ska göras. Harry Kane har fortsatt att vara den fantastiska målmaskin som han var ifjol, och skulle han fortsätta på den inslagna vägen då kommer Tottenham att ta mycket poäng. Christian Eriksen är en helt annan spelare i år jämfört med tidigare säsonger, och Erik Lamela har gått från att bara vara en hyfsat spelare i Europa League till att se ut som en kompentent Premier Leagues spelare. Dele Alli och Mousa Dembele ska vi inte heller glömma bort. Dele Alli kan vara en av de häftigaste engelska talangerna jag har sett under min livstid, det är omöjligt att sia om hur långt han kommer att nå i sin karriär men det ska bli väldigt spännande att följa honom de kommande åren. Mousa Dembele satt jag och stundtals skrattade åt till en början när han gjorde sina första matcher i Tottenham. Men nu är han ju en klok mittfältare som vet precis när han ska släppa bollen och när det är läge att försöka gå på genombrott. Och i den här matchen visade han att han måste inte vara den som har huvudrollen i anfallsspelet utan han klarar av att ta ett kliv tillbaka. Och att flytta upp Eric Dier från backlinjen till att spela sittande mittfältare kändes ju till en början som en fullkomligt galen övning från Pochettino, men det har ju blivit en fullkomlig succé såhär med facit i hand. Tottenham är på alla sätt ett helt fantastiskt fotbollslag, och det är tveklöst ett av de roligaste lagen att titta på i Premier League och i Europa med för den delen. Men trots att Arsenal och Tottenham ska vara numret större än Leicester så är det den gamla svensklubben som leder ligan när vi är inne i början på mars. Manchester City har visserligen en hängmatch kvar mot Newcastle men jag ser faktiskt inte de som något större hot mot Leicester. City har för mig gått på alldeles för många käftsmällar den här säsongen för att vara ett mästarlag, känslan där är att spelarna bara går och väntar på att Pep Guardiola ska ansluta. Och jag tycker att Citys match mot Liverpool i veckan var ett tydligt besked om att de faktiskt inte kan vinna ligan den här säsongen, för den fotboll som de ljusblå presterade på Anfield kan ha varit den sämsta insatsen som har gjorts av City sedan de fick in alla sina stjärnspelare. För mig är det upplagt för att Leicester ska vinna ligan. Det är bara frågan om de kommer att palla trycket. Jag tror att Ranieri är duktig på att trycka på att det gäller att fokusera på en match i taget och inte stirra sig blind på hur tabellen ser ut. Jag är av den åsikten att när du börjar blanda prestation med hur läget i tabellen ser ut då är du illa ute för då fokuserar du inte på rätt saker. Fokuserar du på att göra så bra prestationer som möjligt då kommer det att ge utdelning och sedan är det bara att se efter säsongen är slut hur långt det räckte. Men du får absolut inte börja titta på tabellen eller lägga energi på hur de andra lagen sköter sig, för då är det risk för att du tappar fokus och därmed dippar i din egen prestation. Men Ranieri tror jag har bra koll på hur han ska hantera den här situationen, och för spelarna måste det här vara en riktigt bekväm situation. Jag kan tänka mig att ingångsvärdet inför säsongen var att Leicester skulle hålla sig kvar, och nu är de i serieledning och har gjort 52 mål med 9 omgångar kvar. För spelarna är det bara att gå ut och njuta och bara fortsätta spela på samma sätt som man har gjort under säsongen. Och jag tycker att Leicester ikväll visade att de klarar av att vinna matcher på flera olika sätt. Det är inte bara genom klang och jubel föreställning och med massa mål som de plockar sina segrar, utan de klarar av att åka till tuffa bortamatcher och hämta hem segrar med uddamålet. Och min tes är att om du vill vinna ligatitlar då gäller det att klara av att vinna matcher på flera olika sätt, och det är ju precis det som Leicester har lyckats med. Det finns mycket som talar för att Leicester kommer att fixa ligatiteln, och jag hoppas av hela mitt hjärta att sagan blir sann. Tänk att Ranieri som fått stämpeln på sig att han kommer aldrig att vinna en ligatitel, och att han dessutom skulle få lyfta bucklan på Stamford bridge, det vore ju en så vacker symbolik att en får ju rysningar bara en tänker på det. Oavsett vad så har Ranieri satt Leicester på fotbollskartan igen för den breda massan, och det är bara att hoppas att spelarna orkar hela vägen ut för det är de värda. Jag tror att Leicester kommer fixa det, men är det något vi har lärt oss under den här säsongen är det att allt kan hända.

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkomna tillbaka till ytterligare en stund här i min fantastiska fotbollshörna. Den här gången tror jag ni har räknat ut vad dagens text kommer att handla om? Ni gissade rätt, återigen har det blivit dags att snacka lite Liverpool som befann sig på Wembley igår då det var dags att sig ann Manchester City i ligacupfinalen. 

 

 

Jag brukar vara väldigt nervös oavsett vilka Liverpool möter och i vilket sammanhang är nervositeten kombinerat med förväntan oftast hög. Därför tyckte jag det var lite märkligt att jag var ganska avslappnad sista timmarna innan matchen då man egentligen ska vara som mest taggad. Sedan var det som vanligt livat under matchens gång, men inför matchen kände jag ändå att den här matchen blir lite vad den blir. För är det något jag har lärt mig nu efter att ha följt Liverpool på nära håll under många säsonger så är det att du vet aldrig riktigt vilken sida laget har vaknat på. Och det är klart att det finns en viss charm i att det är så även om jag personligen föredrar stabiliteten före ojämnheten för att inte säga ständigt kaos. 

 

 

Om vi då ska ta och titta lite på hur matchen var så tyckte jag faktiskt att det var en trevlig match för att vara en cupfinal. Jag är såpass gammal att jag har hunnit bocka av en del cupfinaler och Champions League finaler och ofta har jag fått tesen som säger att finaler tenderar att bli låsta och tråkiga då bägge lagen inte riktigt vågar släppa loss alla knutar utan prioriterar defensiven och försöka utnyttja ett misstag från motståndaren. Och när bägge lagen tänker så då uppstår det lätt en situation där ingen vågar kliva fram och ta risker och så blir matchen rena sömnpillret. Men i den här matchen tyckte jag att vi fick se två lag som inte var särskilt intresserade av att ta det hela till en förlängning eller ett straffavgörande, utan jag upplevde det som att bägge lagen gick för segern. Ur ett Liverpoolperspektiv finns det dessvärre inte särskilt mycket att lägga till på pluskontot då jag upplevde att vi stångade oss blodiga under hela matchen utan att nå resultat. Jag tycker att vi vinner den första kvarten på poäng, då vi lyckas etablera och föra lite spel på Citys planhalva och City hade svårt att skicka upp bollar mot Agüero. Men tyvärr kan jag bara konstatera att vi återigen har problem när det är upp till oss att bestämma tempot när det är upp till oss att föra matcherna då har vi problem med att luckra upp kompakta försvar som faller lågt. Jag är jättenöjd med att mittfältet i synnerhet Coutinho och Milner vinner sina närkamper, jag tycker mig se att Coutinho börjar hitta tillbaka till den formen han hade innan han åkte på sin senaste skada. Clyne och Moreno räds inte att fylla på med löpningar på sina respektive kanter, stundtals satte vi Citys backlinje under full sysselsättning vilket var positivt. Men återigen så kommer vi tillbaka till det här med beslutsamheten och kreativiteten kring den sista tredjedelen, där det återigen skiter sig. Och det som känns mest frustrerande det är att det var inte så att City gjorde det omöjligt för oss att skapa chanserna. Citys mittfält såg inte särskilt intresserade ut av att spela ett presspel exempelvis det Klopp står för. Yaya Toure såg ut som att han gick omkring och funderade över vilken klubb som skulle bli hans nästa, och överlag såg han väldit sömning och oengagerad ut. Ja förutom när han tog ett rejält grepp om Lallana efter att han själv satt in en riktigt ful tackling på honom i momentet innan, och att det inte blev rött kort det är ju något jag bara kan garva åt. David Silva är ju inte känd för att vara en spelare som deltar i intensvit presspel, och Sterling deltar oftast bara i en fas av spelet och det är kring straffområdet. Men varje gång Milner kom till inläggsläge på sin kant så började han att försöka dribbla eller spelar tillbaka bollen på stillstående spelare och så rinner anfallet ut i sanden. Moreno må han en fullkomligt usel inläggsfot, men det minsta man kan begära är att han försöker skicka in bollen i straffområdet när vi väl har mycket folk som löper in. Men tro fan att Moreno ska försöka sig på något konstnummer och så åker vi på en omställning, och inte nog med det då finns det också en risk för att vi åker på en frispark från farligt läge då Moreno inte är särskilt bra i hemjobbet. Och Firmino och Henderson, vart var de någonstans i den här matchen? Bägge två kan ha gjort sina sämsta insatser i Liverpooltröjan, inte så passande när det är en cupfinal som står på agendan. Igår fick vi se den Firmino vi såg under de första matcherna, en spelare som såg förvirrad och vilsen ut och som knappt kunde hantera bollen. Och hand upp den som kan förklara vad det är som har hänt med Jordan Henderson. Den typen av insatser som han gjorde igår det är ju insatser som han gjorde 2011/2012, när han var så usel att varken jag eller någon annan önskade att ha honom i startelvan. Men någonting är det som är helt galet för såhär dålig får du inte vara som lagkapten i en cupfinal. När spelet inte flyter på, när det går riktigt trögt då är det lagkaptenens ansvar tillsammans med de övrigt högt uppsatta spelarnas ansvar att veva igång laget till det bättre. Men det Henderson håller på med nu är bara inte okej, och för stunden ser ju det där femårskontraktet inte lika bra ut. Och den här fegheten, tycka synd om sig själv attityden eller vad vi nu än väljer att kalla det för den smittar ju till slut av sig på hela laget vilket var fallet även igår. Och jag har inga problem med att konstatera att Liverpool ska vara glada över att chansen på vinst faktiskt levde enda fram tills Yaya Toure säkert placerade in den avgörande straffen. 

 

 

När det kommer till Liverpool känns det som att den här bloggen börjar likna filmen Måndag hela veckan. Det känns som att jag har varit med om det här förut, och är det inte så att varje gång jag sitter här och ska försöka analysera och dra slutsatser så är det alltid samma problematik som jag pratar om både när det gäller hur det ser ut på planen och hur situationen ser ut i klubben? Jo det känns som att det här är lite av en Måndag hela veckan blogg när det kommer till Liverpool. För i min värld är det ingen slump att samma visa upprepar sig gång på gång, då kan man inte bara skylla på lite otur utan då tror jag att problemen är djupt mer rotade än så. Och det är ju precis det som har hänt när det gäller Liverpool. Och jag vill återigen backa bandet till Benitez dagar. Jag håller med om att Benitez kanske inte är den som spelar den roligaste fotbollen, men karln vet hur man sätter en defensiv och han tror på sin filosofi och den har gett resultat genom åren. Framförallt har Benitez känslan för att sätta sina värvningar, även om han såklart har gjort ett och annat misstag också, inte minst under Napolisejouren. Men det är ju bara att titta på vilken typ utav spelare som fanns i Liverpool från 2005 och fram till 2010 då Benitez fick lämna sin post. Xabi Alonso, Javier Marscherano, Fernando Torres, Daniel Agger, Pepe Reina för att nämna några. Liverpool där och då var ett lag där det fanns gott om vinnarskallar, och då har jag inte ens lagt till Steven Gerrard, Sami Hypiää och Jamie Carragher. Tro fan att Liverpool kunde nå bra resultat när det fanns så mycket vinnarskallar i laget. Men när jag tittar på dagens Liverpool och funderar över vilka är det som är vinnarskallarna i årets upplaga då kan jag inte komma på en enda spelare som uppfyller de kriterierna. Nu är det inte Brendan Rodgers som styr skutan längre, men jag vidhåller min starka uppfattning att han är fortfarande en del av den problematiken som finns i dagens Liverpool. För det första tilläts Rodgers ihop med den här väldigt stökiga transferkommitén bygga upp ett lag under 3,5 års tid där det inte fanns något sammanhang mellan spelarna. Det fanns inga tydliga besked när det gällde vilken typ av fotboll Liverpool skulle stå för. Och Rodgers med klubbens välsignelse fick grönt ljus att ja men det är okej att du inte vinner, se bara till att vi är med och touchar på en Europaplats då och då och när våra stjärnspelare har blivit tillräckligt bra då säljer vi de för överpris och sedan börjar vi om på nytt. Och då vill jag hävda att har du mentalt fått laget och klubben att mentalt acceptera att det är okej att inte vinna, och så går alla in i det läget att vi ska vara en säljande klubb, börjar det där sätta sig tillräckligt länge då är vägen tillbaka till toppen och till titlarna enormt lång. Och då kan man ju säga ja men det här är ju ändå Liverpoolspelare där drivkraften av att vinna borde vara större då det inte har regnat in titlar under de senaste 10 åren, och dessutom har vi inte spelat kontinuerligt i Champions League heller under de sista 6 åren. Men jag hävdar med en dåres envishet att det där med att få ett lag som mentalt har accepterat att det är okej att inte vinna till att helt plötsligt höja ambitionen att nu ska vi börja vinna, det är ingen kran du skruvar på eller en knapp du bara trycker på och sedan rullar det bara på. Utan drar man ner på kraven för länge då är vägen tillbaka väldigt lång. Och det är det som har hänt i Liverpools fall. Det kan tyckas att jag blir lite svepande eller far iväg i min analys, men det är just för att det handlar inte om den enskilda matchen igår utan vi pratar om ett större perspektiv. Rodgers kvävde vinnarmentaliteten även om han såklart aldrig skulle erkänna det i media. Sedan har vi en transferkommité som ihop med Rodgers knappt satt en enda värvning, och dessutom byggt upp ett lag där det inte finns något samband eller någon röd tråd i valet av värvningarna utan det blir mest att man chansar och hoppas på det bästa. 

 

 

Så för mig är Liverpool inte vinnarmentalitet för mig. Och jag är tacksam över att Klopp tog på sig det här mycket fina uppdraget vilket det fortfarande är och det kan inte ens de som föraktar Liverpool av hela sitt hjärta förneka. Men jag är rädd för att det som skulle sluta i ett lyckat giftermål det vill säga förälskelsen mellan Klopp och Liverpool kommer att sluta i en katastrof som till slut kommer att framkalla en skilsmäsa, sen om det är Klopp eller Liverpool som tar det beslutet det återstår att se om ett sådant scenario skulle uppstå. Men jag lägger absolut inte skulden på Klopp. Ärligt talat vad ska karln hitta på? Att det är en fantastiskt skicklig tränare som tagit Dortmund till toppen av Bundesliga och dessutom utmanat Bayern om Champions League titeln. Men trots sin fina energi och sitt härliga engagemang så kan inte Klopp kliva in och trolla fram några resultat. Hur man än vrider och vänder på det så är det spelarna som ska göra jobbet. Men Klopps sejour i Liverpool såhär långt börjar mer och mer likna ett självmordsuppdrag, och jag är rädd för att det blir Klopp själv som kommer att få bära hundhuvudet om säsongen skulle spåra ur fullständigt. Vad är det som säger att Klopp skulle få tid på sig om den här säsongen avslutas uselt när Kenny Dalglish fick sparken trots att ha tagit Liverpool till 2 cupfinaler varav en cuptitel, men hamnade 8:a i ligan? Och det går att argumentera för att Klopps sejour med Liverpool kommer att sluta olyckligt. Men det som är det väsentliga och det som jag främst bär med mig ifrån gårdagens cupfinal för att återgå lite kort till den det är att det var absolut ingen slump att Liverpool förlorade. Liverpool här och nu är inte vinnarmentalitet, några vinnarskallar i truppen finns inte. Utan Liverpool är ett förbannat segt och tröttkört lag som ser ut att bara sjunka ännu djupare. De är ju Rolling stones ute på turné 2016, det vill säga det må vara okej i vissa mått mätt men slutprodukten var bättre förr och det är inte tillräckligt bra här och nu. Och för att göra jämförelsen med City där har vi ett lag där det finns gott om vinnarskallar. Titta på hur Agüero och Yaya Toure trycker in sina straffar, det är inget snack om saken bolljäveln ska in i mål. Och Coutinho som är våran största stjärna i varje fall på pappret kliver fram till straffpunkten, men han stannar upp och tvekar och ingenting bra av den straffen. Och det smärtar mig att säga det men jag kan inte se på Liverpool på något annat sätt. Det här är ett lag som består av spelare som viker ner sig när det betyder som mest. Sedan är det möjligt att Klopp med sin drivkraft och sin pondus kan odla fram vinnarskallar ur den här truppen. Men så länge vinnarmentaliteten lyser med sin frånvaro och om Liverpool inte börjar rekrytera vinnarskallar i kommande transferfönster då är Klopps sejour på Merseyside dömd att misslyckas. 

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till en stund med mig här i fotbollshörnan. Det har varit många matcher på tapeten denna lördag och den matchen jag valde att lägga mest fokus på var derbyt som spelades på Santiago Bernabeu mellan Real Madrid och Atletico Madrid. 

 

 

Madridderbyt är fantastiskt, det slår absolut inte ett derby mellan Arsenal och Tottenham eller ett derby mellan Liverpool och Everton men det är inte långt därifrån. Framförallt tycker jag att Madridderbyt har blivit mer intressant på senare år då Atletico faktiskt börjat komma till ett stadie där de har kunnat matcha Real både spelmässigt och resultatmässigt. Faktum är att vi behöver gå längre bak i tiden för att hitta den senaste ligatiteln för Real Madrid än vad vi behöver backa bandet för att hitta den säsong då Atletico fick lyfta bucklan, vilket säger en del om hur fotbollskartan i Madrid har ritats om. Dessutom hade Real Madrid inför den här matchen inte vunnit mot lillebror Atletico på 3 år, vilket såklart borde ha fått det hela att tippa över till Real men så blev det inte utan Atletico vann det här derbyt med 1-0 efter mål av Griezmann. 

 

 

Jag tycker att den här matchen blev lite av en krock mellan två klubbar som jobbar på helt olika sätt. Om vi börjar med att titta på hur Real Madrid presterade skulle jag vilja säga att det här var inte en särskilt imponerande insats. Nu ägde Real bollinnehavet under i stort sett hela matchen och i perioder under den första halvleken tror jag att bollprocenten låg på 72-28 till Reals fördel. Och då är det lätt att man börjar stirra sig blind på siffrorna och börjar fundera över hur var det möjligt att Real Madrid inte vann den här matchen?. Ja är det något jag har fått lära mig genom åren så är det att statistik är en sak men hur det ser ut på planen är någonting helt annat. Och jag kan bara konstatera att Real Madrid återigen gick i Diego Simeones fälla. Simeone är känd för att prioritera den defensiva delen av spelet för att sedan kunna kontra bort motståndaren. Och visst går det att argumentera för att man måste kunna föra matcher för att själv kunna bestämma ödet över matchutvecklingen, för annars blir man inte framgångsrik över tid. Men när du möter ett Atletico Madrid som under Simeone är en av de bästa klubbarna i världen när det kommer till organisation och positionsspel då gäller det att du driver upp tempot och får Atleticospelarna att springa bort sig i presspelet. Men i den här matchen tyckte jag att Real Madrid inte ställde tillräckligt många frågor till Atletico. Toni Kroos som ska vara en av de som luckrar upp kompakta försvar hade inte mycket att komma med. Han har kvalitéerna att slå avgörande passningar och hålla igång bolltempot så att det blir mycket rörelse i motståndarens försvar. Men i den här matchen spelade ju Kroos mest i sidled och vågade aldrig chansa i sitt spel och skicka iväg bollar i djupled. James Rodriguez har jag hackat på enda sedan han kom till Real Madrid och den här gången tänker jag inte göra något undantag. Det är en jättebra spelare i sina bästa stunder, han har en teknik som är tillräckligt bra för att skapa chanser helt på egen hand, passningfoten är riktigt fin och han kan få på ett satans tryck i sin vänsterfot även när han är helt stillastående. Men det räcker ju inte att bara vara bra när det passar än själv, utan ska han vara Real Madrid material på riktigt då behöver han leverera betydligt oftare än vad han har gjort hittills, och framförallt mot den här typen av motstånd. Men det var ju inte så att Gabi, Diego Godin, Gimenez, Juanfran och Koke hade några större problem med att hantera James Rodriguez den här gången, om han ens behövdes hanteras. Och även Modric som brukar vara så duktig på att sätta igång spelet snabbt och kunna byta kant, vart var han i den här matchen? Men något som borde bekymra Real Madrid lägret det var hur blek Ronaldo var idag. Jag kan tycka att Ronaldo inte är samma spelare som han en gång var, men jag håller honom fortfarande som en av världens bästa poängspelare. Men det känns som att han har tappat farten kring sista tredjedelen, det där klassiska rycket som han kan få till där han viker in i banan och borrar upp bollen i krysset eller viker åt fel håll och drar in bollen med vänstern i bortre hörnet det ser vi inte lika ofta. Men så blek som Ronaldo var i den här matchen det har jag inte sett honom vara på väldigt länge. Och det mest intressanta är såklart att även om Ronaldo kan ha sina sämre matcher så får han alltid några chanser att göra mål och normalt missar han inte allihop. Nu fick han 2 jättelägen att bli målskytt, och läget när han får gott om tid på sig att placera avslutet i bortre hörnet där ska han göra det bättre. När det gäller nickläget är det möjligt att han inte riktigt tror på det från första början, men han är såpass fri att han ska få mer kraft i den nicken. Någonting har uppenbarligen hänt med Ronaldo, och det är möjligt att det är något som stör honom just nu och vad det kan vara det kan vi bara spekulera i. Men jag tror inte att man helt ska vifta bort att PSG ryktena för tillfället kan påverka Ronaldos prestationer. Jag har varit inne på Florentino Perez innan och jag kan bara konstatera att det fortsätter att gå knackigt för hans projekt. Nu var det här första förlusten för Real Madrid under Zidane, men ärligt talat det är ju inte så att det spelmässigt har sett särskilt mycket bättre ut. Och Real Madrid supportrarna får ursäkta men det finns någonting väldigt vackert med att Real inte går bättre än såhär. Det här är en följd av den sjuka tränarkarusell som Florentino Perez har sysslat med. Det har inte gynnat klubben men Perez vägrar att byta taktik, och då kan jag känna att då får man skylla sig själv. Jag tänker inte sitta här och döma ut Zidane som en Real Madrid tränare, men jag är definitivt redo att det är kört för Florentino Perez som president för klubben. Inte nog med att han sparkar tränare till höger och vänster, han har dessutom byggt upp en trupp som inte är ett starkt kollektiv. För mig är Real Madrid individualismen personifierad, det finns gott om kompetenta spelare om vi bara ser till speltekniska kvalitéer. Men är Real Madrid verkligen ett fotbollslag? Är detta snarare inte ett lag fullt av individualister som tycker det är viktigare att jaga mål och poäng än att offra sig för laget i täta matcher som den här? Jo jag tycker nog det. Och därför tycker jag att Florentino Perez får skylla sig själv. Det är inte alla tränare som fått tacka för sig under resans gång som är orsaken till att Real Madrid inte är en tydigare utmanare till Barcelona, det är Florentino Perez fel. Men karln är för självgod och för envis för att erkänna att det är han som är roten till allt ont. Och av den anledningen tycker jag att det finns någonting väldigt vackert med att projektet Real Madrid inte går bättre än vad man gör.

 

 

När det gäller Atletico Madrid ska jag inte göra en kort historia alldeles för lång. Det jag är ute efter här det är att jag vill bara berätta att jag har gått och blivit nykär. Ni som följer mig på diverse forum vet att jag ofta sitter och beklagar mig över hur det kan se ut när ett lag försöker spela försvarsspel. Och då tänker jag inte bara på mitt Liverpool utan det finns flera lag som har potential att kvala sig in på listan över dåligt försvarsspel. Men när jag ser hur Atletico Madrid i allmänhet och i synnerhet hur de hanterade den här matchen är det nästan att jag blir rörd till tårar. Här snackar vi verkligen om en spelartrupp som helt har underkastat sig sin tränare filosofi. Samtliga spelare vet precis hur man ska uppträda på banan. Och det börjar redan längst fram med Fernando och Torres och Griezmann. Det är inte så att de är världens snabbaste spelare men som de offrar sig i presspelet och hur smarta de är på hur värdera när det är läge att kliva fram i presspelet och när det är läge att bara avvakta och täcka ytor. För är det någonting jag inte uppskattar så är det när spelare totalt springer bort sig och bara är ute efter att jaga bollen. Det är balansen som är det avgörande för att du ska bli framgångsrik, det gäller att kunna värdera situationerna rätt när det kommer till att stå högt eller falla lågt och dessutom orka göra det över 90 minuter. Och då gäller det ju att ha en tränare som fokuserar tillräckligt mycket på den defensiva biten av spelet vilket Diego Simeone definitivt gör då det var en defensivt lagd spelare på sin tid. Och  såklart måste du ha spelarna för att kunna spela den här typen av disciplinerat försvarsspel, du behöver en spelatrupp som fattar detaljerna i den defensiva spelfilosofi som Simeone står för. Det har tagit sin tid men vilket fint lag det håller på att bli av Simeones Atletico Madrid. Och det är ju svårt att inte förälska sig i detta fantastiska fotbollslag för det finns ju så många sköna karaktärer i laget. Diego Godin, visst må han vara lite tokig emellanåt men som han offrar sig hänsynslöst när det bränner till och han står upp för laget när det blåser på toppen och vevar igång laget när det inte fungerar. Och sedan har han ju ett huvudspel som är svårslaget, jag skulle till och med vilja dra det så långt att Diego Godin besitter det bästa huvudspelet på den här planeten. Gimenez är ingen spelare man lägger märke till så mycket, men jag tycker det är en ganska bra beskrivning över hur bra han är som spelare, han gör ett oerhört hårt jobb i det tysta och går sällan bort sig. Felipe Luis tyckte jag var en besvikelse i Chelsea och jag var skeptisk till att Atletico skulle ta tillbaka honom, men uppenbarligen är han en spelare som individuellt sett inte är tillräckligt bra för att spela på den absoluta toppen men han passar bra in i sammanhanget Atletico Madrid. Och Gabi, Juanfran och Koke för att nämna några till är också spelare som jag hade betalat mycket pengar för att ha i mitt lag. De är allihop riktigt bra spelare både när det gäller deras speltekniska kvalitéer men också när det kommer till att vara lagspelare, oavsett vart på planen du sätter de kommer de att göra ett hundraprocentigt jobb för laget just för att laget är det viktigaste i deras värld och inte jaget. Och det som gjorde mig mest imponerad när det gäller Atleticos insats det var att de gjorde inte mer än vad som krävdes. De kom inte till Bernabeu med ambitionen om att spela ut Real Madrid och vinna med 6-0, utan man kommer dit och håller sig till sin grund och sin spelidé med ett lågt sittande försvar emellanåt men när det finns läge så är räds man inte att sätta intensiv och hård press på bollhållaren. Och det är ju bara att titta på vilka problem Kroos, Modric, James och Isco hade med att hantera Gabi och Koke bland annat. Atletico är ett lag där alla vet sina roller och där samtliga är bekväma med tränares spelidé, och man har tagit den till sig och köper den fullt ut. Och när till och med Torres ser ut som en kompentent spelare igen då har du som tränare verkligen gjort ett enastående jobb. Det är bara att konstatera att Atletico Madrid för stunden är en fantastisk välmående fotbollsklubb och ett fantastiskt fotbollslag. Och jag bara sitter och njuter i skrivande stund, jag tycker att det är hur kul som helst att titta på Atletico. Och om Real Madrid var individualismen personfierad så är Atletico Madrid för mig det starka kollektivet personifierat, och det är det som är den främsta anledningen till att de rödvitrandiga förmodligen kommer att sluta före de vita i tabellen. Och vill man sticka ut hakan ännu mer men samtidigt inte vara helt ute och cykla går det ju att argumentera för att Atletico Madrid för stunden är storebror i stan än att Real Madrid fortfarande skulle vara det? Jag kan tänka mig det i varje fall. Och som sagt jag har gått och blivit nykär. Jag älskar Atletico, och jag älskar Diego Simeone, ett fantastiskt fotbollslag och en fantastiskt tränare är vad vi har att göra med helt enkelt. 

 

 

Då har det blivit dags att säga hej och varsegoda att stiga in i min lilla fotbollshörna. Vi befinner oss mitt i Champions League slutspelet och inför gårdagens matcher var nog förväntningarna extra höga bland oss som brinner för internationell fotboll då det på menyn stod två kanonmatcher. Men jag tänker inte lägga fokus på det som utspelade sig i norra London utan den här gången tänkte jag prata om mig om mötet mellan Juventus och Bayern München. 

 

 

Man brukar prata om bra lottningar, mindre bra lottningar och mardrömslottningar när det kommer till den här typen av sammanhang. Jag ska inte sticka under stol med att när jag fick reda på att Juventus skulle ställas mot Bayern München poppade direkt tanken upp att det här kommer att gå åt skogen. Självklart ska Juventus ha all respekt för det som klubben har åstadkommit på hemmaplan under de sista 4 säsongerna, då man varit det klart bästa laget och dominerat italiensk fotboll. Men faktum är att Juventus inte har lyckats ta ytterligare steg i Europaspelet. Nu blev det en Champions League final mot Barcelona där man visserligen håller jämna steg i kortare perioder i matchen men på det stora hela är man ändå inte i närheten av att hålla den nivån som Barcelona håller. En svala gör ingen sommar brukar man säga, och det talesättet stämmer rätt bra när det gäller Juventus. Låt vara att den blev kort så fick vi ändå uppleva en ny era hos de svartvita med Pirlo som regissören bakom allt, med Vidal som tack vare sin enorma flexibilitet kunde gå från att vara avgörande poängspelare till att bli städgumma som höll fortet framför backlinjen. Och till sist fanns det en viss argentinare i form av Tevez som stod för det avgörande målen och poängen vilket var en stor del till fjolårssäsongen blev så succéfylld som den blev. 

 

 

Gådagens match blev det första stora testet för årets upplaga av Juventus. Laget har fått en del ros med all rätt, men jag tycker att det har varit helt på sin plats att det har funnits en del frågetecken kring hur slagkraftigt årets upplaga egentligen är. Och under den första halvleken satt jag och fascinerandes av det jag såg på ett negativt sätt. Ibland brukar man prata om att vara lite cynisk och släppa bollinnehavet till motståndaren trots att man har hemmaplan, då det viktigaste inte är att vinna bollprocenten utan det viktigaste är att man vinner. Men inte ens Allegri kan ha varit särskilt nöjd med hur Juventus uppträdde i den första halvleken. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att bollinnehavet under de första 45 minuterna måste ha varit 80-20 till Bayerns fördel. Till viss del kan jag bli förförd av Guardiolas sätt att med sin filosofi gå in och mer eller mindre förändra hela fotbollsvärlden med sin mycket speciella syn på hur man når resultat. Men det som Juventus presterade i den första halvleken måste ha varit den sämsta av halvlekar som någonsin har presterats på Juventus stadium. Jag har inga problem med att vi inte äger bollen mest, men att backa ner med hela laget såpass mycket det straffar sig bara i längden. För vi hamnade i en situation där vi backade hem med hela laget, till och med Dybala och Mandzukic hamnade långt ner på egen planhalva och det säger sig självt att då kommer vi inte att kunna besegra Bayern om vi spelar så defensivt. Och under hela halvleken satte vi oss i svåra situationer vilket gjorde att vi inte kunde spela oss ur trånga lägen på ett tillräckligt bra sätt. När Lichtsteiner väl vann bollen droppade Cuadrado ner så djupt i banan att han nästan hamnade nere i knät på Lichtsteiner att det inte fanns någon att spela bollen till och så tappade vi bollen. Pogba och Marchisio slet något enormt, och Pogba lyckades bara bromsa upp Bayerns anfall en enda gång för att sedan sätta igång en kontring. Och jag tycker att vi här och nu kan bekräfta att Marchisio var en fantastisk spelare under Conte, men han är inte samma spelare som han en gång var. Han har tappat sina spetskvalitéer och ser numera ut som en spelare som inte borde starta i ett Champions League slutspel. Khedira brukar vara lugnet själv när det kommer till att sätta passningarna oavsett om det är i djupled, sidled eller rulla hem i backlinjen. Men när till och med Khedira ser besvärad ut då är det ett tecken på att motståndaren har full kontroll på matchen. Och trots att det såg ut som att Bonucci och Barzagli skulle reda ut stormen och se till att vi kunde gå in i paus med 0-0 hände det som absolut inte fick hända bara minuter innan halvtidsvilan. Jag minns inte hela situationen i detalj, men jag ser bara framför mig hur Barzagli står och sover och mer eller mindre får bollen på sig efter att bollen skickats in mot mål från vänster vilket gör att den styrs ut rakt i gapet på Thomas Müller som kunde revanschera sig efter att ha stått för årets miss efter Edin Dzekos miss i helgen. Fullt rättvist att Bayern kunde gå till paus med en

1-0 ledning. Sen kan man tjata hur länge som helst om att Lewandowski inte gavs mycket utrymme och att Thomas Müller inte tilläts vara få de där extra ytorna som han behöver för att göra mål, men det gäller att vara hundraprocentig i ditt försvarsspel när du möter Bayern. Ett litet misstag och då rasslar det till i nätet direkt, då hjälper det inte att ha en av världens bästa målvakter utan hela laget måste stå för en felfri insats defensivt vilket inte var fallet i den första halvleken. 

 

 

Klockan började närma sig 55 minuters spel och jag satt och funderade lite på vilken taktik som skulle gälla för resten av matchen. Marchisio tvingades kliva av men det tyckte jag inte var någon större försvagning då han som sagt inte på långa vägar är den där avgörande spelaren som han var för 4 år sedan. Å andra sidan vet jag inte om det är så smart att peta in Hernanes som ersättare, som också är en spelare som har passerat bäst före datum. Men jag hoppades att få se ett Juventus som vågade kliva fram mer i presspelet och som chansade lite mer det vill säga flytta fram mer folk. Att Dybala och Mandzukic ska husera djupt nere på egen planhalva när Bayern har bollen det är för mig ett väldigt destruktivt sätt att försöka matcha detta mycket skickliga lag. Men knappt hade jag hunnit börjat fundera över hur vi skulle vända på steken förrän en viss Arjen Robben gjorde ett klassiskt Arjen Robben mål. Ni som kan er fotboll vet hur det gick till, han får bollen på högerkanten och så viker han in och skickar in ett välplacerat skott med sådär lagom skruv i bortre hörnet. Givetvis en fantastisk prestation men samtidigt är det beklämmande att se en sån som Patrice Evra som varit med på den här nivån så länge totalt vika ner sig i den situationen. Jag kräver inte att han Evra ska tokrusa ut mot Robben och chansa på att han lyckas få undan bollen med en glidtackling, men att bara stå där med händerna i byxfickorna och inte göra någonting det är något som gör mig otroligt förbannad, man uppträder inte så på den här nivån det är helt oacceptabelt. Självklart kändes det som att Robbens drömmål var spiken i kistan för det som hade kunnat bli ett riktigt spännande dubbelmöte. Nu kändes det som att det var upp till Bayern om det ville gå för fler mål eller om de ville spela av matchen vilket de inte brukar ha några problem med. Och jag tackar för att Bayern valde det sistnämnda alternativet, för efter 0-2 målet kändes det som att Juventus märkte att de började få mer ytor att spela på och att de kunde få fram mer folk i anfallsspelet. Pogba som hade haft en besvärlig match så långt lyckades helt plötsligt med att vinna några motlägg, och på så sätt börja etablera lite längre anfall. Däremot saknades det där riktigt heta målchanserna för att det skulle kännas som att det kunde bli match av det här dubbelmötet på riktigt. Kimmich som mer eller mindre haft en felfri match så långt i Bayerns trebackslinje/fyrbackslinje eller hur man nu väljer att se på det stod för ett enda misstag då han står och sover och styr bollen rakt i gapet på Mandzukic när Juventus ställde om. Och Mandzukic är tillräckligt kylig att han hittar en fristående Dybala som kunde placera in reduceringen. Helt plötsligt var det match igen, fast ändå inte tänkte jag och säkerligen många med mig. Det är klart att Bayern inte tappar en 2-0 ledning det är de alldeles för bra för. Och nog satt jag och beklagade mig över hur tunn trupp Juventus har jämfört med de spelare som Guardiola har till sitt förfogande. När en Morata som fortfarande är lite i obalans och en relativt oprövad Stefano Sturaro byts in som främsta offensiva hot då är det nästan att man är redo att ge upp. Men så dyker det upp en sekvens där precis allting stämmer, alltifrån individuell kvalité till att studsarna är på din sida. Pogba får bollen i ryggen efter att Bayern misslyckats med ett uppspel och han fiskar upp bollen och på bara några få tillslag slutar det med att Morata med en mycket fin nickpassning lyckas nå fram till Sturaro som skickar upp bollen i första krysset. Sista kvarten är nästan svår att analysera för då blev det rena rama ge och ta fotbollen där båda lagen gick för ett segermål och jag tycker att Juventus ska vara glada över att det här dubbelmötet trots allt är öppet inför returen. 

 

 

Det finns vissa upphämtningar som är mer slående än andra, och jag tycker att den comebacken som Juventus stod för igår tillhör något av det absolut bästa jag har sett. Vem hade inte gett upp efter att Robben fullständigt haft lekstuga med ett Juventus försvar som gick på knäna? Det normala hade varit att bara lägga sig ner och dö, sedan är det inte det ett scenario som man köper som supporter men man kan ändå ha förståelse för att det sker. Det var inte ett Schaktar eller ett Dynamo Kiev vi mötte utan det var en av de stora favoriterna till att vinna Champions League titeln som stod för motståndet. Att komma tillbaka från ett 2-0 underläge efter att ha varit så utspelade under de första 45 minuterna ska inte gå, det är omöjligt för vilket annat lag som helst i Europa, förutom Juventus uppenbarligen. För det verkar som att ingenting är omöjligt för detta Juventus. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och varit lite bekymrad trots att segrarna i ligaspelet har radats upp efter den tröga säsongsstarten. Frågan om det verkligen finns tillräckligt med spets i laget för att utmana de allra största klubbarna även i år tycker jag har varit relevant. Och när det blir skarpt läge och då talar jag inte om att ha 0-0 länge mot Frosinone på bortaplan utan att hamna i en riktig knipa mot ett av världens bästa klubblag, kommer laget då vara kapabelt att resa sig ännu en gång. Jag kan knappt tro på det själv men svaret på den frågan här och nu är ja. För att hämta upp ett 2-0 underläge mot Bayern München trots att man varit så utspelade under en hel halvek det gör man inte på ren tur utan då måste det vara så att vi har att göra med en lagmoral som saknar motstycke. Och jag kan säga vad jag vill om Cuadrado som stundtals skämde ut sig med alla sina felbeslut som han tog, och Lichtsteiner som mer eller mindre såg ut att bli uppkäkad på sin kant under den första halvleken. Men det är bara att konstatera att även i år är Juventus något alldeles extra. För trots att spelet inte alltid klickar vilket det inte gör i alla matcher så finns det ändå en stabil grund att luta sig mot. Det finns en stabil backlinje med Bonucci och Barzagli i spetsen, Lichtsteiner och Evra gör oftast ett kopiöst jobb defensivt och gör det bra efter sina förutsättningar. Pogba har fått kritik för att han är en spelare som inte växer i de stora matcherna, men igår visade han att han kan inte bara vända ut och in på Ranocchia utan han är en spelare som absolut kan vara en spelare som på sikt utmanar om att vinna guldbollen. Och jag kan tycka att Sturaro och Morata inte är spelare du ska ha på planen när du möter riktigt bra motstånd. Men Allegri fortsätter att motbevisa mig, för lik förbaskat är det de två som står för målet som öppnar upp det här dubbelmötet på ett helt fantastiskt sätt. Och jag kan inte peka på exakt vad det är som gör att Juventus är så svårslagna mer än att vi har att göra med en spelartrupp som känner sig otroligt trygga i sina roller och som känner sig trygga med sin tränare. Och Allegri visade igår att han inte är en envis tränare som enbart ska vinna på sitt sätt, utan när han märkte att matchen och hela dubbelmötet höll på att avgöras då valde han att chansa lite. Och hade siffrorna runnit iväg för att Bayern spelat sig ur Juventus höga press hade Allegri säkert dumförklarats, men jag är glad att han vågade släppa lite på sitt taktikval. Och jag är glad att jag inte är i Allegris kläder inför returen då det finns en del viktiga beslut att ta. Ska vi spela med ett så lågt sittande och kompakt lag som möjligt och låta Bayern få göra lite vad de vill med bollen eller ska vi våga ta steget att spela ett presspel likt det Klopp eller Conte är kända för. För det går ju att argumentera för att Bayern fick mest bekymmer när Juventus flyttade fram positionerna i sitt försvarsspel. Och oavsett Juventus står som segrare eller förlorare efter returen på Allianz arena vill jag bara ta tillfället i akt att kärleksbomba Allegris manskap. Jag vet inte hur många liv detta Juventus har, men helt klart är att lagmoralen går det inte att klaga på. Det är som att spelarna har bestämt sig att vi kör tills domaren blåser av oavsett förutsättningar. Vilken fin lagmoral och vilket fantastiskt fotbollslag Juventus är, helt underbart. 

 

 

Då har det blivit dags att säga varmt välkomna tillbaka till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången har det blivit dags att snacka lite PSG som igår tog emot Chelsea i det första åttondelsfinalmötet i Champions League slutspelet. 

 

 

Det går alltid att diskutera till höger och vänster om de olika ligornas kvalitéer. Jag har inte varit och kommer nog aldrig att bli en fantast av Ligue 1. Jag kan tycka att det är ett riktigt underbetyg till de övriga lagen att PSG i mitten på februari månad kan leda ligan med 24 poängs marginal ner till 2:an Monaco och med +51 i målskillnad. Med det sagt så såg jag fram emot gårdagens match av den enkla anledningen att PSG inte har behövt ta ut sig fullständigt i ligaspelet utan de har under en längre tid kunnat lägga allt krut på den här matchen sedan lottningen blev klar. 

 

 

Men jag måste säga att matchen ur ett PSG perspektiv var lite av en besvikelse. Visserligen hade PSG mest boll under i stort sett hela matchen. Nu tycker jag inte det säger så mycket om du vinner bollprocenten mot Chelsea då de är att ett lag som inte har som ambition att ha bollen mest, det är inte bara en Mourinho grej utan det är något som ligger i klubbens DNA. Men när du möter ett lag som Chelsea som prioriterar att backa hem och inte visar upp ett aggressivt presspel då är det upp till dig själv att skapa chanserna på egen hand. Men jag tyckte att PSG slarvade alldeles för mycket i de avgörande momenten. Det fanns ett flertal situationer då i synnerhet Lucas Moura, Zlatan och Maxwell tajmade löpningarna perfekt och som bara stod redo att få bollen på foten, men då var passningen från Thiago Motta eller Di Maria för dålig. Och jag tycker inte riktigt att PSG kom upp i intensitet i sitt presspel eller skruvade upp tempot tillräckligt mycket när de hade bollen. Och en spelare som Matuidi är jag oerhört besviken på i den här matchen. Han har växt ut till en favorit hos mig just för att han brukar vara en spelare som orkar springa hur mycket som helst. Han är bra både med och utan boll och han har en förmåga att utan några större problem vara den ultimata box till box spelaren som det finns ganska få av i dagens fotboll. Men igår vet jag inte vad Matuidi sysslade med, stundtals tyckte jag att han var helt katastrofal, deltog inte i presspelet och drällde för mycket med bollen och tog för lång tid på sig när det fanns omställingslägen. Di Maria har med all rätt fått mycket beröm, jag hyllade den värvningen rejält han blev klar och till en början såg det riktigt intressant ut. Men igår tyckte jag tyvärr för PSG:s del att vi fick se en Di Maria som såg väldigt tagen av stundens allvar, som knappt vågade ge sig på några egna initiativ alls som att transportera bollen flera meter centralt i banan och bli den som fördelar bollen vidare kring sista tredjedelen. Han är ju lite lik Matuidi på det sättet att han kan göra väldigt intressanta saker med bollen i väldigt hög hastighet. Och när varken Di Maria eller Matuidi är på topp då vilar ju mycket ansvar på Zlatan naturligtvis men även på en spelare som Verratti. Men i mitt tycke ska inte Verratti i första hand vara poängspelaren för PSG, det är klart att en och annan assist ser ju alltid lite snyggt ut i statistiken men det är inte poängproduktion som är hans främsta ansvarsuppgifter. Utan när det gäller PSG:s offensiv då är det Zlatan tillsammans Matuidi och Di Maria som ska vara de som styr lagets anfallsspel. Nu gick det vägen för PSG i den här enskilda matchen och de fick ett hyfsat resultat med sig att gå på inför returen. Men hade jag varit PSG supporter hade jag nog varit lite bekymrad inför returen. 

 

 

Sett till chanserna och bollinnehavet borde slutresultatet såklart varit större för att PSG skulle känna sig helt nöjda med den här matchen. Självklart får vi inte glömma bort att Chelsea gjorde en riktigt fin insats defensivt. Många trodde nog att det skulle bli rena rama svängdörrarna i John Terry och Kurt Zoumas frånvaro, men Cahill och Ivanovic stod för en försvarsinsats som tillhör bland det bästa jag någonsin har sett. Men trots att Chelseas backlinje gjorde en fantastisk insats så kommer jag inte ifrån att jag tycker att det gick att kräva mer av PSG. En röd tröd genom hela matchen var att den där sista växeln fick PSG aldrig till och det blev lite omständigt för att inte säga ängsligt anfallsspel. Det är möjligt att spelarna känner pressen av att de för första gången i de här sammanhangen är favoriter över att slå ut Chelsea i en åttondelsfinal. Samtidigt tycker jag att det är en ursäkt som inte håller särskilt länge, för det är trots allt riktigt rutinerade rävar som vi har att göra med. Zlatan har varit med länge, Thiago Motta har varit med länge, Thiago Silva börjar komma upp i åren, David Luiz må vara en usel spelare men han har ändå erfarenhet från att gå långt i Europacupspel. Och jag tycker även att de yngre i i PSG borde börja bli såpass vana vid de här sammanhangen att de faktiskt vet hur de ska hantera sådana här matcher. Så nog blir jag lite bekymrad när jag ser en Verratti som går och gömmer sig lite och en Marquinhos som inte bröstar upp sig tillräckligt mycket. Men oj vad viktigt det där målet från Cavani kan visa sig bli när vi summerar det här dubbelmötet i mars. 1-1 hade fått ses som ett stort fiasko ur PSG synvinkel, men nu fick de ändå det där ledningsmålet att spela på i returen. De behöver inte känna all press att de måste vara laget som anfaller hela tiden utan de kommer ha råd med att dra tillbaka styrkorna och få gå på lite egna counter attacks, och då känns det som att Chelseas backlinje helt plötsligt kommer att få det mycket svårare att bromsa upp Zlatan och co. Och visst blev det lite symboliskt att det var Cavani som fick avgöra gårdagens möte. Och där har vi väl den tydliga skillnaden mellan Cavani och Lucas Moura. Lucas Moura är en jättefin spelare som säkerligen har framtiden för sig. Men för mig börjar det bli tydligt att han är inte färdig på långa vägar, och då tänker jag främst på hans avslut. Det är klart att det finns någonting vackert med att se honom dribbla bort sina motståndare, men det är trots allt vad det stor i poängprotokollet som räknas. Och här och nu tycker jag inte att Lucas Moura är en tillräckligt bra poängspelare för att spela förstafiol i PSG:s anfall. Cavani må ha lite problem med attityden emellanåt, det såg vi inte ju inte minst igår på sättet han firade sitt mål på. Men vi kommer inte ifrån det väsentliga att Cavani är en målskytt av absolut världsklass, och det är precis det som PSG behöver i det här läget. Därför vill jag se att Blanc tar det något jobbiga beslutet att börja spela Cavani mer från start igen. För kom inte och säg att det inte finns utrymme för både Zlatan och Cavani på planen. Zlatan är såpass flexibel och ödmjuk att han skulle kunna utgå från en kant för att sedan ha en fri roll, och på så sätt skulle Blanc kunna få med Cavani mer centralt i banan. För Blanc handlar det om att prioritera, vad föredrar han? En Lucas Moura som bjuder på fina trix men inte producerar eller en Cavani som fortfarande levererar mål? Och sedan så måste Blanc ta beslutet att lyfta David Luiz ur backlinjen. Marquinhos imponerade inte särskilt mycket igår, men jag tycker att han måste få chansen som mittback bredvid Thiago Silva i de stora sammanhangen. Men jag förstår absolut varför Blanc envisas med att spela David Luiz i mittlåset. Det är för mycket prestige i den värvningen helt enkelt, det ser inte bra ut för ägarna om en spelare som köptes in för 50 miljoner euro och därmed blev världens dyraste mittback helt plötsligt hamnar på bänken i de viktiga matcherna. Men det är såklart inte Blancs fel, utan det ligger på de sportsligt ansvarigas bord att de har gjort en grov felinvestering.

 

 

Hur kommer då det här dubbelmötet att sluta? Direkt när lottningen kom kändes det som att PSG fick bära favoritskapet fördelat på omkring 60-40. Men sett till hur gårdagens match faktiskt såg ut känner jag mig absolut inte lika säker på att PSG är lika stora favoriter till att gå vidare. Jag är beredd att argumentera för att Chelsea kommer att fixa detta. Dels i kraft av hemmaplan, det är alltid tufft att komma till Stamford bridge även om det sett till hur hösten såg ut varit en rätt bekväm match för gästande lag att verka i. Men vi vet alla när Chelsea får spelet att flyta på, på sin hemmaplan då är de riktigt svårslagna även i Europaspelet. Det finns sparkapital i Hazard som inte har kommit igång än. Matic och Fabregas har varit riktigt svaga hittills och alla vet ju att när de är på topp då kan de städa upp allt som sker framför backlinjen. Och om Ivanovic och Cahill ska vara lika bra som de var igår då ska det mycket till för att Chelsea ska släppa in fler mål i det här dubbelmötet. Nu vet jag inte hur allvarlig skadan på John Terry var men skulle han vara tillbaka i elvan då kommer Chelseas försvarsspel såklart att bli ännu bättre nu när han verkar ha fått ett stort uppsving sedan Hiddink tog över laget. Sedan är det bara att konstatera att Chelsea är ett lag som idag jämfört med hur laget såg ut under hösten mår bättre. Och nu har dessutom Diego Costa börjat hitta målet igen vilket talar för att Chelsea kommer att vara fortsatt svårslaget. Sedan har vi ju faktiskt ren fakta att ta hänsyn till när vi diskuterar det här dubbelmötet och det är PSG:s och Zlatans Champions League förbannelse. För visst känns det som att detta PSG borde vara slagkraftigt för att vara framme och hugga på en Champions League semifinal. Men uppenbarligen är det något som knyter sig för den där klubben när de kommer upp på den riktigt stora scenen. Nu har PSG långsamt tagit små steg i rätt riktning även i Champions League spelet. Jag tror att de har växt av att ha åkt ut mot Chelsea på endast ett bortamål för att säsongen efter faktiskt lyckas göra rätt resultat på Stamford bridge och ta sig vidare. Men om det här ska vara den bästa utav PSG upplagor sedan ägarna från Qatar tog över klubben då tycker jag ändå att de borde ha gjort ett större avtryck i gårdagens match. Jag säger inte att PSG skulle ha vunnit med tennissiffror, men en stabil 2-0 eller 3-0 seger tycker jag inte alls är ett orimligt krav. Visst fanns det moment i matchen då PSG var det klart bättre laget, men när vi summerar matchen så är det en frispark av Zlatan som touchar på Obi Mikel och några sekunder av individuell briljans från Cavani som gör att de avgick med segern. Om det här nu är den bästa upplagor av det så kallade projektet PSG, ja men då tycker jag att de borde ha städat av den här matchen rätt enkelt och kanske rentav avgjort dubbelmötet. Men jag har mina farhågor när det gäller PSG, jag tycker mig känna igen detta. PSG för mig är ett lag med många skickliga spelare, men uppenbarligen är det någonting som fattas för att de på allvar ska vara med och tampas om Champions League titeln. Jag trodde inför säsongen att de faktiskt skulle bli att räkna med på allvar i Champions League. Jag trodde definitivt att de skulle klara av att hantera gårdagens match galant med tanke på att de har spelat hem ligatiteln sedan länge. Men om det här var allt som PSG hade att erbjuda mot ett Chelsea som fortfarande är lite i gungning efter en turbulent höst, då börjar jag verkligen bli fundersam. Och vi får inte heller glömma bort att det finns en Zlatan förbannelse i Champions League sammanhang att ta hänsyn till. Jag säger inte att Zlatan inte har levererat det han ska i Champions League sammanhang, men fortfarande så finns det en Zlatan förbannelse och ett Zlatan track record i Champions League sammanhang att ta hänsyn till. Och jag är rädd för att historien kan komma att upprepa sig själv även den här säsongen för Zlatan och PSG. Vi får väl se om PSG mäktar med att stå för en betydligt bättre insats än den man gjorde igår. Men här och nu är jag beredd att argumentera för att Chelsea kommer att slå ut PSG om vi får en liknande matchbild på Stamford bridge. Och framförallt det är Champions League förbannelsen som talar emot PSG i det här läget. Underskatta aldrig ett track record. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkomna tillbaka till fotbollshörnan. Fortfarande återstår det en del godbitar från denna fullspäckade helg, men helgens riktigt stora höjdpunkt har redan varit. Den här gången blir det givetvis fokus på seriefinalen i Turin mellan Juventus och Napoli. En match som många sett fram emot länge och jag också såklart. Hela veckan har det funnits en förväntan och en längtan på att matchen skulle dra igång, och vips nu är den helt plötsligt över. 

 

 

Om vi börjar med att försöka koppla ett litet grepp om kring vart vi har Napoli och vad vi kan förvänta oss av de ljusblå för resten av säsongen. Jag brukar inte banga för att skicka ut hyllningar till höger och vänster oavsett om det gäller lag eller enskilda spelare, men när det gäller Napoli så är det verkligen från hjärtat som jag vill hylla det här laget. Under de senaste säsongerna har jag upplevt Napoli som ett lag och som en klubb med fin potential som skulle kunna nå betydligt högre höjder än vad de har fått göra hittills, det vill säga att ta den där efterlängtade ligatiteln. Men känslan kring Napoli har ändå varit att det är någonting som har gjort att de inte har haft förmågan att lägga i den sista växeln för att ta ligatiteln. Mazzarri tog laget till Champions League men han kunde inte få laget att ta ytterligare steg för att vara med och utmana om scudetton, och framförallt så vek laget ofta ner sig i de matcherna som som i det långa loppet skulle bli säsongsdefinerande. Nu kommer jag få en del kritik när jag påstår detta men jag tyckte att Benitez gjorde ett bra jobb under sin sejour i Napoli. Under sin första säsong tog han laget till en cuptitel och fixade kvalplatsen till Champions League. Sedan så misslyckades han med att slå ut Athletic Bilbao i playoffet, och jag kan tänka mig att det är det som många Napolisupportrar stör sig på när de värderar Benitez insats. Fjolåret avslutades riktigt illa då Napoli åkte ut mot Dnipro Dnipropetrovsk i Europa League semifinalen, och dessutom förlorade den sista och helt avgörande matchen om kvalplatsen till Champions League mot Lazio. Men det tyckte jag snarare var en konsekvens av att spelare som Higuain, Koulibaly, Albiol och Britos totalt vek ner sig när det gällde som mest. Jag tycker absolut inte att Benitez ska ha all skit för att Napolis fjolårssäsong blev en besvikelse. 

 

Sedan kommer Sarri in från Empoli, och det går att argumentera för att det var klokt tränarval lika mycket som att det var en stor risk i det beslutet. Men såhär med lite facit i hand så ser ju valet av Sarri som Napolitränare se ut att vara en riktigt succé. För hur skönt var det inte att se Napoli i den här seriefinalen? Jag tyckte att vi fick se ett Napoli som spelade med ett stort mod men samtidigt ett stort kunnande. Juventus är en utav de absolut tuffaste bortamatcherna i Europa, de släpper inte många poäng ifrån sig, eller målchanser överhuvudtaget för delen. Men stundtals fick Napoli, Juventus att se ut som att de var ett bortalag. Att komma till Juventus stadium och tro att man ska kunna föra matchen må låta mycket naivt och det är det förmodligen. Men Napoli under Sarri har blivit ett betydligt kaxigare och roligare lag att titta på. Insigne med sina fina vändningar och fina spelförståelse är numera en spelare som sätter skräck i vilken backlinje som helst. Higuain må ibland försvinna lite ur matcherna, men lik förbaskat är han ständigt ett hot för att han den här säsongen har haft en jäkla bra förmåga att hitta målet. Och hade inte Bonuccis tåspets varit i vägen för Higuain ikväll så hade han avgått ifrån den här matchen med ett nytt mål på kontot. Hamsik tyckte jag inte hade någon av sina bättre kvällar men även där finns det mycket kvalité. Visst fanns det en liten oro för hur han skulle klara sig utan sina gamla kompisar Lavezzi och Cavani. Men med Higuain och Insigne i den här formen tycker jag att Hamsik har fått en ännu bättre omgivning. Det går att skicka fram djupledsbollar mot Higuain, och det går lika bra att slå inlägg mot honom då han är fantastiskt bra på huvudet. Insigne kan både gå i djupled och vara den första du skickar iväg bollen mot, men han har också förmågan att gräva fram bollen och sätta igång ett anfall helt på egen hand. Framförallt när han får bollen på vänsterkanten och kan vika in och ta avslut eller skicka in ett inlägg då är han riktigt farlig. Sen låter det kanske inte så sexigt med Allan, Callejon och Jorginho men de är alla tillräckligt bra spelare i en Napolimiljö just nu. Allan med sin fina inställning och styrka i närkampsspelet gör ett fantastiskt jobb defensivt, Callejon är mycket lurig på sin kant och kan utan tvekan avgöra matcher på egen hand. Jorginho gör ett bra jobb i det tysta, sedan är det inte en spelare som sticker ut på något sätt men han är en spelare som smyger med lite i bakgrunden och som städar upp och kompletterar de övriga på ett bra sätt. Men framförallt ser försvarsspelet betydligt bättre ut i Napoli under Sarri än vad det gjorde under förra säsongen med Benitez. Och återigen Benitez ska inte ha all skit för att det gick åt skogen för Napoli ifjol, men är det något han ska ha kritik för då var det att försvaret ballade ur fullständigt mot slutet. Men under Sarri har det hänt någonting med Napolis försvarsspel. Koulibaly som jag och många med mig höll som en potentiell världsback såg ju i mångt och mycket ut som ett skämt under förra säsongen, men helt plötsligt är han ju numera klok och vet hur situationerna ska värderas. Framförallt ser han ju riktigt orädd ut, han tvekar inte att kliva in i en 50/50 duell och ta en smäll, och han ödslar ingen onödig tid på att försöka sköta uppspelen utan han fokuserar på att spela hårt och enkelt. Och han ser ju ut att trivas med att vara den bärande spelaren i backlinjen, och hittills har han klarat den uppgiften riktigt bra. Nog kommer jag alltid vara tveksam till att se Raul Albiol på den här nivån, men det är svårt att argumentera för att han har varit lika usel i år som han var ifjol. Med reservation för att jag tror inte att Albiol är sådär magiskt bra som han ser ut att vara, jag tror bara att det handlar om att han är en produkt av Koulibaly. Jag är helt övertygad om att plockar du bort Koulibaly då är Albiol helt plötsligt inte lika stabil längre. Men Sarri och hans Napoli har definitivt någonting intressant och spännande på gång. Det är ingen skam att förlora på Juventus stadium, särskilt inte efter att ha gjort en så fin insats spelmässigt. Det är få lag i Europa som kan åka till Juventus stadium och stundtals föra matchen, då har man gjort det riktigt bra. En tåspets från Bonucci en jätteräddning av Buffon och ett skott som touchar Albiol är det som skiljer lagen åt efter 90 tuffa minuter. Jag tycker inte att det finns så mycket att klaga på när det gäller Napolis insats. Tvärtom Napoli ska hyllas, Sarris manskap här och nu går en riktigt ljus framtid till mötes. 

 

 

När det gäller Juventus så slutar jag aldrig förvånas när det gäller det här laget, och då menar jag på ett positivt sätt. Vi får inte glömma bort att laget inledde säsongen ursuelt, och det var väl den sämsta starten på 50 år om jag minns rätt. Och jag var inne på det här resonemanget tidigare både här och på andra forum att en ny ligatitel var det inte att tala om. Säljer man sina 3 bästa spelare i Tevez, Pirlo och Vidal då är det naturligt att det kommer en reaktion på det. Det vore helt orimligt att kräva att man då ska sopa hem en ny ligatitel på beställning, det viktiga den här säsongen skulle bli att fixa fortsatt spel i Champions League. Lik förbaskat sitter vi här dagar innan det är dags för Champions League slutspel och Juventus är tillbaka i serieledning. För mig är detta en uppryckning och en prestation som saknar motstycke. Det finns ju inte att du efter en så bedrövlig start och med den press och uppståndelse som blir kring en så stor klubb att du ska kunna repa dig och orka äta ikapp och till och med ta dig förbi Napoli inför de sista 13 matcherna eller hur många matcher det nu är kvar. Men återigen detta Juventus slutar aldrig att förvåna mig, det är någonting som sitter i väggarna i den här klubben som gör att de alltid kommer tillbaka. Och jag tror att det här väldigt mycket att göra med att det finns en så tydlig rollfördelning i laget. Alla vet vad de ska bidra med, det här är min roll och det är just det här som förväntas att jag ska tillföra till den här gruppen i det här sammanhanget. Och för att snacka lite konkreta spelare så kan jag väl säga som så att jag brukar ofta beklaga mig över att min favoritklubb i England har lite problem med att få fram vinnarskallar. När jag tittar på detta Juventus både under Conte och Allegri men kanske framförallt under den här säsongen kan jag bara konstatera att Juventus är ett lag som är fullt av vinnarskallar. Dels är det ärvda vinnarskallar från Contes lag, där en del spelare visserligen funnits i klubben sen en tid i klubben men Conte hade förmågan att få ut maximalt av varje spelare och få spelare som inte alltid varit vinnarskallar till att se ut som vinnarskallar. Men det som gjorde att Juventus inte lyckades ta några ytterligare steg i Europaspelet tyckte jag berodde på Contes lite för defensiva hållning när han mötte de större lagen att han blev lite för feg. När Allegri tog över laget tänkte nog många att hur ska han av alla kunna ta Juventus att ta ytterligare steg i utvecklingen? Men någonting har ju skett med laget sedan Allegri tog över. Titta bara på spelare som Bonucci och Barzagli, det har aldrig varit något större fel på attityden men de har ju emellanåt helt saknat de tekniska kvalitéerna och spelförståelsen för att kunna lyfta upp den där backlinjen när Chiellini inte har kunnat spela. Men nu ser de helt plötsligt hur trygga ut som helst i sina roller. Och om vi tittar på Lichtsteiner och Evra så är de ju i grund och botten ett ganska offensivt ytterbackspar, men Allegri är så klok att han väljer att dra tillbaka de några snäpp i banan vilket frigör mer utrymme för bland annat Pogba och Dybala att stå för det kreativa. 

 

 

Innan jag svävar iväg i all min lycka över den här segern så vill jag säga att den uppryckning Juventus har gjort under den här hösten och vintern är något jag knappt har upplevt tidigare. Och jag håller med om att visst fan kan en sitta och reta sig på att det måste gå att kräva mer av det här laget. Pogba är lite för bollkär, Marchisio ser ibland ut som att han inte kan spela fotboll längre, Morata har gått runt och tjurat och jag har upplevt att vi inte riktigt har samma slagkraftiga bänk jämfört med tidigare år vilket borde innebära att det är svårt att förändra matcher där det går emot. Men lik förbaskat så hittar vi ett sätt att vinna matcherna. Antingen tröttar vi ut motståndarna att de till slut inte orkar stå emot trycket, eller så kan vi ha en sådan dag där alla kombinationsförsök går hem och där Dybala och Pogba spelar fotboll som om de vore från ett annat solsystem. Det är helt sjukt vilken lagmaskin Juventus har blivit, det här såg jag verkligen inte komma för 8 år sen. Och det värsta är att jag har ingen bra förklaring till att det ser såhär bra ut jag är bara glad. Anledningen till att jag en gång i tiden valde Juventus som favoritlaget i Italien var ju just att de sprang och kämpade och att de var en sådan förbaskat bra lagmaskin. Och som sagt det fanns gott om vinnarskallar där och då i Fabio Cannavaro, Lilian Thuram, Pavel Nedved, Zlatan Ibrahimovic, Del Piero och Zidane för att nämna några. Sen tyckte jag att Juventus fungerade bättre som lag när inte Zidane drog ner på tempot, men det är en helt annan diskussion som vi kan ta en annan gång. Jag är mycket imponerad av hur Allegri har fått ihop den här gruppen. Det är lätt att en spelartrupp vänder sig emot tränaren när det börjar gå dåligt och lägger all skuld på honom. Men i Juventus fall känns det som att varje spelare har gått till sig själv och funderat över vad det är som måste bli bättre. Vi vinner tillsammans och vi vinner tillsammans, den känslan tror jag har funnits i Juventus trupp under den tuffa starten. Men när du har en organisation som mår bra där det finns en kompetent klubbledning och du har en mycket skicklig tränare på plats och en spelatrupp som består av massvis med vinnarskallar då är det inte så konstigt att det förr eller senare kommer att vända. Och jag känner att mycket talar för att det faktiskt blir ännu en ligatitel för "Den gamla damen". För i ärlighetens namn det var ingen sprakande fotboll som presterades av Juventus den här gången. Om fotboll handlade om att samla på sig mest stilpoäng ja då hade Napoli avgått med segern, då de under stora delar av matchen var det bättre laget. Men om Juventus inte ens förlorar när inte spelet stämmer till hundra procent, och mot Napoli dessutom som ändå får ses som den främsta konkurrenten till ligaguldet, vem fan ska då stoppa Allegris manskap. När till och med Simone Zaza kliver in från bänken och avgör en sådan här match då är ta mig sjutton allting möjligt. Jag kan inget annat än att konstatera att Juventus ska bli riktigt spännande att följa under våren. Jag kommer aldrig att ta ut någonting i förväg när det gäller mina favoritlag, men nog vågar jag säga att Juventus i och med den här blytunga segern här och nu vandrar med raska takter mot scudetton. 

 

Visst uppskattar vi väl alla lyckliga historier. Visst älskar vi vi väl alla när det omöjliga blir möjligt. Och det som sker i Leicester City just nu är inget annat än en saga och det är frågan om den ska få ett lyckligt slut. 

 

 

I inledningen på säsongen ryckte jag och många med mig mest på axlarna åt Leicesters framfart. För vi som följer Premier League vet hur svårt det har varit för lag som inte har begränsat med resurser att slå sig in i Premier Leagues topp 4 skikte för att sedan etablera sig där. Självklart kan man lyfta fram Manchester City som ett exempel som jobbat sig uppåt under den senare delen av 00-talet. Men då får vi inte glömma bort att Manchester City är en klubb som verkar ha hur mycket pengar som helst, jag tror inte att det är några problem för den klubben att skita ur sig pengar. Riktigt så gott ställt har inte Leicester City det, även om de har thailändska ägare som såklart kan skjuta till pengar att lägga på att köpa in bra spelare. Men det som gör Leicester från det de var ifjol till det de är nu till en saga det är på vilket sätt de har tagit sig till toppen. Vi snackar alltså om ett lag som ifjol vid samma tidpunkt låg på nedflyttning och med -16 i målskillnad. Sedan avslutade man säsongen på ett alldeles utmärkt sätt och lyckades greja kontraktet trots att man var uträknat av i stort sett samtliga experter. Att Leicester klarade att fixa ett nytt kontrakt tycker jag var en bragd i sig. Men det som Leicester håller på med nu är inget annat än en fantastisk saga. För det ska såklart inte gå för ett lag som Leicester att vara serieledare med 13 matcher kvar att spela med tanke på vilka förutsättningar de andra topplagen i synnerhet Manchester City har att ta titeln och hur mycket de har investerat och så vidare. Men Leicester har visat att allting är möjligt, och hur långt det än kommer att räcka kommer de att kunna se sig i spegeln efter säsongen och konstatera att vi har gjort det fantastiskt bra. 

 

 

Det som är mest slående när det gäller Leicester det är att de har inget att be om ursäkt för när det gäller sin tabellplacering. För att återgå till det jag inledde inlägget med där jag nämnde att jag inte la märke till lagets framfart så berodde det på att det normala hade ju varit att dippen hade kommit runt jul eller i januari. Och Leicester var inne i en liten period där de inte riktigt fick med sig resultaten, några enstaka kryss här och där och Jamie Vardy slutade att göra mål under en liten period och då trodde ju alla att nu kommer dippen. Men Leicester har visat att de är faktiskt en potentiell kandidat till att ta hem ligatiteln. Och att Pontus Kåmarks gamla gäng för tillfället seglar mot klubbens första Premier League titel det beror på 3 saker. För det första tycker jag att Leicester ser väldigt balanserade ut som lag, det börjar bakifrån med Robert Huth och Wes Morgan som jag tycker lyfter upp försvarsspelet på ett fantastiskt sätt. För det andra är Leicester ett lag där alla ställer upp för varandra. Alla är inte lika bra och normalt ska de inte räcka till när de möter riktigt bra motstånd för att spelare för spelare så är de andra topplagen bättre om man bara tittar på pappret. Men genom ett starkt kollektivt arbete har spelarna sett till att göra det svårt för motståndaren att luckra upp deras mycket kompakta försvar. Och för det tredje så har Leicester några spelare som sticker ut från mängden och det är Jamie Vardy, Mahrez och Okazaki. Jamie Vardy är en saga i sig som knappt någon visste vem det var innan han dök upp i Leicester och började ösa in mål. Jag har ingen aning om vart Leicester hittade Mahrez men utfallet av den värvningen har ju hittills inte varit någonting annat än en succé. Okazaki är också en spelare jag inte haft någon bra koll på men även han har ju varit helt fantastisk stundtals. Oerhört kompetent fotbollsspelare, väldigt snabb, duktig i en mot en situationer och är också en fin avslutare vilket kan komplettera Jamie Vardy om han inte gör mål i varje match. Och dessa 3 spelare som jag nyss redogjorde för är tillsammans med Leicester inne i ett sådant jävla flow just nu att de är kapabla att ställa till med ett rent helvete för de övriga lagen. Det är ju bara att titta på dagens match, där Leicester får ett tidigt mål och givetvis börjar de backa hem och försöker slå vakt om ledningen. Och visst fanns det perioder då Leicester började gå på knäna då City började trycka på och ta sig till fler och fler målchanser. David Sillva, Agüero och Sterling lyckades vid flera tillfällen skapa oro i Leicesters straffområde. Men antingen stod Wes Morgan i vägen och täckte skott eller så var Huth där eller så var det någon annan som var där, det fanns alltid någon där som täckte skottförsöken från City. Och sedan har de en hyfsat bra målvakt i Kasper Schmeichel som jag tycker mig vilja måla upp som en av ligans absolut bästa målvakter. Han är inte den målvakten som gör de där vansinnigt snygga räddningarna alltid, utan har står ofta rätt och är ständigt på plats där bollen dyker upp och väldigt duktig på att plocka ner inlägg också. Och i inledningen på den andra halvleken är det City som försöker anfalla men Leicester bromsar upp anfallsförsöket och bollen skickas upp mot Mahrez som står för en helt fantastisk prestation, pang i bygget och 0-2 på tavlan. Och 12 minuter senare håller sig Robert Huth sig framme om vid ett inlägg från vänster och placerar in sitt andra mål i matchen och så var det 0-3 helt plötsligt. Under resten av matchen var det Leicester som kontrollerade spelet fullständigt. De kunde bolla runt inom laget och välja när de skulle tempoväxla och när de bara skulle hålla i bollen. Stundtals sprang City runt och jagade boll på sin egen hemmaplan mot uppstickare som året innan varit på fallrepet och nära att trilla ur Premier League. Jag undrar om det går att hitta en situation som vore mer förnedrande för City? Med all respekt för Liverpools 

4-1 skalp på Etihad stadium i höstas så ligger den här förnedringen för City på en helt annan nivå. Men återigen Leicester behöver absolut inte be om ursäkt för den här mycket fina skalpen. Leicester var det klart bättre laget och vann rättvist, och sedan kan Citysupportrarna säga vad de vill om de ljusblås insats men Ranieris manskap var bättre. 

 

 

Och på tal om Ranieri så är det ju bara för mig att gratulera honom till det han är på väg att göra med Leicester. Ranieri är en tränare som verkligen delar fotbollsvärlden i ett stort läger och ett lite mindre läger. Och det lite mindre läget vill nog ändå måla upp honom som en mycket kompetent tränare som har presterat rätt bra resultat i sin karriär. Och nu ska jag göra någonting väldigt oväntat, det har nämligen blivit dags att omvärdera min uppfattning om Ranieri. När jag spelade fotboll fick jag lära mig att omvärdera en del situationer, det vill säga slog jag en passning inne i eget straffområde efter en fast situation då sa tränaren till mig att det är bättre att skicka iväg bollen till ett inkast eller så långt bort som möjligt från det egna målet. Så nästa gång jag hamnade i en liknande situation tror ni då att jag försökte passa bollen efter en fast situation? Svaret är såklart nej, utan jag hade lärt mig att omvärdera vad jag skulle göra i den enskilda situationen. Och jag tycker det är dags att börja reflektera över Ranieri som tränare. Jag har inte varit så imponerad av det han gjorde i Chelsea och jag blev inte så imponerad av det han gjorde med Roma heller även om han under någon säsong lyckades ta laget till en 2:a plats i Serie A. Jag var definitivt inte imponerad av det han gjorde med Juventus, jag minns den perioden alltför väl. Det var på den tiden Juventus var ett fullständigt haveri även om det kanske inte bara var tränarfrågan som var det stora problemet där och då. Och efter som Juventus är mitt lag i Italien så har jag i ärlighetens namn varit lite bitter över att Ranieri har vänt upp och ner på Leicester, samtidigt som jag likt en åsnas envishet sagt att ja men dippen kommer och att Raneiri är ingen vinnare och hit och dit. Men för att återgå till det magiska ordet så är jag beredd att omvärdera min uppfattning om Ranieri. Det är inte lätt att komma in och ta över ett lag som har varit på fallrepet säsongen innan och få det laget att lyfta till den absoluta toppen över en säsong. Men det som imponerar mest när det gäller Ranieri det är att han kommer ju inte in med ambitionen om att Leicester ska spela någon form av engelsk tiki-taka fotboll, där det ska vara klang och jubel föreställning och målen ska bara trilla in. Utan Ranieri har prioriterat att fingra på försvarsspelet och det har såhär med facit i hand varit ett helt rätt beslut. Min tes är alltid att för att vara ett slagkraftigt lag både här och nu och över tid då måste du ha en bra backlinje. Jag vet att det låter klyschaktigt när man säger att man bygger laget bakifrån med en bra målvakt och en bra backlinje, men det är ju verkligen så fotboll fungerar. Och tittar man på Leicesters startelva förutom Vardy, Mahrez och Okazaki så är det inte särskilt många namn i den där elvan som man hajar till över. Danny Drinkwater, Mac Albrighton och Danny Simpson det är ju inte spelare som skulle vara i närheten av Citys startelva. Och tittar man på truppen spelare för spelare så är det klart att Leicester inte ska ha en chans att mäta sig med City. Men spelarna i Leicester passar väldigt bra in i det här sammanhanget, de verkar inte vara ett dugg rädda för att förlora utan de bara går ut på planen och har kul och det kan ibland räcka rätt långt. Och så discplinerade som Leicester är defensivt det är så vackert att titta på att jag nästan blir tårögd. Och jag tror inte bara att det handlar om att Robert Huth, Wes Morgan, Danny Simpson, Kante och allt vad de heter spelar sitt livs fotboll just nu utan jag tycker nog att vi kan slå fast att Ranieri just nu gör ett enastående bra jobb med Leicester. Min tes har alltid varit att man måste själv kunna bestämma ödet över sina matcher det vill säga föra matcher för annars vinner man inte på sikt. Men det Ranieri håller på att åstadkomma med Leicester med sin oerhört defensiva spelfilosofi är sjukt imponerande och det är bara att lyfta på hatten. Och skulle det räcka hela vägen till en ligatitel då är det bara att ge Ranieri priset som årets tränare, även om Luis Enrique går och vinner trippeln med Barcelona i år igen. Att lyfta ett lag som varit nära att åka ur högstaligan till att ta laget till en ligatitel året det är ta mig sjutton en större bedrift än att vinna trippeln 2 år i rad med ett på pappret ganska färdigdukat bord som vi väl ändå få lov att säga att Barcelona faktiskt är. Och därför har jag omvärderat min uppfattning när det gäller Ranieri, karln må vara lite galen och likt Wenger och Brendan Rodgers jävligt envis men nu är han faktiskt på väg att stå för en av tidernas absolut största bragder inom fotbollen. Än en gång jag ställer mig bara upp och applåderar för det han har gjort under den här tiden. Och oavsett om Leicester vinner ligan slutar 3:a, 4:a eller 5:a i tabellen så tycker jag att Ranieri gjort ett fantastiskt jobb med Leicester. 

 

 

Men frågan är hur långt Leicester kan räcka? Det är omöjligt att sia om då vi just nu upplever den mest galna av Premier League säsonger. Det är utan tvekan den roligaste Premier League säsongen jag har upplevt om vi pratar ur ett neutralt perspektiv, hur det går för mitt röda lag som jag håller på talar vi för stunden inte högt om. Men det är klart att jag kan inget annat än att bli rörd till tårar över Leicesters framfart. Det är många som säger att fotbollen börjar mer och mer bli en sport som bara är till för storstadslagen och de lagen som har mest pengar och att det alltid är det laget som har starkast ekonomiska resurser som vinner titlarna. Men Leicester har visat att det går ta sig från skiten enda upp till den absoluta toppen över en säsong. Visserligen är Leicester inte fattiga och de har absolut pengar att spendera, men resursmässigt kan inte alls mäta sig med lag som City, United, Chelsea och till viss del Liverpool när det gäller att spendera pengar på spelare. Ändå sitter vi här i början på februari och konstaterar att Leicester toppar Premier League med 6 poängs marginal ner till City. Och United och Chelsea har sina problem och Liverpool stångar sig fortsatt blodiga utan att nå några resultat. Givetvis otroligt fascinerande och såklart smärtsamt att konstaterar om man håller på något av de där 3 lagen. Men som supporter till själva sporten fotboll så tycker jag att det är helt underbart att Leicester just nu leker med allt och alla i Premier League. För mig kan det inte bli mer vackert om ett lag som Leicester går och vinner ligan och sopar mattan med oljeshejks pengarna dessutom. Det får mig att få upp hoppet om att det faktiskt går att knäppa de stora elefanterna som har obegränsat med pengar på fingrarna. Genom att anställa en bra tränare som har en tydlig filosofi och bygga ett lag där alla kanske inte är stora stjärnor men är tillräckligt bra karaktärer för att passa in i det enskilda sammanhanget så kan du uppenbarligen nå resultat. Jag vill återigen flagga för att Leicester City faktiskt är ett bevis på att klubbarna med mest pengar är inte de som alltid vinner. Det är ju bara att titta på vad som har hänt här hemma i Sverige under det senaste åren. När Malmö fick in sina Champions League intäkter då trodde alla att nu kommer de segla iväg och nu kommer Allsvenskan att bli som skotska ligan där Celtic går och vinner guld efter guld. Men vad hände? Jo Norrköping gick och vann efter att året innan varit på gränsen till att åka ur. Och jag tycker mig se vissa likheter med Leicester också. Precis som att Norrköping gick och vann SM-guldet trots Malmös Champions League miljoner, IFK Göteborg och Stockholmsklubbarnas resurser så kan Leicester mycket väl gå och vinna Premier League trots att City, United, Chelsea och Liverpool kan skita ur sig pengar, om än att vissa klubbar jobbar mer efter att förhålla sig till FFP reglerna mer än andra. Leicester City är inget annat än en saga och jag hoppas av hela mitt hjärta att Leicester klarar av att hålla hela vägen. För Leicester City är en helt fantastisk och fascinerande saga och jag ber till alla möjliga fotbollsgudar att sagan om Leicester City kommer att få ett lyckligt slut. Kom igen nu Leicester, kom igen nu Ranieri! Gå och vinn den där jävla ligatiteln nu! 

 

Hallå och varmt välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag att vi skulle ta att lägga fokus på det laget som ligger mig varmast om hjärtat när det kommer till italiensk fotboll och då vet ni att det har blivit dags att snacka lite Juventus. 

 

 

Det har ju spelats fotboll nere i stövellandet mitt i veckan och för Juventus del väntade Genoa på hemmaplan. Jag brukar alltid vara nervös när mina favoritlag är i farten, det känns som att det alltid innan och framförallt under matchen smyger sig på en känsla av att det kommer att gå åt skogen. Men just nu är Juventus inne i en sådan positiv period att man som supporter knappt behöver vara orolig. Det känns så tryggt och så stabilt i det där laget just nu. Visst ska jag vara ärlig med att matchen mot Genoa i sin helhet inte var den bästa fotbollsmatchen som spelats den här säsongen, men det var en tillräckligt bra insats för att vinna. Det finns några spelare som jag tycker förtjänar att lyftas fram lite extra och då tänker jag först och främst på Pogba och Morata om vi bara pratar om offensiven. Precis som för hela laget inledde Pogba säsongen ganska knackigt och till en början var jag orolig för att han kanske bara var inne i en sådan sjuk formtopp i perioder under förra säsongen. Men man brukar prata om att de riktigt stora spelarna, det vill säga de som når världsklass nivå det är de som klarar av att hantera och ta sig ur svackor och det är precis det Pogba har klarat av att göra. Från att inte ha kunnat slå en passning rätt och inte varit tillräckligt bra på att värdera situationerna kring den sista tredjedelen och dragit ner på tempot alldeles för mycket har Pogba nu börjat likna den spelare vi lärde känna under hans debutsäsong. Hans dribblingar på mittplan, hur han lurar skjortan av sina motståndare är så underhållande och samtidigt så oerhört vackert att titta på. Att se Pogba spela fotboll är för stunden rena rama kulturupplevelsen, så bra fotboll spelar han just nu. Visst har jag mina funderingar kring om han kommer fortsätta vara såhär bra under resten av säsongen och framförallt om han kommer att vara som bäst när det börjar dra ihop sig till Champions League slutspel. För än så länge har Pogba inte visat sig vara de stora matchernas man, men han är på god väg att bli det nu. Och jag känner att fransmannen kan komma att spela en avgörande roll i kommande dubbelmöte mot Bayern München. Morata är en spelare som har haft en hyfsat märklig sejour i Juventus såhär långt. Jag tyckte att han var fullständigt katastrofal i början när han fick sina inhopp, och jag ville absolut att Llorente skulle gå före honom vilket såhär i efterhand är helt sjukt. Och man får väl lov att säga att Morata mer eller mindre på egen hand sänkte Real Madrid i Champions League semifinalen där han klev fram och gjorde mål i bägge matcherna. Men under den här säsongen har han haft det lite tyngre, jag tycker att han har sätt rätt ointresserad och loj ut vilket har irriterat mig ordentligt. För det är så att ska du spela i Juventus, då måste du acceptera att förhålla dig till Juventusandan (Juventinita), det vill säga att det behöver inte alltid vara det vackraste av fotboll som presteras på planen men du ska lägga ner ett hårt jobb för laget. Är inte tröjan svettig när du kliver av planen då har du inte gjort bra ifrån dig. Men den Morata vi såg under hösten var ju stundtals helt bedrövlig och ett tag tyckte jag att han påminde lite om när Yaya Toure kan komma in i sina perioder i Manchester City när han får för sig att bara gå omkring på planen och knappt delta alls i spelet. Men såhär långt har 2016 varit ett bra år för Morata då jag upplever det som att han har sätt bättre ut under den senaste månaden. Han har förstått att okej jag kommer inte att ta mig till lika många lägen längre, men då måste jag börja om från grunden och börja ta jobbet för laget för då kommer det att belöna sig i det långa loppet. Och det är ju precis det som har hänt, han fick göra mål 2 mål mot Inter i cupen och han fick även göra 2 mål förra helgen mot Chievo. Givetvis oerhört skönt att se att Morata börjar bli den spelare som han var under fjolåret. Extra viktigt är det att han kommer igång vi kanske inte kan räkna med att Dybala kommer att hålla den här formen hur länge som helst, det är inga konstigheter om han kommer in i svackor emellanåt och då behöver vi fler som kan kliva fram offensivt. Men det är ju inte bara det att Morata har börjat göra mål igen som känns bra, utan det är att han har börjat visa upp en bättre attityd. Jag tycker att matchen mot Genoa är ett bra exempel på hur han har börjat hitta tillbaka till sig själv igen, då han deltar i presspelet och vid trånga situationer börjar han inte krångla till det utan han ser till att lösa situationerna på enklast möjliga sätt. 

 

 

Juventus är nu uppe i 13 raka segrar i ligaspelet vilket givetvis är ett grymt facit. Och det som känns bra är att det är att jag tror att vi kan spela ännu bättre än såhär. Det finns sparkapital i spelare som Cuadrado och Lichtsteiner, och vi har visat att vi kan spela i ett väldigt högt tempo men vi föredrar att dra ner lite på tempot och kontrollera boll. Men det ordet som jag tycker personifierar Juventus de senaste 4 säsongerna men kanske framförallt under den här säsongen det är stabilitet. Och då kan man ju fråga sig vad är stabilitet för något när det kommer till fotboll? Ja för mig är det att du som supporter vet att du har ett lag framför dig som du vet alltid fungerar att det finns ett tryggt grundspel att falla tillbaka på. Och när det gäller Juventus tycker jag att stabiliteten börjar redan bakifrån med Buffon mellan stolparna. Jag är otroligt imponerad av att han fortfarande kan hålla den nivån som han gör. Han är 38 år men han är fortfarande en av världens bästa målvakter, och det skönaste är att han är ju inte den där galna målvakten som springer ut och gör konstiga utrusningar eller så. Han har inte heller någon som gärna deltar i speluppbyggnaden och skickar iväg uppspelen, utan han står ofta rätt och tar det han ska göra. Backlinjen med Bonucci, Chiellini och Barzagli har ju stundtals varit helt fantastisk. Det fina här är att vi står inte och faller med att alla de här tre spelarna ska vara tillgängliga för spel. Visst föredrar jag att om Allegri väljer att spela med trebackslinje då ska Bonucci, Chiellini och Barzagli vara med men bevisligen så är det inte ett måste. I senaste matchen spelade Caceres, Bonucci och Barzagli i trebackslinjen och det funkade ju alldeles utmärkt. Och det som fascinerar mig är att det ska ju inte gå att ha en rätt så trög Barzagli på vänsterbacken med fel fot inåt, men han är såpass flexibel att han spelar där hans tränare placerar honom och uppenbarligen klarar han båda positionerna utsökt. Caceres tyckte jag gjorde ett bra jobb på högerbacken, han sticker inte ut på något sätt men man vet att han alltid är att räkna med. Tyvärr börjar hans skadeproblem bli ett bekymmer, och vad det verkar ser det ut som att han kan bli borta för resten av säsongen. Jag har all respekt för vad Caceres har gjort under sin andrasejour för oss men som sagt skadorna börjar bli problematiskt, och jag ställer mig tveksam till om tålamodet är tillräckligt stort hos klubben när det gäller hans skadeproblematik. Dessutom är konkurrensen väldigt hård då Lichtsteiner klarar av att spela högerback lika bra som han klarar av att spela högerytter och det finns en Rugani som knackar på dörren också. Och från mittfältet och framåt tycker jag att det även där ser väldigt stabilt ut. Absolut att Khedira har sina skadeproblem och det råder en del osäkerhet om vi kan räkna med att han kommer att kunna fullfölja den här säsongen på ett tillräckligt bra sätt, men när han väl spelar gör han det väldigt bra ifrån sig. Det är få spelare i världen som har det lugnet som Khedira har när han får bollen, för det är verkligen en spelare som aldrig stressar upp sig. Marchisio har under ganska lång tid varit lite av mitt hatobjekt, och visst han är inte samma spelare som han en gång var. Han har helt slutat upp att fylla på med löpningar inne i boxen och gör inte lika mycket poäng längre, men han ligger ofta rätt i positionsspelet och han kan stänga till framför backlinjen. Ironiskt nog är han bättre utan boll än med boll, men hans defensiva kvalitéer kompenserar att han inte är lika bra offensivt längre. Pogba har jag redan varit inne på hur bra han har varit och Dybala har ju stundtals varit utomjordiskt bra. Lite nervös är jag ändå om Dybala bara är i hysteriskt bra form just nu eller om han faktiskt är såhär bra. För när han sätter fart med bollen när han kommer rättvänd centralt i banan då tycker jag att jag får lite Messi vibbar, såpass bra har han varit. Med andra ord det finns en stabilitet från Buffon mellan stolparna och hela vägen fram till Dybala och Morata. Men vi ska inte heller glömma bort Mandzukic som inledningsvis såg helt bedrövlig ut och jag ville bara ha honom på bänken så fort som möjligt, men har varit väldigt nyttig för laget under en längre period och det är verkligen synd att han just nu inte kan spela på grund av en skada. Och Alex Sandro, Patrice Evra och Stefano Sturaro är spelare som man kanske inte tänker så mycket på när man pratar om Juventus och det är möjligt att de individuellt sätt inte gör någon större skillnad. Men de passar bra in i sammanhanget Juventus, och de har accepterat att det finns spelare som är bättre än de och som kan gå före ibland. Därför upplever jag att det finns en stabilitet i detta Juventus på planen, då jag upplever det som att alla vet sina roller och ingen spelare verkar ha några problem med att sitta på bänken. 

 

 

Men jag tycker även att det finns en stabilitet i Juventus ledningsmässigt. Vi får inte glömma bort att kritiken mot Allegri var någorlunda påtaglig efter att vi inlett ligaspelet lite knackigt. Det hade varit enkelt för klubbledningen att konstatera att spelarna underpresterade grovt och att en förändring måste till. Att sparka tränaren är ofta den förändringen som en klubb som är i gungning väljer att göra. Men jag står fast vid det som Sir Alex Ferguson sa en gång i tiden. Nämligen att i en klubb där man vet att de sportsligt ansvariga aldrig backar tränaren när det går dåligt och inte tvekar en sekund att göra sig av med tränaren, då blir det en klubb som inte styrs utav sportslig kompetens utan styrs utav spelarna eller supportrarna. Det vill säga att om spelarna börjar tröttna på tränaren då kan de göra sig av med honom, precis som att supportrarna kan börja ropa efter att tränaren ska få sparken. Att sparka tränaren är en åtgärd som bara ska tillämpas om tränaren i fråga är direkt skadlig för klubben och ser till att klubben är på väg åt helt fel håll, lex Brendan Rodgers. Men i Juventus fall så handlade det inte om att det var Allegri som var problematiken. Jag tror det mer handlar om att alla storlag hamnar i svackor någon gång under en säsong, och oturligt nog hamnade vi i vår svacka direkt i säsongsinledningen. Men istället för att sparka Allegri så backade klubbledningen honom och gav honom en ärlig chans att vända på steken och det är ju det som har skett här. Och jag är så glad över att Juventus som klubb verkar ha växt ifrån det här med att sparka tränare så fort det går dåligt. För hur snyggt hade det sett ut om Juventus efter en lite trevande inledning sparkart tränaren som under föregående säsong tog klubben till en Champions League final. Det Allegri har gjort med Juventus är något helt enastående, och jag håller honom som en bättre Juventustränare än vad Conte var. Beslutet att behålla Allegri var ett rejält statement för Juventus som klubb och symboliskt otroligt viktigt för klubben att ta. Nu har familjen Agnelli visat att man tänker att ge Allegri fullt förtroende oavsett hur den här säsongen kommer att sluta, och att man är redo att ge honom möjligheten att bygga upp en dynasti. Agnelli har visat att vi numera är en klubb som börjat stå för långsiktighet och kvalité istället för att börja gå efter det som fungerar bra här och nu. Jag tror att det bästa receptet för att skapa slagkraftiga lag och nå framgångar det är att hålla fast vid någonting. Och nu har familjen visat att de är någonting annat än kortsiktiga typer som bara vill ha snabba resultat. Tålamodet finns och det smittar av sig både på Allegris sätt att jobba och givetvis även på spelarna. Detta talar för att vi går mot en spännande vår även i år och att vi går en fin framtid till mötes. Det finns säkert massa förklaringar till vad ordet stabilitet innebär, jag tycker att det börjar bli dags att väva in Juventus i beskrivningen är det ordet. För, för mig är Juventus just stabilitet. Vi har en bra spelartrupp vi har en mycket kompetent tränare och vi har vettiga ägare, därför är vi stabilitet, och därför tror jag att framtiden tillhör oss. 

 

Hallå och välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här min lilla fotbollshörna. Den här gången tänkte jag att vi skulle lägga fokus på gårdagens sena kvällsmatch i Serie A och det var inte vilken match som helst. För igår drabbades de samman igen, de rödsvarta mot de blåsvarta, jag talar om Milan mot Inter. 

 

 

För det första så vill jag säga att det här derbyt var en klar förbättring när det kommer till kvalité och energi jämfört med tidigare matcher. Det finns till och med folk som vill hävda att Milanoderbyt nuförtiden är ett helt dött derby och med tanke på hur det har sett ut på senare år så är det ju svårt att argumentera emot, men igår var det ändå bättre. Om jag ska vara lite positiv innan jag tar fram den stora motorsågen så vill jag ägna några rader åt att ge Milan en rejäl dunk i ryggen. För den energin som Milan visade upp igår var en energi som jag inte har sett på väldigt länge. Jag har sett ganska många matcher med Milan den här säsongen och jag tycker ofta att de har spelat riktigt tråkigt och tempofattigt. Men igår spelade Milan med en helt annan rörlighet och fart. Istället för att i någon form av desperation bara slå långt mot Bacca så försökte de spela bollen efter backen och hitta rätt i kombinationsspelet vilket mycket väl kunde har resulterat i fler mål. Bonaventura tycker jag har varit en av få ljusglimtar under hösten, men igår visade han att han även kan leverera i stora matcher även om han inte gjorde mål. Men hans sätt att delta i presspelet, att hela tiden vilja ha bollen och försöka lösa svåra situationer på ett konstruktivt sätt gjorde mig väldigt imponerad. Honda har under stora delar av den här hösten varit en stor besvikelse, och jag har varit inne på att Milan borde ha försökt göra sig av med honom sett till hur svaga hans prestationer har varit. Men igår var ju Honda verkligen spelsugen, stundtals flög han ju fram längst kanten och vågade hela tiden utmana och lyckades dessutom att vinna sin duell mot Santon på Inters vänsterkant. Och framförallt han släppte bollen i tid, och kvalitén på hans instick och inspel var betydligt bättre i den här matchen jämfört med tidigare. Abate har jag upplevt som en ytterback som gärna deltar i offensiven men som inte alltid har koll på att han måste säkra upp bakåt ibland. Vad gjorde han igår? Jo han valde att fokusera på att stänga sin kant istället för att chansa för mycket offensivt. Och det är givetvis ett fint betyg till Abate men också ett mycket bra betyg till Sinisa Mihajlovic som valde att prioritera att försöka neutralisera Jovetic, vilket var en stor nyckel till att Milan vann matchen. Jag säger inte att det här var en perfekt match för Milan, men i vilket fall som helst så var detta en tillräckligt bra insats för att ta 3 viktiga poäng i kampen om en Champions League plats. Sedan kan jag fortfarande sitta och irritera mig på över hur svårt Milan har att skapa chanser på egen hand. Bacca är en bra poängspelare men han skulle ändå behöva ännu mer hjälp med att skapa chanserna. Det är möjligt att Bonaventura kan vara den avgörande styrande mittfältaren för Milan, men jag är ändå lite tveksam till om hur långt han kan räcka till på den här nivån. Och Kucka och Montolivo gör ett helt okej jobb defensivt, men jag kan tycka att har du sådana spelartyper på planen då tenderar det till att spelet stannar upp och blir lite statiskt emellanåt och det är inte det Milan behöver. Sen tycker jag bara att det finns en 1 mittback av någorlunda bra kvalité i Milan och det är Romagnoli men han skulle behöva en riktigt högklassig kollega bredvid sig för att ta ytterligare steg. Och när det gäller offensiven så sätter Milan oftast hoppet till att det är Bacca som ska vara tungan på vågen. Men det kommer dagar då han inte har sin bästa match och inte gör mål och då behöver Milan någon annan att falla tillbaka på. Och det var ju en chansning att ta tillbaka Balotelli och det var ju verkligen en rejäl chansning att ta tillbaka Boateng, och hittills har ju varken Balotelli eller Boateng levererat som Milansupportrarna hoppats på. Fast i Boatengs fall tycker jag att man ska ge honom mer tid, men ändå han ser lite otränad ut och väldigt seg ut i steget och det är ändå lite oroväckande. Men i vilket fall som helst det här var en mycket viktig seger för Milan och för Sinisa Mihajlovic inte minst. Det är självklart att Sinisa nu har köpt sig ytterligare tid, om än att den tiden bara gäller säsongen ut. Men vi minns alla hur Juventus efter ett sent avgörande i derbyt mot Torino ifjol helt plötsligt fick fart på säsongen och det vände rejält. Jag tror inte att man ska underskatta derbymatchernas betydelse, det kan såklart bli för mycket ångest för spelarna som till slut blir ohanterlig och spelarna viker sig istället för att växa av pressen. Men lyckas du få till en fin insats och desutom vinna övertygande då har du skaffat dig ett momentum som absolut inte ska underskattas. Så det är möjligt att när vi ska summera säsongen i maj, och Milan kanske har fixat en Champions League plats och vi bara ska peka på en enskild match som fick säsongen att vända åt rätt håll då är det nog gårdagens derby som vi kommer att peka på. 

 

 

Om det är positiva tongångar i Milan för tillfället så kan det inte vara särskilt god stämning i Interlägret. Jag har sett Inter göra många dåliga matcher under säsongen, jag har sett de göra ytterst märkliga insatser där man undrar vad spelarna egentligen sysslar med. Men gårdagens match tar nog ta mig sjutton priset. Ärligt talat vad i helvete var det för insats som Inter gjorde igår? Det är ingen överdrift att säga att hade inte Handanovic stått i vägen hade siffrorna blivit större än 3-0 som det stannade vid. Fullkomligt bedrövlig insats, och jag det gör mig så förbannad att se ett lag uppträda på det sättet som Inter gjorde igår. Nu har Miranda och Murillo fått mycket beröm för att de har funkat riktigt bra ihop i mittlåset och jag har inte haft några problem med att skriva under på det, men vad gjorde de igår? De hängde ju inte alls med när Bacca kom löpandes eller när Milan skickade in inläggen. Nu ska vi inte ta bort för mycket cred från Honda som slår ett fint inlägg som Alex med en distinkt nick skickar in matchens första mål på, men det försvarsspelet som Inter visar upp där får en ju att börja gråta. Det är ju ingen som går upp och tar duellen med Alex utan Handanovic blir ju helt övergiven i den situationen. Och det kan inte komma som någon överraskning att Milan väljer att skicka in ett inlägg när de har så många spelare samlade inne i boxen, då måste man räkna in rätt eller så får man släppa sin markering man hade från början och gå upp och ta kampen mot den spelare som bollen kommer emot. Men nu fick ju Alex all tid i världen på sig att nicka in bollen, och på reprisen ser man ju tydligt hur Juan Jesus, Murillo, Brozovic med flera bara står och tittar på och för mig var det beklämmande att se jag blir riktigt förbannad när jag ser den typen av lojt försvarsspel. Men det var ju inte bara ett försvarsmässigt haveri ifrån Inters sida igår utan över hela planen var det ju lite av ett haveri. Det fanns ju knappt någon tanke med passningarna som skickades upp mot Jovetic och Eder. Absolut att det går att ställa högre krav på Eder och i synnerhet Jovetic att de ska klara av att göra skillnad på egen hand och skapa chanserna själva. Men såpass bra spelare är varken Eder eller Jovetic att de ska kunna dominera en match helt på egen hand, utan de behöver all hjälp de kan få. Ljajic vad hade han för en match igår? Han brukar ju skapa en del chanser men har en förmåga att bränna samtliga, men igår skapde han ju knappt några chanser, han var högst medelmåttig. Och mittfältet med Brozovic, Perisic och Medel gjorde ju inte heller någon vidare reklam för sig igår. Medel har jag varit imponerad av för hans sätt att arbeta och verkligen ge allt i varje närkamp, han har smeknamnet "Pittbull" och det har han ju av en anledning. Men igår vart jag nästan förvånad över när kommentatorn nämnde Medel vid namn, för han kan inte ha rört bollen särskilt många gånger. Och framförallt han bidrog inte med en energin i försvarsspelet som han ska göra, han var fullkomligt värdelös. Brozovic och Perisic, det är samma sak där ingen av de tog jobbet defensivt vilket man måste göra om en match spelmässigt börjar glida en ur händerna. Men både Brozovic och Perisic såg mest ut att bara vilja att bollen skulle komma till deras fötter, och om de råkade bli av med den ja då struntade man i att ta hemjobbet och försöka ta tillbaka den. Och ska man sammanfatta Inters insats skulle jag vilja säga att Inter förlorade den här matchen på grund av en alldeles för dålig attityd och att man inte var i närheten av att ha något eget grundspel att falla tillbaka på. Hoppet sattes till att Jovetic eller Eder skulle vara skillnaden lagen emellan men de hade en svag insats, och när inte mittfältet avlastar Jovetic och Eder då har inte Inter tillräckligt mycket kreativitet för att vinna den här typen av matcher. Och att Icardi kommer in och bränner en straff det är ju bara ytterligare en del av problematiken när det gäller om Mancini ska spela honom från start eller inte. Men jag tycker att vi faktiskt börjar få lite av ett facit när det gäller vilken typ av spelare Icardi är. Jättefin fotbollsspelare, han kan göra helt galna mål emellanåt, han är verkligen en riktig lirare på planen, hans dribblingar och övriga konstnummer är mycket vackra att titta på. Men jag är beredd att argumentera för att Icardi är inte den där fantastiska världsklasspelaren som en del vill få honom till. Och att han skulle vara kapabel att bära upp Inters offensiv på egen hand det tror jag inte en sekund på. När du inte startar i ett derby mot Milan då menar jag att vägen till att vara den avgörande spelaren för Inter är väldigt lång. Och jag tycker inte bara det här handlar om att Mancini inte har fått Icardi att fungera ihop med Jovetic, utan jag vill faktiskt slå fast att Icardi är inte den där 800 miljoners spelaren som en del vill få honom till att vara. 

 

 

Det är klart att den här förlusten var oerhört tung för Inter. Det är alltid tungt att förlora ett derby, men det finns bra och mindre bra sätt att förlora på. Hade Inter stått upp och hållit jämna steg med Milan och torskat med uddamålet då tror jag inte att kritiken hade varit särskilt stor mot spelarna och Mancini. Men att Inter under i stort sett 90 minuter lägger sig platta på marken för att bli totalt överkörda det är det som gör att den här förlusten sticker extra mycket i ögonen hos Intersupportrarna. Men på ett sätt kan jag tycka att det är inte mer än rätt att Inter nu har hamnat i ett lite knivigt läge. För jag tyckte inte att Inter i början av säsongen spelade särskilt bra men de vann ändå matcherna och då är det lätt att hylla allt och alla. Men de var inte så bra som en del ville få de till, och nu börjar verkligheten komma ikapp Inter. De förlorade mot Sassuolo på hemmaplan efter att ha fått en sen straff emot sig, och de tappade poäng på övertid mot Carpi också det på hemmaplan. Och med all respekt till Sassuolo och Carpi men klarar man inte av att vinna mot de lagen på hemmaplan då undrar jag om man har någonting i toppen av tabellen att göra. Och nu åkte Inter dessutom på en tung förlust mot Juventus i cupen med 3-0, och igår blir de totalt överkörda av värsta rivalen Milan. Mancini var som bekant ute och bråkade med Napolis tränare Sarri när lagen drabbade samman i cupen. Jag vet inte vad bråket handlade om men hur som helst var det inte några trevliga saker som Mancini och Sarri kallade varandra för. Och igår blev Mancini så upprörd över att Inter inte fick en straffspark när Eder ramlade omkull efter en duell med Donnarumma. Jag kan förstå att Mancini blir upprörd över den där situationen, för i min bok är det där nog straff. Men att han inte klarar av att vara så kylig att han bara låter situationen rinna av honom, och istället blir uppvisad på läktaren det är för mig lite oroväckande. Och att han dessutom väljer att peka finger åt Milansupportrarna när han kliver av tycker jag är ett tecken på att han är i obalans. Man brukar säga att en gång är ingen gång men två gånger är en vana och en gång för mycket och allt vad det heter och i det här fallet så stämmer det verkligen. Att Mancini rök ihop med Sarri må så vara, det var i stridens hetta sen tyckte jag att han sjönk ner till en sådan otroligt låg nivå när det gällde vad han skrek åt Sarri, men det är ändå en situation som kan inträffa. Men nu är det andra gången på kort tid som Mancini skämmer ut sig och då tycker jag att man kan prata om att han är i obalans. Och vi vet alla hur illa i det kan bli när en tränare är i obalans eller inte mår bra. Vill det sig riktigt illa kan det gå snabbt utför, kolla bara på situationen i Chelsea även om Inter såklart inte har hamnat i en sådan situation än men jag tycker ändå att jämförelsen är relevant att göra. För om inte Mancini visar styrka och håller ihop det här fortet då kan det helt plötsligt börja bli en riktigt jobbig situation för Inter. Det är en sak om du har en spelatrupp som inte gör jobbet, men har du ändå en tränare som är trygg med situationen och som är tillräckligt mentalt stark och kan behålla kylan när det gäller att ta avgörande beslut då finns det goda förutsättningar att få ordning på laget igen. Men om du har en tränare som helt och hållet tappar humöret och dessutom gör det vid upprepade tillfällen på kort tid, då har du helt plötsligt en situation som börjar bli ohållbar. Vi ska inte utvärdera Mancinis jobb i Inter än, jag tycker att han borde få mer tid på sig men faktum är att Inter ser ut att ha inlett en ganska djup svacka och det gäller att Mancini ser till att vända på steken så fort som möjligt. Men som Inter har sett ut under den senaste tiden och i synnerhet igår så hade jag såklart varit riktigt orolig om jag varit Intersupporter. Att förlora mot Milan är en sak, men att göra det på ett sådant brutalt sätt där Inter gör en av de sämsta insatserna jag någonsin har sett laget göra på väldigt länge då är det riktigt illa. Det är ett svek mot supportrarna utan tvekan. Men som sagt det verkar inte bara vara spelarna som har problem att prestera som de ska, Mancini är uppenbarligen i obalans just nu. Och med risk för att låta sarkastisk men byter man in Felipe Melo mot slutet av matchen i hopp om att det ska vara den avgörande faktorn till att vända på matchen då är man nog lite i obalans kan jag ju tycka. 

 

Hallå och varmt välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här i min lilla fotbollshörna. Det har blivit dags att tjöta lite italiensk fotboll och den här gången lägger jag fokus på Roma som i söndags spelade en tuff bortamatch mot Juventus. 

 

 

Att Roma till slut skulle sparka Rudi Garcia hade nog de flesta räknat med. Trots att fransmannen tog Roma tillbaka till Champions League via 2 raka 2:a platser så tycker jag inte att det var mer än rätt att Roma gjorde sig av med honom. Det hade under en för lång tid gått för mycket utför, absolut inte resultatmässigt men det hade definitivt gjort det spelmässigt. Och jag tycker det är viktigt att när man diskuterar hur bra en tränare har varit för en klubb så måste man titta på mer än bara resultaten och enskilda matcher utan man måste ta ett större grepp om situationen. Nu håller jag på Juventus och hade såklart fullt upp med att vara nervös över deras prestation och hur de skulle hantera den här matchen, men samtidigt var jag också spänd på att se hur Roma skulle se ut under Spalletti. Även om det blivit lite poängtapp och Roma kanske inte övertygat inledningsvis under Spalletti så var ändå den här matchen att betrakta som det första riktiga testet för vart Roma stod. Vad har jag att säga om själva matchen då? Jo jag tyckte att Roma till en början hanterade den här matchen på helt rätt sätt då man ställde upp med en ganska defensiv uppställning. När du möter Juventus på bortaplan då gäller det att försöka stänga till så mycket ytor som det bara går, och inte ge utrymme för de kreativa spelarna och tänker jag först och främst på Pogba och Dybala. Och jag tyckte att Roma stundtals såg riktigt bra ut i sitt sätt att spela försvarsspel. Istället för att springa bort sig i presspelet så låg Nainggolan, Pjanic och Vainqueur rätt i sina positioner och tvingade Juventus att spela mycket i sidled och försöka söka sig ut mot kanterna mot Lichtsteiner eller Evra. Och Juventus skapade inte särskilt många heta målchanser i den första halvleken och det var mycket tack vare Romas mycket disciplinerade försvarsspel. Men nu är ju Juventus ett såpass skickligt lag att de behöver inte avgöra matcherna tidigt utan de kan fortsätta med sitt bollinnehav och till slut trycka ner motståndaren tillräckligt mycket för att det till slut ska ge resultat och det var ju precis vad som hände i den andra halvleken. Och även om Roma under delar av den andra halvleken var inne i en period där man spelade helt okej, så lyckades man inte skapa målchanser på egen hand och det var smått beklämmande att se. Inför säsongen så tror jag de flesta skrev under på att Dzeko till Roma var en betydligt bättre värvning än Mandzukic till Juventus. Men såhär efter halva säsongen så kan vi nog konstatera att Mandzukic har tillfört mer i Juventus än vad Dzeko har gjort i Roma. Och Romas anfallsspel i den andra halvleken var inte mycket att hurra för. Nu tycker jag att det var klokt av Roma att komma till den här matchen med en defensiv hållning och i första hand försöka kriga till sig ett kryss. Men i ett läge när Juventus tappar lite i bolltempo och intensitet i presspelet då måste man bara gå för segern i Roma. Men Dzeko såg ju varken intresserad ut av att göra någonting med bollen när han väl fick den och när inte Pjanic är särskilt delaktig i anfallsspelet händer då blir Romas anfallsspel lite fantasilöst. Jag hyllade värvningen av Salah inför säsongen och han har absolut haft sina stunder även i Roma, men det är ju just i en sån här match som han behöver kliva fram. Nu var det ju passande att Salah inte var bra i den här matchen eftersom han ställdes mot mitt lag, men jag kan ändå inte komma ifrån att jag blir lite ledsen när jag ser hur anonym Salah är i sådana här matcher. För jag har sett Salah göra det bra i Fiorentina, jag har sett honom haft show på Juventus stadium tidigare då han nästan på egen hand höll på att sänka oss i cupen. Men det räcker ju inte att blixtra till lite då och då och bara vara bra när det passar en själv utan man måste tända till i varje match, och i synnerhet i stormatcherna. Med en pigg och kreativ Salah så är jag inte lika säker på att Juventus hade gått segrande ur den här matchen. 

 

 

Vad kan vi förvänta oss av Roma under den här våren då? Går det att få ut särskilt mycket mer av den här truppen? I grund och botten tycker jag att det finns en potential för att Roma ska vara med och slåss om scudetton. På pappret så ser det inte så tokigt ut, jag menar Salah, Nainggolan, Manolas, Pjanic och Dzeko det är i grunden riktigt bra spelare. Men det är ju alltid en lurig situation när du byter tränare mitt under säsongen. Har du låtit en tränare implementera idéer tillräckligt länge vilket man ändå får lov att säga att Roma gjorde med Rudi Garcia, när väl det spelet börjar sätta sig då är det inte så lätt att bara ställa om och börja spela på något annorlunda. Nu är jag lite för ung för att ha en riktigt tydlig bild av vad det är för en tränare vi har att göra med i Luciano Spalletti, men av det jag minns av honom från sin tidigare Roma sejour var att han stod för ganska offensiv fotboll. Men det som är viktigt att komma ihåg det var att när Spalletti verkade i Roma sist så var det i en period då toppklubbarna höll på att hämta sig efter Calciopoli. Nu har vi ett Juventus som har haft enorma framgångar under de senaste 4 åren och vi har ett Napoli som går som tåget och som absolut får ses som en favorit till att ta hem scudetton. Det finns ett Fiorentina som smyger med i bakgrunden och ett Inter som visserligen spelar tråkig fotboll men oftast får med sig resultatet. Med andra ord det är en annan tid nu, och frågan är ju då om Spalletti kommer att vara tillräckligt bra för att ta Roma tillbaka till toppen med de här förutsättningarna? Jag får lov att säga att jag faktiskt blev besviken på Roma i den här matchen. Jag tycker att Spalletti inte satsade fullt ut för att få ett bra resultat med sig. Jag kan förstå att Roma inte ska komma till Turin och försöka spela någon sorts titelvinnande fotboll för det hade förmodligen bara slagit tillbaka på de själva. Men det fanns perioder i matchen då det inte flöt på, på samma sätt för Juventus i passningsspelet. Khedira vann inte lika mycket dueller, Pogba var lite för bollkär och hade man då satt lite större press på dessa spelare då hade man möjligen kunnat skaka om Juventus mer. Men framförallt när tiden väl börjar rinna iväg då ska ju bollen bara in i boxen och framförallt det måste fyllas på med löpningar in i boxen. Men av de få anfallsförsöken Roma hade i den andra halvleken så var det ju i stort sett bara Dzeko som fanns inne i boxen. Och jag tror ändå inte bara att det handlar om att spelarna i Roma över en natt tappade all lust att spela fin fotboll och gå för 3 poäng i varje match utan jag tror att det handlar om någonting annat. Att laget gått knackigt spelmässigt under längre perioder tyckte jag berodde på att spelarna drabbades av någon mental blockering, där de små negativa sakerna som skedde på planen smittade av sig på hela laget vilket ledde till att det såsmåningom spårade ur. Sen verkade det ju som att Rudi Garcia mot slutet av sin sejour tappade bort sig själv när det gällde vilken fotboll han skulle stå för. Och det märktes att spelarna inte trodde på Garcia fullt ut då det speglade av sig på planen. Men nu har ju Roma bytt tränare och hittills har det inte gett någon större effekt. Och jag tror att det börjar bli dags att inse att problemet kanske ändå sitter högre upp när det gäller Roma. För är det i första hand Spalletti som ska lastas för att det finns för lite spets i Roma om man plockar bort Dzeko, Salah och Pjanic? Svar nej. Utan nu är det så att det finns en sportchef som heter Walter Sabatini som rattar Roma. Och jag har varit inne på det tidigare att denna Sabatini älskar att sportchefa, det vill säga han älskar det där med att köpa in spelare för förhållandevis små pengar för att sedan sälja vidare för mycket pengar. Och det är klart att göra bra affärer i en fotbollsklubb är aldrig fel, och det tror jag inte att Romasupportrarna har några större problem med. Men Sabatinis främsta uppgift det är att bygga upp Roma till vad klubben strävar efter att vara, det vill säga att på allvar vara med och slåss om scudetton och göra ett avtryck i Champions League spelet. Men nu har det gått ett antal säsonger med Sabatini i sportchefsrollen och har det blivit såpass mycket bättre i Roma om vi bara ser till resultaten? Det är möjligt att det finns vissa enskilda spelaraffärer som har varit ekonomiskt briljanta, men det är inte det som är det viktiga, det viktiga är att Sabatini verkar ha glömt bort att han ska se till att tränaren har ett tillräckligt slagkraftigt lag på planen. Att Romas startelva inte är tillräckligt stark för att kunna ta upp kampen om scudetton med Napoli och Juventus det har dels legat på Garcias bord när han var ansvarig, en viss del av ansvaret har nu skjutits över på Spalletti som klivit in och tagit på sig tränaruppdraget men det ligger fortfarande til stor del på Sabatinis bord. Att Allegri har spelare som Cuadrado och Morata att slänga in i den andra halvleken medan Spalletti till sitt förfogande har Seydou Keita att slänga in säger väl en del. Och nu verkar Gervinho vara klar för kinesiska ligan, han har visserligen inte varit lika bra i år men frågan är om ändå inte han hade behövts för att sätta lite press på en sån som Dzeko att göra det bättre. Och om vi tittar längre ner i Romas uppställning så huserar en De Rossi omkring på mittbacken tillsammans med Rüdiger. Rüdiger må vara en jättefin mittback, kanske en potentiell världsback det har vi ingen aning om. Men De Rossi är väl den sista du ska ha på mittbackspositionen med tanke på hur krävande den positionen är idag, då det inte bara räcker att jobba hårt utan det krävs riktigt bra speltekniska kvalitéer också. Och det jag inte kan förstå är hur kunde Sabatini sära på Manolas och Yanga-Mbiwa genom att sälja den sistnämnde till franska ligan? Vi snackar alltså om ett av Serie A:s bästa mittbackspar förra säsongen om inte det bästa till och med. Och på mittfältet är det i stort sett bara Pjanic som har det där lilla extra i sig och som kan luckra ett försvar och sätta bollarna centralt i banan mot anfallet. Vart vill jag då komma med allt detta? Att jag aldrig kommer att förstå mig på vilken typ av övning som Sabatini håller på med. Oavsett vad tanken är med den här köpa och sälja övningen så är det inte bra för Roma, den är det inte här och nu och jag har svårt att se att den kommer att vara det i längden. Och jag måste få säga det rätt ut men jag blir ta mig sjutton inte klok på Sabatini. Återigen han älskar att sportchefa, köpa bra och sälja bra verkar vara hans stora intresse, men att bygga upp ett lag som är slagkraftigt för en ligatitel eller för att göra avtryck i Europaspelet verkar han uppenbarligen inte kunna sätta. Och hade jag varit Romasupporter så hade det inte varit något snack om saken att jag ville ha bort honom från klubben. Tränarna har kommit och gått under åren i Roma, vissa har varit mindre bra andra har varit helt okej men kanske inte tillräckligt bra. Men jag tror det är dags att inse att det är inte tränarfrågan som är det stora problemet. Sabatini är problemet såklart, och om Roma på allvar har tänkt att vara ett lag för den absoluta toppen både på kort sikt men också i ett längre perspektiv då är den absolut viktigaste åtgärden att plocka bort Sabatini. Jag tycker att han har fått alldeles för många chanser på sig att bygga upp ett slagkraftigt lag och han har bommat de allihop. 

 

Hallå och varmt välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Jag hade faktiskt tänkt att jag skulle tycka till om någonting annat än Liverpool den här helgen, men det blev ändringar på det. Det är oundvikligt att vilja skriva av sig om mitt Liverpool när de är involverade i kaosmatcher som den vi fick uppleva på Carrow road idag. Bara att matchen slutade 5-4 till Liverpool säger en del om hur galen match det var, men på sättet som matchen utvecklade sig hur den skiftade karaktär och så vidare gör detta till en av de absolut galna matcher jag någonsin har sätt. 

 

 

Det är givetvis svårt att försöka sätta ord på vad det är med för känslor som man blickar tillbaka på en sån här absurd match. Det brukar heta att en match har två ansikten och att den kan skifta karaktär, och i det här fallet så stämmer det men skillnaden var att den här matchen måste ha haft 10 ansikten minst. Från att Liverpool startade matchen helt okej och ganska välförtjänt tog ledningen efter att Firmino lyckats få in bollen med ett avslut som gick via målvaktens fot och stolpen och in, till att Liverpool helt tappade konceptet efter att Norwich kvitterade. Men inte nog med det, i vanliga fall så är ju matchen stängd när Norwich gör 3-1 på straffspark inte bara för att statistiken talar för det utan sett till hur Liverpool har sett ut då de har hamnat i underlägen tidigare under säsongen. Och sedan kommer vi tillbaka och har skaffar oss en 4-3 ledning, släpper in ett förbannat skräpmål i slutminuterna vid en situation som inte ens ska vara en målchans i vanliga fall. Och att vi får en sista chans till att skicka in bollen i straffområdet, och Caulker skjuter bollen på täckande Norwichspelare och Norwichförsvararen nickar bollen inåt i banan istället för att skicka iväg bollen till hörna och så kommer Lallana och skickar in 5-4. Och att Lallana gör mål överhuvudtaget hur sjukt är inte det? Och att han gör mål med vänstern dessutom? Ännu sjukare. Så kan man summera en galen match på några få rader. 

 

 

Men om jag ska försöka analysera den här matchen lite mer ingående så vill jag börja med att säga att det här är en match som jag som helhet inte är nöjd med. Det är klart att det är starkt att vända 3-1 underläget och komma tillbaka och göra match av detta enda in i slutsekunderna, jag är mycket nöjd över att vi hittar ett sätt att vinna matchen på. Det här var viktiga poäng i kampen om Europaplatserna, och om vi dessutom har tänkt oss att slåss om en Champions League plats till och med då var seger idag ett absolut måste. Men lika glad som jag var när jag skrek ut min glädje när Lallana skickade in sista sparken i matchen i bortre hörnet lika bekymrad var jag kort efter slutsignalen. Jag vet att det finns en risk för att jag kan bli tjatig nu men det som gör mig så bekymrad över det Liverpool vi såg idag det är att det här laget har så förbannat svårt att få ihop helheten. För mig är den här matchen ett tecken på att det går inte att räkna med att Liverpool ska vara ett säkert lag för en Europaplats efter 38 omgångar. Mot Manchester United spelade vi helt okej defensivt och släppte inte till särskilt många lägen, men det som saknades i den matchen var kreativiteten kring straffområdet. Men om det bara hade handlat om bättre fantasi och kreativitet kring straffområdet då hade vi förmodligen varit ett gjutet topp 4 lag vid det här laget. Men problemen kring Liverpool handlar så mycket mer om ett för tempofattigt anfallsspel eller om enskilda spelare. Varje gång jag vrider och vänder på varje sten så kommer jag alltid fram till att det här handlar om en helhet och vi är inte ens i närheten av att få ihop helheten. Och jag vill faktiskt kort backa bandet till Benitez dagar för jag tycker att det finns en symbolik som är väldigt vackert och samtidigt smärtsam. Benitez är kanske idag fotbollsvärldens mest utskällda människa, och han målas emellanåt upp som en tränare som helt har tappat det och att det han har presterat i sin karriär mest har berott på att han har ärvt ett bra spelarmaterial mer än att han gjort någonting riktigt bra av de lag han har varit i. Och visst jag håller med om att vi må inte ha spelat den roligaste fotbollen under Benitez dagar, han hade en väldigt defensiv syn på fotboll under sin tid hos oss och han har det än idag. Men vad var det som var bra under Benitez dagar? Jo det var att det fanns ett lag som det fanns stabilitet i och som gick att lita på. Återigen vi spelade inte den roligaste fotbollen, men vi spelade en tillräckligt bra fotboll för att ta oss till Champions League och till och med ta några titlar där Champions League titeln 2005 sticker ut såklart. Efter att Benitez lämnade så känns det som att Liverpool har försökt bygga upp klubben till det som vi strävar efter att vara. Men det har inte fungerat och just nu står vi och stampar. Och bara det faktum att det inte har varit ordning och reda i klubben sedan Benitez dagar är den smärtsamma symboliken som jag redogjorde för. När vi inte är bra framåt då är vi ändå helt okej bakåt, eller så blir det tvärtom som i dagens match att när vi är bra framåt då är vi usla bakåt. Nu lyckades vi tack och lov efter rejäl moral och en del tur få med oss alla 3 poängen, men det är klart att jag blir fullständigt bedrövad när jag får se sådana här matcher. Det är klart att det är underhållande, det svänger mellan hopp och förtvivlan, men jag är inte ett dugg bekväm när jag ser den här typen av kaosmatcher. Jag vill ha stabilitet på planen, det ska finnas ett försvarsspel att falla tillbaka på. Om det inte finns ett försvarsspel att falla tillbaka på då måste vi göra 3 eller 4 mål i varje match, och det vet vi alla att det är vi inte kapabla till att göra just nu. 

 

 

Nu blev det ingen ordentlig analys om själva matchen utan jag började tala om andra saker, men det spelar ingen roll för när jag tittar på Liverpools situation så handlar det så mycket mer än om enskilda matcher. Men om vi ska ta och titta till truppen så kan jag bara konstatera att även den här säsongen så mönstrar Liverpool en riktig skitupplaga. Hur enögd jag än skulle vilja vara så kommer jag inte ifrån det faktum att det här är ett skitlag som vi har att göra med. Självklart kan man prata om potential och att framtiden minsann tillhör oss och att det här kommer att bli bra på sikt, men jag börjar bli riktigt orolig inför framtiden. Det är ju bara att titta till vad det är för en backlinje som vi har att erbjuda. Nu har jag hyllat Sakho och Kolo Toure under några matcher och tyckt att de har spelat bra och att det kanske är det mittbacksparet som Klopp bör satsa på. Men det som Sakho och Toure stundtals höll på med idag det var något utav det värsta jag har varit med om. Det fanns en situation då Toure har all tid i världen på sig att skicka iväg ett uppspel, men han slår bollen rakt i gapet på en Norwichspelare. Vid 1-1 målet hänger och klänger Sakho på Norwichspelaren istället för att kliva in rejält i duellen. Och vid 4-4 målet så har Sakho, Toure och även Caulker möjlighet att kasta sig ner och blockera skottet eller störa tillräckligt mycket för att Bassong inte ska få iväg avslutet. Clyne är snabb och helt okej offensivt, men han tappar ju bort sig i positionsspelet gång på gång och är på tok för klen i närkampsspelet. Och Alberto Moreno orkar jag knappt nämna vid namn för så dålig som han stundtals var idag var så pinsamt att se att jag blir mörkrädd. Moreno som jag ändå har börjat se som en spelare som jag vill ha kvar i laget över en längre tid alternativt sälja för dyra pengar till de allra största klubbarna. Men jag blir fullkomligt vansinnig när jag ser Moreno först gå in helt galet mot Naismith, det är bara tur att domaren inte blåser straff och när väl Naismith reser sig upp då kapar Moreno omkull honom en gång till och det blir straff. Fullkomligt hjärnsläpp och fullstänigt horrbielt försvarsspel, och jag menar allvar när jag säger att det borde vara böter för den typen av beteende. Och går man vidare till mittfältet och anfallet så kommer jag tillbaka till att det känns inte som att vi anfaller tillsammans. Nu har Firmino börjat komma igång vilket är positivt, det är viktigt att han fortsätter tillföra i spelet och producerar poäng framförallt nu under Coutinhos frånvaro. Men det känns som att han blir alldeles för ensam när han får bollen, och han får ofta stångas helt själv mot motståndarens försvar. Och när vi försöker spela någon form av presspel då är det ofta Firmino som själv deltar i det presspelet och det håller inte, utan vi måste spela presspel tillsammans. Jag ser en stor potential i att Emre Can ska bli en styrande mittfältare och en regissör i offensiven, men problemet är när han väl får bollen så är det ingen som visar sig förutom Firmino och då finns det för få alternativ att spela bollen till. Och när väl Henderson och Milner ger sig iväg i djupled då är Emre Can för bollkär och tappar bollen eller tvingas stressa iväg passningen och så slår han bort bollen. Henderson och Milner må fungera helt okej om du sätter de i varsitt lag, men de är ju nästan samma spelartyper vilket gör att vårt mittfält blir oerhört statiskt. Milner är inte så pigg på att delta i offensiven och därför känns det ju helt sjukt att han just nu huserar på vänsterwingern, Henderson har offensiva kvalitéer men tvekar tyvärr lite för mycket för att jag ska känna mig helt trygg med att han ska vara regissör i anfallsspelet. Och Lucas är i grund och botten en defensiv spelare och att han ska delta i presspelet och vara den som fördelar bollen kring sista tredjedelen det känns orimligt. Ibe, Lallana och Benteke är spelare som man vet ungefär vad man får ut av. Ibe är fortfarande ung och har mycket att lära, men han slarvar alldeles för mycket både i förstatouchen men framförallt när inlägget ska slås eller när avslutet ska tas. Nu gjorde Lallana äntligen mål men även där känns det som att han slarvar alldeles för mycket i spelet. Han kan vi till sista passningen ibland men tyvärr känner jag att han är inte en spelare som jag skulle vilja bygga laget kring. Och Benteke börjar mer och mer likna en av Liverpools största floppar i modern tid, inte bara sett till prislappen som är helt absurd utan sett till vad Benteke har presterat hittills. Det känns ju verkligen helt ofarligt när Benteke får bollen, inte ens när han blir helt fri med målvakten är det ju målgaranti och det sammanfattar väl rätt bra hur dålig han har varit i sin Liverpoolsejour. 

 

 

Till sist vill jag ta upp en sak som jag har gått och funderat på under en väldigt lång tid och då måste jag backa bandet ytterligare en gång. Även om Brendan Rodgers fick sparken i oktober så är han fortfarande en del av den tragiska historien om Liverpool. Rodgers byggde under sina 3,5 år upp ett skitlag för massvis med pengar, i kombination med att transferkommitén också lämnade en del i övrigt att önska. Men att Liverpool presterar som de gör just nu beror inte bara på att Rodgers under sin tid värvade massvis med skräp. Rodgers omedvetet eller medvetet med ägarnas tillstånd eller inte tog ner Liverpool på en nivå där jag anser att vi inte hör hemma. Och han ändrade mentaliteten i laget på ett fullkomligt bedrövligt sätt. Liverpools ambition ska givetvis vara att vinna titlar och spela i Champions League säsong efter säsong, vilket är helt naturligt då det ligger i klubbens DNA. Men Rodgers valde att dra ner på nivån, han tyckte det var viktigare att vi var en klubb som enbart släppte fram talanger och sedan kunde sälja vidare istället för att bygga ett lag som faktiskt var slagkraftigt för titlar och Champions League spel. Och jag är helt övertygad om att om du tar ner en spelartrupp på en nivå att det är okej att inte vinna det är okej att vi inte är ett topplag, då går alla in i ett mentalt läge där man på något sätt accepterar att förlora. Rodgers lyckades på något sätt få Liverpool både på spelarnivå och på klubbnivå att acceptera att vi är kanske ett mittenlag, kanske har vi ingenting i toppen att göra. Nu fick ägarna nog av den medelmåtta som Rodgers erbjöd och valde att ta in Klopp i hopp om att han skulle skaka liv i truppen igen både på kort sikt men framförallt på längre sikt. Men jag vill hävda att Klopp står inför en mycket svår uppgift. Vad är då Klopps uppgift? Jo det är att få Liverpool att vinna titlar igen och att etablera sig som ett topplag i Premier League vilket också innebär att vara med i Champions League. Men om du gör en Brendan Rodgers, det vill säga har du skruvat av kranen och tagit ner spelarn i ett mentalt stadie att det är okej att inte vinna bara vi är med och konkurrerar om en Europa League plats som bäst så är det bra. Har du mentalt accepterat att det är okej att inte vinna, i kombination med att du har byggt upp en trupp som knappt har någon spelare som är riktiga vinnarskallar då är vägen tillbaka till toppen oerhört lång. Och att bara trycka på en knapp eller stoppa i sladden i väggen, det funkar inte så. Utan har du dragit ner på vinnarmentaliteten tillräckligt mycket i en klubb och i en spelartrupp då är det oerhört svårt att vända på skutan igen. Och ändå sitter jag här efter att vi har vunnit och har häng på en Europaplats och vi är dessutom mycket nära en ligacupfinal. Det är klart att situationen inte är katastrofal, det finns givetvis de som har det mycket värre. Men för mig är det glasklart vad den stora problematiken kring Liverpool är. Rodgers byggde under 3,5 år upp ett skitlag, under perioder drog Suarez lasset helt själv vilket gjorde att vi fick smaka på Champions League spel under en höst. Nu har Klopp klivit in och ärvt en trupp där det visserligen må finnas enskilda spelare som sticker ut men det är en trupp som knappt har en enda vinnarskalle. Och hur ska Klopp lyckas få ut någonting utav den här säsongen när det saknas vinnarskallar i laget, och där det istället finns gott om spelare som viker ner sig och som inte ställer upp på den typen av fotboll som Klopp vill spela. För det ska vi komma ihåg, att med Rodgers fanns det ingen spelidé det var bara allmänt kaos. Vi vet alla vilken typ av fotboll Klopp vill spela, men för att Klopp ska lyckas då måste han ha ett bättre spelarmaterial än det han har just nu. Och jag tycker att han gör helt rätt i att inte värva på tok för mycket i det här fönstret. Utan de stora investeringarna och det viktigaste besluten kommer att tas i sommar då det är Klopps tur att få chansen att bygga upp någonting. Som det känns nu så är inget annat än en stor utrensning i truppen helt på sin plats, det är alldeles för många spelare som inte är kapabla att spela Klopp fotboll. Över hela banan är det för många spelare som alldeles för ofta viker ner sig och det håller inte i längden om vi ska bli ett topplag över tid. Henderson, Emre Can, Lucas, Coutinho, Firmino för att nämna några är exempel på spelare som jag skulle vilja se i nästa års upplaga av Liverpool. Resten däremot borde ligga riktigt illa till. Någon grund finns inte i laget just nu, och något försvarsspel existerar inte heller och det har det inte gjort på väldigt länge. Klopp har en mycket svår uppgift framför sig, och all cred till honom om han lyckas få ut någonting av den här truppen som är helt fel sammansatt. Jag sätter givetvis mitt hopp till Firmino, Coutinho och några till att de kommer vara tillräckligt bra och rädda tillräckligt många poäng åt oss så att vi tar oss ut i Europa. Men att Klopp borde få grönt ljus att rensa i truppen till sommaren är något jag absolut inte har några problem med, en utrensning är helt på sin plats enligt mitt sätt att se på Liverpools situation. Ursäkta röran vi bygger om brukar det heta. Säg såhär, ursäkta röran Liverpool behöver bygga om. 

 

 

 

Hejsan, hejsan allihopa och varmt välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag lägga fokus på den match i Premier League som det snackats mest om inför den här omgången och då talar jag naturligtvis om matchen mellan Liverpool och Arsenal. Vad oväntat att jag har Liverpool i fokus va? 

 

 

En klyscha man brukar prata om är att ibland känns det som att tränarna för respektive lag fullständigt skiter i allt som har med taktik att göra och bara låter spelarna få göra lite som de vill. Jag tycker att det är en hyfsat bra beskrivning på hur den här matchen såg ut, i synnerhet i den första halveken. Det verkade som att både Klopp och Wenger hade sagt till spelarna inför matchen att nu är det bara att gå ut och köra gasen i botten från start och sedan får vi se hur långt det räcker. Nu tror jag ändå inte att varken Klopp eller Wenger var särskilt nöjda med hur den första halvleken och stora delar av matchen såg ut, för det var rena rama rock n roll fotbollen. Och som supporter är jag väldigt kluven till när jag ser mitt Liverpool uppträda på det viset som de gjorde ikväll. Det är klart att jag uppskattar när spelarna kommer till matchen med mycket energi och visar från start att vi tänker inte avvakta och låta motståndaren föra spelet. Problemet är att om du springer bort dig i det offensiva försvarsspelet mot ett lag som Arsenal då kan det komma att straffa sig på ett brutalt sätt, såpass skickligt lag är Arsenal att de kan straffa motståndaren direkt om de bjuds på de ytorna de vill ha. Jag tyckte att det som var kul med den här matchen det var ändå den energin och aggressivitet som Liverpool visade upp ikväll. Jag har sett så många skitmatcher under den senaste tiden att jag i vanlig ordning börjat tappa tron på att vi någonsin ska ha någonting att göra i en strid om Champions League platser. Men så kommer det sådana här matcher lite då och då när Liverpool bara blixtrar till och spelar ut hela sitt register. En som hade en bra kväll det var Firmino som äntligen fick det att börja lossna på riktigt. Han sprang mycket och när han fick bollen så hade han kontroll över den och kunde transportera den flera meter framåt och vara ett hot för Arsenals backlinje. Påpassligt snappade han upp returen vid 1-0 målet och 2-1 målet är ju ett drömmål utan dess like. Jag har varit väldigt skeptisk till om Firmino verkligen är på riktigt eller om han bara är otroligt hajpad, men jag vill tro att det här kan ha varit matchen där det vände för honom. Det kan mycket väl vara så att vi sitter här i slutet på säsongen och prata om att det var just i den här matchen som en tung sten från bröstet släpptes för brassen, vilket gjorde att han började producera poäng mer regelbundet. Men det finns såklart fler spelare som jag tycker förtjänar mycket beröm. Lallana, Emre Can, Milner och Henderson tycker jag alla gjorde fina insatser. Så aktiv som Lallana var i den första halvleken med löpningar inne i straffområdet och hur han hanterade bollen så aktiv och så bra har jag inte sett honom på länge, och det här kan utan tvekan ha varit hans bästa match i Liverpooltröjan. Emre Can tycker jag har haft en enorm formsvacka sedan Klopp tog över vilket är lite ironiskt då det är en spelartyp som borde passa väl in i Klopps sätt att spela fotboll. Men i den här matchen klev han in i närkamperna ordentligt, vann mycket boll och framförallt han vågade lämna sin sittande mittfältsposition och fylla på med löpningar inne i straffområdet. Milner sprang oerhört mycket för att vara Milner vilket han inte alltid har gjort under den här säsongen, och Henderson var tillbaka med besked. Som han deltar i presspelet och hur han styr upp offensiven med sina passningar och rörlighet både med och utan boll. Den som tycker att Henderson inte borde vara en startspelare och egentligen inte är någon viktig kugge för oss hen tror jag kommer omvärdera sin uppfattning om den gode Jordan. Underhållningsvärdet på matchen var givetvis fantastiskt, och jag ser oavgjort som ett fullt rättvist resultat. Den här matchen kunde inte få en vinnare då båda lagen bjöd upp till en rejäl kamp, men jag tycker ändå att om något lag skulle ha avgått med segern så var det nog ändå Liverpool. 

 

 

Men det finns givetvis saker som jag inte är nöjd med. Om vi tittar till hur läget i backlinjen är och hur det ser ut med våra målvakter så är det något som bekymrar mig såklart. Rodgers hattade under sin tid vid makten runt väldigt mycket med laget och i synnerhet när det gällde backlinjen. Klopp har tvingats ändra om i backlinjen på grund av alla skador och ska självklart inte ha någon större kritik för det för jag menar vad ska karln ta sig till annars. Det som gör mig oerhört frustrerad och smått förbannad det är att det spelar nästan ingen roll vilka vi spelar som mittbackar för det slutar alltid med att det är kaos där bak. Nu känner jag att jag har ganska stor tilltro till att Klopp kommer att få ordning på det där försvarsspelet förr eller senare, men känslan är att det kommer ta tid. Framförallt är min känsla att den nuvarande mittbacksbesättningen inte håller måttet för fem öre. Kolo Toure tyckte jag stundtals var usel i den här matchen, han hängde ju knappt med överhuvudtaget, hur han halkar efter vid både 1-1 målet och 2-3 målet är ju så pinsamt att se så att en blir ju för sjutton mörkrädd. Sakho är en spelare som jag förmodligen alltid kommer att ha ett gott öga till för jag blev förtjust i honom inte direkt men efter ett tag och har hela tiden flaggat för att han måste spela. Men nu börjar jag känna att tiden börjar bli knapp för Sakho. Om han nu är den där blivande ledaren i backlinjen som bär oss till högre höjder och framförallt blir en världsback, ja men då kanske han ska börja prestera bra över längre perioder och inte bara i enstaka matcher. Sedan kan man alltid argumentera för att han har inte den bästa omgivningen med sig, men om han nu är så bra som alla säger då borde han ju ändå sticka ut och visa att han ligger på en nivå som är så mycket bättre än Kolo Toure, Dejan Lovren och Martin Skrtel. Men i min bok så är Skrtel fortfarande är vår bästa mittback och det får ändå ses som ett litet svaghetstecken hos Sakho. Och jag är helt säker på att med ett försvarsspel som sitter där alla känner sig trygga i sina roller och där det inte blir livsfarligt varje gång bollen kommer in i straffområdet då hade vi förmodligen vunnit den här matchen. Och om vi går över till situationen med våra målvakter så är det en situation som börjar bli ohållbar. I fredags släppte Adam Bogdan in en hörna direkt i mål, och ikväll var det Mignolets tur att också släppa in en hörna i mål även om nu Giroud hade en liten touch på bollen. Bogdan är värdelös och har ingenting i Liverpool att göra så honom behöver jag inte pladdra på om. Men när det gäller Mignolet så ska jag vara ärlig med att jag har varit nöjd med honom tidigare. Han var en stark bidragande orsak till att det trots allt blev en 6:e plats förra säsongen, hade inte han haft en formtopp under våren då hade vi förmodligen hamnat ännu längre ner i tabellen. Men problemet är att han kan göra riktigt bra matcher men han kan också göra grovt stora misstag vilket i längden kommer att kosta oss alldeles för många poäng. Och jag är helt övertygad om att ska Liverpool på sikt komma upp på den nivån som klubben strävar efter att vara då kommer det inte vara hållbart att satsa på Mignolet mellan stolparna. Därför skulle jag vara väldigt försiktig med att förlänga kontraktet med honom till 2020, jag tycker att vi måste ta chansen att plocka in en riktigt bra målvakt nu när det faktiskt finns en del tillgängligt på marknaden. Och återigen i grund och botten vill jag gilla Mignolet och jag har försvarat honom vid flera tillfällen under tidigare säsonger, men nu känner jag att enough is enough nu har det gått för långt han har ballat ur totalt och han är inte längre en förstemålvakt att lita på. Och jag är till och med redo att chansa med att spela Danny Ward mot Manchester United på söndag, som ändå har gjort succé under sin utlåning till Aberdeen och han är dessutom flera år yngre än vad Mignolet är det skulle vara väldigt spännande att se. Dock tror jag inte att Klopp vågar ta den chansningen och risken som det ändå är att sätta in en ung målvakt som aldrig spelat Premier League fotboll tidigare och mot Manchester United av alla lag. 

 

 

Men det som gör mig ännu mer bekymrad när det gäller Liverpool det handlar återigen om ett ord som jag har tjatat om länge nu och det är helheten. All kritik och allt gnäll här på bloggen och på Twitter det handlar enbart om att jag vill Liverpool väl. Och vad är det då jag är ute efter? Det jag är ute efter det är att Liverpool till slut ska få till helheten. Jag tycker att kvällens match var ett jättebra exempel på att vi har haft så svårt att få ihop bägge delarna av spelet att fungera. Jag tycker att det stora problemet under den här säsongen både under Rodgers och nu under Klopp det har varit det offensiva spelet. Vi har haft svårt att vara kreativa kring sista tredjedelen, det har saknats spets och fantasi kring straffområdet och det har kostat oss mycket poäng. Till en början när Klopp kom in så har det ändå sett helt okej ut defensivt för oss. Och jag har hela tiden flaggat för att börjar vi bara få till defensiven då finns det en bra grund att stå på. Men problemet är ju att den här truppen har enormt svårt att få båda bitarna att fungera samtidigt. Nu mötte vi ett Arsenal som för dagen var riktigt bra, men vi lyckas ändå göra vår bästa match offensivt sett och dessutom gör vi 3 mål. Men vi släpper även in 3 mål och i allmänhet är vårt försvarsspel helt horribelt om det ens existerade något försvarsspel. Men det har även funnits matcher där vi totalt sett varit helt okej organiserade defensivt men haft svårt att luckra upp kompakta försvar. Och då kan man ju fråga sig vart är det vi har Liverpool egentligen? Om vi bara tittar på här och nu vart står vi? Ja men det är ju just det som är problemet att Liverpool har verkligen två helt olika sidor. Och ibland visar vi upp den fina sidan som ikväll där vi stundtals spelar ut Arsenal, eller så visar vi upp den mindre fina sidan där vi kan prestera fotboll som jag ens undrar om den är värd att kallas för fotboll. Och det är ju det som gör att den här situationen både i ett kortare perspektiv och i ett längre perspektiv kommer vara ohållbar. Jag skulle även vilja säga att det här är en mycket svårhanterlig situation för Klopp att ta hand om. För hur kompentent han än är som tränare, hur mycket kunskaper han än har om att organisera upp ett lag och få ett lag att spela effektiv kontringsfotboll så faller det ändå tillbaka på att han ska ha spelare som håller för att spela den fotbollen ha vill spela. Det Liverpool måste bli bättre på redan under den här våren det är att hitta en jämnhet i prestationerna, det går inte att spela propagandafotboll var 10:e match utan vi måste leverera över längre perioder. Jag kräver absolut inte att vi ska köra över allt och alla det handlar inte om det, det jag är ute efter det är att det ska finnas en stabil grund att stå på. Vi ska ha ett bra försvarsspel och vi ska spela en fantasifull, kreativ och effektiv anfallsfotboll det är det enda som Liverpool behöver uppnå för att jag ska bli nöjd. För hur optimistisk jag än vill vara när det gäller Liverpool så landar jag oftast efter varje match att det är någonting som inte klaffar och så kommer jag på aha det är en helhet som inte sitter. Och vi ska inte glömma bort att det är ju väldigt få förunnat att sätta helheten. Nu tror jag att Klopp har kunskapen att lyckas med detta mycket svåra uppdrag, men jag börjar fundera lite över om den här truppen är tillräckligt slagkraftig för att utmana om topp 4 redan den här säsongen. Och enligt min uppfattning så tycker jag att Klopp gör rätt om han väntar ut det här transferfönstret och snurrar på med den nuvarande spelartruppen. Nu har vi tagit in Steven Caulker på lån från QPR som kommer att vara en helt okej backup att slänga in i Europa League eller FA-cupen, men i övrigt vill jag inte att vi ska gå loss på transfermarknaden. Målvaktsfrågan, mittbacksfrågan och säkerligen några frågor till är något som jag tycker att Klopp får ta på sig att lösa först till sommaren. För den nuvarande spelartruppen blir den här våren en praktikplats för att se vilka som är kapabla att spela den fotboll som Klopp står för. Jag vill avsluta med att säga att jag är jättenöjd med att vi fick med oss 1 poäng från kvällens match. Det klart att spelarna ska ha beröm för att de fightades enda in på målsnöret vilket jag inte tror att man hade gjort under Brendan Rodgers vingar. Men jag vet samtidigt att det finns en annan sida av Liverpool som inte är lika trevlig att beskåda och därför kan jag inte alls vara helt bekväm med den situationen laget befinner sig i för tillfället. Vi kan blanda riktigt bra presationer som den ikväll med fullkomligt bedrövliga insatser som den mot Watford och det är det som gör mig så bekymrad. Liverpool har två helt olika sidor, en fin och en förfärlig sida, och så länge den förfärliga sidan visar upp sig lite för ofta då undrar jag om ens Klopp kommer att få ordning på det här laget. För Klopp kan inte trolla, det är spelarna som ska göra jobbet och jag känner att spelarna just nu inte är att lita på fullt ut. Men det går säkert att argumentera för att kvällens match kan ha varit matchen då säsongen vände för Liverpool. Jag vill tro det, men jag tror inte på det, men jag har mer än gärna fel. 

 

 

Hallå och varmt välkomna ska ni vara till ännu en stund med mig här i fotbollshörnan. Hittills har helgen varit fullspäckad med matcher och den här gången tänkte jag lägga fokus på den sena kvällsmatchen i Serie A mellan Roma och Milan. Två lag som utan tvekan kom till matchen med en hel del att bevisa. Och jag och många med mig ville till och med få det till att om något lag skulle förlora den här matchen så skulle de till nästa omgång ha en ny tränare vid rodret. 

 

 

Med andra ord det här klassiska mötet är inte vad man är van vid, istället för två topplag som gjorde upp om poängen så var detta en riktig ångestmatch. Däremot rivstartade Roma och det kunde mycket väl ha blivit 1-0 efter bara 15 sekunder. Roma fick också en fin start på matchen och i den 4:e minuten fick Roma en frispark som Pjanic tog hand om på bästa sätt. Pjanic har haft en mycket fin säsong såhär långt och han har framförallt börjat bli en riktig rackare på att ta hand om frisparkarna, och ikväll var det inget undantag. Den är perfekt slagen och Rüdiger dyker upp på bortre stolpen och tajmar nicken klockrent. Sedan kan man ju diskutera hur det är möjligt att både Rüdiger och Gervinho lämnas helt fria vid bortre stolpen, det var inte särskilt bra inräknat av Milans försvarare. Efter målet tyckte jag att Roma spelade ganska klokt och kontrollerat. Nainggolan tyckte jag stundtals i den första halvleken var väldigt bra i sitt sätt att styra upp försvarsspelet och gå dit ordentligt i närkamperna och släppa bollen i tid när omställningslägen dök upp. Och Roma har alltid ett vapen i Pjanic, Gervinho och Sadiq då det är två rätt snabba spelare som klarar av att sticka iväg i djupled och Pjanic har ett såpass bra passningsspel i sig att han klarar av att sätta den sista passningen i djupled. Och då varken Romagnoli eller Zapata såg särskilt fokuserade ut i början av matchen så fanns det för Romas del lägen att såra Milan genom att spela mycket rakare, och Milan ska vara tacksamma för att Roma inte var så pigga på att gå all in på kontringarna utan att man faktiskt valde att slå vakt om ledningen. Manolas och Rüdiger var bra i den första halvleken då de inte släppte igenom Milan många gånger. Bonaventura hade sina lägen att hitta på någonting med bollen, men det var för sällan som hans medspelare visade sig tillräckligt mycket. Visserligen levde Szczesny lite farligt vid några enstaka tillfällen och med ett bättre presspel från Bacca och Luiz Adriano hade Milan kunnat straffa Roma, men överlag var det en kontrollerad halvlek från Roma där man inte överglänste spelmässigt men som sagt man spelade lugnt och kontrollerat och det kändes som att man hade hyfsad koll på matchen. Vad Milan sysslade med i den första halvleken det var för mig en gåta. Honda, Bacca, Luiz Adriano för att nämna några det var inte alls många som bidrog och såg ut att vilja delta i offensiven. Och något offensivt spel från De Sciglio och Abate fick vi inte se mycket av heller, utan det var i stort sett bara Bonaventura som det hände lite intressanta saker kring men i övrigt var det en mycket tam halvlek från Milan. 

 

 

En klyscha som man ofta slänger sig med inom fotbollen är att det finns matcher med två ansikten. Det är en ganska bra beskrivning på det som utspelade sig i Rom denna lördagskväll. För i den andra halvleken kom Milan ut som ett helt nytt lag. De började hitta fina kombinationer mellan varandra, Honda började helt plötsligt lyckas med att utmana med Digne på Romas vänsterkant. Bacca stod inte och väntade på att bollen skulle komma till honom utan han gav sig iväg i djupled och visade att han ville ha bollen. Bonaventura började hitta ännu mer rätt med sina passningar. Kucca var mycket nyttig i luftrummet för Milan, och han sökte sig in i straffområdet vid flera tillfällen för att nicka in bollen och med mycket välförtjänt fick han utdelning på det. Bertolacci har jag varit lite skeptisk till av det jag har sett av honom, men det känns ändå som att det finns någonting där som kan bli riktigt bra. Fortfarande är han lite för ojämn, och blandar bra saker med riktigt dåliga saker men det kan bli bra om han får fortsätta utvecklas i lugn och ro. Det kan vara så att det är en fråga om anpassningsperiod att komma till en storklubb som Milan, med all respekt för Genoa men det är en viss skillnad att spela i Milan än i Genoa. Ett kärt återseende fick Milansupportrarna se då Kevin Prince Boateng byttes in i den 56:e minuten mot en för dagen blek Luiz Adriano. Jag vet inte om det bara är jag men Boateng såg ut att ha lagt på sig några kilon, jag vet inte om han har fuskat med träningen sedan han bröt kontraktet med Schalke? Men om vi bara tittar på hans insats i den här matchen så har jag väl inte så mycket att säga egentligen mer än att han kommer säkert att bidra med lite energi på sikt. Och det är en bollskicklig spelare som kan utmana i en mot en, han kan vika in i banan och ta avslut han kan spela fram han har i stort sett hela paketet för att vara en bärande spelare för Milan. Det jag hade varit lite orolig för om jag varit Milansupporter det är att Boateng kan ibland ha problem med attityden, det är en spelare som är riktigt bra i medgång men som har en tendens att falla bort i motgång. Och här gäller det ju för lagkamraterna och Sinisa Mihajlovic att elda på Boateng om de märke att han börja tröttna och likt en Balotelli mer börjar spela för sig själv än för laget. Milan tryckte på och tryckte under i stort sett hela den andra halvleken och jag tycker att det är ett underbetyg att de inte mäktade med att peta in ett segermål med tanke på hur mycket boll man hade och hur många chanser man skapade. Vad Roma höll på med i den andra halvleken är något som jag inte förstår mig på. Att man kan gå från en någorlunda stabil första halvlek där man spelar klokt och kontrollerat och inte släpper igenom Milan många gånger till att helt tappa allt spel. Och då pratar vi inte bara om spelet kring sista tredjedelen, utan vi pratar om speluppbyggnaden och vid uppspelsfaserna där Rüdiger och Castan som fick komma in istället för skadade Manolas spelade alldeles för stressat. Självklart ska Milan ha cred för att de flyttade fram positionerna och lät Bacca och Honda vara framme och hugga på Roma när uppspelen skulle slås, men samtidigt måste Roma vara såpasss kyliga att de inte låter sig bli så stressade att de tappar all struktur kring sitt egna spel. Och att Nainggolan och De Rossi som normalt brukar vara så duktiga på att veva igång laget när det börjar gå emot vek ner sig och inte alls vann många närkamper det förvånade mig något enormt. Det hjälpte inte ens att Totti fick göra comeback efter en lång tids frånvaro på grund av skada, för han fick ju inga bollar att jobba med utan han fick ju börja söka sig ner långt ner på egen planhalva för att han överhuvudtaget skulle få delta i spelet. Nu slutade den här matchen 1-1, och även fast Milan såklart var i behov av en seger för att haka på i kampen om Europaplatserna så var det här ändå ett stort steg i rätt riktning. Att resa sig efter en så tam första halvlek mot Roma på bortaplan och faktiskt föra matchen i andra halvlek och mer eller mindre spela ut Roma det tycker jag är imponerande. Men visst var det en seger som hade behövts för att Mihajlovic skulle få vara helt säker på att få behålla jobbet. Nu tror jag att han får några matcher till på sig med tanke på den fina andra halvlek som Milan gjorde. Jag tycker dock inte att all skuld ska läggas på Mihajlovic, utan jag tycker det är dags att rikta kritiken högre upp mot Galliani och de övriga som är sportsligt ansvariga för vilka spelare som Milan värvar. I vissa mått mätt är det en bra trupp med en del bra spelare som Bacca, Bonaventura och Niang för att nämna några och den unga målvakten Donnarumma ska vi inte glömma bort som faktiskt ser riktigt spännande ut. Men jag tror att problemen i Milan är mycket djupare än vem som tränar laget. För Milan har ju likt Real Madrid snurrat på med en tränarkarusell, men det har inte blivit bättre och då är det nog dags att tänka om och inse att felet kanske sitter högre upp i klubben trots allt. 

 

 

Men det mest slående från kvällens match det är hur Roma totalt vek ner sig i den andra halvleken. För mig börjar det bli uppenbart att det är någonting som inte stämmer när det gäller Rudi Garcia. Jag håller med om att Garcia givetvis ska ha cred för att han har tagit Roma till 2 raka 2:a platser i ligan, det tycker jag är ett imponerande facit. Men jag tycker mig ändå se att ju längre tiden har gått med Garcia desto mer kantrar Romas lag mot det sämre snarare än till det bättre. I min bok är Roma under Rudi Garcia alldeles för mycket av och på, och man vet aldrig riktigt vart man har laget. Jag tycker inte att det är något större fel på truppen om jag bara ser till spelare för spelare och den potential som ändå finns i laget. Men det är någonting som har gått förlorat under hela den här resan som Roma påbörjade när Rudi Garcia fick jobbet. Och jag tycker att det är glasklart att det kan inte vara så att Roma föll ihop i den andra halvleken på grund av att Manolas tvingades kliva av. Nainggolan och Pjanic slutade inte att vinna dueller och upphörde att se engagerade ut bara för skojs skull, Gervinho och Salah slutade inte skapa målchanser bara för att de tappade all förmåga att göra det och så vidare. För mig är det tydligt att det måste handla om någonting annat och då väljer jag att rikta kritiken mot Rudi Garcia. Varken jag eller någon annan med ett utanförperspektiv kan såklart svara exakt på vad det är som inte stämmer, men det är uppenbart Roma under Garcia emellanåt har sina toppar men alldeles för ofta dippar de ner på lägstanivån. Och lägstanivån i Roma är ju så usel att till och med Liverpool hade vunnit över de. Och jag söker ständigt svar gällande Roma under Garcia för jag tycker att det är så fascinerande att de kan vara på tok för ojämna. Hade det varit en liten skillnad att Roma hade sina toppar men när de hade sämre matcher så kunde de ändå plocka fram ett sätt att vinna matchen på då hade Garcia sluppit undan kritiken. Och jag undrar om Romas fina resultat under de senaste 2 säsongerna ändå inte kan ha berott på att de hade helt enkelt bara rätt spelartyper för att spela det spel som Garcia ville. Allting föll rätt och då kunde Garcia gömma sig bakom det och samtidigt ta på sig äran. Men när maskineriet börjar hacka och Roma inte har samma rörlighet i spelet då har inte Garcia förmågan att få till det. Och jag kan tycka att Garcia ändå med tiden i Roma blivit lite för defensiv för att funka i en så stor klubb som Roma är. För vi får inte glömma bort att Roma är om vi ska dra paralleller till La liga som ett Real Madrid, det vill säga att det räcker inte med att vinna utan det ska vara vackert att titta på och man ska vinna med stil. Och det räcker ju med att titta på kvällens match där Garcia inte flyttar fram Digne och Florenzi tillräckligt mycket i anfallsspelet för att komplettera offensiven. Men jag vill ändå landa i att i långa loppet så handlar det inte om enskilda spelare eller om taktikval utan det handlar om att här har vi en spelartrupp som inte har tillräckligt stort förtoende för sin tränare. För när man ser riktiga karaktärsspelare som Nainggolan och De Rossi fullständigt vika ner sig och se så loja ut som de var i den andra halvleken, då är det någonting som inte stämmer. Jag tror helt enkelt att det handlar om att spelarna i Roma inte har en tillräckligt stark tro på att den fotboll som Garcia står för tillräckligt bra för att vinna. Om Garcia helt har tappat omklädningsrummet det låter jag vara osagt, men helt klart är det att Roma alldeles för ofta dippar ner på lägstanivån och fortsätter det såhär då kommer det att kosta Roma alldeles för många poäng i kampen om en Champions League plats. Och det säger sig självt att har du en spelartrupp som inte tror fullt ut på den fotboll som tränaren står för då finns det egentligen ingen anna utväg än att skicka iväg honom, om man nu inte vill göra en utrensning i truppen vilket alltid är svårt att göra under brinnande säsong. Jag tycker att Roma har en ganska bra trupp, det finns riktigt bra spelare som Sadiq, Mohamed Salah, Falque, Nainggolan, Pjanic och Totti måste såklart nämnas även om hans karriär börjar lida mot sitt slut. Det är inte truppen det är fel på, utan den här truppen borde vara slagkraftig för en Champions League plats utan tvekan. Men Garcia har kört fast, han verkar ha tappat det helt för nu har det varit för många matcher där Roma totalt saknar spelidé och organisation i laget och då talar vi över hela planen. Därför tror jag att Garcia närmar sig någon form utav avgrund här. Han har kört fast, när det går emot då har han inte förmågan att organisera upp Roma och få de att äta sig tillbaka in i matcher som de tappat spelmässigt. Och någon matchcoach är han ju definitivt inte, det fick vi ju bekräftat ikväll om inte annat. Och hade jag suttit på ledande position i Roma då hade jag utan tvekan kickat Rudi Garcia efter helgen. 2:a platserna kan ingen ta ifrån honom, men alldeles för ofta hackar Roma och på tok för ofta viker spelarna ner sig på ett sätt som inte är okej. Och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att detta är spelarnas sätt att visa att de har tappat tron på Garcias fotbollsfilosofi. Och börjar spelartruppen att tappa förtroendet för tränaren då finns det inte mycket annat du kan göra än att kicka honom, och det är vad jag tror kommer att ske i Romas fall efter ikväll. För jag lovar er den andra halvlek som Roma presterade ikväll, det gör inte ett lag som har fullt förtroende för tränaren. 

 

Då mina vänner hälsar jag er välkomna till ännu en stund med mig här i min lilla fotbollshörna. Den här gången tänkte jag lägga fokus på det "fantastiskt" sexiga Everton. Igår tog Liverpools blåa halva emot Manchester City i första semifinalmötet i årets ligacup. Och det blev lite faktiskt seger för Roberto Martinez manskap med 2-1 efter att Lukaku nickat in segermålet i den 78:e minuten. 

 

 

Jag tycker att den här matchen visade att Everton utan tvekan har en bra högstanivå i sig, när spelet väl flyter på för de och när Ross Barkley och Lukaku har en bra kväll då kan de slå i stort sett vilket lag som helst i Premier League. Nu tyckte jag inte att Everton startade matchen så bra, men de växte mer och mer in i den ju längre matchen gick. Och jag tycker inte att det var oförtjänt att Everton till slut drog det längsta strået. Det jag kan uppskatta med Everton det är att de behärskar flera olika spelstilar. Det kändes som att under David Moyes så var de mer ett hårt arbetande lag som mestadels gjorde sina mål på omställningar eller vid fasta situationer. Men under Roberto Martinez tycker jag att Everton har blivit ett mer spelande lag. Och jag blev väldigt imponerad av att försvarsspelet var så bra som det såg ut igår då Manchester City inte är det lättaste laget att möta. Många har varit lite skeptiska till John Stones, det har varit diskussioner under hela sommaren om han verkligen är så bra och är han värd de 30 miljoner pund som det sägs att både Manchester United och Chelsea är villiga att betala för att få loss honom. Jag kan hålla med om att han hittills inte har haft en perfekt säsong på något sätt, men det inkluderar hela laget, att det har gått lite knackigt i perioder har inte bara berott på honom. Anledningen till att Everton i perioder släppte in mycket mål, bland annat i kaosmatchen mot Stoke som man förlorade mot Stoke berodde nog på att hela laget var lite väl naiva och brassade på lite för mycket offensivt. Jag tror även att Everton har lidit mycket av att Jagielka har varit skadad, även om hans karriär börjar lida mot sitt slut så är det fortfarande en kompentent mittback som absolut fyller en funktion. Men igår var försvarsspelet betydligt bättre, där John Stones stundtals var helt fantastisk. Det var några tillfällen då Agüero kom loss men det var inte många gånger, och målet kommer till följd av att Everton har varit uppe i ett anfall och inte riktigt har med sig tillräckligt med folk hem och det utnyttjar Agüero när han frispelar Jesus Navas. Den här Fures Mori har jag inte haft så bra koll på innan, och till en början tyckte jag att nej men vad är det här för en galen mittback som Everton har fått tag i. Men uppenbarligen så fungerar det ganska bra så länge han har John Stones bredvid sig. Jag tycker även att Coleman och Baines spelade mycket klokt i den här matchen där de i perioder inte ens brydde sig om att följa med offensivt. Jag tror att det bästa receptet för att slå City det är att ha så mycket folk med sig i hemjobbet som möjligt, och då är det inte särskilt klokt att flytta fram ytterbackarna då det inte är någon garanti att mittfältet täcker upp. Och täcker man mycket ytor och begränsar möjligheterna för Yaya Toure att fördela bollen till Citys anfall då är mycket vunnet. Men kollektivt sett var det här en mycket bra insats av Everton. Jag tycker att Everton vann över City på ren vilja, det kändes som att de tog den här matchen lite mer på allvar än vad City gjorde. Men vi ska inte glömma bort att det här var bara första halvlek av det här dubbelmötet. City sitter i en ganska bekväm sits inför returen skulle jag vilja påstå. Men det var mycket viktigt för Everton att få in det där segermålet, nu har de någonting att spela på och såvida inte City får hål på de tidigt i returen så kan Everton spela ganska avslappnad och backa hem med större delen av laget och spela på kontringar. 

 

 

Den här segern ser jag som en riktigt fin skalp för det blåa laget. När det gäller just Everton har jag med mitt utanförperspektiv saknat att de ska vara bäst när det verkligen gäller som mest om vi så pratar om avgörande matcher i ligan om att knipa en Champions League plats eller i de inhemska cuperna. Och det är väl kanske inte så konstigt att klubben inte har vunnit någon titel på 21 år. Jag har så länge jag har följt Premier League känt att det har saknats lite för få matchvinnare i Everton, att den där absoluta sista spetsen som behövs för att vinna inte riktigt har funnits där. Nu är läget lite lurigt i klubben då jag tycker att det finns några enstaka spelare som faktiskt sticker ut och kan göra det där lilla extra. Ross Barkley vill jag lyfta fram som en mycket viktig pjäs för laget. Med sin fina passningsfot kan han luckra upp vilket försvar som helst när han har en bra dag. Samarbetet mellan Barkley och Lukaku är mycket sevärt att titta på, det känns som att innan Barkley har skickat iväg passningen så har Lukaku redan positionerat sig rätt och sedan är det mål i stort sett. Gerard Deulofeu är också en spännande spelare, fortfarande ojämn och ibland lite naiv till och med men han har egentligen alla färdigheter för att bli en spelare som skulle kunna spela i de största klubbarna. Och Lukaku med sin tyngd i luftrummet och hur stark han är i närkamperna, det gör att han utan tvekan är en av ligans klart bästa anfallare. Det enda jag har att anmärka på när det gäller Lukaku det är att han kanske behöver bli lite kvickare när det kommer till att utmana i en mot en situationer och att bli lite rappare i djupledslöpningarna. Men i luftrummet är han en kung, och han är en bra uppspelspunkt då han är tillräckligt stark för att hålla ifrån en spelare samtidigt som att han kan nicka ner bollen eller ta ner den på bröstet och för att sedan fördela den vidare. Men det jag hade varit orolig för om jag varit Evertonsupporter det är att plockar du bort Lukaku har du då inte plockat bort den där sista spetsen som krävs för att vinna titlar och slåss om Champions League platser? För det är trots allt Lukaku som har gjort de flesta av målen, och det är väl bra om man har en målspruta som det går att falla tillbaka på. Men även Lukaku kommer att ha sina dåliga dagar, och i gårdagens match fick han till och med kliva av efter att ha gjort mål och om han blir borta länge hur kommer det då att påverka lagets prestationer i det långa loppet? Det är aldrig fel att bygga en offensiv kring enskilda spelare, men jag tror att man begränsar klubbens möjligheter att vara slagkraftiga över tid om man inte har en tillräckligt bred trupp. Och jag tycker fortfarande att det är lite för många medelmåttiga spelare som huserar omkring i Everton. Med all respekt till Tom Cleverley, Muhamed Besic, Kone och Aaron Lennon men det är i min värld inte titelvinnande spelare. Och jag är av den åsikten att ska Everton på allvar bli slagkraftiga och vara en contender till titlar och att bli ett Champions League lag vilket såklart bör vara klubbens ambition då måste man krydda laget med ytterligare spets. Till viss del tycker jag även att man behöver se över målvaktssituationen då jag upplever det som att Tim Howard kan ha passerat bäst före datum, han har varit ute och hängt tvätt vid ett flertal tillfällen under den här säsongen. Men hur mycket jag en vill trycka ner lillebror blå så går det inte annat än att konstatera att Everton trots en del medelmåtta i truppen ändå ser hyfsat spännande och intressanta ut. Och gårdagens seger var ett skönt och viktigt statement för klubben. Nu återstår det att se om de är kapabla att vinna över City över ett dubbelmöte och jag tror fortfarande att de kommer att få det tufft i returen. Men signalerna man skickade ut i och med gårdagens mycket fina insats det var viktigt både för spelarna, klubben och supportrarna. Det känns ändå som att det finns en positivitet kring Everton som jag inte har upplevt att klubben har haft på länge. David Moyes tog laget så långt han kunde men det räckte inte för att vinna titlar eller etablera laget ute i Europa. Men Martinez kan ha någonting intressant på gång här och det återstår att se om det räcker till en ligacuptitel. Jag tror att är det någon klubb som behöver den här ligacuptiteln så är det Everton. För nu har det gått så många år sedan de har vunnit någon trofé, så att de behöver bryta isen och ta den här ligacuptiteln och sedan jobba vidare därifrån. För skulle Everton börja vinna titlar och blanda sig in i toppstriden av Premier League, då kommer möjligheterna öka att köpa in spelare som har ett namn av större dignitet. Och jag tror att det är rätt väg att gå att börja etablera sig som ett topplag i ligan eller börja vinna inhemska cuptitlar och det återstår att se om Everton är redo för det. Men återigen jag ser ändå en fara i att de är så beroende av att ha Lukaku på planen. John Stones briljanta försvarsspel till trots, och Leighton Baines ledarskap och Roberto Martinez kompentens så känner jag ändå att Everton har en lite för tunn trupp för att vara på riktigt. Det återstår att se om de kan krydda till det här laget med lite spets i transferfönstret som precis har öppnat, men här och nu tycker jag att Everton är ett förvisso spännande lag men med lite för få matchvinnare. 

 

Hallå och varmt och välkomna ska ni vara tillbaka till fotbollshörnan. Den här gången tänkte jag det har blivit dags att snacka lite Real Madrid. För igår blev klart, det som alla väntade på skulle ske att Real Madrid har kickat Rafa Benitez. 

 

 

Det finns så mycket jag vill säga om det här beslutet men jag ska försöka fatta mig kort. Trots att jag inte håller på Real Madrid kan jag ändå känna någon sorts sorg över den tränarkarusell som pågått i den där klubben under så många år. Vi ska heller inte glömma bort att det är ingen duvunge som inte har koll på läget som Real Madrid väljer att kicka, utan vi snackar om självaste Rafa Benitez. Vi pratar om en kompentent tränare som är duktig på att strukturera och organisera upp ett lag, och dessutom vet hur man vinner titlar. Det är bara att kolla på titlarna han har tagit, det är få tränare i världen som kan stoltsera med alla dessa titlar. Och det är ju inte så att Benitez gömmer sig bakom enstaka cuptitlar, utan vi snackar om ligatitel och Uefacuptitel med Valencia, Champions League titel med Liverpool och Europa League titel med Chelsea för att nämna några. Bara där tycker jag att det här beslutet är helt uppåt väggarna, att Real Madrid slarvar bort en tränare med så mycket kompetens. Visst han må vara väldigt defensiv i sitt sätt att se på fotboll, men jag tror att om Real Madrid hade haft lite tålamod så hade det inte förvånat mig om Benitez till våren stod där antingen med en ligatitel eller en Champions League titel. 

 

 

Om man tittar på vilka matcher som Benitez förlorar jobbet på kan jag tycka att det är inte självklart att kicka honom. Det som fick bägaren att rinna över var såklart gårdagens match där Real Madrid "bara" fick 2-2 mot Valencia på bortaplan. Jag tycker att man måste väva in att det här är en erkänt svår bortamatch för Real Madrid historiskt, och jag tror det är väldigt få lag i La liga bortsett från Barcelona som skullek klara av att åka till Mestalla och jogga hem 3 poäng. Och matchen i sig tyckte jag inte var så dålig sett ur Real Madrids ögon, jag tycker att de stundtals spelade en fantastisk fin fotboll. Det finns så mycket kvalité i det här laget offensivt, möjligen är det lite skakigt bakåt men framåt finns det så mycket resurser att ta till vara på. Och jag tycker inte att Benitez har satt en så defensiv prägel på laget att det har begränsat spelare som Ronaldo, Bale eller Benzema. Jag upplever det som att den här effektiva trion har fått göra lite som de vill, de har fått ha fria roller och där tycker jag inte att det går att kritisera Benitez då det har varit ett helt rätt beslut. Jag tolkar det här beslutet som Florentino Perez i synnerhet ligger bakom som ytterligare ett bevis på hur kortsiktig han är i sitt tänkande. Juande Ramos, Pellegrini, Mourinho, Ancelotti och Benitez är bara ett av många namn som huserat omkring i Florentino Perez tränarkarusell. Jag har sagt det här många gånger förut och jag säger det igen, varför anställer man Rafa Benitez om man kan tänka sig att sparka honom efter 6 månader? Men återigen jag tycker det här säger någonting om hur Florentino Perez är som arbetsgivare. Karln vill vinna, men för honom räcker det inte med att vinna utan man ska vinna snyggt också. Och så fort det dyker upp en liten motgång eller om lagmaskineriet inte ständigt flyter på då ryker tränaren med en gång. Det är klart att Real Madrid med sina stolta anor ska ha höga krav, men någon form av gräns måste det väl ändå finnas för hur man arbetar sig till framgångar. 

 

 

Jag tänker faktiskt ta att citera Albert Einstein då jag tycker att det här citatet passar väldigt bra kring Real Madrids situation och vad Perez har gjort med den här klubben. "Galenskap det är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Och det är ju precis vad Florentino Perez har gjort under sin tid vid makten. Han har haft en tränarkarusell som ständigt har varit i rullning, så fort Real Madrid åker på en liten motgång så får tränaren sparken. Det är möjligt att Perez har gjort ett briljant jobb om vi pratar ekonomiskt och att marknadsföra varumärket Real Madrid, jag vet inte om deras siffror är röda eller svarta men jag utgår ifrån att de är svarta. Men om man bara tittar på det sportsliga så tycker jag inte att Perez har varit en bra president för Real Madrid. Och det jag inte kan förstå det är att han har ju snurrat på med sin sparka tränare övning i så många år nu men har Real Madrid tagit kommandot över spansk fotboll och tagit över Europa? Svaret är nej. Har Real Madrid lyckats slussa fram många egna spelare till A-laget? Svaret är nej. Och jag tror jag vet varför svaret på bägge frågorna är nej. Real Madrid har inte lyckats dominera i La liga eller i Europa för att tränarna har aldrig fått en ärlig chans att sätta en spelidé, och att förvalta en redan i grunden bra spelartrupp. Anledningen till att det inte finns gott om spelare från egna akademin i startelvan det är för att det inte har funnits någon röd tråd i klubben. Ärligt talat hur ska Real Madrid kunna slussa in egna spelare från sin akademi när det inte finns någon röd tråd, när den ena tränaren efter den andra dyker upp för att lika snabbt lämna klubben. Jag är helt övertygad att i en klubb där de högsta hönsen sitter med fingret på avtryckaren och inte tvekar en sekund att trycka då blir det en klubb som inte styrs utav sportslig kompentens utan styrs av girighet och av spelarna. Om Ronaldo tröttnat på Benitez då kan han ju sända ut det på ett eller annat sätt och så får Benitez kicken. Nu var faktiskt Ancelotti rätt omtyckt av stjärnspelarna och jag tror att det kan ha påverkat det här beslutet också, om att nu vill Perez kompensera spelarna för att han kickade Ancelotti. Men objektivt sett så tycker jag bara att det här är pinsamt att se hur Perez väljer att ratta Real. Real Madrid har gjort flest mål i La liga under den här säsongen man ligger 3:a i ligan 4 poäng bakom Atletico Madrid som för tillfället toppar ligan. Man möter ett Roma i Champions League slutspelet, där man förmodligen inte kommer att ha några problem med att kontrollera bort de och de kommer såklart att vara med och slåss om titeln. Det finns absolut ingen logik i att sparka Benitez i det här läget, okej om det sker efter säsongen då går det ändå att argumentera mer för det beslutet. Men problemet här är att man anställer Benitez på fel premisser, man ger honom inte chansen att bygga upp någonting utan man anställer honom för att få så snabba resultat som möjligt och det kan man inte alltid förvänta sig. 

 

 

Nu kommer Zidane in på ett treårskontrakt, men känslan där är inte att man hajar till direkt. Alla vi som vet hur Perez och de övriga som styr Real Madrid funkar vet att Zidane måste leverera resultat direkt annars kommer han få sparken antingen efter säsongen eller låt säga om 1 år. Och för mig är det här Real Madrid och Florentino Perez absolut sista chans att se till att Real Madrid blir en dynasti. Är det här en klubb som på allvar tänker bli ett dominerande lag det vill säga lägga beslag på 5 raka ligatitlar och vinna Champions League titlar med jämna mellanrum då låter de Zidane få tid på sig. Jag tror nämligen att det här är en möjlighet för Real Madrid att göra Zidane till det som Pep Guardiola och nu Luis Enrique har varit för Barcelona. Att man låter en gammal framgångsrik spelare få fria händer och få gott om tid på sig att forma klubben till en vinnande organisation. Om Zidane skulle få sparken då tycker jag att Real Madrid bara ska ta och lägga ner verksamheten på en gång. Då tycker jag bara att de ska gå fullt ut och bli ett köpelag, köpa in spelare, köra på med tränarkarusellen, strunta i att fostra egna spelare och bara snurra på. Men återigen Florentino Perez har inte gjort någon vidare reklam för sig som arbetsgivare. Men det är uppenbart att han har bestämt sig det är på det här sättet som han ska göra Real Madrid till en framgångsrik klubb över tid. Problemet är bara att hans sätt att ratta klubben har ju inte fungerat tillräckligt bra, men han verkar vara så stolt att han inte kan erkänna att det han håller på med är fel. Utan han har bestämt sig att det är den kortsiktiga modellen som är lösningen, och vi alla ser att det här arbetssättet har inte varit rätt väg att gå för att ta Real Madrid dit klubben vill. Men lik förbaskat ska Perez köra på med sparka tränare övning vid minsta lilla motgång. Och hade jag varit supporter till Real Madrid då hade jag nästan tyckt det var pinsamt att hålla på den klubben, för hur Perez har rattat den här klubben är något som går emot mina principer. Det är klart att om tränaren är direkt skadlig för klubben och att det inte finns någon återvändo, att han gör laget sämre än bättre då är det klart att han ska få sparken. Men i Real Madrids fall så handlar det om att de har en fullständigt galen och girig president som ska vinna allt och till vilket pris som helst. Jag skulle önska att Real Madrid började bygga upp någonting som är hållbart på sikt. Men jag tror att så länge Perez sitter vid makten då kommer tränarkarusellen fortsätta att vara igång. Och det är klart att om Perez vill att Real Madrid ständigt ska vara snäppet efter Barcelona och inte vara den där vinstmaskinen då funkar det väl att köra på med det han gör. Men om Real Madrid på allvar ska bli ett dominerande lag igen då börjar de bygga upp någonting som är hållbart på sikt och börjar stå för långsiktighet och kontinuitet för det är något som jag tror skulle gynna klubben i långa loppet. Och valet av Zidane som tränare tror jag blir Real Madrid och Florentino Perez sista chans att visa att de kan skapa en vinstmaskin av det här laget. Men för Real Madrids del är jag orolig att Perez inte kommer att byta strategi, och då är det i min värld kört för Real Madrid. Då kommer Real Madrid alltid vara steget efter Barcelona och få se på när Messi och co fortsätter samla in ligatitlar och är den klubb i La liga som går längst i Champions League slutspelet. Och frågan är: Är det verkligen det som Real Madrid vill? Men en sak vet jag och det är att långsiktighet det är någonting som Florentino Perez här och nu inte kan stava till.

 

Hallå och välkomna tillbaka ska ni vara till min lilla fotbollshörna. Det har blivit dags för årets sista inlägg och då väljer jag självklart att fokusera på Liverpool. Det var väl ingen skräll va? Liverpool spelade ikväll borta mot bottenlaget Sunderland, viktiga poäng stod spel då Liverpool försöker göra allt för att blanda sig in i kampen om Europaplatserna. Och kvällens match handlade också om att avsluta fotbollsåret 2015 på ett värdigt sätt med tanke på att 2015 inte har varit något vidare år för The Reds. 

 

 

Jag tycker att den här matchen blev precis vad jag förväntade mig, för en gångs skull blev jag inte särskilt överraskad över matchbilden. Liverpool fick ha bollen under stora delar av matchen då Sunderland varken ville eller har kompetensen i laget för att föra alla matcher. Då Sunderland valde att stå ganska lågt med sitt lag och inte spela med ett offensivt försvarsspel så var det upp till Liverpool att skruva upp tempot. Jag tycker att vi bitvis spelade helt okej under den första halvleken, det fanns några anfall som jag tycker att vi fick till ganska bra. Som vanligt tycker jag att Moreno bidrog mycket med sina löpningar på vänsterkanten, det som var synd var att lagkamraterna inte var lika pigga på att visa sig tydligt när inläggen skulle slås. Coutinho och Emre Can hade några fina kombinationer med varandra men det blev ofta att de överarbetade situationerna och kom inte till avslut och så kunde Sunderland försöka kontra istället. Lallana tyckte jag var sisådär i den här matchen, det känns som att han vill väldigt mycket men det är sällan som han verkligen får det att stämma. När han väl lyckas med att göra en svår grej då ska han försöka överträffa det genom att ge sig på att göra saker med bollen som han riktigt inte klarar av att göra, och det är nog det som gör att han inte står på fler gjorda poäng än vad han har mäktat med. Benteke står faktiskt på 6 gjorda mål i ligan, vilket man inte kan tro när man såg honom bränna friläget i matchens sista sekunder. Men det är inte det som gör mig mest orolig när det gäller Benteke, för så länge han petar in några bollar lite då och då så är jag väl i grund och botten ganska nöjd. Men problemet är att han petar in bollarna lite för sällan plus att han bidrar inte särskilt mycket i spelet. Jag tycker det börjar bli väldigt tydligt att Benteke inte är en spelare som passar in i den fotbollen som Klopp vill spela. I början av säsongen slog Liverpool ofta långbollar mot Benteke, vilket mot slutet av Rodgerseran var det enda anfallsalternativet. Nu kommer Klopp in med sin tydliga filosofi att vi ska spela en snabbare fotboll och mer efter backen och då kräver det mer av Benteke än att bara vara stor och stark i luftrummet. Men jag ställer mig frågande till om Benteke verkligen passar in i Klopps sätt att se på fotboll, jag är orolig att jag kommer att få rätt. Vill det sig illa så kommer den där prislappen på 32 miljoner pund att ses som ett sjukt överpris, vilket det såklart i grunden är men om Benteke stått på ännu fler mål och dessutom gjort skillnad spelmässigt då hade det kanske uppfattats som ett reapris. Om jag ska vara lite mer positiv så tyckte jag att det som var kul med den här matchen det var att Firmino började visa upp sig från sin rätta sida igen. Jag har varit lite orolig för honom då han haft flera matcher i rad på slutet där han inte alls har kommit till sin rätt. Nu blev det inget mål ikväll men att han tar sig till lägen är viktigt, det kan vara det som behövs för att han ska fortsätta våga utmana när han får bollen och till sist ta avslut. Emre Can slarvade visserligen en del i passningsspelet kring straffområdet men jag tycker att han ska ha beröm för att han tar jobbet defensivt. Kanske är det rollen som sittande mittfältare som han ska spela istället för att ha en mer offensiv roll? Och Henderson tyckte jag gjorde en bra match på nytt, krånglar sällan till det utan försöker hela tiden spela enkelt. Dock skulle jag vilja att han håller sig centralt i banan istället för att hålla till ute på högerkanten då jag inte tycker att han kommer till sin rätt alls på den positionen. 

 

 

Hur viktig var den här segern? Jätteviktig såklart, jag skulle vilja dra det så långt som att det här var den viktigaste segern för säsongen. Dels för att det är mot Sunderland, för som Liverpoolsupporter så ser man ju Sunderland som en betydligt sämre klubb om man ser spelare för spelare och om man tittar på vilka förutsättningar bägge lagen har för att nå resultat och hur mycket Liverpool har investerat under sommaren och så vidare. Och med all respekt till Sunderland men ska Liverpool på allvar blanda sig in i kampen om Champions League platserna då ska vi bara vinna mot Sunderland 10 gånger av 10. Med det sagt så är jag inte i närheten av nöjd med den här matchen som helhet. Det finns fortfarande mycket saker i spelet som jag tycker kan bli bättre. Jag upplever det som att vi slarvar alldeles för mycket i passningsspelet kring straffområdet när vi har läge att skapa målchanser. Och det känns även som att vi går och gömmer oss när vi har läge att skapa målchanser. Det är inte ofta Morenos inlägg är perfekta det är ingen garanti att han tar sig till inläggslägen, men när han väl får till ett bra inlägg då måste vi vara där med minst två spelare och hugga på inlägget. Det fanns några situationer då Moreno och Clyne lyfte in bollen men då fanns bara Benteke där och då är det klart att Sunderland sätter två spelare mot honom och så kan de kontrollera bort honom. Jag vet inte vad det är men det är som att vi blir för fega, att vi inte vågar lita på varandra och att vi därför inte är redo att fylla på med mer spelare inne i boxen. Men det är något jag tycker vi ska försöka bli bättre på för när vi väl fyller på med fler spelare i boxen då blir det genast farligt. Firmino hade två bra lägen att göra mål ikväll, och bägge chanserna skapades av att han var på plats inne i boxen och ville ha bollen, och det är precis den attityden jag vill att fler spelare i det här laget ska ha. Sedan tycker jag även att vi rent allmänt är dåliga på att få till våra avslut. Coutinho skjuter över, Lallana skickar iväg strumprullare, Benteke missar målet eller bollen för den delen och så vidare. Och det är just därför som vi för tillfället bara parkerar på en blygsam 7:e plats i tabellen. Det görs för få mål, och det är det som varit det stora problemet under hösten. Och det är ju intressant hur det svänger det där, då jag kände att förra säsongen då var det försvarsspelet som var det stora problemet men vi gjorde ändå våra mål. Nu har försvarsspelet blivit bättre och bättre sen tränarbytet men nu är det istället offensivt som det inte funkar. Men nu blir det väldigt mycket negativt, vilket inte är så konstigt då Liverpool är ett lag som har stora krav på sig och så även från mig. Det som är positivt det var att vi till slut lyckades vinna den här matchen med uddamålet. Jag är av den åsikten att jag tror att det är den här typen av segrar som gör att över tid blir ett topplag. Ett lag som är hopplöst fast i mittenskiktet eller ännu längre ner i tabellen hade inte vunnit en sådan här match. Men nu vinner vi med 1-0 och vi börjar få kontakt med Tottenham, Manchester United och de övriga lagen som tampas om Europaplatserna. Och vi har West Ham på bortaplan till helgen och sedan väntar det första semifinalmötet i ligacupen mot Stoke. Det finns ett läge här att börja bygga upp en positiv trend och skaffa sig ett momentum inför fortsättningen i och med de här två 1-0 segrarna vilket känns bra. 

 

 

När det gäller Klopps insats under den här hösten tycker jag att man ska vara väldigt försiktig med att dra slutsatser. Jag kommer alltid hävda att utvärdera en tränares arbete det ska ske först efter 2 eller 3 år, när man börjar se tendenser åt vilket håll det är på väg att fara iväg åt. Men jag tror att han har fått in lite mer glädje och optimism i laget. Visst har det funnits matcher som vi har spelat riktigt dåligt i, jag tänker på matchen mot Newcastle och jag tänker kanske framförallt på den förfärliga matchen mot Watford. Men jag känner ändå att det finns någonting i bakgrunden som ligger där och puttrar mot en framgång, vad den framgången nu är om det är en titel eller en bra tabellplacering eller en festligare fotboll det vet jag inte men det är någonting som puttrar. Jag kan känna att för Klopp själv måste det vara en ganska skön sits han sitter i. Antingen kan han sitta ganska lugnt i båten under januarifönstret och inte göra så mycket utan köra på med nuvarande spelartrupp, och går det åt skogen då kan han alltid peka på att det var inte hans spelare från början. Eller så slår han på stort och plockar in en del nyförvärv redan i kommande fönster för att på så sätt försöka se till att resultaten redan under våren blir som de ska. Men det är också en risk att gå all in på att lösa alla värvningar i januari, för skulle de värvningarna misslyckas då kommer kritiken såklart att börja komma, då är det absolut inte tal om någon smekmånad längre. Personligen har jag inga problem alls med Klopp såhär långt. Jag tycker att han har gjort det bästa utav situationen. Det är viktigt att komma ihåg att komma in mitt under en brinnande säsong det är en svårare uppgift än att få jobba en försäsong med spelarna och framförallt att värva ihop det lag som en själv vill ha. Och jag vet att den fotboll som presterades mot Watford det är inte den fotbollen som Klopp står för, utan där handlade det om att spelarna vek ner sig och det var ett stort svek mot Klopp helt enkelt. Och jag tror att det kommer att behövas petas in några nyförvärv redan under det här transferfönstret. En offensiv mittfältare av riktigt hög klass skulle jag vilja få in, jag tror även att en till forward kan behövas då Origi inte är färdig Benteke är för ojämn och Sturridge är visserligen fantastisk i sin briljans men är tyvärr för mycket skadad för att vi ska kunna räkna med honom över en hel säsong. Framförallt känns det som att oavsett vilken position Klopp har tänkt sig att förstärka laget med så behövs det petas in fler vinnarskallar. Jag tycker fortfarande att i matcher när det går trögt och spelet inte flyter på som det ska så är det väldigt få förutom Henderson som eldar på och försöker veva igång laget. När det blåser motvindar då behöver vi någon som är fanbärare och som ser till att vi vinner kampen ute på planen för det är det vad det handlar om, vi kan inte vinna alla matcher på grund av att vi spelar vackrast fotboll utan ibland måste vi vinna genom att bara visa lite hjärta och tuffare tag. Med det inte sagt att vi ska ta in ett svin som Joey Barton det är inte det jag menar, men vi behöver någon som kan få igång engagemanget även i matcher när det börjar gå emot och spelet inte klickar som det ska. Samtidigt tror jag att med Klopp så finns det förutsättningar att spelarna börjar uppträda på ett värdigt sätt vilket inte alltid var fallet under Rodgers. Och framförallt så vet Klopp vilken fotboll han vill spela, han har sin 4-2-3-1 uppställning med rörliga yttrar och ytterbackar som fyller på i anfallen. Det som kommer att bli den stora utmaningen för Klopp både den här säsongen och på lite längre sikt det är att få laget att börja föra fler matcher vilket kommer att krävas om vi ska bli ett topplag på riktigt. Om han får den tiden det krävs på sig, vilket såklart inte är någon garanti i den här mycket kortsiktiga fotbollsvärlden. Men jag känner att det finns ändå någon form av struktur och balans i laget vilket är en trygghet. Om Klopp bara kryddar det här laget med mer spets då tror jag faktiskt att vi Liverpoolsupportrar kan börja drömma om en Europaplats även till nästa säsong. Återigen det här är ett långsiktigt projekt, ha tålamod och ge Klopp tid. De mycket fina visdomsorden får avsluta bloggåret 2015, på återseende 2016. 

 

Då har det blivit dags att säga hej och välkommen till fotbollshörnan. I de flesta ligorna ute i fotbollseuropa råder det nu ett litet uppehåll, men inte på de brittiska öarna utan spelschemat är mer intensivt än någonsin. Det var full omgång i lördags och under dagen har det varit fullspäckat med matcher. Och den här gången lägger vi fokus på Manchester United som under kvällen tog emot Chelsea. 

 

 

Jag är såpass ung att för mig har alltid matcherna mellan Manchester United och Chelsea varit lite av årets stora höjdpunkt. Bägge lagen har fightats om i toppen av Premier League men även slagits om titlar ute i Europa, alla minns vi Champions League finalen 2008 när lagen gjorde upp om vem som där och då var Europas bästa fotbollsklubb och John Terry missade avgörande straffen. Idag 7 år senare väntade det ett ångestmöte lagen emellan på Old Trafford där framförallt en person hade huvudrollen. 

 

 

Louis Van Gaal har under ganska lång tid varit en pressad man. Med all rätt för jag tycker att det går att kräva så mycket mer av Manchester United både spelmässigt och resultatmässigt. Jag har varit av åsikten att United under en ganska lång period har spelat väldigt tråkig och destruktiv fotboll sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig. En del berömde Van Gaal för att han tog tillbaka United till Champions League förra säsongen. Och visst det var ett delmål i detta uppdrag som Van Gaal tog på sig, men i min värld så handlar inte bara fotboll om resultat på kort tid utan det handlar också om att utveckla någonting som håller över en längre tid och det tycker jag inte riktigt att Van Gaal har klarat av att göra. Det har varit mycket spel i sidled, och en ständig strävan efter att han så mycket boll som möjligt istället för att försöka göra något kreativt med bollen och utnyttja den potential som finns i laget att spela en mycket rakare och snabbare fotboll. Men i den här matchen tyckte jag att vi fick se lite av det gamla Manchester United igen. Jag tycker att United spelade med en helt annan attityd och intensitet i presspelet jämfört med tidigare matcher. Och då kan man ju fråga sig att det var väl så dags nu när klubbledningen kanske har bestämt sig för att skicka iväg Van Gaal? Det argumentet kan jag till viss del köpa, men samtidigt kan jag tycka att det är bättre sent än aldrig. För i min värld handlade den här matchen så mycket mer om Van Gaals vara eller icke vara, utan den här matchen handlade om att skicka ut rätt signaler till supportrarna om att vi är på rätt väg. Det hade lika gärna kunnat vara så att det här blev den ultimata förnedringen både spelmässigt och resultatmässigt och då tror jag inte att det hade varit något snack om saken om att Van Gaal fått sparken direkt efter matchen. Nu gör United kanske säsongens bästa insats vilket innebär att det väcker en viss form av optimism i supporterkretsarna och säkerligen bland gamla Unitedspelare som följer klubben noga. Det finns några spelare som jag skulle vilja ge lite extra cred och det är Juan Mata, Martial och Ashley Young. Jag tycker att när Juan Mata är bra då är han riktigt bra för att inte säga världsklass. Han har en förmåga att sätta de svåraste av passningar vilket gör att så fort han får bollen så kan han på egen hand luckra upp ett försvar och så kan det bli en målchans. Vi såg också att han har ett väldigt fint tillslag, och det är ju bara milimeter ifrån att hans skott från distans sitter i krysset istället för ribban och ut. Martial var jag lite skeptisk till sett till prislappen, men han har varit en av få ljusglimtar i United under den här hösten och jag ser en stor potential i honom. Och i den här matchen visade han att han behöver inte prompt spela som ensam striker utan han kan gå ner på kant men ändå skapa chanser på egen hand. Sedan kan jag tycka att han ska spela som striker för jag tror att det är då det går att få ut maximalt av honom, plus att jag tror att Rooney skulle må bra av att känna att hans plats som den bärande spelaren i anfallet är konkurrensutsatt men det är ju en annan femma. Ashley Young ha jag hackat på vid flera tillfällen och för mig är det fortfarande sjukt att han spelar högerback i detta United. I det långa loppet så kan inte han vara förstavalet på högerbacken, men med det sagt ska jag säga att han gjorde en ganska bra match ikväll. Hade han inte varit på rätt plats och skickat undan bollen till hörna så hade Chelsea faktiskt kunnat peta in 1 mål.  

 

 

United gjorde säsongens klart bästa insats, men frågan är om det för Van Gaals del var för sent? Jag skulle vilja dra det ett varv till och påstå att United spelade såhär bra kan snarare ha gjort det ännu lättare för Uniteds klubbledning att sparka honom om man nu tar det beslutet i dagarna. Vad jag menar är att med Van Gaal så hackar Uniteds spel rejält, och emellanåt kommer det en bra för att inte säga en mycket bra insats men mestadels är det högst medelmåttig fotboll som Van Gaal har att erbjuda. Och jag förstår att man som Unitedsupporter är frustrerad över vart klubben har hamnat i för en situation. Jag vill återigen trycka på att det man som supporter är ute efter det är att man känner sig trygg med hur laget spelar och att det finns en röd tråd och att det finns ett grundspel att falla tillbaka på. United har hamnat i ett läge där det inte finns något grundspel att falla tillbaka på. Det har bara handlat om att hålla bollen inom laget så mycket som möjligt istället för att försöka spela en mer effektiv fotboll. Med facit i hand så var det sportslig inkompetens att ta in David Moyes och med facit i hand var det ett önsketänkande om att det skulle bli bättre genom att ta in Van Gaal. Och ibland har man ju lite tur med önsketänkande men tur ska man också förtjäna, och enligt min uppfattning så kan inte Uniteds klubbledning som jag tycker att man kan ställa sig mängder med frågetecken kring förtjäna tur. Men jag tycker inte att Van Gaal ska få sparken på grund av den här matchen mot Chelsea. Om United sparkar honom då ska det vara för att man ser att helheten inte sitter och att det har varit på väg utför under för lång tid och då räcker det inte med enskilda bra matcher för att en tränare ska få fortsatt förtroende. Sedan kan jag tycka att varför får Van Gaal ta all skit medan VD:n Ed Woodward sitter ganska lugnt i båten och inte får ta emot så mycket kritik men den diskussionen kan vi ta en annan gång. Och jag vill verkligen understryka att den lilla utvärdering börjat göra gällande Van Gaal handlar inte om den här matchen eller om andra enskilda matcher utan det handlar om en helhet. Och det är ju väldigt få förunnat att sätta helheten. Men jag måste säga att jag är ändå förvånad över att Van Gaal inte lyckats få fart på United då jag kan ha respekt för vad han har presterat tidigare i sin tränarkarriär. Men jag håller med om att det är nog rätt läge att byta ut honom nu med tanke på hur United har sett ut under stora delar av hösten. Det känns inte som att de tar några större steg i rätt riktning. När jag säger ta steg i rätt riktning då talar jag om att United ska spela en fotboll som är titelvinnande och som tar laget tillbaka in i Champions League. Höga krav kan tyckas men det är inte konstigt att kraven är så höga, för det är Manchester United i talar om en av världens största klubbar historiskt. Och för att knyta ihop just den säcken så börjar jag fundera över om United ändå inte är på väg att gå samma öde till mötes som Liverpool fått göra sedan Rafa Benitez lämnade. Väljer man att hålla fast vid en tränare under en längre tid då blir det så tydligt vilken fotboll man ska spela, och när han då lämnar klubben då uppstår det ett tomrum som blir svårt att ersätta för att inte säga omöjligt att ersätta. Och när man som klubb inte lyckas med att sätta vare sig värvningar av spelare eller prickar rätt i tränarfrågan då hamnar man i ett läge där man slänger bort mycket dyrbar tid. Jag skulle vilja säga att United sedan Sir Alex tackade för sig kastat bort en del dyrbar tid vilket gör att man nu befinner sig i något slags mellanläge, det är inte den dominanta, stolta, stora toppklubben som man en gång var om vi bara pratar spelmässigt. 

 

 

Om Van Gaal får sparken vem tar då över? För min del så har jag två konkreta alternativ som jag skulle vilja lägga fram. Det första alternativet är José Mourinho och den känns ju ganska given. Jag tror att om United på kort tid vill få fart på laget då tror jag att Mourinho kan vara rätt man för uppdraget. Jag tror att laget kommer att få en positiv kick av att ha Mourinho vid sidlinjen då han är en tränare som sprider mycket energi, men också tar en del energi vilket är den sidan negativa sidan av myntet. Men tar man och ser över marknaden så finns det ju inte så många topptränare som finns tillgängliga. Vad det verkar så verkar ju Mourinho väldigt sugen på att ta ett nytt jobb redan under den här säsongen. Och Mourinho kommer ju inte ta vilket jobb som helst utan han är nog intresserad av att ta en storklubb, och då är det i stort sett bara United som finns tillgängligt. Sedan känns det som att Mourinho har tänkt om över vad det är han vill med sin fortsatta karriär, jag har fått uppfattningen att han har en ambition om att bli en tränare som bygger upp ett långsiktigt projekt vilket var tanken när han kom tillbaka till Chelsea men där tog det slut på grund av att Chelsea styrs av ett gäng galningar. Jag tror att han skulle kittlas av att ta på sig att leda Manchester United, och jag tror att han både skulle kunna göra bra resultat på kort sikt men jag tror även att han har goda förutsättningar att organisera upp laget igen. Det är dessutom en tränare som har bra koll på transfers, även om han har misslyckats med en del värvningar under sin andra sejour i Chelsea så är det ändå en tränare som vet vilka spelare som passar in i just hans sätt att spela fotboll och klubben som han jobbar för. Och för Uniteds del gäller det att ta ett beslut här och nu om man vill ha Mourinho eller inte. Det här kan vara den första och enda möjligheten United får att plocka in Mourinho, och det kan ses som en vild chansning att ta in honom på låt säga ett treårskontrakt men det kan också visa sig vara ett genidrag. Personligen skulle jag tycka att det var värt att chansa med Mourinho. Om United vill ha in lite mer energi i laget och ett lag som gör jobbet fullt ut i varje match då hade jag utan tvekan tagit in Mourinho då han ser defensiven och jobbet utan boll som det absolut viktigaste. Samtidigt får vi inte glömma bort att det finns en Ryan Giggs i bakgruden, som ändå fick kliva in som caretaker efter att David Moyes fick sparken och som har fått gått som assisterande bredvid Van Gaal. Om United tar in Mourinho nu då kan man ju tolka det som att de inte riktigt ser något större värde hos Ryan Giggs och att man inte tror på honom som en bra tränare för United. Jag kan dessutom tycka att varför gav man Giggs den här rollen om det ändå finns namn som går före honom? Men nu spekulerar jag helt fritt när vi inte har något konkret att ta ställning till vilket man såklart ska passa sig för att göra. Jag tror ändå att Van Gaal är kvar på lånad tid. Det är möjligt att han får några matcher till på sig efter kvällens match då United som sagt gjorde sin bästa match för säsongen. Men min uppfattning är efter att ha sett United ganska mycket under den senaste tiden att Van Gaal har kört fast, hans filosofi håller inte längre och jag tror att United skulle må bra av ett tränarbyte. Om det är Mourinho eller Ryan Giggs det är upp till Uniteds klubbledning att ta ställning till, men jag tror att de begår ett stort misstag om de skulle låta Van Gaal sitta kvar säsongen ut och därmed riskera att laget helt och hållet missar Champions League spel vilket vore förödande för klubben. Jag säger inte att United kommer gå och vinna ligan vid ett tränarbyte, vad jag säger är att det behövs en nystart, med Van Gaal finns det ingen ny nivå att ta av. Och för mig har Van Gaal en lite för taskig självbild av sin fotbollsfilosofi ör att fortfarande funka på den här nivån, och om han inte lyckades värva United ur krisen under sommaren då tror jag att han har ännu sämre förutsättningar att lyckas värva loss laget från krisen i kommande januarifönster. Van Gaal out? Om jag fick bestämma hade jag sparkat honom, men som sagt det är omöjligt att sia om vad United hittar på nu. Men min känsla är ändå att Van Gaal är kvar i United på lånad tid.